onsdag 17 mars 2010

Humlegården


Humle ( Humulus lupus)
Humlegården

Då man studerar gamla åländska skattläggningskartor från 16 och 1700-talet finner man överallt bland de pittoreskt inritade gårdarna med sina väderkvarnar även en humlegård. Dessa humlegårdar fanns överallt även på den minsta torpares lilla område. Man behöver inte vara så värst inbillningssjuk för att utlista vad denna produkt användes till, jo ni gissade rätt, för ölbryggning. Men vid läsning av denna artikel började jag misstänka en annan sak, var det enbart för ölbryggning man använde humlen och var det enbart humle man odlade där? Bedöm själv! På min näthinna fick jag plötsligt de Afghanska bönderna år 2007.

Då jag bläddrade i Familje Journalen av år 1868 fick jag se en intressant artikel som berättar om humlen och vi läser följande:

Bland de narkotiska njutningsmedlen finner väl humlen näst tobaken den vidsträcktaste användningen. Men härvid skiljer han sig från många af de öfriga narkotika väsendtligen derigenom, att han icke, såsom dessa, konsumeras för sig sjelf, utan i förening med andra ämnen, för hvilka han på samma gång tjenar som krydda. Han utgör en af de väsendtligaste beståndsdelarne i ölet.

Tillsättning af humle i maltdrycker synes ännu icke hafva varit bekant hos de gamla romarne, men deremot redan ganska tidigt hos tyskarne. Särskilta anläggningar för odling af humle, humlegårdar, humularice, omnämnas i Tyskland redan under första fjerdedelen af nionde århundradet. Öfverflyttad till de länder, i hvilka hans kultur och förbrukning nu uppnått en så förvånande höjd. Nederländerna skola hafva erhållit honom vid början af fjortonde århundradet, England 100 år senare. Men i det sistnämnda landet kom hans tillsättning i öl först med början af sjuttonde århundradet i allmänt bruk. Med öldrickningen, som från de germaniska folken meddelat sig åt alla kultiverade nationer på jorden, har också humleodlingen förskaffat sig inträde öfverallt, och den underkastar sig allt större sträckor mark. I Storbritannien förbrukas årligen inom 40 millioner skålpund humleblommor, det är vid pass en tredjedel mer, än hvad tobakskonsumtionen der uppgår till.
Humleplantan, vi mena icke den i skogame vildt växande, hvilken äfven såsom prydlig klängväxt uppdrages i trädgårdsanläggningar, utan den kultiverade, som visserligen härstammar från den vilda humlen, är till sitt utseende tillräckligt bekant. Hennes odling fordrar en ganska god, särdeles djup jordmån, och hon trifves bäst i soliga sydliga eller vestliga lägen, som icke äro för mycket utsatta för de skarpa atmosferiska förändringame, frost, dimma, vindar etc. Humlen är en slingerväxt, och fördenskull måste för hans utveckling tillräckliga stödjepunkter erbjudas honom. Humlegårdarne erinra genom sina klätterstänger, af hvilka hvardera alltid tjenar flera plantor till stöd, i viss mån om vingårdarne och gifva med de sväfvande bladgirlanderna, den saftiga grönskan och de yppiga blomdrufvorna en behagfull anblick.
I blomhängena består den användbara delen, och humleskörden infaller derföre vid den tid, då dessa hafva uppnått sin fullkomligaste utveckling, för humleländerna är den af lika så stor betydelse som vinskörden för Rhentrakterna. De nyplockade blommorna hafva en kryddaktig, narkotisk lukt, som härrör af eteriska och hartsartade beståndsdelar. I synnerhet är det tvenne ämnen, som här särskolt framträda och hvars rikliga eller mindre rikliga förekommande bestämmer humlens godhet och värde.

Det finnas i det så kallade humlemjölet (lupulinet), hvilket såsom ett gult, af idel små korn bestående damm låter afskaka sig från de torkade blomhängena. Hos goda humlesorter utgör dess mängd stundom sjettedelen af blommornas vigt. Humlemjölet består af små hartskorn, som blott till en ganska ringa del äro lösliga i vatten, de hafva en angenämt besk smak och verka i ringa qvantiteter, liksom narkotika, lugnande på nerverna. I alkohol upplösa de sig nästan till hälften af sin vigt, och denna deras lösliga beståndsdel är ett rödgult, genomskinligt harts af ganska aromatisk, men icke besk smak. Humlebeskan innehålles i lupulinets öfriga beståndsdelar, der bredvid uppträda äfven garfsyra och en egendomlig, flygtig olja. Humlens beståndsdelar göra ölet icke blott kryddaktigt och narkotiskt, de hafva äfven det egondomliga inflytandet, att de afbryta dess jäsning och tillförsäkra det en viss qvantitet socker, som ej förvandlas i alkohol, och äro i detta hänseende rent af nöfvändiga tillsatser.
Såsom ersättningsmedel för humlen begagna samvetslösa bryggare ett stort antal ämnen, hvilka användas dels får den beska smakens skull, dels med anledning af sina narkotiska egenskaper, ehuru intet enda af dem förmår frambringa humlens angenäma verkningar, ja många verka till och med rent af skadligt på organismen.
Ja, så långt denna intressanta artikel.

I mitt huvud börjar det gå runt redan bara av att läsa denna artikel. Har vi här en del av förklaringen till gångna tiders häxbål och vidskepelse. Såg dessa berusade människor syner som de sedan berättade vitt och brett om? Djävulsdansen i Bomarsund, vad var det egentligen för fest? Berusade man sej med detta medel inte bara genom öldrickning eller efter ett bastubad. Ingick detta odlande i ett större rusmedelsperspektiv som i dag är tämligen outforskat?

Johan  Granlund

Johan Granlund - fransk spion ?






Om Bomarsund

Den 8 Augusti landsteg fienden i närheten av Bomarsund. Fransmännen i Tranvik och Engelsmännen vid Mångstekta och Hulta. Man ockuperade samma dag Finby och alla andra byar i närheten ända till Sunds kyrka omkring vilken en trupp af vid pass ettusen man slagit läger.

Så skriver Johan August von Bom i Januari 1855 i sin stora rapport efter Bomarsunds fall. Fransmännens högkvarter låg vid Janses i Finby och där huserade general Baraguay d'Hillier. Ett sten­kast därifrån på Granlunds bodde min farfarsfarfar Johan Granlund med sin familj.
Den tid som nu följde kom att bli en prövningens tid för dem och alla i byn. Som vi här skall få se höll det att gå riktigt illa för Johan
Vi skall först ta oss en titt på hans liv hittills. Hans föräldrahem var ett litet fattigt torp i Haga kungsgård, där hans far arbetade som drängfogde. Faderns nanm var Johannes Josieson och han var född på Granlunda torp, som låg under Kastelholms kungsgård. Vid sitt giftermål tog han namnet Granlund. Kort efter faderns död lämnade Johan som 14- åring torpet i Haga. Kvar blev hans gamla mor men längre fram i tiden skulle hon finnas tillsammans med honom på Granlunds i Finby.

