Minnen och säger från Bomarsund
Kapitel Kejserliga besök.
Bomarsund besöktes vid ett flertal tillfällen av olika medlemmar ur den ryska kejserliga familjen. På Djävulsbergets sidor finns talrika anteckningar om fartygsbesök. Namnet Kejsarviken minner om dessa tider.
I tidningen Finland av den 14 juli 1890 kan vi läsa om ett av dessa besök:
Angående de kejserliga besök å Skarpanssidan vid Bomarsund kunna vi meddela några närmare detaljer: Ryktet hade förmält att tisdag kl. 11 f.m. Eläköön skulle afgå till Kastelholm. Man väntade där för att få se ångaren lätta ankar men förgäves. Tillrustningar hade också blifvit gjorda för DD och MM emottagande vid ruinerna. Man blef destu mer förvånad då Deras Majestäter helt oförmodat landstego vi ångbåtsbryggan i Bomarsund. De höga resande ställde kosan till de närbelägna fästningsruinerna. Hans Majestät besteg det ena kumlet efter det andra, skrattade och pratade med omgifningen samt gräfde här och var i grushögarne med sin omålade jernskodda käpp. Hennes Majestät tog en promenad längs borggården, hvarvid hon särskilt fäste sej vid tvenne välhuggna stenpelare som varit anbragte på ömse sidor om uppfartsvägen till fästningskrönet. HM önskade att dessa skulle transporteras ner till hamnen. Ett gammalt Bomarsunds original kalladt ” Gruntens Matte ” tillkallades och erhöll den höra äran att nedforsla pelarna till kajen. Knappt hade Matte satt sej i rörelse för att utföra det kära uppdraget förr än han blef kallad till Kejsaren och fick redogöra för hvar han lärt sig ryska samt förtälja en bit af Bomarsunds historia. Med pipan i ena handen och hatten i andra gjorde han väl sej de historiska utläggningarna samt erhöll befallning att äfven för HM räkning ytterligare nedforsla tvenne pelare. Gruntens Matte fullföljde sitt uppdrag i en handvändning med tillhjälp av 16 raska medhjälpare och när DM half 6 tiden gingo ombord stod stenpelarna löfbekransade nere vid bryggan och Matte erhöll ett välförtjänt beröm. Deras Majestäter fortsatte promenaden från ruinerna upp till Kasberget, der den herrliga utsigten under en lång stund togs i betraktande. Härifrån ställdes kosan till det södra tornet. Denna promenad var ej den lättaste, det gällde att klättra över berg och klyftor, men det gick dock raskt nog. Tornet besågs ut och invändig. En af storfurstarna hittade en granatkula och nu begynte ett ifrigt letande efter dylika fynd, men ruinhögarna som flere gånger blifvit undersökta lämnade ej vidare någon nemnvärd skörd.
Den ryske kejsare vi här läser om är tsar Alexander III som besteg Ryssland tron år 1881
efter att hans far fallit offer för ett attentat. Hans gemål var den danska prinsessan Dagmar som antog namnet Maria Fjodorovna som kejsarinna. Hon flydde under oroligheterna under revolutionen och lyckades undkomma till Danmark där hon levde återstoden av sitt liv.
Som storfurst och furstinna besökte paret Bomarsund redan år 1875 och om detta besök står att läsa i Åbo Underrättelser den 15 juni 1875: Ur ett bref från Åland daterat den 11 juni äro vi i tillfälle att meddela nedanstående utdrag: I går afton sextiden anlände Deras Högheter tronföljaren och hans gemål till Bomarsund der den sistnämde åtföljd af en hofdam o åtta officerare lät med en mindre ångbåt landsätta sig vid ruinerna ( HKH tronföljaren kom ej i land ) Ruinerna besåges och från Finby by eftersändes 5 hästar jemte kärror. Under den timme som åtgick i väntan på hästarna besökte tronföljarens gemål lotsålderman Petterssons stuga. Så snart hästarna ankommit anträddes färden till Kastelholms ruiner, harunder storfurstinnan själv förde den häst med hvilken hon åkte. Klockan vid pass half 10 ankommo de resande till ruinerna hvilka under en half timmes tid tagas i betraktande. Storfurstinnan berömde den vackra utsigten och skrev sitt namn på en vägg vid ruinerna. Hennes älskvärda sätt mot alla gjorde ett djupt intryck. Hon utbetalade själf skjutspenningarne 10 rubel för varje häst. I dag kl. 4 på morgonen lättades ankar och de höga resande ångade bort från Bomarsund österut.
Johan Granlund
Minnen och sägner från Bomarsund
Kapitel otroliga historier.
