fredag 11 november 2016

Ett skepp kommer lastat med vin - och sjunker i Föglö skärgård igen






Briggen Gerda, byggd i Gävle 1995 - 2003 efter äldre replik från 1868

Ja så kanske hon såg ut!  Var det en  brigg som sjönk för cirka 150 år sedan i Föglö skärgård på Åland i trakten av Björkör? Detta fartyg är 36 meter långt medan fyndet visar på ett fartyg med 27 meters längd. Kanske det var en skonare eller ett mellanalternativ brigantin? Eller var det även denna gång en galeas och hade galeaser galjonsfigurer, ja frågorna är många.





Tidningen Åland av den 1 november 2016

Ålandstidningen kablar här ut den intressanta nyheten att ett dykarlag har hittat ett nytt vrak lastat med vin i Föglö skärgård. Dykargänget med far Göran som båtförare och sonen Jerry  Wilhelmsson i dykarlaget berättar glädjestrålande om sitt fynd som de egentligen kom på av misstag. De sökte efter ett annat vrak i närheten men fann denna skatt.

Här ser man i fartygets lastrum en mängd vinflaskor som ligger vackert i sina lådor på en bädd av någon sorts flis. Först omtalades ett hundratal flaskor men i senare artiklar har det framkommit att de kan vara över tusen. Även andra typer av flaskor i porslin och lergods tycker man sig se.  Man har även lokaliserat någon form av metall eller stentackor som troligtvis skulle föras till någon stenhuggare i Finland. Orsaken till varför man för andra gången hittar ett sådant skepp i närheten av Föglö är den att i Degerby fanns en tullkammare. Här gick farleden förbi för färd upp emot finska fastlandet.









Dykaren Jerry Wilhelmsson som tillsammans med dykarkompisarna Conny Alexandersson och Jan Lönnqvist inom Baltic Underwater Explorers hörande till dykarklubben Nautilus som gjorde fyndet.
Här ser vi fartygets för och ett ankare som hänger vid det.






Markus Lindholm, arkivarie i maritim arkeologi vid kulturbyrån inom Ålands Landskapsregering säger att bilderna är väldigt spektakulära och att vraket kan vara ca 150 år gammalt. En märklig sak är att lasten i övrigt verkar vara bärgad emedan ovandäcket samt masterna är borta. Märkligt är också att fartyget hade en galjonsfigur. Han tror också att det hade två mäster.


Låt oss så spekulera lite igen, det måste man ju få göra emedan man ännu inget exakt vet om fartygets typ, hemort eller förlisningstid, men...jag har hittat följande förlisning:




Sjöolycka i Finlands Allmänna Tidning, annons om vrakgods




Vid efterforskning i det Digitala tidningsbiblioteket för Finland har jag hittat en förlisning just precis i det området det här är frågan om och sjöolyckan, som sådana händelser vid denna tid kallades, skedde hösten 1867. Vrakgods kungörelsen var införd i Finlands Allmänna Tidning den 29 januari år 1868.
Vi försöker läsa vad sjötullkammaren i Föglö annonserar, texten är ändrad till någorlunda modern svenska.

Härigenom varder till allmän kännedom meddelat att nedannämnda egendom blivit under hösten sistlidne år i Lemlands och Föglö socknar samt Kökars och Sottunga kapells skärgård ur öppna sjön bärgat nämligen.





I Lemlands sockens skärgård: 1 st hel och 1 st avbruten bjälke, 3 st plankor, 4 st battingar.
I Kökars kapells skärgård: 31 st bjälkar, tvenne större stycken av en sönderbruten malmpump, ett stycke av ett fartygsvrak med en bredvid fastsittande jungfrujern, en från ett fartyg lösryckt planka och diverse tågstumpar.
I Björkörs bys skärgård: 12 st bjälkar, 32 st plankor, 25 st plankstumpar, 2 st tomma kistor, bottnen av en oktantlåda och en fartygssoffa.
I närheten av Lågskärs fyrbåk: 15 st bjälkstumpar.
I Bråttö bys skärgård (Föglö) 4 st bjälkar och 4 st plankor samt i
Måshaga bys skärgård: 35 st bräder och 25 st brädstumpar.