Johan emigrerade alltså till Sund. Johans första arbetsplats var på Västergårds i Mångstekta, därefter Gunnarsby, så Träsk där han träffar sin käresta Anna Charlotta Svibergson .
Nu styr de kosan till det lukrativa Skarpans. Han köper halva Sågars hemmanet no 2 och bygger upp Granlunds.

Ja här är vi nu så mitt i världshändelsernas centrum man kan komma. Det är mycket spring i dörrarna i gården denna tid. Gästerna består inte bara av vanligt byssfolk utan mörkhåriga människor i röda byxor och blanka knappar. Gårdsfolket som annars även talar lite ryska har nu bekanta sej med engelska och franska språket.

Som vi alla känner till kapitule­rade fästningen inför övermakten och natten mellan den 2-3 september 1854 sprängdes hela fästningen i luften.





Anarki höll på att utbryta på Åland. Johans ladugård brann upp. Branden troligen anlagd av nån byssbo. Härefter följde en rannsakningens tid för befolkningen. Von Born arbetade med sin stora undersökning. För de flesta återvänder livet till det normala men inte för alla. Protokollen vet berätta att hösten 1855 arr­esteras ett antal ortsbor för förrädiskt gemenskap med fienden och blir förda till olika fängelser på fast­landet. Johan är med bland dem. Han får lämna hustrun och sin 13- årige son Johan Magnus att sköta gården.

I Nov­ember hålls rättegång i Kejserliga Abo Hovrätt. Ärendet återremitteras till häradsrättens prövning på hemorten i Högbolstad.

Svensbölebonden Johan Lindström har slutat skriva dagbok men han sitter nämndeman. Den 8 Februari 1855 besluter man att fallet återförs till Hovrätten och man avslutar: Kommande emellertid Granlund svarande att med Ordförandens förpassning välfångslad, vederbörande fångförare emellan framföras till slottshäktet i Åbo stad, att därstädes hållas intill dess annorlunda beslutes.





Den 18 April hålls ny rättegång och vi läser ur anklagelsepunkterna: Att han efter fiendens landstigning den 8 Augusti enligt all anledning anvisat dem den skogsväg som från Finby by leder till Sunds kyrka och sannolikt upp­lyst dem att ett antal Kronoartillerihästar förvarades hos Kronofogden Lignell i Tosarby samt påfölj­ande dag väglett en fientlig trupp till sagda ställe. Ävensom att han sedermera med beredvillighet biträtt ockupationsstyrkorna. "

Därefter genomgås de olika vittnesmålen och så kommer Johans redogörelseakt: I de förhör som Johan genomgått har han uppgivit att: Han är ägare till halva Sågars hemman i Finby på 1 versts avstånd till Bomarsunds fästning år 1854 om sommaren bott o nästan oavbrutet vistats å berörda lägenhet jämte sin hustru, deras 12 årige son Johan Magnus, hans faderssyster, 2 tjänstehjon, dräng och piga. Att han den 8 Augusti med drängen Johan Movallsson jämte övriga Finby bys boer klockan 8 om morgonen avrest åt Tosarby, varvid de omkring 2 verst från Finby ( l verst är 1068,8 meter således prejades de i Kolsvidja) överrumplades av beväpnade fiender, hvilka utspringande från några invid vägen uppförda riskojor med bajonetter hindra dem att fortsätta färden där de alla blivit av dessa och en mängd andra efterhand tillkomna fiender nödgade att återvända till Finby varest de likväl återfått sin frihet. Medan fienderna berett sej att kvarblifva i byn och i närheten därav sett en mansperson vid namn Daevell, hvilken talat svenska språket och åtföljt fienderna som tolk, samma dag om aftonen infunnit sig i Granlunds hemvist samt uppenbarade kunskap att hos kronofogden förvarades åtskillige kronohästar, äskat att av Granlund beledsagas till sagda by i anledning varav Granlund invänt att hästarna då mera ej var kronan tillhörig utan skänkta åt allmogen jämte det han såsom hinder för sej åberopat att han nödgades ombesörja sitt kort förut avlidna barns begravning, varpå tolken avlägsnat sej. Påföljande dag den 9 Augusti om morgo nen ånyo inställt sej hos Granlund samt genom hotelser att i händelse av fortsatt vägran med pistol den han burit i handen genast nedskjuta Granlund, tvungit honom att åtfölja sig till Tosarby, dit de ledsagats av 6 fientliga ryttare och tjugo man fotfolk.

Nu har man då harvat igenom hela rättegången med vittnesinlagor och allt och avslutar det hela med:

Vad sålunda förelupit samt handlingarna vidare innehålla har Kejserlige Hovrätten tagit i övervägande och finner något brottsligt i saken icke hava emot Johan Granlund in1upit hans däri avgivna förklaring fastmer vinner styrka av de vid undersökningarna avhörda vittnenas berättelser, varför Kejserlige Hovrätten prövar rättsligt Johan Granlund från allt åtal i målet befria.




Genom en sådan dörr kom Johan en gång in i februari 1855 och härifrån gick han ut i april 1856.

Johan var nu en fri man. Hans långa plåga var till ända. Det var säkert en mycket lycklig man som återvände till Granlunds i Finby.

Granlunds i Finby i dag






Min teori om att det var i Åbo slott som Johan satt fängslad skall visa sig vara sann. Det har nämligen i olika andra publikationer framgått att han suttit i annat finskt fängelse.  Följande artikel finns i tidningen Jönköpingsbladet av de 24 maj 1856.

" Det war hr. v. Born, numera Generaltulldirektör, som skickades till Åland för att på stället anställa undersökning af der begångna, förmenta förräderier. Han bedref sitt uppdrag med det nit och den energi att några och tjugo Åländningar häktades och inspärrades i Åbo slott, i hwars fängelsehålor de öfwer ett års tid försmäktade, tilldess Åbo Hofrätt, med sin af ålder wälkända sjelfständighet och omutliga rättskänsla, helt nyligen afkunnat deras dom vilken så när som på ett enda förklarade dem oskyldiga och försatte dem på fri fot.




Oolannin sota, Itämeren sota Suomessa, författare Oiva Turpeinen

I denna bok är vår vän Johan Granlund omtalad. På sidan 85står det på finska följande:

Sota Ahvenanmaalla nostatti esiin monenlaisia ihmiskohtaloita. Ahvenanmaan kruununvuoti
Carl Oscar Lignellin virkapaikalle saapui elokuun 9 päivänä 1854 yhdekseltä aamulla epätavallisia asiakkaita. Seuraueeseen kuului ranskalainen kenraali, hänen tulkinsa, ruotsalainen Devell, kaksi husaaria ja 16 sotilasta kiväärit ladattuina sekä talonpoika Johan Granlund Sundin pitäjän Finby kylästa (skrivfel står Timby) Kruunuvuodin rintaa vasten asetettiin pistooli ja häntä käskettiin tottelemaan keraalin käskyjä. Esimieheltään eversti Futuhjelmiltä ei Lignell ollut saanut minkäänlaisia ohjeita tällaisen tilanteeen varalta.

