fredag 20 januari 2017

Katarina Stenbock och "Drottningens sten"







Vasadrottningen
En biografi om Katarina Stenbock,  1535-1621 av Karin Tegenborg Falkdalen.

Jag har i veckan fått mig tillsänd denna bok och läst den med stor förtjusning. Bokens pärmbild får stå som inledning till min berättelse.

Orsaken till varför jag intresserade mig just för Katarina var ganska trivial. På grund av min stora envishet ville jag få mera upplysningar om den sten som i århundraden omtalats funnits invid Sunds kyrka och på vilken drottningen nedsteg då hon besökte kyrkan.

Jag ville även få reda på om det var sant det som står i ett flertal böcker och biografier om henne att hon endast en gång skulle besökt Åland, trots att hon innehade Åland som livgeding ifrån 1569 - 1603. Det första besöket varade i tre månaders tid år 1556 då ett stort kungligt följe, ja ca. 300 personer vistades på Kastelholms slott. Katarina innehade även Åland som häradshövding från år 1583 och utnämnde domare för Åland.

Ovanstående bok har givit mig nya uppgifter angående hennes vistelser på Åland och Karin Tegenborg Falkdalens nya arkivfynd kommer att innebära att historien om Katarinas vistelser på Åland bör skrivas om. Det skulle nämligen visa sig att de brevfynd som upphittats påvisar att hon vid ett flertal tillfällen återkom till Åland och dessutom under långa tider vistades här.

Enligt författarinnan diariefördes inte drottningarnas korrespondens i lika hög grad som kungars och kungabarns brev, vilka noga infördes i de kungliga arkiven. De brev som nu funnits är de som avsänts av drottningen och hittats i andra arkiv.





Det åländska folkets historia av Carl Ramsdahl
Under Gustav Vasa och hans söner samt stormaktstiden

Ramsdahl skriver följande: För änkedrottning Katarina var den åländska bygden inte obekant. Våren 1556 hade hon vistats på Kastelholm med gemålen, konung Gustav. Hon kom att inneha Åland som livgeding i mer är trettio år. År 1603 erhöll hon Drottningsholms län på svenska sidan i utbyte. Men under hela denna långa tid tycks hon inte ha besökt Åland. Hon bodde under större delen av sitt liv på kungsgården i Strömsholm i Västmanland. Det uppges att änkedrottningen lät förse Sunds kyrka med en tornspira och en klocka, bäggedera förstördes senare vid kyrkans brand 1678.





Kastelholm kungligt slott av Ann-Gerd Steinby

Steinby skriver följande: Ännu på 1800-talet kunde man vid kyrkan se en sten, som kallades Drottningstenen och som hänfördes till Katarina. Enligt traditionen brukade drottningen stiga upp på stenen när hon skulle sätta sig till häst för att återvända till slottet. En sådan sten har faktiskt funnits. Ålandsforskaren L.W. Fagerlund säger att den omkring 1840 blev inmurad i ringmuren, när kyrkogården utvidgades. Detta faktum framkommer även i Reinhold Hausens bok Kastelholms slott och dess Borgherrar. Om stenen har använts av Katarina Stenbock eller om den hänför sig till någon annan drottning är omöjligt att säga. Enligt traditionen brukade Katarina använda stenen när hon besökte kyrkan under sina ofta återkommande besök på Åland.

- Det stämmer med all säkerhet inte, för Katarina Stenbock kom aldrig mera till Åland efter vistelsen på Kastelholm våren 1556.

Detta fastslår således Ann-Gerd Steinby.









Biografiskt lexikon för Finland.
Katrina Stenbock Sveriges drottning

-"Det förefaller inte som om Katarina skulle ha besökt Åland med Kastelholm under förläningstiden".
Författare till artikeln i Biografiskt lexikon för Finland är Lena Huldén.





Drottningens sten?
Bogårdsmuren vid Sunds kyrka samt portalen för huvudingången.

Då jag vandrat runt på Sunds kyrkas begravningsplats har jag många gånger funderat på denna
mytomspunna "Drottningsten" som finns omtalat i en mängd publikationer alltifrån 1700-talet. Den finns omnämnd i reseskildringar och tidningsartiklar från äldre tid och i olika historiska verk. Hur kan det komma sig att en sådan sägen har hållit sig vid liv ända in i vår tid? Var är stenen och varför har man inte i försökt taga reda på detta? Hur kan det komma sig att man ända in i slutet av 1800-talet omhuldar denna sägen?  Det har ju utkommit digra verk om Sunds kyrka av en mängd experter men ingen kan ge svar på gåtan.

I flera utgåvor framgår huru en åländsk historieforskare L.W. Fagerlund skrivit i sina minnesanteckningar att denna sten "inmurades" i bogårdsmuren. Då man vet att en traditionell inmurning med bruk överhuvudtaget ej använts för Sunds kyrkas bogårdsmur får man se efter huru stenar är placerade kallt i muren. Då jag vandrade runt och kikade på stenar hittade jag ovanstående märkliga stenpackning. En uppåtstående sten som är skyddad av en taksten och en lös flisa invid. Stenen är placerad med spetsen uppåt till skillnad från de övriga. Varför denna märkliga packning, är detta "Drottningstenen" som har placerats här för att bevara den just vid huvudingången? Vad man vet så hade kungsgården fordom ansvaret för bogården invid huvudingången.





