lördag 5 juli 2014

Granlunds släktträff




                     
                             Gruppfoto från Granlunds träffen lördagen den 28 juni år 2014
                                                   Fotograf Tora Woivalin

Här står vi samlade, på Sunds kyrkogård, invid Gustav Emanuel Granlunds familjegrav, vi alla som deltog i granlundarnas släktträff. Jag räknar nu upp alla med början i bakre raden från vänster:

Ralf Granlund, Regina Öhman, Bror-Erik Granlund, Anne-Christine "Kikki" Silander, Sussi Vilén,
Margareta Granlund, Ingmar Eriksson, Johan Granlund, Marianne Dahlén, Agneta "Titti" Holmström, Ulrika Ulvestaf, Birgitta "Gittan" Kalmer, Rolf "Offe" Granlund, Gun Eriksson-Granlund, Henrik Granlund, Eva Mattsson, Folke Woivalin, Dan-Erik Woivalin, Rita Sourander, Tor Mattsson, Georg Nordback, Eila Mattsson, Terhi Johansson, Thjor "Toije" Sourander, Saara Jämsä, Hilkka Javanainen, Tommy Karlsson, Håkan Berglund.

Främre raden: Brita Jansson, Lennart Jansson, Patricia Söderdahl, Utsa Jansson, Brita Korsbäck,
Solveig Nordback, Bengt Granlund, lilla flickan Tiiabella som drar sin mor i kjolen.
I bild saknas Gunnar Jansson, Lennarts bror.




I min kallelse till alla släktingar skulle vi träffas vid Sunds kyrkogård kl. 13.00 och här ser vi deltagarna komma undan för undan. Här hälsar Bengt på medlemmar ur familjen Javanainen.
Dessa härstammar från vår farfar Johan "Jannes" syster Johanna Javanainen som gifte sig i unga år i östra Finland och "blev dit".



Här ser vi andra deltagare i samspråk med varandra, i förgrunden deltagare från Johan Magnus sida och i bakgrunden från Gustav Emanuels samt till vänster från Johanna Charlottas sida.

Undertecknad ville i mitt välkomsttal uttrycka min stora glädje över att ha fått samla deltagare från alla de tre släktgrenarna utgående från stamfader Johan Granlund. Mig veterligen hade aldrig en sådan träff tidigare förekommit. Vi hade haft våra egna sammankomster var för sig.
Till mötet ville jag även meddela de hälsningar och lovord över initiativet från släktingar som ringt utomlands ifrån och som gärna skulle velat närvara.
Därefter var det då dags att vandra till de olika gravar vi hade valt att besöka och vi började med
vår stamfar Johan Granlunds gravplats som finns vid kyrkans södra sida som vetter mot sundet.

Vi skulle därefter i tur och ordning uppvakta vid hans hustru Anna Charlottas grav som finns på nedre begravningsplatsen där för övrigt alla de andra gravarna är belägna som vi besökte.
Dessa var Johan och Annas barn: Johanna Charlotta Gustavsson, Johan Magnus Granlund samt
Gustav Emanuel Granlunds familjegravar.




Här står vi invid Gustav Emanuels familjegrav och Tor Mattsson talar. Han framhöll den stora insats som Gustav gjort som odalman, skrivarkarl och tingsnämndeman i bygden. Han berättade om granlundarnas stora Gudstro och familjesammanhållning. Vid varje grav nedlade Tor en blomma.
Vid varje grav sjöng vi dessutom en psalm. Detta var mycket andaktsfullt och gudarna hade bistått oss med ett underbart väder.

Efter vandringen på kyrkogården avreste vi till Uffe på Berget för middag och samvaro.

Väl samlade utbringade vi stående en skål till granlundarnas ära och efter det sjöng vi vår släktsång
"När solen tänder sina strålar" till accompanjemang av Bengt Granlund på dragspel.

Alla var samstämmigt glada och lyckliga över dagen som gav en stund av både högtid och glädje åt ung och äldre.




                                   Gustav Emanuel Granlund bonde på Granlunds i Finby




                           Johanna Charlotta Gustavsson född Granlund, värdinna på Mattas i Hulta.



Johanna i yngre dagar, här invid sin make Erik Gustavsson, bonde på Mattas i Hulta.




