måndag 23 februari 2015

Kyrkliga tillkännagivanden-halshuggning på fredag å Galgbacken i Haraldsby





De två avrättningar som pastor Jonas Eek tillkännager i högmässan i Saltviks kyrka skulle verkställas fredagen den 13 oktober i nådens år 1696 på Galgbacken i Haraldsby. Avrättningsplatsen låg exakt där nuvarande Färgsundsbron tar fast i berget på Haraldsbysidan. Här låg  vändkorset för  Finströms, Jomalas och Saltviks tredingar och här utfördes de flesta avrättningarna på Åland.
Bara några år tidigare upplevdes på Åland de fasansfulla häxprocesserna med flera avrättningar som följd.
Att hålla dessa spektakel nära stora allfartsvägar går tillbaka till romartidens korsfästelser som oftast skedde invid vägar och samlingspunkter i avskräckande syfte.

En på Åland verksam ledarskribent brukar allt som oftast dra fram kristendomens grymheter då det blir tal om nutida dito, som om det går ut på ett ungefär. I detta fall vill jag hålla med bara med den reservationen att det var  318 år sedan detta hände. Men det som hände var faktiskt fasansfullt. Vi tar en titt i medeltidsurkunderna för att se vad det är frågan om.

En barnamörderska Valborg Olofsson från Geta skulle nu sona sitt brott med livets förlust. Här skulle också halshuggas en båtsman som förgripit sig på ett sto. Enligt straffbalken och lagen i 3 Mosebok 20 och vers 15: Om en man beblandar sig med något djur så skall han straffas med döden och djuret skola ni dräpa. Således fick åskådarna se tre avrättningar denna dag. Två människor och en häst.



Skiss över Galgbacken  i Haraldsby. Färjeläget är vid nuvarande "torken" enligt den tidens vägsträckning. Galgen är rest på berget och texten ovanför: Häxe platzen.

 Emedan det inte fanns någon bödel verksam på Åland måste man tillkalla en sådan från Åbo,en finne, Göran Göransson. Redan vid sin ankomst uppträdde han öfvermodigt och själfrådigt samt ville icke underordna sig befallningsmannens anvisningar, hvarför denna fann sig föranlåten att sända landsgevaldigern att för honom uppge "konungens staf" såsom tecken på att det var befallningsmannen som var den bestämmande. Men icke detta hjälpte.

Tillsagd att vid förrättningen hålla sig något afsides så länge synderskan af de henne ledssagande prästerna bereddes för det stora ögonblicket, vandrade denne skarprättare, oaktadt prästerskapets protester, demonstrativt med bilan i handen af och an förbi den lifdömda, så att "den fattige synderskan snart begynte att förtvifla", ja han företog sig t.o.m. att i hennes åsyn göra anstalt för antändning af det tillredda bålet, ett tilltag som naturligtvis yttermera förskräckte det arma offret. Och då kvinnan slutligen trädde fram till honom, ref han tröjan af henne och kastade den upp i luften, utom bålet, hvarefter han, sedan hon undergifvet lagt sitt hufvud på stupstocken, skuffade och stötte henne innan han fällde det dödande hugget. I all sin afskyvärdhet framstod han yttermera i det han med en stenskål uppsamlade den från nacken utstrålande bloden och upptedde den för menigheten hvarjämte han, sedan bålet tändts, "allom till respekt" arg slängde bilan på berget.

För de tillvitelser och egenmäktiga förfarandet vid tillställningen blev denne skarprättare anförd till tinget året därpå. I sex punkter fick han stå till svars och punkt no: fem var frågan om varför han drack kvinnas blod. Han svarade då att: Har tagit det till medicament och läkedom. Det var bot emot fallandesot, såvida bloden blefve, "med eld och kokande först resolverad och till pulver stött". Konsten hade han lärt af "böfvel och svärfader i Viborg".

