fredag 2 augusti 2019

Det byggdes kyrkor i Tranvik på 1600-talet






Iniös nuvarande kyrka, byggnadsår 1798 - 1800

Som så ofta i min hembygdsforskning får jag komma med uttrycket "av en tillfällighet" så även med följande berättelse.

Jag råkade på nätet bläddra i en jultidning och får se en berättelse om en gammal kyrka i Iniö och där framgick att denna skulle varit byggd i byn Tranvik i Sunds socken. Då denna by är grannby till min hemby Finby och från Södergårds i Tranvik kom även min farmor, spetsade jag ögonen och läste vidare.

Artikeln var skriven av pastor Rafael Weckström och ingick i jultidningen Den signade dag och hade rubriken "Några reflektioner kring en skärgårdskyrkas öden":

Första gången ett kapell i Iniö omnämndes är år 1557 i samband med den så kallade "Silverskatten".
Iniö var sedan år 1554 ett kapell under Töfsala socken. Synbarligen åsyftade hävdatecknaren samma kapell, då han i "Inniö Kappells Bookh" från 1641 - 1738 förtäljer bland annat följande:









Inniö Kappells Bookh åren 1641 - 1738

Anno 1642 belf Medh Capell Bönderna aftald om edt Nydt Capells uphugningh, efter det gambla ähr aldeles förfallidt och ståår på et wådt rum at grifterna medh Watn fulla blefvo, ty opledhes en bewuemlig och Tår Plass, det Nya Capellet fattias skall, blev beslutit af sysslåman Eskell Jönsson i Söderby Capellet Opbyggt färdiigt skulle optingas på Ålandh, dit Eskel Jönsson i Söderby med Twenne Besutne män sig förfogande och Capellet färdit weggiarne medh rösten förtingat i Sundh Sochn och Tranwijk by för Daler koppar myndt och så som Penningar i Capellet inthet fulkombligen om Capellet skulle bettalas med i förådh fanns.





Förteckning över de fem Tranvikhemmanens skogsinnehav.
Att Tranvik by innehaft och har stora djupa skogar är i min hembygd allom bekant.  Men att de skulle varit kyrkobyggare i äldre tid är nog för de flesta en stor nyhet. Att de under 1800-talet byggde ett flertal segelfartyg är känt men inte kyrkobyggnader.

Här ser vi en skattläggningskarta med följande text.
Charta öfver En del af Tranwijk Byss Skog.
Uti Åbo Höfdinedöme Å=lands Härad och Sunds Sochn.
Genometrice författad år 1776 af Adolph Helleday


Det nya kapellet i Iniö timrades således på Åland i Sunds socken och Tranvik by. Stockarna fraktades samma år på fyra Iniöskutor till sin nya plats vid "Åsledahls Wijk, lithet uth ifrån Byin"
( nu Norröjen)

 Kapellet kostade 130 daler kopparmynt. Löjligt lite säga vi, men på den tiden var det en stor summa pengar för de fattiga kapellborna. I kapellets kassa fanns endast en bråkdel av summan men byns samtliga bönder, endast 34 obetydliga hemman, sammansköt en daler och 16 öre kopparmynt var.
För dem som ägde skutor var det även en hederssak att gratis frakta kapellet från Åland. med sitt nävertak, sitt enkla träkors på taket, sina små blyinfattade fönsterrutor och sin lika anspråkslösa inredning, kunde det ej på långt när mäta sig med fastlandskyrkorna men det var dock det dyrbaraste de fattiga kapellborna ägde.
Med rörande pietet och under stora uppoffringar gjorde de allt som göras kunde för att vidmakthålla sitt tempel.
Men snart skymde det till kväll i kapellets historia. Efter nära 150 års tillvaro var det så illa åtgånget av tidens tand att det måste ersättas av ett nytt.
Härom berättar hävdatecknaren bland annat följande:

-År 1790 den 1 Maij blev uti allmän sockenstämma gamla träkyrkan ansedd vara så bristfällig och förfallen att en ny kyrkobyggnad med första borde företagas. Och med nya kyrkans tillkomst hade det i Tranvik byggda Iniökapellet spelat ut sin roll.

Så långt Rafael Weckströms artikel.

För att få mera kött på benen i denna fantastiska historia sökte jag upp hembygdsforskare i Iniötrakten som kunde berätta mera. Men det visade sig inte så lätt att finna i första taget. Via vänner på Åland som jag visste kände till Iniötrakten fick jag så tag på en dam som tidigare arbetat som kyrkohere där och hon tipsade mig först Rafael Weckströms söner som kanske visste något. Efter många telefonsök fick jag så tag i dem båda men den kände inte till historian emedan de var så små pojkar då deras fader hade tjänstgjort i Iniö som kyrkoherde.
Därefter fick jag tag i en medförfattare till boken "Iniö skärgårdskommuns historia" Björn Öhman och han berättade att den artikeln handlade just om kyrkan som byggdes i Tranvik. Jag samtalade även med en annan hembygdsforskare i Iniö, Mats Eklund som berättade att han ofta besöker den gamla begravningsplatsen och sköter om träbalkarna runt om denna plats. Han berättade för mig att den gamla kyrkogrunden finns kvar i marken och att kyrkan var cirka 10 + 14 meter i storlek.

Var låg då platsen för den i Tranvik byggda kyrkan?
Om detta framgår i boken följande: Det nya kapellet restes på en plats cirka 500 meter norr om den nuvarande kyrkan i Norrby. Kapellet va beläget på en sydsluttning cirka 100 meter från stranden.
Kapellet övergavs år 1798 då den nuvarande kyrkan Sofia Wilhelmina byggdes. Namnet upptogs ifrån den vid samma tid nyfödda svenska prinsessan.
Kapellplatsen finns kvar omgärdad av träbalkar. Församlingsborna har fortsatt att underhålla sina sedan gammalt gårdsnoterade balkar.





Tranvik by sedd ifrån Byberget på Finbysidan, i bakgrunden Lumparn.
Fotografi, Anselm Sjöblad ca 1920


Med största sannolikhet byggdes även Lumparlands kyrka i Tranvik. Om detta finns en muntlig berättelse initierad av Axel Danielsson "Den fridsamme" i en av hans böcker. Däremot finns ingen skriftlig bekräftelse på detta. Även den kyrkan skulle ha fraktats på skutor över Lumparn men året för detta är osäkert. Min teori är att det var före "stora ofreden".
Vi skall titta närmare på Lumparlands kyrkas historia.





Lumparlands kyrka tillägnad aposteln Andreas.
Byggnadsår 1728
Fotografi Wikipedia

Här framgår följande om kyrkan: Ett kapell fanns tidigare i Lumparland och omtalas första gången år 1544 i samband med att Gustav Vasas män förde dess kyrkklocka till Kastelholms slott som vällingklocka. Denna kyrka skall ha stått nedanför kullen väster om nuvarande. År 1666 flyttades kapellet upp på kullen och detta andra kapell brändes så ned under "stora ofreden" 1713-23 av ryssen.

Kan det då vara så att byggnadsåret för den i Tranvik timrade kyrkan är 1666 då den flyttades upp på kullen. Det skulle stämma bra med byggnadsåret för Iniökapellet som var 1642. Traditionen var då säkert stark om Tranviksbornas byggnadskonst och man beställde helt enkelt kyrkan på nära håll endast några kilometer sjövägen över Lumparn.

Varför vet vi då så litet om denna byggnadstradition i Tranvik? Jag tror att mycket av de gamla Åland och dess minnen och traditioner försvann efter den stora flykten till Sverige under stora ofreden. Det som eventuellt fanns skrivet i saken brändes upp samtidigt som kyrkan och de människor som då före ofreden fanns i bygden kanske inte återvände.


Pastoriserat i Godby den 2 augusti år 2019


Johan G. Granlund





fredag 5 juli 2019

När Sofia "lönlade" sitt foster vid Göstas i Finby, julen 1895






Göstas gård no: 9 i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1810

År 1896 den 29 mars förrättades för handläggningen av nedanstående mål, urtima ting uti Sund och Wårdö socknars tingslag af Ålands Domsaga å tingsstället i Högbolstad by af förutnämnda socken.

Ja så börjar denna sorgliga och makabra rättegång jag fann i ovannämnda dombok. Jag som uppvuxen i byn Finby hade aldrig tidigare hört talas om detta fall och det tror jag ingen i dag i denna trakt heller har gjort. Inte för att frossa i en olycklig ung kvinnas livsöde utan för att noga taga reda på det skedda beslöt jag mig för att gå igenom hela domen, läsa alla vittnesmål, ja t.o.m. obduktionsprotokoll och dödsattest efter att man funnit ett dött foster i trossbottnen på övre vinden intill en vindskammare där "lösa" pigan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs hyrde ett rum.

Det var för mig väldigt intressant att utläsa vittnesmålen om huru grannar och byssbor betraktade en ogift havande kvinnas livssituation denna tid. Det måste ha varit ett tisslande och tasslande utan dess like i flera månaders tid i byn. Vem var fadern? Någon jungfrufödsel kunde det då inte vara? Var det någon av storbönderna eller deras söner?  Någon 17- årig pojkspoling tror jag då inte det var då Sofia var en 28-årig välsvarvad kvinna!

Och hur kan det komma sig att hon efter att i 9 års tid innehaft en pigtjänst vid granngården Lundgrens och där inte blivit med barn trots att där fanns en son i gården i hennes ålder  och där händer ingenting? Men när hon hyr en vindskammare vid granngården Göstas med tre söner i 20-årsåldern blir hon genast havande?  Varför fick inte de vittna om vad de sett? Kanske de var till sjöss då eller i Amerika?
Jaa nog var det lustigt!

Och varför hyra ett rum och förtjäna sitt uppehälle med virkning och stickning? Det fanns och finns 11 gårdar i Finby och alla behövde pigor då ladugårdar och ängsarbete fordrade stor kvinnokraft.

Ett märkligt sammanträffande var att på gården där detta hände, vid Göstas, fanns en dotter i huset som var examinerad "Ackuschörska" alltså barnmorska och som  inte i sitt eget hem fick tillfälle och möjlighet att utöva sitt eget yrke.

Vi får även en inblick i denna tids hälsovård och apoteksväsende. Mycket besynnerligt är att dottern i huset Jenny Johansson ombeds av den svarande att efter att hon fött sitt barn, gå till lanthandeln vid Rosténs i Finby och därifrån införskaffa någon slags medicin emot hosta och huvudvärk! Och att i samband med den förfrågan hade butiksinnehavaren lanthandlarhustrun Aina Rostén, begärt att få undersöka patienten förrän hon gav ut medicinen!

Vem är det du talar om Johan och vad handlar detta om?