Ur tidningen Östra Finland av den 30 juni 1886 har jag saxat följande berättelse:
Prestö holme. Jag har tidigare i dessa mina minnen omnämnt Prestö holme, belägen tvärs öfver Bomarsunds sund, och vill om densamma här ännu säga några ord. Prestö är en utmärkt vacker holme till sin omkrets 3 á 4 verst med åtskilliga odlade trädslag samt påminner ganska mycket om Runsalas natur. Här fanns under fästningens tider utom Prestöbasen dvs. ett af forten , ryska besättningens lasarett och apotek, vackra parker och åtskilliga begrafningsplatser, luthersk ny och gammal, grekisk, romersk katolsk, judisk och mohammedansk. Den judiska och mohammedanska äro belägna inåt holmen i en svårt tillgänglig och ödslig trakt. Några pelare af det gamla lasarettet qvarstå ännu men synas vid första storm färdiga att ramla. Vid mitt besök på Prestö tog jag in i ett litet torp för att efter ströftågen i den starka sommarhettan få något att läska mig med. En 60-årig gumma helsade mig välkommen. Hennes ansigts typ, de spegelblanka samovarerna m.m. sade genast att jag ej inträtt i en åländsk bondstuga. Hon var äfven en dotter af det stora Ryssland, enka efter en fallen underofficer. Gumman visade i alla sina rörelser en liflighet som var ganska ovanlig för hennes ålder. Den flytande tungan upprabblade på bruten svenska eller ”åländska” den ena historien efter den andra från tiden då hon tjenade hos öfverstens på Bomarsund och äfven från tiden efter fästningens kapitulation. Ja du får här några af dessa berättelser, reserverande dock mig ifall källan hvarifrån de stamma icke är exakt.
En historia lydde ungefär på följande sätt: Någon tid före Bomarsunds bombardement förvarades inom fästningen en mängd turkiska fångar. Elfva af dem hade uppgjort en plan att rymma, men en af de sammansvruna trodde sej genom att angifva de öfriga förvärfva sej sjelf friheten, hvarför han för befälet yppade planen. Men det aflopp ej bättre än att han jemte de fio öfriga smiddes i bojor och inspärrades i en håla i det inre av fästningen. Vid brytandet af tegel för uppförandet af Alexandersteatern i Helsingfors påträffade man en mängd skelett och jernkedjor och antogs dessa utgöra kvarlefvorna efter de nämnda elfva turkiska fångarna.
En annan berättelse lyder sålunda: För några år tillbaka hade åter en ” finne ” under gräfning i ruuinerna påträffat en ännu laddad bomb. Han tog vara på sin skatt tills han en vacker dag betogs af en oemotståndlig lust att låta den krevera. Finnen tog bomben med sej, gick upp till Djefvulsberget samt slungade bomben med kraft i klyftan nedanför. Han fick sin lystnad fylld ty med en fruktansvärd knall kreverade projektilen uppkastande i luften stenar och jord. Folket i närheten skyndade till stället för att se hvad som var på färde. Helt lugnt kom finnen promenerande nerför berget omtalade händelsen under sluttillägg af: Smälla så helvitis, göra aldrig så mer.
Till det tredje och sista kan nemnas att å Prestö bor en rysk pensionär – sådana finnes förresten der flera – som i 15 långa år gräft efter en skatt som han tror finns gömd där. Hans femton år långa arbete har emellertid tills dags dato varit fruktlöst.
Johan Granlund
Tillägg till kapitel otroliga historier.
De söndersprängda fästningsruinerna i Bomarsund var under lång tid efter kriget en tillsynes outsinlig källa för hämtning av byggnadsmaterial främst tegel för skorstens och väggmaterial samt stenblock för trappor och husgrunder. På nästan varje gård i bygden finns det någonting från ruinerna.
Att denna stenplockning inte var riskfri visar oss följande historia saxat ur Helsingfors Tidningar av den 26.8. 1862: Bland de under loppet af denna månad inträffade olyckshändelser som finnas upptagna, förekommer äfven det mindre wanliga fall att personer blifwit blaserade af en engelsk bomb. I början af månaden hafva nemligen torparen Henrik Sandlund och bonden Matts Andersson från Ödkarby by i Saltviks socken på Åland uti ruinerna af Bomarsunds fästning funnit en ännu qvarliggande fylld bomb. Då de försäkte urlasta densamma kreverade bomben med den svåra påföljd för de oförsiktige männen att Sandlund redan tillsatte lifvet och Anderssons lif står i fara.
Johan Granlund
Kapitel Kejserliga besök.
Bomarsund besöktes vid ett flertal tillfällen av olika medlemmar ur den ryska kejserliga familjen. På Djävulsbergets sidor finns talrika anteckningar om fartygsbesök. Namnet Kejsarviken minner om dessa tider.
