tisdag 16 mars 2010

Generalens fånge - Fredrika Charlotta Mörck, Tocklin, Tudér, Kunitzin


En dag i februari år 2003 söker jag upp en grav invid Saltviks kyrka, enligt uppgift skall den finnas där, vid den södra muren alldeles nära grinden. Jag behövde inte söka länge, en blick lite till vänster så finns hon där, Fredrika Charlotta Kunitzin, född Mörk den 16 april 1796 död den 30.10.1880.

 Denna kvinnas levnadsöde skulle bli stoff till två romaner varav Ingunn Grönstrands Generalens fånge från år 1949 är den mest kända. Uppsatsen Romantiska öden utkom redan 1884 av signaturen Draba Verna alias Eva Ljungberg och 1953 utkom på finska romanen Ahvenanmaan neito av Rebekka Räsänen.

För mig var romanen länge en bland många i Alandicasamlingen men av en tillfällighet togs den fram på nytt. Jag hade en diffus bild av min första genomläsning av romanen och intrycket den gav då var att detta var en halvt om halvt påhittad historia. Nu gick det upp ett ljus att allt detta var ju sant, det hade hänt och dokumentationen var given av huvudpersonen själv. Fredrika hade berättat sin levnadshistoria på sin ålders höst för statsarkivarie K.A. Bomansson, en nära vän till henne som var uppväxt i  Saltvik Kvarnbo.
Den bild vi ser här är ett porträtt som avbildade henne efter att general Demidoff hade misshandlat henne svår och slitit av delar av hennes långa hår.

I det följande skall jag försöka redogöra för all min forskning om Fredrika och hennes livsöde. Jag har ur olika arkiv samt ur olika publikationer och tidningsartiklar försökt göra en sammanställning av allt som skrivits om henne. Jag har dessutom i min ägo en mängd fotostatkopior av hennes redogörelser som nedtecknades av den Ålandsfödde stats arkivarien K.A. Bomansson. Han var landets förste stats arkivarie. 
Dessutom finns därefter kopior av hennes brevväxling med Bomansson. Dessa handlingar omfattar närmare hundra sidor.

Fredrikas namn stavas ibland som Mörk och ibland Mörck. I den utflyttningslängd som finns i Ålands Landskapsarkiv benämner prästen henne som Mörck vilket hon därefter använde. Stats arkivarie K.A.Bomansson benämner även henne som Mörck i levnadsteckningen som finns i Riksarkivet. 
Länge använde hon sitt första namn Fredrika men inför giftermålet med assessor Kunitzin antog hon sitt andra namn Charlotte.





Här redogör Fredrika i ett brev till Bomansson, för den plats i Åbo till vilken hon blev förd som generalens fånge.

Dessa handlingar finns endast på Riksarkivet i den s.k. Bomansonska samlingen benämnd Biographica. Jag har dessutom försökt hitta alla porträttmålningar av Fredrika men den byst som hon säger att göts av henne har jag inte lyckats lokalisera. Hon nämner i minnesanteckningarna sju olika porträtt. Inte heller de otaliga smycken som hon säger sig ha erhållit av general Demidoff har jag lyckats spåra.



                                               
                                           
Fredrikas grav invid Saltviks kyrka


Fredrika Mörk föddes den 16 april år 1796  och tillbringade sina första barnaår i det nuvarande Bomarsund varefter familjen år 1807 flyttar till länsmansgården i Vivasteby. Denna gård innehade man sedan tidigare men brukade den inte själva tidigare. 
Familjen bestod av fadern kronolänsman och postiljonen Johan Fredrik och hustru Anna. De fick fyra barn, Josias, Johan, Anna Maria och Fredrika Charlotta. Mor Anna dog år 1808. Systern Anna Maria besökte sin mor som låg på dödsbädden hösten 1809, men på hemresan till Sverige drunknade hon med 17 andra personer då båten kapsejsade på Ålands hav.

Vi är nu inne i den tid då Åland och hela Finland snart skulle lösgöras från det gamla Sverige. Det var orostider på Åland. Kronolänsman Johan Fredrik Mörk besluter sig då fly med sin familj undan ryssen såsom folk gjort i alla tider på Åland. Emellertid ångrar han sig och vänder i Eckerö. Ett påbud har utgått att befolkningen inte behövde fly. Familjen bosätter sej nu i Vivasteby på gården Västergård No:2. Gården hade Johan fått överta efter sin far. Enligt lantmäterikartor från den tiden ja ända från 1745 finner vi Mörks gård längst i väster som nummer 2. Gården Mörk var en av 11,5 gårdar som fick flytta till Saltvik Haga vid den stora folkfördrivningen från Bomarsundsområdet åren 1811-1813.
I sen tid benännes Västergård som Holmströms i Vivasteby. På skattläggningskartor från 1745 fram till 1800-talets början ligger gården alldeles i vägkröken med bostadshuset på södra sidan och en ladugård på den andra sidan.  Här med beteckning M och ladugård norr om. I gårdsförklaringen framgår M som familjen Mörcks gård.















Fotografi från väster över gårdarna i Sund Vivasteby, taget av Anselm Sjöblad i början av 1900-talet.
Vägen gör vid elstolpen en kraftig vänster gir emot Västergårds och rundar så gårdarna. I dag går vägen rätt fram över den  ladbyggnad vi ser i mitten. Danels sågkvarn revs på 1950-talet.

I detta natursköna område växer så unga Fredrika upp till en, skulle det visa sej, mycket vacker och levnadsglad flicka.

Ovan ser vi två skattläggningskartor från början av 1800-talet och där framgår gården Mörks som dels no 2, 125 och med bokstaven M. Alla dessa åsyftar gården Västergård. Denna gård benämndes Holmströms då jag var barn men innehas i dag av familjen Nikula. Den gård som finns i mitten av dem är försvunnen men grunden kan skönjas. Med största sannolikhet är det den som sent benämndes Millangårds. 





Fredrika Mörck, spelande luta.
Tavlan i privat ägo på Åland.

I de minnesanteckningar Fredrika dikterade för Bomansson berättar hon att det var hennes första ungdomsförälskelse Stafin som lärde henne spela luta. Om detta skriver även Oskar Bomansson från Kvarnbo i ett brev till brodern K.A. Bomansson i Helsningfors. Han nämner om att hon även tyckte om att sjunga.

