torsdag 22 januari 2015

Avrättningen av Velam de Viik i Föglö





Inte långt härifrån, i denna del av den vackra åländska  skärgården, i Föglö invid Flisö hamn, verkställdes  den, en arkebusering  som var den mest makabra och spektakulära av alla avrättningar som skett på Åland. Det hände den 1 september år 1598.

Själva händelsen skulle föregås av en intrig vars preludium inte är långt ifrån berättelsen om sköna Helena och Paris ur den grekiska gudasagan. Liknelserna är många enligt den tidens bedömare.



                                                              Sköna Helena och Paris

Den avrättade kaptenen i hertig Karls flotta på krigsskeppet Lejonet var en yngling vid namn
Velam de Viik. Han var en så skön man att man ansåg att han hade stora likheter med den grekiska gudasagans  Paris. Även den annars så hårdföre hertig Karl lär ha uttryckt sitt missnöje med domen.
Upprinnelsen och orsaken till avrättningen skall vi nu ta oss en titt på.





Albert Edelfelts berömda målning som berättar om huru hertig Karl river den döde Klas Fleming i skägget och säger: " Om du nu var levande skulle detta huvud sitta löst"
Invid står änkan Ebba Stenbock med en av sina döttrar.

Ebba Stenbock, för övrigt syster till Catarina Stenbock, Gustav Wasas andra hustru, hade efter hertig Karls övertagande av Åbo slott blivit tillsammans med sina döttrar satta i husarrest i Stockholm, hos en myntmästare vid namn Velam de Viik. Denne hade en son som hade samma namn Velam och han var kapten på det kungliga krigsfartyget Lejonet.

Sonen började sällskapa med en av döttrarna, de blev kära i varandra och ville gifta sig.
Nu insåg Ebba vilka enorma möjligheter hon hade att sätta igång en intrig och på något sätt komma åt hertigen som hon hatade. Han hade ju emotarbetat konung Sigismund som var hennes beskyddare på
Åbo slott. Där hade hon ju haft ett underbart liv med ständiga bjudningar och fester där uppassare, påkläderskor och kockar förgyllde hennes liv. Nu skulle hon hämnas på hertigen. Velam skulle bli ett verktyg för hennes ränksmideri. Hon ställde ett ultimatum för giftermålet: Du får min dotter till maka om du först gör mig en tjänst!



Sigsmund III Wasa, född år 1566, död år 1632. Kung av Polen, storfurste av Litauen och kung Sverige. Son till Johan III och Katarina Jagellonica. Sonson till Guastv Wasa och drottning Margareta. Gifte sig först med Anna av Österrike och därefter med Konstantia av Steiermark.

Velam gör nu sitt livs stora misstag. Han accepterar budet, tar emot den skrivelse Ebba tillsammans med en Samuel Lascy utarbetat. Det var en uppmaning till flottans kaptener att med sina namnteckningar på pappret svära trohet till konung Sigismund och vända sig emot hertig Karl.
Till villkoret hörde även att Velam skulle sprida osanna rykten om hertig Karl ombord på de olika fartygen.
Detta blev småningom känt bland det högre befälet och ryktet kom fram till den högsta krigsledningen.
Man visste att Velam hade ett papper, men var och hur skulle man få tag i det?

Flisö på Åland har i alla tider varit den plats där den svenska kungliga flottan ankrat då den legat och inväntat bättre väder eller annars avvaktat nya order. Nu låg man här sensommaren 1598 under de böljande striderna mellan konung Sigismunds och hertig Karl om herraväldet över Finland och Åland. Just vid detta tillfälle innehade Sigismunds sida Kastelholm slott.



                                       Svenska örlogsfartyg här vid slaget vid Svensksund

Flottan leddes av Joachim Scheel, denne hertigens trogne amiral. Nu lägger man sig i vila för inväntande av bättre väder och nya order på redden i Flisö.
Vi återvänder till våra vänner kaptenerna och befälet på ett av flottans fartyg Blå Falken.

Underamiral Per Stolpe ställer nu till med ett dryckeslag till vilket även Velam de Viik inbjudes.
Här tömmes många glas som kastas i skottet och då stämningen blir hög kastar någon fram idén;

Vi spelar kort och fram med brännvinet!