Vi skall nu gå framåt i tiden en aning fram till sommaren 1709. Då skulle en annan barnamörderska, Brita Kräki, halshuggas. I vidrighet och råhet skall det överträffa den tidigare avrättningen. Enligt urkunderna följande: Sedan kvinnans huvud fallit och jämte kroppen blifvit lyft på bålet och detta fått brinna ned, hade den från Finland kommande skarprättaren finnen Keikeli krafsat ur askan den dödas hjärta, som var "helstekt, så att ej något rått därpå syntes", slagit det sönder mot marken med en stång samt tagit däraf en bit eller två, som han dels själf uppätit dels bjudit åt den närstående-ett anbud, som naturligtvis med afsky tillbakavisats, hvarefter han återkastat hjärtat i elden.

Även detta oerhörda beteende blef till rätten inberättadt hvilket hade till följd att Keikeli åtalades vid Saltviks hösteting samma år. Kreikeli vidgick där frimodigt hvad man tillvitade honom och svarade, på rättens förebråelse, "att hans ämbete är att intet lämna något obrändt, och som hjärtat intet bränts upp, måste han det ur askan framkafla och sönderstöta". Eftersom han då haft hjärtvärk hade han ätit af bemälde hjärta och med brännvin nedsköljt det. Föröfrigt påstod han att detta för "sådan passion af hjärteverk var medicin, som han inhämtat af sina förfäder, som äfven skarprättare och arfbödlar varit". Han skröt vidare med att han sedan han begynt sin bödelsverksamhet han hittills hade avrättat 185 personer och såhär hade han alltid gjort.

När dessa från fastlandet kommande bödlar ändå var här passade man på att avliva alla de "tidelagskreatur" som man kände till. Således avlivades vid ett tillfälle år 1731,10 ston, 7 kor, 2 får  och en sugga. Dessa djur skulle även efter halshuggningen brännas men kunde vid vissa tillfällen även grävas ned. Så skedde en gång år 1668 på en plats mellan Kallsö och Hummersö byar i Föglö.
Här hade Hummersöborna låtit skarprättaren nedgrava en av honom behörigen halshuggen "tidelagsko". Kallsöborna klagade nu att detta skett midt för deras ängslador, "på deras lustigaste ängsstycke" däre de plägade hafva sitt matställe. Motparten invände att marken vid tillfället varit så frusen att han ej kunnat finna någon lämpligare plats.

Man samlade även ihop alla de självspillningar, alltså de som tagit livet av sig och lät bödeln begrava dem. Den vanligaste begravningsplatsen för dem var ön Skarven i Lumparen. Det fanns i denna tid ingen människa som befattade sig med dessa stackars människors kroppar. I ett fall från 1752 berättas om hur klockaren i Jomala som hängt sig i skogen nedtogs av bödeln och blev förd till Skarven. Denna färd höll på att sluta i rena kalabaliken i Jomala Ytterby. Häradsrätten hade bestämt att i detta fall skulle han grävas ned invid platsen men detta emotsatte sig kyrkoherden. Nu beordrades följet att föra kroppen till Lumparstrand och emot Skarven. Nu visade det sig att man körde fel, man hittade inte rätta vägen ned mot stranden på det att man stälpte av liket vid en gärdesgård intill en bondgård och gick in för att fråga om vägen. Bonden blev rasande och körde ut allesammans. Nu gick ilbud till alla gårdar, man sprang runt som vilda höns, folk blev nedtrampade och ikullskuffade och man överöste länsmannen med glåpord: "Att släpa ett sådan spektakel genom deras by och ägor". Nu blev även bödeln förbannad på länsmannen och hotade att skära huvudet av honom med sin fina sabel som han alltid hade vid sin sida. Länsmannen blev livrädd och räckte fram sin hand och bad om förlåtelse och sitt liv. Det gick så ända tills nästa dag då man äntligen hittade en båtsman som lovade visa dem vägen till stranden. Framkommen dit fortsatte bödeln som var så full så han knappt kunde gå, att svära och överösa länsmannen med ovett. Nu tyckte länsmannen att det fick vara slut med gapandet så han och båtsmannen lämnade bödeln ensam med att gräva ned liket på Skarven ön.