Johan Magnus Granlund, bonde på Norrgårds i Domarböle, med hustru Johanna Matilda.




En sed som var väldigt vanlig förr var att inför begravningen öppnades kistan och den döde "låg lik" på hemgården och de anhöriga tog ett sista farväl. Här ser vi Johan Magnus Granlund i den öppnade kistan på Norrgårds i Domarböle.



                                               Antavla för släkten Granlund i Sund.

Vår släkt härstammar på manssidan från enkla torpare och båtsmän. Den äldsta av dem, Johan Ytterman står i mönstringsrullan som båtsmansson och född 1715 i häradet. Det betyder otvetydigt att han är född på orten av en åländsk båtsman och vi kan då således härleda rötterna till sent 16-hundratal.
Johan Ytterman kom från Jomala sägs det och att båtsmanstorpet Ytterman låg i det vi i dag benämner som Ytternäs, den tomt som i dag bebos av Jerker Örjans. Ortnamnet härleds med största sannolikhet från Båtsmanstorpet.

Hans son Johan Jansson Apelblom var båtsman i Finby. Byn hade 2 båtsmanstorp och detta låg med största sannolikhet i södra Finby för det var gårdarna Göstas, Andersas, Janses och Sågars  som underhöll torpet. Invid Wikströms  finns på gamla skattläggningskartor en åkerlinda med namnet Apelbloms. Husgrunder finns i närheten av Båtsmansberget.
Johan var gift med Valborg Mickelsdotter, och de vigdes år 1762 på prästgården.

Apelbloms rote i Finby var för övrigt en av de som allra längst stod öde. Inte förrän år 1747 fick roten sin första karl.

Då man studerar mönstringsrullorna får man fram att Johan år 1760 befanns sig i Helsingfors.
År 1762 samt 1777 och 1780 var han kommenderad på Sveaborg.
Enligt 1778 års rulla befanns han vara sjövan och timmerman.
År 1783 mönstrade han in på Sveaborg för varvsarbete.
Källa: Göran Blomqvist.


Jag vill här återge det tal jag höll invid vår stamfader Johan Granlunds gravkors.




Jag har i många år lekt med tanken att vi en dag skulle träffas här invid Johans vår stamfaders gravkors, och nu är vi här, välkomna skall ni vara allesammans!
Min tanke var att vi skulle sammanstråla från alla tre; Johan Magnus, Gustav Emanuel samt
Johanna Charlottas släktgrenar. Varför skall vi anordna separata släktmöten och vara som främlingar för varandra?

För ett antal år sedan, kanske 15 såg jag en annons i kommunbladet att alla gamla gravvårdar som inte sköttes utan lämnades öde skulle bortforslas. Detta skulle inte ske i Johans och Annas fall tänkte jag för jag visste ju att de fanns här och att deras kors var ganska rostiga och illa medfarna.
Jag tog då en dag en stålborste, en svartfärgsburk samt guldfärg med mig och rustade upp båda gravkorsen. Detta har jag gjort vid två tillfällen.

Johan är den stora hjälten i vår släkts historia men det skulle hänga på en skör tråd att han skulle bli till liv och att vi alla kan stå här i dag. Han fick nämligen som 1-årig vattkoppor. Denna sjukdom var på den tiden inte att leka med och de flesta strök med vilket även händer i våra dagar.

Den andra sköra tråden var i samband med händelserna under och efter  Bomarsundskriget. Johan skulle tillsammans med 9 andra ålänningar bli arresterad och anklagad för högfärräderi. Dessa personer hade enligt anklagelserna i den. s.k. von Bornska rapporten gått den franska och engelska krigsflottans ärenden.
Detta skulle rendera Johan en 14 månaders lång fängelsevistelse i Åbo slottsfängelse, tidvis i smidda bojor. Han skulle genomlida 4 rättegångar utan försvarsadvokat. Risken var att han skulle bli arkebuserad men han klarade sig och kunde den 18 april år 1856 lämna fängelset och transporteras hem till Granlunds i Finby och det väntande åkerbruket.

Var kom då Johan ifrån? Hans far Johan Josiesson var uppväxt på det lilla torpet Granlunda som låg under Kastelholms kungsgård. Fadern arbetade tidigare som dräng på olika gårdar i bygden bl.a. på Sågars i Finby. Nu var han dräng i Hammarlands prästgård och träffade troligtvis där sin livskamrat Maja-Stina Mattsdotter från Västanträsk och ingick giftermål med henne där midsommaren den 24.6 1821. Nu antar han efternamnet Granlund, namnet efter sin fars hemtorp.



