fredag 28 oktober 2016

Doktorinnan på Kökar







Alltsedan 1200-talet har Åland attackerats av olika typer av pirater och statsledda angrepp oftast då från Ryssland. Detta kulminerade under Peter den stores tid på 1700-talet. Han utvecklade en galär, ett grundgående roddskepp kombinerad med segel som visade sig vara mycket effektiv vid anfall på de finländska kusterna och Åland. Detta var en ny militärstrategisk metod som slog ut den äldre tidens anfallsmetoder med hundratals kanoner som bombarderade jättestora krigsskepp. Försvarsborgar typ Kastelholm minskade så småningom i betydelse. Det nya var den brända jordens taktik och breda anfall på ortsbefolkningarna. En krigsföring vi ser utövas även i våra dagar.





Den "Stora ofreden" eller Det stora nordiska kriget som det egentligen heter utbröt år 1713 och varade ända till 1721. Ett krig mellan den tidens stormakt Sverige och en uppstickande stormakt Ryssland under Peter den store.
Han anfaller med en stor styrka de finländska kusterna och besätter hela Åland. Anfallet kommer på våren och  Saltvik och Sund skall få ta emot de första anfallsvågorna. Så gott som hela Sund skövlas, skogar, åkrar med sina gärdesgårdar, hela gårdar med alla sina uthus brinner upp. Vårdkasarna lyser på alla berg och största delen av Ålands befolkning flyr västerut. Det skulle ta decennier innan alla gårdar befolkades på nytt, ja det tog långt in på 1740-talet.
En flicka på gården Janses i Sund Finby hann inte undan utan blev bortrövad som slav och kom aldrig tillbaka.



                                   
                                      Skiss över de uppförda husen inför kongressen.

Under kriget hölls åren 1718-1719 resultatlösa förhandlingar mellan Sverige och Ryssland i byn Lövö i Vårdö socken på Åland. Den hitkomna befolkningen inför förhandlingarna uppgick till ca 2000 personer. Byggnaderna uppfördes av spillror ifrån de hus som var kvar på Åland denna tid och revs ned efter kongressens slut.



                                Nystad, karta över platsen för fredsförhandlingarna

Fredsförhandlingar hölls mellan Ryssland och Sverige i Nystad och fred slöts år 1721.
Finland och Åland förblev inom Sveriges gränser detta efter att Sverige fick avträda stora områden i Balticum och sydöstra Finland.




Vad jag nu vill berätta om är en sann historia från Kökar som jag hittade i en gammal Ålandstidning från år 1901.  Den berättar om en kvinna från gården Brigs, (i texten står Breks men detta måste vara ett skrivfel), som blir bortrövad av de ryska soldaterna. Hon har turen att komma till en vänligt sinnad person, ja en läkare som behandlar henne väl. Han är kunnig inom läkekonsten och hon lär sig under vistelsen i Ryssland mycket inom medicinen. Efter ett antal år rymmer hon därifrån och på många långa krokiga vägar återkommer hon till Kökar.

Hon kommer att utöva sina färdigheter inom läkekonsten där och med tiden blir hon kallad "Doktorinnan".


En sägen från Kökar. Åland den 2 mars 1901.

I min barndom hörde jag en gång en gammal kökarbo berätta följande sägen från en länge sedan svunnen tid.

- Det var en vår under stora ofredens dagar, då lärkan drillat och sjungit lika glatt som under någon annan vår. Även sjöfåglarna hade infunnit sig lika tidigt och talrikt och intagit vid skären sina gamla kära sommarboningar. Men kökarbornas bössiver eller jaktlust var ej som den borde. Tvehågsenhet bemäktigade sej envar. Ty de skräckinjagande berättelser om fiendens härjningar och ödeläggelser vilka under hela vintern med varje resande o vägfarande även nått det avlägsna Kökar hade under våren antagit en allt allvarsammare karaktär. Man resonerade inte den våren som förr om jakt och fiske utan i stället hur man skulle göra sina jakter o farkoster i ordning samt uti dessa inpacka sina effekter för en möjligen förestående flykt.




                                                        Storbåt från Kökar

Slika mått och steg ingåvo måhända ej kökarbor så pinsamma känslor som de tvivelsutan gjorde för de flesta andra av våra landsmän ty han var först och främst van vid att företa sig resor och dessutom hade han årligen, då det gällt hans månadstal långa fiskefärder medtagit i sin farkost såväl större delen av sin egendom som barn o blomma. Men att såsom då var fallet, umgås med planer på att fly för att prisgiva mark och boningar åt fiendens härjningar och ej på åratal kanske aldrig återse de kära skär och klippor som vore hans fäders hembygd var dock vida mera än vad den strävsamme o vid umbäranden vane kökarbon.

- Kom så pingsthögtiden, den stämningsfulla högtid i skären, då naturen vanligen påtager sin gröna sommarjacka och då man sej tycker övergå från vår till sommar. Ifrågavarande högtid dyrkade och tillbådo kökarsborna nog den gud som styra människors öden men dock inte så att de sutto i sitt tempel ty därtill hade de inte tid emedan ryktet förtäljde att fienderna voro hart nära. Man lyssnade dag o natt för att vilket ögonblick som helst vara redo att fly.




                                                    Kökars Sankta Anna kyrka

- Tredjedag pingst var så att säga katastrofens dag ty den dagen syntes i öster seglen av den fientliga flottan. Fasa bemäktigade sig männen samt skri och jämmer från kvinnor och barn. Men kökarborna handlade efter sitt förut fattade beslut - de flydde. Och detta liksom i ett trollslag. Ty förrän den annalkande fienden hann angöra och beträda Kökars skär o holmar befann sig varje kökarbo ombord på de mot Sverige avseglande kökarfarkosterna. Men vilket öde! Jo, Breks värdinnan hade med sin lilla dotter i den första förskräckelsen sprungit och gömt sej. Om hon sedan ej kunnat påträffas eller om hon blev glömd när hennes släkt och vänner flydde vet man inte.




 Alltnog, då de avseglande kökarbornas segel syntes som små föremål ute på havet märkte Breks värdinnan först att hon var allena med sitt barn kvar på Kökar prisgiven åt ödet o fienden. Vad stod för henna då att göra? Ingenting annat än att sedan hon något repat sej från sin första eller rättare andra förskräckelse fatta mod. Fienden som omedelbart vidtogo med förstörelseverket nedbröto först vingarna av varje väderkvarn. Breks värdinnan deltog med friskt mod uti detta arbete ända tills turen kom till hennes egen kvarn. Då förmådde hon ej resignera. Ändå svårare var det för värdinnan att behålla modet o jämnvikten då icke blott hennes gård utan varje hus i Kökar vid samma tillfälle offrades åt lågorna.