Prästbevis utfärdat i Sunds församling

Lösa ogifta qvinnan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs från Finby i Sunds församling född 24.12. 1867 och vaccinerad, är nattvardsberättigad och till lefvernet välfräjdad

Intygat i Sund dn 24 Februari 1896

Oskar Eskelin t.f. kyrkoherde

I det polisförhör som hölls med den anklagade läser vi följande:

Att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs var dotter till torparen i Härkmer by i Lappfjärds socken, Karl Axel Förnäs och dennes hustru Anna Katarina, vilka bägge levde å Irisskär holme belägen i närheten av Kristinestad.

Sofia hade i två terminer åtnjutit skolundervisning i folkskola. År 1884 hade hon lämnat sitt föräldrahem samt flyttat till Finby by där hennes syster Maria tjänade som piga. Efter att hava innehaft pigtjänst hos särskilda familjer i Finby flyttade Sofia därifrån år 1891 till Hulta by där hon vistades intill hösten 1893 då hon hyrde sig en vindskammare å Göstas hemman i Finby vilket hemman tillhörde nämndeman Johan Erik Johansson. Hos bemälda Johansson hade hon någon gång varit i arbete samt därvid åtnjutit kost av denne, för övrigt förtjänade Sofia sitt uppehälle medels virkning, stickning och andra dylika arbeten. Emellertid hade Sofia ungefär påsktiden år 1895 känt sej vara havande men dock ej yppat detta sitt tillstånd för någon.







Härkmer by i dåvarande Lappfjärds socken, numera tillhörande Kristinestads kommun.
I norr den 1,5 meter grunna insjön.

Den 26 sistlidne December på aftonen hade Sofia känt förslovärkarna samt haft att gå ned till husbondefolket som ännu ej gått till vila för att anhålla om dettas bistånd vid den förestående förlossningen, men då krafterna svikit så hade hon ej kunnat fullfölja denna sin avsikt. Kort därefter hade hon gående på golvet framfött sitt foster samt omedelbart därpå djupt insomnat.

Tillfrågad om hon hört fostret giva ifrån sig ljud påstod hon att på grund av sitt tillstånd ej visste om fostret vid födseln framkommit vid liv eller ej. Vid uppvaknandet hade hon funnit fostret liggande utan liv på golvet varefter hon upptagit detsamma samt invecklat det inuti tvenne kjolar. På en i rummet befintlig kista hade hon ställt det i kjolar inlagda fostret där det samma fått ligga intill lördagen den 28 December på eftermiddagen.

Hon hade legat till sängs den 26 och 28 December samt för de personer som dessa dagar besökt henne beklagat sig över huvudvärk och hosta. På redan omnämnda lördags eftermiddag hade hon flyttat fostret där fostret förvarades till en vägg i vägg med kammaren befintlig skrubb där hon vanligen hade sina kläder.

I östra hörnet av skrubben hade hon omordade afton nedgrävt knytet i den då befintliga sanden hvilken jämte mossa betäckte golvet. På måndagen hade hon gått ned till sitt husbondefolk och härvid hade det ej varit fråga om förlossningen eller något som därmed stod i sammanhang samt hade hon först det antagit att värdfolket ej hade märkt något.

På tillfrågan påstod hon att efterbörden vid förlossningen följt med fostret samt att fostret haft navelsträngen kring sin hals. Då hon ej märkt något liv hos fostret så hade hon varken uppbundit eller avslitit navelstängen utan invecklat såväl foster som efterbörden i de redan förut benämnda kjolarna.







Lundgrens gård no: 1, i södra Finby
Ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963
Byggnadsår 1848

Vid förhöret omnämner inte Sofia till vilken gård i Finby som hon först kom till då hon anlände till Åland. Det var till gård no: 1 i södra Finby som man benämner Lundgrens och som då innehades av Karl Erik Blomqvist.
År 1909 säljer familjen Blomqvist gården och flyttar till Gesterby.

På gården finns även en 27-årig son även han med namnet Karl Erik Blomqvist. Han har inte alls fått komma till tals och man undrar vilken roll han hade i sammanhanget.

Vi skall nu se vad den 57-årige husbonden Karl Erik Blomqvist i den gården har att berätta i sitt vittnesmål. Jag kommer här vad gäller vittnesmålen dels nedskriva exakt vad man uppgav och dels på grund av utrymmesbrist referera.
I förhören och vittnesmålen återskrivs konstant den anklagades hela namn men jag har ibland ändrat det till hon. Månadernas namn nedskrevs denna tid med stor bokstav och efter kolon liten bokstav.
Jag har ändrat de gamla utrycken af, gingo, voro osv.

Bonden Karl Erik Blomqvist:
Att svaranden under 8,5 års tid tjänat hos vittnet såsom piga eller alltsedan svaranden anlänt från sin hemvist till Åland varunder hon uppfört sig till alla delar klanderfritt. Efter sagda tids förlopp flyttade hon till Hulta by i Sunds socken där hon antog tjänst på ett år varefter svaranden åter flyttade till vittnet från vilken svaranden sedermera flyttade till Nämndemannen Johansson men besökte likväl tid som ofta vittnets hemvist vid vilka besök vittnet under sistlidna höst tyckt sig förmärka att hon varit havande. Vittnet hade väl särskilda gånger efter jul sammanträffat med svaranden men först i slutet av Januari månad iaktagit att hon avsmalnat om livet.

Då jag gått igenom vittnesmålen har jag undrat över en sak. Ingenstans finns en antydan om att barnet även hade en far och i inget sammanhang framgår vem det eventuellt skulle vara. Här var ju den gamla kyrkliga lagstiftningen rättvisare emedan man där tvingades att uppge med vem man idkat lönskaläge med samt att båda fick kyrkans skamstraff. I synnerhet om det var en gift man var det även i äldre tid från 1600-talet belagt med dödsstraff.

Jag finner det märkligt att Sofia återvänder till gården Blomqvist, nuvarande Lundgrens, där hon tidigare arbetat över 8 år och efter att hon bara en förhållandevis kort tid tjänat i Hulta samt att hon därefter hyr in sig i granngården Göstas. Från vinden hade hon en vid utsikt emot granngården Lundgrens som hon då kunde övervaka.  Hon skall vad det visar sig, även efter sin nedkomst ofta vistas vid Lundgrens utan att nämna om det i polisförhöret.

I mina fortsatta funderingar kommer frågorna. Hur kan det komma sig att en kvinna tar på sig hela skulden för detta händelseförlopp? Varför försöker hon hemlighålla sitt havandeskap, varför beklär hon sig efter födseln med olika lager av kläder för att dölja sitt tidigare havandeskap och varför är hon beredd att ta emot ett kommande straff som bara för mindre än hundra år sedan renderade halshuggning som vi vet att utfördes i Föglö på Gumsanholmen där pigan Gustava Johansdotter vart den sista på Åland som avrättades år 1822, detta för att hon avlivat tre av sina barn?

Är det den urgamla regeln att det är alltid kvinnans fel om ett havandeskap inträffar? Ville hon dölja och skydda någon, kanske någon av bönderna i byn eller någon av deras söner som inte kunde styra sin utlösning? Ville hon inte för den unge Blomqvist visa sitt havandeskap och därför försökte dölja det och lönlägga fostret. Eller kanske vi här har att göra med en story liknande de amerikanska såporna, var den s.k. rumshyrningen bara en påhittad kuliss, hade hon flyttat in till Göstas i akt och mening att gifta sig med någon av gårdens söner och blivit nekad. Hon var med barn och ville på detta sätt märka gården genom att begrava fostret för alltid mellan golvtiljorna?

Det finns i värdinnan Gustavas vittnesmål ett frö till en sådan misstanke emedan hon vid ett par tillfällen svarar undflyende på grannarnas frågor.

Ja frågorna kan ställas och vi får aldrig svaren. Vi fortsätter att lyssna till vittnesmålen av folket i byn.




Gården Göstas i södra Finby
Sofias vindskammare var i gaveln längst till vänster mot väster.

Nämndeman Jan Erik Johansson, bonde på gården Göstas:
Berättade att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sedan hösten 1893 på hyra bebott en vindskammare å honom tillhöriga Göstas hemman. Jan Erik Johansson hade ej haft vetskap om hennes havandeskap och ej heller varit i tillfälle att så noga observera detta. Då hon tid efter annan varit på arbete i byn. Väl hade hans dotter Vilhelmina Wasilieff en dag omtalat för den förstnämnde att Sofia säges gå havande. Då han den 21 Februari 1896 hemkommit hade hans dotter tillstädes hämtat poliskonstapel Persson med vilken han härpå forslat Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs till Kastelholms häradshäkte.

På tillfrågan upplyste han att han den 26 December då Sofia framfött sitt foster ej sett henne samt att han ombemälda dags afton intill klockan 1 på natten suttit i sällskap med gäster i kammaren inunder det rum som hon bebodde.

-----------------




Andersas gård no: 5,
Byggnadsår 1860
Vår hembygd 2003

Alltså, samma natt som Sofia födde sitt barn sitter husbonden med bagare Karl Emil Bryggman och  Anders Lindholm från granngården Andersas i sin sal vid Göstas i Finby ända till klockan 1 på natten och inte hör något av vad som händer ovanför deras huvuden.





Gården Janses i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1876


Bonden Karl Erik Karlsson på Janses i Finby:
Att då vittnet som även idkade smedsyrket några veckor före sistlidne jul förmärkt att svarandens havande tillstånd och då vittnet i slutet av Januari månad på tal derom med nämndeman Johansson hos vilken vittnet då var på smide yttrat: " Hon var ju före jul så tjock som min smidesstubbe", vart har det nu tagit vägen"? Hon är ju nu så lätt, till detta hade Johansson därtill icke genmält något.


Hans hustru Maria Karlsson:
att vittnet från och med början av hösten 1895 börjat misstänka att svaranden vari havande.

Nu berättar Maria att hon några veckor före julhelgen 1895 varit på besök igen hos familjen Johansson på Göstas och då hon betraktat den svarande har hennes misstankar besannats. Hon besöker ännu en gång gården den 20 januari och samtalar med värdinnan på Göstas, Gustava Johansson. Maria hade då för Gustava yttrat sin förvåning över huru svarandens bröst och mage hade avfallit betydligt. Då hade Gustava genmält att : I hennes tycke var svaranden fortfarande lika bastant som förut och tillagt att hon som hennes döttrar eftersökt på vinden om helst några tecken skulle antytt att hon nedkommit men icke funnit något som antydde att den svarande nedkommit.