Och uppmanas vederbörande ägare till nämnda gods att inom natt och dag och år härefter göra sin rätt därtill gällande antingen hos Generaltulldirektionen eller tullkammaren i Degerby

Helsingfors av Generaltulldirektionen den 11 januari 1868.
Enligt befallning E Dalström



I samma tidning hittar vi ytterligare en annons enligt följande:

Vederbörande ägare till 13 st furubjälkar av olika dimensioner och 10 st 11 tums furubjälkar som i oktober månad sistlidne år i Jomala sockens skärgård ur sjön bärgats varder härigenom uppmanad att inom natt och dag och år härefter göra sin rätt härtill gällande antingen härstädes eller hos tullkammaren i Mariehamn.

Helsingfors av Tullkammaren den 24 januari 1868
Enligt befallning E Dalström

Tiden och platsen stämmer mycket bra. Det är nu 149 år sedan denna sjöolycka. Kastningar i vindar har gjort att fyndplatserna är spridda.
Det som talar emot att det funna vraket härstammar från denna sjöolycka är trälasten. Varför import av trävaror utifrån till träriket Finland? Men det kan ju vara frågan om ädlare furuvirke för snickeriändamål. Å andra sidan, vilka slags varor var så lätta att bärga på femton till tjugo meters djup och att man bemödade sig att bryta sönder däcket? Trä flyter ju upp till ytan bara en öppning finns i däcket. Kunde man med vinschar bryta sönder däcket i djupet?
Hur var dykarutrustningen denna tid?

I en tidningsartikel framgick att de stenmaterial som anträffats i lasten eventuellt skulle vara diorit.




Dioritsten är en intermediär bergart. Dess huvudmineral är plagioklas, hornblände och mörk glimmer.

Dess förekomst är som mest söder om Bryssel i Belgien. Finns även i Skandinavien såsom utanför Trondheim och Valdres i Norge samt spridd över hela Sverige.
Diorit finns faktiskt även på Åland, på öar väster om Eckerö och användes som gravstenar.

Diorit används för det mesta som prydnadssten, till gravmonument och pelare.

Under adertonhundratalet började man småningom upphöra med gravsättningar inne i kyrkorna och man byggde upp gravgårdar utanför. Då uppstod en luckrativ framställning och försäljning av gravstenar och vackra gravvårdar. I annonser kan man se huru affärsmän på fastlandet tävlade med varandra om att sälja gravstenar och gravmonument.


I lasten har man funnit traditionella vinflaskor i hundratal men även flaskor i sten/lergods.
Kan det vara frågan om "Rigabalsam" de ser ut som ovan och finns i ett antal olika storlekar.
Denna likör uppfanns år 1750 av en apotekare Abraham Kunze i Lettland och firar i år sitt 250 års jubileum. Produkten var mycket känd även för ålänningar som besökte Baltikum.





I Finlands Allmänna Tidning är införd år 1850 import och export och vi kan för importens del se
Riga-balsam 1.500 flaskor.




Här ser vi importen av varor till Finland från utlandet tedde sej år 1968. Vilka av dessa produkter
var begärliga för att bärgas?










Allmänt taget kan man se att tiden efter Krimkriget och fredan 1856 präglas av en enorm mängd annonser om vin, champagne och likörförsäljning.






Nyheten om det nyfunna skeppsvraket väckte internationell uppmärksamhet och här ser vi hur Aftonbladet utformat nyheten den 2 november 2016.
Artikeln är skriven av ålänningen John Granlund


I en ny artikel i Tidningen Åland av den 11 november 2016 kan man läsa att "Fartyget kan ha kommit från hertigdömet Nassau".
Detta hertigdöme fanns i tiden 1806 - 1866 så det stämmer väl överens med tiden för förlisningen.
Hertigdömet låg i det område där Hessen och Rheinland-Pfalz nu är belägna.
I Nassau tillverkades vid denna tid enorma mängder stengodsflaskor och det verkligt trevliga med dem är att de alltid är stämplade.
Ja, så långt tidningsreportaget som var signerat Petra Dahlgren.

