onsdag 22 april 2015

"Vår" - vandring till Granlunda i Kastelholm




                                                                Granlunda torpställe

Här är granlundska gänget som söndagen den 19 april år 2015 företog en vandring till Granlunda torpställe i Kastelholm. Vi står vid trappstensgrunden till det hus som fanns här en gång i tiden och där några av våra förfäder härstammar ifrån.
Vi är: Tor Mattsson, Gunilla Forss, Leif Granlund, Sussie Wilén, Brita Jansson, Bror-Erik Granlund,
Birgitta Kalmer, Ralf Granlund och Eva Mattsson och jag Johan Granlund står bakom kameran.




                                       Grundkarta över Kastelholms gårds marker.

I samband med mina efterforskningar i vår släkts historia besökte jag denna plats redan år 1972.
Jag fann då en husgrund och jag satte mig ned på  en åkerlinda. Då jag för något år sedan skulle uppsöka platsen igen var denna grund borta och det skulle visa sig att den försvann i samband med
golfbanebygget. Det var troligtvis en grund som hörde till torpet men antagligen en uthusgrund.

För att vara säker på platsen tog jag så hösten 2014 kontakt med museibyrån och fick då av
Katarina Strömberg denna kartskiss där man på byrån hade gjort ett kryss på platsen för Granlunda torp.  Jag for då dit igen och kunde konstatera att bostadshusets grundstenar är borttagna för golfbanan men man hade lämnat kvar farstutrappans stenpackning. Två av hörnstenarna kan man skönja. Jag hittade också en liten bit ifrån en annan stenpackning med knappelstenar som kanske var
rians spisgrund. En stor mängd hallonbuskar finns ännu kvar alldeles i närheten av bostadsgrunden och detta indikerar med säkerhet mänsklig bosättning från förr.




Vi ser här några stenar från husgrunden samt farstukvistens stenpackning, alldeles invid granen till vänster. Till höger i bild hallonbuskarna.


Att platsen hette Granlunda är inte förvånande för se hur än i dag granarna trivs här.

Kastelholms kungsgård inrättades av Gustav Wasa på 1540-talet och gården skulle bli en av hans tre mönstergårdar på Åland. Han drog då in fyra byar som helt försvann från kartan och inlemmade marken i gårdens areal. Det var Väster Sibby, Fastersby, Tjudnäs och Björnanäs. Arealen var över 2.300 jordmarker och omräknat i dagens språkbruk borde det vara nära 500 hektar. Nämnas kan så var Finby bys antal jordmarker denna tid 1.600 så gården var mycket större än denna Sunds största by. Själva kungsgårdsbyggnaden fanns förr i Ladugårdsbacka men flyttades år 1772 till den nuvarande platsen. I början sköttes och leddes gården från slottet men på 1640 talet antogs en arrendator och så hade gården fungerat ända fram till 1970 talet. Den siste arrendatorn hette
Lars Nordblom.

Granlunda torp var en av de första torpen på gården tillsammans med Långängstorpet, Tomten och Näs. Detta framgår av en skattläggningskarta av år 1740. Längre fram tillkommer flera torp, exx. Skutviken, Djurvik, Fastersby, Ladugårdsbacka, Nyrorp, Smedstorp, Storängen, Österåker, Kärr osv. Totalt fanns det ett 15-tal torp på gården som mest. De flesta av dem kunde torparna friköpa på 1940-talet.

Av museibyrån har jag fått veta att gårdens torpare arrenderade sin mark av huvudarrendatorn. De ägde och byggde sina egna hus. Det var områden om ca. 10 hektar odlad jord. Man fick dessutom ta ved från skogen och fiska i gårdens vatten. Dessa arrenden gick vidare inom släkten. Arrendet bestod troligtvis av en kombination av avkastning från torpets odlingar och ladugård samt av torparfolkets arbetsinsats.
Enligt kyrkoböckerna hade torpet även egna pigor och drängar.

De flesta torpen finns kvar ännu i dag men Granlunda och Långängen upphörde troligen något år efter ryssarnas ankomst till Åland 1808. Man ockuperade då hela gården. Dessa torp låg ju närmast gården och behövdes för den enorma inkvartering som förandleddes av de ryska styrkorna.

 Granlunda familjen.
Vår släkt kommer in i bilden i medlet av 1750-talet. På torpet fanns en stor familj. Torparen hette Olof Mattsson. Hans hustru hette Sara Jöransdotter och de skulle få totalt tio barn varav nio var flickor. Den lille sonen dog som spädbarn. "Vår" Josias Johansson, båtsmansson från torpet Apelblom i södra Finby hittar en av gårdens flickor, Sara Olofsdotter och de blir ett par.
Efter att Saras fader Olof dött 1848 blir det unga gifta paret torparbönder på Granlunda torp.

