söndag 30 december 2012

Den försvunna kanonkulan från Kastelholms slott.






Det finns två intressanta berättelser från Kastelholms slotts tid som fastnat i historiens annaler och som guider och folk i allmänhet omtalat. Den första är den berömda fäktningen då danska kungens knekt utmanar Gustav Wasas knekt på fäktningsduell. Den danske skulle fäktas för sitt fosterland och alla danska kvinnors ära och Gustavs förtrogne för sin nya kung och sitt fosterland. Fäktningen slutade i seger för svensken men trots detta lyckades inte Gustavs här intaga slottet just då, men återkom året därpå och intog slottet.

Den andra berättelsen är den jag här vill beskriva och som finns omtalad i historiska avhandlingar och böcker samt i en mängd finländska tidningar ur vilka vi här nedan saxar följande:

Tidningen Åland av den 21.2. 1906
Ålands Kulturhistoriska Museum.
Bland föremålen hvarmed museet under förliden sommar riktades, befann sig även en kula som länge förvarats å Lappböle gård hemma i Sunds Socken. Numera har det beskrivits att det just är den kulan vid vilken följande tidigare av Törnström i hans 1739 i Upsala utgivna disputation, De Alandia, anförda tradition är fäst.
I början av år 1599 bemäktigade sig konung Sigismunds anhängare Kastelholms slott och satte Salomon Ille till slottshövding. I slutet av Juli månad 1599 beordrades Jochim Scheel av Hertig Karl att återtaga slottet, vilket Scheel verkställde de första dagarna av augusti samma år. Genom den sluge och verksamma kyrkoherden i Sund Laurentius Magni Ekrotherus erhöll Ille i tid underrättelse om Scheels ankomst. Ille vidtog visserligen åtgärder till slottets försvar men föraktade faran till den grad att han i en avlägsen del av slottet begynte förpläga sig med sina vänner. Amiral Scheel besköt slottet till en början från vestra sidan (slottssundet) men af en överlöpare underrättad om Illes sorglöshet uppställde han sittt artilleri på den öster om fästet belägna Stallbaken (nuvarande Vita Björn) varifrån han riktade stycke-elden mot slottet med sådan verkan att redan första skottet genomborrade Illes gästsal och skrämde honom till ögonblicklig dagtingan.
Besynnerligt nog säger Bomansson i sin beskrivning över Kastelholm synes själva slottet bekräfta denna skildring. I sydöstra slottshörnet finnes en rund öppning i muren av ett huvuds vidd tydligen efter en kanonkula. Genom någon stens nedrasande kan öppningen ej ha juppkommit emedan en tredjedel av murens höjd ligger därutöver. Även allmogen tror att en kula här har flugit igenom. På Lappböle hemman i Sunds Socken visas t.o.m. den kula varmed det förfärliga skottet påstås hava skett. Enligt Törnström som såg kulan på Lappböle gård höll den 2 lispunds vikt (15 kg ) och hela 1 alns omkrets (ca 50 cm). Detta överensstämmer med verkliga förhållandet säger Bomanssson.

Tidningen Åland av den 24.9. 1910
Ålands Kulturhistoriska Museum är en skapelse som för sin tillkomst har att tacka föreningen Ålands Vänner för sin tillkomst. Vidare provincialläkaren i Godby L.W. Fagerlund vilken med outtröttlig iver och energi arbetat för dess tillkomst och vidare förkovran.
-På en pelare i ett hörn av rummet tronar en respektingivande kanonkula av 15 kg vikt. Den är funnen vid Kastelholm. Traditionen förmäler att samma kula år 1599 sprängde väggen till Salomon Illes gästabudssal samt skrämde dess nämde slottshövding så att han omedelbart överlämnade slottet åt Hertig Karls underbefälhavare Joachim Scheel.

Åbo Tidning den 28.7 1892.

En reseskildring från Åland.
-Kung Eriks fängelse måste man naturligvis se och den glugg hvarigenom han fått sin föda inskjuten. Vidare fick man en aning om konturerna af den sal, där gubben Salomon Ille höll gästabud, då från Karl IX s flotta som besegrade slottet en kula han som objuden gäst kom och störde friden. Ille kapitulerade i förskräckelsen och blev hängd på kullen mittemot Åbo slott.