Hans dotter Ida Maria Karlsson:
att vittnet ett par månader före julhelgen 1895 förmärkt att svarandens havande tillstånd och därför blivit högeligen förvånad då den svarande under julhelgen gått förbi vittnets hemvist helt förändrad och späd till kroppsformen mot vad svaranden varit någon tid förut. Då vittnet en gång under hösten sagda år på tal om svaranden frågat Gustava Johansson om hon ej iaktagit att svaranden var havande, hade hon därtill svarat endast "Det får vi se närmare jul"


En annan person som verkar vara en nyckelperson och spindel i nätet i byn var butiksinnehavarehustrun Aina Lindholm på gården Rosténs i Finby.







Lindholm gård i Finby, även kallad Rosténs.
Byggnadsår 1825 samt tillbyggd 1878

Efter gifte med gårdsägare Karl-Gustav Lindholm kommer åtta år tidigare Aina Rostén från Raumo till gården i Finby. Hon verkar vara en "stark" kvinna som även sätter sin prägel på gårdsnamnet som härefter i folkmun blir Rosténs.
I gården var denna tid i östra ändan en lanthandel som även idkade någon form av apoteksrörelse och med denna sammanhängande ordinationer. Detta framkommer tydligt i följande vittnesmål:

Aina Lindholm:
att vittnet som i 8 år varit fast bosatt i Finby by, derunder vittnet lärt känna svaranden och icke hade hört på tal om denne annat än gott med undantag av ifrågavarande händelse. Att svaranden en gång varje vecka varit hos vittnet där en syförening bildats och sammanträdde, varutom vittnet dessemellan haft besök av henne i och för särskilda uppköp infunnit sig i vittnets i Finby by belägna handelsbod. Under sistlidne höst hade vittnet ryktesvis hört omtalas att svaranden var havande varom vittnet dock ej tillsport svaranden och ej heller kunnat eljest iaktaga om så varit förhållandet emedan svaranden hade en i allmänhet mycket fyllig kroppskonstruktion samt såg fet och frodig ut.

Den 27 sistlidne December hade Jenny Erika Johansson (dotter i gården Göstas) infunnit sig hos vittnet och bett henne om någon slags medicin åt svaranden som enligt henne låg sjuk. Vittnet som emellertid själv ville taga kännedom om beskaffenheten av svarandens föregivna sjukdom innan vittnet lämnade derav Jenny begärda medicinen hade åtföljt den nästnämnda till svarandens bostad der svaranden legat i sängen och frusit samt klagat över stark huvudvärk och hosta. I anledning härav hade vittnet givit henne något litet "mixtura simplex preserverande och Hoffmans droppar" varefter vittnet ytterligare tillrett en äggtoddy vilket svaranden förtärt. Under hennes besök hos svaranden hade vittnet suttit på den ena av i svarandens rum befintliga kistor som varit placerade på den motsatta väggen av den, invid den andra kistan hade sin plats, och enär skymning då allaredan inträtt hade vittnet icke kunnat förmärka huruvida något bylte fanns å någondera av kistorna vid sagda tillfälle. Nyårstiden hade vittnet flera gånger återsett svaranden, utan att hon kunnat förmärka om hon avsmalnat ehuru vittnet dagarna närmast före och efter jul väl hört därom omtals.






Bryggmans i Finby
Boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1887


Bagaren Karl Emil Bryggman:
att barnmorskan Vilhelmina Wasiljeff den 21 Februari infunnit sig hos vittnet, anhållande att han jämte skomakaren Jansson skulle komma till Göstas hemman emedan misstankar yppats att ett foster uppdagats: att vittnena begivit sig av och grävt bland mossan i skrubben, där stark lukt uppstigit och ett bylte hittats uti vilket fostret befanns inlindat med utseende av att vara fullgånget: att svaranden för vittnena erkänt att fostret var hennes: att vittnet den 26 December på aftonen varit hos Nämndeman Johansson men ej hört något från vindskammaren.


Anna Lovisa Bryggman:
att vittnet redan om hösten 1895 förmärkt att svaranden varit havande och då vittnet i följd härav av sitt vid samma tid inträffade enahanda tillstånd för svaranden gjort anspeglingar på deras vid samma tid inträffande nedkomst hade svaranden endast skrattat och skämtat om berörda förhållande.


Vi skall nu läsa vad handelsbiträdet Helmi Lehtinen har att berätta:
att vittnet som känt svaranden sedan flera år tillbaka såsom en i alla avseenden ordentlig människa någon tid under sistlidna höst ryktesvis hört omtalats att svaranden vore havande, utan att vittnet likväl kunnat iaktaga om förhållandet varit sådant då svarande hade "en mycket fyllig kropp" lika litet som hon blivit av vittnet därom tillspord. Den 26 Decembar hade vittnet varit till nämndeman Johanssons och därvid jämte dennes dotter Jenny, besökt svaranden i hennes kammare där hon legat på sängen och klagat över att hon var sjuk och tillika fått några hostanfall, men det oaktat uppstigit och gått ut på gården. Strax efter julhelgen hade vittnet väl hört omtalas att svaranden nedkommit med barn men då hon inunder därpå följande januari och februari månader sammanträffat med vittnet hade vittnet inte kunnat förmärka att någon ändring skulle i avseende å svarandens kroppformer försiggått enär hon förfallit vittnet lika grov om livet som tillförne.

Följande vittnesmål avges av skomakaren Johan Leander Jansson.
Var hans bostad var i byn är för mig obekant men det framgår att han skulle bott i Smedsböle.
Nu var denna by med två gårdar inlänkad i Finby med många underliga gränsdragningar så det är svårt att säga var han bodde.
Han blir i alla fall den som fick göra det smutsiga jobbet med att gräva fram liket och öppna knytet.

Jansson berättar att han i fyra års tid känt svaranden Sofia och på hösten 1895 börjat ana att hon var havande. Han som varande skomakare hade träffat många byssbor och det talades även om att hon redan skulle fött barnet. En dag då han var på skomakarjobb hos familjen Bryggman hade ena dottern på Göstas Vilhelmina Wasiljeff inkommit till Bryggmans och sagt att hon tillsammans med sin syster Jenny påträffat ett bylte som de inte ville öppna själva utan att övriga vittnen fanns med. Med följde då Jansson samt fru Bryggman och en torparhustru Anna Karlsson. Väl framkomna till Göstas hade hela sällskapet gått upp på vinden och skomakare Jansson söker fram det i mossan, sanden och silriset varande likbyltet vilket var omlindad med snören som han avskar med en kniv. Nu hade en mycket stark liklukt spridit sig över hela vinden. Man fann att både moderkaka och navelsträng var ihop med det döda fostret vilket man nu satte tillbaka och lade in det där det hade legat. Nu försökte man få tag i Sofia Axelsdotter i byn men fann henne inte. Väl tillbakakomna fann man henne i rummet. Skomakare Jansson hade då frågat henne varför hon inte underrättat gårdsfolket och begärt hjälp?
Till det hade hon svarat att alla kvinnorna i gården var borta och husbonden hade främmande. Dessutom tillade hon att ingen av gårdsfolket kände till hennes nedkomst.

Nu agerade husbonden Johansson, han snickrade en liten låda i vilken man placerade liket och bar ut det till ett lider och placerade lådan på en bjälke, detta för att "det skulle hållas friskare".


Till sist skall vi se vad kvinnorna på Göstas har att berätta, vi börjar med värdinnan Gustava Johansson.
Hon berättar att hon på hösten märkt att Sofia Axelsdotter var havande och talat med henne om saken vartill Sofia varken jakat eller nekat utan kryptiskt svarat henne; "Ödet får tiden utvisa samt har vi inte något annat att tala om". Gustava hade ändå trott att hon skulle berätta för henne längre fram. Den 26 december hade hon besökt familjen Bryggman emedan fru Bryggman var hemma från Göstas och dessa familjer ofta umgicks. Hon hade därpå följande dag besökt Sofia i hennes rum och funnit henne liggande i sängen och påstod sig ha huvudvärk och hosta som hon skulle ådragit sig vid mangling av kläder. Då hon var uppe på hennes rum fann hon en del kläder på en kista. På frågan om hon ansåg att Sofia hade förändrats i kroppsform sade hon att det kunde hon inte se och att en som fött ett barn har ofta stora bröst. Hon tillade att hon ett flertal gånger genomsökt vinden och skrubben men inte funnit något misstänkt. Däremot då Sofia en dag varit på byn hade hennes flickor genomsökt vinden och hittat fostret i skrubben.

Vilhelmina Wasiljeff, äldre dotter till Gustava Johansson.
Vilhelmina som var utexaminerad barnmorska berättar följande: Att hon i september månad år 1895 börjat misstänka att Sofia var havande. Hon hade då frågat Sofia om hon snart skulle få komma på förrättning till henne. Sofia hade då svarat, " ja det kan inte dröja så länge". Vid jultiden hade hon anat att något kommer att hända snart. Denna jul skulle de fira hos Bryggmans i Finby. Den 26 december hade Vilhelmina besökt Sofia på rummet då för att låna ett par galoscher och då hade hon frågat Sofia om hon mår illa men hon hade svarat att: Nej jag har bara hosta. I mitten av januari hade hon ännu en gång sammanträffat med Sofia och då observerat att en förlossning nog hade inträffat. På hennes frågor hade Sofia svarat: Jag har väl inget annat att göra än att ta livet av mej då folk vill äta upp mej! Senare på Vilhelminas uppmaning att låta undersöka sig hos läkare hade hon svarat: Om jag vill så gör jag det och om jag inte vill så gör jag det inte!


Jenny Erika Johansdotter, yngre syster till Vilhelmina.
Hon berättade att hon vid tiden för potatisupptagningen märkt att Sofia Axelsdotters mage svällt upp betydligt varav hon misstänkte att Sofia var havande. I samtal med henne hade hon endast fått undvikande svar. Hon hade den 26 december varit uppe hos Sofia på hennes rum vid 4-5 tiden på eftermiddagen och varit där ända till 11 på kvällen. Nästa måndag hade hon sett Sofia i rörelse på gården men inte märkt något i hennes kroppsform som skulle förändrats. Antagligen för att hon byltat på sig en mängd kläder. Hon hade visserligen hört av folk i byn att Sofia skulle framfött ett foster men hade av blygsamhet inte velat ta upp saken med henne.


Efter att alla edsvurna vittnen avlagt sina vittnesmål bads alla utstiga och rätten sammanträdde för domslut.