Minnen och sägner från Åland, dess folk och natur.
Artikel i Östra Finland den 6.4. 1886

"Kyrkans torn skall Gustav Wasas gemål Catharina Stenbock låtit under sin vistelse på Kastelholms slott låtit uppföra och till åminnelse af henne förevisas vid kyrkomuren den sten kallad Drottningstenen emedan hon vid densamma stigit af hästen då hon ridit till kyrkan".





Alla tiders Åland av Benita Mattsson - Eklund

Benita skriver b.l.a. Katarina var den första krönta drottningen som besökte och bebodde Kastelholm. I muntlig tradition har man bevarat berättelser om att den unga drottningen tyckte om att vara ute på ridturer i trakterna runt slottet. Hon red också till kyrkan och länge kunde man peka ut en sten som drottningen använde när hon steg upp på hästen. Drottningens sten kallades den men är numera inmurad i kyrkogårdsmuren.

Benita skriver vidare: Mestadels bodde änkedrottningen på Strömsholms slott och höll kontakt med alla styvbarn och deras familjer. Katarina fick aldrig egna barn och hon överlevde sin man med 60 år. När hon dog 1621 hade hon hunnit se sex kungar stiga upp på den svenska tronen.






I samma bok kan man se en bild ur det teaterstycke som länge spelades i slottet, "Thenne Papegoie"






Den alltid träffsäkre F.W. Radloff skriver följande år 1795:
Straxt vid kyrkogårds muren upvises en sten, som til åminnelse af denna Drottning kallas Drottninge Sten, emedan hon vid densamma stigit af och på hästen, då hon ridit til kyrkan.





Kastelholms slott och dess Borgherrar av Reinhold Hausen

I en fotnot skriver Hausen: Sin välvilja mot Sunds församling visade drottningen genom att låta uppföra tornet (spiran) till dess kyrka och även skänka en klocka därtill.
Länge har på kyrkvallen visats en större sten, drottningstenen kallad, som drottningen begagnat vid bestigandet av sin häst. Denna sten har vid en i senare tid gjord utvidgning av gravvården ingått i ringmuren.





Strömsholms slott i dag.

Som tidigare omtalats innehade Katarina Strömsholms slott och som hon mestadels bebodde.  Men vi skall återvända till vår bok Vasadrottningen och se vad författarinnan där skriver.


I kapitlet "Oss systrar emellan" läser vi följande angående hennes vistelser på Åland.
Katarina och hennes systrar brevväxlade flitigt med varandra. De brev som har bevarats till eftervärlden ger oss en glimt av starka syskonband, glädjeämnen och bekymmer. Våren 1575 planerade Katarina en vistelse på sin förläning Kastelholms slott. Slottet var nu en betydligt bekvämare bostad jämfört med när Katarina 1556 som 21-åring besökte Åland för första gången tillsammans med Gustav Vasa. Hon ville nu ha sällskap av sina systrar så att de tillsammans kunde "njuta av den vackra sommaren på Åland". Ebba som flyttat till Åbo efter giftermålet med Clas Fleming väntade barn. Hennes nedkomst var planerad till midsommar och hon hade tänkt föda på Kastelholm:

  - Vi akte oss att, om Gud vill unna oss hälsan, med det förste resa till Åland och där det kunne vare vår käre systers lägenhet att göra oss sällskap dit såge vi gärne, på det vår Käre Syster kunne då få tale med våre systrer Ebba och Märte, och som vi have förnummit så är min syster Ebbas lägenhet så att hon vänter sig nu (skall föda)  om Sankte Johannes tid. Gud give att henne måtte gå väl, efter att här är nu så vacker tid och sommer till att städes så förse vi oss att vår Käre Syster lager så sin lägenhet att vi måtte vare tillhope i denne sommer.

Hos änkedrottningen på Kastelholm firades också flera av syskonbarnens barnsöl då både den närmaste familjen och rikets främsta ätter bjöds in.

Två år senare hösten 1577, hälsade Katarina på Ebba och hennes familj i Åbo. De skulle följa med henne tillbaka till Stockholm. På hemvägen stannade de till på Kastelholm. Det dåliga höstvädret medförde dock att de var tvungna att tillbringa hela vintern på Åland. Men så snart det var öppet vatten igen skulle Katarina och de andra komma hem till Sverige igen skrev hon till Cecilia.

  - Och vi kunne vår käre syster icke have förhållet, att vi för fjorton dagar sedan som var Sankt Andres dag, är komne hit till Åland ifrån Finland och have länge varit på resan förhindrade, av det långståndige väder som i höst varit haver, och efter det är så långt uppå året framlidit, därföre måste vi blive här på Åland denna vinter.