Ungefärlig översättning, kriget på Åland ådagalade många märkliga händelser. På morgonen vid 9-tiden anländer till hans högkvarter kronofogdebostället i Tosarby några ovanliga gäster. I sällskapet var en fransk general, hans tolk, svensken Devell, två husarer och 16 soldater med laddade gevär, samt bonden Johan Granlund ifrån Finby by. Emot kronofogdens bröst riktades nu en pistol och han tvingades svara på generalens frågor. Detta var en stor överraskning för kronofogden som av sin chef inte fått varning att detta kunde hända.




Fransk general i full uniform





Fransk husar, i sin uniform

Texten fortsätter sedan på finska: Kaikessa hiljaisuudessa hän (Lignell)  purjehti pikkuveellä 19 ja 20 päivien välisenä yönä Turkuun. Kuernöörille tekemässään selonteossa hän syytti petturuudesta varsinkin talollista Granlundia, talollista Anders Mattssonia Saltvikin pitäjän Näsby kylästä ja torppari Rosenblomia Tosarbyn kylästä.

Kronofogden planerade sin flykt från orten och i hemlighet ankom han mellan den 19 och 20 augusti  med en segelbåt till Åbo. I av guvernören beordrad undersökning anklagades bonden Johan Granlund för förräderi tillsammans med bonden Anders Mattsson från Näs i Saltvik och torparen Rosenblad från Tosarby.

På sidan 124 i samma bok får vi också reda på vem som var denna general som åtföljde sällskapet.
Hans namn var "de Roy", vi läser vidare:

Varsinainen maihinnousu tapahtui 7 ja 8 päivien välisenä yönä Bomarsundin ja Godby välillä. Aamulla 8 elokuuta ranskalainen kenraali de Roy tuli Tosarbyhyn Ahenanmaan kruununvuodin Lingnellin virkataloon . Lignell pakotettiin jättämään kaikki valtion omaisuus vihollisen haltuun. Lignell oli myös hyväksyttävä vihollisen vaaatimus että kukaan virkamies ei saanut poistua Ahvenanmaalta ankaran rangaistuksen uhallaa.

Landstigningen skedde den 7 och 8 augusi om natten mellan Bomarsund och Godby. På morgonen den 8 (borde varit den 9-de) ankom den franska generalen de Roy till kronofogde Lignells tjänsteboställe. Han beordrades att till dem överlåga alla rysk egendom. Han fick även order om att ingen rysk tjänsteman fick avlägsna sig från Åland och brott emot detta skulle bestraffas hårt.



Fängslat mig i juni 2015

Johan Granlund d.y.







Text-to-speech function is limited to 100 characters

Norrgårds Janne från Finby


                                   
 
Johan "Janne" Granlund i sina krafts dagar.
Fotografiet funnet på Granlunds i Finby, med allra största sannolikhet för att Johans faster Johanna
var fadder till Johan.



                   
  Johan, här fotograferad av Anselm Sjöblad utanför Trögers, granngården.





Johan vid grinden på Norrgårds i Finby

Om Johan Granlund "Norrgårds Jannä" i Finby.

Jag vill här skriva några rader om min farfar och namne Johan Granlund. Han föddes den 31.12 år 1875 på gården Sågars halva no: 2 närmare bestämt det man i folkmun kallar för Granlunds, i Sund Finby och växte upp på gården Norrgårds i Domarböle.
Johan dog den 28.1.1966 på Norrgårds no: 10 i Sund Finby.







Sunds kyrkas födsel/dopbok
Den 31 december Finnby 2 (halva Sågars) Bondesonen Johan Magnus Granlund och hustru Mattilda Karlsdotters barn Johan Emmanuel. Faddrar Bonden Gustaf W. Dahlén med hustru Katrina Finnby No: 3. Domarböle No: 2 Bondemågen Viktor Karlsson med hustru Wilhelmina Karlsdotter. Bondson Johan Johansson och bondedottern Johann Granlund från Finnby No: 2
Å Prästgården L.W. Häggström





Vi ser här mangården på Norrgårds i Domarböle.
Här växte Johan upp samt barnen, Zaida, Georg, Bernhard och Mathias.

Fadern hette Johan Magnus och han var född och uppvuxen på Granlunds i Finby.
Magnus föddes den 5.9 år 1843, död den 17.4.1914, och bar säkert på minnen från Bomarsundskriget emedan gården var granne till det allierade högkvarteret på Janses. Mor hette Johanna Mathilda Karlsson från Norrgårds i Domarböle och var född den 16,2 år 1849, död den 5.9.1927. I och med giftermålet kom Johan Magnus således till ett såkallat " mågställe " emedan på den gården fanns det endast 2 flickor i livet ur en syskonskara på 11 födda.






Johan Magnus Granlund och hans hustru Johanna Mathilda från Norrgårds i Domarböle.


Farfar Johan föddes som nummer tre i en syskonskara på 8 barn varav 7 av dem var pojkar.






Vi ser här en av Johans bröder, Johan Ignatius " Natus " Granlund med sin familj.

Ignatius var född den 31.7 1889 i Sund Domarböle och avled den 14.4 1939 i Åbo.
Han flyttade till Åbo den 2 oktober år 1910 och gifte sig där den 11.7. 1915 med Edit Charlotta född Törnqvist. Edit dog den 27.10.1982.

Makarna hade barnen Boris Ignatius född den 27.5. 1916 och död den 25.11.1932,
Erik Magnus född den 12.8.1917 samt May-Gret Charlotta född den 23.9 1920.
Alla avlidna.

Erik var gift med Lisa Annikki född Kulta.
Erik och Lisas dotter heter Rita Annikka Sourander och är född den 19.4.1953 i Åbo.
Rita är gift med Thor Sourander och de har barnen, Marcus, Camilla och Jannina.
Rita hade en bror  Carl-Eric Granlund som var född den 15.3. 1954, avliden.
Han flyttade till Sverige 1975.






Här ser vi syster Johanna som gifte sig i östra Finland till släktnamnet Javanainen. De kom att bosätta sig i
närheten av staden Kouvula alldeles nära den ryska gränsen.
Johanna som även kallades Hanna flyttade till Pirkkala den 18.10.1903.
Johanna var född den 5.6.1878.





Här ser vi Johannas och Tuomas förlovningsannons i Helsingin Sanomat den 8 maj 1911


                                         

Johanna med sin familj Javanainen

Med denna gren av släkten har vi haft kontakter med. I början av 1960-talet besökte sonen Rafael oss på Norrgårds i Finby och vi hade tillfälle att visa honom mycket av Åland och släktingarna här. Min mor Ilmi följde med på alla färder i hans grå Volkswagen som tolk, han kunde nämligen inte ett ord svenska.
 Då jag gick i Helsingfors Handelsskola besökte jag hemmet Javanainen och vistades där några dagar våren 1966.Då vi hade en släktträff på Godby Kongresshotell för ca 15 år sedan deltog några av barnbarnen och detta var vi mycket glada över.

