Paul Chmielewski - "ryssungen" från Sund som skulle bli Finlands tegelkung

Paul Chmielewski, född i Sund den 20.8. 1848 död i Hausjärvi den 3.8. år 1915
Foto Jurij Milonoff

Denna berättelse visar på den märkliga omständigheten att ifrån Bomarsunds fästningsområde och Tranvik härstammar två av Finlands stormän inom den dåtida nymornade finska industrin. Det är kusinerna Paul Chmielewski och Julius Johnsson.

Paul var av polsk härstamning men på Åland benämnes alla som hade fäder från den ryska garnisonen för "ryssungar" oberoende om de var polacker eller urkrainare.

Om Julius levnadshistoria finns sedan tidigare en bloggartikel under fliken Julius Johnsson. Att jag skulle hitta hans kusin Paul var en otrolig slump. Jag Googlade nämligen på tegelbruk emedan jag jobbade med en annan bloggartikel om tegelslagning i Sundsbygden strax före Bomarsundskriget.
Framför mina ögon skulle då framträda en biografi över denne man. Det påstods att han var född
Ahvenanmaalla... ojdå tänkte jag detta måste jag titta närmare på, och fram trädde en man med en otrolig levnadskarriär.

Det skulle nämligen visa sig att Paul var kusin med denne man Kuokkalan Patruuna - Kuokkalapatronen, Julius Johnsson, född Iwanoff, sågbaron, industriledare och mecenat. Deras mödrar var systrarna Mattsson ifrån Nybonds i Tranvik. Familjen antog sedermera namnet Rosenberg och bosatte sig där, en enstaka gård i norra Sund.

Bild från boken Åland i ord och bild år 1963

Pauls mors barndomshem, Nybonds i Tranvik, främre gården i bild, den bakom är nu nedrivna Västergård. Dåtida innehavare av Nybonds var Matts Mattsson, bördig ifrån Lagmans i Persnäs, nuvarande norra Bomarsund, den gård som var en av ett antal gårdar som fick rivas i samband med den ryska annekteringen 1811. Matts var en av dem som inte behövde flytta till någon gård i Saltvik Haga som de övriga gårdsägarna fick göra. Matts hade den turen att hans hustru fick övertaga halva Södergård i Tranvik som sedan fick namnet Nybonds, samma namn som fanns i den delade fädernegården på Lagmans. Däremot var Matts innehavare av gården Nybonds i Haga ända fram till 1840 talet då han sålde denna och flyttade till gården Rosenberg i norra Sund.


Julius mor hette Mathilda Serafia och Pauls mor Anna Karolina. Deras båda fäder var anställda inom Bomarsunds fästningsområde.
Julius far Grigori Iwanoff var vaktmästare på proviantmagasinet och Pauls far underofficeren Jozeph Adamsson Chmielewsky vid artillerigarnisonen. Ett typiskt judiskt namn. Joseph var av en förnäm polsk släkt.

Vi ser här Pauls familj.
Pauls hustru Anna var född Justin, och hennes far var denna tid kyrkoherde i Sunds församling.
Sonen till höger, Henrik blev diplomingenjör, född 1888 och död 1961
Om systrarnas levnadsöden finns inga noteringar.

I uppgifterna angående Pauls barn och ungdomstid framgår att hans föräldrar tidigt, ja redan år 1853 flyttade till Hangö, men att sonen Paul stannade kvar vid sin morbror Carl Georg Rosenbergs gård i Rosenberg. Där lärde han sig handel och bokföring. Georg var sedermera under många år Ålands representant i den finländska Lantdagen och innehade flera jordbrukslägenheter på fastlandet.
Tack vare flytten till Hangö slapp Pauls föräldrar fångenskapen till Frankrike som drabbade Julius föräldrar efter kriget.

Pauls kusin Julius Ivanoff  Johnsson
Dessa båda herrar påminner ganska mycket om varandra

Både Paul och Julius har här likartade spår vilka ledde dem in på handel och industriföretagsamhet. De skulle båda bli bokförare på stora herrgårdar och småningom skaffa sig en egen business.
Enligt den biografi jag läste erhöll Paul först arbete som bokförare på Kytäjä-Nääs herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi.
Nu hade Paul fått blodad tand och arrenderar så i början av 1870-talet Leppäkoskis tegelfabrik i Janakkala. Denna fabrik hade grundats på 1860-talet på Leppäkoskis ägor.