                                       
 
                                                  Överskådlig karta över Kökar

- Då fienden återvände från Kökar blev det Breks värdinnans hårda lott att medfölja dessa såsom fånge. Hon hade dock lyckan att bliva upptagen av en läkare i vars tjänst hon torde befunnit sej en längre tid av år. Ehuru hundrade mil avskild från sin hembygd hade hon så bra som en fånge kan hava. Sedan hon lärt sej språket och invigt sej ut det främmande landets förhållanden blev hon sin husbondes högra hand. Hon lärde sej många av läkarkonstens hemligheter. Av doktorn - husbonden lärde hon sej slutligen även konsten att förutse kommande ting i det förborgade. Och denna omständighet beredde henne förutsättningen att återvända till sitt hemland och sin hembygd. ty sedan hon fått klart för sig att fred var sluten och att hennes fränder o vänner återvänt till de kära klipporna i Östersjön greps hon av hemlängtans oemotståndliga makt. Utan större svårigheter verkställde hon flykten från doktorn o hennes klarseende ögon beredde även henne  stora lättnader då de sedermera gällde att vandra på de vägar o stigar vilka ledde till hennes hembygd.




Gammal o trött av år samt fattig på ägodelar men rik på erfarenheter o mödor ankom så Breks värdinnan till Kökar. Efter 12 års bortavaro i Sverige hade kökarborna dessförinnan återvänt och uppbyggt såväl hus som väderkvarnar med vingar på ruinerna av askhögarna.





Sin återstående livstid tillbragte Breks värdinnan i Kökar. Kunnig i läkarkonsten som hon var utövade hon på gamla dagar en ständig praktik på detta område icke blott i Kökar utan också på andra åländska orter. Hon botade alla sjuka o kranka, hon profeterade om kommande händelser och hon kunde även förebrå gubbarna på ett tämligen allvetande sätt om de dessförinnan ej hade handlat i överensstämmelse med god sed o moral. Hon kallades då mera ej Breks värdinna utan Doktorinnan. Och hon skördade på gamla dar lön för de mödor o äventyr som hon under sina krafts dagar mer än de flesta fått utstå.
Doktorinnan var vis, hon var deras allt. Hon var deras såväl lekamliga som andliga "Doktorinna".

I Ålands Landskapsarkiv finns de flesta åländska kyrkböckerna samlade, men oftast med undantag för tiden under stora ofreden, så även för Kökars del.

I kommunionboken för Briggs gård No: 3 i Överboda kan man följa gårdsfolket så att från 1697 - 1702 fanns en Mats Hansson, står sedan som död, och Ingeborg hustru.

Åren 1703 - 1708 har mågen Thomas Thomasson tagit över och hustrun heter Anna Matsdotter.
Vi ser svärmor Ingeborg.

Dessa personer skall finnas med även för åren 1719-1724 jämte övrigt gårdsfolk men något märkligt hände 1721 för då försvann hela övriga gårdsfolket förutom husbondefolket vilka står ensamma på gården och går på läsförhör ända fram till 1724. Märkligt att gårdsfolket försvinner efter ofärdstiden. Och var fanns husfolket under "flykten"?  Det finns uppgifter som tyder på att inte alla på Kökar flydde och att inte alla hus skövlades.








Från 1724 fram till 1729 finns ett nytt husbondefolk på Brigs 3 en Thomas Eriksson med hustru Kristin Isaksdotter.
Så hittar vi plötsligt år 1728 en Anna "fästekvinna" på ett läsförhör den 10 januari, frågan inställer sig, är det denna Anna vi söker, som återvänt från Ryssland?

Våra spår leder oss till granngården Ers no 1 i samma by.




Här kan vi se att mellan åren 1724 och 1729 står Olof Mattsson som ensam husbonde med mängder av övrigt folk och hustru Anna dyker upp på läsförhör först 1730.

Anna Thomasdotter var född den 16.1 1679 och hennes far hette Thomas Thomasson och var kommen från Finnö, senare Brigs gården.

Anna dog den 20 maj 1760 således i hög ålder.
Kan Anna varit syster till Thomas Thomassons son Thomas på Brigs och därför kallats "värdinna" i berättelsen och fanns på Brigs då hon blev bortrövad. Hon gifte sig sedan med Olof Mattsson på Ers?
Ja detta är mina spekulationer och frågan kan diskuteras. Det återstår att noggrannare gå igenom gårdsfolken på dessa två gårdar Brigs och Ers i Överboda på Kökar.



 Flyhänt skrivet i Godby den 28 oktober år 2016

Johan G. Granlund
(Alltså, mitt nya litterära namn. Jo, jag har Georg som reservnamn ifall Sankte Pär inte skulle hitta mej på listan)

tisdag 25 oktober 2016

Georg August Wallin - sundspojken som reste till Arabien





 Georg August Wallin, porträtt utförd av R.W. Ekman efter profilteckning av Johanna Ramstedt.

Denne man av vilken det finns endast två kända avbildningar, varav den andra hittats på senare år, har ansetts vara norra Europas mest framstående upptäcktsresande och vetenskapsman. Av de finländska anses han vara den främste.





                              "Alldeles hemlikt" författad av Fil. Dr. Sofia Häggman.

Författaren Sofia Häggman är historiker och egyptolog vid Medelhavsmuseet i Stockholm. Häggman har i denna mycket intressanta och faktaspäckade bok på ett helt fantastiskt sätt fångat Georg August Wallins banbrytande forskning om Arabien samt den arabiska befolkningens liv.
Titeln Alldeles hemlikt skall enligt författarinnan komma från Wallins jämförelse mellan platser i Egypten och Åland.




Boken om Wallin illustreras av ett antal färgglada teckningar gjorda av österrikaren Hubert Sattler som seglade tillsammans med Wallin och dokumenterade i skisser och målningar det Wallin beskrev i sina dagböcker.

Boken om Wallin fick mycket god kritik.  Man skriver, Georg August Wallin var en av Finlands mest framstående upptäcktsresande och vetenskapsmän i mitten av 1800-talet. I december 1843 anlände han till Alexandria i Egypten. Året därpå bosatte han sig i Kairo. Han reste under de följande åren runt i Nildeltat och uppför Nilen. Under sina resor och sin tid i Kairo beskrev och kommenterade han ett land som var totalt obekant i hans hemland.




                     
                                  G.A. Wallins resa uppför Nilen, karta från boken Alldeles hemlikt.

Åländskfödde Wallin, som egentligen var filolog, hade en skarp etnografisk blick och var en uppmärksam lyssnare. Han engagerade sig för de människor han mötte, uppträdde som muslim, lärde sig tala en flytande arabiska och skrev troget både dagbok och brev under sin tid i Egypten. Därför har vi i dag möjlighet att följa den rastlöse och ständigt nyfikne Wallin på hans resor.
Det har egyptologen och historikern Sofia Häggman gjort. Hundrafemtio år efter Wallin reste hon i hans fotspår från Alexandrias gränder och Kairos karavanserajer till byarna och fornlämningarna på den egyptiska landsbygden.





En levnadsteckning utgiven av Svenska Litteratursällskapet om Wallin av Knut Tallqvist från år 1905.



                   
                                  Häradsskrivarbostället i Berg, Sunds socken på Åland.

Georg Augusts förfäder härstammade från Sverige och inkomna på 1600-talet till Finland. I flera generationer var man präster och så var även Georgs farfar Israel. Han var kyrkoherde i Kumlinge och Brändö på Åland. Hans son även han med det judiskt klingande namnet Israel blev kronofogde här år 1799 samt häradsskrivare år 1804.
Israel Wallin hade gift sig år 1803 med Johanna Maria Ahrenberg, en dotter till kyrkoherden i Saltvik Johan Ahrenberg.
Här bodde så familjen Wallin på häradsskrivarbostället Berg. På detta ställe föddes Georg August den 24 oktober år 1811. Georg var den fjärde i ordningen av totalt åtta barn.