Att hon var tillsammans med systern Ebba och svågern Clas Fleming på Kastelholm framgår av följande rader:

  -  "Låter vår käre svåger herr Claes och vår käre syster hälse vår käre syster med månge lyckesamme gode dager"

I slutet av brevet berättade Katarina att hennes systerson Gustav Fleming "haver hulpit oss att skrive därföre er dette brev så väl skrivet" Det ger en ögonblicksbild från Kastelholms slott en decemberdag där vinden tjuter utanför fönstren och får vaxljusets låga att fladdra till i vinddraget samtidigt som änkedrottningen har en tvååring som vill "hjälpa till".

Vi läser vidare: Vintern 1585 när Katarina på nytt vistades på Kastelholm fick hon kännedom om den stora olycka som drabbat de "kommissarier som för någon tid sedan äro dragne till Livland". Den olycka hon syftar å var hur Johan III:s krigsöverste Pontus de la Gardie drunknade på tillbakavägen från nya stilleståndsförhandlingar med Ryssland.





Kastelholms slott 1880-tal, fotograf L. Bodnar.


Långivare till krigsfolks lön, sid 160.

I samband med att Katarina skulle besöka Kastelholm sommaren 1575 fick hon ett brev från kungen där hon uppmanades att undsätta riket med spannmål från förråden, "både på Åland och eljest".
Spannmålen skulle återigen sändas vidare till Reval.
Det var största vikt att kungen kunde skeppa i väg förnödenheterna till hösten. Änkedrottningen skulle således svara "med det förste vad undsättning vi uti så måtto skola have av Eders Kärlighet". Men antingen hann Katarina inte få kungens brev före sin avresa eller så dröjde hon avsiktligt med sitt svar för samma höst fick änkedrottningen en påminnelse. Johan III skrev att invånarna i Reval sökt upp kungen och bett honom om mer spannmål för att överleva vintern. Hon blev därför uppmanad på nytt skicka över spannmål från Åland "medans öppet vatten är"





Kastelholms slott ruin år 1790

Katarina hade under årens lopp samlat en mängd förmögenheter på Kastelholm. På sidan 194 kan vi läsa följande: Samtidigt som Ebba rustade sig på Åbo slott och väntade på förstärkning från kungen i Polen insåg Katarina att det förmodligen bara var en tidsfråga innan Karl skulle taga Kastelholms slott från henne. Hon bestämde sig då föra att försöka rädda det som gick. Under sommaren förde hon över delar av sitt silver och andra saker av värde till Sverige, en skuta gick åtminstone fyra turer och fraktade hennes tillhörigheter från Kastelholm till Stockholm.

Således att Katarina Stenbock skulle lämnat Åland vind för våg och bara besökt landet i sin ungdom kan helt förkastas. De som skrivit böcker i detta ämne har visserligen svårt att rätta detta men de digitala verk som finns på nätet kan ändras.




Albert Edelfeldt berömda tavla
Karl IX vid Klas Flemings lik på Åbo slott. Invid står Katarinas syster Ebba och hennes barn.

Karl säger: Om du nu levat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert!
Ebba svarar: Om min salig herre lefvat, hade Hans nåde aldrig kommit här in.





Anpassning, förhandling, motstånd.
Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470-1620

Anu Lahtinen är fil.dr. docent i Finlands historia vid Åbo Universitet och forskardoktor i kulturhistoria.
I denna bok stöter vi även på Katarina Stenbock och om hennes resor och vistelser på Åland.

På sidan 158 skriver hon följande: Eftersom  livet var osäkert blev det så mycket viktigare att regelbundet träffa de släktingar man hade i livet och tillbringa tid tillsammans med dem. I maj 1575 planerade Katarina att "njuta av den vackra sommaren " på Åland - på den förläningsjord som var hennes änkepension eller livgeding. Hin hoppades att systrarna Cecilia, Ebba och jungfru Märta skulle göra henne sällskap, framför allt därför att Ebba väntade barn och nedkomsten var beräknad att äga rum kring midsommar

Sid 159
Katarina försökte alltså med sitt brev samla systrarna hos sig på Kastelholms slott. Ett par år senare firades på Åland dopet av ett annat av Ebbas barn och då var rikets högsta aristokrati inbjuden. Också senare vistades Katarina på Kastelholm tillsammans med systern Ebba,l dennas make och barn. Breven ger också en entydigt besked till de forskare som har tvivlat på att änkedrottningen någonsin vistades på sina förläningar. De visar rentav att hon besökte Finland i sällskap med systerns familj. Katarina rapporterar nämligen om att de på vägen tillbaka från Finland tvingades stanna kvar på Kastelholm över vintern på grund av isläget.





I sitt postskriptum, daterat på Kastelholm 1577, behandlar änkedrottning Katarina sin bror Karls giftermålsplaner. Det finns flera fläckar på brevet, möjligen orsakade av Katarinas systerson, den omkring tvåårige Gustaf Fleming. Senare i brevet skriver drottningen nämligen "Kära Syster gösthe flemingh hafuer hulpet os ath skrifue therföre er thethe bref så vel skrefueth.
Sid 135.


Äldre bilder från Kastelholms slott, källa Museiverket i Finland.