Av Hilkka Javanainen, Johannas sondotter, bosatt i Helsingfors har vi nu fått väldigt intressanta uppgifter angående Johannas liv. Hon skriver: På rekommendation av bröderna i Domarböle for Johanna på semester till Finlands "riviera" badorterna i östra Finland. Där träffade hon en man Juhana Marianpoika Moilanen. De gifte sig den 10 maj 1903. De fick en son Lauri Rafael,  som tyvärr dog en kort tid efter födelsen. Hon flyttar därefter till Pirkkala och gifter sig med affärsmannen Tuomas Javanainen den 25.11. 1911. Tiderna förändras och in drar en svår lågkonjunktur, en lama, och Tuomas förlorar stor del av förmögenheten. De flyttar till Haapajärvi den 31.12 1949 och bosätter sig där.
Deras barn: 1) Tuomas Rafael f. 12.6 1916, sedermera undersergeant i finska arme´n.
2) Reino Sakari, f. 6.9.1919, gift med Airi Orvokki Myllylahti, deras barn:
Anita Leena Inkeri, fö 25.7. 1945, Maire Airi Annikka f. 24.6. 1948, Hilkka Aimo Eliina f. 14.9.1951, Pekka Sakari, f. 24.5.1953. Saara Sisko Maria Jämsä, f. 1. 7. 54,






Här ser vi Johans bror Evert i unga år. Han vistades tidvis i Amerika där även två andra bröder fanns.
Enligt uppgift var han i staden San Fransisko då den stora jordbävningen inträffade där.
Evert blev bonde på Norrgårds i Domarböle och bodde där ända fram till sin död. Han var gift med Ida född Karlsson från Smedsböle. Everg var "munvig" och anlitades i tiderna som auktionsmäklare. Han var även Sunds Ungdomsförenings första ordförande.
Evert var född den 5.11.1883 och dog den 21.10.1969.
Deras barn: Svea Armida f. 30.6.1917, gift Salminen, utflyttad till Amerika.

Karl-Erik f. 14.12.1918, gift med Ragnborg Blomqvist, f. 24.11.1922
Deras barn, Solveig Marianne f. 28.12.1945, gift Dahlén i Mariehamn

Göta Erika f. 27.7.1922, gift med Bror Mattsson från Tranvik, arrendatorer på Grelsby gård i tiden.
Barnlösa.

Johan Herbert f. 8.10.1930, bonde på Norrgårds i Domarböle, död år 2012.
Herberts barn, Veronica Granlund gift Sundqvist i Hammarland.






Johan "John" Verner Granlund, affärsman i Finby.





Johns hustru Alina "Lina" Mattsson, Finby.

 Johan Verner, var född den 19.9.1886 och drunknade på Ålands hav den 17.11. 1918.
Han var gift med Olga Alina "Lina" född Mattsson och de fick 4  barn. Han hade i tiden butiksrörelse i Finby.
De hade barnen: Saga Elisabet f. 8.7. 1910
                         John Harry, f. 17.3.1912 död den 27.1.1913
                         Rut Doris, f. 21.9.1914
                         Astrid Svea f. 2.2.1917 död den 17.11.1990
                         John Verner f. 21.12.1918 död den 12.3.1921






Johan Verner använde sig av namnet John.
Under år 1910 förde han en mycket aktiv marknadsföringskampanj för sin affär i Finby.
Troligtvis var det året han startade i Finby. Affären var då inrymd i det som senare skulle bli att kallas "Kommunalrummet". Fastigheten hade tidigare fungerat som Finby Mejeri som sedermera upphörde och Vivasteby mejeri kom i stället.





John köpte upp smör och ull som han troligtvis exporterade. Månne dessa färder blev hans död?





Johns försäljningsteknik ligger inte efter enligt dagens mått, han tycks ha haft näsa för affärer och hans svada var inte så dum då man läser annonserna.

Karl-Johan "Kalle farbror" född den 31.8.1871 död den 5.11.1950.
Gift med Sigrid Persson, född den 20.11.1876 död den 22.7.1971.
Barnlösa. Bosatta i Domarböle i granngården till Norrgård.
Sigrids son Bertil Sjöblom med son Hans Sjöblom.
Av "Kallefarbror" har jag ännu tyvärr inte lyckats hitta ett fotografi.

Johan August född den 20.2.1881 död som ogift, se nedan.





Notis i Hufvudstadsbladet den 5.4 år 1910.
Johan August Granlund född i Domarböle i Sund den 30.2 1881, dog på väg till Alaska den 5 april år 1909.





Det har varit känt att Johan August dött i okända omständigheter men nu ser vi delvis sanningen.
Han var på väg till guldgrävarfälten i Alaska och blev troligtvis mördad på vägen.





Här sitter Johan tillsammans med sin bror Evert till höger samt Karl Berglund från Sibby.
Fotografiet är taget på Klippan vid ungdomsföreningens 50-årsjubileumsfest år 1962.

Om Johans barndoms och uppväxttid finns inte så mycket uppgifter men han träffade en flicka från Södergårds i Tranvik, Sanny Mattsson som han gifte sig med den 28.12 år 1902 några dagar före han fyllde 27 år




Sanny Mattsson från Södergårds i Tranvik

Med all sannolikhet gjorde han som de flesta på den tiden som växte upp på bondgårdar. Arbetade med gårdens skötsel för att sedermera fara ut på någon skuta och bli sjöman. Vi finner att han mönstrar på barken OIga den 24.9 1895 som jungman för resor utom Östersjön som det står i mönstringsruilan. Om fartyget kan sägas att det bar 541, 56/1 00 registerton och var från Vårdö. Destinationen var då Sundsvall- Bristol. Hyran var 30 mark i månaden.
Ar 1898 inskrivs Johan som elev vid navigaionsskolan i Mariehamn i understyrmansklassen. Han erhöll examen den 19.4 1899 med vitsordet försvarligt pga. 23 röster som det står i betyget.
Han mönstrade därefter på barken Montrosa den 19.6 1899 som andre styrman ror 70 mark i månaden. Resorna gick från Mariehamn-Haparanda-Port Natal-Freemonth-Algoa Bay-Pensacola­Hamburg och tog 21, 15/30 dels månader som det står i pappren, alltså nära 2 hela år.


Johan i mittraden, i kostym och hatten i nacken

Nu upptar åter Johan sina navigations studier i Mariehamn för andre styrmansexamen och han inskrivs den 15.10 år 190 l. Någonting inträffar nu som gör att Johan blir arg.Är det någon lärare som fått ett ont öga till honom? Johan avviker från skolan den 2.12 samma år. Var han befinner sig hela året år 1902 är okänt men den 1.11 år 1902 inskrives han som elev i navigationsskolan i Nikolajstad (Vasa) för styrmansexamen alltså förste styrman. Här går skolarbetet betydligt bättre och han dimitteras den 21 april år 1903 med vitsordet 67 röstetal, ett medelgott betyg i jämförelse med den övriga klassen.


