torsdag 6 september 2018

Victoria Cross och Charles Lucas hjältedåd - en delvis uppdiktad historia



Denna tavla har blivit sinnebilden för alla brittiska hjältedåd i krig.
Händelsen ledde till att midshipman Charles Davis Lucas utvaldes som den första att föräras den av drottning Victoria instiftade Victoria Cross medaljen.

Denna händelse gav honom en biljett rätt in i Royal Navys familjesocietet.
Händelsen skulle skicka Charles Davis Lucas upp i den brittiska flottans högsta militära höjder, han slutade som amiral.
Kapten Hall skulle erbjuda honom sin ena dotters hand och på kaptenens dödsbädd lovade Lucas att även taga hand om hustrun.

Är hela händelsen som den har berättats i 164 år sann eller består den delvis av fantasier?
Min fasta övertygelse är att vi har här att göra med en till viss del skapad historieförfalskning och hur Charles Davis Lucas kunde leva med denna lögn ända till sin död 1914 är en gåta.

Men att amiral Charles Davis Lucas efter den militära karriären var direktör för försäkringsbolaget
Phoenix Assurance Company Limited i London är däremot mindre känt.
Om detta kan den uthållige bloggläsaren läsa som ett sista kapitel i denna artikel.




Minnesstenen i Bomarsund strax invid Simviken

Är berättelsen om Lucas hjältedåd sann, gick det verkligen till såsom framgår av hundratals inlägg på internetnätet, i wikipedia, i böcker och broschyrer? Mitt svar är nej!

I denna bloggartikel skall jag försöka få fram sanningen om vad som verkligen hände i Bomarsund denna kväll i juni år 1854. Jag vill redovisa de fakta jag hittills fått fram i ärendet, fakta från arkiv, böcker, tidningsartiklar och nätbaserade artiklar.
Vilken var situationen då de tre fartygen seglade in genom Ängösund och upp i Lumparfjärden, varifrån kom kanonkulorna, vilken typ av kanoner kan det ha varit frågan om, vilka slags kulor användes o.s.v. ?

För två år sedan gick jag i dagspressen i debatt med en bomarsundsforskare i denna sak och jag håller med om att till den delen hade jag fel då jag då ifrågasatte hela historien. Den liknade nämligen väldigt mycket på en motsvarande händelse som skedde den 10 augusti alltså tre veckor efteråt ombord på HMS Penelope som gick på grund söder om Prästö. Där räddade en annan "midshipman" hela fartyget då en liknande kula kommer indansande och landar i en skeppskista. Killen tar resolut upp kulan med en skyffel och placerar den på tre kalla vanliga kulor tills den "became harmless" som det står i denna berättelse. Den mannen fick inget Victoria Cross trots att han räddade fartyget och besättningen från en storbrand.



En av skeppsläkare William Crees fina målningar som finns i hans intressanta dagbok. Vi ser här Bomarsunds fästningsområde någon dag efter kapitulationen.

Dagbok för den 10 och 11 augusti då HMS Penelope går på grund och en midshipman räddar fartyget genom att skickligt ta vara på en brinnande kanonkula som landar i en skeppskista.

One of her midhipmen did a plocky thing: one of the red-shot came through the ships´s side and lodged in his sea-chest: he coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Här ser vi klart och tydligt vilka slag av kulor som ryssarna använde sig av. Brinnande heta kulor och vanliga kalla. Det var inte fråga om bomber typ granater för sådana förfogade man inte över.

Men, Charles Davis Lukas ingripande den 21 juni har hänt och jag skall inte ta ifrån honom äran av det han gjorde för det han gjorde var modigt, man hade ju då inte vetskap om vilket slags arsenal och ammunition fästningen i Bomarsund innehade. Vi skall komma ihåg att detta var den första kontakt flottan hade med fästningen.

Enligt loggboken på HMS Hecla inträffade händelsen klockan 5.56 på kvällen den 21 juni år 1854 under det s.k. "midsommarslaget"  då kapten Hall tar saken i egna händer och med tre fartyg, Hecla, Valourous och Odin attackerar Bomarsunds fästning. Drabbningen och Lucas dåd finns omtalad i Helsingfors Tidningar redan den 5 juli samma sommar.