I tidningen Finland av den 14 juli 1890 kan vi läsa om ett av dessa besök:
Angående de kejserliga besök å Skarpanssidan vid Bomarsund kunna vi meddela några närmare detaljer: Ryktet hade förmält att tisdag kl. 11 f.m. Eläköön skulle afgå till Kastelholm. Man väntade där för att få se ångaren lätta ankar men förgäves. Tillrustningar hade också blifvit gjorda för DD och MM emottagande vid ruinerna. Man blef destu mer förvånad då Deras Majestäter helt oförmodat landstego vi ångbåtsbryggan i Bomarsund. De höga resande ställde kosan till de närbelägna fästningsruinerna. Hans Majestät besteg det ena kumlet efter det andra, skrattade och pratade med omgifningen samt gräfde här och var i grushögarne med sin omålade jernskodda käpp. Hennes Majestät tog en promenad längs borggården, hvarvid hon särskilt fäste sej vid tvenne välhuggna stenpelare som varit anbragte på ömse sidor om uppfartsvägen till fästningskrönet. HM önskade att dessa skulle transporteras ner till hamnen. Ett gammalt Bomarsunds original kalladt ” Gruntens Matte ” tillkallades och erhöll den höra äran att nedforsla pelarna till kajen. Knappt hade Matte satt sej i rörelse för att utföra det kära uppdraget förr än han blef kallad till Kejsaren och fick redogöra för hvar han lärt sig ryska samt förtälja en bit af Bomarsunds historia. Med pipan i ena handen och hatten i andra gjorde han väl sej de historiska utläggningarna samt erhöll befallning att äfven för HM räkning ytterligare nedforsla tvenne pelare. Gruntens Matte fullföljde sitt uppdrag i en handvändning med tillhjälp av 16 raska medhjälpare och när DM half 6 tiden gingo ombord stod stenpelarna löfbekransade nere vid bryggan och Matte erhöll ett välförtjänt beröm. Deras Majestäter fortsatte promenaden från ruinerna upp till Kasberget, der den herrliga utsigten under en lång stund togs i betraktande. Härifrån ställdes kosan till det södra tornet. Denna promenad var ej den lättaste, det gällde att klättra över berg och klyftor, men det gick dock raskt nog. Tornet besågs ut och invändig. En af storfurstarna hittade en granatkula och nu begynte ett ifrigt letande efter dylika fynd, men ruinhögarna som flere gånger blifvit undersökta lämnade ej vidare någon nemnvärd skörd.
Den ryske kejsare vi här läser om är tsar Alexander III som besteg Ryssland tron år 1881
efter att hans far fallit offer för ett attentat. Hans gemål var den danska prinsessan Dagmar som antog namnet Maria Fjodorovna som kejsarinna. Hon flydde under oroligheterna under revolutionen och lyckades undkomma till Danmark där hon levde återstoden av sitt liv.
Som storfurst och furstinna besökte paret Bomarsund redan år 1875 och om detta besök står att läsa i Åbo Underrättelser den 15 juni 1875: Ur ett bref från Åland daterat den 11 juni äro vi i tillfälle att meddela nedanstående utdrag: I går afton sextiden anlände Deras Högheter tronföljaren och hans gemål till Bomarsund der den sistnämde åtföljd af en hofdam o åtta officerare lät med en mindre ångbåt landsätta sig vid ruinerna ( HKH tronföljaren kom ej i land ) Ruinerna besåges och från Finby by eftersändes 5 hästar jemte kärror. Under den timme som åtgick i väntan på hästarna besökte tronföljarens gemål lotsålderman Petterssons stuga. Så snart hästarna ankommit anträddes färden till Kastelholms ruiner, harunder storfurstinnan själv förde den häst med hvilken hon åkte. Klockan vid pass half 10 ankommo de resande till ruinerna hvilka under en half timmes tid tagas i betraktande. Storfurstinnan berömde den vackra utsigten och skrev sitt namn på en vägg vid ruinerna. Hennes älskvärda sätt mot alla gjorde ett djupt intryck. Hon utbetalade själf skjutspenningarne 10 rubel för varje häst. I dag kl. 4 på morgonen lättades ankar och de höga resande ångade bort från Bomarsund österut.
Johan Granlund
Minnen och sägner från Bomarsund
Kapitel otroliga historier.