Då undertecknad  i fjol läste dessa artiklar blev jag intresserad över saken och beslöt att forska vidare i ämnet. Var finns denna kanonkula i dag som i över 250 år fanns på Lappböle gård, där visades upp för turister samt senare överlämnades till Åland Museum.
Jag tog då mig för att stega in i Ålands Museum och med mina anteckningar i hand frågade jag i receptionen efter kanonkulan och om den eventuellt fanns i behåll. Där hade man ingen aning men man ringde till personal i bakrummen. Efter ett tag svarade man att man inte kände till saken men skulle ringa mig om något nytt framkom. En dag ringde Kitty Strandvik mig och bekräftade att de kan inte hitta kulan. Men vi kom överens att jag skulle kontakta personal som jobbat i tiden på Kastelholms slotts museum. Jag hade ett minne av att då jag guidade turister i slutet av 1970-talet så jobbade fru Nanny Sudhoff där. Jag ringde så hennes son Rune som för övrigt var en av mina lekkamrater i hembyn Finby. Han sade att de skall just över och hälsa på mamma och skulle då fråga henne. Han ringde mig dagen därefter och berättade att Nanny mindes en stor kanonkula som hade ett handtag och den brukade turisterna försöka lyfta upp. Jag anade att detta var inte kulan och det bekräftades även då jag kontaktade Strandvik.

En annan sak jag funderade över var att visst hade Ålands Museum brunnit en gång i tiden, men detta måste ju varit före man flyttade till Slottshyddan på Södragatan där den stod uppställd på en piedestal.

Är det någon som vet något i saken så kan man kontakta mig.

Om denna händelse finns även omtalat i boken Kastelholms slott och dess borgherrar, av Reinholt Hausen. Där läser vi i en fotnot följande:
Tärnström säger i sin dissert. "De Alandia", att dessa grova skytt varit uppställda på Stallbacken, det område där länehäktet nu står och varifrån den här meddelade avbildningen av slottet från sydost är tagen. Avståndet härifrån till slottet är omkring 150 meter.
Tärnström berättar vidare, naturligtvis efter sägen, att hertig Karl (rättare amiral Scheel) begynt slottets beskjutning från väster, d.v.s. från Slottssundet och att Ille, övermodig av det kort förut avslagna anfallet, visat ett sådant lättsinne, att han i en motsatt del av slottet med sina vänner ställt till ett dryckeslag och att hertigen (Scheel), genom en överlöpare härom underrättad, flyttat sina kanoner till den förenämnda Stallbacken, då Ille vid första skottet, vars kula trängt in i gästabudssalen, blivit så skrämd att han uppgifvit slottet.
Detta är naturligtvis en utsmyckning av händelsen, som väl länge levde i folkets hågkomst.
Tärnström säger sig hava på Sundby hemman, ej långt från slottet, sett den ödesdigra kulan (av sten?) den vägde 2 lispund, och höll i omkrets en aln.
Även Bomansson tyckes 1855 sett den. Numera är den försvunnen.

Således, kulan var försvunen år 1935, då Hausen skrev boken så brottet är preskiberat för bortförandet av denna kula.

Sjättedag jul år 2012

Johan Granlund




måndag 8 oktober 2012

ANDROMEDA. En över 200 årig namnbräda ilandfluten på Kökar,




En gammal segelfartygsskylt ”Andromeda” på gården Heka i Kökar på Åland.

 Är denna vackra skylt kommen från Hennes Majestäts Örlogsbrigg  Andromeda som nära nog förliste på Östersjön i september år 1642 och hur har denna i så fall hamnat på Kökar?

Denna fråga kan ställas och svaret låter vänta på sig länge verkar det.

Min historia om denna skylt börjar med att jag fann en artikel i Åland av år 1955:  200 – årig namnskylt från strandat fartyg en gåta som många forskare
gått bet på.
Artikeln är osignerad med författaren är troligen Den Fridsamme-Mamres Lund. Hela artikeln andas hans stuk.

Texten i artikeln börjar: Gamla gästgiveriet i Karlby-gården som med sina 400 år på nacken är en av de äldsta i Kökar, kallas Heka – äges av fiskaren Oskar Karlström. På gården har man sedan mera än 200 år tillbaka i tiden att uppvisa en raritet i from av en gammal namnskylt från ett segelfartyg.