Hon hade säkert lekt på de ängar, simmat i de vikar, drömt samma drömmar människor i århundraden drömt före henne. Alla som växt upp i detta fagra område runt ett antal insjöar benämnda "Frisk Siön, Öfra eller Norra Siöwijken samt Frisk Siön Norra Wiken Kallad", som likt länkade blindtarmar ringlar sig upp i odalbygden. Deras nuvarande namn är, Laaksos viken, Övra viken, Hummelvik och Nedre viken, ja även Träsk i norr, alla sammanbundna med en djup strömfåra som ledde dess vatten ner till havsfjärden Lumparn.

Finby, Vivasteby och Persby byar hade alla sin andel i dess fiskevatten. Här lade man ut sina bragder, vakade över sina verkar och odlade sin jord. I Persnäs en utby till Persby, i gamla kartor benämnd "Sunds Gränden", levde torpare och backstugusittare och där fanns tre stora bondgårdar, Lagmans, Markusas och Skarpans. De två förstnämnda benämndes i äldre tid Övedsböle, senare Lagmans och Persnäs senare Markusas.

I Vivasteby fanns då tre bondgårdar, i äldre tid fyra, ett flertal backstugor samt ett båtsmanstorp. I grannbyn Persby fanns två bondgårdar. Få skulle ana att inom en mycket snar framtid skulle nästan allt vara borta, det skulle försvinna som om det inte funnits på jordens yta. Endast en gård skulle få bli kvar, gården Östergårds, numera Jan Daniels, i Vivasteby.

I Träsk fanns Frälsehemmanet Träsk. Denna gård behövde inte flyttas till Saltvik. 

Militärstrateger satt och gjorde upp en skiss för hur den jättelika fästningen skulle uppföras på bergsryggarna i Persnäsområdet som i gamla kartor kallades för Sunds Gränden. Sådana byggen behöver inte grannar, allra minst av några bönder och torpare, ge er iväg bara, och det kvickt. Mellan åren 1811-13 flyttar således över 100 personer till gårdar och torp man fått i utbyte i grannkommunen Saltvik. Om man dessutom räknar flyttningen inom kommunen av torpare och backstugusittare är antalet betydligt över 100 personer.

Ingen kunde heller ana att mycket snart skulle den vackra 13-åriga flickan, hon med rådjursögon och lång mörkbrun fläta bli en av rikets första damer. Fångad i gyllene bur, av de nya makthavarnas högsta militära befälhavare i landet, general Nikolai Ivanovitj Demidoff, residerande i ett av stadens mest omtalade hus det s.k. Johnska huset i kvarteret Klostergränden no: 7 invid Stortorget i Åbo som vid den tiden ännu var landets huvudstad. Ja, hon skulle bli en av den tidens mest omtalade kändis, vars namn skulle fortleva i folks medvetande i flera generationer.

Om henne skulle skvallerkrönikörer frossa, folk skulle samlas utanför hennes hus bara för att få se skymt av henne i de upplysta fönstren ja, t.o.m. klättra upp på taken för att få se henne. Fredrika skulle bli en kvinna som män ur alla samhällsklasser åtrådde, t.o.m. Rysslands självhärskare Alexander I skulle vid sitt besök i Finland, rikta sina blickar mot henne och fråga vem är hon?





I en skrift, Åbo stads historia 1809-1856, berättas om tsarfamiljens sommarvistelser i Finland.
Här berättas om "förförarkejsarens" amorösa eskapader och äventyr.

Kronolänsmannen Mörk har efter hustruns död skaffat sej en hushållerska, Kristina Tengström är hennes namn. Han hade dyrt och heligt lovat sin döende hustru att inte gifta om sej. På lilla Fredrikas himmel börjar molnen nu torna upp sej. Hon verkar vara i vägen för den nya härskarinnan. En kväll då paret tror att hon sover hör hon hur fadern viskande läser i ett nyskrivet testamente som ger Kristina hela arvet efter honom och lämnar barnen lottlösa. Spänningen stiger i hemmet. Kristina ser till att ideligen baktala henne och serverar den ena lögnen efter den andra för fadern. Hon börjar också gå omkring med den avlidna moderns kläder. Det går så långt att fadern förbannar sin dotter och ber att hon skall packa sej bort från hemmet. Man hade redan utsett en man åt henne, länsmannen i Sund, en Liljendahl men till detta sade Fredrika ett bestämt nej.

I grannbyn Finby bor ryssar i varje gård. I en av gårdarna bor en lång tjugotreårig löjtnant, Ivan Wasiljewitsch Stafin. ( En del uppgifter gör gällande att Stafin skulle varit inneboende hos familjen Mörk stämmer inte och förnekas av Fredrika själv) Nu börjar den vackra flickan som hunnit bli tretton år sällskapa med honom.
Han lär henne spela på luta. Han anhåller om hennes hand och fadern godkänner detta men med förbehåll att hon först skall sändas till Petersburg för uppfostran. Inte så långt därifrån, i Saltviks prästgård bor för tillfället en annan herre, Nikolaj Ivanovitj Demidoff, general och överbefälhavare för de ryska styrkorna på Åland och sedermera för hela landet. Hans benämndes "Glavnej" dvs. överst i militär rang men under generalguvenören.






Detalj av ett porträtt som är under restaurering i Ryssland av General Nikolaj Ivanovitj Demidoff.
Jag har i många år försökt finna ett porträtt av Demidoff men det är förgäves. Det finns inget sådant.
Troligtvis på order av honom själv. Jag ser ingen annan orsak. 
I Eremitaget, där alla "Fosterlandets hjältar" och generaler, hänger på väggarna som jag besökte för en del år sedan efterfrågade jag porträttet men icke. 
Dock fann jag på nätet denna skiss för porträtt som kan vara av intresse och varande under bearbetning.
Här stämmer levnadsuppgifterna precis. Född den 30 augusti år 1771 och död den 16 juli år 1833. 