Alexander Thesleff 1809 - 1810
Notera det äldsta fängelset i förgrunden samt byggnaderna till höger om slottet




Adler & Dietze 1845 - 1852
På murarnas krön den omtalade "Kastelholmsrönnen"




Wolmar Westling 1871, fönstersmyg




Reinhold Hausen 1868




Ny illustrerad tidning från 1600-talets slut


Be-rättat i Godby den 20 januari år 2017


Johan G. Granlund


torsdag 12 januari 2017

Människor jag mött i andelshandeln - en bildkavalkad






Jubileumsbild för Centrallaget för handelslagen i Finland, 75 år.
Dess finska namn är SOK, Suomen Osuuskauppojen Keskusliitto.
Från vänster i bild Alarik Häggblom Mariehamn, Uno Sviberg Lemland och Sven Lindholm Sund.

Denna bild får illustrera det jag nu vill berätta och visa för er mina kära läsare.
Från mina riktiga tidiga barnaår var andelshandeln den naturliga samlingspunkten i min hemby Finby i Sunds kommun på Åland. Det är frågan om riktigt tidigt 1950-tal.

Andelslagsrörelsen uppstod i England på 1800-talet och spred sig till Finland i början av 1900-hundratalet. Sunds Andelshandel bildades år 1907 och det är från denna butik jag har mina första minnen.




Sunds Andelshandels huvudaffär åren 1928 - 1957






Denna logo var synonym för SOK-rörelsen, att bära varandras bördor. Man hade en sparkassa som fungerade som en bank för in och uttag av kontanter. Denna penningrörelse gav hela tiden ett nytt friskt kapital till verksamheten. I butiken kunde man således spara pengar och ta ut dem då man behövde.
Symbolen och det SOK står för har i vissa kretsar missförståtts som någon form av socialism men det är en ren och skär villfarelse. Den påvisar i stället en solidaritet mellan agrarbefolkningen som innebar att gå ihop och tillsammans hjälpa varandra, en typisk åländsk talkoanda.

Om man nu alls vill sätta en stämpel på rörelsen på Åland skulle den närmast kallas center. Tvivelsutan har dock den finska kooperationen indelats i en höger och en vänsterfalang. Den åländska kooperationen har dock i alla tider bekänt sig till den borgerliga sidan och i vissa fall en ren och skär blåhöger. Det var ju så att i varje kommun var det ju de rikaste borgarbönderna som stod i ledningen för den åländska andelslagsrörelsen.


Jag vill här i min bildkavalkad över stora ledare för den åländska kooperationen och handeln på Åland överhuvudtaget ta med de personer jag lärt känna. Det finns många personligheter som fanns före min tid men de lämnar jag nu därhän. Evert Österlund från Sibby, Bruno Nordlund från Persby, Herman Mattsson, lagtingsmannen från Sibby osv.





Stig Carlsson direktör för Ålands Centralandelslag ÅCA.

Föreståndare för Sunds Andelshandel då jag var en liten gosse i Finby by.
Jag kan än i dag höra hans röst bakom butikens disk eller sittande i sitt kontor i gamla andelshandeln i Finby. En mycket belevad och språkför man, artig och engagerad.

En gång då vi senare träffades på en andelshandelsstämma lade han sitt huvud på sned och sade: Johan minns du när du kastade en sten i huvudet på min son Sture, då ni lekte på landsvägen? Ja, det minns jag svarade jag, vi hade stenkrig!




Hilding Björklund, direktör för Ålands Andelsbank.

Butikschef för Sunds Andelshandel på 1950-talet. Kom efter Stig Carlsson.
En stilig man som pratade Brändödialekt. "De däg" sade han för det där. Han hade en charmerande hustru Astrid Björklund. De bodde i gamla andelshandeln men fick inga gemensamma barn. Min mor Ilmi sydde ibland någon klänning åt Astrid. Astrid hade en vacker sångröst och uppträdde ibland med sång på andelslagsstämmorna benämnda "karonkorna" tillsammans med




 Arne Dahl

Butiksföreståndare för Sunds Andelshandel i  Delvik.  Arne hörde till den musikaliska släkten Dahl i Svensböle, vars son i dag är en skicklig åländsk basist, Kjell Dahl.
Arne trakterade gitarr och fiol. Det sades att han var innehavare av en fiol som använts en gång i den kända "Djävulsdansen" i Bomarsund.

Jag vill här visa den sång de sjöng en gång på Klippan som fastnat i mitt minne.
Owe Törnqvists fina låt Anders och Brita.

Inledande samtal.

Hon: Anders!
Han: Jaa,
Hon: De va stiliga ringar du skicka efter från stan du Anders!
Anders: Ja, dom glänste nästan riktigt som gull, du Brita!

Sång.
Hon: Kommer du ihåg den första gång vi träffades min vän?
Han: Ja de va på logdans för ganska länge sen. De va väl fyra å ett halvt år sedan nu om inte mer.
Hon: Å ja blev kär i dej så tvärt för att du spelte handklaver.