Skylten är drygt 2 meter lång och utskuren i något utländskt mycket hållbart träslag. Den är synnerligen väl bibehållen. Skyltens högra sida är vackert utsirad medan den vänstra sidan slutar i en harpunliknande spets. ursprungligen var skylten mörkgrön men namnet Andromeda i förgyllda bokstäver. Andromeda är namnet på en stjärnbild.
Oskar Karlström berättar att man enligt hörsägen hade funnit namnskylten vid Brunnskär utanför Karlby för drygt 200 år sedan. en gammal kyrkväktare vid namn Rosenblad, han kallades allmänt för ”Väktarn” hade härom berättat för Karlström för ca 30 år sedan. Rosenblad var då en man på ca 97 vårar. Man förmodar att namnskylten härstammar från ett svenskt fartyg som troligen förlist med man och allt ute vid Brunnskär. Många lärda män har studerat skylten och i urkunderna försökt efterforska det fartyg som den tillhört. Men det har tillsvidare inte lyckats. Professor Edvard Westermarck bodde under sin studietid fyra somrar hos Karlström i Kökar och var synnerligen intresserad av skylten. Han bedrev även energiska undersökningar för att om möjligt kunna utröna vad det i tiden var för ett fartyg som , troligen under storm, hade förlist och mött sitt öde ute vid Brunnskär. Men till någon klarhet i saken kom han aldrig. Senast har skylten varit föremål för ett par rikssvenska läkares intresse. De vistades förra sommaren under sin semester hos Karlströms och blev eld och lågor när de fick se skylten. De lovade att de för sin del vid återkomsten till Stockholm noga skulle söka forska efter Andromeda i gamla papper men de har tillsvidare inte låtit höra av sig. Självfallet har skylten även varit föremål för landskapsarkeologen mag. M. Dreijers speciella intresse, men inte heller han har tillsvidare lyckats ut röna vad det var för ett fartyg som i tiden förliste och bar denna namnskylt. Nu hör det till saken, att många personer uppträtt som hugade spekulanter på den vackra skylten. Man har lovat Karlström guld och gröna skogar, bara man fick överta skylten. Men Karlström har tackat nej till alla anbud. Förresten lovade han i tiden professor Westermarck att aldrig sälja skylten så den får förmodligen sitta där den sitter i Karlströms vackra och trivsamma hus.
Det skall bli intressant att se om man någon gång skall komma till en lösning av namnskylten från det tillsvidare okända fartyg som förliste vid Brunnskär en stormnatt för drygt 200 år sedan. Artikeln slut.

Jag beslöt nu att försöka kontakta nuvarande ägare till gården och av min kusin Titti boendes på Kökar fick jag tag på ägaren. Han heter Sune Karlström och han kunde berätta att de har skylten kvar och att jag var välkommen och ta en bild av den.
Jag hade just då inget annat ärende till Kökar så det blev inget av med fotograferingen men så en dag pratade jag med Ralf Johansson, vi stod i kön på andelsbanken och han berättade att bilden på skylten borde ingå i en av landskapets kulturmiljöinventeringar för Kökar och Sottunga. Jag rusade till biblioteket och hittade genast bilden som finns här införd.

Nu börjar jag ha tur för av en tillfällighet hittade jag en berättelse skriven av Zacharias Topelius i boken Stjärnornas kungabarn 2 av år 1886 och texten lyder:

Den 16 september 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till segel från Åbo med destination till Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många järnkanoner av billigare metall och den förbättrade konstruktion, vilken kronans kommissarie  herr Louis De Geer nyligen begynt tillverka efter modeller från holländska flottan.




Louis De Geer 1587-1652, invandrad från Vallonien, vapenkonstuktör. Fick stor betydelse för svensk järnproduktion och industri. Bilderna ingår i en artikel om Vallonierna i Sverige, tidningen Släkthistoria.





Österbybruk i Uppland har anor från 1400-talet. Under Louis De Geers ledning på 1600-talet etablerades det som ett betydande vallonbruk. I den välbevarade bruksmiljön återfinns bland annat Sveriges äldsta vallonsmedja.




Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner och i bakgrunden.

 Andromeda hade rykte om sig av vara en av kronans styvaste sjöbåtar och fick nu tillfälle att visa sin överlägsenhet. Hon befann sig på höjden av Gotska Sandön, mitt i Östersjön, när hon överraskades av dagjämningsstormarna och nödgades ligga hårt upp i vinden för att hålla kurs på det gentemot liggande Norrköping. Östersjön är som bekant ett lättsinnigt hav, det upprörs lätt och kan lika hastigt åter lugna, men efter ett utbrott av vresigt lynne är dess kuster betäckta med spillror.

Artikeln som finns i boken har nummer 23 är benämnd Vågornas lekboll och börjar som synes mycket konkret med ett datum och ett årtal. Här berättas om huru båtens kapten den unge Herman Fleming i Åbo. Artikeln fortsätter:

Det var middagstid, regnbyar. Vestsydvestvinden, som hade fritt spelrum öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han pressats tillsamman i Kalmar sund, smekt Ölands kalkdam och tagit ett bockspråpng öfver nordvestra kusten af Gotland. Det gick hög sjö, Andromdeda låg för styrbordshalsar och sökte förgäfves komma under skydd af svenska vallen. Hon krängde starkt doppande sina rår i den hvita vågen. Däcket låg snedt der behöfdes balanseringskonst att röra sig och att lyda en ordre. allt hvad löst låg omboerd rullade öfver åt  läsidan, den ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram skulle Andromeda, hon var af finskt virke, bygd på Räfsö varf utanför Björneborg. Slut artikel.

Frågan är: Har vi här att göra med den händelse som gör att skylten slits i stormen och flyter med vinden upp rätt mot Kökar och den strandar vid Brunnskär, hittas av Kökarbor och hamnar i en sal på gården Heka och hängt där i nu 370 år?