Ur tidningen Östra Finland av den 30 juni 1886 har jag saxat följande berättelse:
Prestö holme. Jag har tidigare i dessa mina minnen omnämnt Prestö holme, belägen tvärs öfver Bomarsunds sund, och vill om densamma här ännu säga några ord. Prestö är en utmärkt vacker holme till sin omkrets 3 á 4 verst med åtskilliga odlade trädslag samt påminner ganska mycket om Runsalas natur. Här fanns under fästningens tider utom Prestöbasen dvs. ett af forten , ryska besättningens lasarett och apotek, vackra parker och åtskilliga begrafningsplatser, luthersk ny och gammal, grekisk, romersk katolsk, judisk och mohammedansk. Den judiska och mohammedanska äro belägna inåt holmen i en svårt tillgänglig och ödslig trakt. Några pelare af det gamla lasarettet qvarstå ännu men synas vid första storm färdiga att ramla. Vid mitt besök på Prestö tog jag in i ett litet torp för att efter ströftågen i den starka sommarhettan få något att läska mig med. En 60-årig gumma helsade mig välkommen. Hennes ansigts typ, de spegelblanka samovarerna m.m. sade genast att jag ej inträtt i en åländsk bondstuga. Hon var äfven en dotter af det stora Ryssland, enka efter en fallen underofficer. Gumman visade i alla sina rörelser en liflighet som var ganska ovanlig för hennes ålder. Den flytande tungan upprabblade på bruten svenska eller ”åländska” den ena historien efter den andra från tiden då hon tjenade hos öfverstens på Bomarsund och äfven från tiden efter fästningens kapitulation. Ja du får här några af dessa berättelser, reserverande dock mig ifall källan hvarifrån de stamma icke är exakt.
En historia lydde ungefär på följande sätt: Någon tid före Bomarsunds bombardement förvarades inom fästningen en mängd turkiska fångar. Elfva af dem hade uppgjort en plan att rymma, men en af de sammansvruna trodde sej genom att angifva de öfriga förvärfva sej sjelf friheten, hvarför han för befälet yppade planen. Men det aflopp ej bättre än att han jemte de fio öfriga smiddes i bojor och inspärrades i en håla i det inre av fästningen. Vid brytandet af tegel för uppförandet af Alexandersteatern i Helsingfors påträffade man en mängd skelett och jernkedjor och antogs dessa utgöra kvarlefvorna efter de nämnda elfva turkiska fångarna.
En annan berättelse lyder sålunda: För några år tillbaka hade åter en ” finne ” under gräfning i ruuinerna påträffat en ännu laddad bomb. Han tog vara på sin skatt tills han en vacker dag betogs af en oemotståndlig lust att låta den krevera. Finnen tog bomben med sej, gick upp till Djefvulsberget samt slungade bomben med kraft i klyftan nedanför. Han fick sin lystnad fylld ty med en fruktansvärd knall kreverade projektilen uppkastande i luften stenar och jord. Folket i närheten skyndade till stället för att se hvad som var på färde. Helt lugnt kom finnen promenerande nerför berget omtalade händelsen under sluttillägg af: Smälla så helvitis, göra aldrig så mer.
Till det tredje och sista kan nemnas att å Prestö bor en rysk pensionär – sådana finnes förresten der flera – som i 15 långa år gräft efter en skatt som han tror finns gömd där. Hans femton år långa arbete har emellertid tills dags dato varit fruktlöst.
Johan Granlund
Tillägg till kapitel otroliga historier.
De söndersprängda fästningsruinerna i Bomarsund var under lång tid efter kriget en tillsynes outsinlig källa för hämtning av byggnadsmaterial främst tegel för skorstens och väggmaterial samt stenblock för trappor och husgrunder. På nästan varje gård i bygden finns det någonting från ruinerna.
Att denna stenplockning inte var riskfri visar oss följande historia saxat ur Helsingfors Tidningar av den 26.8. 1862: Bland de under loppet af denna månad inträffade olyckshändelser som finnas upptagna, förekommer äfven det mindre wanliga fall att personer blifwit blaserade af en engelsk bomb. I början af månaden hafva nemligen torparen Henrik Sandlund och bonden Matts Andersson från Ödkarby by i Saltviks socken på Åland uti ruinerna af Bomarsunds fästning funnit en ännu qvarliggande fylld bomb. Då de försäkte urlasta densamma kreverade bomben med den svåra påföljd för de oförsiktige männen att Sandlund redan tillsatte lifvet och Anderssons lif står i fara.
Johan Granlund
Hello!
SvaraRaderaI appeal to you because I am going to publish a book about the ancient Swedish saints of 10-11 centuries. It will be a unique edition, because, among other things, I want to write in a book about Sinjele, the legendary enlightener of the Aland archipelago.
There is a mysterious chapel, the ruins of which are located on one of the islands in a group called Signildskär far to the west in the Aland Sea. According to legend, it is connected to an English princess called Signel, or Signella, who escaped to the island from her enemies, and here built this chapel in gratitude of her salvation. As far as we know, this chapel had architectural features that indicate that it could have been built in the Viking Age.
I find it very interesting when the legend of Signella was first recorded. I can not find the source, so I ask you to help me, if it possible. Could you find out the original text of the legend of the Christian Enlightener of the Aland Islands and where it was first published? It is said that about Signalla is written in the book L.W. Fagerlund, Anteckningar rörande samfärdseln mellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna, 1925. But I cannot find this book.
Yours sincerely,
Anatoly, compiler of the book The Life of the Holy Enlighteners of Scandinavia