Josias och Sara, ett namn som för övrigt bars av de flesta flickorna, fick tillsammans fyra barn.
Sara-Lisa, skulle gifta sig med Johan Gabrielsson på Sågars i Finby. Därefter vår vän Johannes som föddes 1790. Hans bror hette Josisas som sin far och var född 1793. Han skulle flytta till Sverige år 1811.
Vi får antaga att båda bröderna uppsökte sin moster Greta Olofsdotter som redan 1777 flyttat till Stockholm.

Anna Stina född 1794 gifte sig med Mats Mattsson på gården Klemes i Eckerö Torp och dog där.

 Josias Johansson flyttar 1812 till Eckerö. En av sönerna vår stamfader Johan, Jan eller Johannes som framgår av kyrkoboken, flyttar redan 1809 till Sverige. Han skall återkomma därifrån och ta tjänst i Eckerö.

En syster Sara Lisa gifter sig med Johan Gabrielsson på Sågars i Finby och en annan syster gifter sig med en Mattsson från Eckerö Torp på gården Klemes.

Saras fader Josias blir  landbonde år 1825 på Sågars i Finby, den del som vi i dag kallar Granlunds. Han dör på Sågars år 1834. En dag skall en sonson Johan Granlund köpa denna del av Sågars, detta skedde 1849 och gården kommer att i folkmun kallas för Granlunds i Finby. Av Finbys 11 gårdar har Sågars nummer 2.

Familjen Johannes Josiasson.
Johannes eller Jan eller Johan som han turvis kallar sig föddes på Granlunda torp den 20.2. 1790 och dör på Haga kungsgård den 5.9. 1832, han var således 42 år gammal vid sin död. Som ung hade han redan 1809 flyttat till Stockholm troligtvis i den flyttningsvåg som föranleddes av den ryska militärens ankomst till Åland och Kastelholm som då var Ålands administrativa centrum. Hans bror Josias Josiasson flyttar efter honom år 1811. Johannes återvänder till Åland när läget normaliserats. Han arbetar på någon gård i Eckerö varefter han tar tjänst i Hammarlands prästgård. Där träffar han pigan Maja-Stina Mattsdotter och de gifter sig midsommaraftonen år 1821. De får en son Johan den 5 november samma år.  Att välja en sådan dag på året, midsommaraftonen för sitt giftermål,  tyder på en romantisk ådra samtidigt som namnet Johan firas i midsommartid. Det heter ju som bekant Juhannus på finska.

Nu ändrar Johannes sitt efternamn till Granlund, namnet från faderns torpställe i Kastelholm.

Det skall hänga på en skör tråd att vi alla granlundare finns till. Johan var ende barnet och får vid 1 års ålder vattkoppor, en sjukdom som i de flesta fall ledde till döden denna tid.
                                              Haga kungsgårds mejeribyggnad.

År 1826 går så flyttlasset till Saltvik och Haga kungsgård. Där tjänar Johannes som drängfogde enligt kyrkobokens skrivningar. Nu börjar den unga sonen Johan längta till sina släktingar i Sund och han beslutar sig för att rymma. Enligt Saltviks flyttningslängd flyttade Johan till Sund redan i 14 års ålder och prästen skrev "ej admonium" dvs. han hade inte gått i skriftskola.
Johan blir dräng i Mångstekta på gården Västergård samt därefter i Gunnarsby. Härifrån är det inte långt till Träsk där han skall hitta sin tillkommande Anna Charlotta Svibergsson och de gifter sig den 16 juli år 1843. De får sonen Johan Magnus som föds den 5 september samma år och det är deras första barn. De skall under åren få totalt 11 barn varav de flesta dör i späd ålder. De får dottern Johanna Charlotta den 2 december år 1859 samt sonen Gustav Emanuel den 29 januari 1863.

En märklig omständighet måste här noteras. Familjen börjar efter att ha fått Johan Magnus döpa sina barn till namn som börjar på Carl eller Carolina. Nu dör sju barn i rad i relativt späd ålder. Då man upphör med detta namn och övergår till Johanna Charlotta och sedan Gustav Emanuel blir dessa till liv långt upp i åren.

Johan och Charlotta köper halva Sågars år 1849 av kusinen Johan Johansson och nu får Johan sin hett efterlängtade bondgård. Kort före dotterdottern Irene Bryggmans död berättade hon för mig att Johan alltid hade längtat efter en egen gård.