Jag beslöt att titta närmare på dessa uppgifter och fann till min förvåning att berättelsen är kryddad, man har tillfogat något som undan för undan växer och blir bara större och större. Denna händelse skall läggas in i den kontext att kapten Hall som ledde eskadern om tre fartyg gjorde detta anfall utan krigsledningens vetskap och tillstånd. Han behövde en hjältesaga och här är den.

För att söka redan på vad som egentligen hänt denna kväll i Bomarsund beställde jag kopior på kapten Halls dagbok, loggbok, för HMS Hecla den 21 juni år 1854. Där står följande:




.

HMS Heclas loggbok, den 21 juni år 1854.
Klockan är PM, alltså kväll, 5.56 (17.56)

A body of troops coming down to the point where a masked Battery of five guns had been planted - opened fire and that ? ship returned smartly - 2 Shell fell on board and Mr. Lucas mate threw one over board while burning.

 Alltså, då de smög sig in i Lumparfjärden upp emot Bomarsund får de plötsligt se människor röra sig på stranden (vid Grinkarudden). Man kunde skönja fem kanoner bakom jordvallen och dessa öppnade eld men skeppen besvarade elden bra.  Två kulor, (som de vad man kan se uppfattade som brinnande granater),  kommer in i fartyget. En av midshipmännen Charles Lucas slängde den ena överbord medan den ännu brann.
Punkt slut.
Kan läsas i 12-13:de raden nedifrån i loggboksidan.

Den 5 juli bara ett par veckor efter denna händelse ser man följande notis i Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854.







Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854

På första sidans sista rad, kastade den överbord, fortsättning på andra sidans första rad, innan den hann krevera.

Det är här som berättelsen börjar utökas, "innan den hann krevera". I kapten Halls loggbok och i hans rapport till överbefälhavare Napier och dennes rapport till London står ingenting om: Innan den hann krevera eller kreverade vid vattenbrynet, eller exploderade, eller tjöt med ett våldsamt vrål innan den exploderade, som man kan läsa om i olika berättelser. Dessa tillägg har skribenter tillfogat och dessa har här gjort en grov historieförfalskning.





Tidningen Åland, den 2 juli år 1901

Den första som vann Victoriakorset, var en yngling vid namn Lucas. Han lefver ännu, mätt af år och ära och bär titeln amiral. Lucas var midshipman på h. m:jts fartyg Hecla då detta bombarderade Bomarsund.

En fientlig bomb slog ned på fartygets däck mitt bland manskapet. Som en blixt for genom allas hjärnor, att de nu var dödens byte, enär bomberna gärna explodera då de falla ned.
Lucas var den enda som behöll själsnärvaron. Han störtade bort till bomben, som brann med full låga, tog den i sina bara händer och kastade den överbord. Den exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan men slocknade och vållade ingen skada. Lucas förbrända händer var den enda olycka, den åstadkom.

Alltså nu har berättelsen hunnit växa rejält ifrån den ursprungliga. Bomben exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan och ett ännu större under var att den även slocknade därefter.







Denna kartskiss visar tydligt situationen under Bomarsundskriget inför huvudslaget i början av augusti år 1854. Till vänster i bild ser vi det jordbatteri ryssarna först anlade på Grinkarudden och som nu har övertagits av de allierade och har fått beteckningen Pelhams batteri.
Denna del av Lumparn var utom fästningens kanoners räckvidd och de kulor som inkom härifrån under "midsommarslaget" kunde endast komma ifrån jordbatteriet på Grinkarudden.

Vilka slag av kanoner hade ryssarna då här och vilka kulor kunde komma in emot fartygen?





Denna bok, Kriget vid Finlands kuster 1854 - 1855 författad av generalmajor Michail Borodkin ger oss svaret åtminstone vad gäller kanonerna.




Han skriver följande angående jordbatteriet på Grinkarudden: Till vinnande af bättre bestrykning af fjärden Lumparn uppfördes i hast av stabskapten Tesche ett jordbatteri ( å kartan betecknad n )
för 4 fältkanoner.