Johan d.y. sittandes på en husgrund från Granlunda torp i Kastelholm på 1970-talet.




                                          Platsen i dag för Granlunda torp. Granarna trivs här.

I slutet av november i år sökte jag så upp platsen ännu en gång.



En välvillig tjänstekvinna på Ålands Museibyrå tillställde mig denna områdeskarta. Vi ser här slottet
till höger, kungsgården i söder och i kartans mitt ett rött kors, invid ett berg i öster finns torpgrunden.
De röda rutorna i söder är golfbanans högkvarter och restaurangen.


                                                         Granlunda tomtgrund

Här ser vi den exakta platsen för huset. Man kan skönja trappstenarna i förgrunden, längre till
höger fanns hörnstenen. I bakgrunden finns ännu hallonbuskar som minner om mänsklig bosättning.
Man kan konstatera att museibyrån var inte så försiktiga här då golfbanan utbyggdes Man tillät att
husgrunden lades som en del av golfbanan. Helt onödigt gjort emedan denna lilla plätt inte kan göra någon nytta för en golfspelare.

Då man som amatör forskar i olika uppgifter är det ofta tillfälligheter som spelar in. Jag skulle en dag sitta i kafferummet på min arbetsplats Samgångs Klintenbutik i början av 1970-talet. Då säger en arbetskamrat, Ruth Danielsson bördig från Ladugårdsbacks i Kastelholm till mig att det finns ett ställe invid kungsgården som kallas för Granlunda, har ni något att göras med det? Detta skulle vara ledtråden som först ledde mig in på intresset för vår släkt och dess historia.

Just vid denna tid gick jag i en släktforskningskurs på Medis under den otroligt kunnige läraren Carl Ramsdahls ledning. Jag lärde mig hur man forskar i kyrkoarkiven och hur man "tråklade" fram uppgifter ur den många olika kyrkböckerna som vi lyckligtvis har i Norden.
Detta var den tid då vi ännu inte hade Ålands Landskapsarkiv utan man fick åka omkring till de olika kyrkornas kanslier och sitta där tillsammans med prästen under hans kanslitid. Jag minns att jag i Sund satt invid kyrkoherden Sture Mattson som bjöd mig in på kaffe i finsalen där han hade dukat upp på röd sidenduk.
Därefter ledde spåren till Hammarlands kyrka och där togs jag emot av Carl Åberg. I Saltvik togs jag emot av fru Lundén emedan kyrkoherden den dagen var bortrest.

En dag tog jag kameran med mig och for ut till Kastelholms gård och där togs jag emot av arrendatorfrun Nordblom. Jag steg in i köket och frågade henne vart jag skulle gå för att hitta Granlunda torp. Jovisst svarade hon, du går rätt över vägen, genom grinden in i granskogen och efter en bit tar du till höger. Där ser du en åker och vid åkerkanten finns husgrunderna till torpet.

En kompis som jag hade med mig tog så ett fotografi där jag sitter på spisgrunden.

Åter till familjen Granlund. I femårsåldern flyttar så Johan med sina föräldrar från Hammarland
till Haga kungsgård i Saltvik där fadern får jobb som drängfogde, dvs. han blev chef över alla drängar där. Om livet där de följande åren känner vi inte till med då Johan var 14 år packar han sina tillhörigheter och rymmer över till Sund. Hans längtan till sina kusiner och släktingar där blir för stark. I kyrkboken kan vi utläsa att han får flyttningsbetyg som "ej admonium", dvs. han hade ännu inte gått skriftskolan. Denna tid fordrades pass för att korsa kommungränserna.

Johan tar nu drängjobb, först i Gunnarsby, sedan på Västergårds i Mångstekta och därefter på Träsk frälsehemman i Vivasteby. Här träffar han troligtvis sin käresta, Anna Charlotta Svibergsson.
Hon var ättling till den friherreliga släkten Klingspor vars namn dog ut och övergick till Svibergsson emedan en Erik Sviberg från Sviby i Jomala gifte sig med en av gårdens döttrar. På Träsk fanns även en son i huset Johan Klingspor som skulle flytta till Sverige. Det Klingsporska namnet skall härmed klinga ut på Åland och nu fortsätta som Svibergsson.