Nu startar så Paul Chmielewskis sagolika karriär som skulle göra honom till Finlands största tegelförbränningsentrepenör och mycket annat därtill. Vi kikar in i biografin!

Paul Chmielewski föddes 1848 i Sunds socken på Åland i närheten av Kastelholm och Bomarsund. Fadern, Jozeph Chmielewski var kommenderad till Åland på 1840-talet för att leda Bomarsunds fästnings byggnadsarbeten. Joseph ingick äktenskap år 1846 med dottern till häradsdomaren Matts Mattsson, Anna Karolina.

Anna Karolina Mattsson Rosenberg gift Chmielewski

Familjen flyttade till Hangöudd, men sonen Paul blev kvar i Sund hos farbrodern Carl Georg
Rosenberg. Rosenberg var den lokala hövdingen vilken under slutet av 1800-talet var Ålands representant i den finska Lantdagen. Om systersonen Pauls skolgång i ungdomsåren finns inga uppgifter.

Paul Chmielewskis företagskarriär kan man säga att inleddes under tidigt 1870-tal. Han hade tidigare anställts som bokförare på Kytäjä herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi. Strax efter detta arrenderade han Leppäkoskis tegelfabrik. Denna fabrik hörde till de största i sin bransch denna tid i Finland och fabrikationen gynnades av den nybyggda järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus.

Därefter blev Paul ägare till Ryttyläs tegelfabrik i Hausjärvi. Han var då samtidigt aktieägare i Jokela Ab, ett bolag som ägdes av Jokela tegelfabrik. År 1882 överfördes hela aktiekapitalet i Jokela-tegelfabriken till sin huvudägare och denna blev så den viktigaste enheten i hans verksamhet.

Jokela herrgård, i dag trestjärnigt hotell.
Uppfördes av Paul Chmielewski

Chmielewski sålde år 1890 hela sitt innehav i Ryttylä tegelfabrik och startade en ny tegelfabrik i Esbo Kallvik-Stensvik.

Denna tegelfabrik skulle bli den modernaste i Finland. Han byggde en däckugn som han själv konstruerat och fått patent för i många länder. Fabriken och hela området utvidgades vid ett flertal tillfällen. Här byggdes även en magnifik bostadsbyggnad för hela familjens behov.

Under hela Jokelasäsongen var Paul medlem av Helsingfors Arbetsförbund. Vid den tiden var föreningen en så kallad Wright Workers Association med medlemmar från både arbetsgivare- och arbetarsidan.

Förutom tegelfabriker ägde Chmielewski- och var aktieägare i olika byggföretag, bland annat i Asfaltvägsbolaget i Helsingfors, Kakelfabriken och Helsingfors Cementbruk. Hans allra största verksamhetstid var i medlet av 1890-talet. Under denna tid insjuknade han. Olyckliga byggprojekt och opålitliga affärspartners drev emellertid vid millennieskiftet Pauls företag slutligen i konkurs och företagen gick till tvångsauktion.

Efter konkursen arrenderade så familjen Chmielewski åter Leppäkoskis tegelfabrik och bosatte sig på gården i Kallvik. På grund av konkursen fanns nu hela verksamheten i hustrun Annas namn.
Paul Chmielewski avled i sviterna av sin stroke vid 67-års åldern.
Högt uppe på en klippa vid Esboviken finns Kallviks huvudbyggnad kvar än i denna dag omgiven av äppelträd.

Paul gifte sig år 1878 med sin barndomsvän Anna Justin som var dotter till Sunds kyrkoherde.
De fick tre barn, två flickor och en pojke.
Sonen Henrik 1888-1961 blev diplomingenjör och var under hela sitt yrkesliv anställd på Ekono som dess eldistributionsspecialist.

Paul Chmielewski utnämndes till kommerseråd år 1898. Han blev således det tredje kommerserådet som var bördig ifrån Åland.