Fliti iland den 5 mars 2012
Johan Granlund


Efterlysning, porträtt av general Demidoff


Förfrågan om porträtt.





Släkten Demidoff i Rysslands furstevapen.






Släkten Demidoffs stamvapen

Jag söker ett porträtt av Nikolaj Ivanovitj Demidoff, 19.8.1771 – 4.7.1833.
Demidoff var överbefälhavare för de ryska styrkorna på Åland 1808, sedermera
för hela Finland. Han var general för infanteriet och direktör för Pagekåren och alla utbildningsanstalter.
Jag har hittills förgäves försökt hitta ett porträtt av honom men utan resultat. Jag har ej heller lyckats finna hans porträtt hängande i Eremitaget i Sankt Petersburg där alla "fosterländska hjältar" är samlade och avporträtterade. Han finns inte heller i de krigsskildringar som skrivits om de svenska krigen med Ryssland. Jag tror att detta var en medveten linje hos honom att ej låta sig avporträtteras. 
Jag har varit i kontakt med ledande företrädare för Demidoffska släkten i Sankt Petersburg och de säger att även om porträttet skulle finnas så vill de inte ha att göra med honom i sin egen historiebeskrivning över sin stora släkt i Ryssland.

Ovan ser vi en stor samling porträtt av bemärkta personer ur den enormt framstående släkten Demidoff i Ryssland. Men "vår" Demidoff generalen  finns icke med på listan. I en mycket intressant blogg, för övrigt en mycket kunnig hembygdsforskare numera avliden Bo Taipales blogg fanns ett porträtt som sades vara generalen men det stämmer inte, detta porträtt föreställde en annan Demidoff.


Bemärkta personer inom släkten Demidoff i Ryssland.


Historik.
På en bal i Saltvik Kvarnbo träffar denne Demidoff en 13-årig åländsk flicka,
Fredrika Mörck från Vivasteby. Han blir förälskad och betämmer sig för att få henne till sin hustru. Han besöker Fredrika i hennes hem i Vivasteby och gör upp med hennes far och styvmor om ett köp av henne. De gör affär och Fredrika följer med till residenset i Åbo. Efter något år flyr hon och utsätts för enorma förföljelser från denne Demidoff som vägrar skiljas från henne.
Hon gifter sig därefter 3 gånger och den sista mannen i hennes liv var Ivar Kunitsin också han rysk militär. De vistades i S:t Petersburg och Bomarsund och
Fredrika dör fattig på en gård i Saltvik. Fredrika ligger begraven på Saltviks kyrkogård.
Fredrikas levnadsöde nedtecknades i slutet av 1880-talet av den åländske historikern K.A. Bomansson och sedermera utkom en roman,
”Generalens fånge” av Ingunn Grönstrand. Boken finns på alla bibliotek.






Fredrika finns avporträtterad i tre kända porträtt och skulpterad i byst.
Ett av porträtten finns i ett privathem på Torggatan i Marieham, vars bild jag bifogar.
General Demidoff dör enligt uppgift ogift i Ryssland.

Undertecknad skulle vara enormt glad om jag samt hela Ålands befolkning
kunde se denne mans porträtt som var en så stor kugge i det militärpolitiska spelet  i Norden under denna tid.
Den unga fattiga och vackra flickan Fredrika Mörck från Vivasteby följde på nära håll händelsernas centrum i sin vardag i Åbo.

I årsskriften S:t Olof 2001-2003 har undertecknad skrivit en artikel om händelserna.




Med hjälp av en vänlig forskarkollega har jag blivit tipsad att på nätet finns en notering om denne vår vän generalen Nikolaj Ivanovitj Demidoffs porträtt. Detta är en avbildning av ett porträtt av  honom som är under restaurering och kommer att visas senare. Ett verkligt fynd kan man säga. Tack! Tidsangivelserna stämmer inte emot det julianska kalendern då de är noterade i gregoriansk tideräkning.



I Godby den 8 oktober år 2012
Johan Granlund 

Den Nordiska korsflaggan i Novgorod















I juni 2012 företog jag och min vän Marina Sapronova från St:Petersburg en resa till staden Novgorod i  Ryssland. Vi vandrade runt i staden som var mycket intressant emedan den ligger intill en flod som redan de 
gamla vikingarna från Norden färdades på. Plötsligt får jag se en Nordisk korsflagga blänka till i fontänen.
Vi går närmare och knäpper några kort. Flaggan och de andra bilderna som troligtvis alla var vapenbilder var
i mosaik på brunnens botten. Denna flaggbild var den enda i sitt slag, alla de övriga var av typ vapensköldar.
Väl hemkommen slog jag upp de nordiska flaggorna och fann att Islands var ganska lika men den har mörkare blå färg.
Hur har denna flagga hamnat här och vems flagga är/var det?