Johan fanns med sin familj mitt uppe i händelsernas centrum i Finby, några kilometer från fästningen Bomarsund och bara ett stenkast ifrån det högkvarter som skulle inrättas på gården Janses under belägringen av Bomarsund år 1854. Han skulle bli indragen i en komplott där han efter kriget blev anklagad för att varit fransk spion, dvs. väglett de franska styrkorna på deras irrfärder i sundsbygden i jakten på hästar och livsmedel. Johan får för detta sitta i fängsligt förvar i över ett års tid och friges slutligen i april år 1856. Enligt vittnesförhör som initierades av kommissarie von Born var det en granne Blomqvist på gården Lundgrens som angav honom. Han satt inspärrad i Åbo slotts tornfängelse tidvis i smidda bojor och hade en eventuell dödsdom hängande över sig. Johan är den stora hjälten i vår släkts historia. Ett försök att sätta sig in i hans fruktansvärda belägenhet är helt omöjligt. Ett besök på Åbo slotts tornfängelse är planerat denna sommar.




Johan var även skutskeppare. Han såg de fantastiska möjligheterna som byggnationen av nordens största fästning innebar för sundsborna. Han skaffar sig redan i mitten av 1840- talet en jakt, Lilla Swahn och i början av 1850-talet jakten Urban. Med denna seglar han enligt en skeppslista jag sett i finländska tidningar under år 1851 inte mindre än 26 resor tur och retur Bomarsund - Åbo.
Lasten består troligtvis av ved och förnödenheter för fästningen och eventuellt även några passagerare varje resa.



Vår släkts antavla på manssidan från den allra första namngivna "pappan" båtsman Johan Johansson Ytterman fram till Johan Granlund på Granlunds i Finby med sina tre barn: Johan Magnus, Gustav Emanuel och Johanna Charlotta.




Vår vandring avslutades sedan med en liten kaffestund på gårdens lillstugutrappa.

Till sist vill jag berätta några anekdoter om Johan Granlund på Granlunds i Finby. Dessa berättade
Iréne Bryggman för mig år 1981. Iréne var dotterdotter till Johan.

Johan drog alltid upp klockan på kvällen.
Fanns det en sticka på golvet plockade han alltid upp den av någon orsak.
Han hade alltid som sitt jobb att ge foder åt hästarna på kvällen.
Han var mycket mörkrädd.
Han stannade alltid en stund på trappan innan han gick in.
Han var en finurlig och trevlig farbror.

En gång då de anställde en dräng, sällade han upp hästen och bjällerklangen mitt i sommaren.

Då han var dräng vid Vestergårds i Mångstekta tvingade de honom att ha ett barn i famnen. Johan hittade då på att nypa barnet i rumpan så att det ville ned.

Det fanns en man i norra Sund som man kallade svärar Pelle. En gång skulle de badda upp dvs. slåss med Johan vid en stor sten vid Granlunds rian. I husförhör efter detta sade prästen åt honom att har man stor mun får man bereda sig på bred rygg.

En gång var det en från Finby som hamnade i fängelse i Åbo. Då frågade man Johan hur det kändes.
Jo, det är som att hälsa från helvetet svarade han.

Iréne berättade också för mig om de sista dagarna i Johans liv på Granlunds. Johan var en person som inte förhastade sig i livsavgörande frågor. Då han låg på sitt yttersta och alla började förstå att hans liv höll på att taga slut spordes vem som skulle få övertaga gården. Någon frågade om det skulle bli äldsta sonen Magnus i Domarböle. En annan sade att: Men du har ju alltid sagt att det borde bli Manne som skall ha gården! Nåmen svarade då Johan, det får väl bli så då.
Enligt ett boutppteckningsinstrument, av den 11 juli 1891, som finns på landskapsarkivet framgår att den 27 april år 1891 köpte Gustav Emanuel gården för 1.000 mk och Johan avlider den 2 maj samma år. Den 5 november skulle han fyllt 70 år.


An- noterat i Godby den 22 april år 2015

Johan Granlund

torsdag 9 april 2015

Jakten på ålänningens själ - postlådshusen






Här är det, Ålands nyaste postlådshus. Var är vi nu då? Jo i "Mellanbyn" på gränsen mellan
Godby och Ämnäs. Bygget färdigställdes i maj 2015 på talka. Arbetet leddes av Donny Karlsson.
Idékläckare och färgsättare Johan Granlund. Omdömna varierar hittills mellan Ålands vackraste och fulaste. Tack!