Domstolsutslag

Häradsrätten har tagit målet under övervägande och finner väl misstänkliga omständigheter föreligga därom att svaranden Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sökt enslighet vid sitt ifrågavarande fosters födelse och sålunda försatt sig i hjälplöst tillstånd att ägna fostret nödig vård, i anseende vartill och med avseende å i vad obduktionsprotokollet och ovanintagne attest innehåller,

Häradsrätten i stöd av 2 stadgandet i 22 kapitlet i Strafflagen prövar rättvist döma svarande att för ovanbeskrivna brott hållas ett år och sex månader i fängelse varhos svaranden skyldig känne att till samtliga i målet avhörda vittnen utgiva 2 mark åt dem.

Såväl svaranden som åklagaren Lindstedt förklarade sig med utslaget nöjda i följd varav svaranden med Häradsrättens förpassning kommer att avsändas till Kastelholms häradsfängelse för att därifrån fängslig och under säker vård med första ångbåtslägenhet befordras till Länsfängelset invid Åbo stad för undergående av det henne nu utdömda fängelsestraffet eller till dess om henne annorlunda förordas

Ort och tid föreskrivne
På Häradsrättens vägnar

------------------------------------------------


Refererat i Godby den 5 juli år 2019


Johan G. Granlund

Om gården Göstas i södra Finby kan vidare anföras, att denna gård sedan 1600-talet fortgått i samma släkts innehav. Länge bar man efternamnet Johansson med detta ändrades i sen tid till Göstas.

Gården har enligt Håkan Skogsjös forskningar tidigare varit belägen i norra Finby en liten bit ifrån nuvarande Mattas gård. Gårdens nummer 9 bekräftar denna synpunkt och den finns även angiven i Hans Hanssons karta från 1650 som belägen i norra Finby. Orsaken till flytten är okänd.

Göstas gård är känd ifrån det faktum att där inrättades Ålands första folkskola. Till minnet av det finns ännu i dag en plakett på en kammarvägg.





Fotografi av bonden på Göstas denna tid, Johan Erik Johansson.

Plakettens text: I detta rum började Ålands första folkskola sin verksamhet den 20.1. 1872.
Skola verkade här i 6 års tid varefter den flyttades till sin då nybyggda fastighet i Finby.

Fotografiet är taget av mig och detta i samband med ett besök där tillsammans med Görgen Göstas sommaren 2016.
Görgen är uppväxt på gården och har verkat som doktor i psykiatri i Sverige men bor numera som pensionär i Berlin.


Johan G. Granlund

En kall mulen dag i juli år 2019

tisdag 18 juni 2019

Det är sommar det är Åland - och en kväll i Tranviks bygd






Tranvik bykarta, uppgjord av Anders Norrstedt år 1764 och 1766

Ovanstående rubrik har jag hämtat från en ung poetisk studentskas upplevelser av Tranvik i början av det förra seklet. Vi skall återkomma till henne men först ta oss en titt på vad som fanns i byn denna tid utgående ifrån denna vackra karta.

Kartans texter
Tranvik, Beläget på Åland och Sunds Sokn Til Ny Skattläggning och Förmedling Afmätt Åren 1764 och 1766 A.A. Norrstedt

Text emot norr: Finby uti Sunds Sokn Tager Med Sin Skog och Utmarker Emot Tranvijk Och Sträcker På denne Sidan alt Hit

Text emot väster: Domarböle = Swens =  och Smeds = Böle Byars Samfälte Möter Saltsiön Lumparen Här Rundt Omkring Näsudden






I söder: Stora Fagervijk  Stälpbro - Lilla Fagervijk





I öster: Landholm no: 73, Ön (Öjen) no: 74 samt Siggeskiär no:75 ( Gränskär)








I bykärnan: Fem bondgårdar med fem väderkvarnar samt ett Båtsmanstorp
Detta båtsmanstorps plats är med största sannolikhet Per-Anders Anderssons barndomshem Fridhem öster om kullen där förr stod två väderkvarnar och på krönet även var Västergårds gamla ladugård.
Enligt Anne-Maj Persson skulle detta torp burit namnet Frode i äldre tid.






Text i kärret
Wijken består utaf gyttie bottn och gräs samt vass, fräken och starr omkring sidorna, som gjör en åhrlig tillandning

No 72 en strömfiskeplats






Flagan (Fladan man ser en stor brygga samt ett litet strandhus), text invid Röör Wassa

No 70 Svedjat, varit svedjat är nu med ung och tät björkskog beväxt


Längs bygränsen ser vi de olika råstenarna numrerade från 2 Degerstensrån till 8 Siggeskärsrån.

För ett antal år sedan deltog jag i Tranviksällskapets byaträffar och visade då på den karta som fanns
över de olika råstenarna som ingärdade byn. Vi gjorde då vid ett par tillfällen fältstudier och kunde lokalisera alla från no 2 "Degerstensrån"  till 8 "Siggeskärsrån". Men vi missade no 1 och den finns här, i  Stor Fadervik.










Rågångsbeskrifning, uppgjord av lantmätare Norrstedt.

Råsten no: 1 "Storfaderviksrån" och här fann jag även orsaken till varför Tranvik kallas för Kaanans land.

Texten lyder: Nere vid Saltsiön Lumparen och Fagervijken vid en udd "Kaanudden" kallad börjades denna Tranvijk bys Råågång vid

1  En Femstena Råå uti en rund stenkista, väl och fast kringskolad 42 alnar från själva vattenbrynet. Hjertstenen är fyrkantid 2,5 qvarter lång och 1,5 qvarter Dito bred efter den ofvan hufvude flata spetsen 4 qvarter hög och 2 Dito tjock uti Peripherien mät på taget, på en slät plan och Wester om en ifrån skogen nedlöpande liten Rännie, visar med den förnämsta kanten Linien pekar til

2 Degerstens Råån.






Femstena rån vid Storfadervik

Jag hade nöjet att den 25 juni detta år inspektera denna råsten. Jag fick med mig Tranviksbon
Sture Blomqvist och tillsammans for vi ned till platsen. Jag visste ungefär var råstenen skulle vara,
den är cirka 30 meter ifrån stranden sade jag. Väl framme vid strandskogen träffade vi lyckligtvis på stugvärden familjen Gustavsson och vi berättade att vi var ute efter en gammal råsten. Jaha sade värdinnan den är på vår tomt, här är den! Nej sade jag då, denna är av nyare datum det är era markeringar, det måste finnas en annan större. Jaha sade hon då, då vet jag, den är här, och så gick vi några steg norrut och där stod den i all sin glans. Tack och lov utbrast jag, den lever hurra hurra!
Den fina stenpackningen har med årens lopp fått ett extra täcke av mossa och jord men under denna växtlighet gömmer sig flera kvadratmeter stenar som hör till packningen. Tyvärr har några sidostenar borttagits, här finns bara en förutom hjärtstenen.

Udden i Fadervik
I Axel Danielssons böcker framgår att Kaanudden finns omnämnd i gamla kartor och här ser vi att han hade rätt.
På sitt mycket fyndiga sätt lekte han med orden och fick det att framstå som något bibliskt, Kaanans land. Han smög även in politikgeografin i sammanhanget och jämförde med en annan plats som kallades Sibirien.





Denna bok fanns i mitt barndomshem och var den första i min nu stora Alandica boksamling.






I Sund Axel Danielsson om livet i hemsocknen.
Sammanställda och med en inledning av David Papp
Sunds närings- och hembygdsnämnds skriftserie, No 2

I denna bloggartikel försöker jag få med sådant som Axel inte direkt skrev om eller så vill jag komplettera vissa händelser. Axel Danielsson var en ordets mästare och kunde måla med både grova och tunna penseldrag.






Här ett av Axel Danielssons otaliga artiklar s.k. "brev från åländska bygder". Här med en av sina dussinet pseudonymer, Sylvester. Bland dem kan nämnas, Mamres Lund och Den fridsamme.
Axel startade och avslutade sin journalistiska bana på tidningen Åland men tjänstgjorde ett antal år på Åbo Underrättelser.


I en av sina berättelser omnämner han "den unga studentskans kväde":
Det är sommar det är Åland - och en kväll i Tranviks bygd.....





Detta är författarinnan till den vackra texten om Tranvik, Rubia Gadolin var hennes namn.

Åbo - nytt

Bilden här ovan återger dragen av fröken Rubia Gadolin, dotter till professor A.W. Gadolin i Åbo och  hans maka född friherrinna von Alfthan. Ruby Gadolin är ej mera bland de levandes antal, hon avled hastigt på söndagsmorgonen den 9 maj under ett besök i Karhula. hon var ung blott 23 år. Hon stod ännu blott vid porten till livet, hon stängde den sakta och gick bort.
Den bortgångne vistades ett par somrar i Tranvik senare vid Lemström. Hon efterlämnade vid sitt frånfälle ett antal dikter bland dem en, benämnd Sommar och vilken vi här återge.

Den lyder:

Det är sommar, det är Åland -
och en kväll i Tranviks bygd,
hem i höga granars skygd
vridna björkar, hagar, gärden
doft av dagg och lantmans dygd
sydlig fläkt från Lumparfjärden

Det är sommar det är Åland
längs en stig bland nyponsnår
tyst en ensam kvinna går
högväxt, smärt, i vemods slöja
över läppars sena vår
spår av stelnad smärta dröja

Det är sommar det är Åland
nyponblommors skära snö
Ålands pärlas skönsta mö
som med lien uti handen
vänder hem från mejat rö
på de vida, gröna landen







Trana ( På latin Grus Grus )

Tranvik är en gammal trakt, det säges att tranorna var de första som bosatte sig här, därav namnet.






Enligt denna bok skall Tranvik (Tranuvik) vara en bland de första byar på Åland som omnämns.  Flera tiotal år före Sund nämns. Vi är inne i året 1322 och således firar Tranvik sina 700 år 2022, och det är dags att börja med jubileumsplaneringen.
Sunds socken omnämnes för första gången den 17 juli år 1352.





Den 15 mars år 1322
Då utfärdas ett dokument som undertecknas av "8 fastar" d.v.s. denna tids offentliga köpvittnen och där finner vi Gregorius från Tranvik som en bland dem.






Texten handlar i stort sett om ett gäng som så bittert ångrar sina gärningar emot kyrkan att de:
- Nästlat sig in i och utan iakttagande av rättslig väg, på ett otillbörligt sätt lagt beslag på vissa av kyrkan och biskopen i Åbo rättmätigt och lagligen förvärvade gods, göra vi genom föreliggande skrivelse allom veterligt att vi, ovannämnda Andrea, Sibbi, Johannes och Martin, arvingar i tiden till  Ingevald, överlåta ovannämnda gods kallat Thiudanaes (Tjudnäs), åt nämnda kyrka och biskop dem de rätteligen tillhöra utan något villkor eller undantag osv.