                                                         
                                                              Styrman Johan i mitten.

Barken Ocean skulle bli han nästa arbetsplats. Han mönstrar på som förste styrman den 29.6 år 1903 för 100 mk i hyra per månad. Skeppet Ocean mötte 1.239 registerton och var hemmahörande i Lemland.




Johan i mitten i mörk kostym




Barken Ocean för lastning i Seattle år 1907
Observera lastningsbanorna.

Den hett efterlängtade kaptensexamen hägrade och Johan inskrives åter som elev i Nikolajstad hösten 1904. Nu var plötsligt inte namnet Johan så bra så han titulerar sig som Johannes och med detta namn utexamineras han som sjökapten den 18.4 år 1905. Han vitsord slutade på 62 röstetal och var ett förhållandevis gott betyg då den bästa erhöll 65 och den sämsta 60 röstetal. Enligt uppgift var även Sanny tillsammans med Johan under en viss tid av studietiden.




Johan i mitten på bild, på ett bygge i Amerika?

Aren 1908 - 1912 var farfar som alla andra i Amerika. Vi har uppgifter på att han även där var till sjöss. Han skulle ha arbetat på olika tullkryssare på västkusten. Här återstår att forska. År 1912 var Norrgårds i Finby till salu. Hemmanet hade under en tid legat för fäfot då innehavaren som även hette Johan men Johansson i eftenamn under en längre tid lidit av" sinnessjukdom" som det hette på den tiden. Johan och Sanny köper gården den 29 februari 1913 med lånade pengar av Sparbanken i Kvarnbo och farbror" Mannä" på Granlunds i Finby står som borgenär. En vinterdag år 1913 går så flyttlasset från Domarböle till Finby och hela bohaget och alla barnen åker med i skrindan till Finby. Min far Bernhard var då i 5 - årsåldern och han sade sig minnas denna dag. På Norrgårds växer småningom upp en stor familj. Äldst var dottern Zaida f. 10.3. 1904 och hon dog som ung den 19.6.1918 endast 14 år gammal. Georg f 29.3. 1906. Bernhard f 27.7 1908. Mathias f. 23.10. 1909. Elis f. år 1916 och dog samma år. Jan-Erik f. 15.4 1919. Inga f. 29.6 1923.


Johan och Sanny med Jan-Erik, Mathias och Bernhard

Under de följande åren skall Johan arbeta hårt för att betala av skulden. Han seglar även under ett antal år framöver. Han tar hyra på skonerten Vineta med hemmahanm i Kvarnbo. Rederiet hette Viking och gick sedermera i konkurs. Min far minns hur Johan gåendes över Lövikbergen tar sig till arbetsplatsen med en mjölkkanna och lite mat i fickorna. Johan seglade även på slätskonaren Kolumbus av Tranvik. Huvudredare var svågern August Mattsson i Tranvik. Kolumbus öde vet vi av, den ligger som en skugga på sjöbottnen i Finby, Estvik.

Min far och hans bröder fick från tidiga år axla bondens mantel. Hjälp hade de av Trögers Karl-Erik som fungerade som arbetsledare när det behövdes.


Granngården Trögers i Finby

Farfar Johan var en sällskapsmänniska som älskade att prata med främmande människor. Han kunde bli i samspråk med främlingar i flere timmar. I 50-årsåldern kan man säga att han pensionerade sig själv. Sönerna hade nu tagit över helt. Det stora ladugårdsprojektet i slutet av 20­talet ledde visserligen Johan till namnet men det var" pojkarna" som skötte allt. Johan förverkligade sig själv.

Norrgårds ladugård

Att se över djuren i ladugården var en självpåtagen uppgift men ibland glömde han bort alltsammans och kom hem sent när gårdsfolket skulle gå och lägga sig. Johan tyckte om att plocka knappeIstenar på åkrarna. Han plockade fickorna och famnen full med småsten som han sedan lade i högar vid dikesrenarna. " Kolallor " som stod och skräpade gillade han inte heller. Dem samlade han ihop i många små högar på kalvhagorna som sen fick hämtas med häst o kärra. Johan försökte sig även på kommunalpolitiken. Problemet var att han inte alltid kom ihåg vad som debatterades.

Orättvisor var det värsta han kunde se och få höra. Således genomdrev han under sin livstid 2 olika rättsprosesser som skulle kosta tid och pengar. Han vann båda dessa tvister i sak men till priset av ekonomisk förlust. Advokaterna förstod sig redan då på pengar.

I böljan av 1950-talet flyttar Johan och Sanny in i det nya hus som sönerna byggt åt dem på andra sidan vägen. Huset hade färdigställts redan efter kriget. De flyttar in i den s.k norra ändan och den södra delen inrättades åt Sannys syster Ingrid som alltsedan början av 19-hundratalet tjänstgjort som husa åt olika familjer i Stockholm. Ingrid blev således för oss alla den kärt återvändande sommarmostern som doftade "Stockholm" och kom med gåvor till oss barn. Ingrid och Johan var inte alltid de bästa vänner och hon kunde ofta komma med småpikar emot Johan och kallade honom för" gubben ". I stort härskade en trevlig och gemytlig stämning i huset.





Ingrid bakom mig, Sanny, Inga och farfar Janne på backen utanför hemmet

Johans uppgift blev nu att elda, bära ved, in med vatten och ut med slaskämbar och nattkärl. Denna uppgift skötte han med glans. Små barn ser mera än man tror. Vi noterade särskilt huru han med ett stadigt tag om
" pottan " med tummen nerdoppad bar ut nattens bestyr. Dessutom var det hans uppgift att valje kväll hämta färskmjölken från gårdens ladugård. För min inre syn kan jag se dessa farfars arbetsuppgifter och dessa har även varit min ledstjärna i livet. Sin gamla uppgift att prata med vägfarande behöll han livet ut. Mjölkbordet var den plats där Johan satt och väntade på folk. Att även komma överens med finnar skötte han bra. Han hade kommit på ett finurligt sätt att prata med dem. Genom att tillsätta bokstaven" i " bakom alla ord förstod de varann ganska bra.

Johan hade alltid bra" mage" som man sade förr. En gång hade han av misstag satt salt på filbunken i stället för socker. Detta bekom honom inte alls, han åt gladeligen upp alltsammans. Jag minns aldrig farfar med tänder i munnen. Han tuggade all mat med bara gommen, och jag minns att han alltid tuggade på något.






Här står farfar åter ombord på ett segelfartyg, här på Pommern, omgiven av några okända personer. Sådana däck hade han trampat i många år.