Att hålla en bödel i två veckor på Åland var ingen billig affär. Enligt en räkning från år 1674 kan vi se att gästgivaren i Finby Sund krävde ersättning för fjorton dagars tid: Dagligen halft stop brännvin, 3,5 kanna bättre öl samt 2 kannor sämre, 5 kakor brännvinsbröd samt två måltider, därtill inalles ved till 27 brasor, 14 st ljus samt nattläger, alltsammans uppskattadt till 45 daler och 22 öre.

Bödeln Göran Göransson kallade sig även Keikeli så det är samma person vi ser i båda dessa medeltidsurkunder. Ibland har namnet skrivits Jöran Jöransson. Han var bosatt i utkanten av Åbo och verkade mellan åren 1696-1722 således i 26 års tid. Det antal om 185 halshuggna personer han vid tinget på Åland berättade att ha utfört skulle då indikera 1 avrättad per månad och det totala antalet han dödade var då cirka 300 personer. Hans verksamhetsfält var Åbo och Björneborgs län samt Åland. Det totala antalet dömda personer som avrättades i Finland var troligtvis cirka 100 personer per år.
Keikeli, Göran Göransson, Jöran Jöransson försvinner plötsligt från alla bokförda befolkningsregister år 1722 efter att genomgått ett antal rättegångar för uppstudsighet och egenmäktigt förfarande emot myndigheterna.
Han var bödel i den tredje generationen och var troligtvis den sista i sin släkt.
Att den protestantiska Lutherska kyrkan i Finland i början av 1600-talet införde den Mosaiska lagen och praktiserade denna till vissa delar är en stor skam för kyrkan. Det vikingatida samhället med sin gud Odin förhöll sig många gånger mänskligare i sin rättsutövning.



Be-rättat i Godby den 23 februari år 2015

Johan Granlund

tisdag 17 februari 2015

Blev den helige Pär Djäkne ihjälslagen på Kökar?





Ovanstående bild föreställer hur bonden Lalli dödar den kristne biskopen Henrik på Kjulo träsk.

Har vi på Åland en motsvarande händelse? Några små rottrådar leder oss in i en legend som berättar att den kristne missionären Pär Djäkne skulle blivit martyr på Kökar i den åländske kristendomens allra första årtionden. I så fall är han den ende kristne martyren med åländsk anknytning och som skulle haft den möjligheten att alls komma i närheten av en helgonförklaring inom den katolska kyrkan.
Denna Pär Djäkne har fått en väldigt sparsam för att inte säga obefintlig plats i den på Åland livligt utkommande litteraturen och omnämns inte i de allmänna berättelserna och sägnerna från Kökar som det finns en "Oppsjö" av.
I U.L. Lundbergs bok om Kökar är han omnämnd i några få rader.
Däremot har den hellige Per Diekne fått ett tydligt omnämnande i Den katolske kirkes för nordens hemsida under fliken personhistorik.
Den alltid träffsäkre och klurige Radloff har också i detta fall något att berätta: Efter en munk helig Peter Djäkne kallad, uppvisas ännu en gravsten, bestående av hvit kalksten, om vilken bemälte Munk spått att, när den skulle blifva höljd med jord skulle verldens slut nalkas. Stenen nyttjas nu till trappsteg vid kyrkan.



                                                            Franciskanermunk


Den katolske kirke. Den hellige Per Diekne.

På en ödslig öy i det åländske arkipelaget, Hamnö, lå i fordumstid et av Finlands tre franciskaner klostre, Kökars kloster. Dets medlemmer viet seg bland annat til sjelesorg blant fiskarbefolkningen. Klostret synes å ha blitt grunnlagt på 1400-talet, og som dets grunnlegger og förste forstander pekar folketradetionen ut en franciskanermunk ved navn helig Per Diekne (divus Petrus diaconus). Lenge efter reformasjonen viste man hans grav i klosterkirken..
Om denne åländske helgenens liv er ingenting kjent. ( eftersom han kaltes djekne synes han ikke å ha väert prestviet, for djäkne-eller diakone embetet var en forberedelse på prestevielsen).
Han ha väert äret som helgen av stedets befolkning. Man ha tilskrevet ham visste dystre spådommer, liksom tillfellet har väert med munken Helge bror Staffan i Husby kloster i Dalarna.
Om sin gravsten skal han ha forutsagt at når den en gang falt omkull og ble bevokst med gress, så var verdens undergang näer.
Den hellige Per Djekne har ingen känt minnesdag men i Sverige feires den 24 september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalendern.
Kilder: Lundén-kompilasion og oversettelse:p Per Einar Odden.