Via kommunionböckerna kan vi följa Johan och Annas liv men vi vet dessvärre inte exakt varm Johan och Anna Granlund bodde i bygden. Men via födelsenotiserna för deras barn kan vi veta att äldsta sonen Johan Magnus föddes år 1843 i Finby på Granlunds där Johan då var landbonde dvs. brukare av gården men inte ägare ännu.

Åren 1849 - 1851 bodde familjen på Skarpansområdet och tituleras vid ett tillfälle "sjöforman", och vid ett annat tillfälle kallas han skeppare.
Jag har hittat handlingar som utvisar att Johan var hälftenägare i två olika jakter, Lilla Svan och Urban, och troligtvis seglade han med förnödenheter, och byggnadsmaterial till den enorma fästningen som byggdes i Bomarsund.



                                                       Åländsk samtida jakt



I Åbo Underrättelser av den 27 augusti år 1850 i en skeppslista där det framgår att han avgår den
23 augusti från Åbo till Åland.



Här ser vi ur Åbo Tidningar huru Johan med Urban avseglar den 6 juli år 1848 från Åbo till Åland.
I annonserna framgår inte vad slags last han hade men troligtvis olika slags förnödenheter till Bomarsund och det stora fästningsbygget. Kanske även med passagerare.

 Mellan juli 1848 och november 1950 har jag spårat 27 olika resor mellan Åbo och Åland där Johan var skeppare för Urban. Vid ett tillfälle var det 4 ålandsskutor som avseglade samtidigt.

Uppgifterna gör gällande att Johan m.fl. år 1852 av Svensbölebonden Johan Lindström och bonden på Sågars Johan Johansson köper jakten Urban. Jakten hade byggts år 1833 och bar 10 läster.
Johan sålde den sedan vidare år 1855.
År 1844 ser vi att Johan tillsammans med en Karl-Anders Sandberg innehade jakten Lilla Svahn.
Den hade byggt år 1825 och bar 9 läster. År 1845 sålde Sandberg sin del till en Samuel August Samuelsson.

Den 11 juli år 1851 köper så Johan Granlunds gården i Finby. Vi kan bara spekulera i detta faktum att Johan ännu seglade men troligtvis ansåg han att det var bäst att förtjäna så mycket som möjligt i Bomarsund så jordbruket fick vänta lite. Han kanske seglade natt och dag en längre tid och bodde delvis i båten. Troligtvis skaffade han här kapital för inköp av gården.

Jag kommer senare att berätta om makarnas stora barnaskara men vill här berätta om en händelse.

En av deras döttrar, Anna Carolina föddes den 10 januari 1854 och dog den 5 augusti samma år. Vi skall här stanna upp lite här. Den 8 august anfaller så den engelska flottan Bomarsund och tillsammans med över 10 tusen fransmän väller man in i byarna runt Lumparen och trakasserar befolkningen med frågor om mat och dricka. Man slår läger i Finby och angränsande byar och inrättar ett högkvarter i granngården Janses i Finby.

En dag stormar en soldatesk ledd av den fruktade tolken Daewell med bajonetterna påskruvade och viftande med revolvrar in i det Granlundska hemmet. Man begär att Johan skall förevisa dem vägar och stigar i socknen samt var finns de hästar som de lokala myndigheterna beordrat skulle insamlas? Hästar var för armen en bristvara emedan man var rustad för ett sjökrig som sedermera blev ett landkrig genom anfall av fästningen bakifrån.

Vad har då lilla Carolina då med den här saken att göra. Jo i ett av Johans försvarstal i hovrätten säger han att han även en annan gång då han kommer från begravningen av sitt lilla barn, blir antastad på vägen från kyrkan med order om att förevisa trupp väg och stig.

En annan lite märklig episod vill jag berätta om. Johan hade det året startat en process emot bonde Per Carlsson i Mångstekta, ett förmynderskapsärende. Under sommaren har då Granlunds gårdens ladugård brunnit ned, detta som en trolig hämnd från antagonistens sida.
I samband med detta har jag hittat ett exempel på ödets ironi. Denne Per Carlssons sitter tillsammans med Johan fängslad tillsammans på Åbo slott. Månne inte det målet förföll?