Vi barn på gården och alla mina kusiner minns ännu Johan med värme och saknad. Han var en underbar farfar. Alltid på gott humör, den plirande blicken och ofta med något skoj på läpparna. Hans rygg var krökt i en vid båge och många käppar nötte han ut. Alltid med den grå hatten på sig, de grå byxorna och sticktröja i olika valörer.




Mina kusiner Brita, Bror-Erik och Bengt



Jag Johan på "körbroskullan"

Det var alltid mycket folk på besök hos farfar och farmor. De hade mycket vänner. Att deras födelsedagar inföll på speciella dagar tyckte vi barn att var bara roligt. Johan fyllde på nyårsafton och Sanny den 13 januari alltså julutsopardagen, tjugondagknut. Besökare kom från, Tranvik, Jussböle, Domarböle och Grelsby. Jan-Eriks hela familj kom ofta på besök från Sottunga och från Kullans kom Georg med sin familj också ofta på besök. Då lekte vi barn kurragömma i skrubbarna och jag minns ännu äppeldoften från klädskåpet i sovkammaren. Den sköna värmen från kammarens runda spis bildade en bjärt kontrast till kylan från den oeldade salen.

Åren gick och snart var Johans och Sannys dagar slut på jorden. Farmor Sanny dog den 12 januari 1965 och året därefter dog farfar Johan den 28 januari 1966.
Båda hade dessförinnan skötts av sina familjer i hemmet så gott som till slutet och detta tyckte de att var en stor lycka.
Deras grav, vid bogårdsmuren på Sunds kyrkogård sköts med stor kärlek och omtanke turvis av de efterlevande.


Farmor Sanny och farfar Johan Granlund

Johan G Granlund

Wårtbergs Stuffvun på Töfvetiöö (Töftö)

Göran Påvals och Johan sitter bekvämt i Vålbergsgrottan på Töftö.

Vålbergsgrottan, Vårdbergsgrottan, Vårbergsgrottan. För att vara en okänd grotta är  namnen många .  Inte ens "bergtagna" sakkännaren Paul Mörn kände till grottan på Töftö.
Nyligen skrev miljösidan om Herrdalsgrottan i västra Saltvik. Efteråt hörde Johan Granlund av sig och undrade om jag kände till Vårbergsgrottan på Töftö. Jag måste medge att det gjorde jag inte, men Johan sade tröstande att jag var i gott sällskap . Den är inte nämnd ens i Paul Mörns eminenta bok Bergtagen.
Enligt Johan var Töftöbon Göran Påvals beredd att guida oss till grottan.
Vinterns första snöfall hann dock komma emellan, men till sist blev besöket av.
När vi tog Töftöfärjan antydde molnen hopp om sol.

Trettio år sedan.

Efter en kort biltur på Töftö svängde vi in på en väg norr om det 50 meter höga Vårdberget där grottan enligt uppgift skulle finnas.
I något av eftertankens kranka blekhet sade Göran att det var trettio år sedan han såg grottan senast.
-När vi jagade räv visade min pappa på den. Det är ett rävgryt i närheten.
Sedan dess har harjakten konetrerats till södra sidan av Töftö och grottan ligger lite "avsides" sade han urskuldande. Men har har hört om grottan sedan han var liten. Lokalt har den alltid funnits i folkmun.
Mot den bakgrunden var det lätt att förlåta Görans första försök att peka ut grottan blev fel. En låg men för grund spricka i berget fick inte godkännande.
Där vi stod i kanten av en 7-8 årig föryngringsyta fick jag syn på ett mörkt fält högre upp i sluttningen. Vi klättrade dit och där fanns grottan mycket riktigt. Inte särskilt imponerande men ändå med sitthöjd i mynningen. Göran och Johan slog sig ner och blickade ut över dalgången.
- Ett bra rådjurspass sade Göran lakoniskt.
Vi såg oss omkring. Grottan är i och för sig ett par meter djup men höjden innanför mynningen tillät inte annat än liggande ställning.
Det sägs att det bott människor här, en gammal tant skall periodvis ha bott i grottan.

Stora ofreden

Han kan inte säga när det var men kopplingen kan finnas till Stora ofreden. eller andra ofärdstider.
- Det var i alla fall före Bomarsundstiden.
Det sägs att det funnits ett utbyggt tak som skydd och det har också eldats i grottan.
- Man kan ju ännu se att det är svart i taket.
Plötsligt började Johan gräva i sin ryggsäck. Vi såg fram emot att se en kaffetermos, men upp dök en plastficka med en bunt papper. Det var kopior på K.A. Bomansson bidrag till Finlands historia från mitten av 18-hundatalet, men vad vi fick höra var av betydligt äldre datum.
Johan delgav oss uppgifter ur Finska prästerskapets berättelser om Monumenter och Märkligheter i Finland 1667-1674.
Det gick ett bud från Museiverket, eller vad det hette på 1600-talet att prästerna skulle meddela om fornminnen från sin ort sade han.

Ihologt Prongh.

Från Sunds församling skrev pastor Bryniel Magni Kiellinius bl.a. följande:
" På Töffvwetiöö ähr ihologt prangh i ett Bergh som taak uppå och Ähr 1 och 1/2  half Fampn långt in åth, och kallas våålbergz stuffwun. Detta ähr deth här i Sundz Sochn ähr funnit, men hvadh wisson medh thess relationer ähr weet man icke.

- Vi tystnade i begrundan över Johans uppgifter.
Det ihåliga prånget var inte 1,5 famn men kanske 1 famn djup. 

Text och foto Christer Carlsson

Annan bildtext: utsikten från grottan mot dalgången får Göran att tala om bra rådjurspass.


Avskrift av artikeln gjord den 27 januari år 2013.

Johan Granlund 

Mickel Olofsson från Feela torpet i norra Bomarsund



Insändare i Åland den 25 januari 2001.

I medlet av 1500-talet föddes i det nuvarande Norra Bomarsund, på torpet Feela eller Fählöö som det också kallades, en person som inom Svea Rike ja kanske i hela Norden  gjorde en märklig och enastående karriär.

Hans hem låg en liten bit ovanför det vi i dag kallar Laaksos viken men på nuvarande kartor benämns Vivasteby träsk. På äldre kartor från 1700-talet  "Frisksjön,  Östra eller Norra Sjöviken". Utmed denna urgamla väg genom Persnäs löpte den av lantmätare Norrstedt benämnda vägen "Sunds Gränden" som hade sitt slut vid Skarpgården det nuvarande Bomarsunds gård. Denna tid hade ännu inte väg byggts fram till det som i dag heter Bomarsund och där postbryggan sedermera byggdes. Därav namnet "Sunds Gränden".





Anders Andersson Norrsteds skattläggningskarta över Persnäs område uppgjord år 1765.
Vi ser här längst upp Feela torpet som numera kallas Karongäla.
Till höger ser vi gårdarna Lagmans och Markusas, samtliga avlägsnade vid den stora folkomflyttningen år 1811-1813 då ryska militärstrateger planerade för det stora fästningsbygget.