Båda: Tralaralla-lilalla-lalla, tralla-la-tralleri å hej, tralla-la-tralleri å rej, tjohej va jaa ee glaa i dej!
Upprepning, tralaralla..........

Till sin hjälp hade de,




Edgar Blomberg

Edgar från Vivasteby var den självskrivne dragspelaren på Klippan.
Han med sina spelkompisar stod alltid för dansen på andelshandelns stämmor. Edgar hade en fantastisk förmåga att hantera sitt dragspel. Han var en väldig man med stora fingrar. Han spel kännetecknades av ett gung som få kunde prestera. Edgar kunde fånga sin publik, då han vände sitt huvud till höger och vänster och avfyrade ett leende på känt dragspelsmanér och drog sina E7- septim!




Fred Carlsson

På andelshandelns filial i Kastelholm jobbade Stig Carlssons bror Fred som föreståndare. Jag minns honom som en ordentlig herre som inte tolererade något misstag och som gillade ordning och reda.




Sven Lindholm Sund
Bonde på Södergårds i Domarböle och var andelshandelns styrelseordförande. Han deltog alltid i debatter och i slutanförandena av sina tal sade han ofta " ja so tycker ja åtminstone"  och så blev det.




Helge Mattsson
Direktör för Andelslaget Samgång

Helge kom till Sund efter att Hilding Björklund blivit chef för Andelskassan i Mariehamn, nuvarande Andelsbanken.
Helge var en spirande stjärna inom kooperationen på Åland. Bördig från Svartsmara i Finström. Han hade tidigare tjänstgjort på Vårdö Andelshandel.

Under Helge skulle jag som den yngsta anställda biträdet i Sunds Andelshandels historia börja min affärsbana som 15-åring. Jag minns hur han gav mig en skolåda med 10 mark i växelkassa. Den skulle stämma på pennit varje kväll.





Max och Inga-Lis Sirén.
Grundare av Sparhallen och Maxinge

Efter Helge Mattsson kom sedan Max Siren som föreståndare till Sunds Andelshandel. Han hade tidigare tjänstgjort på  Eckerö Handelslag.

Max var en utpräglad kontorsmänniska som arbetade mest med pennan. Sällan var han i butiken och jag såg honom aldrig bakom disken. Trots detta blev han en ikon inom den totala handeln på Åland och grundaren av det vi har i dag, Sparhallen och Maxinge.

Här med sin hustru Inga-Lis på pärmbladet till boken "Hur vi gjorde Åland billigare"

Med honom hade jag en personlig vendetta. Jag hade kört butiksbil för Sunds Andelshandel och då jobbet som föreståndare för Kastelholmsbutiken blev ledig efter Per- Anders Andersson, så sökte jag det jobbet.
Tjänsten blev i stället anförtrodd en kamrat till mig som arbetade i finbybutiken. Jag stegade då in till Max i kontoret och pekade på almanackan. Max sade jag, jag slutar den här dagen om två veckor!

Jag hade ringt Helge Mattson på Samgång och blev av honom på stående fot lovad arbete på Samgång Norragatan hos föreståndare Kalle Holmström som första biträde. Tack sade jag till Helge! Min gamla vän från finbybutiken där han tidigare varit chef.

Efter ett antal år, visade det sig att Sunds Andelshandel gick på knäna. Jag var då föreståndare på Samgång Klinten och blev sedermera kallad för chefsposten på Ålands nya livsmedelshall, Hallen.
Då hände det sig så att denne Max Siren, blev inplockad som föreståndare för Samgångs minsta butik i stan, köttbutiken på Storagatan och jag var chef för den största, Hallen.
Jag trivdes bra i rollen på våra föreståndarmöten, jag njöt av varje sekund!





Torbjörn Sjöblad.

Med honom har jag en mycket särskild vänrelation. Vi var barndomskamrater från gårdarna Norrgårds och Sjöblads i Finby. Med Torbjörn lekte vi all världens fröjd i hölador, på vindar, med kurragömmalekar, schackspel, äppelknyckarkvällar osv. Vi skulle sedermera följas åt inom det mesta. Han var försäljare på andelshandeln i  Finby så även jag, han var butiksbilsföraren i Sund, så även jag, han och jag gick  i samma Helsingfors Handelsskola i två års tid,  han var föreståndaren på Samgång Klinten, efter honom kom jag, jag var affärsföreståndare på Livsmedelsvaurhuset Hallen så även han som för en tid var hallchef och efter honom fick jag den titeln där. Vi gick i ett otal kurser på Jollasinstitutet i fortbildningskurser inom handeln.





Kjell Jahrén.
Butiksinspektör och personalchef för Andelslaget Samgång under många år och sedermera chef för Varuhuset Varmans.
En korrekt och mycket talför person. Hade alltid klara linjer för sitt arbete. En person man kunde anförtro sig åt och han fixade det mesta. Ja i stort sett en kamratchef som man kunde skoja med som kompis. Vi uppfattade ibland honom som den verklige chefen för företaget .
Då han svängde in på butiksparkeringen ingav han nog en viss respekt.