Den 18 april frikänner så Åbo Hovrätt Johan Granlund allt vad i målet är anklagat och det är en lycklig Johan som återvänder till Granlunds för åkerbruket väntar!

Som en senkommen hyllning till vår stamfader Johan Granlund föreslår jag härmed att vi sjunger
psalmen Härlig är jorden.

Så vandrade vi då vidare längs grusgångarna till Anna Charlottas grav på nedre begravningsplatsen.




Jag hade  länge undrat varför Anna Charlotta ligger begraven på denna plats och inte invid sin make Johan. Fanns här möjligen någon tvist i familjen? Men nej så var det då inte. Svaret fick jag för en tid sedan i ett radioprogram. I detta medverkade professor Åsa Ringbom och vid en rundvandring på Sunds kyrkogård berättade hon att det var vanligt på denna tid att hustrun kunde begravas på annan plats.

Om Johan var kommen från en ganska anspråkslös båtsmans och torparsläkt så kom  hans hustru från en helt annan släktmiljö. Hon var uppväxt på frälsehemmanet Träsk i Sunds Vivasteby och var ett litet löv i det stora adliga släktträdet von Klingspor från Sverige. Hennes farmors far var sergeant Johan Didrik Klingspor och han dog år 1801 på Träsk.
In skulle nu från Sviby i Jomala komma en man Erik Sviberg, och gifta sig med Didriks dotter Margareta Charlotta och hon dog år 1838 på Träsk.  Denne Erik Sviberg ändrade sedermera sitt namn till Svibergsson som kanske klingade något bättre. Erik blev nu bonde på gården. Han hade tidigare tjänstgjort som fångförare samt en tid varit kronolänsman. Makarna fick tre söner som bar släktnamnet Svibergsson vidare på Åland med i dag runda tal tretusen personer i släktträdet.

Om den adliga ätten Klingspor kan man nämna att den är av tysk härkomst. En Stefan von Klingspor hade tjänstgjort i Livland som då tillhörde Polen. Hans son Johan von Klingspor kom år 1563 till Sverige som adjutant åt drottning Katarina Jagellonika. Han blev sedermera hovjunkare och hovmarskalk.

Johan Gustaf Klingspor blev den första på frälsehemmanet Träsk och han fanns där åtminstone till år 1729. Hans hustru hette Margareta Charlotta Anckarfjäll.

Som ni kanske har märkt så hittar vi i ganska obruten led i vår släkt bekanta förnamn som ofta återkommer; Magnus, Gustaf, Emanuel, Erik, Johan, Johanna, Charlotta, Anna, Margareta osv.

Om vår här vilade Annas far kan vi konstatera att han var en äventyrare och som inte alltid satte familjens väl i första rummet. Enligt Skogsjös bok om Sundsbor, förefaller hans liv att varit ganska tragiskt och att prästen i kyrkboken hade notarat: Makarna hade genomgått alla varningsgrader för missämja och att målet hade överlämnats till häradsrättens prövning den 28 januari år 1837. Anders Magnus Svibergsson, dog den 7 april år 1837 av fylleri och han begravdes i stillhet.

Som jag nämnde tidigare födde Anna många barn varav 7 av dem dog i mycket tidig ålder, ja de flesta blev inte bli 1 år gamla ens. Orsaken till detta överlämnas till nutida forskare att utreda.

Sonen Johan Magnus, min farfarsfar var den äldsta av dem och han föddes år 1843. Magnus kom att växa upp och bli stamfader för vår s.k. Magnuska släktgren från Norrgårds i Domarböle.

Här följer nu i ordningsföljd alla Annas och Johans barn;
Carl Erik, föddes i april år 1845 och dog i maj samma år.
Carl Georg, född i september år 1846 och död i samma månad.
Carl Oskar född i april 1848 och död samma år.
Carl August, född i november 1852 och död i samma månad.
Anna Carolina född 10 januari 1854 och död den 5 augusti samma år.
Maria Matilda, född i augusti 1855 och död i januari 1859.
Carl född i augusti 1858 och död i januari 1859.