I Ålands TV går en serie benämnd "Jakten på den finlandssvenska själen". Jag har här tänkt jaga tag i den åländska folksjälen. Vad är det som utmärker oss ålänningar från både Sveriges- och Finlands svenskar, vi talar ju annars ungefär samma språk?
 I denna blogg vill jag peka på några fenomen som jag inte hittar på andra håll, i alla fall inte i lika stor omfattning. Vi skall börja med traditionen att bygga små husliknande plank för våra postlådor.
"Gräv där du står" är ett gammalt uttryck och därför har jag börjat i Finström Ämnäs, min grannby, ja gärdesgården skiljer Godby och Ämnäs åt.



Här ser vi ett hus för 6 postlådor på Gibbölevägen. Postlådorna är alla individuellt målade i samma stil. Figursågen har gjort en vacker kant i taklisten. Mycket trevligt!



Inte bara ett utan tre stycken hus i Ämnäs och här har man byggt ett speciellt för avgående post till och med. Ser ut som om dom skulle ramla framåt med det är nog fotografens fel, ja ni ser hans stil.




Detta hus för tre postlådor hittad jag i Jomala Björsby där det för övrigt fanns flera hus.




Uppfinningsrikedomen är beundransvärd. Här har man kombinerat den gamla sedvänjan att ställa ut mjölkkannorna på mjölkbordet med att sköta om sina postlådor. Men huu vad kallt dom skall ha som "inga har hus ti va i"! Bordet hittade jag i Sund Björby.



Detta måste nog vara alla postlådehus "limosin". Huset är jättestort och har rum för flera lådor. Månne det finns tomter till salu i området?
På taket växer gröna växter. Var evvi? Jo i Sundby.



Huset i sommarskrud, fotat i juli månad.





Detta måste nog vara Ålands största postlådshus, hittat i Jomala Överby.




Passar bra på museiområdet i Önningeby



Nu är vi i äkta åländsk jordbruksbygd i Sund Sibby. Här står ladugårdarna tätt och i de flesta är det djur. Alla heter Berglund så utdelaren har inte så lätt att hitta rätt. Men solen skiner över byn i alla fall.



Ni har väl märkt att de flesta husen har tegeltak, så att det inte skall regna eller "snöga" på lådorna.







Oj, detta var för gulligt, ett litet hus för bara en postlåda. Väldigt omtänksamt måste man säga.




                                               Nämen en till! Och nu har vi "parä"




Nu är vi i Kastelholm och jag tror att detta hus var en av de första i området. Det  har några år på nacken. Annars mycket trevlig plats med en rolig busskur invid.




Ja vi ser var vi är, i Sunds Kulla. Här har man inte "jålat" med något tak utan lagat en riktigt redig "loda".




Vi är i Pålsböle och här är ett lite mera utsnidat hus. varje låda har ett huvud och stolpknoppar vid sidorna, riktigt trevligt!





I ett bostadsområde i Godby hittar vi detta mycket välgjorda postlådshus. Färgerna harmoniserar väl ihop med varandra, huset är välgjort och har schingeltak med plåtfals.





I gamla Godby byn finns detta hus med "sadeltak". Ett tips, satsa på enhetlig färg på lådorna så ser allt mycket snyggare ut! Finns till salu i järnhandlarna för endast 20 € per styck.








I Godby alldeles nära simhallen finns detta trevliga postlådshus. I stället för en plankvägg har man hittat ett kärrhjul som satts upp som dekoration. Mycket finurligt och trevligt.



Det som har slagit mej då jag åkt runt och fotograferat dessa posthus är idérikedomen hos byafolket att hitta olika typer av byggmaterial. Här har vi överblivna bitar från något s.k. stockhusbygge.
Huset finns i Önningeby.




På min färd emot Svinö färjfäste tog jag dessa bilder. Här fortfarande i Önningeby och detta hus hade genomgående impregnerat virke och förstett med plåttak.




Nu har vi stannat upp vid Lemland-Lumparlands pastorskansli. Verkligt trevligt med en allmän infoskylt över området och att det även finns en låda för avgående post. En plats att stanna upp vid för alla. Taket på huset är finurligt. Man har satt upp s.k. takspån, tjärade plankbitar som man oftast klär de åländska kyrkotaken med.




Vi är nu i Lumparland Svinö. Här en trevlig sak, man har satt upp en lapp om byastädning en viss dag och då bjuder man på saft och bulle. Dessutom passar man på att informera om byalagets årsmöte på byagården där det även finns servering.




På hemresan från stugan i Överö hittade jag detta trevliga postlådshus men harmoniserande färger.
Adressen är Överövägen.




Degersund - Sonboda står det på detta hus. För att illustrera äldre tiders linfärja har man byggt en modell av denna på taket. Ni ser raden med traktorer ovanpå taket.




Vid Föglö Hemgård hittade jag detta hus. En färsk blomma monterad på väggen, en vacker tanke.