Helge Mattsson.
Andelslaget Samgångs chef och ledare. En stor personlighet och i stort sett självlärd.
Han gav klara riktlinjer. Ritade med enkla streck på en "Owerhead" upp sina riktlinjer. Helge var inte rädd att för stora potentater både öster och västerled berätta hur de borde göra. Och, vill jag säga, ofta hade han rätt. Sunt bondförnuft var hans ledstjärna. Jag tackar än i mitt stilla sinne denne man för allt han lärde mig och för det enorma förtroende han gav mig. Tack Helge i din himmel!




Helge, här i sitt kontor i Strandnäs. Framför sina mappar han älskade. Dem drog han ut en efter en då han ville kontrollera någonting eller bekräfta för mig något. Här satt jag mången gång mitt emot honom och dryftade dagsaktuella affärshändelser och siffror. Han hade sin linjal som han hela tiden höll framför sig och belyste raderna i en statistik. Plötsligt kunde han stiga upp och ta fram kammen och dra den igenom håret för att samtidigt komma med en distinkt fråga. Helge hade ett glatt skratt som ekade över hela kontoret.





Lars "Lasse" Mattsson.
Lasse var chef för Samgångs lantbruksavdelning då jag kom in i bilden som föreståndare. Han var och fortfarande är en mycket lättsam och synnerligen pratglad herre. Han skulle sedermera bli chef för Ålands Andelsslakteri i Gölby. Då han föredrog sina ärenden på våra föreståndarmöten var det som en "show". Ja, Lasse du kunde dina prylar, inga undra på att du fångade en så vacker flicka som Rita. Vi hörs Lasse"!





Roger Sundman i mitten flankerad av min farbror Jan-Erik Granlund samt landshövding Martin Isaksson. Här i hemmet på Sottunga Andelshandel.

Roger var också han en mycket jovialisk och pratglad kille. Han var försäljare till en början på SOK i Mariehamn men blev sedan dess chef. Sina sista år innehade han Mariehamns Bokhandel.

Jag minns en gång då jag skulle svara på en knivig fråga i en av Jollas institutet anordnad kurs, huru skillnaden var på vissa äppel- och päronsorter samt fikon och dadlar som importerades till Finland. Jag fick så under nära en timmes tid en så grundlig genomgång av dessa produkters historia så inte ens en arab kunde prestera något liknande om sina hemlands frukter.





Karl-Johan Fogelström.

Jag träffade första gången Karl-Johan  då han som revisor inom SOK  ibland dök upp i Finby med sin gröna Renault. Han var under ett antal år internrevisor i Samgång. En korrekt man som bollar med siffror lika lätt som en violinist gör med sina noter.





Saga Jansson.

Huvudkassörska på Samgång. En dam man hade respekt för i allra högsta grad. Vacker som en dag men svårfångad. Med ett ljuvt leende på sina läppar kunde hon leverera den allra mäktigaste sarkasm.
Hade sitt skrivbord invid kontorschefen  Gösta Björkvall.





Gösta Björkvall, kontorschef på Samgång. En alltid korrekt och vänlig man som satt vid sitt skrivbord på Samgångs kontor och skötte om företagets siffror.





Harald Mattsson.
Chef för SOK kontoret i Strandnäs. Harald hade lite bufflig framtoning men han och jag trivdes väldigt bra ihop. Jag började faktiskt gilla honom skarpt för hans ironi och sarkastiska uttalanden. Jaha, sade han en gång efter ett möte på Sabina, "Du ska ut å ha dej kvinnor i natt va" ha, ha?





Rose-Marie Ekman.

Min första hustru, Rosa kallad, arbetade som biträde på många olika butiker inom Samgång. Jag lärde känna henne faktiskt på en vokalisttävling som jag vann och hon blev tvåa. Vi gifte oss och fick sonen Jan-Peter kallad Jampe. Här med en Pandabjörn hon vunnit.






Agnes Karlström.
Pensionerad chef för Kökar Andelshandel, boende på Klinten i närheten av den butik jag tjänstgjorde i vid den tiden. Jag beundrade denne gamle dam, som lärde mig så mycket om handelslivet. Hon kom flera gånger i veckan och handlade och tog ut och satte in pengar i sparkassan. Hennes pension utlöpte från Elonvaara som var andelslagsrörelsens pensionsskyddskassa.





Sven-Elof Johansson
Var föreståndare på butiken i Gölby vid tiden jag träffade Rosa som jobbade där då.
Dagen före vi förlovade oss hade han hängt upp våra lakan i flaggstången.

Loffe var sedermera föreståndare för Godmans i Godby. Han var en alert och hela tiden på språng varande föreståndare. Inga undra på, han hade ju varit en av kuggarna i det den tiden så kända fotbollslaget Finströms kamraterna som spelade i finska ligan.
Loffe är numera känd som Ålands störst jullykta. På sin gård i Grelsby har han installerat över tiotusen jullampor som lyser över nejden. En stor attraktion i juletid på Åland.