Så, någon gång i nästa år får vi kanske veta vad som står på flaskorna. Kanske man kan exakt årtalsbestämma lasten och då kommer man ett steg närmare, men inte ända fram, så gick det även med Champagnevraket från 2010.

Men vad jag är fundersam över är varför ett fartyg lastat med dioritsten kan komma från Nassau. Nassau är ju ett inlandsområde i nuvarande Tyskland, visserligen sammanbunden via flod med Östersjön.
Dioriten lastades väl i så fall i belgisk hamn. Vinflaskorna i stengods har väl lättare kunnat transporterats via Belgien?
Kan fartyget varit belgiskt? I Belgiens flagga som är från 1831 finns färgerna svart, gult och rött.
Galjonsfiguren har två gula ränder över axlar och magen.


Efter kontakt med Göran Wilhelmsson i dykarlaget har jag fått lov att införa följande fantastiska nytagna bilder från vraket.



Här ser man fören och platsen för bogsprötet och var galjonsfiguren har suttit.




Här en mycket vacker bild vrån vraket och hur det ligger på havsbottnen





Vinflaskor som ligger huller om buller i fören på vraket. Man kan också se bitar av de stenplattor som finns i lasten.




Vinflaskor och stenplattor



Vräkt ur mig den 11 november år 2016

Johan G. Granlund

söndag 6 november 2016

Frivilliga brandkåren på Åland - i jakten på ålänningens själ


Sunds FBK




Brandkårshuset i Finby år 2015

I varje åländsk kommun finns en frivillig brandkår och i vissa t.o.m. två, ja en gång fanns det tre kårer i Jomala.
Att det på Åland är så stort intresse för denna beaktansvärda helt frivilliga verksamhet som än i dag drar så stora skaror med ungdomar till sina aktiviteter måste anses beundransvärt. Jag kan inte tro att det någonstans i hela världen finns något liknande. Må vara att det är mest pojkar och män som sysslar med detta men ändå, helt fantastiskt! Det belyser den åländska mentaliteten.




Branddepån i Finby år 1984 och såsom jag minns den från 1950-60-tal.
Det var hit som kommunens ungdomar drog sig varje torsdagskväll, efter att "Hesa Fredrik" hade vrålat ut sitt brölande.




Sunds FBK, historik åren 1934-1984

I denna publikation på 26 sidor får läsaren en mycket ingående berättelse över kåren, dess iniativtagare samt olika verksamheter under åren. Alla kårer på Åland har ganska likartade berättelser.




Historiken är sammanställd och författad av den oefterhärmlige och drivne stilisten
Karl-Anders Lindholm i Högbolstad. Synd att denne man lade bort pennan, det var alltid en fröjd att läsa hans alster.

Jag refererar här till en intervju  Karl-Anders gjorde med Gunther Karlsson i Sund Kulla och inspelningstekniker var Edgar Johans.

- Under 1934 verkade tanken om bildande av frivilliga brandkårer på Åland bli allmän. Varken kommunala instanser eller andra myndigheter hade sitt finger med i spelet, utan tanken växte helt enkelt fram och mognade på privat initiativ.




- Brage Forss och handlanden i Finby, Willehard Mattsson stod som initiativtagare till Sundskåren, men troligt är att kronofogden, sedermera försäkringsmannen Ruben Kalm i Tosarby, samt bonden Einar Sundman i Finby hade ett avgörande inflytande över kårens bildande.

Efter inledande mötesförhandlingar kom så kåren att bildas på ett möte den 7 juni år 1934. Förvånande var att man från kommunens sida hade bristande förståelse för kåren men däremot fick man starkt stöd från brandstodsbolaget, andelsmejeriet, ungdomsföreningen och marthaföreningen.
Den första medlemsförteckningen innehöll 73 namn.

På årsmötet den 14 november 1936 diskuterades för första gången "anskaffandet av en automobil" vilken sedan kom att införskaffas 1937.