Till hans åminnelse finns i Jokela Tuusula Paul Chmielewskis park


Biografin är skriven av Kai Hoffman år 2009.

I denna hemsida finns mycket beskrivet om Pauls liv och verksamhet.


Ytterligare källor: Paul Chmielewski, Suomen Talouselämän Vaikuttajat
Kai Hoffman år 2008 och 2019.

Jag vill här återknyta till min text i denna bloggartikels början. Pauls far hade militär grad men var anställd att ansvara för fästningsbyggnationen i Bomarsund. Då hade fadern Josef onekligen mycket att göra med anskaffningen och den tegeltillverkning som bevisligen funnits på Lagmans området i Persnäs och bygden omkring.

Min teori är att han redan där som barn fick vara med och se huru tegeltillverkningen och förbränningen gick till och att där såddes fröet till hans stora livsintresse för tegelbränning. Ja, han skulle till och med förnya och effektivisera tegelförbränningen och söka patent på de effektiva tegelugnarna som den finska industrin sedan var banbrytande på och att han via den blev Finland tegelkung.
Rätta mig om jag har fel!

I Åländsk Odling utgåva 1991 finns en artikel om Bomarsundsryssar och där finns både Paul och Julius omtalade. Däremot framgår inget om Pauls karriär, endast att han var intresserad av bergsbestigning.
Pauls barnbarnsbarn har kontaktat mig med upplysningen att det som framgår i Åländsk odling om Pauls eventuella bergsbestigningsintresse och att han skulle dött i Stockholm är helt och hållet gripet ur luften.
Paul Chmielewski dog i sitt hem i Kallvik och är begraven på Helsingfors gamla begravningsplats.

Murat i Godby den 22.4 år 2019


Johan G. Granlund

Tegelbruken i Sund

Grunden till brännugnen för det nyupptäckta tegelbruket i Sund Estvik.
På toppen står bloggredaktören själv.
Fotograf Benny Andén.

Alltsedan barndomen har jag hört talas om att i Estvik fanns det förr ett tegelbruk. Av en tillfällighet kom jag att intressera mig för saken och intresset ökade då jag i en fransk militärkarta studerade  Bomarsundsområdet och fick se en anteckning på kartan "Tuileri", alltså tegelbruk på franska.
Inom parentes texten "Subsistances" alltså ungefär i min översättning -en fortsatt varande, pågående verksamhet.

Här ser vi den franska kartan med fransmännens landstigningsplats för det tunga artilleriet vid Estvik Nabbudden text, Débarcadiére de I ´Artillerie
Kartans markering för tegelbruket vållade mig först bekymmer. Jag såg tre stycken huskroppar väster om en väg. Detta ledde mig först in på fel spår, då jag fann en spisgrund på en platå längre västerut invid ett torp. Men denna plats var för långt ner i sydväst skulle det visa sig.

Jag tog då kontakt med Benny Andén, historiskt intresserad och en ivrig "kartläsare". Han ritade då fiffigt  upp linjerade linjer ifrån säkra punkter  i den franska kartan och  jämförde den med nuvarande karta, och kom då fram till exakt rätt ställe.

Lördagen den 6 april 2019 gjorde vi gemensamt en fältstudie på platsen och gick direkt till stället.
Vi sökte oss fram till platsen som borde vara rätt västerut ifrån den skogsö vi ser i bild på åkern.
Vi gick  längs åkerkanten väster om vägen och fann tre stycken husgrunder. Alldeles som framgår av den franska militärkartan.
Intill på åkerlindan fanns en gammal farbar väg och tegelbruksanläggningen var i backsluttningen väster om  berget.

Den stora djupa brännugnens grund och mycket fint bevarad.

Med ledning av kartan förstod vi att denna husgrund ca.10 meter lång varit torkrian. Denna hade i kartan en lite annorlunda teckning med sneda streck i grunden, troligtvis golvsparrar för luftintag.

Denna husgrund hade inom sig en spisgrund som kan varit bostad eller en annan brännugn.
Den veckolånga bränningen fordrade kontinuerlig övervakning med en person i närheten.
Strax invid finns "Annis stuga" som denna tid kunnat användas som bostad vid tegelbränningen.