Det var således fältkanoner, en mindre typ av kanoner än de vi är vana vid att se i Bomarsund och som bl.a. står uppställda vid murarna och uppe på Notviksberget vid basen där, samt i Tullarns äng i Mariehamn.
I skrivnde stund har jag ingen bild av en sådan rysk fältkanon, ej heller något exempel på en kula som passade denna typ av kanon. Vet inte heller om man ifrån denna typ av kanon kunde avsända en "living shell" . Det är ju allmänt känt att ryssarna inte hade den modernare typen av ammunition för kanoner som de allierade då besatte, men jag vill komma med följande spekulation:





På en gårdsplan på Åland finns en sådan kanonkula. Det är en halva och man ser tydligt den gjutna ihåligheten i kulan. Den är ca 12 cm i diameter och betydligt lättare än en "vanlig kanonkula" och med största sannolikhet avlossad ifrån en mindre fältkanon.

Är detta motsvarigheten till Lucas bomb som han slängde överbord? Dessa kulor hade troligtvis en lunta som till hälften var inkörd i kulan och som man före avfyrning tände och brann i luftfärden, slog ned i fartyget för att förorsaka en brand. Så var med allra största sannolikhet dess funktion.

Vi får även komma ihåg att denna tid fanns ingen bensin eller av olja framkallad vätska som brann i luntan. Redan från förhistorisk tid kände man till olja som ett brinnande medel och råolja användes i århundraden som lamp och fackelolja vid sidan av tran. År 1852 uppfanns fotogenet och därefter petroleum och bensin 1856. Med största sannolikhet var den brinnande luntan dränkt i någon slags råolja kryddad med svartkrut.

Ur de loggboksuppgifter jag erhållit ifrån Hecla och Penelope omtalas "round shot" och "hot shot". Living shell finns endast i loggboken för Hecla som då skrevs 21 juni, efter detta datum finns inte uppgifter om "living shell", alltså det vi i dag skulle kalla för granater.
I loggboken för Penelope av den 10-12 augusti finns endast round och hotshots omtalade.


För att belysa mitt antagande har jag även ett tydligt exempel som kan visas. Det är ur skeppsläkare William Crees dagbok. Denne läkare förde nästan dagligen bok över den Brittiska flottans rörelser och han noterade nogsamt nästan varje händelse som var lite speciell och utöver det vanliga.
Han tjänstgjorde på HMS Odin och såhär skriver han om vad som hände då HMS Penelope låg på grundet söder om Prästö den 10 augusti och huru kulorna ven emot fartyget:





Teckning av skeppsläkare William Cree över Bomarsundsområdet efter kapitulationen men före sprängningen.
Dagbokssida för Odin den 10 augusti och här berättar Cree om vad som hände på Penelope denna dag.

One of her midshipman did a plucky thing: One of the red-hotshot came through the ship´s side and lodged in his seachest. He coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Alltså här hände sig att en sådan kula damp ner rätt i en skeppskista. En midshipman gör så en skojig sak, han tar upp kulan med en skovel och placerar den på tre kalla kulor där den får vara tills den blir ofarlig. Denne "midshipman" gör ungefär samma sak som Lucas gör tre veckor före och jag skulle säga att denna räddning var mera värd än den Lucas åstadkom emedan detta räddade ju fartyget från att börja brinna.

Att denna händelse är sann bevisas av Penelopes loggbok för den 10 augusti, där framgår att en "hot-shot" gick in i en kista men kaptenen på Penelope tyckte inte det var så viktigt att notera vem midshipmannen som tog hand om kulan var och han blev inte förärad Victoria Cross.





Detta är en helt vanlig kanonkula, som engelsmännen kallade "round shot". Den kalla kulan skulle  slå in i fartyget och då den gått igenom skrovet slita upp träflisor som i sin tur förorsakade skada på människor och egendom. Denna kula är 16 cm i diameter och väger ca 10 kg. Man kan se att den har haft en mantel runtom som var av skarpare material och som nu delvis flagnat av. Kulan har dessutom en fog runtom sig, som en krans, och är troligtvis först gjuten i två delar och därefter sammanfogad.








Vid sökning på nätet för uppgifter om Victoria Cross får man bl.a. upp ovanstående artikel.
Här är alla facta korrekta, förutom utrycket "living shell", som troligtvis då var ett antagande, man kunde ju i det skedet inte veta vilken arsenal fästningen innehade.

AS Napier´s fleet sailed forwards the Baltic, its most obvious targets were Sveaborg, the fort protecting Helsingfors ( now Helsinki ), Bomarsund, a fortress on an island in the midde of the Baltic, and Kronstdt, an island protecting the approaches to St. Petersburg.