Och på det att icke denna vår avsägelse eller anordning under tidens lopp må kunna betvivlas, hava vi låtit densamma genom skötning bekräftas vid allmänt landsting genom 8 s.k. fastars underskrifter, nämligen Thorbjörn från Gårdö, Ernvast i Ragnarsby (Rangsby), Gregorius i Tranvik.....

Ja, då man studerar hela texten finner man väldigt stora likheter med de bekännelser vissa dissidenter gör då de tillfångatagits i diktaturstater och har ett blått öga samt lite röda fläckar här och där.


Kommunikationerna

Att det finns två vägar från Tranvik till allmän väg är allom bekant, kanske tre. Men vilken av dem var först, det har inte bloggredaktören lyckats lista ut. Men av dokumenten framgår att redan i mitten av 1700-talet fanns en väg kallad "Kyrkvägen" fram till Kolsvidja i någon form. Att komma till kyrkan var ju en livsnödvändighet i äldre tider. Likkistor måste ju frambefordras för begravning. Varje söndagsmorgon vandrade ett lämmeltåg av människor, gamla och unga de över milen långa  vägen fram och åter till kyrkan.





Denna karta utfärdad av Jonas Palm är  uppgjord år 1750 och här ser vi:
Väg från Lands och Postvägen till Tranvik. Uppe till vänster som No 2,  Degerstens rån och det är således vägen emot Kålsvidja.







Väg mellan Finby och Tranwijk, den i dag kallade "lill Tranviksvägen"

Geometrisk Afritning
Östra Hagen och Östra Skogen vid Tranwijks By På Åland och Sunds Sokn.
Afmätt och Dehlad som Protokollet utvisar uti September månad åhr 1764 af Anders Norrstedt

Afskrift: Åhr 1765 den 23 Februari är denna Charta och förrättning vid Sunds Sokns Ordinarie Härads Ting uppvist och behörigen gillad och Stadfäst betygas ack Supra.
På Häradsrättens vägnar
Magnus Miödh

Här ser vi att den "lilla vägen" från Tranvik till Finby är även den av gammalt datum. I dag kallas denna väg även "promillevägen"







I mars år 1915 skriver Reinhold Hausen följande angående kyrkvägen emot Kolsvidja.

Om allmänna kyrk- och tingsvägar. Vid betraktande häraf kan det ej väcka förvåning att många enstaka liggande byar voro alldeles i avsaknad af körväg. För att nämna blott ett exempel erhöll Tranvik by i Sund fört år 1766 en väg, på vilken man med åkdon kunde komma fram till allmänna postvägen; och kom denna väg till stånd därigenom att närliggande Smedsböle, Finby och Svenskböle byar förständigades att biträda vid byggandet af denna väg, eftersom den måste löpa igenom dessas samfällda skog.


Så skulle då tillståndet vara i nästan 150 år fram tills dess att min farmors bror sjökaptenen och bonden August Mattsson från Södergårds i Tranvik inlämnar följande anhållan.







Åland den 6.10.1915
Landsvägarna

Sjökaptenen August Mattsson från Tranvik by av Sunds socken har uti den 3 juni år 1914 till guvernören i länet inlämnad skrift anhållit om förordnande för lantmätare att å den byaväg som från Tranvik ångbåtsbryggga leder till Tranvik by och vidare till allmänna landsvägen vid Kolsvidja backen i Sunds socken verkställa förlagsskifte på det vägen senare måtte kunna förklaras till laga syn underkastad byaväg.





Denna annons var införd den 28 april år 1928

Under 1920-talet finner man ett stort antal annonser om linjetrafik utgående ifrån Finby genom Tranvik till Mariehamn.

Diverse
Tranviks turbil vidtager åter med sina turer varje måndag, onsdag och lördag med avgång fr. Finby kl. 9 f.m. Retur 5 e.m.
Elis Andersson


Vi skall återgå till den intressanta kartan och kika in i gårdarnas odlingsarealer.
Vad hette alla åkrar, ängar och beteshagar och finns namnen kvar i folkminnet?






Hustomter

1     Eric Pehrsson nyttiat uti byssens Sohlskifte af ålder Södra Westra och Norra 220 jordmarker

2     Pehr Simonssons Encka Greta Hindrics Dotter Sohlskiftet är näst efter No: 5, 142 jordmarker

3     Detta hemman är delad emellan Pehr Ersson och Matts Ehrsson hälften vardera 100 jordmarker

4     Abraham Michelsson nyttias Sohlskifte näst efter No: 1 för 120 jordmarker

5     Alexander Pehrsson sammanledes Sohlskiftet näst efter No: 4 för 118 jordmarker

Summa 800 jordmarker








Åker och utsäde

6     Storåker bestå af:
a     Leerblandad Moojord samt hård blå = leera
b     Moo med sand blandad

7     Westra Giärdan sammanledes af
a     Sand och Mooblandad
b     Moo och vit sand

8     Söder Åker består af
a     Leer blandad Moojord och blå=samt Leera
b     Samt med moo blandad uti sandbotten
c     Finare och gröfre vit och röd sand samt rostig sand

7     Westra Giärdan sammanledes af
a     Sand och Mooblandad
b     samt med Mooblandad uti sandbotten
c     Finare och gröfre vit och röd sand samt rostig sand

8     Söder Åker består af
a     Leer blandad Moojord och blå = samt speck Leera
b     Sand med moo blandad uti sandbotten
c     Finare och gröfre vit och röd sand samt rostig sand

9     Norråker består sammanledes af alla tre föreskrefne jordarter nembligen
a     Leerblandad matjord samt hård Leera och speck Leera
b     sand med mooblandad uti sandbotten
c     Finare och gröfre vit och röd=Sand samt rostig sand

10   Öster Åker består af
a     Leera med moo blandad
b     Sand med moo blandad uti sandbotten
c     Finare och gröfre vit och röd=Sand samt rostig sand

11   Segel åker består af
a     Leerblandad Moojord samt blå= och Speck leera
b     Finare och gröfre vit och röd sand samt rostig sand

12   Qvarn Giärdan till No. 4 af sand bestående

13   Ny Giärdan, til No: 3 af röd sand
14   Puttis Giärdan til No:2 af röd och vit sand
15   Sandbacks Giärdan til No: 5 af röd och vit sand
16   Hafver Giärdan til No: 5 af
a     Leera med Moo blandad
b     röd och vit sand

17   Hafvergiärdan til No:2 bestå af röd sand






Kålängar

18   Kåläng til No: 5 af sand
19   Dito til No: 1
20   Dito til No:3
76   Stenings Giärdan til No: 3 af sand blandad moojord bestående innehåller


Då åkrarnas namn är ganska få representerande alla fyra väderstreck, uppvisar i stället namnen för slåtterängar ett helt fyrverkeri av namn, här finns ett otaliga särpräglade namn varas många är försvunna.
Jag vill här visa dem i den ordningsföljd de finns i kartans beskrivningar.






Äng = och Hage = Slåtter

21     Söderängen af Sidländ och Måslupen börstingsvall bestående

22     Nabbäng sammaledes bestående af sidländ hårdvall något bättre bärande.
         Jorden om vassa sjöfoder och god ?

23     Segeläng består af helt bördig hårdvall

b       Fordom mager hårdvall c. ibidem vassa och grof starr

24     Öster Ängen består af hårdvalls slåtter och Ibidem Rörvassa och sjöfoder såväl emot saltsjön
som Wijken Fladan kallad såsom och emot Träsnes vijken vilken består af gyttiebotten och årlig tillandning

25     Rörholm består af måslupen sidvall och börstingsgräs

26     Fagervijks ängen består af helt mager hårdvall med börstinggräs

27     Storhagen til No: 1 ex 3 af hårdvalls slåtter

28     Mushagen til No 3 helt bortbränd vall af sand grund och börstingsgräs

29     Kråkhagen til No: 3 och Måsbelupen börsting

30     Sveden til No: 3 sammaledes måsbelupen börsting

31     Fallsvedjan beteshage til No; 3






32     Lill Fagerviks Sveden til No 5 af Måsslupen sidvall med börstingsgräs

33     Mååskiärret ? kiärr och starrvalls slåtter til No 2

34     Ahlvijks beteshage til No 5 enskilt

35     Södersveden slåtter til No 4 af Måsslupen sidvall och börstingsgräs

36     Nyhagen til No 2 slåtter af ? kiärr och starrvall bestående

37     Nyhägnan til No 1 slåtter av mager Måssbelupen hårdvall med börstingsgräs

38     Stor sveden til No 2 af sidvall med måssbelupen börstingsgräs

39     Koosveden til No 3 mager hårdvall måssbelupen innehåller

40     Westra hagen til No 2 överallt med tall och granskog

41     Stenings hagen til No 5 beteshage

42     Stenings hagen til No 1 beteshage

43     Byns Båtsmans tompt

44     Steningshagen til No 5 av hård och stenbunden vall

45     Steningshagen til No 3 av sidvall och något nog måssbelupen bättre bärande och slätare

46     Hästhagen til No 3 av sidvall och börstings beväxt

47     Rij hagen til No 5 av stenbunden och måssbelupen hårdvall

48     Haga til No 2 av sammanledes och lika beskaffenhet

49     Kalftompt til No 5







50     Dito til No 5

51     Dito til No 1

52     Dito til No 1

53-54 Trä=och humblebestånd til No 1 Trägården

55      Kalf tompt til No 3

56     Dito til No 4

57     Dito til No 2

58     En liten Kiersbers trädgård til No 2

59     En liten Humble gård til No 2

60     En liten slåtterhaga til No 2 av hårdvallsskog med iblandad börsting

61     Österby tompten slåtter til No 1 av stenbunden iblandad börsting

62     Dito til No 5 av samma egenskap eller stenbunden börsting

63     Dito til No 4 sammanledes av stenbunden hårdvall

64     Dito til No 3 av samma egenskap innehåller

65     Sjöhagen til No 4 av måssbelupen sid och hårvall

66     Stenhagen til No 1 av sidvall något tätare rotad

67     Sanck hagen til No 5 av måssbelupen starrvall

68     Nyängs hagen til No 1 och 3 bestående av
a)      hårdvall slåtter
b)      avsvedjad backe med Ahlskog til innehåller
c)      ibidem vassa och sjöfoder






I kartan ser man de olika skiftenas nummer.

Byns inrösade gränslinjer ser vi med början vid Storfadervik med No 1, här går linjen rätt upp till kartans vänstra övre hörn och där finns Degerstensrån som No 2. Sen sista rån No 8  är på nuvarande Gränskär som av Tranviksborna denna till kallades för Siggeskär.