Denna skogsväg som börjar strax invid det som är benämnt "Annis stugan". Skogsvägen är i användning ännu i denna dag. Vägen använde man sig av för transporter av lera sand och färskt vatten samt förstås de tegel som skulle levereras.

För tegelframställning fordrades även sand och det finns rikligt i området öster om berget.

Lergropar i Estvik.

Längre ned emot Estvik stranden framträder ett flertal lergropar varifrån man hämtat leran.
Invid finns även en välkänd vattenkälla som frambringar färskt vatten än i dag.

Vattenkällan i Estvik, dokumenterat i en uppsats av etnolog Conny Andersson.
Han benämner en annan numera uttorkad källa som "Tegelbrukskällan".


Vem kan det då vara som bedrivit detta tegelbruk?

För mig var det då att i första hand taga reda på vem som var innehavare till området denna tid.
I en gammal skattläggningskarta över Finby kunde jag utläsa de olika gårdarnas ägoförhållanden och ängar och hagar emot Estvik samt tillandningar. Ägorna var i bokstavsordning och jag fann att området ägdes av gården Trögers listad med stor bokstav L. Denna gård nummer 8 har upphört emedan den kom på obestånd i slutet av 1920-talet och det mesta övergick i gården Mattas. Området äges i dag av ättlingar till bonden Einar Sundman.

Hur går jag då vidare i forskningen? Jo till boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Där fann jag att på gården Trögers fans Henrik Johansson Fager i familj 476. Jag läser vidare om honom,
Johansson var född 1810 i Lempäälä socken i Tavstehus län och han dog 1854 i Finby. Han var titulerad sockensmed på gården Trögers no. 8. Vid sin vigsel år 1838 var han smedlärling och bosatt i Bomarsund. Inflyttade år 1842 med sin familj från Åbo till Toivo tegelbruk i Lumparland. År 1845 flyttade han till Sund där han var bosatt med familjen under Finby no 8 på gården Trögers. Han dog i den koleraepidemi som utbröt denna tid i området. Hans modersmål var finska enligt prästen.

I den fortsatta berättelsen om Henrik Johansson Fager omtalas huru han bedrev tegelbruksverksamhet på Toivo tegelbruk i Lumparland, att denna plats är okänd samt att den upphörde. Det hänvisas till en avhandling av David Papp om den åländska bondeseglationen. Och i den kan vi läsa följande:

Kring år 1835 anlades ett flertal tegelbruk på Åland, för att förse befästningsarbetena i Bomarsund med tegel. Sålunda rapporterades detta år en handlande Listvinnikoff från Helsingfors ha anlagt ett större tegelbruk i Lumparland. Dessutom omtalas ett par andra nygrundade tegelslagerier i häradet. Också i Lemland anlades ett tegelbruk. Rörelsen fick en kort livslängd, knappt halvdussin år, men bör ha gett ett antal av socknens skutor sysselsättning med tegeltransporter från Lemland till Bomarsunds fästning.

Det var då med största sannolikhet denne Henrik Johansson Fager som anlade tegelbruket i Estvik. En idealisk plats för detta. Nära till lera invid Estvik stranden, rikligt med vattenkällor samt sand i närheten. Närheten till det lukrativa Bomarsundsområdet.

Sunds kyrka på Åland
Här hvilar Henric Fager född i Finland 1810 död 1954

Henrik skulle dö i den koleraepidemi som utbröt men tegelbruket fortsatte me en annan "finnes" kunskaper. I familj no. familj 477. Där hittar vi Anders Johansson Suomalainen. Han var född år 1811 i Fredrikshamn och han dog år 1875 i Finby. Tegelslagare på gården no. 8 Trögers. Han flyttade år 1845 från Fredrikshamn till Toivo tegelbruk i Lumparland. i kyrkboken från Lumparland framgår att han "förestod bruket". År 1858 flyttade han till Sund och bodde som tegelslagare i Finby med sin familj på gården Trögers no. 8. Även hans modersmål var finska enligt prästen.

Denna gård under Trögers måste med största sannolikhet vara det som i dag kallas "Annis stuga" och torpet fungerade som vakmästarbostad för tegelbrännarna. Invid fanns troligtvis även smedjan.
Torpet ligger ca 100 meter ifrån tegelbruksgrunderna.