På färd emot Eckerö i ett ärende fann jag detta postlådehus i Emkarby.




Detta hus hittade jag i Eckerö Kyrkoby. Ganska speciellt med dekorerad vägg. Pittoreskt och trevligt.

I allmänhet kan man säga att husen minskar i antal ju längre västerut man kommer. Å andra sidan har jag ju inte sett alla byar i Hammarland och Eckerö ännu.

Ålänningarna har alltid varit noga med att hålla sina gårdsplaner i gott skick, så även postlådorna.
Det vittnar om en omtanke även om det materiella. Dessutom vill man samla grannarna runt om något gemensamt projekt och oftast byggs dessa hus på "talka".

Så kommer det även att bli i min lilla by mittemellan Ämnäs och Godby. "Vänta barra så ska ni fo sii"


Postat  den 9 april år 2015

Johan Granlund


Nu har så projektet startat och det blev en hel släpvagn full med grejer i första omgången. Det skulle vara cementsäckar, impregnerade stolpar, balkar och ribbor, fasadpanel, tegel och så färg förstås.




Här har arbetet påbörjats. Det gäller att först tillfälligt flytta på den gamla eländiga raden medan vi gjuter stolparna för den nya. Alla hade inte tid att vara med så vi fick några ur den kommande generationen att hjälpa till.




Här var det målning på gång, första varvet och ni ser vad färgkombinationen kommer att likna, just det, Ålands flagga.



Så var det då dags med talkan. En kall kväll i april i århundradets ja kanske årtusendets varmaste period starta med att gjuta fundmentet. I kväll hade Eyolf, Sören, Donny och jag + en ur den yngre generationen passligt att jobba. Här är det blandning av bruk för gjutning av de tre stolparna som gäller.




Nu börjar det "bli någä" men det är nog bra att ha ett vattpass med i sånahär arbeten. Pappa Donny instruerar sina adepter. Han är för övrigt chefen för bygget. Vi andra är bara "handslangare".
Jag ser till att det finns material på backan.

Nu tog vi "kväller" och lät stolparna torka i en vecka.




Så började Donny bygga ramen för vår postlådshus. Det mesta gick på ögonmått, men vi utgick från ett hus i 4 meter storlek. Sen får vi "si vart det bär".




Så där ja, det börjar ju likna ett riktigt plank nu. Vi tog kväller igen efter detta.





En ny talkokväll och Donny, Sören och jag bar dit "åbäket" och skruva fast. Tänk vad dom en fina dehär nya elverktygen. Ingen lång skarvsladd behövs mera.
Nu tog vi kväller igen.



Lassä hade inga tid att va med på talkan dom första gångerna, men han sade att han kommer gärna och spikar nån dag när det passar. Och vad skulle inte passa två pensionärer, en vacker lördag satte vi igång, Lasse och jag. Han höll i hammarn och sågen och jag passade upp med brädorna som jag förut hade målat två varv i ålandsblått.





Planket dvs. postlådshuset börjar ta form. Våra bräder räckte nätt och jämt, det blev 3 brädor för lite.
Nu tog vi lördagaftonsledigt.



Så börja vi fundera över postlådor. Vi hade ju förut olika valörer och Donny hade ju faktiskt köpt en ny vit postlåda i plåt, skulle vi försöka få samma. Men den var ju köpt i Sverige. Jag for till stora posten i Mariehamn eller i Jomala för att vara exakt. Där hade dom en röd låda i plast för 17 € st.
Vi beslöt att köpa alla nya så blir det bäst. De här är dessutom bra för locken blåser inte upp så lätt då de är ganska snedställda.
En dag så stannade jag och pratade med postutdelaren här i distriktet och hon lovade stansa ut nya adresslappar.



Så var det att fortsätta en knyck igen en kväll i början på maj. Här fixar Sören stolphuvudena med motorsågen och Donny fogar in de sista blåa brädorna.



Sedan gällde det att få upp takfoderbrädorna. Teglen upp för att foga in brädan i rätt läge.





Detta ser ju riktigt bra ut, slå fast!




Nämen titta, vilken pjäs! Ja så var det en som utbrast när han såg vårt nya postlådshus, på gränsen
mellan norra Ämnäs och södra Godby. Faktum är att 3,5 tomter hör till Ämnäs och 3,5 till Godby.

Vad skall detta område heta egentligen? Ja så frågade jag när jag sände ut den första kallelsen till detta projekt. Mitt förslag är "Mellanbyn". I Åva finns en vägskylt med texten: " Söder i byn " och i Sund Mångstekta en med "Norrbyn", så varför inte.