Sagt och gjort, spelet börjar och man kommer överens om att efter varje sup slänga upp kläderna på ovandäck.
Då man sedan  sitter i kalsongerna skickas en man upp för att gå igenom Velams byxor och vad hittar man där? Jo pappret alla sökt efter. Nu hade man beviset för Velams skuld, ryktet var sant!

Velam de Viik blir nu gripen och satt i arresten, väl bevakad.
Dagen efter ställs han inför en fyrtiofemmanna domarnämnd som leddes av amiralerna Joachim Scheel och Per Stolpe.




De fyrtiofem namnunderskrifterna och deras sigill som beseglar Velam de Viiks dödsdom.
Inför denna rätt genom klara bevis och vittnesmål bevisad om sitt förräderi, dömdes de Viik att sättas på fem stegel, ett straff som efter fleras förböner ändrades förmildrades till enbart arkebsering,
"efter gammal krigssedvana"





Fem stegel och hjul var ett urgammalt grymt pinoredskap. Det innebar att den dömde spändes fast på ett stort hjul som skruvats bort från ekipaget. På detta hjul bands då fången och man slog sönder alla ben i kroppen och såg noga till att han inte avled där. Efter halshuggningen eller arkebuseringen lades kroppens olika bitar upp som varnagel för människorna tills bitarna uppätits av fåglar och vilda djur.

Detta straff undgick så Velam de Viik men han fördes iland för avrättning.

Källa: Kastelholms slott och deras borgherrar, Reinhold Hausen.

Denna episod finns även i Beskrifning öfwer Åland av F.W. Radloff, sid 22.
Ännu svårare fick Skeps-Capitain Wilhelm de Wyk som af Clas Flemings enka Ebba Stenbock och flere, blef öfvertald att stifta myteri på Skeppen. Sedan Vice Amiralen Stolpe på ett besynnerligt sätt uptäckt hans förehafvande, dömdes han til döden, och skall domen blifvit verkstäld med 33 skott (38) . Werwing berättar att de Wyk endast blifvit arquebuserad, och at Härtigen med misnöje-förspordt hans afgång.

Velam de Viik, arkebuserades så den 1 september år 1598, fastbunden emot en tall på en av Flisö öarna i Föglö skärgård på Åland.


Nedpräntat i Godby den 22 januari år 2015


Johan Granlund















måndag 19 januari 2015

Postrånet i Vårdö






Det var i dessa trakter, öster om Vårdö kyrka som postrånet utfördes.



                           Postvägens sträckning från fasta Finland över Kumlinge till Vårdö.
                                    Bilderna tagna ur boken Postvägen över Åland.

Rånarna var löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, båda utsända från HMS Arrogant ett av krigsskeppen från den brittiska flottan som anföll Bomarsund.
Dessa två herrar erhöll sedermera år 1857 Victoria Cross för sin hjältemodiga insats.
Sanningen är den att de med vapenmakt överföll en skara obeväpnade och försvarslösa postrotemän från Vårdö och Kumlinge.



                                                        John Bythesea Rear Admiral

                           På William Johnstone finns tyvärr inget tillgängligt porträtt

Den engelskspråkiga versionen av hur det gick till då de erövrade breven som skulle till Bomarsund avviker väldigt mycket ifrån de övriga inblandades berättelser. Engelsmännen berättar att deras uppgift var att omhändertaga en rysk depesch alltså en försändelse med viktiga meddelanden från ryske tsaren. Några depescher fanns inte utan de brev de sedermera fick tag i tre stycken skulle visa sej vara,  ett till överste Furuhjelm, ett till postföreståndaren på fästningen Pundini och det tredje till en officer. Skulle det varit till tsaren borde det ha varit Bodisco som var mottagare, han var fästningens kommendant. Någon rysk militär åtföljde inte heller postroten.