Georg August bodde däremot inte länge på Berg emedan fadern fått en tjänst samma år som kronofogde och familjen flyttade till kronofogdebostället i Sund  Tosarby.





Kronofogdebostället i Tosarby, även kallad "stenhuset" från slutet av 1700-talet. Fastigheten är toppmodernt renoverad i dag och är av Ålands Landskapsstyrelse uthyrd till privat familj.

Här tillbringade så Georg August sina första fem år. I den levnadsteckning Tallqvist ägnar den lekfulle pojken berättar han att i samma hus växte även en annan gosse upp, en kusin till Georg August som kallades "Kalle". Han var i sin tur son till en avskedad löjtnant Karl Henrik von Hartmansdorff i den svenska flottan och var gift med Georg August fars syster Gustava.

Denne Kalle skall Georg August umgås med under en lång följd av år sedermera i Sunds och Saltviksbygden under sina återkommande resor till Åland.

Löjtnant Hartmansdorff skall figurera i ett annat från i Sund märkligt livsöde som finns gestaltat i romanen Generalens fånge, vilken i verkligheten var den undersköna Fredrika Charlotta Mörck från byn Vivasteby i Sunds socken. Efter sin flykt från General Demidoff och husarresten med honom i Åbo tog denne Fredrika sig med sin trolovade Tocklin, som räddat henne ur fångenskapen, till en gård i Mångstekta by. Hon skriver i sina memoarer om händelsen. Demidoff hade skickat ut denne löjtnant för att köpa tillbaka henne till honom i Åbo. Fredrika tackade åter nej med den påföljd att löjtnanten ville själv få henne till hustru.
Om detta finns en artikel i denna blogg från år 2010 under titel Generalens fånge.

Vid fem års ålder flyttar så Georg August med föräldrarna till Saltviks socken på Åland. Här bodde man i byn Bertby, på ett hemman som hans mormor innehade. Hon var änka emedan hennes man prosten Schöös hade dessförinnan avlidit. Vistelsen här varade endast ca ett år emedan hösten därpå flyttar familjen till Åbo där fadern hade fått tjänst som landskamrerare för Åbo och Björneborgs län.





Till denna miljö, Åbo stad och Stortorget därstädes.  Det måste ha varit en stor omställning för den lille gossen Georg August med detta miljöombyte. Han den lekfulle och naturälskande pojken "Ojan" som han kallade sig, fick börja klappra sig fram på kullerstensgator. Tallqvist skriver att den lille gossen var vid denna tid en mycket bångstyrig pojke med ett lättrört och häftigt lynne, som gaf sig till känna i oförvägna tilltag och egensinnigt trots. Som mycket anmärkningsvärt berättas att han redan då i den bibliska historien läste om Jerusalem, Betlehem och andra heliga orter och lifligt uttyckt sin önskan att få besöka dessa ställen.




Katedralskolan i Åbo som för övrigt detta år firar sitt 740-års jubileum.

Här skall Georg August inte alls trivas. Han skall här inte utmärka sig med någon större flit utan snarare med lättja. Hans lärare hyste inte stort hopp om honom sägs det. Läxor gillade han inte alls, han hade sitt huvud för sig själv och sina egna upptåg. Hans självrådighet och företagsamhet bragte honom i ständiga konflikter med skolans disiplin, föräldramakten och senare även med polisen.
Men så småningom börjar positiva tendenser märkas, han utmärker sig med en stark rättskänsla och ett öppet sinne för det ädla och goda och besitter ett självständigt omdöme. Han var dessutom en rask och hurtig gosse som utmärkte sig med skicklighet i allehanda kroppsövningar, i synnerhet i bollspel och simning.
Inför kamraterna gällde han för att vara en karlakarl som åtnjöt deras stora beundran.
Detta epitet skulle åtfölja honom hela livet och dessutom vara kryddat med rykten om otaliga kvinnoäventyr.
Georg August drog sig heller inte undan då det var frågan om slagsmål i kvarteren. Han gick orädd och till och med ensam emot ett flertal i bataljerna.




               
                            På senare år funnen teckning av Gustav August Wallin

Georg Adolf var även mycket intresserad av musik samt segling. Dessa intressen skulle följa honom igenom hela livet och han missade sällan en seglats i Ålands skärgård, trakterna av Aura å samt i Helsingfors skärgård. Georg var inte bara intresserad av musiken, han trakterade senare i livet ett flertal instrument, flöjt, fagott, gitarr, fiol, violoncell  samt basfiol. Enastående! Under sin tid senare i livet som magister gav han även musiklektioner. Tonsättaren Pacius var en av hans närmast vänner.
Under sin tid i Arabien upptecknade Wallin beduinmelodier varav flera blev publicerade.





Åbo brand år 1827 medförde en stor förändring i Georg Augusts liv. Redan tidigare hade föräldrarna flyttat till Helsingfors, sedan fadern blivit överkommissarie i revisionsrätten. Vid tiden för branden bodde Gustav hos sin svåger, kronofogde Andersin. Georg var då i 16-års åldern men deltog mycket aktivt i släckningen vid Åbo brand med fara för sitt liv. Hemmet man bodde i blev brandskadat.

Efter branden flyttades skolan till Raumo dit även Georg flyttade. Även härifrån finns berättelser om Georgs vilda framfart och även här utkämpades slagsmål i gränderna. År 1828 kommer han åter i konflikt med lärarna så att han slutar helt med denna skolgång och börjar i stället ta privatlektioner under en höstterminen och senare i Helsingfors. Han skall så taga sin studentexamen och inskrivas i juni 1829 i Borealiska avdelningens matrikel såsom Sundensis, d.v.s. hemma från Sunds socken.

Under student och magisteråren bor Georg August i sitt föräldrahem i Helsingfors. Detta innebar att han nu i lugn och ro kunde bedriva sina studier i den takt som passade honom och utan den ekonomiska press en student i storstaden kan känna. Han vann anseende att vara en av få som studerade av intresse och inte av tvång för sin brödkaka. Av efterlämnade anteckningar ser man att han studerade moral, filosofi och estetik. Men huvudsaken var språkstudierna. Det gällde grekiska, latin och österländska språk samt tyska, franska och engelska, men märkligt nog inte finska.  Han läste den tidens förnämsta mästerverk vilka var hans älsklingslektyr. Det var Schiller, Goethe, Rousseau, Scott och Shakespeare, vilka han alla läste på originalspråken. Detta lade grunden till den språkkunskap han så väl behövde i framtiden.

Georg August började sina orientaliska språkstudier hos adjunkt Wallenius sedermera under professor Geitlins ledning. Han tränade sin kropp inför framtida orientaliska resor genom att nattetid sova ute på bara brädor och i oeldade rum.
Han gjorde långa promenader i skog och mark och kunde upptäcka naturen i sin omväxlande skönhet. Detta tränade hans observationsförmåga och lärde honom forma intryck.
Georg August tränade allehanda kroppsövningar, han ville bli spänstig och stark. Särskilt segling och simning utövade han ofta. Simturerna kunde utökas till långa sträckor runtom i Helsingfors skärgård.