Boken Svenska helgon är skriven av Tryggve Lundén som är den verklige gurun i fråga om forskning om de Svenska helgonberättelserna. Ovanstående norska översättning är tagen ifrån denna bok.



                                     Kökars kyrka i dag, platsen för Kökars kloster.

Kökars franciskanerkloster som vi ser husgrunderna av på Hamnö skulle varit grundat i medlet av 1400-talet eller dess senare del. Av ovanstående text och en del andra källor gör gällande att den helige Pär Djäkne skulle varit klostrets grundare. Denna tid var kristendomen redan ett välinarbetat och allom i norden etablerat faktum. Legenden leder oss däremot in i en ännu längre grå forntid ja över 300 år längre bakåt, vi måste in i 1150-talet för att få detta att passa in. I medlet av 1400-talet slår inte den vilda befolkningen ihjäl missionärerna som de gjorde i Södermanland, i Åboland eller i Karelens ödsliga skogar. Denna tid, 1400-talet var kristendomen ett etablerat och statsbärande faktum

Att Pär Djäkne innehar benämningen helig, är ganska anmärkningsvärt och tyder på att legenden om hans martyrium skulle kunna ha bärighet. Att han inte finns med i den katolska förteckningen över helgon tyder dessutom på att vi har här att göra med en mycket gammal händelse som skulle ge styrka åt teorin om 1150-talet.

I kristenhetens första tid ansågs helgon vara alla som kom till tro, blev döpta i vatten och helig ande. Detta förändrades sedermera att omfatta endast de som lidit martyrdöden. Den tidigaste noteringen om detta finns om biskop Polykorpos i Smyrna som led martyrdöden år 155 och denna hans dödsdag kom att betecknas vara födelsedagen för hans helgonliv. De kristna martyrernas antal kom så att växa så enormt så att årets dagar räckte inte mera till. Vid tiden för Pär Djäkne ända fram till 1200-talet kunde även lokala biskopar utnämna helgonstatus till missionärer och kristna förkunnare som ansågs vara fromma välgörare och eremiter eller kanske suttit fängslade eller dött för kristna tron. På grund av dessa lokala utnämningar finns de heller inte med i kyrkans kanoniseringsregister över helgon. De platser där dessa helgon sedan begravdes i betraktades som heliga och man vallfärdade till dem. Mycket troligt är att Pär Djäknes grav inom kyrkans murar blev en sådan vallfärdsort och tack vare detta blev också Kökars kyrka en känd plats där man sedan byggde det riktiga klostret.

I Turistföreningen i Finland årsbok av den 1.1. 1901 har jag hittat följande artikel om Kökars klosterliv.

Även klostret som med sin kyrka gjorde kapellet överflödigt hade sannolikt köpmännens frikostighet att tacka för sin uppkomst. Klostrets byggmästare var enligt gammal sägen en munk som hette Per Diekne och sedan blev dess föreståndare.
Öfver kyrkan som var koret inberäknat 27, 6 meter lång och 13,8 meter bred, reste sig ett så högt torn att det kunde ses 10 mil ut till hafs. Detta torn som måste varit så inbjudande för fredliga sjöfarande synes dock mer än en gång - bl.a. under jutefäjden - föranlett klostrets plundring på skrud och kostbarheter af fribytare, hvilka styrde kurs på detsamma. Efter klostrets upplösning tjänade kyrkan såsom kapellkyrka till 1645, då det utdömdes sedan en våldsam storm sydostlig kullstörtat tornet och kyrkans tak därvid krossats. Klostrets öfriga byggnader voro säkerligen av träd, emedan 1667 förutom kyrkan blott "många tomtställen" där munkarna utan tvifvel bott hafva voro synliga.
Klostrets ruiner användes 1784 till byggnadsmaterial för Kökars n.v. kyrka, hvars namn är Bethel. Af klostret visar därför numera blott en rest af klostermuren, en källare, några s.k. munkgrafvar, en
sprucken försedd dopfunt och utanför kyrkdörren en slät sten som fordom försedd med inskription betäckt Per Djeknes graf i klosterkyrkan.