Dessa höga militärer brukade ha för vana att i de trakter där de huserade anordna baler, dit endast ortens kvinnor hade tillträde samt olika militärpersoner. Inbjudan var formulerad som en order. Så även i detta fall och en kväll återser vi den strålande vackra Fredrika Charlotta Mörk lyckligt dansande med sin kavaljer Stafin. Emedan Stafin var militär hade han tillträde till balen. General Demidoff, enligt uppgift en lång och mörk, ogift, lite fetlagd 38-åring ( den uppgift att han skulle vara i 50-årsåldern stämmer inte) med inträngande mörk blick och höknäsa spänner ögonen i flickan. Nästa dans med Fredrika är hans meddelar han och ridån går upp för ett drama Åland kanske aldrig tidigare skådat.

Generalen blir blixtförälskad i den unga flickan som ännu är bara ett barn. Han gör nu upp en listig plan. Han kunde inte glömma denna flicka, och ville ha henne för sej själv. Planen gick ut på att först skicka iväg Stafin till Ryssland. Det sades nämligen att man behövde fler militärer dit emedan ett kommande krig med Napoleon så fordrade.

En dag rider så en ståtlig hingst in på gårdstunet till Västergårds i Vivasteby och generalen själv i egen hög person överlämnar ett meddelande att löjtnant Stafin stupat i strid och han beklagade händelsen inför den tröstlöst gråtande flickan. General Demidoff skall totalt göra fyra ritter till hemmet i Vivasteby.

Emellertid närmar sej nu den tid då generalen själv skulle återvända till Åbo där han residerade. Nu besöker han Mörks ännu en gång och inkommer då med en vänlig förfrågan ifall länsman Mörk och hushållerskan skulle ha något emot om han finge ta med sig Fredrika till Åbo. Han var villig att i sammanhanget ersätta paret med en rundlig summa. I det nya hemmet skulle han ombesörja hennes uppfostran och skriftskolgång. Därefter ville han gifta sej med henne. Generalen ägde väldiga förmögenheter i Ryssland i form av gruvor och lantegendomar med över åttatusen livegna i arbete. Hans första bud till paret var 300 rubel för flickan, men hushållerskan Kristina som verkade föra talan i denna affär tar generalen avsides och pressar upp priset till 1.300 rubel. Affären var klar och kyrkoherde Öhman skriver utan betänkligheter ut flyttningsbetyget åt Fredrika. 

Denna uppgift att generalen skulle ha betalat denna penningsumma är oklar och kan vara ett påhitt. Den finns inte med i Fredrikas första minnesuppteckningar som hon gjorde för K.A. Bomansson och bekräftas även av en prästfru som i ett brev till Bomansson omtalar att inte var sann. 

I den flyttningslängd jag studerat på Ålands Landskapsarkiv står följande:
"Demoiselle" Fredrika Mörck. Den l november år 1809 flyttar till Åbo. Läser innantill rent, utantill försvar. Förstår något. Stilla. Minderårig till äktenskap.
 




Sunds kyrkas flyttningslängd, om Fredrikas flyttning den sjunde raden nedifrån.

En dag rullar så ett nätt litet flyttlass ner mot bryggan i Bomarsund. I kärran sitter vår vän Fredrika och som förkläde har hon med sig på resan kaptenskan Nikiforoff och förstås generalen. Det skulle dröja ganska många år innan hon återser sin hemort och då efter en hel del kalabalik som jag här skall berätta om.








Kartskiss över gamla Åbo söder om ån. Kvarteret no: 7 betecknar betecknar Klosterkvarteret, vid Klostermellangatan.

I sin levnadsbeskrivning till statsarkivare K.A Bomansson redogör Fredrika mycket noggrant för den plats dit hon sedermera blev förd.






Material till lefnadsbeskrifning öfver enkefru Fredrika Charlotta Kunitzin (född Mörck)
(innehåller ett egenhändigt bref ifrån henne)
gåva till Finlands Statsarkiv af statssekreterare K.A. Bomansson 1891.






I cirka ett tjugootal sidor finns alla de anteckningar Bomansson uppgjorde efter Fredrikas diktamen för honom. Här finns allt som legat till grund för romaner och tidningsartiklar under åren. Mycket har senare framkommit som inte tidigare omtalats och en del av detta har jag här förmedlat i min artikel.

Dessutom finns i dossiern ytterligare ett femtiotal andra dokument som är kopior och avskrifter av kungörelser och andra notiser som bevisar sanningsenligheten i allt som Fredrika berättat.
Statsekreterare Bomansson var en nära vän till Fredrika och allt ur hans hand är proffsigt genomfört.

Det gamla Åbo före den ödesdigra branden år 1927 såg i många stycken mycket annorlunda ut. General Demidoff  disponerade hela övre våningen till det tvåvåningsstenhus som benämndes det Johnska eller Bremerska huset. Detta låg alldeles intill generalguvenörsresidenset och beläget i Klosterkvarteret No: 7 invid Stortorget. Gården hade anor ända från 1450-talet och här huserade en gång av allt att döma S:t Gertruds gille. Sedermera innehades det under 1600-talet av släkten Kranck och enligt uppgift skulle då hertig Johan besökt gården. År 1607 anordnas här en stor fest för de "persianska sändebuden" på deras resa till Stockholm. Många kända ägare till fastigheten passerar revy, borgmästare Schäfer, handelsman Wittfoot, Pipping, industriman Kijk, samt släkten Bremer. I tiden för vår berättelse ägs huset av grosshandlare Nicklas John och han hyr ut det för den ryska militärens räkning. Nedre våningen är uthyrd till affärsidkare men generalen förfogar över hela övre våningen samt ett annat hus inne på gården. Detta är nu Fredrikas nya hem. Här är hon nu inofficiell härskarinna. Hon får allt hon pekar på och generalen överöser henne med smycken, kläder och olika slag av nipper. Allt i ett enda syfte, att en dag få gifta sej med henne.


General Demidoff skulle nu göra hemmet till medelpunkten för ett lysande sällskapsliv, med uppsluppna fester och musikaliska aftonunderhållningar. Maten serverades på silverfat i det finaste porslin och alla bestick var i blänkande silver. Jättelika takkronor med ständigt brinnande ljus upplyste våningen och spred ett varmt sken ut mot torget, detta också beroende på att generalen var mörkrädd. Stora människomassor stod ofta ute på gatan och beundrade spektaklen.