Efter att Georg August tillsammans med sex andra studenter deltagit i en baluns med efterföljande slagsmål inom universitetet blir hela gänget relegerade fram till vårterminens slut. Disciplinnämndens beslut delges den 16 december år 1834. Georg August tar det lugnt och åt sin mor säger han: Jag kommer nog ändå att bli en bra karl".

Nu händer något märkligt, självaste rektorn ger i stället uppgiften till honom  att bli informator för sin son Wilhelm Lagus och denne skulle komma att följa honom i "landsflykten". Han finns härefter tillsammans med Lagus på Svidja gård i Åboland. På våren så snart isarna smält ombyttes vistelseort i det att Wallin tillsammans med sin skyddsling seglar till sitt kära Åland. Här bodde de delvis i Tosarby hos Hartmansdorffs, dels på Haga kungsgård i Saltvik.





                                      Haga kungsgård i Saltvik i dag.

Wilhelm Lagus berättar i sina memoarer att själva uppdraget skötte Georg August med så liten insats som möjligt. Han ansåg det vara av stor vikt att bereda sig själv så lång ledighet som möjligt. Tiden användes ofta till olika slag av nöjen, musik, dans, seglatser o.d. Egna studier bedrev Wallin mycket sällan så att t.o.m. eleven undrade vad han höll på med. Han skriver: På soffan ligger Wallin raklång i sin snäfva bomullstygs nattrock. framför sig på bröstet håller han en väldig bok i imperialformat, det är stundom Goethe eller Shakespeare, aldrig annat. Men vad han flitigt använder är sin snusdosa.
Förgäves sökte Lagus utgrunda vad denne man tänkte bli i framtiden. Lösningen på gåtan finner han då Georg August på midsommardagen predikar i Saltviks kyrka.  Men säger han, obestämda, dunkla rykten om den avhållne läraren nådde mina öron och som tycktes utesluta möjligheten av den förmodade framtidsplanen.
(Vad Lagus här troligen hört var att Georg August skulle haft ett kärleksäventyr med prästfrun)

I september 1835 återvänder lärare Wallin med sin elev till Helsingfors. Han fortsätter sin informatorsyssla och blir en medlem av familjen Lagus. Man bor i trakten av Trekanten. Här trivdes Georg fint, här får han ostört öva på sitt fagottspel i lugn och ro.  Efter en tid säger han upp sig och flyttar till sina föräldrar som bor på Högbergsgatan vid södra brandtorget. Hans avsikt var att nu ta itu med sina studier och bli färdig för promotionen påföljande vår.

Den 12 april 1836 avlägger Wallin filosofie kandidatexamen efter en studietid om sju år. Hans kunskaper i de klassiska och orientaliska språken översteg laudaturs normalnivå enligt professorn.
Då allt var klart utbrister Georg August: Ja nu får man äntligen studera det man vill!

Den 21 juni samma år vann Wallin lagerkransen vid promotionen och promotor var professor F.W. Pipping. Wallin ansågs vara den mest lovande av hela gruppen då bekransade.

Som magister antogs Wallin i september 1836 till extraordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket. Jämte det studerade han orientaliska språk, huvudsakligen arabiska och persiska under professor Geitlin. Wallin var vid denna tid känd som ett språkgeni. Hans styrka låg i den lätthet han lärde sig språket och att praktiskt utöva det. Han talade nu latin, arabiska, persiska, tyska, franska, engelska och ryska. Man är osäker på hur mycket finska han kunde.

I juni 1839 försvarade Wallin offentligt en akademisk dissertation på latinska språket om den huvudsakliga skillnaden mellan den moderna och den klassiska arabiskan, varpå han den 29 juli utnämndes till docent i orientaliska litteraturen.


                                   
                                              Sankt Petersburg, den stora staden

Att inneha en docentur denna tid gav möjlighet att föreläsa i universitetet men detta oavlönat.
Det var nu dags för Georg August att börja tänka på brödfödan. Han tänker sig ett arbete i Petersburg. Kanske inom diplomatin, han kan ju en massa språk. Kanske han via det kunde få resa i Österlanden?
I februari år 1840 anträdes färden till Sankt Petersburg. Den lysande staden gör stort intryck på honom. Med stort intresse följer han det livliga livet på stadens gator. Det var nu tiden före fastan och folk var i rörelse. Med största intresse iakttar den unge finnen under sina strövtåg det brokiga livet på gatorna och den stora mängden av olika folktyper som vandrar där.

Han sammanträffar här med två som har tror inflytelserika personer som lovar att hjälpa honom för ett arbete men han skall bli besviken. Ingen av dem kan ordna något och ännu i slutet av mars är allt öppet. Tillsammans med ett par kamrater med vilka han bor tillsammans med hos en finsk fru i staden börjar han ånyo studera orientaliska språk. Då universitetet stänger för sommaren återvänder han till Finland. Här vill han tillbringa sommaren och återvända till hösten. Oklart är vad Wallin gjorde denna sommar men åtminstone seglade han i skärgården för han hade frågat sin mor om hon har segelbåten kvar.

I augusti återvänder Georg August till Petersburg denna gång med ångaren Helsingfors via Viborg.
På båten sammanträffar kamraterna med en krukmakare och nu flyger pojkvaskern in i docenten. Han passar på att då krukmakaren tittar bort byta ut flaskinnehållet med starkvaror emot sjövatten. På landsväg fortsätter så färden emot Petersburg.
Wallin blir nu elev på det orientaliska institutet och här har han fri entré till teatrar och opera. Detta tilltalade honom. Han besöker varje söndag engelska kyrkan emedan han hyser stor respekt för engelsmännen.
Wallin skall så träffa persern Mirza Ismail som undervisar honom i moderna persiska samt schejk Mohammed Aijad at Tantawi från Azhar universitetet i Kairo som undervisar honom i det egyptisk-arabiska talspråket. I Aijad får han en intresserad och skicklig lärare som kom att stå honom nära under hela livet.

Wallin dröjer denna gång i Petersburg fram till våren 1841. Han besöker hemlandet under sommaren och återvänder i september. Wallin fortsätter med sina språkstudier med samma iver som förut. Umgänget med dessa två österlänningar, deras livliga berättelser om Orienten, dess sagoberättare, sångare, danserskor och alla fröjder stärkte den längtan Wallin länge hyst att med egna ögon få se sina barndomsdrömmars underland.
Då reseunderstödet å universitetets stat för unga litteratörer hösten 1841 anslogs ledigt att ansökas, var det naturligt att Wallin skulle söka det.  Han är nu orolig för om han skall få stipendiet. Han säger: "Blir det ett nej, är jag rädd att sjunka neder af sorg och harm, blir det ett ja är jag rädd för att hjärtat hoppar ur bröstet på mig".

Den ansökan Georg August uppgjort innehöll hela hans långa resplan. Ingen annan finsk man hade företagit en sådan resa tidigare, detta var en resa till gagn för universitetet och för vetenskapen i allmänhet, huvudsakligen för att undersöka det arabiska språkets olika dialekter.