Rågångsbeskrifning omkring Tranwijken

Nere vid Saltsiön Lumparen och Fagervijken vid en udd Kaanudden kallad börjades denna Tranwijks bys Råågång vid

1    En femstena Råå uti en rund stenkista, väl och fast kringskolad 42 alnar ( aln 59 cm ) ifrån själva vattenbryget, hjärtstenen är 4 kantig 2,5 quarter lång ( kvarter 14,85 cm ) och 1,5 Dito bred efter den äfven  ? flata spetsen 4 quarter hög och 6 Dito tjock icke Peripherien mått på taget, på en slät plan och Wester om en ifrån skogen nedlöpande liten Rännie, visar med den förnämsta kanten Linien til





Degerstens rån, som är belägen ca 100 meter söder om vägskälet till Smedsbölemasten.
Invid står den stora Degerstenen och vi ser till höger i bild några uppresta stenar som kallas hjärt och sidostenar. Runt den rektangulära stenpackningen har i dag vuxit mossa och är fullt med blåbärsris.

2     Degerstens femstena Rån, varest Dommarböle Swens = och Smedsböle byar som ifrån saltsiön vid No 1 alt hit gränsar med sin samfälte skog och utmarck stadna, och Finnby tager emot, varandes denne Råå belägen på en bergacktig marck stått på den westra sidan om Tranwviks kyrkoväg, och uti N: O: 5 alnar ifrån en stor orörlig sten, hjertstenen är fast stående med de 4 sidostenarna omskolad af en viggsform, sprucken efter längden, med avslagen spets varav hälften är lös påliggande höjden ovan jord är 3 quarter, 1,5 aln lång efter den avslagna ryggen och äfven så bred på de flata sidorna vid roten, visar väderstrecken nemligen med spetsen S:W: litet Westligare the övriga kanterna, efter avslagningen visa N: til O:  Öster, Söder, och Wester sidostenarne ligga uti N: O:, S:o:, S:
Härifrån går Linien til

3     Stenbro 5 stena Råå, som befans ligga på ett litet slätt berg uti S:S:W: och N: N: O: N: W: till Western och S: O: til O: Widare till

4     Norråkers Råån, bestående af 5 stora och kullriga stenar på en bergsklint liggande i form af et 5 stena Rår och til

5     Bybergs 5 stena Råå även på ett berg liggande uti S: O: och N: W:, Nord N: =: och S: S: W: härifrån til

6     Swedie Råån, 5 stena Råå, består af små stenar på et litet lågt berg lagde uti S: O: och N: W: och de andre deremot svarande strecken och Linea Recta til

7     Landholms Råån, af 5 stora oformliga och kullriga stenar lagde i form af ett Stena Röör på en liten bergsklint uti en beteshaga som blifver nyttiad af hemmanen No 2 uti Finnby, samt sist til

8     Siggskiärs Råån, belägen p västra södra ändan af Siggskiär.

Tranewijk den 18 Nov: 1766

Anders Andersson Norrstet


I Tranvik har sedan urminnes tider funnits skickliga byggmästare och man hämtade sitt virke ifrån de djupa skogarnas grovväxande trädstammar.

Att hus timrades i Tranvik och borttransporterades vintertid till andra områden kan vi se i en uppgift jag hittat i en tidskrift angående ett kyrkobygge som utfördes i Tranvik på 1600-talet.







Jaha, vad har då Iniö kyrka att göra med Tranvik i dag?
Jo, därför att dess föregångare var byggd i Tranvik.

Ärade bloggläsare, sluta inte läsa här utan ta del av den story som jag här levererar, som faktiskt är sann för den har skrivits av pastor Rafael Weckström, och artikeln hittade jag i en jultidning " Den signade dag" av år 1945 och artikelns namn var " Några reflektioner kring en skärgårdskyrkas öden". Vi läser följande:

Första gången ett kapell i Iniö omnämnes är 1557 i samband med den s.k. silverskatten. Iniö var sedan 1554 kapell under Töfsala. Synbarligen åsyftar hävdatecknaren samma kapell, då han i "Inniö Kappels Bookh" från 1641 - 1738 förtäljer bl.a. följande:

Anno 1642,  Blef Medh Capell Böndernas aftald om edt Nydt Capells Uphugning, efter det gamla ähr aldeles förfalidt, och ståår på et wådt rum, at grifterna medh Watn fulla blefvo.

Författaren fortsätter: Det nya kapellet timrades på Åland i Sunds socken, Tranvik by och stockarna fraktades samma år på fyra Iniöskutor till sin nya plats vid "Åssedahls Wijk" lithet Uth ifrån Bin (Norrby). Kapellet kostade 130 daler kopparmynt. Löjligt litet säga vi, men på den tiden var det en stor summa pengar för de fattiga kapellborna. I kapellets kassa fanns endast en bråkdel av summan, men byns samtliga bönder, endast 34 obetydliga hemman, sammansköt 1 daler och 16 öre Kopparmynt var. För den som ägde skutor ar det även en hederssak att gratis frakta kapellet från Åland. Med sitt nävertak, sitt enkla träkors på taket, sina små, blyinfattade fönsterrutor och sin lika anspråkslösa inredning, kunde det på långt när möta sig med fastlandskyrkorna men det var dock det dyrbaraste de fattiga kapellborna ägde. Med rörande pietet och under stora uppoffringar gjorde de allt som göras kunde för att vidmakthålla sitt tempel. Men snart skymde det till kväll i kapellets historia. Efter nära 150 års tillvaro var det så illa åtgånget av tidens tand att det måste ersättas av ett nytt. Härom berätta hävdatecknaren bl.a. följande:

År 1790 den 1 Maij blev uti allmän sockenstämma gamla träkyrkan ansedd vara så bristfällig och förfallen att en ny kyrkobyggnad med det första borde företagas. Och med nya kyrkans tillkomst hade det i Tranvik byggda Iniö - kapellet spelat ut sin roll.

Den nya kyrkan bygdes åren 1798 - 1800 och byggmästaren var Mickel Piimainen. Den invigdes år 1801 och grundrenoverades på 1960 talet samt år 2001.







Nå Johan vad har då du för koppling till Tranvik, varför intresserar du dig för den byn?

Jo därför att från denna gård, Södergårds i Tranvik härstammar min farmor Sanny Mickelsson- Mattsson gift Granlund. Hon var gift med Norrgårds Janne, alltså min farfar,  som var född på Norrgårds i Domarböle. Makarna Granlund köpte år 1913 sin nya gård Norrgårds i Finby, gård nummer 10.

På fotografiet som för övrigt är taget av den dåtida gårdsfotografen Maria Loo ser vi makarna Matts och Josefina Mickelsson. Till vänster Sanny och till höger hennes syster Ingrid. Ingrid var en av de  första "Stockholms" immigranterna. Hon flyttade dit redan 1912 och blev staden trogen. En adress jag aldrig kommer att glömma är julkortens stavning: Kocksgatan 21 C. nb. (alltså nedre botten).

Deras bröder bl.a. August Mattsson var för tillfället på sjön, såsom unga män för det mesta den tiden.

August Mattsson skulle fortsätta i sin fars fotspår. Han blev bonde på gården Södergårds och var även han skeppsredare för ett otal skutor. Han hade även andra affärer som vi inte skall omtala här. Vid sök på nätet om Tranvik är August Mattsson en av de mest "träffade" personerna i byn.



Kanat i Godby den 18 juni år 2019

Johan G. Granlund

fredag 31 maj 2019

Svensböle gård - som försvann






Svensböle gårdstun i dag, en öde och tom plats.

De allra första minnen jag har av livet i min hemby Finby härleds delvis ifrån denna gård. Den enstaka gården Svensböle, granne med Finby. Jag har ett väldigt tidigt minne av hur min mor Ilmi och jag på cykelns pakethållare tar oss till Svensböle för att laga en cykelked. Jag kunde ha varit i fyraårsåldern och vi är således inne i året 1952.

Det var nämligen så att en man vid namn Enzio Lindström bodde här tillsammans med sin mor och moster samt sin morbror Janne. Denne Janne var vi barn lite rädda för, han var mystisk tyckte vi, gick och smög och inga hälsade på folk. Jag minns att då vi hade inträtt i köket som låg till vänster från farstun hörde vi huru någon hasande kom in i farstun och staplade sig upp på vinden, det var den mystiske Janne, kommande ifrån en annan värld.






Denna dagbok åren 1821-1846 skriven av Svensbölebonden Johan Eric Lindström utgavs av Sunds närings- och hembygdsnämnd år 1985. Boken ger mycket fakta om en försvunnen tidsepok och är även illustrerad med bilder.
Nedan vill jag visa några av dessa bilder och har kompletterat dem med nytagna.






Svensböle gårds mangårdsbyggnad år 1954.

Bildtext: Sentida ättlingar till Johan Eric och Anna Ulrica Lindström på släktgårdens trappa år 1954. Taket röjer gränsen mellan husets östra del (t.höger) som nybyggdes av sonen Johan Emil I (född 1840) och dess västra del som nyuppfördes av sonsonen Johan Emil II (född 1870) Personerna fr.v. Matilda Lindström-Ulenius systern Hilda, deras systerson Enzio och Matildas barnbarn Kaj Ulenius. Foto Hallny Ulenius

Just så, såhär minns jag det, detta foto togs bara en kort tid efter att jag var där första gången i mitt liv. Jag kan ännu i denna dag känna lukten av kattpiss. Kattor skulle vara välkomna gäster i detta hus och där fanns säkert fem stycken bofasta.





Fotografi taget av Maj-Lis Dahl med maken Alfons vid gärdesgården. Vi ser Svensböle gård och dess uthus och året är 1953.

Bildtext: Svensbölebon Alfons Dahl betraktar här en del av husbeståndet på gården, sett från väster. Fr. v. oxstallet (sedan 1957 på Jan- Karlsgården) och bortom detta rian.
Till höger om karaktärshuset mangelboden och den något större "brudboden". (klädförråd).






Ingångsportalen till Svensböle gård.
Bildtext: Mangården på Svensböle revs av snickaren Alfons Dahl hösten 1978. Genom portgrinden, uppförd år 1955, ledde huvudvägen ut från gården. Till höger och vänster om grindstolparna utgick gärdesgårdar som avstängde gårdstomten från markerna i förgrunden.
Foto Per-Ove Högnäs 1983.






"Herren känner de sina" lydde tänkespråket på östväggen i salen på Svensböle då detta paradfoto togs. Personerna fr.v. Änkan efter år 1900 avlidne Svensbölebonden Johan Emil Lindström, Anna Ulrica Johansdotter (1838 - 1930) och hennes döttrar Hilda 1869 - 1960) och Johanna (1879 - 1954) Mannen är Anna Ulricas bror Mathias Johansson (1849 - 1922 ).
Fotograf och tid okända ( Bodnar 1910-talet?).
Bild och bildtext ingående i Svensböledagboken.