 En person som visste mycket om livet i Sund denna tid var guiden Holger Eklund i Persby. I Åländsk Odling av år 1991 berättar han om att i Sund fanns tegeltillverking vid Lagmans i norra Bomarsund, Estvik och Svensböle.

Efter att den Höge Kejsaren i Ryssland "hade i nåder" beslutat att en befästningsanläggning skulle byggas i nuvarande Bomarsund som i äldre tid hette Persnäs Gränden och senare blev Skarpans kom ganska snabbt upp behovet av tegelförbränningsanläggningar i området. Det beslöts då att etablera denna tillverkning i området Persnäs vid gårdarna Lagmans och Markusas.

Tegelbrännugnens grund I Persnäs Markusas.
Foto Benny Andén.

Här en tegelförbränningsugn i området där som Lagmans mangårdsbyggnad stod.
Där fanns två ugnar en andra aningen längre norrut.

Grunden är en exakt kopia av grunden i Estvik. Är uppbyggd av grundstenar till den år 1812 förflyttade gården Persnäs eller Markusas som den även kallades och på exakt samma plats. Vi ser den äggformade förbränningsgrunden.

Lergroparna i Persnäs cirka 80 meter nedanom tegelförbränningsugnen ligger ett flertal lergropar.
varifrån leran hämtades.

Intill ugnarna vid Lagmans fanns rikligt med sand och där skönjes ännu i dag ett flertal sandgropar från denna tid.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn


På gården Svensböle fanns det som sagt en tegelförbränningsanläggning. Vid fältstudie tillsammans med Karl Anders Lindholm från Högbolstad fann vi denna tegelförbränningsugn i hägnaden några  hundratal meter ifrån Svensböle gamla gårds mangårdsbyggnadsgrund.
Ugnens takvalv var troligtvis uppmurat av tegel som höll för hög hetta. Dessa har senare tagits bort och använts till annat.

Ganska nära förbränningsugnen fann vi lergroparna varifrån Lindström hämtat lera för sin tegelförbränning.  Det fanns rikligt av dem.



Vi skall ta en titt i Svensböledagboken där  Svensbölebonden Johan Erik Lindström berättar följande om sin tegeltillverkning.

 Svensböledagboken.

Dagbok skriven av bonden, häradsdomaren, kyrkvärden och kommunalmannen
Johan Erik Lindström åren 1821-1846.

Vid en genomgång av dagbokens sidor år för år fann jag att Lindström ger noteringar om tegeltillverkning under hela 15 års tid. Det kunde ha skett under alla år men utan att han noterat detta. Att denna tillverkning först skedde i mindre skala men att den kraftigt utökades år 1828 då han skriver: Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad af E:C:Son, C:C och J.E. Lindström.

I slutet av april 2019 företogs en fältstudie tillsammans med Karl-Anders Lindholm för att söka efter den lerförbränningsugn som borde finnas på Svensböle gårds marker. Vi vandrade runt i området och fann så denna grund för tegelbränning. Den liknar till sin form och stil exakt på de övriga förbränningsgrunderna jag funnit. Denna grund var igensatt med massor av fyllning men dörröppninen synten klart.


Den 7 Junij Slo Wi tegell.

Vi ser här att tegelframställningen troligtvis var ett familjeföretag och initialerna E:C:Son står för fadern bonden, häradsdomaren och kyrkvärden Eric Carlsson död 1837 och farbrodern
Carl Carlsson.

Det är inte heller helt osannolikt att Johan Erik Lindström som kommunalman han var, redan tidigt insåg den stora potential det fanns i att mängder av tegel behövdes för det kommande fästningsbygget i Bomarsund som kallades "Ålands befästningsverk".