Att generalen var musikalisk var allmänt känt. Fredrika berättar i sina memoarer att det var hon som fick plocka upp fiolen, stämma den och varsamt överräcka den till honom då han skulle spela, samt sätta ner den igen i lådan då han slutade. 
Demidoff var en lidelsefullt impulsiv man som kunde slå ihjäl och spela sköna stycken på fiol med samma hand. Den ryska militären höll han med hård hand och hans grymma bedrifter vid intagandet av staden Vasa injagade skräck i befolkningen. Det sades att han med blod skrivit sitt namn i Finlands historia.












Svenska Klassiska Lyceum i Åbo 75 år. Jubileumsskrift. Artikel om Fredrika och Demidoff.

Fredrikas dagar var mycket inrutade och hon bevakades ständigt av betjänter. Kanariefågeln skulle vaktas i sin bur. Skulle hon ut på stan följde dessa med. Ofta åkte hon med i generalens vagn. Efter ett års vistelse i Åbo kontaktades pastor Johnsson i S:t Mårtens församling, nu skulle Fredrika börja i skriftskolan. Hon skriver i ett brev till sin far i Vivasteby att han inför skriftskoleexamen måste avlyfta den förbannelse han utslungat mot henne. Den mycket ångerfulla fadern ber om förlåtelse för allt. En kort tid därefter avlider han.

Nu inträffar en sak som Fredrika i sin brevväxling med Bomansson gällande tidpunkten och platsen är lite oklar. Vi skall minnas att sina minnen nedtecknar hon i slutet av 1860-talet, alltså nästan 50 år efter dessa hänt. Hon skriver att en dag kommer en adjutant med en order från generalen. Hon skall omedelbart resa till Helsingfors. Tsar Alexander I är på besök och generalen är en av värdarna. Han hade ett förbehåll, hon fick inte visa sej i hans sällskap utan hålla sej i bakgrunden. Nu lyder inte Fredrika denna order utan står med folket bara en liten bit ifrån den plats där tsaren stiger ner från sin vagn. Genast upptäcker tsaren henne och frågar generalen vem denna kvinna är. Demidoff skulle då svarat att han inte visste. Nu nöjde sej inte monarken med detta besked utan lovade att själv ta reda på saken. Kejsaren var känd som en ivrig kvinnojägare och detta villebråd kunde han ju inte missa. Demidoffs svar kunde ha stått honom dyrt, men orsaken till varför han ljög kan kanske ligga i att han var i fina papper hos tsaren.

Fredrika berättar att hon vid tillfället var klädd i en violett sammetskapott med garnityr av vita breda sidenband samt bar en italiensk halmhatt prydd med en vit syrenblomma som var fastsatt med guldspännen. Straffet för denna djärva framfusighet blev att Fredrika hädanefter under kejsarens besök inte alls fick vistas utomhus utan tillsyn. Denna händelse måste ha inträffat i augusti 1812 då tsaren var på ett besök i Åbo. Han träffade här den svenske tronföljaren Karl Johan Bernadotte. Här gjorde man upp om att Sverige inte längre hade några anspråk på Finland och i gengäld fick Sverige fria händer att erövra Norge. Fredrika var vid denna tid mitt i det storpolitiska spel som härskade och kunde på nära håll följa med då länder och folks framtid avgjordes.

När Fredrika vistats fyra och ett halvt år med generalen får hon en dag av en tjänsteflickas lilla son på en av stadens broar ett litet brev. Detta var skrivet av en ung man vid namn Bernt Tocklin. Han hade ofta stannat utanför hennes bostad som alla andra och beundrat denna kvinna som han förstod var i fångenskap. Tocklin förklarade entusiastiskt att han kunde och ville rädda henne och för detta vågade han allt. Hans plan var att hon skulle överlämna ett svar en viss tid dagen efter på domkyrkobron. Fredrika accepterar förslaget vilket var en komplett rymningsplan. Den gick ut på att på lördagskvällen kl. 7 (19) skulle han med en hästkärra stanna utanför det hus på bakgården som vette mot en sidogata för att hämta alla tillhörigheter man behövde för flykten. Fredrika skulle bevista söndagens gudstjänst och mitt i den fly ut bakvägen ur kyrkan, byta om till karlakläder och snabbt skulle de taga sig ut ur staden. De skulle även ta med sej alla Fredrikas smycken och en stor summa pengar.

Följande dag, en vacker söndag åker så Fredrika till domkyrkan sin vana trogen. Nu skulle hon utföra det klassiska rymningsförsöket. Framför kyrkan väntar generalens kusk som vanligt på henne. Fredrika slår sej ner på den vanliga platsen ungefär mitt i kyrkan mitt emot predikstolen, följer noga med predikan, lyssnar andäktigt och ber med nedböjt huvud sina böner. Då hon gjort detta stiger hon så plötsligt upp ur bänken och promenerar lugnt ut på motsatta sidan av kyrkan genom en liten dörr som vette mot Ryssbacken. I närheten bodde Tocklins syster och där väntade flyktvagnen. Hon klär nu om  och jämte en tjänarinna sätter hon sig upp i vagnen med Tocklin. De rullar lugnt ut mot torget där general Demidoff intet ont anande just håller kyrkoparad med sina trupper. De flyr nu ut genom tullarna och mot Björneborg. Generalens kusk väntar ända till klockan 4 då han får återvända med den för sin rygg smärtsamma nyheten att Fredrika Mörck hade rymt.