Yngve Karlsson från Saltvik var ansvarig för köttavdelningen under många år. Jag värvade honom från Mattis butik mitt emot Hallen. Vi hade ett fruktbart och fint samarbete. Här begrundar vi wienerkorvens konsistens.




Bengt "Snoddas" Mattsson.
Var föreståndare på Samgångs butik II inrymt i Varuhuset Varmans. En köttbutik med allt inom livsmedel. Bengt var en snacksalig och smörsångande man  som tidigt blivit känd som portier på krogar i Mariehamn. Här i snabbköpet i Varuhuset Varmans odlade han sina affärstalanger under de stora file´ svenssonska tiderna då svenskarna stod i långa rader för att köpa kött, korv, ost och rökt skinka.
Här efter uppvaktning av från vänster Helge Mattsson, Kjell Jahrén, Gösta Björkvall och en inredningskonsult.





En trevlig resa som gjordes med ett kryssningsfartyg till Köpenhamn. Fartyget avgick från Helsingfors och här är de åländska deltagarna. Bengt "Snoddas" Mattsson, Karl-Johan Velander och jag. Vi besåg många trevliga platser i staden bl.a. "Den lille havsfrue". Vi förundrade oss över den stora mängd cyklar som fanns i staden och att nästan alla kvinnor rökte cigarr.

Karl-Johan skulle efterträda mig på chefsposten på Hallen. Blev därefter privat affärsman.






Ännu en uppvaktning, här på Varuhuset Varmans.
Från vänster Roger Sundman från SOK och Karl Sjövall från Ålands Handelslagsdistrikt.
Helge Mattsson och Karl-Johan Fogelström som då var chef för varuhuset.




Gunvor Gustavsson.
Är en mycket påläst och kunnig demonstratris. Vi anlitade henne ofta inom demonstrationer av nya produkter. Hon var även aktiv inom den så kallade kvinnokommittén som gjorde ett stort jobb för oss inom butikssektorn. Synd att detta med varudemonstrationer helt har upphört inom handeln.

Kvinnokommittén var en grupp kvinnor som hjälpte till i butikerna med demonstrationer och vid kaffebjudningar. De var oftast hustrur till de förtroendevalda männen.





Tanja Tapio
En mycket trevlig dam som jobbade som konsult för SOK och inom marknadsföringen av dess produkter på Åland. Alltid lika påläst och kunnig. Döm om min förvåning då jag många år efter dessa tider träffar henne som arrangör för en träff vi då hade i mitt nya jobb inom Pohjola-Bolagen.
Träffen var någonstans utanför Åbo.





Kursavslutning på Karjakunta.

Utbildning var en stor del av kooperationens idè. Här en kursavslutning för köttstyckning och dess hantering inom Karjakunta. Detta företag har i dag uppgått i något annat vet inte vad. Till vänster i bakre raden en mycket trevlig och kunnig lärare som jag tyvärr glömt namnet på, kunde vara Hellbom. Men jag träffade honom många gånger på möten och kurstillfällen. Jag minns hans glada och skojfriska Östnylandsdialekt.





Samgångs organisation påminde väldigt mycket om en kommuns. Det fanns fullmäktige och styrelse samt VD. Fullmäktige valdes in genom röstning bland handelslagets medlemmar. Under en period satt jag med i denna samling och sitter här vid den högra bakre bordsändan.





Birger Strandell.

Denne Birger var nog en underbar lekfarbror för oss barn som på Klippan var med på dessa årliga "karonkor" som det kallades då det vankades till årsmöten för andelshandeln. Han kom med sin filmprojektor och visade alltid någon film om SOK-fabrikerna. Först deltog han i de stadgeenliga förhandlingarna, sedan sjöng han en sång och så höll han sin filmförevisning. För oss barn visades alltid en Kalle Anka film, vi skrattade så vi nästan pissade i byxorna. Sen då det var dags för dansen och Edgar Blomberg spelade dragspel, for han hem för det sades att Birger var religiös. Men han var en underbar underhållare.






Här är vi i Böndernas Hus 
Kaffe och konjak tillsammans med Sottungabor. 
Från vänster Runar Danielsson, Birger Strandell och Ruben Eriksson, förtroendevalda för Sottunga Andelshandel.
Till höger min kära farbror Jan-Erik Granlund som gav i stort sett hela sitt verksamma liv för sin andelshandel i Sottunga. "Janke" hade ett enastående sätt och han drog till sig allas uppmärksamhet, alla ville vara bekant med Janke. Han hade en speciell förmåga, han kunde stå på huvudet nästan var som helst, på restaurangbord och i bussar.





Affärschef Bruno Söderlund  Lumparlands Andelshandel.
En  gång hade Birger honom med som underhållare på en karonka i Sund. Han sjöng och spexade för oss på Klippan.




Anton Småroos.
De åländska andelshandlarnas chefer var ett gäng skilt för sig. De hade en egen klubb och träffades.
Anton Småroos var chef för Föglö Handelslag. En korrekt herre som alltid var påläst och hade relevanta frågeställningar, som Eckeröbor alltid har.
Vi inom föreståndarledet hade en egen klubb, "Föreståndarföreningen" och vi for ofta ut på resor och hade skojigt.