On the 21 st June 1854, Bomarsund was bombarded by the steam frigate Hecla under the command of Captain Hall. The bombardment was ineffectual but the action was notable, however, for the conduct of a midshipman, Charls Lucas, who picked up a live shell and heaved it overboard.
He was immediatly promoted lieutenant and his was the first action for which the first Victoria Cross was awarded.

London Gazette, 24 February 1857
Off Bomarsund, Aland Islands, Baltc Sea, 21 June 1854, Mate Charles Davis Lucas, Royal Navy
( HMS Hecla )

This officer was promoted to his precent rank on the 21 st June 1854, for his gallantry in throwing overboard a live shell, at the first attack on the batteries at Bomarsund.


Letter from Captain Hall to Sir Charles Napier 22 nd June 1854


Captain Hall writes to Charles Napier " whith regard to Mr Lucas. I have the to pleasure to report a remarkable instanse of coolness and presence of mind in action, he haven taken up and thrown overboard, a live shell thrown on board the Hecla by the enemy while the fuse was burning.
Letter of Captain Hall to sir Charles Napier 22 nd June 1854

Sir Charles Napier in forwarding Captain Halls letter remarks: " Their Lordships will observe, in Captain Halls letter, the great courage of Mr. C.D. Lucas, in taking up a live shell and throwing it overboard: and I trust theirs Lordships will mark their sense of it by promoting him.
Sir C Napier to Secretary of Admiralty 28 th June 1854

Charles Lucas was invested with his Victoria Cross by Queen Victoria in Hyde Park on the 26 June 1857.

Lucas eventually reached the rank of Rear Admiral in the Navy.
He died on the 7 th August 1914 aged 80, at his home in Great Culverden, Kent, and was buried in St. Lawrence´s church yard, Mereworth




The Northern Irisman who was awarded the first Victoria Cross
Nordirländaren som var den första som blev förärad Viktoriakorset
(bandet borde vara blått)




Som jag nämnde tidigare så finns det en enorm mängd artiklar om detta hjältedåd. Här är en sådan.

Before making contact with water, the shell exploded. Because of the Northern Irishman´s decisive action no one on board was killed or seriously injured.

Innan den nådde vattenytan exploderade den på grund av nordirländarens helt avgörande åtgärd kom ingen att dö eller bli allvarligt skadad.






Det förskräckliga åländska kriget
Krimkriget i Finland 1854-1855
Raoul Johnsson och Ilkka Malmberg
John Nurminens stiftelse

En mycket intressant bok som innehåller för det första en massa fina bilder men även är faktaspäckad och författarna har vinnlagt sig om att göra djupdykningar i arkiven och i litteraturen om
"Ålandskriget" som man kallar det vi lokalt på Åland benämner "Bomarsundskriget".

Men även här finns den förstorade berättelsen om Lucas hjältedåd, man skriver:

Under Halls egenmäktiga anfall utfördes ändå ett individuellt hjältedåd ombord på HMS Hecla, där underlöjtnant Charles Davis Lucas snabba insats räddade livet på många av dem som befunnit sig på däck. Ammunitionen som ryssarna använde var runda, ihåliga granater laddade med krut och en stubintråd som tändes när kanonen laddades. En sådan granat dunsade med rykande stubin ned på HMS Heclas däck, och alla män på plats handlöst försökte kasta sig i skydd innan den förödande explosionen utom Charles Lucas, som orädd rusade fram till kulan och kastade den över relingen. Granaten exploderade lyckligtvis först när den träffade vattnet. Som belöning för sitt modiga agerande befordrades Lucas på Halls förslag och med Napiers rekommendation till löjtnant.


På sidan 272 i sagda bok finns en mycket tänkvärd upplysning.
- Krig och strider erbjöd officerare befordringsmöjligheter, utmärkelser och möjligheter att avancera i karriären. Överheten i hemlandet fattade belöningsbesluten utifrån de rapporter de tog emot, och varje befäl försökte därför få så många framgångar som möjligt bokförda på sin egen lott. Även i Bomarsund uppstod givetvis tävlan om vem som gjort vad när man skrev rapporter om fiendens agerande.
Marinhistorikern Basil Greenhill har i sina studier konstaterat att tre olika berättelser uppstått om striderna i Bomarsund: den brittiska, den franska och den finsk-ryska. Skildringarna skiljer sig ofta avsevärt från varandra - även gällande de centrala händelserna. Också på detaljnivå presenterar britterna och fransmännen uppfattningar som går stick i stäv med varandra. Slut citat.