Engelsmännen berättar vidare att, sent om kvällen den 12 augusti får de se fem ryssar ankomma med posten och de rusar fram från sitt bakhåll och på en given signal från Bythesea försöker Johnstone med lasso kasta ett rep runt männen.
Då kastar två av ryssarna ifrån sig väskorna och flyr medan de tre övriga blir arresterade. Bythesea
beordrar männen att gå tillsammans med dem till båten de kom med och med den ror de till HMS Arrogant.
Ingenting stämmer i det de säger. Någon lasso fanns inte alls med i bilden. De hotade postförarna med varsin pistol. Att två av postförarna skulle ha rymt stämmer inte heller. De ror inte tillbaka i egen båt och bonden Olof Carlsson lånar en båten av sina grannar. Denne Olof Carlsson från Listersby hemman no:2 skulle visa sig vara själva chefen för förräderiet och hans son Johan  som ingick i postroten hans medhjälpare.



Den brittisk-franska örlogsstyrkan. Till dessa båtar blev den arresterade postroten förd.

Här nedan följer så den polisundersökning som utfördes på initiativ av Johan August von Born, Understatssekreterare vid Kejserliga Senaten. Förhörsledare är L.R. Malmberg, kronolänsman och den utföres den 2 december år 1854.

Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Johan Carlsson samt torparen August Mattsson, alla från Wargata by, hvilka alltså, med undantag af Johan Carlsson, den der befanns frånvarande å fiskeri, hvarför jag hörde och det berättades.

1. August Mattsson; att då han jämte öfriga uppräknade personer den 12 Augusti om aftonen förgångna på en dryg versts afstånd af kumlingborna och Postiljonen Pettersson på rekognosering vandrat med posterne utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän, den ena en officer eller kapten och den andra en matros ett stycke på östra sidan om Vårdö kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der de hållit sig dolda, samt ställt sig, den ena framför och den andre bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skjuta dem som nalkades dem för nära, tvungit Karlarna att parvis vandra med posterna mot Listersby öfver ett mellanliggande sund med en ekstock hvarföre fienderna ankommit till Listersby invid bonden Erik Carlssons halfva hemmand no 1 nödgat postföraren att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längre fram till Olof Carlssons hemman no 2 därifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, hvarefter alla begifvit sig till sistnämnda hemman, der Olof Carlsson, som vid deras ankomst stigit upp från en säng i det närmaste fullklädd, emottagit Engelsmännen vänligt såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin hvilket officeren ej förtärt deremot den andre låtit sej behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället ej haft båt i beredskap, gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga, dermed de och snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så och sedan han återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han va trött och av orsak att han föregående natt varit med engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och dervid medfört en korg fisk åt engelsmännen han dessförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis hvilken jämväl med fraktats av honom personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och Postförarna sej befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt Postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg som Olof Carlsson med sina kvinnfolk återvänt hem ifrån stranden, och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget som befunnits vara en skruffregatt, hade Engelsmännen nödgat Postförarna att stiga ombord med posten, hvarefter de blivit satta i arrest under bevakning. Om söndag morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de öfriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen, då han återkommit hvarefter de alla kort derpå frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jemte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiral skeppet, i Lumparn der posterna blivit igenomsedda samt sedan blivit skickade till franska lägret i närheten av Finby dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja att bära postväskorna och tillade han även att medan sällskapet befunnit sig hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad, men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, hvarpå han skrattande svarat nej.




2. Carl Anders Andersson berättade likstämmigt med August Mattsson med den skillnad att Olof Carlsson stått uppe när Carl Andersson som varit bland de sista inkommit och att han ej visste vad var i korgen, som Carlsson bar till stranden innehållit.

3. Matts Danielsson Hagström; berättade lika med föregående.

4. Matts Wilhelm Andersson; afgav enahanda berättelse med näst före tvänne personer, med tillägget att han på ovanförmälet sätt varit tvungen att följa med då posterna fördes till Amiralskeppet i Lumparfjärden och till Franska lägret i Finby.

I Wårdöby, der folket även hördes kunde endast följande personer lemna någon upplysning i saken nemligen;

1. Bondehustrn Johanna Johansdotter å Matts Perssons hemman no 4; att Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl den 12 Augusti om aftonen ankommit till berörda hemman och de skolat inväntat Postförarna som skulle komma efter men då de ej hörts utaf hade Postiljonen blivit orolig och slutligen jemte Kumlingebon vandrat tillbaka till Wargata för att höra efter.