Riksens sekreterare
Av en ren tillfällighet stötte jag på denne Mickel Olofsson i en av framlidne Erik Bertell skriven artikel i Åländsk Odling. Bertell hänvisar till några anteckningar gjorda av Carl Ramsdahl. Enligt dessa uppgifter skulle Mickel Olofsson efter sin död den 9 juni 1615 ha sin gravplats i Börje kyrka i Uppland. För att få dessa uppgifter bekräftade fick jag via vänner i Sverige bl.a. Harald Andersson i Ronneby, del av en artikel i Upplands Fornminnesförenings årsskrift från år 1876.

Jag kontaktade då kansliet för Börje församling för att få dessa uppgifter bekräftade. Efter ett tag fick jag ett brev av en person insatt i dessa frågor. Man var faktiskt ovetande om i församlingen om Mickels levnadshistoria. Man hade där länge undrat över vem som låg där begraven invid högaltaret. 

I  publikationen från år 1876, Upplands Fornminnesförenings tidskrift står följande om gravhällen i kyrkan: Här under ligger begraven, Erligh wälwijs oh welbtrod man S Michel Olofson: Kon. May och Rijksens secreterare hwilken i Herranom afsomnade den 4 juni Anno 1615.
I en fotnot framgår följande om honom: Mickel Olofsson till Bergshammar och Marsäng, var konung Johan III:s sekreterare år 1580 och senare hertig Karls kansliförvaltare. Kommissareie vid fredsunderhandlingarna i Systerbäck 1606, riksens sekreterare 1612, bisittare i Svea Hovrätt 1614, gift med Anna Simonsdotter. Änkan får under frälsefrihet behålla Sommero i Föglö, (Sommarö), och Fårö (Karongäla) i Sunds socken på Åland. Deras dotter Marina Mikels Dotter var gift med Edle och Elb. Shrister Sjöbladh till Bergshammar och Hesselby. Fordom "Liutnant i Smolands Rytarie".

Via internet fick jag sedan kontakt med personer som ledde mig till den fullständiga redogörrelsen över Mickel Olofsson och hans verksamhet. I en förtjänstfull artikel av Lars-Olof Skoglund publierad i Svenskt Biografiskt Lexikon plockar vi följande:

-Efter att endast ha genomgåttt den så kallade latinskolan anställdes han som skrivare i hertig Karls kansli. Medföljde som sådan hertigen på hans bröllopsresa till Tyskland 1579. Efter att ha avancerat till skrivare 1592 ansågs han vara en av de främsta bland dessa. Han hade hand om de viktigaste handlingaarna i det furstliga kansliet. Åren 1594-98 vikarierade han häradshövdingarna i Oppunda och Villåttinge härader. I de många tvisterna mellan Karl och rådsherrarna samt vi förhandlingarna med Sigismund hade Mickel Olofsson en medlande roll. Att Mickel var en inflytelserik tjänsteman bevisar de många skrivelser han mottog av högadeln, vilka bad honom främja deras ärenden hos Karl. Mickel fungerade som kontaktman mellan rådsherrarna och hertigen samt deltog i den av Karl inkallade men av rådet bojkottade riksdagen i Arboga 1597.

I samband med Sigismunds krigståg till Sverige deltog Mickel som Karls förhandlare och protokollförare. Var verksam i den pågående riksdagen där kungen Sigismund, förklarades avsatt. Inför den kommande uppgörelsen med högadeln och de kungatrogna hade Olofsson en ledande roll. Inför de kommande domarna ska han tillssammans med en kollega haft i uppgift att meddela de från livet dömda och deras förberedelser inför döden.

Styresman
Efter att år 1600 ha deltagit med krigshären till Estland sändes Mickel tillbaka med så stora maktbefogenheter att han har betecknats som "hemmaregeringens egentliga styresman". Från 1603 blev han insatt i slottsloven för Stockholms slott med befogenheter över de underliggande länen. Som ståthållare var han ofta bisittare i rådhusrätten i Stockholm. År 1604 ingick han i lagkommissionen för att revidera landslagen. Mickel användes även i diplomatiska uppdrag, särskilt i förhandlingarna med Danmark som inflammerats efter Sigismunds avsättning.

I förhandlingarna vid Systerbäck med ryske tsaren hade Mickel en ledande roll. Efter Karls död 1611 ersattes de flesta av hans kolleger på Stockholms slott men han var den ende som kvarstod. Nya män av adel tillträdde.

Mickel Olofsson hade synbarligen förstått att hålla sig väl med de nya makthavarna med Axel Oxenstierna i spetsen, vilken hade ett gott förtroende för honom. Mickels följande fullmakter har ansetts tyda på en jämbördig ställning med kanslern. Vid inrättandet av en ny överdomstol 1614 föreslogs Olofsson av Oxenstierna som ledamot av den nya hovrätten. I hovrätten verkade han i ca 1 år då han efter en veckas sjukdom avled i juni följande år.

I eftermälet betecknas Mickel Olofsson som Karl IX:s beprövade trotjänare,  dennes handgångne man och verktyg. Han skiljde sig från sina kolleger i sin politiska överlevnad vid tronskiftet 1611 på grund av personlig smidighet i umgänget med rådsaristokratin.

Mickel Olofsson adlades inte men erhöll av Gustav II Adolf donationer på frälsevillkor.
Slut uppsatscitatet.

Att Mickel Olofsson inte fått en mera framträdande roll i den åländska historieskrivningen är för mig en gåta. Mickel Olofsson framstår tillsammans med Petter Ålänning som de skarpaste hjärnorna härstammande från Åland som gjort karriär i gamla Svea Rike.



Mickel Olofssons grav intill högaltaret i Börje kyrka i  Uppland

Johan Granlund

Lapporingen

"Johan Granlund" den 23 februari 200812:57 insändare

En romartida guldring upphittad på Lappo



I denna tidning fanns fredagen den 22 februari en artikel, "Alands historia på tio minuter'. Tidningens utsände reporter
Kiki Alberius-Forsman får en blixtsnabb guidning på den internationella guidedagen av Gun Styrström, guidernas ordförande på Aland.