- Kåren hade en egen sångkör med Oskar Lindholm som körledare. Den uppträdde på fester och dylikt, vilka företrädesvis hölls vid Kastelholms slott men även på Klippan och även utsocknes. Som körens vicedirigent fungerade Anselm Sjöblad.
Gunther som för övrigt tillhörde körens första tenorer, minns att tenorerna hade för vana att inmundiga en eller annan punsch, för att som det hette "bättre klara höga C". Efter att en gång onödigt länge vistats tamburen läxades tenorerna upp av vicedirigenten. Tenorerna försvarade sig med ovanstående förklaring varpå vicedirigenten yttrade:
" Nå, det må så vara - men ni skall endast gurgla och spotta ut"!

Gunther minns även att man före brandsirenens och nuvarande alarmsystems anskaffande, kallade mannarna via de manuella telefoncentralerna. Dessa med sin person- och lokalkännedom kunde sedan kalla lämpligt hemmavarande folk till brandplatserna.




Brandbilen från 1958, den som jag minns då jag var med i brandkåren. Den kallades för
"Ryssen".

Gunther berättar vidare att: Vid olika tidpunkter under kårens uppbyggnad och även senare, har man från centralt håll försökt pådyvla kåren mera militärt betonad exercisutbildning, men dessa försök har från början varit dömda att misslyckas. Vid alla dessa försök har resultatet blivit en minskning av intresset för kåren, varför detta numera utlämnats.
Nu drar även bloggförfattaren sig till minnes ett sådant tillfälle. Det var för mig en så ovanlig händelse så det har fastnat trots att jag kanske var bara 4-5 år gammal. Man ställde upp sig i ett långt led och gjorde honnör för någon man från Mariehamn som kom till brandövningen.

Under Gunthers aktiva liv som frivillig brandman minns han fem svåra bränder i kommunen. Han hade under åren deltagit i de flesta kurser och innehaft alla poster inom Sunds FBK.




Brandbilen år 1984

Upp och nedgångar
Från 1939 t.o.m. 1944 finns inga anteckningar om kårens verksamhet, endast ett kort protokoll utan undertecknare. Detta av förståeliga skäl p.g.a. krigen. Under denna tid var många i kårledningen ute i krigstjänst och enligt skribenten får kåren vara glad över att den aldrig sattes på prov under de åren.

Även ett par gånger på 1950-talet uppstod svackor i verksamheten detta p.g.a. den stora emigrationen till Sverige och att många for ut till sjöss denna tid.
Men säges det i historiken, när "Ryssen" sedermera anskaffades 1958 uppstod åter ett uppsving och man kunde märka en föryngring. Och säger man, i förhållandevis rask takt har sedan såväl bilpark som övrig utruustning och materiel förnyats, så att kåren i dag håller god åländsk klass och tål jämföras med andra kårer.




Demonstration av handsläckare vid brand- och räddningsdagen i Sund den 26 april år 1981.

En person som här måste nämnas är Enzio Lindström från Svensböle. Han fungerade i början som kårens rustmästare och berättar att på 1940 och 1950-talen åkte han och grannen till brandstationen Paul Lindholm flitigt omkring i socknen och utförde pumpningar av olika slag. Ena gången gällde det en brunnspumpning, en annan gång en dikespumpning. Ett uppdrag av det mera spektakulära hållet var då landskapsarkeolog Matts Dreijer kallade på brandkåren för att spruta bottenslam från ett gammalt skeppsvrak nedanom kyrkan i västra Kyrksundet. Detta höll man på med i två dagar.

Under kriget kallades kårmedlemmar ut för vakttjänst i händelse av flyganfall. En del satt uppe i brandtornet och andra satt uppe på Djävulsberget i Bomarsund. En gång fick dessa faktiskt syn på ett par prickar som nog visade sig vara en synvilla, gasmoln och granatkrevader hade påverkat atmosfären.

Ett par stora bränder skedde under 1960-talet då de enstaka gårdarna Jyssböle och Gunnarsby brann ned till grunden. Undertecknad var faktiskt med vid Gunnarsbybranden och jobbade ända till midnatt.
Jag minns väl då brandalarmet gick. Bodde då i andelshandelns personalrum och det blev att hastigt klä om. Min klackring satte jag i byxfickan som lämnades hemma och då jag kom tillbaka på morgonen var den borta.