2. Bondesonen Gustaf Adolf Boman, å sitt nämnda hemman, att han den 12 Augusti om aftonen begifvit sig till Wargata och ett stycke på östra sidan om Wårdö kyrka mött Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl, med vilka han samtalat samt ungefär 1,5 verst därifrån åt Wargata på vestra sidan om kyrkan mött postförarna.

3. Enkefru, Pastorskan Nathalia Råstedt; att hon några dagar före postarna togs sett Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän i byn och att Olof Carlsson begifvit sig till posthemmanet no. 1 der Olof Carlsson samtalat med husbonden numera aflidne bonden Carl Eriksson.

4. Avlidne bonden Karl Erikssons änka i Posthemmanet no 1. att hon någon dag före postarne togs sett Olof Carlsson samtala med hennes då ännu levande man utan att hon visste varom då fråga varit samt derefter sett Olof Carlsson med två Engelsmän vandrat genom byn mot Listersby.

5. Bonde hustun Stina Lisa Andersdotter å hemmanet no 2 ; att hon några dagar före posterna bortrövades sett två främmande personer vilka hon trodde vara Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra genom byn.

6. Pigan Anna Lisa Carlsdotter å sistnämnda hemman att hon några dagar före posterna av fienden tagits, ifrån en ria, där hon varit sysselsatt med tröskning sett två engelsmän med Olof Carlsson vandra genom byn.

I Listersby kunde endast följande personer förmås att lemna några upplysningar i saken nämligen

1. Förre Bonden Anders Andersson å hemmanet no. 2; att han någon afton förrän posten togs sett två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra förbi uppåt landsvägen.

2. Pigan Gustava å sistnämnda hemman; att hon endera samma dag eller dagen före än postarne af fienden uppbringades, sett två Engelsmän sent om aftonen vandra förbi åt Postvägen samt att hon ej sett Olof Carlsson med dem.

3. Torparen Johan Erik Söderlund; att han sett två Engelsmän i byn den tid posterna tagits.

Gemensamt det öfriga folket i byn t.o.m Olof Carlsson närmaste granne som bor 20 alnar från hans bostad, förmäler sig icke känna något i saken eller hava sett några Engelsmän hos Olof Carlsson.

Olof Carlsson befann sej från varande men hans hemmavarande hustru och vuxna döttrar hördes samt uppgaf att två Engelsmän några dagar före postarna tagits kommit till deras åbonde hemman och tvingat till sej kvarter samt att de bott der omkring två dygn och derunder ibland tidigare o ibland senare på natten ävensom att kommit med posterna och postföarne till Olof Carlssons hemman och genast därefter begivit sig å väg åt fjärden, utan att de kände på vad sätt sjöledes begivit sig från stranden.

Folket i Grundsunda sade sej ej känna något som kunde gifva upplysning i saken.

I Löfö by kunde folket ej heller lemna någon upplysning i saken.



                                            Stuginteriör från ett postförarhemman i Vårdö
                                              Bilden ingår i boken Postvägen över Åland

I Wargata by hördes ytterligare;
1. Gästgivare Matts Mattssons hustru; Johanna Mattsdotter, som berättade att hon påföljande måndag efter det postarna av fienden tagits ett stycke från gästgivaregården mött två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson. Då  Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son voro hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och gästgivaren Matts Mattsson; att Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän ankommit till gästgivaregården om måndagen efter det postarna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fantes några gömda poster eller militärer och förständigat gästgivaren att ej framdeles befatta sig med någon postföring så länge Engelsmännen var där, varefter och redan Engelsmännen som jämväl gjort frågan om han sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka bonden å posthemmanet no. 4. i byn Johan Daniel Danielsson, dessa jämte Olof Carlsson och Danielsson begivit sig hemåt.

3. Johan Daniel Danielsson; att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivaregården där Olof Carlsson och två Engelsmän sig befunnit, samt att dessa därefter följt honom hem och derunder frågat om han hade några poster varpå han givit nekande svar. Då Engelsmännen haft anställa visitering hvarföre han som inne haft tre lösa brev den Postiljonen Pettersson lemnat i förvar och vilka vid tillfället ej var undangömda, nödgats framlemna omförmälda tre brev av vilka ett varit adresserat till Överste Furuhielm och ett till Postmästaren Pundari samt det tredje till en officer vars namn Danielsson ej kunde påminna och hade Engeslmännen tagit dessa brev samt efter att hava förständigat Danielsson att ej mera befatta sig med några poster, jemte Olof Carlsson vandrat derifrån.