Efterlysningen finns nu i de närbelägna kyrkorna lydande:

Förledne gårdag hafwa M:lle Fredrica Charlotta Mörk född på Åland, hemligen och olofligen afwikit från sin tjenst uti ett hederligt hus här i staden och lönligen medtagit fyratusenfemhundra Rubell Banco Ass, en guld dosa, infattad med ägta stenar och ett mansporträtt å locket samt blå emalie i bottnet, en urked av guld med carniols Sigill infattadt i guld och med graweradt wapen, utom deras gångkläder och åtskillig annan egendom som icke närmare kan specifieras. Af detta uppgifwes Fredrica Mörck wara liten till wäxten, 18 år gammal, med platt näsa och litet födelse märke å hakan med därå wäxte hårstrån, och har wid afwikandet warit klädd uti en brun klädes Kapott fodrad med Räfskin. Denna kvinna warda härmedelst allmänneligen efterlyst med anmodan till en hwar att uppgifwa hennes wistelse samt befallning till Krono och Stads Betjente at henne på det sorgfälligaste efterspana, wid ertappandet gripa och under säker bewakning hitinsända, warandes jämwäl en belöning af hundra Rubell Banco bestämd för den som henne till rätta skaffar. I öfrigt anmodas wederbörande Presterskap at icke tillåta berörda kvinna att ingå ägtenskap med någon i händelse hon detill skulle anmäla, såwida hinder i detta afseende emot henne härstädes blifwit anmäldt.
Åbo Lands Cancellie den 23 maji 1814.
Knut von Troil, Joh. Heurlin.


Den annars mycket eftertänksamma och kloka kvinnan Fredrika gör nu ett litet misstag som skulle kosta henne och hennes räddare närapå livhanken, i alla fall den nyvunna friheten. Hon går nämligen till en av stadens juvelerare och försöker sälja gulddosan. Detta skulle hon inte ha gjort. Denna juvelerare har sett efterlysningen och anmälde dem omedelbart.






I en skrift utgiven av Svenska Litteratursällskapet finns under kapitlet Ryska militären. General Demidoff och mamsell Mörk följande noteringar av en kammarherre Winter som under denna tid skrev dagbok och skvallerkrönikor från huvudstadens liv. Winter uppger att då paret gripits i Ulfsby (Björneborg) återbördades de tillbaka till Åbo i bojor. Fredrika åker i första vagnen sittande bredvid länsman Sillberg och Tocklin i den andra. Två kosacker ur generalens styrkor möter upp på vägen till Åbo och beordrar Fredrika att genast stiga ur och följa dem, men Fredrika vägrar. Hon insisterar på att nu stod hon under länsmannens befäl ej generalens. I sin redogörelse för Bomansson berättar Fredrika att de under resan tillbaka till Åbo övernattar på en plats 3 mil från Björneborg. Då skulle länsman Sillbergs hustru av ren nyfikenhet mött sällskapet och övernattat med dem. Fredrika försöker sej här på en kupp. Genom att vända sej till länsmanshustrun med en bön i knäfallande ställning att hon skulle övertala sin man att släppa dem fria och rymma. Hon lovar henne att efteråt erhålla dyrbara klädesplagg och andra gåvor. Detta går nu inte länsmanshustrun med på.






I en artikel, Ett kvinnoöde, En skuggbild från seklets början, publicerad år 1883 redogör Helena Westermarck mycket utförligt baserat på Fredrikas egna anteckningar om händelseförloppet vilka
alla överensstämmer med officiella förhörslängder och rättsprotokoll.

Ryktet om flykten hade spritt sej i hela Åbo stad så att när fångtransporten anlände hade stora folkmassor samlats vid polisgevaldigern Reis gård på Aningaisgatan. Många kvinnor grät öppet och det var inte svårt att förstå hos vem sympatierna låg. Nu kom generalen till platsen och då han fick se Fredrika ropade han:

Vad har du gjort, förstår du inte att jag vill gifta mej med dej?
Fredrika: Jag har endast sökt friheten och jag vill inte gifta mej med dej.
Demidoff: Hade du ej frihet hos mej?
Fredrika: Jag var ej nöjd med den friheten och hade ej frid.
Nu svimmade Fredrika och måste tas om hand och få en stunds vila.

Snart hölls kansliförhör med fångarna. Stora folkhopar samlades utanför för att få se en skymt av generalens berömde fånge. Landshövding Troil befann sej på resa så förhandlingarna leddes oturligt nogav en lagman Heurlin. Denne hade troligtvis blivit mutad av generalen för en summa av 2.000 rubel så att Fredrika skulle överlämnas till honom. Efter en del dispyter blev det så att Fredrika överlämnades till generalen som lovade att inget skulle hända henne.

Nu återvände så "paret" till hemmet. Fredrika insisterade på att få gå några steg bakom generalen emedan hon ansåg sej vara hans fånge. Fredrika hade sina aningar om vad som skulle hända då hon återigen steg in genom tröskeln till huset. Dessa föraningar visade sej hålla streck. Nu skickade generalen bort alla adjutanter och allt tjänstefolk, även den vakt som alltid stod intill hennes dörr. Dörren öppnas och in kommer generalen, mörk i synen och med bestämda steg går han mot Fredrika som drar sej närmare fönstret vettande mot gatan så att folket som stod utanför skulle se vad som hände. Nu skall jag bara hälsa på dej säger han! Därefter river han av henne den dyrbara hårnål av mahogny och med paljetter han givit henne och trampar sönder den med stöveln. Hennes sju kvarter långa hår, ( 1 kvarter = 14.8 cm) alltså över 1 meter långt, faller så ut och med ett bastant grepp river han henne i håret vilket han lindat flera varv runt handen så att en del av huvudsvålen följer med. Liggande på golvet sparkar han henne i bröstet och ansiktet så att blodet sprutar ur näsa och mun. Hennes skrik har nu hörts till nedre våningen och ut på gatan. Från fönster mittemot andra sidan gatan följde man med misshandeln. Folk rusade mot huset för att stoppa hans framfart med det var omöjligt emedan alla dörrar var låsta.

Till slut hade så generalen besinnat sej och börjat inse vad han gjort. Han tillkallar två läkare som "slår blod" d.v.s. får hennes blod att flyta igen. Man ordnar med mediciner från apoteket som måste öppna mitt i natten. Även chokladbutiken får öppna för nu är generalen i panik. Han har nästan slagit ihjäl sin älskade. Nu ligger han som ett litet barn på knä och ber och ropar om förlåtelse av Fredrika som lyfts med lakan över i en säng. Utanför gick ryktet att generalen slagit ihjäl Fredrika. Upploppsstämning råder.