I socknen har många skogsbränder bekämpats. Undertecknad var med i Jyssböle bergen på 1960-talet. Brann gjorde det även i skogen i Högbolstad och Hulta.
Bland ladugårdsbränder kan nämnas Bomarsunds gård samt Nordlunds i Mångstekta.




Edgar Johans ordförande i styrelsen år 1984


Utbildning och övningsverksamhet.
Brandkåren är såtillvida en underlig verksamhet, emedan man utbildar och övar sig i ett arbete man hoppas slippa praktiskt utföra.

Man utbildar kårens medlemmar kontinuerligt i allt som rör modernt brandskydd.

Redan i januari 1935 anskaffades instruktionsböcker för brandkårister samt utsågs representanter till en ledarkurs. Under hela sin verksamhetstid har kåren bedrivit livlig övningsverksamhet, såväl i anslutning till branddepån samt ute i distrikten.

Ett pojkkompani beslöts bildas 1978. Denna juniorverksamhet ämnar man utöka i framtiden.

Torsdagsövningen är ett begrepp och en institution som vuxit sig stark i sundsbons medvetande. Det är få kårer i landskapet som så länge och så troget vårdat denna tradition.

Anskaffningar
Redan år anskaffades en motorspruta, detta efter att Ålands Försäkringsanstalt (numera Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag) beslutat att ge ett ekonomiskt stöd. Det var en Jehu no. 4.  samt 100 meter slang. Dessutom beslöt ovannämnda bolag att dess tidigare utlokaliserade släckningsutrustning fick användas vid behov.

Vid årsskiftet 1935-36 invigdes den nybyggda branddepån. Byggherre var den i bygden kände mästaren Manne Mattsson från Delvik.

Den första brandbilen var en Chevrolet lastbil som år 1937 inköptes för 13.000 mark.
År 19 58 inköptes den ovannämnda Ryssen och den visade sig trots spefulla omdömen fullgöra sin uppgift länge och bra.
Efter ryssen fanns "Lapplandern" eller brandbil 2 som inköpts från Ålands Elandelslag.
Den ombyggdes helt och hållet av kårmedlemmarna själva.

Brandbilen som för närvarande år 1984 finns i depån är en "Fargo" från år 1970 och den har snart tjänat ut säges det.

Branddepån har i olika omgångar om och tillbyggts.

Vi återkommer till Enzio Lindström som berättar om den utrustning som fanns då han började som rustmästare.
- Det fanns två röda ämbar och tre meter tågvirke, ett spett och en yxa, en skruvmejsel och en trasig pressenning vilken användes som brandsegel.

Framtiden
Inom Sunds FBK kommer man i fortsättningen att hålla sig aktiva samt försöka hålla sig ajour med
utvecklingen inom brand- och räddningsväsendet.
Förr var brandkåren endast en "brandkår" men i dag en brand- och räddningskår som skall hjälpa till vid olika typer av olyckor och katastrofer.
Tanken är den att man skall specialicera sig inom kårerna med olika uppgiftsområden så att inte alla skaffar samma typ av utrustning. Sunds FBK skall inrikta sig speciellt räddning av olika slag och vid nyanskaffningar lägga tonvikten vid det.

Man har en juniorverksamhet som är mycket viktig för framtiden. Man har även bildat en damkommitté som hjälper till då det behövs.
Vi hoppas att Sunds FBK skall kunna existera i många generationer.

Kårchefer under åren

Brage Forss                                                         1934 - 1949                                    Finby
Paul Lindholm , under Forss inkallelsetid                                                                 Finby
Knut Lindholm                                                    1950 - 1952                                   Svensböle
Erik Movall                                                          1953-1954                                    Mångstekta
Knut Lindholm                                                     1955-1956                                    Svensböle
Bo Meklin                                                             1957-1963                                   Mångstekta
Pekka Lindström                                                   1964-1971                                   Tranvik
Stig Dahl                                                               1972-1982                                    Svensböle
Pehr-Anders Andersson                                        1983-                                            Smedsböle


Rustmästare under åren

Tatu Virkunen                                                        Finby
Einar Sundman                                                      Finby
Paul Lindholm                                                       Finby
Enzio Lindström                                                    Svensböle
Bo Meklin                                                              Mångstekta
Jerry Johansson                                                      Svensböle
Antero Sandholm                                                    Tosarby
Ragnar Andersson                                                   Sundby

Övriga brandkårer på Åland
Fotografier från juni 2015




Östra Saltviks FBK



Västra Saltviks FBK



Finströms FBK



Jomala FBK



Gottby FBK



Hammarlands FBK



Eckerö FBK




Lemlands FBK




Lumparlands FBK




Föglö FBK




I en artikel i Tidningen Åland av den 12 november 2016 berättas om nyanskaffningar till den åländska brandkåren.