Då man läser denna lista av döda barn i så tidig ålder slås man av en stor förundran. Vad berodde detta på? Och varför envisades familjen Granlund med att sätta barnens namn med förnamn Carl då dessa barn med det namnet dog så tidigt? Då man senare fick barnen Johanna Charlotta och Gustav Emanuel bröts förbannelsen och dessa blev till liv och själva fick stora barnaskaror.
Vi skall även besöka deras gravar här intill.

Vi sjunger nu gemensamt psalmen I denna ljuva sommartid.

Så går vi då vidare, till Johanna Charlotta Gustavssons familjegrav.



Johanna Charlotta föddes år 1859 på Granlunds i Finby och hon dog i Hulta år 1936.
Hennes make Erik Gustavssons hemgård var Mattas i Hulta och de gifte sig år 1880.
Makarna fick en stor barnaskara, närmare bestämt 13 barn varav några dog i tidig ålder.
Personligen har jag inte så mycket att berätta om Charlotta och har därför frågat ett par här närvarande personer om de ville berätta något om Charlottas livsgärning i Hulta.
Det är dottersonen Håkan Berglund från Sibby och Brita Korsbäck från Ämnäs som kommer att göra det.

Men en liten historia vill jag i alla fall berätta om.
Då jag för ett antal år sedan blev att komma i kontakt med Anselm Sjöblads fotografisamlingar från tidigt nittonhundratal stötte jag en dag på ett gruppfotografi som jag anade att jag borde känna igen.
Fotografiet låg en tid oidentifierad i min dator men en plötsligt gick det upp ett ljus. Jag såg Irene Bryggman stå där. Och kunde det vara Charlotta som sitter bland sina barn och anhöriga?
Jag kontaktade så Håkan Berglund och Lars-Ove Blomqvist och de kunde så identifiera alla personer på bilden.



Även det kan jag berätta att min far Bernhard Granlund berättade att då Charlotta gjorde sina färder till Finby butiker och Granlunds stannade hon ofta till vid Norrgårds och han minns att hon alltid satte sig i gungstolen för vila.

För att hedra Charlottas minne förslår jag att vi gemensamt sjunger psalmen, Tack min Gud för vad som varit.
Därefter går vi alla till brodern Johan Magnus grav som finns här strax intill.



Denna grav har för mig varit helt okänd fram tills nu. Jag har länge undrat över var Johan Magnus grav samt hans hustru Johanna Matildas gravvård fanns.
I samband med att Herbert Granlund skulle jordfästas kom frågan upp emedan Herbert hade uttryckt en önskan om att få vila invid dem. Så blev nu inte fallet. Vi hade vid tillfället sökt uppgifter om graven hos kyrkans kansli men de kunde då inte ge besked märkligt nog.
Så kontaktade jag dem på nytt hösten 2013 med frågan men fick ej heller då besked. Minneslappen angående frågan låg så på mitt bord och en dag våren 2014 kontaktade jag dem på nytt. Nu hade på kansliet börjat en duktig dam som snabbt lovade ta reda på saken. Det gjorde hon och jag kunde åka dit och kontrollera saken. Med hjälp av den stora gravkartan fann vi då stället. Det skulle visa sig att gravstenen var nästan helt full med mögel och mossa. Jag tog då en dag med mig en stålborste och målfärg och putsade så upp stenen och resultatet blev ganska bra tycker jag.

Magnus var som tidigare framgått Johan och Annas äldsta barn och var född den 5 september år 1843 på Granlunds i Finby och han dog den 17 april år 1914.
Magnus föddes med största sannolikhet på Granlunds under den tid då Johan var landbonde där under sin kusin som då ägde gården.
Magnus var 11 år då Bomarsundskriget utbröt och för en pojke i dessa år sitter säkert minnena i för hela livet. På hans näthinna fanns säkert det oerhörda som hände finbys innevånare då de fick se huru över 10 tusen franska soldater intog deras by och omgivning, slog upp sina militärtält runtom på åkrar, ängar och skogsbackar. Hans trumhinnor vibrerade säkert då kanonaderna från Bomarsund nådde hemmet i Finby. Han kan minnas huru soldater med påskruvade bajonetter och dragna revolvrar kommer in i deras hem och hotar dem. Han kunde följa med på nära håll huru det franska garnityret levde på granngården Janses. Han minns också säkert den fruktansvärda stunden då hans far blir arresterad och likt en mördare förd till Vita Björn för att föras vidare till Åbo slottshäkte.