En intressant notering hittar man i en gammal reseskildring: En resa uti åländska skärgården vårtiden 1786 af Pehr Gustaf Linderoth. Vad beträffar klostrets namn säger han följande:
7 Maij. I dag söndag och böndag bevistades Gudstjänsten uti Kjökars kyrka, Capell till Fögle Pastorat. Kyrkan var en bland de ljusare och vackrare på Åland, med trähwalf utan pelare, nyligen upbygd af ett fordom där varande kloster, som af somlige kallades Kors kloster och andre Kidrons kloster.
Frågan är om dessa namn då var gängse och senare har försvunnit ur folks medvetande.




 Erik "den helige" Jedvardsson ca. 1120-1160, målning i Söderala kyrka i Hälsingland.

Denne man, svensk kung och nationalhelgon var den som via sina korståg kristnade Finland säges det. Han föddes ca år 1120, var son till en rik uppländsk storman vid namn Jedvard, vars farfar skulle ha kristnats genom den dåtida engelska "Mälardalsmissionen" kring 1050 och troligen var den som bekostade bygget av Uppsala domkyrka.  Erik lär ha varit en ovanlig kung som lät bli att beskatta sin befolkning. Han var en varm anhängare av den kristna tron och levde som han lärde. Han hjälpte alla som kom i hans närhet och styrde med rättrådighet sitt land. Han tog konunganamnet 1141, erkändes av svearna 1150 och av götarna 1156.
Korståget till Finland lär skall ha skett 1155-60 och han tillsatte där som ledare för den nya församlingen biskopen i Uppsala, Henrik. Det är denne biskop Henrik som bonden Lalli, enligt legenden slog ihjäl. Inte nog med detta. Erik själv blev ihjälslagen och miste sitt huvud invid Uppsala domkyrka efter att han bevistat en gudstjänst där. Denna gång var det en dansk som var förövaren.
Erik blev aldrig helgonförklarad av den romerska kyrkan, orsaken skulle varit av politiska skäl. Erik drev en emot den katolska kyrkan misshaglig politik.

Vad har då Erikslegenden att göra med vår vän Pär Djäkne. Jo, sägnen berättar att dessa herrarna kände varandra. Per  skulle varit biskop Henriks  elev en gång i tiden. Pär Djäkne var predikant i Lemböte kapell före han åtog sig arbetet med den nya församlingen på Kökar.

I en artikel i Ålandstidningen av år 1910 benämnd: " Ett medeltidsminne", läser vi följande:
Pastor Petrus diaconus eller Pär Djäkne, som han kallades i biskopsgården i Uppsala, var född i Sörmland och  som han själv berättat en lärjunge av den från England härstammande biskop Henrik, konung Erik Jevardsons vän, hovbiskop kansler och rådgivare under svearnas första korståg till Finland. Av sin förra dopfader fick han nu till sin glädje erfara, hurusom kung Erik befästat kristendomen i Svealand och att nu hela Svea rike och folk underkastat sig kristendomen och den romersk-katolska kyrkan.



                                                  Lemböte kapellruin på Åland


Biskop Henrik dog martyrdöden för Lallis hand, så snart han, obekant med finnarnes språk och vildhet, lämnade östsvenskarnes bygder och trängde längre uppför Kumo älvdal bland de finska nybyggarne därstädes. Ingen bedrövades så djupt av underrättelsen om den fromme biskopens martyrdöd som hans forne lärjunge, pastorn i Lemböte, Petrus diaconus. Nu ansåg han sig hava fått den högre kalleslen att lämna sin post på fasta Åland, där kristendomen för varje dag befästades, och begiva sig över till Kökar. Där fann han även till sist martyrdöden och ligger begraven på Hamnö, där en mossig gravhäll med numera utplånade runor ännu visas av allmogen såsom "helig Pär Djäknes grav". Om hans liv, värksamhet och martyrdöd har folkminnet bevarat intet annat än namnet. Men över hans grav uppstod ett kloster, Monasterium Tjyckekarlense, ( = Tjyckekarl-Kökar), med en liten kyrka, av vilka numera återstå blott några obetydliga stensättningar. I den officiella katolska helgonlegenden har, "helig Per Djäkne" dock i likhet med många andra lokala svenska och finländska medeltidshelgon ej inrymts någon plats.