Två anbud har inkommit för ny släckningsbil till Geta FBK. Den gemensamma räddningsnämnden för rättningsområde Ålands kommuner förordar att anbudet från Veho Oy antas.
Också Sund står på turen att byta släckningsbil och här förordar man att ett anbud från Sala Brand Ab godtas.
Saltvik ska även byta tankbil och här beslutas att ifall kommunens fullmäktige upptar medel antas ett anbud från Scania Suomi Oy om 101.080 €



Den som under åren följt med den offentliga debatten på Åland angående de frivilliga brandkårerna kan konstatera att det är vänstern eller socialdemokraterna närmast som emotsätter sig den åländska frivilliga brandkårens verksamhet och i dag är dess mesta tongivande politiker före detta ledarskribenten på Nya Åland, Nina Fellman, numera kommunminister på Åland. Vänstern har en egenhet att ogilla allt som har med finsk frigörelse från Sovjet att göra. Det är nämligen så att de frivilliga brandkårerna på Åland har sin "rot och stam" ifrån hemvärn och skyddskår. Ur dess led härstammar i dag den åländska brandkåren. Detta kan man ha i åtanke.






I tidningen Åland läser vi för den 13 november 2017 följande.
Högsta domstolen sågar räddningslagen.

Bakgrunden är den att Åland Landskapsregering har initierat en sammanslagning av Räddningsverkets brandkår i Mariehamn och de frivilliga brandkårerna på fasta Åland.
Dessa dvs. de frivilliga brandkårerna på fasta Åland har mycket samvetsgrant skött denna verksamhet
på Åland. Detta sammanhållande kitt vill nu Nina Fellman, kommunminister förstöra. Hon och socialdemokratin i allmänhet kan inte tåla denna verksamhet som har sin rot och stam i skyddskåren, denna frivilligorganisation i Finland som mobiliserade unga män för krigstjänstgöring emot det kommunistiska Sovjet.

"Bränni oo" den 13 november år 2016

Johan G. Granlund

tisdag 1 november 2016

Kekkonens smekmånad på Mickelsö sommaren 1926






Bild från Urho Kekkonens familjealbum, vänligen tillställt från Urho Kaleva Kekkonen arkivet i Orimattila.
                 
Urho och Sylvi  Kekkonen på stugtrappan hos Vestergårds i Mickelsö, sommaren 1926.
                                            
Den 4 april år 1926 vigs i en liten kyrka i S:t Michel, Urho  Kekkonen och Sylvia  Uino till äkta makar.

Samma sommar reser de på smekmånad till Åland och bokar plats på Horsholms Pensionat i Vårdö kommun på Åland. Nu fanns det inte rum för dem på pensionatet så de blir visade till granngården i byn Mickelsö och tar in på Vestergårds hos värdinnan Hulda Westerlund. Här tillbringar paret så ett par tre veckor säges det.
Hur kan det då komma sig att man hittar till Åland?



               
Kanske paret Kekkonen blir lockade av denna klatschiga plansch?




Eller kanske man blir lockad av den informativa annonsen för Horsholms Pensionat?

Eller kanske man blir tipsad av någon av Helsingfors celebriteter som tidigare bott här eller kanske en studiekamrat inom juridiken.
Vid denna tid var Horsholms Pensionat ett känt ställe i huvudstaden och många fina gäster därifrån återkom år efter år.