I Godby den 8 oktober 2012
Johan Granlund

torsdag 8 mars 2012

TA UT PENSIONEN - GE JOBBEN ÅT UNGA

I tidningen Nya Åland från den 9 januari hittar man en artikel med rubriken "Rejäl rabatt för Alandias många pensionskunder" skriven av Annika Orre. För Alandia - Bolagen svarar dess pensionsförsäkrings vd Åsa Ceder.

Rubriken gav åtminstone mig några frågeställningar. Som gammal försäkringsagent i Pohjola-Bolagen som försäkrat många ålänningar både med privata och lagstadgade försäkringar, skall jag här försöka reda ut begreppen.

Visserligen har mycket ändrat efter att det begav sig för 14 år sedan men de grundläggande idéerna är väl desamma.

Rubriken har i en enda mening lyckats inrymma fyra olika begrepp.

1. Rabatt.
Vem får denna förmån? Det är de kunder, alltså företag/företagare som tecknat sina lagstadgade pensionsförsäkringar, i detta fall i Alandia.

Här påverkar dödlighet, invaliditet och arbetsoförmåga samt försäkringspremierna inom ett område som Åland.

I det fall man tecknat privat pensionsförsäkring erlägger de olika bolagen i Finland olika typer av återbäring/ränta på det inbetalade kapitalet och dessa återbäringar kan vissa år vara ganska betydande beroende på bolag.


2. Alandia
I Finland finns ett antal försäkringsbolag som har rätt att teckna lagstadgade pensionsförsäkringar och dessa tecknar även privata pensionsförsäkringar. Under 1990-talet fick även bankerna rätten att teckna dessa försäkringar.

3. Pension.
Man kan vara pensionär antingen genom att helt eller delvis i ett antal år leva på privata pensionsförsäkringar. Det är helt enkelt så att man placerat kapital i försäkringsbolag/bank, som förhoppningsvis har gett bra avkastning.

Därefter lyfter man ut månatliga belopp i ett på förhand överenskommet antal månader, en så kallad pension. Premierna har man under åren helt eller delvis fått dra av i inkomstbeskattningen (kanske inte numera) och då man lyfter pensionen betalar man sedan antingen inkomst eller kapitalskatt. Här gjordes ofta stora vinster emedan man drog av beloppen på toppen av en hög inkomst och skattade den i en givetvis lägre inkomst.

I det lagstadgade pensionsystemet kan man först vara deltidspensionär, jag tror det är från 58, ett antal år fram till 63. Härefter är det möjligt att jobba lite till vid sidan av och slutligen lyfta hela klabbet vid 68 års ålder.

Den lagstadgade pensionen höjs med ett pensionsindex som fastställs av pensionsmyndigheterna. I en annan artikel i tidningen Åland samma dag skall förhöjningen komma att bli 3.6 % detta år. Denna förhöjning kommer att bli lika för alla pensionärer oberoende av från vilket försäkringsbolag man lyfter sin pension.

4. Kunder.
Man kan vara kund i ett försäkringsbolag antingen genom att som företag/företagare teckna lagstadgade eller privata pensionsförsäkringar.

Man kan även vara det som pensionär genom att man lyfter sin lagstadgade pension från det bolag som handhade de företagsförsäkringar man senast jobbade i.

En person kan under sitt yrkesverksamma liv således vara försäkrad i många pensionsförsäkringsbolag men summan utbetalas från det sista bolaget.

I allmänhet råder stor begreppsförvirring runt den kommande pensionen. Väldigt många tror att de under åren intjänat si och så mycket pengar, låt oss säga från 23-årsålder till pensionsåldern vid 63, och att dessa pengar är deras. Men det är endast procentsatserna
som är ens egna, numera kanske inte ens det.

I ovannämnda tidningsartikel får vi ett exempel av Åsa Ceder. En person har intjänat 3.500 euro/mån. Om du jobbar till 68-årsålder ökar din pension med 540 euro/mån.

Vad hon däremot inte säger är att det pensionskapital du skulle ha fått mellan 63-68 alltså nominellt 115.500 euro är försvunnet ur din plånbok. Just därför att det inte är dina pengar. Istället vill du släpa dig fram på jobbet i 5 år till för att få 540 euro/mån till från 68 år. Detta innebär ju att du är långt uppe i 80-års ålder innan du är ifatt de förlorade pensionspengarna.

Jag skulle nog rekommendera att ta ut pensionen och ge jobben åt de unga, de återvändande och de invandrade och njuta medan du har livet, hälsan och förståndet i behåll.

Johan Granlund
tidigare deltidspensionär och numera heltidspensionär



INSÄNDARE OM DET OMTALADE CHAMPAGNEVRAKET PÅ ÅLAND

DET ÄR NU snart ett år sedan det numera världsberömda champagnevraket hittades i Föglö skärgård och ännu har ingen lyckats spåra galeasens identitet. Vraket börjar mer och mer likna ett spökskepp.