Där fanns en intressant liten historia om en ring upphittad på 1930-talet i Brändö Lappo. Ringen finns utställd i en monter i Alands Museum och den enda information som ges är "ring".
Undertecknad kom redan för ett par månader sedan att bli intresserad av ringen och dess upphittare. Om ringen finns en historia bevarad som jag tänkte undersöka lite närmare. Det berättas att en gosse hittade ringen i en dikeskant i Lappo. Han trodde att den var av mässing och sålde den billigt. Ringen hamnade hos en guldsmed i Mariehamn som genast såg att den var av guld. Ringen fördes till Alands Museum varefter gossen fick sin rätta ersättning.
Efter kontakt med Alands Museum fick jag följande information av Jan-Erik Tomtlund: Guldringen upphittades år 1935 och den inlämades av Birger Blomqvist från Lappo.
Efter en tids efterforskningar leddes mina spår till Birgers närmaste anhöriga, Hilding och Tommy Törnvalt i Lappo. De berättade för mig att det var Birgers mor Anna Blomqvist som hittade ringen då hon gräftade i potatislandet på gården Grannas i Lappo. Hon gav så ringen till Birger som då var 14 år.
I Aländsk Odling av år 1984 finns en uppsats av Kent Andersson" Romartida guld från Aland" och här omnämns ringen.
Författaren anser att detta fynd är ett av de märkligaste fyndet från äldre järnåldern på Aland. Ringen ansluter sig till en typ av ringar som benämns "Form 10". Dessa ringar har inpressade pärlstavsbårder i ringens mitt och inramas av två släta vulster. Lapporingen har tre pärltrådsbårder. Ringen är något skadad och väger 9.92 gr. Det finns 26 motsvarigheter till Lapporingen i Skandinavien. En del av dessa ringar dateras till 200-talet men författaren anser att denna är från 300-talet.
Han skriver att denna datering står i kontrast till den av Mats Dreijer föreslagna dateringen till 400-talet, vilken datering är mindre trolig, emedan inga fynd av denna typ av ringar finns från folkvandringstiden. Hur har då ringen hamnat i Lappo? Författaren finner det högst troligt att den tappats i samband med en handelsfärd.
Aland fungerade troligtvis som mellanlandningsstation för en interskandinavisk handel. Han finner det högst troligt att fastlandssvenska handelsmän från Mälardalen sökt sej denna väg till det finländska fastlandet. Vilken funktion den haft på resan är svår att säga men förf. kan tänka sej att dessa guldfingerringar fungerade som viktlikare, dvs. ringen gav en bestämd vikt som stod i relation till ett lokalt viktsystem, ( Herschend 1980 s 210 ). På detta sätt erhöll man en kontrollvikt som man ständigt kunde bära med sig för att inte bli lurad vid ett köp. Man har kunnat påvisa bevis för denna teori från upphittade ringar på Öland.
Ja, gör ett besök på Alands Museum och fråga: Var finns Lapporingen?

Johan G Granlund

Judarnas ghetto

Insändare i Nya Åland av den 31.1 år 2005

Flera förklaringar på "Ghetto"


I dagarna har vi ihågkommit den tid för 60 år sedan då de kvarvarande judarna och andra förföljda befriades från Hitlers dödsindustrier. Kvar finns ännu många i världen som lever och som hade genomlevt detta inferno. Inom vissa kretsar vill man förneka denna historia men vittnena är ännu för många bland annat den sojvetiske överbefälhavaren som ledde sina styrkor in i Aushwitz har på minnesdagen talat.

Ett uttryk jag funderat länge på är ordet "Ghetto". I veckan har Elvis Presley varit på tapeten och han sjöng ju om "In the Ghetto". Vi har hört uttryck som Warszawas ghetto och många andra sådana och då i samband med nazismens judeförföljelser i Europa under andra världskriget. Ordet kan även i alldagligt tal benämna modärna företeelser som "ungdomsghetto, knarkghetto" osv. och då i betydelsen ansamling av människor med anstrykning på något negativt. 

Då jag sökte litteratur i ämnet på Stadsbiblioteket i Mariehamn fanns endast ett par böcker som berörde ämnet och då endast marginellt. En sökning på nätet däremot gav tiotusentals träffar, mestadels engelsk och tyskspråkig men väldigt lite svensk information. 

Ur boken Venedig, av Marita Jonssson har jag plockat följande information:
"Venedig hade under medeltiden och renässansen en av de största och viktigaste judiska befolkningarna i Europa. I slutet av 1000-talet hade judar börjat slå sig ned på ön Spinalunga, nuvarande Giudecca. År 1516 fick den judiska befolkningen tillstånd att bebo en del av Cannaregio, il Gheto Nuovo. Det var en stadsdel som var väl avgänsad från övriga Venedig, oc som kunde stängas om natten. Den judiska befolkningen växte i takt med förföljelserna i övriga Europa. På grund av den begränsade ytan byggdes husen på höjden och här fanns både sex och sjuvåningshus. ordet getto antas komma från italienskans gettre-gjuta. I stadsdelen fanns nämligen järngjuterier och kom sedan att användas som benämning för judiska kvarter generellt.

Av en händelse råkade jag bläddra i några gamla böcker, Illustrerad Tidning från 1864 och hittade så denna målande beskrivninga av detta elände:
Påven Paulus IV utstötte dem  (judarna) från all gemenskap med den öfriga mänskligheten och inspärrade dem i en slags kollossal bur, hvari de ända till senaste tiden försmäktat. Höga murar och portar, hvilka bevakades, afspärrade här judeqvarteret helt och hållet från den öfriga staden. Portarna stängdes om natten. Man gaf denna stadsdel namnet Ghetto, hvilket, då man härlede det från det talmudska "ghet" vilket betyder "afsöndring". Detta var den 26 juli år 1556. 


 I detta elände förbelfvo Roms judar ända till det adertonde århundradet, då Innocentius XIII:s bulla pålade dem ett ännu hårdare ok. Denne påfve förböd dem nemligen att bedriva handel med annat än gamla klädesplagg, lumpor och gammalt jern. Påfven Benedictus XIV tillät dem 1740 att kommersa med nya kädesvaror. Ända dittills såg man dem ströfvar omkring på gatorna med sitt gamla skräp, ropande af alla krafter "hepp!", såsom uppmaning till de förbipasserande att köpa deraf. Om man viker in på någon av Ghettogaatorna finner man de arma judarene framför sina hus i full verksamhet. De arbeta på gatan och här sy och lappa de på sina trasor dagen lång. Det kan ej beskrifvas hvilken mängd av lumpor av alla slag, som här finnas hopade på hvarandra. Hela verlden synas der ligga sönderrifven. 

Under Gregorius den VIII:s tid förordnades att judarne strängt skulle tillhållas att hvarje vecka åhöra en kristlig predikan. På sabbaten kommo polisbetjänter till Ghetto och drefvo dem i kyrkan".

Ja, sådär fortsätter artikeln ännu mycket längre. I Hufvudstadsbladet av i dag läser jag en annan artikel: Hur kunde nazisterna hata judarna så? Elever i Helsinge skola skakar på sina huvuden. I en annan atikel försöker en professor förklara fenomenet, antisemitismen genom tiderna. 

Hur har då våra kristna ledare förutom påvarna agerat. Vad sade t.ex. Martin Luther om judarna? I ett av sina verk, "Om judarna och deras lögner" skriver han: Man bör inte visa något sentimentalt medlidande när det gäller att lösa " Det judiska problemet" Han förslår att man skall bränna synagogorna, förstöra judarnas alla böcker och förbjuda deras gudstjänster för att ddriva dem ut ur den kristna länderna en gång för alla! ( Luther 1920, III 535 ff)
Jag tyker dessa ord är bekanta och har visst läst dem någon annanstans.

Johan Granlund