Nu reagerar äntligen lagman Heurlin och besöker Fredrika. Generalen påstår nu för honom att Fredrika ramlat i trappan och slagit sej illa. Detta trodde nu inte lagmannen på, utan ordnar så att saken skulle föras inför landshövding Knut von Troil som snart skulle återvända från Sverige.

Natt och dag sköter så generalen om henne. Han ligger på golvet invid hennes säng, avviker endast då tjänstefolket med den trogna vännen Lovisa badar henne. Generalen gråter ideligen och ropar att han betalar vad som helst för att slippa dessa hemska minnen. Fredrika svarar att det passar sej inte att man tillber en människa det gör man bara inför Gud

Så återvänder då landshövding von Troil från sin resa. Han tar så tag i fallet och besöker Fredrika ett flertal gånger. Vid ett tillfälle visar Fredrika upp den avslitna hårtofsen med vidhängande skinnstycke som generalen slitit från hennes huvud. Landshövdingen kunde inte förstå hur en människa överlevt en sådan misshandel. Han lovar henne i förtroende att hon kommer att slippa sin plågoande. Så sker också och en dag promenerar hon ut ur Demidoffs hus för sista gången.

Nu håller så landshövding ett sista förhör med parterna, han är en klok karl och vill ha alla papper i ordning. I förhöret framkommer följande:

Troil: Det är märkvärdigt att en fattig länsmansdotter ej vill taga en rik general till man och gifta sej med honom, kan ni inte tänka om?
Fredrika: Nej aldrig.
Troil: Då kan jag ej göra nåt mera i saken.
Till Demidoff: Sök er någon annan som kan samtycka till giftermål med eder!
Demidoff: Jag kommer aldrig att gifta mej med någon annan.
Troil: Ja, du måste varit ursinnigt kär som utstått så mycket för henne.

Nu lovade parterna att be varandra om förlåtelse för vad de felat och därefter skiljdes de. Generalens sista ord till Fredrika var: Du har förorsakat mig många lidanden men min kärlek till dej skall fortfara till dess jag ligger i graven.

Landshövdingen blir nu Fredrikas förmyndare och beskyddare och hon får tillfälligt flytta in hos en familj Reis. Där blev hon i två månader under den tid det tog för myndigheten att klargöra rätten till de olika egendomar som tillhörde Fredrika. En mycket fin gåva Fredrika fick behålla var en briljanterad snusdosa i guld som den svenske tronföljaren Carl Johan förärat generalen vid sitt besök i Åbo 1812.

Ryktet om denna svåra misshandel hade spritt sig i hela staden. Det berättas att de
uppretade människorna lovat stena generalen om han visade sej ute nattetid. Detta fick till följd att han alltid åtföljdes av två kosacker. Han blev isolerad från allt socialt umgänge. De populära musikaftnarna inhiberades och folk vände bort huvudet då de möttes. Generalen som förut hatat sprit och fylla började nu beställa hem brännvin. Detta för att som han sade bedöva de hemska minnena. Enligt vad hans syster berättat skulle han ofta om nätterna rusat upp ur sin säng och ropat mamsell Mörck, mamsell Mörck! Han hade deponerat 20.000 rubel i Petersburgska lombarden för Fredrikas räkning. Landshövding Troil hade rapporterat hela händelsen till kejsaren som inkallat Demidoff för förklaring.

Fredrika fick behålla alla gåvor hon fått och blev dessutom tilldömd 30 tusen rubel, en stor summa på den tiden. Hon var nu en fri kvinna. Men nej, det var hon inte. Generalen lämnade henne inte ur sikte. Varje dag gick han utanför hennes bostad. Fredrika berättar att hon en dag var tillsammans med fru Reis i en klädbutik. Plötsligt kommer så generalen in i affären efter dem och springande tar de sig från platsen.

Vår vän Fredrika är nu på väg till Åland. Hon hade uppmanat skutans skeppare att skyndsamt lägga ut på Aura å. Efter en dags seglats är de framme. Vi återfinner henne nu hos sin bror Johan som gift sej i Mångstekta. Nu får hon lugn och ro ett tag.

När hon varit där i en månad kommer en man på besök, det var hennes räddare Bernt Tocklin. Här beslöt de sej för att ingå äktenskap och vigseln som förrättades i Sund skedde utan brudklänning.





Sunds kyrkas lysning/vigselbok år 1814

Lysning den 16 oktober år 1814 vigsel no:12 år 1814
Handelsbokhållaren ifrån Björneborg Bernt Wilhelm Tocklin och Krono Expeditions Befallningsman Mörks dotter härifrån Demoiselle Fredrika Charlotta Mörk Wigdes utan skrud den 30 oktober.


Även hit ut sträckte sig generalens tentakler. Han hade utsänt en kurir, en eldfängd svenskbördig fänrik vid namn Brandenburg,  i rysk tjänst; för att ännu en gång försöka köpa Fredrika. Han arbetade som translator för generalmajor Gorbonzoff och bodde på kronofogdebostället i Tosarby. När han såg Fredrika, hoppade han av uppdraget och planerade att själv vinna hennes gunst. Hon avfärdade emellertid hans frieri.
Generalen försökte nu kidnappa henne. Hon berättar att en kväll efter att hon och Tocklin hade besökt Finströms prästgård, rusade några män fram emot dem i mörkret vid Kålsvidja vägkors, nuvarande Sportkila. Fredrika griper då snabbt tömmarna och manar hästarna i sken på det att de undkommer männen. Kidnappningen leddes av denne Gorbonzoff.

Härefter finner vi paret Tocklin i Björneborg. De sätter upp en kammarhandel för en del av det kapital hon erhållit av generalen. Även hit sträcker sig generalens långa armar. En dag inkommer ett förslag om att generalen var villig att betala en stor summa pengar bara Fredrika återvände till honom. Den kvicktänkte Tocklin svarar genast att hans hustru inte är till salu däremot har han andra varor att sälja.

I boken Björneborgs stads historia finns ett stycke om handlandes burskap. Här återfinner vi våra vänner, paret Tocklin. Då Tocklin sedermera anhöll om burskap för sin handel åberopar hans konkurrenter det faktum att han, Tocklin då han fördes till Åbo för att svara för sitt deltagande i mademoiselle Mörcks rymning, hade varit" smidd i brottslingars bojor". Således blotta misstanken om brott skulle givit belackarna möjlighet att förhindra honom att erhålla rätten att idka handel.