Mangården på Vestergårds i Mickelsö





Värdinnan på Västergårds i Mickelsö, Hulda Westerlund

Denna sommar år 1926 var det särskilt mycket gäster inbokade på Horsholm så man fick lov att ta hjälp av grannen. På Mickelsö bara ett par kilometer därifrån, fanns Hulda Westerlund och hon tog gärna emot gäster. Hulda var syster till värdinnan på Horsholm Victoria Kalmer.
På Westergårds bodde gästerna i hemmet samt i ett gårdshus som numera är borta. Här fick paret Kekkonen sin sommarbostad och här firade de sin smekmånad.




I boken Töftölandet, finns en berättelse över paret Kekkonens vistelse på Mickelsö.

Vi citerar här vad dottern i huset berättar: " Kekkonen bodde just uppe i mitt hem då. Nu är det ju rivet så det finns inte kvar, men han bodde där för jag vet att pappa var och skjutsa på honom med båten då. Det var ju så att dom hade djur då och gärdesgårdar och sådär. Så han var så lång han så han kasta frun över grindarna och öppna int utan hoppa efter".




För den finländske mästaren i höjd och trestegshopp var det inte så svårt att klättra allra högst upp på en av ruinerna i Bomarsund.



                                   
Stilstudie, Urho Kekkonen hoppar höjd och var finsk mästare 1924  på höjden 1.85

                                 



Mickelsö i Vårdö kommun på Åland, Horsholm aningen söder om på ön.




År 1956 jämt 30 år efter vistelsen på Mickelsö, skall Urho Kaleva Kekkonen väljas till Finlands president.
"Jag minns det som i går", Kekkonen - Fagerholm - Kekkonen - Fagerholm - Kekkonen - Fagerholm osv. En liten då 8 års pojke ligger på golvet och lyssnar på radion som refererar den spännande röstningen.  Urho vinner med bara 2 rösters marginal. Han skall vara vår president i 26 års tid.
Han kom att bli en statsman som lyfte upp Finland på världskartan.

Att den nyvalde presidenten sedan samma år sommaren 1956 bevistar Ålandsutställningen är allom bekant. Jag minns tillfället då högtalarna ropar ut på Strandnäs skolas bollplan:

"Vi säger välkommen till Finlands president Urho Kekkonen"! Jag ser en lång man med "flint", huvudet högre än alla andra, slänta in till podiet.

Jag har läst president Urho Kekkonens hågkomster "Mitt århundrade".





 Vid genomläsningen av denna bok både skrattade jag och grät. Vilken framgångssaga för den fattiga och mobbade pojken som var född i en rökbastu  på Lepikko svedjebrukartorp i norra Savolax, i hjärtat av Finland.





Urho Kekkonens barndomshem Lepikko torp och Urho på trappan.

Den 3 september år 1900, ropar barnmorskan Ada Liimatainen från dörren till den lilla svarta rökbastun på gården:

 " I dag har en timmerflottare blivit född!"



Familjen Kekkonen, far Juho och mor Emilia samt Urho och Siiri. Familjen utökades senare med ännu en son.




Urho skall i unga år vara mycket intresserad av friidrott och han utövade ett flertal olika idrottsgrenar, faktiskt även fotboll.
Här är det  häcklöpning.



Och här 100 meter med resultatet 11 sekunder.




Urho i riksdagens tävlingar i stafettlöpning

År 1932 blir Urho Kekkonen ordförande för Finlands Friidrottsförbund samt ordförande för  Finlands olympiska kommitté åren 1938-1946

Politisk karriär i korthet
Riksdagsman för agrarpartiet (centern) 1936-1954
Riksdagens talman 1948-1950
Justitieminister 1936-1937 samt 1944-1946
Inrikesminister 1937-1939
Finlands statsminister 1950-1953 samt 1954-1956
Finlands president 1956-1982


Referenser,
Föftölandet, Christina Remmer och Kitty Strandvik
Mitt århundrade, Urho Kaleva Kekkonen
Urho Kaleva Kekkonen arkiv i Orimattila, fotografier ur familjealbum
Fotografier, Gunilla Kalmers samling
Sagesmän, Marianne Engdahl, Magnus Magnusson, Göran Påvals, Tage Skogberg, Stefan Kalmer,
Gunilla Kalmer.
Tack!


Presiderat i Godby den 1 november år 2016

Johan G. Granlund