Slutligen anmäles här att drängen Johan Carlsson vilken förut tjänat iVargata by men nu innehar tjänst i Löfö by även varit en av postförarna då posten av fienden tages, men såsom frånvarande å fiskeri kunde han nu icke höras, dock som Johan Carlsson är bara son till Olof Carlsson torde samma förhållande af Johan Carlsson svårligen kunna utforkas åtminstonde såvitt saken rörer Olof Carlsson och hans i det närmaste uppenbara förräderi.

Tid och ort förut skrifvet
L.R. Malmberg
Kronolänsman

Postat i Godby den 22 januari 2015

Johan Granlund

torsdag 15 januari 2015

Victoria Cross - när korset gick till en österbottning




                                                      Victoria Cross VC i all sin glans.

Den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk soldat kan erhålla (oavsett grad) för tapperhet i strid. Det är den högsta medalj som utdelas inom det brittiska utmärkelsesystemet. Gjutet i brons från beslagtagna kinesiska kanoner. Bredd 3,5 cm och bärs i ett 3,8 cm brett högrött/blått band.
Hittills har det utdelats  1356 gånger. Victoria Cross instiftades den 29 januari 1856 av drottning Victoria och utdelades för första gången år 1857.



Irländaren Charles David Lucas. Föddes år 1834, död år 1914. Avancerade från enkel "mate", någon slags däcksare, till Rear Admiral år 1885.

Lucas var den fjärde i ordningen som erhöll korset den 26 juni 1857. Han erhöll det för den  heroiska insatsen  ombord på HMS Hecla vid "midsommarslaget", då han den 21 juni 1854 slänger en aktiverad granat överbord som kreverade utanför relingen. En del gör gällande att han skulle varit den första som erhöll korset men enligt den engelskspråkiga versionen i Wikipedia var han den förste som nominerades till priset.

I en artikel i denna blogg ifrågasätter undertecknad hela hjältedådet och påstår att det är en efterkonstruktion. Händelsen är troligtvis påhittad och en mix mellan två olika händelser på två olika fartyg. Garnityret behövde några hjältar och så plockade man fram dessa herrar.
Fram tills dess någon överbevisar mig håller jag artikeln levande.

År 1879 gifter sig David Lucas med dottern till Admiral William Hutchenton Hall, Frances Russel Hall. De får tre döttrar. Admiral Hall var kapten på HMS Hecla under kriget i  Bomarsund.



Det andra korset med anknytning till kriget i Bomarsund utdelades till denne man, löjtnant  John Bythesea, f. den 15 juni 1827 i Somerset, d. 18 maj 1906.

Bythesea gjorde efter händelserna i Bomarsund till en början en spikrak karriär. Han blev befäl för fler fartyg i RN och blev utnämnd till Royal Admiral. Men år 1872 tog karriären slut. Då rände han med sitt fartyg HMS Lord Clyde på grund och blev dömd till avsättning. Han skulle därefter aldrig återvända som befälhavare inom flottan.

Det tredje korset utdelades till en man som inte finns på bild. Hans namn var William Johnstone och var eldare (stoker) på HMS Arrogant.
Enligt Wikipedia skulle han varit född i Hannover Tyskland den 6 augusti år 1833. Men födelseorten måste vara ett tryckfel.
I ett av polisförhören med folket i postroten  framgår att han för en av dem uppgivit att han var född i Finland i staden Kristinestad, vilket jag håller för mera troligt. Han var en svenskspråkig finländare.




Johnstone som han kallar sig åtföljde Bythesea då de rånade den obeväpnade och försvarslösa hopen av åländska torpare och bonddrängar i postroten på Vårdö och med de beslagtagna väskorna återvände med dem jämte sin gisslan till Arrogant.
För denna sagolika bragd fick de Victoria Cross!!!

Historien om honom förmäler att han dog den 20 augusti år 1857 för egen hand efter att ha attackerat en person med kniv. Johnstones karriär gick spikrakt nedåt trots att han just fått sitt Victoria Cross.