Magnus gifte sig år 1871 med bonddottern Johanna Matilda Karlsdotter från Norrgårds i Domarböle. Makarna bodde fram till år 1877 på Granlunds i Finby men flyttade år 1877 till Norrgårds och övertog gården där. Denna gård var ett attraktivt mågställe för där fanns endast två flickor och Matildas syster skulle gifta sig till Tommosas i Geta och bli bondvärdinna där.
I allmänhet skedde generationsväxlingarna på denna tid så att den äldsta sonen blev bonde på gården men så inte i Magnus fall. Hans bror Gustav Emanuel skulle axla ansvaret på Granlunds i Finby.

Magnus och Matilda fick 8 barn och av dem växte 7 upp och bildade familjer.

Deras äldsta barn hette Karl, hos oss kallad "Kalle farbror" och han levde sitt liv intill hemmet på gården Nygård som bildades då Norrgårds delades mellan honom och brodern Evert. Makarna fick inga egna barn.

Den lille sonen Johan Ignatius blev bara 3 år gammal.

Min farfar Johan Emanuel var den tredje i ordningen och han föddes nyårsafton 1875 på Granlunds i Finby. Johan utbildade sig till sjökapten och han och hustrun Sanny köpte Norrgårds i Finby år 1913.

Näst i ordningen var Johanna Karolina som föddes 1878 och som i unga år flyttade till östra Finland och skulle bli stammoder inom släkten Javanainen.
Tillsammans med oss här i dag står ett par av hennes barnbarn och barnbarnsbarn.

Sonen Johan August skulle i unga år fara till Amerika och San Fransisco och skulle så tragiskt dö på väg till Alaska. Han blev troligtvis ihjälslagen på sin väg till guldfälten där som lockade hundratusentals människor från hela världen. Om August död kan man läsa i finländska tidningar den 10 juli år 1910 exakt 1 år efter dödsfallet. Det sägs att ett människoliv i dessa trakter inte var mycket värt om du hade bättre utrustning än någon annan kunde ditt liv vara i fara.

Johan Evert skulle även han vara i San Fransisco och befanns sig där under den svåra jordbävningstiden men han återvände hem och blev hemgården trogen fram till sin död.
Han var gift med Ida Karlsson från Smedsböle och de fick 3 barn.

Johan Verner blev butiksägare i Finby. Även han omkom tragiskt. Under en färd över till Sverige omkom han på Ålands hav.
Hans barnbarn Tage Granlund som bor i Solna skulle gärna varit med på släktmötet men hade förhinder. Han har tillsammans med sin hustru Erna sommarhuset Gåvan i Finby.

Den yngste i barnaskaran, Johan "Natus" Ignatius skulle i unga år flytta till Åbo och bilda familj där.
I hans flyttningsuppgifter i kyrkoarkivet från oktober 1910 står han som handelsbiträde.
Med oss här i dag står hans sondotter Rita Sourander.
Det var för mig en stor glädjens dag då jag "hittade" henne efter en del forskningar och hon bor i dag med sin familj i Åbo.




                                          Gustav Emanuel Granlunds familjegrav.

Gustav Emanuel var den yngsta av Johan och Annas barn och han var född år 1863 på Granlunds i Finby och dog år 1838.
Gustav som kallades "Manne" gifte sig med Anna Rosenberg och de fick 11 barn. Alla barnen växte upp och levde i de flesta fall långt upp i åren.

Om Manne kan man med fog säga att han var en stor ledargestalt och en mångsidig bonde. Han var "skrivarkarl" som det sades förr och Granlunds gård fungerade länge som tingsgård.
Om Vivasteby hade sin Fanny Sundström, norra Finby sin Einar Sundman så hade södra Finby sin Manne Granlund.

Vi samlades så vid Mannes grav som den sista på vår vandring på Sunds kyrkogård lördagen den 28 juni år 2014. Efter att Tor Mattsson hållit ett vackert tal över Mannes och Annas livsgärning sjöng vi så psalmen En vänlig grönskas rika fläkt no: 539 i kyrkans psalmbok.

En gemensam middag väntade och alla som hade deltagit i samvaron tyckte att dagen hade varit lyckad och innehållsrik.


An-fört i Godby den 6 juli år 2014

Johan Granlund