Lindströms tegeltillverkning började som sagt i mindre skala redan år 1822 då han skriver:
Den 30 Maij Slog wi Tegell
Den 19 Sept. börja wi bränna tegel
Den 25 Sept. Slutta wi
1824, Den 17 Juni Slog wi Tegell
1825, Den 15 Junij Slog wi Tegell
1826, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel
1828, Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad av E:C:Son, C:C:Son och J.E. Lindström

Åländsk lerkran, finns på Albin Siréns jordbruksmuseum i Ringsböle

    "    Den 7 Junij kjörde wi opp 22 Lass Ler
    "    Den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
1829, Den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel, wi körde upp 8 Lass Sand och 25 Lass ler.
    "    Den 16 Oktober Tog wi up Tegelugnen och fick 1500 Tegel
1830, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel, wi Kjörde up 10 Lass Sand och 26 Lass ler.
    "  , Den 30 Augusti körde wi i Tegelugnen och brände i 6 dagar.
    "    Den 23 September Sluta wi Tjör Tegel till Bomarsund 300 för 1,20 Rubel

Lergropar på Svensböle gårds marker i närheten av förbränningsugnen.

1831  Den 9 Juni Slog wi Tegel
    "    Den 13 oktober Tjörde wi Tegelugnen
1832  Den 12 Maij Tjörde wi upp Tegel ifrån Bomarsund till Prästö
    "    Den 7 och 8 junij Slog wi Tegel
    "    Den 20 November Tjöde wi tegelugnen
1834  Den 29 April den 1, 2 och 3 Maij Tjörde wi Tegel till Bomarsund åt Löhman 2000 a´30 Rubel  för 1000
    "    Den 12 Junij blev Eric Ericsson i Laby död som malde ihjäl sig vid Lerkranen. ( Här ser vi att
denna versamhet kunde vara farlig, emedan lerkranen drevs runt med häst eller oxvandring)
    "    Den 20 och 21 Junij Slog wi Tegel 6 lass Sand och 22 Lass Ler
1835  Den 18 Junij Slog wi tegel, wi körde upp 23 Lass kranat som räckte lagom till
1836  Den 10 och 11 Junij Slog wi Tegel Södergårds i Domarböle slog tillsammans med oss.
Wi körde upp 30 Lass Ler och 7 Lass Sand.
( Här ser vi att han ändrat i receptet, tidigare var förhållandet mellan sand och lera ca. tredjedelen sand men nu är det fjärdedelen).
1842  Den 17 och 18 Junij Slog wi tegel, vi körde upp 8 lass Sand samt 28 lass Ler Björkqist,              Norrgårds moster och Anna Lisa i Domarböle samt Rydberg i Tranvik var och och slog med.
( Här ser vi att denna verksamhet tydligen fordrade många händer emedan arbetet till stor del
var ett handarbete)
1844  Den 13 November börja wi bränna Tegel och sluta den 20 de.
1845    Den 9 och 10 tjörde jag 800 Tegel tilll Finnby ström åt C.G. Carlsson i Grundsunda för
Rubel för 100.
( Finby ström var sedan gammalt en landningsplats och finns omtalad redan i Hausens bok
Kastelholm och dess borgherrar).
(Det kan noteras att Lindström även var skutskeppare som innehavare av en jakt, detta
framkommer i då min farfarsfarfar Johan Granlund på Granlunds i Finby, köpte en jakt av J.E.           Lindström i Svensböle).

Bomarsunds huvudfästning nästan klar. Vid stranden ser vi tegel upplagda och på vattnet skutor som lägger till och via provisoriska landgångar kärrade man tegel upp mot fästningen.

Kungörelse i Finlands Allmänna Tidning No: 153 år 1839

Den eller de som innevarande år 1839 önskar lefverera på sätt de tvänne sistlidne år skett, till Bomarsunds strand på Åland, 1 million eller mindre partier, såsom: 100, 75, 50 20, 10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén sedan Ålands Lager-Comandos quitence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med Krono upplastning, kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjelfve eller genom befullmäktigat ombud vid ankomsten dagligen ifrån kl 7 till 12 på f.m. göra anmälan i denna Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens mottagning.
Teglen bör vara av trenne sorter, nämligen: rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verscchock långa 3 d:o breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10 och 8/10:dels tum höga, 5 och 4/10:dels tum breda jemte 2 och 7/10 dels tum höga, half jernbrända kunna vara något mindrre och blektbrända litet större, samt sålunda: att af hela beloppet 4/16 half jernbrända 5/16 delar blektbrända och 7 1/6 delar rödbrända, eller också mera röd än blekt eller half jernbrända. För övrigt böra desamme vara välbrända av god massa och är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Ja så lyder den i slutet på kungörelsen för mig helt obegripliga entrepenadannonsen.
Nog var Lindström klok nog att förstå detta som kommunalman han var.