Trots att vi har en specialavdelning för denna typ av frågor på museibyrån och att även champagnehuset Veuve Clicquots experter företagit efterforskkningar i saken har ingen lyckats hitta namnet på galeasen eller dess ägare.

Undertecknad har sedan januari detta år funderat på detta och även helt privat företagit vissa resor samt försökt spåra på nätet. De fakta en tidningsläsare hittills fått är att vraket har mist sin akterspegel och därmed har skutans namnskylt försvunnit med den. Således finns det i skärgården i något båthus eller i en bod en namnskylt från detta vrak. Vi har fått reda på att de champagneflaskor som hittats kan dateras från 1831 fram mot 1837. Då man vet att en riktigt bra champagne har tre års tilllverkningstid är vi mot 1840 tidigast. Galeasen var troligen på väg in mot Degerby för förtullning för resa inom Finland - Ryssland, men förliste troligtvis med man och allt i stormen.

I Ålands landskaps arkiv finns för Degerby tullkammare, alla inkommande båtars uppgifter under bland annat åren 1831 - 1845 och de vraklistor som där fmns sparade ger uppgifter om omhändertaget gods i skärgården.

EN MYCKET bra källa i dessa sammmanhang är vad tidningarna skriver under just denna tid. Den samlade finländska tidningspressen var mycket alert även då. Därför har jag gått igenom hela den finska pressen under denna tid i det digitala tidningsbiblioteket. Där fanns nämligen de flesta sjöolyckorna noterade i inte bara en tidning utan ibland i fyra fem olika. Man rapporterar om ett flertal haverier varje år men inget som skulle passa in på denna galeas. Jo en intressant detalj. I januari 1842 börjar det dyka upp notiser om att man hittat ekplankor flytande i Kökar skärgård samt en skeppsslup. Man hittar en 16 alnar (cirka 10 meter) lång ekplanka samt i en annan notis trenne 6 alnars och 12 tum breda samt 3 tum tjocka. Här har troligen något hänt som ingenstans är omskrivet. Rapporten om dessa fynd finns i Degerbypappren.

EN INTRESSANT parallell till vårt champagnevrak hittade jag från år 1834. I Helsingfors Tidningar av den 15 december 1834 står bland inrikes nyheter: I medlet av september har i Föglö skärgård därstädes förolyckat fartyg lastat med viner, tyger och färgstofter, och äro de bergade varorna under Tullbetjentens upsigt upptagne och till Degerby Tullkammare aflemnade. I ett flertal tidningar därefter kan man läsa auktions annonser på de bärgade varorna från det Holländska förlista fartyget Braune (kan vara felstavat av Fraue) Tryntie. I tullpappren från Degerby finns ett dokument där ett tiotal Kökarbor deltagit i bärgningen av lasten. I en skrivelse inkommer man med förfrågan om att de omhändertagna vinerna genast borde försäljas på offentlig auktion emedan de annars kan förfaras. Detta fartyg fanns inte med i Degerby listorna som redan inkommande för denhär tiden så den var troligen på inkommande.

FÖR ENTID sedan såg jag en tidningsartikel i samband med champagnefestligheterna att skepparen Henrik Karlsson berättade om en namnskylt som hittats i Föglö skärgård för ca 150 år sedan och båtens namn var Julie Mitchell. Detta är inntressant och passar in i bilden.
Kan det vara så att båten hette Julie och seglade för Mitchell & Co? I Riga fanns det nämligen denna tid ett handelshus som hette Mitchell & Company. I en artikel i Helsingfors Tidningar av den 12.4.1843 kan man läsa under Riga: Exportlistan för denna ort utvisar även under sistförflutna år en betydlig utförsel av vin, hampa, lin samt trävaror från 10 härvarande handelshus varav Mitchell & Co utskeppade för 3.600 rubel.

I ett flertal annonser mellan åren 1838-1845 i Viborg utkommande tidningar ser man annonser lydande: Till salu finnes: Utmärkt fin Champagne Vin directe från Enkan Cliquot till priset af 10 Rubel B:co. Dessa annonser fanns inte före eller efter denna tid. Om änkan Clicuot kan man för övrigt i en annan tidning den 18.5.1837 läsa följande: Frankrike. Härvarande tidningar omtala att Hertigen av Brisbak inom kort skall ingå äktenskap med M:lle Clicquot från Rheims. Hennes far Hr Clicquot är en af de rikaste winhandlare i Champagne och det tros, att hon kommer att få en hemgift af 9 millioner Fr.

I SAMBAND med genomgången av tullhandlingarna från·Degerby har jag haft mycket roligt och hittat många fina detaljer. I en årsredovisning för Degerby tullkammare av år 1839 kan man läsa att under året införts bland annat Fisk: Gråsidor 284 lispund. Frukter: Apelsiner färska 150 stycken samt Citroner 150 stycken.