Tocklin har nu börjat hosta, ett oroväckande tecken på den tiden. Han försöker dölja det för Fredrika som misstänker det allra värsta. De kontaktar en läkare som konstaterar lungsot. Nu är goda råd dyra. Doktorn rekommenderar luftombyte och de beslutar sej för att boka en resa för Bernt  till Lybeck. De tar ett ömt avsked av varandra ovetande om att de aldrig skulle mötas igen. Bernt Tocklin dör efter att de varit gifta i endast tio månader. Detta var ett hårt slag för Fredrika och i sina anteckningar kan man utläsa en saknad som varade livet ut.

Fredrika lever nu ensam en tid men då ett år gått träffar hon bröderna Tudér på en fest som hennes vänner anordnat. Den stillsammare brodern Axel uppvaktar henne först och tar henne med på en resa till Stockholm där han arbetar. De besluter sej för att hålla brevkontakt. Väl hemkommen visar det sej att den andra brodern Johan också börjar uppvakta henne. Han var en stor skrävlare vars röst alltid hördes högst i sällskapen. Axel hade ju lovat att skicka brev till Fredrika men några sådana kom aldrig fram. Tiden går och Fredrika blir övertalad att gifta sej med Johan. Det var inte lätt för en kvinna att leva ensam på den tiden.

Fredrikas äktenskap med Johan var ett misstag. Det upptäckte hon tidigt. Johan Tudeer var en buffel som söp och slog henne. En dag hittar hon en undanstoppad brevbunt. Det visar sej att det är Axels alla brev till henne som broder Johan hade öppnat och stulit. Hon gör nu upp en plan för att fly igen. Hon sätter den i verket en dag när Johan är på resa. Tillsammans med sin trogna hushållerska Lovisa säljer hon bort hela bohaget till en handlare. I hamnen väntar återigen en skuta som för dem till Åland. Nu inrättar hon sej i Brändbolstad där hennes bror Josias etablerat sej.






Vi ser här K.A. Bomanssons anteckningar angående kungörelsen den 11 april år 1822 över Fredrikas flykt från hemmet och Thudér samt hennes skilsmässa från honom. Texten på högra sidan.

 Efter att skilsmässan avkunnats och vunnit laga kraft återvänder hon till Åbo. Tillsammans med sin väninna kaptenskan Besborodoff reser de till Petersburg och bosätter sej där. En dag då väninnorna besök Kazanska kyrkan träffar hon en gammal bekant hon tidigare träffat i Björneborg. Det är den ståtlige assessorn Ivar Kunitzin. De börjar sällskapa och tycke uppstår dem emellan.

Nu finner vi återigen Fredrika som brud. Denna gång klädd i vit sidenklänning, prydd med en vit törnros vid bröstet och en krans av ljusröda rosor på huvudet. Nu återstår en lycklig tid för Fredrika.

Men skuggor från det förflutna skulle visa sej på nytt. En dag då hon vandrar på Nevskij-prospekt ser hon en likprosession närma sig. Att döma av att soldater medföljde liktåget måste det vara en militärbegravning. På en fråga vem den döde månde vara svaras att det är en man vid namn Ivan Stafin. Det namnet var mycket bekant för henne, det var ju hennes ungdomskärlek från Finby. Honom som hon träffat som ung flicka och som generalen sänt ut i kriget och uppgavs ha stupat. Generalen hade lurat henne grundligt även den gången.

Paret Kunitzin besöker Åland vid två tillfällen. På 1840- talet bor de i nästan ett års tid på Skarpans hos Furst Glinskij som var en bekant till Ivar Kunitzin. Hos Glinskij arbetade Kunitzin med ekonomiska göromål.

Efter ett tjugoårigt äktenskap med assessor Kunitzin blir Fredrika återigen änka. Den nu åldrande Fredrika återvänder år 1851 till Åland som snart skall dras in i det storpolitiska skeendet. Krimkriget stod för dörren. Vi återfinner henne nu på olika platser mestadels i Saltvik.






I denna gårdskrönika kan vi läsa om Fredrikas vistelse i Saltvik  på sidan 130.

 Fredrika vistas nu en tid på Liby gård där hennes halvsyster Kristina, som hon har en mycket god och innerlig kontakt med, bor. Hon är dotter till den person som sålde Fredrika till generalen, Kristina Tengström-Mörck-Hagström. Med styvmodern kommer Fredrika aldrig att försonas. Systern Kristina är nu gift Schiskowski som är en rysk kapten som en tid varit chef för en gränspostering vid Eckerö posthus. Efter en kort tid flyttar Fredrika till Södergårds i Hullby.

Efter styvmoderns död år 1854 flyttar Fredrika åter till Liby och här bodde hon i flera år. Tiden går nu mestadels åt till brevskrivning, bibelförklaringar och pyssel med blommor. En stor samling inkommande brev finns i olika arkiv som ofta börjar:
Enkefru Assessorskan, min goda syster, min egen goda syster, madame, min saknade Tante osv. Dessa brev innehåller allt som oftast tankar och förmaningar med religiöst innehåll. Fredrika hade gripits med i den väckelse som var ganska stark inom kyrkan under denna tid särskilt i Saltviks församling. En tid vistas hon i Kvarnbo på Johannisberg. Sin sista tid levde Fredrika hos Familjen Hultman på kaplansgården i Rangsby. Fredrika Charlotta Mörck- Tocklin - Kunitzin avlider den 30.10 1880.

Bouppteckning sker den 8 december samma år. I Fredrikas efterlämnade tillhörigheter finns inte ett spår av den glans och härlighet hon en gång i tiden innehaft. Det är som i de flesta uppteckningar från den tiden, lite silver, något guldföremål men mest järnsaker, lite sängkläder och möbler allt till ett värde av 325 mark. Den vackra blomman som vuxit upp och en gång strålat hade vissnat.
Bouppteckningen bevittnades av Oskar Bomansson, Konstantin Mellenius och kapellan Hultman
 





"Generalens fånge" den tystlåtna gamla.
Artikel i tidningen Åland den 28.10  år 1950. Det är  70 år om måndag sedan Fredrika Mörck-Tocklin- Tudeér-Kunitzin dog. Artikeln är skriven av: Den Fridsamme, Axel Danielsson.