Enligt den engelska versionen av Wikipedia skulle han även kallat sig John Johnston och de menar att detta troligtvis är en namnöverföring från Johannsen. Jag skulle anse att hans riktiga namn var
Johansson, William eller John sak samma.


Postrånet i Vårdö.
Jag vill påstå att utdelningen av Victoria korsen till dessa två senare herrar är en av den brittiska krigshistoriens största och mest skrattretande prisutdelningar. Jag tänker här redovisa för er en del av den polisundersökning som gjordes initierad av understatssekreterare Johan August von Born efter Bomarsundskriget med start i november år 1854.
Denna rapport är benämnd von Borns rapport och dess mottagare var Senaten i Helsingfors och i slutändan ryske Tsaren.

Rapporten som i sin helhet rymmer en hel mapp med alla bilagor och protokoll är indelad så att han räknar upp olika grupper av Ålands befolkning och indelar dem i ABCD vilka förfarit förrädiskt emot staten samt i en skild grupp de som verkat för fosterlandets väl  under kriget. Där finns också som bilagor mängder av listor som visar huru den åländska befolkningen roffade åt sig av vad som låg löst på området.

Postiljonen Petterssons berättelse om de från Åbo till Åland den 5 och 8 Augusti 1854 afsände postväskornes borttagande af fienden.
---------------------------------------------------------------------------
Postiljonen Pettersson som den 6 Augusti om aftonen lyckligen ankom till Kumlinge med Åbo posten för den 5 i samma månad, vågade i anseende till svårigheten att å den vanliga postvägen derifrån till Wårdö undvika de fiendtliga kryssarne, icke taga denna väg, utan begof sig med posten till Simskäla öarna, dit Petterson anlände den 7 Augusti om morgonen.
Efter att uppehållit sig å nämnda öar den 8,9, 10 och 11, hvarunder postväskan varit gömd än här än der i hölador, förde Pettersson som af åtskillige personers bland folkets tillståenden och yttranden fruktade att se fienden vägledd till posten, den 11 Augusti om aftonen, med Bonden Jan Erik Janssons från Östra Simskäla, välvilliga bistånd senda väskan från Simskäla till Wargata by i Wårdö kapell.
Den 12 Augusti på morgonen dit anlände, lade Petterson på inrådan af Gästgifvaren Matts Mattsson sin medhafde postväska i förvar på samma ställe i skogen, der den från Åbo den 8 Augusti afsände postväska som ditförts av Postiljonen Fagerlund, dagen förut blifvit af Mattsson undandold. Samma dag eller den 12 Augusti om aftonen ankommo till Wargata Torparene Petter Lindroos och Olof Olofsson afsände från Kumlinge af tjenstförrättande Postmästaren i Skarpans Pundani för att återhemta posterne till Kumlinge. Medan en af postförarene i Wargata i anledning häraf uppbådade postrotan, hade Petterson jemte en af ofvanbemälde Torpare begifvit sig från Wargata utmed postvägen åt postbryggan vid östra stranden af Wårdö landet i afsigt att recognosera om fienden möjligen landstigit i Wårdö.
Den andre af de från Kumlinge afsände Torparen hade lemnat Wargata en stund efter Pettersson men ankom på en gång med Petterson och dennes följeslagare till postbryggan. Då Petterson någon tid förgäves vid bryggan väntat på postrotan, hvilken såsom vanligt skulle till stranden medbära väskorne begaf sig Petterson ensam tillbaka till Wårdö kyrka, belägen omkring tvänne verst från nämnde brygga på halfva vägen dermellan och Wargata men som Petterson ej mötte postrotan, återvände Petterson till bryggan. Dit återkommen såg Petterson en båt närma sig stranden, hvarfter Petterson, som förmodade att båten tillhörde fienden, skyndsamt sprang mot Wargata, för att varna postrotan, och hade Petterson, för att undvika allt buller dervid aftagit sina skoplagg.
Utan att anträffa postrotan hade Petteron kommit till Wargata och der erfarit att rotan med väskorne för den 5 och 8 Augusti, allaredan begifvit sig till bryggan. Förvånad öfver att ej hafva mött rotan och rådlös hvad han borde företaga, i visshet om posterne öde, gick han af och an på ön hela natten.
Den 13. Augusti på morgonen infann sig Kyrkväktaren Carl Carlsson Öhman å gästgifvaregården i Wargata och omtalade att posterne blifvit tagna af Engelsmännen som fört desamma jemte postrotan till de fiendtliga fartygen.
 Derpå följande dag den 14 Augusti infann sig några engelsmän jemte Bonden Olof Carlsson från Listersby, som är bror till Kyrkväktaren Öhman, i Wargata och genomläste på anvisningar af denne, dagboken och postboken, samt frågade efter den Postiljon, som medhaft posten till Wargata.
( kommentar, de hade nu upptäckt att de viktigaste breven var borttagna och ville ha tag i dem) Fienderna hade tillagt enligt hvad Petterson hört af Wargata byboer, att en Herre vanligen färdas med posten men denne gång hade "endast bönder" åtföljt densamma.
Under sin färd till postbryggan mot Kumlinge, mötte Petterson Bondesonen Gustaf Adolf Boman från Wårdö by, af hvilken Petterson sedermera hört det Boman som gått åt Vargata i närheten af denna by varseblivit postrotan som jemväl innehaft båda väskorne och hade rotan då befunnit sig ungefär en fjerdedels timmes väg efter Petterson.