Jag har i alla tider trott att lutfisk var en för oss ganska sent inkommande produkt och att apelsinerna infördes först efter andra världskriget men så icke. De kom nästan hundra år före det.

Johan Granlund


måndag 5 mars 2012

Johanna Charlotta Gustavsson släktfotografi

Familjebild, Mattas i Hulta, samlade runt mor Johanna Gustavsson  (född Granlund)

Överst från vänster i bild: Annie Leinonen, Artur och Sanny Eriksson, Iréne (gift Bryggman) Karl Eriksson (Karlbergs Kalle),Elna gift Löving, Jenny gift Eriksson.
Nedre raden från vänster: I famnen på Karl Berglund, Karin född 1917, gift Karlsson Strömbolstad, Alina gift Berglund i Sibby, Johanna Gustafsson (född Granlund i Finby) i famnen Holger Isojoki  född 1918, Erik Löving, i famnen Lennart född 1918, Janne Eriksson, i famnen Jan-Erik Eriksson.
Johanna var född den 2 december år 1859 på Granlunds i Finby och dog den
27 januari 1936 i Hulta. Hon var en av stamfadern Johan Granlunds barn som kom att föra den Granlundska släkten vidare i 3 stora grenar. Den äldsta var
Johan Magnus som gifte sig till gården Norrgårds i Domarböle och var min farfars far. Den andra sonen Emanuel ”Manne” blev bonde på Granlunds som för övrigt är ”halva Sågars” utan egen gårdsnummer. Johanna gifte sig med
Erik Gustavsson på gården Mattas i Hulta och fick 13 barn.

Vintern 2011 fick jag av en tillfällighet nys om en stor samling fotografier som
Anselm Sjöblad hade tagit i tidigt 19-hundratal från Sund, Kumlinge samt från Finland. Samlingen bestod av över 700 fotografier i glasteknik och som hade lagts ut nå nätet av Lauri Åkerblom i Kumlinge. Jag hade glädjen att få identifiera närmare ett hundratal av dessa fotografier och det var ett sant nöje.
En kväll hajade jag till inför ett gruppfotografi. Jag tyckte mig känna igen
”Bryggmans Iréne”. Sedan då jag tittade mera tyckte jag mig känna igen Johanna, hade ett fotografi hemma av henne som jag kollade med, jo det är hon tänkte jag. Sedan kollade jag ytterligare i Skogsjös boken över Sundsfolket.
Jo visst var det hon och alla personerna måste ju vara barn och barnbarn och alla äkta hälftar till barnen. För att vara riktigt säker och för att få reda på namnen på personerna kontaktade jag Håkan Berglund i Sibby och Lars-Ove Blomqvist i Persby, vars mödrar var barnbarn till Johanna. Jo det stämde.
Av Lars-Ove fick jag sedermera alla namnen som finns inritade på detta fotografi.
Min far Bernhard Gralund som var bonde på Norrgårds i Finby berättade för mig att han mindes väl hur Johanna ibland kom in till Norrgårds och pratade en stund med dem då hon hade varit till Finby på ärenden.

Ja, den som vill titta närmare på Anselm Sjöblads stora fotosamling kan gå in
på Lauri Åkerbloms hemsida och söka upp fotogalleriet där. Den som vill kan även av honom beställa ett fotografi mot en liten avgift.
Anselm gjorde en enorm kulturgärning då han fotograferade så många människor och miljöer på Åland.
Under hösten 2011 hade jag nöjet att få presentera en del av fotoskatten på Tallgården och Sunds bibliotek.

I Godby den 5 mars 2012

Den 11-årige postpojken Alexander Frithiof Fagerlunds hjältedåd under Bomarsundskriget


Den unge postpojken Alexander Frithiof Fagerlunds äventyrliga
resa med post till Bomarsund under brinnande krig.

I den stora utredningen som utfördes av Von Born efter Bomarsunds fall framskymtar många intressanta livsöden och en av de intressantaste är nog Alexander Fagerlunds hjältedåd.

Hans äventyr finns omnämnt i rapporten som: De personer som på ett mycket förtjänstfullt sätt utmärkt sig och agerat mot fienden.

Nedan följer min artikel som fanns införd i tidningen Åland.


För en som vuxit upp i " skuggan av Bomarsund " sett Brännklintsstornets leende ansikte som reflekterat morgonens solstrålar mot mitt barndomshem i Finby faller det sej naturligt att försäka ta reda på så mycket som möjligt om detta krig.

Vad hände här egentligen sommaren 1854 i Augusti månad då solen sken i 2 veckor i sträck och inte ett regnstank störde 6 tusen fransmän som slagit läger i Finby och Engelska flottan som förlänade oss med sina besök. Det var sommaren som allmogen på Åland aldrig skulle glömma.