Tidningen Åland den 4.2. 1961. Artikel av Mamres Lund dvs. Axel Danielsson
Jubileumsår, 80 år i höstas sedan Fredrika Mörk avled.






Den åländska kvinnans historia av Gyrid Högman.
Här har Fredrika givetvis en given plats.

Den Fridsamme, alias Axel Danielsson har i tidningen Åland av år 1949 intervjuat en då levande person som hade minnen av "Kunitsan" som man kallade henne. Det var apotekaren Artur Bomanson i Kvarnbo. Han var 12 år då hon dog och berättar följande: Hon var en tystlåten och snäll gammal dam. Vi tyckte att hon var fattig men en gång fick jag en rubel av henne. Den hängde jag i julgranen. På vägen mellan Liby och Kvarnbo fanns en lång sten, på den satte hon sej ofta och vilade. Jag minns att man en gång samlade till en grön ylleklänning åt henne. Att hennes skönhet skulle varit så bländande kunde han inte förstå. Med detta eftermäle slutar så berättelsen om Fredrika Mörck från Vivasteby by i Sunds kommun på Åland.

Johan G Granlund

Källor:
Generalens Fånge, roman av Ingunn Grönstrand 1949
Romantiska Öden, roman av sign. Draba Verna, Eva Ljungberg, 1884
Ahvenanmaan neito, finskspråkig roman av Rebekka Räsänen 1953
Ett kvinnoöde, uppsats av Helena Westermarck, Finsk Tidskrift 1883

Björneborg stads historia, W Ruuth.
Åbo stads historia 1809-1856 Oscar Nikula  
Minnesskrift för Svenska Klassiska Lyceum i Åbo 1872-1947
Kultur och personhistoriska skildringar från samhällslivet i Åbo 1809-1827 G Henricius.
Åbo stads historia
Svenska Litteratursällskapet, Ryska militären General Demidoff och mamsell Mörck.
S:t Olof, årgångar 1965 och 1966, Valdemar Nyman
I Sund, Axel Danielsson
Liby hemman I Saltvik, Paul Mörn.
Den åländska kvinnans historia, Gyrid Högman
Brages urklippsverk, tidningen Åland, Den Fridsamme, 1949 och 1950
Åbo Akademis Bibliotek,
Ålands Landskapsarkiv, forskarsalen.
Riksarkivet i Helsingfors - Bomanssonska samlingen inom Biographica.









Romanen Romantiska öden från år 1884 av Eva Ljungberg med signaturen Draba Verna.
En skildring från tiden närmast efter 1808-09 års krig. GW Edlunds förlag Helsingfors.
Romanen som utgavs bara fyra år efter Fredrikas död har väldigt få likheter med Generalens fånge som mera tar fasta på de faktiska förhållandena. Detta kan kanske förklaras av att vid denna tid levde även personer som stod Fredrika nära. Handlingen här förläggs nämligen till Sunds kyrkas prästgård och att Fredrika skulle varit Sunds prästens dotter. Hennes tid i Åbo, flykten och den påföljande misshandeln har inte mycket med verkligheten att göra.
Boken kan inte lånas direkt från åländska bibliotek men kan gratis fjärrlånas.








Den finskspråkiga romanen Ahvenanmaan neito utgiven år 1884 av Rebekka Räsänen.
Även denna roman har mycket lite med verkligheten att göra och liknar på så vis mycket på Romantiska öden. Däremot är tiden i Åbo och livet med den despotiske Demidoff bättre skildrad i denna roman.
Boken finns inte att låna direkt på åländska bibliotek men kan gratis fjärrlånas.





"Generalens fånge " Fredrika Charlotta Mörck avporträtterades åtminstone vid sju tillfällen.
Denna tavla finns numera i ett privathem i Mariehamn och har fotograferats av artikelförfattaren med ägarens tillstånd.





General Demidoffs avskedsbrev i Åbo Allmänna Tidning den 20.11. 1817.




General Nikolaj Ivanovich Demidoff död den 4.7.1833.  Notis i Helsingfors Tidningar den 24.8 1833.
Född den 19.8. 1771.

Uppdaterat i Godby den 2 februari år 2016


Johan G. Granlund

2 kommentarer:

  1. Det här är en historia som heter duga

    Stefan P

    SvaraRadera
  2. Fredrika bodde inte på gården Skarpans, men om man byter ut prepositionen på mot i så stämmer det överens med hur Edward Daniel Clarke (5.6.1769-9.3.1822) beskriver trakten i december 1799. Skarpans var troligtvis ofta använt som bynamn, inte bara namnet på gästgivargården.

    "we continued our journey to Skårpans, distant only about nine English miles from Frebbenby, and proceeded no farther this day; being compelled to leave our carrige, which was too heavy to be conveyed upon the ice in its present state across the passage of Bomarsund: we therefore entruted it to the care of the Commissary; and hired what is here called a rack, viz. an open sledge with two seats. The inn at Skårpans,"
    "We had no sooner reached Skårpans,"
    "we left Skårpans, to cross the Bomarsund"
    (Clarke)

    Fredrika var 3 år när Clark reste förbi och bodde hos "the Commissary", hennes far, kronolänsman Johan Fredrik Mörck (familj 96 i Ålands släktregister V:1).
    Efter att han beslutat sej att inte fly till Sverige bosätter han sej på Länsmansgården i Vivarsby. Han dog 1812 och hans änka löstes ut från gården Vivasteby nr 2/Länsmansgården i Vivasteby och fick ny mark från Haga kungsgård, Haga nr 7, Mörkens.

    Den gården kan därför inte vara samma som Västergårds/Holmströms i Vivarsby, för den gården finns kvar. Den bytte dock beteckning nu från Vivasteby nr 3/Västergårds till Vivasteby nr 2/Västergårds, i och med att den gamla gård nr 2 hade upphört att existera.

    Bosse Taipale, Fridhem 2:1 Vivarsby, stället bröts ut år 1811.

    Flera bilder på Fredrika och på Clarke

    SvaraRadera