Samma tid finner vi i en annan entrepenadannons av Ålands Byggnads-Comité.

Antalet af de till desse arbeten erforderiga materialier:
1. In-och utvändigt rent inreda kaponieren samt fylla hvalfven i andra våningen af,
2. Inrätta till kyrka trenne kasematter i kaponieren med öfrige dertill hörande arbeten.
3. Uppföra fyra väggar med portar vi Officers-byggnaderna och
4. Inrätta inom och utom Ålands försvars-casern trenne brunnar med skjul för att förse zonen med sött vatten.

Tegel av trenne sorter:
Till I. 149.600 st,  till II 98,350 st, till III 26.080 st, till IV 6,120 st.
Kubik saschen Tegel - halfvor, Kalk, ren murare-sand och grusaktig sand.



Av nedanstående notiser i tidningen Åland ser vi att nya entreprenörer i tegelförbränningsbranschen dyker upp på arenan ca 70 år senare i Estvik. Förhållandena därstädes var synnerligen goda. Närhet till fin lera, sand och källflöden.
Nedannämnda personer är troligen ifrån gården Andersas i Finby. Där var namnen Johan Lindholm vanliga. Forskningen fortsätter i den saken.

Vid vår fältstudiedag lördagen den 6 april kunde vi se att husgrunder för sådan framställning tydligt var markerade i terrängen invid berget emot Estvik. Där fanns även en torrlagd källa som finns omtalad i Conny Anderssons uppsats om vattenkällor på Åland.

Tidningen Åland år 1899

Tidningen Åland den 14.1 1899

Enligt vad ryktet förmäler skola bonden Johan Lindholm och sjömannen E. Johansson från Finby hava för avsikt att i början av instundande sommar uppföra ett tidsenligt tegelbruk i det s.k. Estvik.
Tvänne jordarealer för tagande av sand och lera ha redan inköpts. Antagligen kommer bruket att drifvas med ånga. Vi önskar dessa företagsamma män lycka till.

Vid vår fältstudie lördagen den 8 april år 2019 kunde Benny Andén och jag konstatera att det finns även grunder till tegelbränneri alldeles intill de stora lergroparna i Estvik. Dessa grunder härrär med största sannolikhet till det här ovan nämnda företagets verksamhet.

Lerkran i arbete med hästvandring.
Bild ifrån artikel om Närpes bygdehistoria, bakom i bild en torkria.
Paradoxalt nog är även denna tillverkning i en by som heter Finby.
På nätet kan man för övrigt få en god inblick i huru tegeltillverkningen gick till. Man hämtade upp leran och ur den avskiljdes växtdelar och stenar varefter man blandade massan med sand i rätt proportion medelst lerkran. Mindre bruk gjorde detta för hand. Därefter "slogs" den och sattes i färdiga formar beroende på hur stora teglen skulle vara. Detta arbete gjorde på försommaren före midsommar.

Därefter sattes teglen att torka i speciellt byggda rior. Dessa skulle vara försedda med stora portöppningar så att lufttillströmningen var optimal och på en höjd emot söder.

Teglen fick så torka i rian över hela sommaren och i oktober satte man in dem i ugnen för bränning.
Medeltemperaturen i ugnen var ca. 1000 grader. I en ugn vi ser ovan kunde man lätt bränna 2000 tegel och bränningstiden varade i 6 dagar.
Brännugnen är äggformad för maximalt jämn förbränning. Den funna grunden i Estvik påminner väl om ovanstående brännugn.


Bränt i Godby den 7 april år 2019

Johan G. Granlund

Fransmännens sandtag i norra Bomarsund, sommaren 1854

Franska soldater gör skanskorgar och fyller dem med sand för det franska batteriet nordväst om Brännklint.
Färglitografi av Edwin T. Dolby i Sketches in the Baltic 1854.
Ålandsbankens samlingar.
Bilden ingår även i boken Bomarsund av författarna J. Örjans, H. Skogsjö och G. Robins

Ja så lyder undertexten till denna vackra färglitografi och varenda ord är sant och riktigt.
Men var är platsen? Detta har jag länge funderat över och tror mig nu ha hittat denna.
Man ser här hur en soldat öser över sand i en skanskorg. Det fick mig att tänka på att sandtaget måste vara i närheten av Brännklintstornet.