                                     
                                          Wallins många och långa resor i Arabien

Resplanen var att via en mellanuppehåll i Bonn, över Triest resa till Alexandria samt Kairo, att där förkovra sig ytterligare i arabiska. Härifrån via Nilfloden till Syene, under tiden undersöka olika dialekter på resan samt beskåda historiska sevärdheter. Via en hamn vid Röda havet fara över till Arabiska fastlandet. Vistas sex månader i Saba och trakterna av berget Khasein för att komplettera upplysningar om det himaritiska språket. Att sedan bese Mekka och dröja där en månad, ytterligare komplettera sina kunskaper i arabiskan så att han oupptäckt kunde förklädd ta sig långt in i den arabiska halvön och där studera de olika folkslagens dialekter.





                                   Wallins klädedräkt med turban och fotsid rock

 Han ville umgås med muhammedanerna för att lära sig deras livsvillkor och levnadssätt. För att fullgöra allt detta behövde han korsa landet två gånger, och han ville även studera vahhabitsekten, bese deras huvudstad, dröja där omkring en månad och sedan ta sig upp mot Persiska viken. Därpå återvända genom öknen till Medina direkt eller från Basram. Härefter ämnade han komma upp mot Palestina för att från någon Medelhavshamn återvända till Konstantinopel.






                             
                                    Philaetemplet vackert beläget på en ö i Nilen



                              Ramses II stora klipptempel i Abu Simbel

Denna resplan var den märkligaste och djärvaste en finländsk man hade ämnat utföra. Detta var inte en studieresa i vanlig mening utan en upptäcktsfärd delvis i trakter där ingen europé beträtt och där varje steg är förenat med livsfara. Ytterligare kan tilläggas att Wallin på hemresan ämnade besöka tatariska stammar för att insamla uppgifter till framdeles anställande undersökningar om de finska och tatariska språkstammarnas förvantskap.

Stipendium hade sökts av sex delvis förtjänstfulla personer, han hade bifogat sin ansökan med intyg från sina professorer i orientaliska språk, vilka intygade att Wallin förvärvat en ovanlig förmåga att på arabiska språket med lätthet läsa, skriva och meddela sig med andra.



                        Exempel på Wallins förmåga att skriva på arabiska

Den 4 december 1841 avgörs frågan och Georg August Wallin erhåller stipendiet. Wallin planerar nu för sin resa som han bestämmer till att bli först våren 1843, vilket beviljas honom.

Wallin går nu även en kurs i medicin för att vinna insikter i denna vetenskap som kunde vara för honom nödiga för att med större lätthet och säkrare hopp om framgång verkställa den tilltänkta resan ibland Orientens uti läkarekonsten nästan alldeles oerfarna folk. Han får bifall även för denna sak.
Denna utbildning var en skickligt drag av Wallin. Det skulle visa sig att han hade stor nytta även ekonomiskt av denna kunskap under resan.

Vid nyåret 1843 tar Georg August Wallin avsked av sin syster i Åbo. Kort före avresan samlades ett antal vänner till en avskedsfest för honom. Till midnatt tar Georg till orda: Nu skall här lagas en brylå! Denna tid på dygnet visar det sig ogörligt för ingredienserna. Georg begär papper och penna och med nyss förvärvade halvdoktorspapper skriver han ut ett recept vilket den ena i sällskapet tar med sig till närmaste apotek. Apotekaren stirrar på det ovanliga pappret och ger motvilligt ut spriten. Med en träslev drucko sällskapet så Georg August Wallins avskedsskål, medan morgonrodnaden på österns himmel bebådade en ny dag.

Sådant var Georg August Wallins avsked från fosterlandet, vilket han sedan inte skulle se på 7 långa år.

Georg August hade en stor del av sitt liv plågats av bölder, troligen sviter av syfilis, vilken var vanlig denna tid.

Förrän någon anat kom så slutet. Det var om aftonen lördagen den 23 oktober år 1952, dagen före Wallin skulle fyllt 41 år. Skenbart kry hade han nyss haft besök av en bekant och som vanligt med sin mor och syster suttit vid tebordet. Då kände han plötsligt en häftig smärta i bröstet och lade sig. Kl 11 hade han stilla och oförmärkt dragit sitt sista andetag.

Det oväntade sorgebudet väckte den djupaste bestörtning både inom som utom hemlandet. Den anställda läkarbesiktningen gav vid handen att den plötsliga döden förorsakats av att den stora pulsådern hade brustit.

I Helsingfors Tidningar ingår en dikt som Zakarias Topelius skrev till hans minne.

Gå vandrare på lifvets väg,
Din bana fram med fasta steg,
Och mät ditt mål - ej dina fjät,
Ej dina faror mät!

Fredagen den 29 oktober, på eftermiddagen bars den avlidnes stoft av västfinska studenter och forna elever till graven. Hela den övriga studentkåren och en stor del av huvudstadens befolkning slöt sig till sorgetåget. Hans vän, professor Geitlin, höll griftetalet och tecknade med varma av förståelse och av tillgivenhet burna ord hans korta levnadslopp och ädla manliga karaktär. Koraler sjöngos av akademiska sångföreningen och först när oktoberdagens tidiga skuggor fallit över nejden skildes man åt.
I oktober år 1860 avtäcks denna minnessten som är en gåva av universitetets lärarkår.
Vid tillfället uppläses en dikt av den unge Julius Wecksell:

På öknens slätter i natten en beduin framfar
Kamelen vaggar sakta, och himmelen tindrar klar
In slumra öknens vågor vid vandrarens aftonpsalm
vid vägen i toppen bruten, står vissnad, ung en palm.




Georg August Wallin, Abdu- l - Wali, gravvård på Sandudds begravningsplats.






En kort tid efter att Georg August avlidit, tecknar Johanna Conradina Ramnstedt (fru Lagus) denna profilteckning av honom. Den ligger sedan som förlaga inför R.W. Ekman som därefter målar porträttet.

Upptäcknad i Godby den 25 oktober år 2016


Johan Granlund






tisdag 11 oktober 2016

Bronsklubban från Finby - handtag till nattvardskärl från ryska kyrkan i Bomarsunds fästning?






Finbyklubban, här utställd i en monter på Ålands Museum

År 1925 hittade den då tioåriga finbypojken Gösta Sundman denna märkliga tingest. Närapå tio år därefter, år 1934, gör den då nyutnämnde landskapsarkeologen Matts Dreijer ett besök hos bonden Einar Sundman på gården Mattas i Sund Finby. Vi låter Dreijer själv berätta om hur det gick till då han för första gången såg föremålet. Här nedan Matts minneshågkomster.




- En kväll förde lyckans gudinna mina steg till "Mattasin"  i Finby och eftersom jag kände de flesta bönder personligen sedan mina år vid Ålands Centrallag, plägade jag vid mina cykelfärder i bygderna ibland titta in hos någon av dem och fråga huru korna mjölkade eller huru gumman mådde.
Einar berättade för mig om det egendomliga föremål, han hittat, då han några år tidigare grävt i sin trädgård. Trots protester lyckades jag förmå honom att gå upp på vinden efter föremålet. Jag hörde honom prata för sig själv och slänga lådor däruppe. Men slutligen kom han med det. Jag förstod genast att jag hade fått århundradets fynd i min hand. Stilen på de två apostlafigurerna på klubbans holk tydde på tidig medeltid.
"Jasså" sade han, vill du ha den till museet så stopp den i fickan!