I denna blogg ingår under fliken Matte i Vivasteby - en säregen man, en artikel om honom.
Artikeln hade jag tidigare infört i Borghill Lindholms bok om "Sundskarar hemma och borta".

Matte i Vivarsby var som sagt en säregen man, enligt kåsören Axel Danielsson i Tranvik:
Alltid småspringande på vägarna, deklamerande på vers i samtal med byssbor. Ofta gick han inte på själva vägen, han småsprang längs med åkerrenar och lindor då han skulle hälsa på sin syster i Svensböle.
Ett poetisk svar ger Matte åt mejeristen på Vivarsby mejeris fråga: Var har du din mejeribok?

Matte svarade direkt: Boken tog en salig ända, kan ej återsända!







I dagboken ingående släkttablå.
Den förste bonden ser vi att heter Eric Carlsson och den med mörk färg noterad är dagboksförfattaren Johan Eric Lindström, den förste som dyker upp med det efternamnet. Namnet kanske hämtat ifrån den ström som slingrar sig runt gården benämnd Svartbäck. Johan Eric och hustru Anna skall få tre döttrar och en son, han med namnet Johan Emil och detta namn skall även dennes son bära och med dessa "emilare" upphör manslinjen.

Johan Eric Lindström var en odalman av stora mått. En vaken och allestädes närvarande bonde som deltog i kommunala och kyrkliga förtroendeuppdrag. Berest och världsvan, ibland var han i Tavastehus och ibland i Stockholm långa tider. Idérik och innovativ. Då har förstod att för bygget av Bomarsunds fästning skulle det behövas enorma mängder tegelstenar skaffar han en lerkran och startar upp en tegelfabrikation på gården i större skala.
Lindström var alltid beredd att hjälpa andra människor. I hans hem var det alltid fullt av gäster. Han var en man med stort socialt kapital.






Lerkran i arbete på vandring.
Bild ur Närpes bygdehistoria

Svensböle gård var ingen vanlig bondgård, det var en hel by i en enda gård med allt vad som där kunde finnas. Ett myller av folk ur olika nationaliteter som tidvis bor och bevistar gården. Att situationen bara lite över ett halvt sekel senare skulle förändras i katastrof kunde ingen ana. Hemmanet gick under klubban på exekutiv auktion. En helt onödig konkurs sett med dagens ögonmått. En gård som var värd 8.000 mark gick under klubban för ett obetalt lån om 450 mark. Men som en sageskvinna i bygden sade mig vid min intervju med henne:

Dom söp åpp alltihopa!

Då jag för en tid sedan insåg detta faktum var det många bitar som föll på plats. När jag tänker efter så har jag ju aldrig hört talas om Svensböle gård som ett jordbruk. Ingen av de äldre pratade i sådana termer som man gjorde om andra gårdar i byarna runtom i Sund. Jag minns huru folket i gården bodde i ett ruckel till boningshus, ingenting var målat förutom Enzios mekaniska verkstad. Alla hus stod som gråa kråkslått utkastade i skogskanten. Jag minns inga djur där, ingen traktor, inga höstörar och tröskverk. Gamla tanter satt i knutarna och nickade och med en katt i famnen och systersonen Enzio var den som förde samtalet. Inte heller han sysslade det minsta med jordbruk.

I denna blogg finns en artikel om tegelbruken i Sund. Jag har där konstaterat att Svensbölebonden Eric Lindström redan som ung år 1822 slog sina första tegel. Han skulle sedermera inköpa en lerkran för tegelframställning år 1828 och då fick verksamheten verkligen fart. Detta var strax innan de första husen började anläggas i Bomarsund inför fästningsbygget. Totalt skall han i dagboken notera tegelslagning och förbränning under 15 års tid, således en stor livaktig verksamhet.

Lindström skriver för år 1828 följande:
Den 4 Juni wart lerkranen Förfärdigad av E:C:son, C:C:son och J.E. Lindström.
Dessa hans kompanjoner är ingen mindre än fadern Eric Carlsson och brodern Carl Carlsson således var detta en familjeangelägenhet att hålla bolaget inom gården.

Nu kunde verksamheten i större skala sätta igång och vi läser för den 7 Junij Kjörde wi opp 22 Lass ler den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
Själva förbränningen noterar han inte här men däremot att:
Den 10 December wart Kammar Spisen på win färdig murad av E. Andersson.
Således användes en liten del av det årets tegelförbränning för eget bruk.

Året därpå kan vi läsa för den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel wi körde upp 8 lass Sand och 25 Lass Ler.
Den 16 October Tog wi upp Tegelungen, och fick 1500 tegel

År 1830 den 16 och 17 Junij Slog Wi Tegel, wi Kjörde up 10 Las Sand och 26 Lass Ler

I Augusti den 30 Körde wi i Tegelungen och brände i 6 dagar

Att Lindström gjorde pengar på sin tegelframställning framgår av följande notering:
Till Minnes För år 1834
Aprill den 29 den 1, 2 och 3 maij Tjörde vi Tegel till Bomarsund åt Lötman 2000 a 30 rubel för 1000

I Åländsk Odling av år 1991 berättar guiden Holger Eklund om att denna tid fanns tre tegelbruk i Sund. I Estvik, vid Lagmans i Norra Bomarsund och i Svensböle.






Ännu i dag kan man i den låglänta hägnaden väster om gården skönja lergropar på ett antal ställen och enligt uppgifter finns även lergropar intill gården i norr.






Denna kulle rymmer med största sannolikhet grunden till tegelförbränningsugnen. Den är nu igenfylld men består av en äggformad stenlagd grund som inte liknar de traditionella matkällargrunderna som förr fanns på varje gård.

Förbränningsugnen är också på ett betryggande avstånd ifrån hemgården ca 200 meter. Man kan notera att värmen i dessa tegelugnar uppgick till 1000 grader och trots att förbränningen oftast skedde i november kunde det finnas risk för brand.

Från dagboken skall vi få en fin bild av Johan Eric. Däremot finner vi honom inte i dagstidningarnas notiser. Det finns heller inget fotografi av honom.
Men vi lämnar honom här och går över till de nya generationerna på Svensböle gård.

Johan Eric (dagboksförfattaren) hade tre systrar som alla dog som spädbarn. Han skulle bli den enda arvingen och den uppgiften skötte han ju med glans. Anna Ulrica och Johan Erik får fyra barn även här tre systrar och en bror som kom att heta Johan Emil. Alla dessa kommer att leva upp i vuxen ålder.
Syster Christina Ulrica gifte sig till Danels i Finby.
Erica Wilhelmina gifte sig med instrumentmakare Wilhelm Gylling och blir bosatt i Svensböle vid det som även i dag kallas för Gyllings.
Anna Gustava gifte sig till Göstas i Finby.
Sonen, Johan Emil Lindström född 1840 och död år 1900.
Han son skall även heta Johan Emil Lindström och det var honom "Svensböls Janne" jag träffade år 1952.

Johan Emil no: 1, skall som min sageskvinna berättade "söp åpp alltihopa"

Konkursen.




Finland Allmänna Tidning av den 7 augusti år 1897.

Medelst offentlig exekutiv auktion, som kommer att företagas fredagen den 17 näst instundande September kl. 3 e.m. å själva lägenheten försäljes till den mest bjudande, därest inga laga hinder mötas, bonde Johan Emil Lindström ägande Swensböle enstaka hemman om 0,5513 mantal i Sunds socken till betäckande af bondesonen August Viktor Karlssons och bonden Erik Anderssons domfästa fordringar: och meddelas hugade spekulanter till upplysning att lägenheten, som vid utmätningen värderats till 8.000 marks värde, underlyda 22,92 hektarer bebrukad jord samt 67,1 hektarer odlingsbar jord och skogsmark.
Samtliga sakägare och de fordringsägare vilkas fordringar enligt 5 kapitlets 26 paragraf kunna ur auktionsskillingen till betalning utfalla, äga uppgiva sina anspråk senast vid det sammanträde som för förhandling dem emellan äger rum å auktionstillfället och dagen klockan 11 f.m.

Ålands häradskronofogde kontor, den 2 augusti år 1897

Otto Hedman





Tingsprotokoll

Jag sökte upp Ålands Landskapsarkiv för att få mera upplysningar om den dom som låg till grund för konkursen och efter en tids sökande hittade jag rättegången. Den hölls den 27 januari år 1897 för Sunds och Wårdö socknars tingslag.

Paragraf 31.

Till detta ting har Bondesonen August Victor Karlsson från Mångstekta by i Sunds socken för
fordran låtit instämma Bonden Johan Lindström från Svensböle enstaka lägenhet i nämnda socken, och då sagda mål nu till åtgärd företogs inställde sig på upprop käranden genom lagligen befullmäktigade ombudet kronolänsmannen Robert Optatus Silander men svaranden befanns från tinget utebliven, ehuru han blifvit härtill instämd af nämndeman Matts Nordin i närvaro av Sjömannen Gustaf Jansson från Finby by i förut benämnda socken, enligt vad Nordin på gifven anledning nu intygade. Sedan Nämndemannen Johan Eric Jansson och Anders Viktor Englund för jäv lämnat sina säten i Rätten, därtill vinnande av domfört antal ledamöter Poliskonstapel Matts Persson.

Skuldsedel så lydande: Till bondesonen August Viktor Karlsson å hemmanet no:2 i Mångstekta betalar undertecknad vid anfordran en peng summa stor fyrahundra femtio (450) mark i finsk guld med derå 5 % i årlig ränta. Valuta bekommit som försäkras

Svensböle den 11 januari år 1895.

Säger 450 mark med ränta                Johan Emil Lindström
                                                          Bonde från Svensböle (sigill)

Johan Emil Lindström skötte inte sina åligganden, kom inte till rättegången och det gick som det gick. Konkursen var ett faktum.





Annons ingående i tidningen Åland av den 14.12. 1892

Orsaken till konkursen på Svensböle gård är höljd i dunkel. Denna tid var spriten lätt tillgänglig och man brände själv. Däremot kan ju som vi vet omdömet naggas i kanterna av alkoholintag.

Det lån som blev domsatt om 450 mark kunde bara varit tuvan som stjälpte hela lasset. Man frågar sig vad slags affärer denne Svensbölebonde hade för sig egentligen. Var det kanske fartygsaffärer, oförsäkrade jakter och skutor som seglade omkull?

En notis i tidningen Åland  som väckte min förundran var ovanstående.
I anseende till förestående bouppteckning efter aflidne Skepparen Frans Eklund, anmodas alla de som i sterbhuset äro skyldige eller hafva något att fordra eller i övrigt med den aflidne under hans lifstid haft affärer, hvilka ännu äro oafslutade, att sådant före den 28 december detta år anmäla till undertecknad.