Reinhold Hausen har i denna utgåva av Åland, bidrag till kännedom af hembygden en lång artikel om Kökars kloster. Vid genomläsningen av denna kan man konstatera att mycket i legender och sägner är sammanblandningar av olika händelser och personer. Här kommer det fram att även en tredje person finns begraven i klostrets hägn som skulle varit en ledare för församlingen här. Det är frågan om en
Erik Olofsson även han från Södermanland. Man kan då fråga sig om det finns två södermanlänningar här eller om det är en sammanblandning. Hausen skriver: Om lifvet inom detta kloster känner man intet. Man har sig icke engång bekant det ungefärliga antalet munkar, som här hade sin fristad. Urkundligt känner man blott en af dessa "renlefnadens män". Uti Stockholms gråbrödraklosters förenämnda dagbok finnes en latinsk anteckning, som i öfversättning lyder: Herrans år 1472 afled vördige fadern och klosterbroderna Erik Olofsson, läsemästare, fordom klosterföreståndare i Kökar. Han var hemma från Södermanland, men begrofs här. Titeln, läsemästare, utmärkande en befattning, som hade sig undervisningen inom klostret ålagd, gifver vid handen, att denna munk varit en för sin tid lärd, eller åtminstone boksynt man. Kökars kloster hade i honom såsom föreståndare ägt en företrädare för den högre bildningen.

Sedan tidigare är ju känt att år 1496 avled den dåvarande ministern för alla i norden varande klosterkyrkor hörande till franciskaner eller gråbrödraorden Stefan Larsson och hans lik hämtades från Jylland och begravades under koret i Kökars kloster. I sammanhanget finns här en märklig historia. I gråbrödraklostret i Stockholms arkiv finns en anteckning om hans död vilken avslutas med de vanliga orden att han måtte vila i frid "pace", då ha någon ändrat detta ord till piice vilket betyder beck. Frågan är vem han hade trampat på tårna?

Hausen skriver vidare: En annan man som förmodligen och tillhörde antalet munkar på Kökar, var "helge Per Djäken". Om denne man visste en under senare hälften af 1600-talet i Kökar fortlefvande sägen förtälja, att han varit klostrets "byggmästare" och att han fått sin graf midt i klostret, (dvs. kyrkan) där hans grafsten då än låg orubbad. Märklig är den dåvarande kapellanen  Hamnodii uppgift, att kökarsborna sedan äldsta tid och äfven fortfarande höllo denna graf i så stor vördnad, att den fått förblifva orörd, ehuruväl de annars öfverallt där omkring jordat sina döda och då ännu gjorde det.

Att lita på folktraditioner angående kyrkors byggmästare kan vara vanskligt. Det finns i Sund en sägen om att Mårten Klas skulle varit dess byggmästare och att hans grav pryddes av det kalkstenskors som sedermera Matts Dreijer påstod vara biskop Unnis grav, vilket emotsades av de flesta och kanske endast är ett åminnelsekors för honom.

Min teori är att helige Pär Djäken var en av de första som etablerade sig här ute på Kökar vid församlingens allra första tid. Han är i den meningen ingen gråbrödramunk utan en av de första kristna ledarna som startade upp församlingen på Kökar. Därför finns han inte med i några förteckningar över de gråbrödraklostermunkar som finns förtecknade i Stockholm. Han var i tiden före denna organisation fanns till. Däremot lever han i folkminnet och sägnerna. Det måste varit eller hänt något speciellt med honom.


D-ristat i Godby den 18 februari 2015

Johan Granlund

måndag 9 februari 2015

När skräddare Berggren glömde sina saker i Bomarsund




Så ser den ut, skämtteckningen om ryssarnas ankomst till Åland efter Bomarsundskriget. Åland var lämnat åt sitt öde och överlämnat åt skräddare Berggren. Ingår i boken Från Bomarsund till Sveaborg av Marta Hirn. Bilden ingår i den finskspråkiga versionen  Oolannin sota.