Vi ser här Mattas gården i Finby från i dag. Gården drives i dag som Mattas Gårdsmejeri av Einar Sundmans sonsons dotter. Gården besökes av tusentals gäster varje år på Skördefesten.

Till vänster ser vi den gamla trädgården dit Einar hade kört jord från "Korsgälorna", en åkerteg några hundra meter därifrån. 
 Jag har varit i kontakt med Göstas dotter Marita Karlsson och hon berättar att det var hennes far, då tioåriga Gösta Sundman, som egentligen hittade föremålet och tog vara på det. Så det var nog i Göstas leksakslådor Einar var och rotade medan Matts Dreijer väntade i köket.




Här ser vi den egentliga fyndplatsen.

 Området kallas "Korsgälorna" och har hetat så i alla tider. Här går den urgamla vägen från Finby norrut emot Lövvik och över bergen till Sunds kyrka. Denna väg hade varje söndag i hundratals år trampats av Finby och Tranviksbor, längre fram längs vägen anslöt sig Persnäs och Persbyfolket, Gunnarsbyborna, Domarbölarna och Jyssbölsfolket. 

Längst fram i bild tar vägen en skarp sväng emot vänster och precis där fanns "Sjöblads gälan", en liten åkerteg som hörde till Trögers hemman och som Anselm Sjöblad brukade denna tid. Åkertegen är nu beväxt med löv och barrskog.




Här ser vi Anselm Sjöblad med sin hustru Ulla som skördar säd på sin åkergäla i slutet av 1940-talet. I kanten längst bort i bild går kyrkvägen och där fanns troligtvis den jordhög som Einar berättar att han hämtade jord ifrån till sin trädgård. Med största sannolikhet var det frågan om dikesjord som han tog tillvara. Finbys gårdsbackar var den tiden ganska steniga och jorden var moränrik så att Finbys bönder fyllde på med jord från bördigare marker för sina trädgårdar. Så gjorde även man på min hemgård Norrgårds som var granne med Mattas.





Mattas gamla stenstolpa vid infarten till gården.




Låt oss se hur Ålands Museum presenterar klubban, i  presentationen står följande:

Finbyklubban, ett lösfynd från Mattas i Finby Sund. En förgylld klubba bestående av en holk och ett tillplattat huvud med 12 trubbiga knoppar. Holken har två apostlafigurer ställda på vardera sidan klädda i bysantinska dräkter. Klubban har tolkats som nod till en korsstav.


Jag ber nu min vän Graham Robins, intendent och ansvarig för Ålands kulturhistoriska museum, att ge mig mera upplysningar om föremålet, ni har säkert mera uppgifter om denna märkliga "kristliga klubba" säger jag. Efter en dag har jag följande uppgifter i min e-postlåda:

 Sund Finby 460:1 Bronsklubba.
Totallängd 92 millimeter, mm, holkens längd 60 mm, holkens diameter 38 mm. Kulan har ursprungligen haft tolv taggar i tre rader innehållande envar fyra, yttersta radernas taggar har varit trekantiga med en plan yta utåt, mittenradens taggar avlångt fyrkantiga, ur kulan har en del av väggen bortfallit, varigenom endast sju taggar numera finnes kvar, på kulans topp finns ett runt hål med 18 mm diameter omgiven av en 7 mm platt vulst, holken har i relief symmetriskt ställda två apostlafigurer med vänstra handen hållande en bok över magen, den högra armen upplyft från armbågen, klädnaden gör ett veck ovanom knäna, nedre delen av kjorteln ornerad med två vertikala streck med två tvärstreck inuti ( på ena figuren, på andra saknas tvärstrecken ) samt sneda streck, kjortelfållen markerad med två parallella horisontella streck med tvärstreck inuti, emellan apostlafigurerna står två figurer förmodligen trädmotiv med topparna kluvna och böjda i bågar åt vardera sidan, rötterna markerade genom vertikala resp. snett lutande streck emellan de nämnda fyra figurerna i relief finns inristade fyra dylika figurer, holkens bas är markerad av en 4 mm bred och 4 mm hög vulst.


Ja så långt experternas noggranna analys av Finby klubban.



Finby klubban i sällskap med många fina fynd från Åland.

Så kommer då en fortsättning på uppgifterna i museets kartotek: Enligt brev av Dr. C.A. Nordman vid Finlands Nationalmuseum kan klubban dateras till omkring 1250. Klubban påträffades hösten 1934 under grävning i trädgården hos Mattas. Gåva till museet av gårdens ägare Einar Sundman.
( årtalet här måste vara fel, skall vara 1925 inte 1934, det var då den överlämnades)

Tilläggsuppgifter år 1972: Trädgården ligger norr om gamla landsvägen i (norra Finby) och ca 10 meter öster om Mattas mangårdsbyggnad. Jorden påfylld från en gärda i en skogskant norr om Finby. Gården har tillhört Trögers hemman, ägs nu av (1972) av Anselm Sjöblad i Finby. Uppgiftslämnaren Gösta Sundman, Finby, ca 10 åring hittade klubban. Hans far Einar Sundman lämnade in den till museet. Tilläggas kan att Gösta Sundman föddes den 1 augusti år 1915.

Så, nu börjar sammanhanget klarna och alla bitar föll på plats. Gösta Sundman besöker det nyinvigda Ålands Museum och får se "finbyklubban" utställd. Han kommer då in med tilläggsuppgifterna för det var ju han som hittade den en gång som 10-årig grabb och en sådan händelse glömmer man ju aldrig. 


Matts Dreijer, var en gudabenådad talare med en otrolig fantasi som jag personligen har fått lyssnat till ett antal gånger. Matts har i ett antal artiklar förklarat hur denna "biskops" nod till en korsstav hamnat i ett dike i norra Finby. Han drog den slutsatsen att det är den på de Baltiska havets öar döda och där begravda biskop Wennis korsstavsnod. Hans grav finns ju vid Sunds kyrka och "finbyrövarna" smälte bort guldet och slängde klumpen "till skogs". Så var det, punkt slut!






Datorsimulerad bild av "Ryska kyrkan" i Bomarsunds fästning. Bild ur boken Bomarsund av Robins, Skogsjö & Örjans.

Denna bloggs redaktör har inte tillnärmelsevis lika god talets gåva som Matts Dreijer hade men jag kan berömma mig med att ha lika bra fantasi som han. En forskare, antingen utbildad eller amatör kommer ingenstans om man inte har fantasi och kan försöka leva sig in i händelserna. 

Jag skall här komma med den teorin att vi har här att göra med ett föremål som bortrövats från den ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning år 1854. 
På klubban finns två apostlafigurer och en av dem är Andreas, Petrus broder som blev skyddshelgon för Ryssland, Grekland och Skottland. Andreas blev avrättad på ett snedställt kors, ett s.k. Andreaskors, han brukar hålla en bokrulle i sin hand. Till yrket var han fiskare samma som sin bror och han åtlydde Jesus befallning "bliv människofiskare"!




Föremålet har blivit bedömt vara en "klubba" eller en nod till en biskopsstav. Det senare enligt Matts Dreijer. Det skulle då passa in på en hög kyrklig dignitär som vandrade i Sundsbygden, eventuellt Wenni själv.
Jag lutar mera åt att det är en del av ett föremål som stulits ifrån den ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning.