Här skulle jag vilja tillfoga en ytterligare aktör, den åländska allmänheten. Befolkningen berättade vad de sett och hört och som i alla sådana fall lägger man till och drar ifrån. En mycket allmän åsikt är ännu i dag florerande att ryssarnas kanonkulor landade alltid på halva vägen. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Man tillfogade ofta fienden stora skador på fartygen och i flera fall sattes de i brand av dessa brandkulor men luntor. Ja man hävdar till och med att krutet var jordblandat då salpetersjudarna fick sin betalning enligt vikt.

En annan aspekt i detta sammanhang är att den åländska historieskrivningen oftast följer segrarnas versioner som även de åländska guiderna åberopar i sina berättelser. Detta gäller i synnerhet vinnarna av de övriga Viktoriakorsen. Där visar ju den digra undersökningen som gjordes efter kriget av den finska senatens undersökningskommissions rapport ledd av senatssekreterare Johan August von Borns rapport. Denna visar med önskvärd tydlighet att Johnstones och Bytheseas hjältedåd då de med vapen rövade den helt obeväpnade Vårdöroten, som bestod av vanliga bönder och deras söner, på sin postväska som skulle återbördas till Kumlinge emedan den inte kunde föras till fästningen på grund av de allierades belägring av fjärdarna runt om fästningen. Motiverigen för detta hjältedåd är så våldsamt överdriven och sammansatt av rena lögnerna.




Ålands Kulturhistoriska museums skrift om Bomarsund och Lucas hjältedåd.

Även i bilden är det något som inte stämmer med berättelsen. Alla utom Lucas skulle ha kastat sig ned efter order på däck men här ser man dem närmast nyfikna och endast en ung skeppspojke flyr undan. Tavlan är visserligen målad efteråt och efter muntlig berättelse men det är något i berättelsen som är förändrat.







Försäkringsbolaget Phoenix Assurance Company Limited i London.
Amiral Charles Davis Lucas slutar sina dagar som försäkringsdirektör för detta bolag.
Han tillträder år 1901 som dess ordförande och direktör och verkar här fram till sin död år 1914.






I denna tidning Finlands allmänna tidning av den 27 april år 1904 hittade jag följande kungörelse:







Phoenix Assurance Company Limited i London (här nedan kallad bolaget) utser och utnämner härmedels Handlanden Alexander Wilhelm Fredrik Lindberg ( firmanamn Alex. F. Lindberg) från Helsingfors uti Storfurstendömet Finland till Agent för Bolaget.....






Undertecknare av dokumentet är här vår vän Charles D. Lucas, direktör









Som ett ödets ironi skall punkt nummer 1, bestå av följande villkor:

Att underskriva och signera försäkringspoliser emot förlust eller skada förorsakad av eldsvåda å byggnader, varulager, redskap, varor möbler handelsvaror och varje annat slags egendom i Storfurstendömet Finland, där inbegripet skepp eller fartyg maskiner, taklage och inventarier å skepp eller fartyg samt gods och handelsvaror eller annan egendom ombord å skepp eller fartyg medan detta är i hamn, men icke då det samma befinner sig på öppen sjö.










Phoenix Director´s Minutes, 29 mars 1911

Se även
K. Chessney A Crimean War Reader

Y Cassis, Bankers in English Society


Jag måste faktisk få berömma denne man, nog hade han huvudet på rätt skaft, ända sedan han var i Bomarsund och hivade kanonkulan överbord. Kapten Hall såg tidigt att detta var en speciell person.
All heder åt "midshipman" Charles Davis Lucas!

När jag åker till Bomarsund nästa gång, kanske för en simtur i Simviken, då skall jag uppsöka monumentet över din gärning och ta av mig mössan.



Försäkrat i Godby den "sjätte september" år 2018


Johan Georg Granlund

måndag 13 augusti 2018

Krigargravarna på Fjällskär

En afton i slutet av juli gjorde jag och manliga medlemmar ur min familj ett besök på ön Fjärdskär i Lumparn. Ön kallas i folkmun Fjällskär som troligtvis är det rätta emedan det kommer av forna tiders "utfjäll" som på gamla skattläggningskartor betecknade en betesindelning för gräs och lövtäkt.
Vi kombinerade en trevlig samvaro med att bese de krigargravar som finns på ön och vi behövde inte gå länge innan vi fann dem, endast några steg in på öns södra sida.