Vårdö kyrka. Här alldeles i närheten skedde postrånet.

Den 14 Augusti återkom rotan från de fiendtliga fartygen och omtalade då för Petterson att då rotan ankommit till en grind i närheten af Wårdö kyrka hade tvänne fiendtliga soldater, hvardera beväpnade med revolver pistoler, framkommit ifrån gömställen invid vägen och under hotelse om våld tvingat rotan att åtfölja sig till Olof Carlsson i Listersby, som anskaffat båt, hvarå fienderne fört rotan och posterne till den fiendtliga eskadern, hvarutom Olof Carlsson hade tillagt att han vore trött genom det besvär han haft att visa fienden postvägarne och att han skulle låtit varna sin brorson Drengen Johan Carlsson från Wargata, hvilken utgjort en af postrotan, att då följa med om Olof Carlsson vetat att denne varit i tur att då framföra posten.
Den 19 Augusti fick Petterson genom gästgifvaren Mattssons medverkan, tillfälle att komma öfver till Ålands fasta land.

Vid genomläsning av detta får man ganska klart för sig att det hela var ända från Kumlinge ett iscensatt förräderi. Någon visste redan där att det fanns viktiga brev som skulle till Bodisco och Furuhjelm och dessa skulle omhändertas. Vi ser av de övriga förhören som är bilagor till detta protokoll att det är bonden Olof Carlsson i Listersby som är chefen för detta förräderi. Han hade under dagarna före öppet umgåtts med dessa två "engelsmän". Det var till hans gård den rånade postrotan fördes under pistolhot. Han hade bjudit dem på fläsk och brännvin då de anlände på natten..

Efter kriget försvann Olof Carlsson då det brände under fötterna.
Då det vankades förhör for brorssonen Johan Carlsson ut på fiskeresa.

Hela denna fantastiska historia får en ännu underbarare avslutning. Det är den 11-årige postpojken
Fritiof Fagerlund från Vårdö som utför den verkliga hjältebragden.
Om detta har jag skrivit en artikel i denna blogg år 2010.
Han är den som för de viktigaste breven till Furuhjelm och Bodisco i sina byxfickor via Mångstekta, över skogen till huvudfästningen den 12 augusti mitt under brinnande krig. Fritiof lär ha emottagits med glädje i fästningen. Han väntar där sittandes i en kasematt i kulregnet tills skymningen återkommer och smyger sig sedan tillbaka till Mångstekta.

Det var bl.a. dessa brev vinnarna av Victoria Cross var ute efter. De fick tag i de viktiga breven från postväskan av den 5 men inte av den 8 augusti hitförda av pappa Fagerlund för dessa räddade Fritiof.

Någon duktig släktforskare kan fortsätta och ta reda på vart han sedan tog vägen.


Bombarderat i Godby den 15 januari 2015

Johan Granlund




                                                           Vad är detta för krig?