Då man slår upp frågan om vad är en nod, får man 15 olika betydelser. En av dem är inom konsten: Tillplattad kula på vinglas eller ansvällning på skaftet till pokal.




Inom den katolska kyrkovärlden kallas dessa kärl Ciborium och inom den österländska ortodoxa sidan Diskos. Vid sökning på ciborium får man följande uppgifter: Ett nattvardskärl som används i liturgin för att förvara det invigda, konsekrerade nattvardsbrödet, även kallade oblater. Ett ciborium är ofta av metall och ser ut som en kalk, med fot, nod, hals och behållare.
Jag anser att den funna noden är mellanstycket till ett nattvardskärl. Foten, halsen och kärlet är bortslagna och vi har mellanstycket, noden.




Fransmännens läger i Finby. Bildtext i Nya Åland. En del av krigets vardag i fransmännens huvudläger i Finby har fransmannen Morel-Facio fångat här. En stilla by-idyll mitt i kriget visar något av den dåtida landskapsbilden. ( Foto Jan Andersson).

Vi skall låta fantasins vingar få fritt spelrum! Då jag legat några sömnlösa nätter och funderat på denna händelse sade det bara "klick". Såhär gick det till: Fransmännen (ca. 12.000 man och kvinnor) hade sitt tältläger i Finby. De var tillsammans med brigadmajor Jones från England som slöt upp via Mångstekta med om stormningen av fästningen. Nu var det ingen hejd på röveriet. Otaliga föremål försvann och finns än i dag på olika auktionssajter världen över. Då man kommer in i ryska kyrkan hittar man många fina saker. Här har vi lite nattvardskärl, dom tar vi med oss till Finbytältet och smälter ned. Sagt och gjort och då man fått bort guldet kastar man iväg bronsklumpen över skogsvägen för den ids man ju inte släpa till Frankrike. 

Den bild vi ser ovan är tagen just från det håll där vi befinner oss i våra "klubbeforskningar". Vyn vi ser är ritad från den väg som går emot Korsgälorna, det är min allra bestämdaste uppfattning. Här har jag sprungit och lekt som barn så vyn jag ser framför mej är exakt. Mattas ladan till höger och deras kvarn, Trögers uthusen och kvarnen mot vänster och längst bort Norrgårds gårdsmiljö med sin kvarn. 

En man som jag träffade ofta som barn och som jag fiskade och for ut på fågelskyttefärder med var Henry Lindholm. Han bodde i torpet som förr kallades Sammels, ett stenkast från fyndplatsen, han bedrev växthusodling. Henry berättade vad han hört angående fransmännens läger i Finby. De hade sina tält nära vårt hus sade dom gamla.





Förstadagsbrev, lertassar och bronsklubban år 1986.

Alla trevliga saker som hänt på Åland måste ju får ett eget frimärke. Här ståtar vår bronsklubba i all sin glans och året är 1986. Är den inte vacker?


Klubbat i Godby den 11 oktober år 2016

Johan Granlund

Bronsklubban från Finby - handtag till nattvardskärl från Bomarsund?






Finbyklubban, här utställd i en monter på Ålands Museum

År 1925 hittade den då tioåriga finbypojken Gösta Sundman denna märkliga tingest. Närapå tio år därefter, år 1934, gör den då nyutnämnde landskapsarkeologen Matts Dreijer ett besök hos bonden Einar Sundman på gården Mattas i Sund Finby. Vi låter Dreijer själv berätta om hur det gick till då han för första gången såg föremålet. Här nedan Matts minneshågkomster.




- En kväll förde lyckans gudinna mina steg till "Mattasin"  i Finby och eftersom jag kände de flesta bönder personligen sedan mina år vid Ålands Centrallag, plägade jag vid mina cykelfärder i bygderna ibland titta in hos någon av dem och fråga huru korna mjölkade eller huru gumman mådde.
Einar berättade för mig om det egendomliga föremål, han hittat, då han några år tidigare grävt i sin trädgård. Trots protester lyckades jag förmå honom att gå upp på vinden efter föremålet. Jag hörde honom prata för sig själv och slänga lådor däruppe. Men slutligen kom han med det. Jag förstod genast att jag hade fått århundradets fynd i min hand. Stilen på de två apostlafigurerna på klubbans holk tydde på tidig medeltid.
"Jasså" sade han, vill du ha den till museet så stopp den i fickan!




Vi ser här Mattas gården i Finby från i dag. Gården drives i dag som Mattas Gårdsmejeri av Einar Sundmans sonsons dotter. Gården besökes av tusentals gäster varje år på Skördefesten.

Till vänster ser vi den gamla trädgården dit Einar hade kört jord från "Korsgälorna", en åkerteg några hundra meter därifrån. 
 Jag har varit i kontakt med Göstas dotter Marita Karlsson och hon berättar att det var hennes far, då tioåriga Gösta Sundman, som egentligen hittade föremålet och tog vara på det. Så det var nog i Göstas leksakslådor Einar var och rotade medan Matts Dreijer väntade i köket.




Här ser vi den egentliga fyndplatsen.

 Området kallas "Korsgälorna" och har hetat så i alla tider på gamla skattläggningskartor. Här går den urgamla vägen från Finby norrut emot Lövvik och över bergen till Sunds kyrka. Denna väg hade varje söndag i hundratals år trampats av Finby och Tranviksbor, längre fram längs vägen anslöt sig Persnäs och Persbyfolket, Gunnarsbyborna, Domarbölarna och Jyssbölsfolket. 

Längst fram i bild tar vägen en skarp sväng emot vänster och precis där fanns "Sjöblads gälan", en liten åkerteg som hörde till Trögers hemman och som Anselm Sjöblad brukade denna tid. Åkertegen är nu beväxt med löv och barrskog.




Här ser vi Anselm Sjöblad med sin hustru Ulla som skördar säd på sin åkergäla i slutet av 1940-talet. I kanten längst bort i bild går kyrkvägen och där fanns troligtvis den jordhög som Einar berättar att han hämtade jord ifrån till sin trädgård. Med största sannolikhet var det frågan om dikesjord som han tog tillvara. Finbys gårdsbackar var den tiden ganska steniga och jorden var moränrik så att Finbys bönder fyllde på med jord från bördigare marker för sina trädgårdar. Så gjorde även man på min hemgård Norrgårds som var granne med Mattas.





Mattas gamla stenstolpa vid infarten till gården.




Låt oss se hur Ålands Museum presenterar klubban, i  presentationen står följande:

Finbyklubban, ett lösfynd från Mattas i Finby Sund. En förgylld klubba bestående av en holk och ett tillplattat huvud med 12 trubbiga knoppar. Holken har två apostlafigurer ställda på vardera sidan klädda i bysantinska dräkter. Klubban har tolkats som nod till en korsstav.