I en engelsk militärkarta över anfallet emot Brännklint och Notvikstornen ser vi sandtaget inringat samt texten
Sand Pit, alltså sandtag samt Track of sandbags och till höger på berget English Battery och nedan Road for heavy guns-väg för tunga vapen.

Här ser vi utdrag ur samma karta och lite till vänster om sandtaget finns platsen för den gamla bondgården Lagmans som inkorporerades till fästningsområdet. Gårdsfolket fick ny gård och mark i Saltvik Haga. Lagmans gårdsgrunder finns ännu kvar i mitten av bilden.
Till vänster om denna ser vi delar av det engelska huvudlägret och i text för det stora huset:
English Camp, sedan ovanför denna Royal Marines och Sappers at Miners.

Här ser vi vy av samma område, bild tagen ifrån backen intill Bomarsunds gårds sidan då man gått igenom skogen ett par hundra meter emot Pärsnäs nuvarande norra Bomarsund. Sandtaget aningen till höger i bild.

Här låg det engelska militärlägret. Lagmans gårdsgrunder aningen till höger.

Samma plats i dag som den vackra färglitografin, området är ca 30 meter i diameter och som en gryta.
Man ser ett öppet fält, skog och berg i bakgrunden alldeles som i litografin. Platsen är ännu i dag full av tätvuxen granskog som delvis vält i stormen Alfridas framfart.

Tydliga spår i sandbanken varifrån man grävt upp sandblandad mo, kanske uppemot 5000 säckar.
De franska engineringsstyrkorna hade med sig 95000 tomsäckar framgår det i general Niels rapport Sieges of Bomarsund som först utkom på franska men översattes till engelska.
Dessutom förfogade man över 2000 handverktyg som skyfflar och olika slag av arbetsmaterial.

Strax intill sandtaget ligger denna nybyggda väg upp emot Brännklintsområdet. Vi kan se hur lätt grävmaskinen fått tag i sand för vägbygget. Förr var denna väg betydligt slingrigare.

Batteri no:1, uppbyggt för anfall emot Brännklintstornet, från den 8 augusti år 1854 för general Adolphe Niels engineringstrupper.
Litografi av Morel Fatio och ingår i Ålandsbankens samlingar.

Bilden ingår även i boken Bomarsund och undertexten lyder där:
Den 13 augusti inledde det franska batteriet bombardemanget av Brännklintstornet. De lätta fältkanonerna på hjul i mitten av bilden kunde inte nämnvärt skada muren på 850 meters avstånd. Till vänster synes en belägringskanon-en mörsare- som med bågskott och granater förorsakade stora skador inne i tornet. De franska jägarna som synes till  höger i bild kunde under dagens lopp avancera nästan ända fram till tornet.

Denna tavla fann min medarbetare i forskningen om Bomarsundiania i Frankrike. Tavlan är målad av
Jean Louis Charpentier och föreställer det franska batteriet no: 2 för beskjutning av Brännklintstornet.
Platsen är i dalen intill no. 1 och visar de franska mörsarnas placering lite längre norrut i dalen. Vi ser här de kraftiga Suppers at Miners soldaterna skyffla sand. Strax intill ser vi en hästvagn fullastad med sandsäckar.
Tavlan finns troligtvis i endast 1 exemplar. Konstnären finns inte på Wikipedia och var troligen en besökare som kunde avbilda händelser. Efterforskningar fortsätter i ärendet.

Sandsäckarna användes för bl.a. dessa kanonbatterier. Denna föreställer general Harry Jones batteripunkt för beskjutning emot Notvikstornet.

Brigadgeneral Harry J. Jones, befälhavare över de engelska engineringsstyrkorna som besköt
Notviksbasen.
Fotograf Roger Fenton


Sandat i Godby den 1 april år 2019


Johan G. Granlund