Ida Eklund
Sund, Svensböle

Detta hände fem år före konkursen.

Vem var denna Ida Eklund? Jo det var Svensbölebonden Johan Emil Lindströms dotter och den avlidna var således mågen i huset. Han hette Erik Frans Eklund och står som nummer 2584 i boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Han hade varit skutskeppare och hade omkommit genom en olyckshändelse (blivit krossad).
Ida levde fram till år 1948.


Johan Emil Lindström I skulle avlida tre år efter konkursen år 1900.

Livet skulle gå vidare i andra spår på gården Svensböle. Familjen fick kvarstanna på gården men någon bondgård var det inte mera.
Svensböle skulle i huvudsak bli kvinnornas gård och den som gubben ur lådan sprungna Enzio Lindström, med fader okänd var dess frontfigur men inte inom jordbruk utan på grund av sin förmåga "att få allting ti go" i sin mekaniska verkstad.







Hösten 1916 anordnades en stor hantverks och jordbruksutställning på ungdomslokalen Klippan i Sund. Här finner vi Hanna Lindström som hade ställt ut produkter.
Konserverad cikoria: Hanna Lindström Svensböle I pris.
Hedersomnämnande  Hanna Lindström för utställd krukväxt, en lilja.
(Kanske det är denna vi ser på gruppfotografiet i Svensbölesalen och som Mörn antar är taget 1910-tal?)







Den lantbruksutstllning Hanna  deltog i är troligtvis denna som ingår i Anselm Sjöblads fotosamling.






Här möter vi Hanna Lindström igen, nu ett hjärtligt tack till släkt och vänner, som på min 50-årsdag ihågkommit mig med värdefulla presenter, blommor, sång, lyckönskningar och dekorering.
Svensböle den 8 juli 1929

Hanna Lindström





Hanna Lindström i Kumlinge mejei.
Fotografi ingående i Anselm Sjöblad fotosamling.
Enligt uppgift skulle Hanna arbetat med Anselm på mejeriet i Vivasteby och då Anselm övergick till Kumlinge mejeri som mejerist där följde Hanna med.







Ett ofta återkommande tema var det djupa dike kallad Svartbäck som löpte inom Svensböle gårds domäner med början i Domarböle och ända till sitt slut fram genom Södra Finby till Strömmen vid Värsslätt.

Här kallelse till diknings sammanträde.





Här ser jag en bekant, min farfars bror Evert Granlund, bonde på Norrgårds i Domarböle annonserar efter dikare.
Medels å arbetsplatsen den 5 september kl. 11. f.m. förrättad entreprenadauktion utbjudes uppgräfningen af ett genom Domarböle och Svensböle ägor i Sunds socken gående utfallsdike, enligt villkor som då närmare meddelas
Evert Granlund






Annons år 1917
I tjänst åstundas
En dikare erhåller en längre tid arbete å Svensböle och Domarböle utfallsdike i Sund
Klas Holmberg
God förtjänst






Svartbäcks dike i dag nära intill Svensböle gård.

Vad gäller sänkning av vattennivån i bäcken gällde inte endast dikning. På 1950-talet företogs även stora sprängningsarbeten för att sänka nivån. Dessa sprängmassor skulle bortforslas med stora lastbilar och en sagesman i byn berättar om huru han som liten pojke åkte med dessa lastbilar som körde sprängstenar till olika vägbyggen i närheten.







För mig är Enzio Lindström starkt förknippat med Svensböle gård. Hans mor var vår här omtalade Hanna som egentligen hette Johanna och som dog år 1954. Enzio var hennes "son utom äktenskapet" med fader okänd som det står i dopboken. Jag hörde redan som barn att hans far skulle varit rysse.
Enzio föddes år 1918 och dog 1998 i sin hemby.

Ovanstående fotografi är taget från byvägen och i bakgrunden stod barndomshemmet Svensböle gård.
Enzio byggde huset i skiftet 1950-60 tal.







Klassfotografi ifrån Finby skola några år in på 1920-talet. Vi ser Enzio som nummer fyra ifrån höger i bild. Min farbror Jan-Erik 7 från höger räknat och hans kusin Karl-Erik från Domarböle 5 från höger.






Här stod Enzios verkstad, strax till höger då man körde ned emot gården och alldeles invid portalen.
Mina första minnen av Enzio kommer härifrån denna verkstad och våra ärenden var alltid desamma,
lappa och laga på cyklar och mopeder eller att få något svetsat.

Enzio var en väldigt intelligent människa, han var lite blyg i inledningen av ett möte eller en diskussion men då han lugnat ned sig kunde han ibland ta överhanden i en diskussion. Och diskussionerna var inte om jordbruk och trädgårdsskötsel, nej det var om olika stjärnbilder i himlarymden, om invecklade radiosignaler.

Enzio hade agentur för försäljning av Philips radiomottagare som han även skötte servicen av och han var en av Ålands första televisionsägare. Till honom och hans moster som då ännu levde stövlade vi ungdomar in kväll efter kväll för att "kika på tv", i flera år höll vi på. Jag begriper inte hur han orkade. Vi låg på golvet framför hans television, ibland var det så fullt i rummet och den närmaste ungen var bara en halv meter ifrån televisionen. Ibland var bilden full av snöflingor och jag kan ännu minnas det fräsande ljudet. Enzio tar på sig stövlarna och klättrar upp i den jättehöga masten. Väl inkommen säger han på sitt kännspaka sätt: Det är Milano som stör!

Ibland ville han inte ha besök för då han såg att man riktade blicken emot källardörren där hans nya verkstad fanns stack han och gömde sig. Han var hemma för den svarta motorcykeln stod på sin plats vid väggen.






Finby skolas elever på utflykt.
Vi ser Enzio Lindström sittande längt till höger i främre raden.
Min farbror Jan-Erik Granlund sitter längst till vänster. Fotografiet är troligt taget avslutningsåret.

Att få ett söndagsbesök av Enzio var en högtidsstund. Han valde noga ut sina besök. Någon han inte gillade fick aldrig ett besök. Vi på Norrgårds hade ofta Enzio som gäst. Jag brukade muta honom med nybakat bröd för det gillade han.

Då jag byggde sommarstugan i Estvik, ja det var tidigt 1970-tal var Enzio ibland där på besök. Jag fick honom att montera underfundiga lampor av gamla lyktor för vi hade fått el till stugan. Länge satt vi så i månens sken och diskuterade svunna tider och himlakropparnas rörelser i det oändliga.






Nu skall vi för en stund hoppa långt tillbaka i tiden. Till 1700-talet.

Till Åland kommer en ung svensk militärperson Carl Tersmeden hette han, en dalkarl. Han hade år 1749 fått i uppdrag att organisera och rekrytera båtsmän på Åland. Hans memoarer är fyllda av ekivoka antydningar om orgier bland sköna kvinnor gifta med ståndspersoner. Så även på Åland.

På Svensböle gård bor en bokhållare Lindgren tjänstgörande inom amiralitetet och denne har Tersmeden skickat på ärende till Finland. Nu passar han på själv och kärran rullar mitt i natten in på gårdstunet.

Han berättar följande om tilldragelsen: Jag lät vagnens stanna för jag ville "surprisera" fru Lindgren.
(Tersmeden hade studerat i London och därför smög han in engelska uttryck i sitt tal)

Som känd i huset klappade jag på köksfönstret. Pigan steg upp och öppnade fönstret och kände igen mig. Jag bad henne vara tyst och släppa mig sakta in. Jag skulle taga fru Lindgren på sängen och hälsa från hennes man!
Jag har bråttom! Pigan i fullt skratt svarade: Herrn finner inte frun allena, en av hennes väninnor ligger i bokhållarens ställe. Oh! Så mycket bättre, släpp mig in!

Ja, så kunde han låta. Denne väninna var nämligen fröken Ulrica Gagge från Saltvik Germundö som han hade erotiska drömmar om.

Jag känner igen replikerna, jag spelade nämligen Tersmeden i det folklustspel som skrevs av Anna-Britt Lundström på 1990-talet och som uppfördes på ungdomslokalen Klippan.

En rolig episod hände under premiärkvällen. Jag hade fått ett par för stora byxor och då jag gjorde entré hasade mina byxor ned mot skorna i precis rätt tillfälle. Folk skrattade livligt och trodde att det hörde till spelet.

Teaterstycket fick ett intressant efterspel. Det skulle visa sig att i Sverige fanns ett sällskap inom släkten Tersmeden och i Sund fick man så nys om detta. Man inbjöd dem till Åland och stycket uppfördes för dem på Klippan





Artikel i Nya Åland om sällskapet Tersmedens besök på Åland och Klippan.


Historisk tillbakablick







Wettervijks karta från 1750 över Domarböle, Svensböle och Smedsböle. I bildens mitt finner vi Svensböle och gården är inritad. Strax invid löper den blåmarkerade Svartbäcken.

I sydväst kan vi notera en intressant sak. Där finns inritat ett båtsmanstorp. Ännu i denna dag heter berget där "Båtsmansberget" och nu kan vi konstatera att gamla namn bygger alltid på någonting konkret. Där fanns verkligen ett båtsmanstorp. Troligen det som underhölls av Smedsböle och Svensböles bönder. Finby hade sina egna två båtsmanstorp, ett i norra och ett i södra byn.





Zoomad bild, Svensböle gård i bildens mitt.


Nu tar vi en titt ännu längre tillbaka i historien.






Vad säger då ortnamnsexperterna om namnet Svensböle, och när började det framkomma i hävderna?
De åländska Bölebyarna anses höra till en yngre medeltida bybildning en slags utby till den större grannbyn.

Professor P.E. Ohls förklarar här namnet och dess ursprung i en artikel Ålands byanamn på 1500-talet.
Mansnamnet Sven ingår i första leden och böle i den senare. Namnet betyder således "Svens gård"
Vi stöter på det år 1545 som Swendzböle, 1551 som Suenböle, 1557 som Svenzböle.






Svensböle gårds bomärke
Göran Dahls bok om åländska bomärken.






Nämndeman Eric Carlsson från Svensböle underteckar ett Rågångsprotocoll för storskifte år 1750 i Sund.
Lantmätare Wettervik


I boken "Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland" av professor Lars Hellberg framgår att:

På Åland hör böle-namnen otvivelaktigt samman med den medeltida kolonisationens sista utbyggnadsfas.
Han framhåller vidare att åländska by- och böle-bebyggelser ofta har gemensamma utmarksägor.
-Således en hastig utvidgning av de gamla byarna med slutleden by.



Bölat i Godby den 31 maj år 2019

Johan G. Granlund