Jag ber nu min vän Graham Robins, att ge mig mera upplysningar om föremålet, ni har säkert mera uppgifter om denna märkliga "kristliga klubba" säger jag. Efter en dag har jag följande uppgifter i min e-postlåda:

 Sund Finby 460:1 Bronsklubba.
Totallängd 92 millimeter, mm, holkens längd 60 mm, holkens diameter 38 mm. Kulan har ursprungligen haft tolv taggar i tre rader innehållande envar fyra, yttersta radernas taggar har varit trekantiga med en plan yta utåt, mittenradens taggar avlångt fyrkantiga, ur kulan har en del av väggen bortfallit, varigenom endast sju taggar numera finnes kvar, på kulans topp finns ett runt hål med 18 mm diameter omgiven av en 7 mm platt vulst, holken har i relief symmetriskt ställda två apostlafigurer med vänstra handen hållande en bok över magen, den högra armen upplyft från armbågen, klädnaden gör ett veck ovanom knäna, nedre delen av kjorteln ornerad med två vertikala streck med två tvärstreck inuti ( på ena figuren, på andra saknas tvärstrecken ) samt sneda streck, kjortelfållen markerad med två parallella horisontella streck med tvärstreck inuti, emellan apostlafigurerna står två figurer förmodligen trädmotiv med topparna kluvna och böjda i bågar åt vardera sidan, rötterna markerade genom vertikala resp. snett lutande streck emellan de nämnda fyra figurerna i relief finns inristade fyra dylika figurer, holkens bas är markerad av en 4 mm bred och 4 mm hög vulst.


Ja så långt experternas noggranna analys av Finby klubban.



Finby klubban i sällskap med många fina fynd från Åland.

Så kommer då en fortsättning på uppgifterna i museets kartotek: Enligt brev av Dr. C.A. Nordman vid Finlands Nationalmuseum kan klubban dateras till omkring 1250. Klubban påträffades hösten 1934 under grävning i trädgården hos Mattas. Gåva till museet av gårdens ägare Einar Sundman.
( årtalet här måste vara fel, skall vara 1925 inte 1934, det var då den överlämnades)

Tilläggsuppgifter år 1972: Trädgården ligger norr om gamla landsvägen i (norra Finby) och ca 10 meter öster om Mattas mangårdsbyggnad. Jorden påfylld från en gärda i en skogskant norr om Finby. Gården har tillhört Trögers hemman, ägs nu av (1972) av Anselm Sjöblad i Finby. Uppgiftslämnaren Gösta Sundman, Finby, ca 10 åring hittade klubban. Hans far Einar Sundman lämnade in den till museet. Tilläggas kan att Gösta Sundman föddes den 1 augusti år 1915.

Så, nu börjar sammanhanget klarna och alla bitar föll på plats. Gösta Sundman besöker det nyinvigda Ålands Museum och får se "Finbyklubban" utställd. Han kommer då in med tilläggsuppgifterna för det var ju han som hittade den en gång som 10-årig grabb och en sådan händelse glömmer man ju aldrig. 


Matts Dreijer, var en gudabenådad talare med en otrolig fantasi som jag personligen har fått lyssnat till ett antal gånger. Matts har i ett antal artiklar förklarat hur denna "biskops" nod till en korsstav hamnat i ett dike i norra Finby. Han drog den slutsatsen att det är den på de Baltiska havets öar döda och där begravda biskop Wennis korsstavsnod. Hans grav finns ju vid Sunds kyrka och "finbyrövarna" smälte bort guldet och slängde klumpen "till skogs". Så var det, punkt slut!






Datorsimulerad bild av "Ryska kyrkan" i Bomarsunds fästning. Bild ur boken Bomarsund av Robins, Skogsjö & Örjans.

Denna bloggs redaktör har inte tillnärmelsevis lika god talets gåva som Matts Dreijer hade men jag kan berömma mig med att ha lika bra fantasi som han. En forskare, antingen utbildad eller amatör kommer ingenstans om man inte har fantasi och kan försöka leva sig in i händelserna. 

Jag skall här komma med den teorin att vi har här att göra med ett föremål som bortrövats från den ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning år 1854. 
På klubban finns två apostlafigurer och en av dem är Andreas, Petrus broder som blev skyddshelgon för Ryssland, Grekland och Skottland. Andreas blev avrättad på ett snedställt kors, ett s.k. Andreaskors, han brukar hålla en bokrulle i sin hand. Till yrket var han fiskare samma som sin bror och han åtlydde Jesus befallning "bliv människofiskare"!




Föremålet har blivit bedömt vara en "klubba" eller en nod till en biskopsstav. Det senare enligt Matts Dreijer. Det skulle då passa in på en hög kyrklig dignitär som vandrade i Sundsbygden, eventuellt Wenni själv.
Jag lutar mera åt att det är en del av ett föremål som stulits ifrån den ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning.





Då man slår upp frågan om vad är en nod, får man 15 olika betydelser. En av dem är inom konsten: Tillplattad kula på vinglas eller ansvällning på skaftet till pokal.




Inom den katolska kyrkovärlden kallas dessa kärl Ciborium och inom den österländska ortodoxa sidan Diskos. Vid sökning på ciborium får man följande uppgifter: Ett nattvardskärl som används i liturgin för att förvara det invigda, konsekrerade nattvardsbrödet, även kallade oblater. Ett ciborium är ofta av metall och ser ut som en kalk, med fot, nod, hals och behållare.
Jag anser att den funna noden är mellanstycket till ett nattvardskärl. Foten, halsen och kärlet är bortslagna och vi har mellanstycket, noden.




Fransmännens läger i Finby. Bildtext i Nya Åland. En del av krigets vardag i fransmännens huvudläger i Finby har fransmannen Morel-Facio fångat här. En stilla by-idyll mitt i kriget visar något av den dåtida landskapsbilden. ( Foto Jan Andersson).

Vi skall låta fantasins vingar få fritt spelrum! Då jag legat några sömnlösa nätter och funderat på denna händelse sade det bara "klick". Såhär gick det till: Fransmännen (ca. 12.000 man och kvinnor) hade sitt tältläger i Finby. De var tillsammans med brigadmajor Jones från England som slöt upp via Mångstekta med om stormningen av fästningen. Nu var det ingen hejd på röveriet. Otaliga föremål försvann och finns än i dag på olika auktionssajter världen över. Då man kommer in i ryska kyrkan hittar man många fina saker. Här har vi lite nattvardskärl, dom tar vi med oss till Finbytältet och smälter ned. Sagt och gjort och då man fått bort guldet kastar man iväg bronsklumpen över skogsvägen för den ids man ju inte släpa till Frankrike. 

Den bild vi ser ovan är tagen just från det håll där vi befinner oss i våra "klubbeforskningar". Vyn vi ser är ritad från den väg som går emot Korsgälorna, det är min allra bestämdaste uppfattning. Här har jag sprungit och lekt som barn så vyn jag ser framför mej är exakt. Mattas ladan till höger och deras kvarn, Trögers uthusen och kvarnen mot vänster och längst bort Norrgårds gårdsmiljö med sin kvarn. 

En man som jag träffade ofta som barn och som jag fiskade och for ut på fågelskyttefärder med var Henry Lindholm. Han bodde i torpet som förr kallades Sammels, ett stenkast från fyndplatsen, han bedrev växthusodling. Henry berättade vad han hört angående fransmännens läger i Finby. De hade sina tält nära vårt hus sade dom gamla.





Förstadagsbrev, lertassar och bronsklubban år 1986.

Alla trevliga saker som hänt på Åland måste ju får ett eget frimärke. Här ståtar vår bronsklubba i all sin glans och året är 1986. Är den inte vacker?


Klubbat i Godby den 11 oktober år 2016

Johan Granlund