En ovärderlig källa för forskning om dessa händelser finns i Johan August von Borns rapport från Jan 1855 till Kejserliga Senaten i Helsingfors. Denna digra lunta behandlar hela spektret av händelser alltifrån den lilla bybons närkontakt med det oerhörda det måste varit att då i den tiden, åse dessa mängder människor ja rent av känna lukten av fransman bakom stugknuten. Prästerskapets och andra myndighetsperrsoners kamp att hålla sej god med båda sidorna i kriget. Vi möter här som i alla andra tider dessa som för en spottstyver gjorde vad som helst.
Infiltraförer, förrädare, angivare, lögnare, smugglare och plundrare. Här finner vi också klassiska hjältar varav jag här vill lyfta fram en den 11 årige postförarpojken Alexander Frithiof Fagerlund samt min farfars farfar Johan Granlund å Granlunds i Finby.

Von Born tar i sin stora undersökning upp hur de lokala myndighetspersonerna inklusive prästerskapet agerat under sommaren och efter kapitualtionen. Dessutom har han indelat allmogen i 5 klasser beroende på hur de ställt sej under konflikten. Han skriver:

Sedan jag här ofvan haft äran att inför Eders Exellence framställa de nuvarande Länsmännens på Aland förhållande, går jag nu att ödmjukast anmäla om de personer af Ålands invånare, hvilka under den senast förrflutna sommaren, dels genom förrädisk gemenskap med fienden svikit sin undersåtliga pligt, och dels genom andra af krigstillståndet i orten förafuledda brottsliga tillgöranden gjort sig till ansvar förfallne. Förenämnda personer har jag lämpligast ansett kunna hänföras under följande cathegorier, nemligen:

A) Personer, som, utan tvång, antingen framlotsat fiendtliga fartyg, eller väglett fienden under dess vistelse i land.

B) Personer, som eljest gått fienden till handa med biträde eller annars haft obehörig gemenskap med fienden.

C) Personer, som umgåtts med andra brottliga stämplingar emot Styrelsen, eller förhållit sig otillständigt mot ortens tjenstemän, eller eljest ådagalagt uppstudsighet i tal eller handlingar.

D) Personer, som från Bomarsunds fästningsområde affört Kronan eller enskilde personer tillhörig egendom, och:

E) Personer, som begagnat sig af fiendtliga flottans närvaro vid Åland kuster, för att begå brott emot Seglations-eller Tull-författningarna. Efter att ha redovisat dessa personers göranden tar sedan von Born upp de personer som på ett mycket förtjänstfullt sätt utmårkt sej och agerat mot fienden. Bland alla dessa har jag hittat följande gripande historia; Mina damer och herrar läs och njut:

Postiljonssonen Alexander Frithiof Fagerlund.

Efter det postiljonen Fagerlund nyssomförmildt sätt lyckligen överkomm it till Mångstekta by den 11 Augusti ( hans far hade förklädt smugglats igenom flotteskadern med sin postväska från Vargata) men i anseende till sitt lidande tillstånd hvaraf han äfven kort derpå aflidit, icke förmådde sjelf söka förskaffa de af honom medförde bref till Bomarsunds fästning, erbjöd sej härtill Fagerlunds son 11 år gammal , samt fullgjorde erömvärt detta företag, som i anseende till det fortgående bombardemanget och den massa fiendtliga landtrupper, hvilka ströfvade omkring i trakten, syntes vara snart sagt omöjligt. Natten emot den 12 Augusti smög sej nämligen Fagerlund från Mångstekta genom skogsmark och bergstrakter fram till murarna af fästningen dit han före daggryningen lyckades oskadad av fiendens kulor inkomma. Brefven aflemnades av honom och emottogos med fägnad. Derefter anvisades han att uti en kasematt söka skydd under det fortgående bombardemanget. Han uppehöll sej där till mörkret om aftonen som inbröt, då han, efter dertill erhållen tillåtelse, hoppade ut genom en af embrasserne och försigtigt dels krypande dels gående lyckades förbi de fiendtliga posterna sej smyga tillbaka uppåt bergstrakten uid Notvikstornet, medan kanonaden mot Tornet C som skarpast fortgick. Derifrån fortsattte han vidare igenom natten sin vandring och kommen ifrån sin vådliga expedition och efter välförtjänt ärende till Mångstekta den 14 Augusti i daggryningen. Efter Postiljonen Fagerlunds i början af September månad timade död, befinner sig hans enka, jemte flere barn i ytterst fattiga omständigheter.

Ja vi har här sett ett lysande exempel på devisen posten skall fram. Hans hjältedåd kunde kanske tas fram i något framtida sammanhang.

I rapporten framkommer många andra äventyr som jag hoppas kan publicera längre fram.