Stående Torvald Hellberg. Stark personlighet inom SOK rörelsen. Revisor och skribent.
Här med bankdirektör Hugo Eriksson med hustru Gunhild. Delegat i Samgångs förvaltningsråd.





Direktör Harry Eklund på Varuhuset Varmans






Frank Clemes, ekonomiechef på Varmans.

Frank hade tidigare tjänstgjort på Geta Andelshandel.
Dessa herrar kände jag inte personligen men man såg upp till dem som duktiga ledare.





Frankenhauser.
En ung direktör för Varuhuset Varmans. Var chef där en kort tid då min fästmö Ann jobbade där inom reklamen som dekoratör.




Karl-Johan Fogelström
Chef för Varuhuset Varmans.






Bengt Åsbacka
Chef för Samgångs lantbruksavdelning.
En gemytlig man, kommandes från Österbotten, som alltid hade nära till skratt. Saklig och kunnig i sitt gebit.






Börje Hallén.
Chef för torken i Färgsundet.
En verkligt vänsäll och trevlig man.




En föreståndarkollega till mig ser vi här till höger i bild. Hjördis Hallén. Hon verkade under många år som föreståndare för Samgång Näs. Här på Bygdens Handelslags butik i Stålsby tillsammans med Alfa Lindblom i mitten och Maj-Britt Fellman. 
Maj-Britt skulle i många år senare arbeta på Samgång Godmans i Godby.
En glad filur som sitter på disken är Ingolf Hallèn. Även han skulle börja sin handelsbana inom kooperationen. En tid hos "Kalle" på Samgång Norragatan, därefter med Max Sirén på Storagatan och därefter en tid som föreståndare för Samgång Pålsböle. År 1974 startade han egen företagsverksamhet.





Möte på Böndernas i kabinettet.
SOK- rörelsen kunde stundtals vara ganska tung grodd. Det hölls möten och sammankomster och det skulle ätas och drickas. Man höll till i stängda kabinett och rum och när dansen började kom glasen fram.
Stående Harald Mattsson, två okända, Nils Clemes från Godby och Helge Mattsson från Samgång.
Jag bevistade ett otal av dessa möten i Böndernas kabinett och gäspade mången gång.





Till kooperationens styrka hörde dess inom dagligvaruhandeln  fortbildande verksamhet.
Här en kursavslutning.
I bakre raden kan vi igenkänna en Sundlöf från Saltvik, Per Olof Olofsson från Vårdö, Lars Porko från Föglö, I bildens mitt mot höger, Marita Sundman från Finby, Rose-Marie Ekman från Finström, butiksinspektör Bo Karlsson från Godby samt verksamhetsledare Birger Strandell i främre raden. Mannen i mitten en okänd lärare.





Mannekänguppvisning





Första sommaren jag jobbade på Sunds Andelshandel, det var visst år 1964,  anordnades en resa för förtroendevalda och personal till Kumlinge. Vi besåg kyrkan och förstås Andelshandeln.
Jag träffade då Jarl "Jalle" Danielsson och Pelle Olofsson. De jobbade på Vårdö Andelshandel.
Jarl skulle sedermera bli chef för Eckerö Linjen och Pelle tjänstgjorde inom butikssektorn under många år på olika färjor.





Man var väldigt mån om att företaga resor i både öster och västerled. Här höll det på att gå illa, bussen fastnade i diket. Men med många armars hjälp fick man upp ekipaget.
Resorna till fastlandet gjordes ofta till Vaajakoski, SOK- rörelsens fabrikscentrum.





Man vinnlade sig även om uppvaktningar av trotjänare inom handeln. Här uppvaktas Jan-Erik Granlund i Sottunga Andelshandel för lång och trogen tjänst. Fotografi från tjänstebostaden. Stående Roger Sundman från SOK och förvaltningsrådets ordförande landshövding Martin Isaksson.





Utdelning av medaljer.
Man ville även uppvakta trotjänare som arbetade i butiker och kontor. Här får några anställda sina förtjänsttecken på restaurang Sabina av direktör Helge Mattsson. Framme i bild Håkan Axelsson från Finbybutiken.





Vi var ett glatt gäng, föreståndare och ansvariga för olika butiks och verksamhetsenheter på Samgång. Våra "föreståndarmöten" var oftast på Samgångs huvudkontor i Strandnäs och då  i konferensrummet.
Själv står jag i bakre raden med nypermanentat hår.




Julfest på Sabina.
Detta var årets tillställning numero 1. Här i kafèdelen innan jalusierna dras upp för kvällens dans.
Jag sitter längst bak å röker en cigarett.





Julfest på Sabina
Jag sitter längst bak å tar en snaps







Ibland fick hallchefen gå upp på scen och sjunga en låt med orkestern.






Samgångs föreståndarkår samlad i Strandnäs på huvudkontoret. Några personer saknas i bild. Julstjärnor på bordet och säkert glögg i glasen. Klicka på bilden så framträder namnen tydligare.


Handlat den 12 januari 2017

Johan G. Granlund