England och Frankrike hade ställt upp på Turkiets sida i kampen emot Ryssland i bevarandet av fri tillgång till handel och samfärdsel genom bibehållandet av öppen passage genom Bosporen upp mot Svarta havet. Dessutom gällde tvisten även vem som innehade nycklarna till den heliga Födelsekyrkan samt Uppståndelsekapellet i Jerusalem.

Det kan då verka underligt för att inte säga märkligt att de allierade då inte med full styrka anfaller området man strider om vid Krimhalvön utan startar ett anfall uppe i Östersjön emot Rysslands befästningar här uppe. Skulle man anfalla Kronstadt, Sveaborg eller Bomarsund? Man valde då Bomarsund därför kallar vi detta krig för Bomarsundskriget. Det låter lite märkligt att tala om Krimkriget i Bomarsund.



                                   Brittisk-fransk örlogsstyrka i Östersjön sommaren 1854.


Som vi nu alla redan känner till så förlorade Ryssland denna strid och kriget blev inte långvarigt.
Ja det gick så fort så att de allierade inte ens hade en plan för hur man skulle agera om man vann kriget.
Skulle man (tiotalstusen engelska och franska marinsoldater och landstridskrafter) övervintra i de åländska byarna.
Nej huu, det skulle bli för kallt, vi diskuterar med kung Oskar I i Stockholm i stället vad vi skall göra. Han kan ta över Åland och ställa upp trupp och fartyg för att hålla öarna tills nästa sommar när vi kan börja segla igen.
Kung Oskar vrider sina händer och klagar: Måste jag nu starta ett krig med mina släktingar i Petersburg? Inte har de gjort mig något illa nu på länge och vi är ju neutrala, vi måste tänka på vår neutralitet.
Efteråt lär han ha yttrat: Att förhandla med fransmän och engelsmän är som att springa efter kalvarna på ängen!
Kontentan av detta är vad vi har i dag. Vår kära självstyrelse, men det är en annan historia.



                                       Oskar I, kung av Sverige mellan år 1844-1859

Vi skall nu för en stund återkomma till vår vän skräddare Berggren. Han var en av  fyra tolkar
den allierade flottan använde sig av vid sin vistelse på Åland. Berggren var stockholmare bosatt
vid Klara Norra Kyrkogatan och emedan han  hade franskt påbrå från mödernet behärskade han detta språk. Den andra franskspråkiga tolken hette Louis Daevell. De engelskspråkiga tolkarna hette 
Emil Theorell och Cederberg. Alla dessa skulle få en mycket hedervärd plats under kriget och de befanns sig alla i händelsernas exakta centrum. Deras namnunderskrifter finns på ett flertal dokument. De förstod att utnyttja situationerna till sin egen fördel. Många liknelser finns med Vilda Västern som skulle komma några år efter detta.
I boken Kring Bomarsund beskriver Martin Isaksson på ett ställe hur Daevell förde över plundrat gods från Bomarsund på en Ålandsskuta till Stockholm.

Vår vän Berggren kom från en handelsmannasläkt i Stockholm och man hade i flera generationer bedrivit affärsverksamhet där. Nu såg Berggren vilka enorma möjligheter han hade framför sina ögon. Hela Bomarsund och Åland i fullständig anarki. Kaos var det minsta man kunde säga om förhållandena. Ryssarna hade förlorat kriget, hundratals soldater och befäl förda i fångenskap, de flesta myndighetspersoner hade rymt eller sprungit och gömt sig. Kronofogde Lignell var tillfångatagen och satt i arrest på ett fartyg på Lumparn. Det fanns endast några präster kvar som kanske inte utgjorde något hinder. Berggren siktade högt, får av överbefälhavaren för den brittiska flottan Napier lov att ta vara på prylarna som fanns kvar efter sprängningen. Men vid flottans avfärd glömmer han en sak, att visa upp pappret. Jag kan här publicera ett brev adresserat till kronofogde Lignell i Tosarby, som inte tidigare varit känt:






Stockholm den 13 oktober 1854

H. Herr kronofogde Lignell

Ursäkta mig den friheten jag tager för att av H.H. få några upplysningar som H.H. vet så var jag anställd som tolk hos General Baraguay d´Hillier under hans vistande på Åland och vid hans avresa så ärhållt jag skriftligt att dagen efter truppernas avgång från ön borttaga allt å Bomarsund efter dess sprängning eller med ett ord allt efter minerna. Att jag om söndagen den 3 september i förbifarten ej tänkte på att gå in till H.H. gjorde jag mycket orett ut för att uppvisa den handling som är omtalt men detta tänkte jag för tillfället ej på och det har endast varit att genom H.H. få kungjort att ej något fick borttagas derav vad nu är orsaken att jag ej har kunnat uträtta något är att jag har varit tvungen att begära H.M Konungens tillstånd att få infört i landet och vilket nu har blivit mig beviljat och varföre jag nu vänder mig till H.H. och bedja om några upplysningar huruvida det är mycket borttagit och om dit skulle behövas att pålysa de till förbjudning var av den godheten att nu någon ålandsbo eller på något annat sätt låta mig veta huru det förhåller sig jag ber om min hälsning till H.H.s familj.

Med högaktning täknar
Claes Ferdinand Berggren
Adress: No: 16 Clara Norra Kyrkogatan

Tolkarnas smutsiga hantverk.
De anställda tolkarna hade den oangenäma eller kanske för dem angenäma uppgiften att förmedla order till lokalbefolkningen. Huru de skötte denna uppgift går åsikterna isär. En som oftast var anlitad som brevskrivare och kurir var den svenske löjtnanten Daevel som tolkade för fransmännen. Han har i eftermälet fått en negativ stämpel. Här ser vi ett dokument som bär hans handstil och är undertecknad av honom samt överbefälhavaren Hilliers. Texten enligt följande:

Till Kronolänsmannen uti Hammarlands socken ( Woivalin )

På befallning av den kommenderande Generalen för de Franskbrittiska trupperna får jag här medelst anmoda ??? att anbefalla allmogen uti socknen att omedelbarligen låta hitföra alla deras kor, kalfvar och får som de hafva att avyttra, och att dessa här inträffa med sin boskap senast kl 2 i morgon eftermiddag då de också genast erhåller sin likvid derföre. Motsträfvigheter mot denna befallning kommer att medföra de största olyckor för socknens innevånare.

Godby d. 23 augusti 1854
På befallning
Louis Daevel
Interpríté principal de Lármée Francaís                  Hilliers






I von Borns rapport om händelserna efter kriget tar han även upp tolkarnas insatser under kriget.
Han skriver: Det var ofta fråga om rykten och löften som ivrigt utspriddes av de fientliga tolkarna under deras samtal med allmogen och  ett fall har t.o.m inträffat då en av dessa tolkar Svenske Skräddaren Berggren, någon dag i början av september månad, vid färd genom Eckerö kapell över åt Sverige lät enkom sammankalla folket för att till detsamma hålla ett tal med detta syfte. Utom denna Berggren var Svenske Löjtnanterna Daevel och Theorell fiendens verksammaste tolkar. Av dem ådagalägger i synnerhet de två förstnämnda en synnerlig råhet och iaktogo vid flera tillfällen ett ovärdigt beteende. Sjelva på det högsta snikna efter penningar begagnade de sig av de fientliga Commissariatets tjänstemäns obekantskap med ortens språk för att uippträda såsom medlare vid upphandling av kreatur m.m. av allmogen och någon del av det utbetalda priset föll dervid alltid i tolkens ficka.


Jag kan inte låta bli att till sist visa bilden av den fina åländska flickan som kommer och säljer mjölk och smör till HMS Odin, det skepp där skeppsläkare Edward Cree tjänstgjorde och han avbildade henne såhär. Den gamla åländska folkdräkten hade tidigare duk, antingen färgad eller vit. Kalotten de bär i dag är ett senare tilltag.

Tolkat till åländska i  Godby den 9 februari 2015

Johan Granlund