Cameron Wrottesleys grav

The Hon. Cameron Wrottesley Lieutenant Royal Engineers Born 19 th December 1834
Killed in Action 15 August 1854





Thomas Barber och Georg Privetts grav

Georg Privett Captain of the Main Top HMS Penelope Born October 1826

Thomas Barber Ordinary seaman HMS Penelope Born August 1830

Both Killed by a round shot from Fort Bomarsund 10 August 1854

Barber och Privett skulle dö i den skärmytsling som uppstod då HMS Penelope gjorde ett försök morgonen den 10 augusti år 1854 att ånga upp igenom Prästö sundet för att kontrollera fästningens eldkraft från den norra sidan, emot Vargatafjärden, då annars hela flottan låg i Lumparn i söder. De stöter då på en stor sten i ett grunt område, ej utmärkt på kartor, söder om Prästö och blir då så kraftigt beskjutna ifrån huvudfästet så att hela fartyget höll på att gå i sank.




Engelsk karta över södra Prästövattnen.
Vi kan här se Penelope R alltså beteckning för rock, grundstötningsgrynnan. Siffrorna betecknar
engelska fathoms som är ca 1,9 meter. Vi ser att farleden kan ha ett djup om ca 30 meter medan strax intill plötsligt finns ett djup om 2 fathoms allså 4 meter.

Cameron Wrottesley skulle dö av en kanonkula den 15 augusti då han var utom fartyget. Troligen då en grupp engelska "engineers" bistod Harry Jones vid anfallet emot Notvikstornet och huvudfästningen. Notvikstornet kapitulerade ju den 15: augusti och huvudfästet den 16: men kan även ha bistått vid det jordbatteri som ryssarna uppförde på Grinkarudden, och som de allierade sedan övertog och den 15: och 16: besköt huvudfästningen ifrån. På Grinkaruddens västsida hade man dessutom insatt en 10 inch, ca 25 cm kulors kanon, som besköt huvudfästningen.




Ön Fjärdskär i norra Lumparn.
Då man slår in Fjärdskär för Åland hittar man 16 öar med det namnet.
Namnet borde ändras på kartorna till Fjällskär som det hette förr och ännu i dag bland befolkningen i Sund.

Ur de loggbokssidor jag fått ifrån HMS Penelope, för dagarna mellan 10-12: augusti, framgår att de omkomna var Georg Privett och Thomas Barber.




HMS Penelopes loggboksida för den 10 augusti

- PM 2.00 A round shot killed Georg Privett Capten in Main Top, passed throught ships side and Killed a French seaman in boat alongside.
( skall samma kula först dödat Privett sedan gått igenom fartyget och dödat den franska sjömannen på andra sidan?)

2.05 Killed by a round shot Thomas Barber...

Den fortsatta texten förklarar att även två andra blev skadade Robinson och en Highsly? som hörde till två andra fartyg " Termagant" och " Belleisle". Dessa två fartyg var med och bistod Penelope efter grundstötningen.





Ur Penelopes loggbok för den 11 augusti finner vi uppgiften om Barber och Privetts begravning på Fjällskär.
Den skedde mellan klockan 21.00 och 22,15 den 11 augusti år 1854.
Texten lyder: PM 9.00 Send funeral partes to enter the bodies of Georg Privett and Thomas Barber deceaded.
PM 22.15 Boats returned from funeral


Nu till en sak som förbryllar.





Krigargravarna på Fjällskär
Fotograf Sverre Scott

Detta fotografi är taget av Bomarsundsforskaren Sverre Scott på 1960-talet. Det visar gravkorsen som de såg ut före de byttes ut av Ålands museibyrå år 1986. Då skall enligt uppgift deltagit den dåvarande åländska sjöbevakningschefen Kyösti Kärkkäinen samt den engelska marinforskaren och författaren Basil Greenhill. Vid det tillfället uppsattes nya kors med rättade namnuppgifter.
Av en tillfällighet träffade jag i augusti detta år Bengt-Olof Lindgren från Lumparland på Föglöfärjan och han berättade att han vid det tillfället arbetade på sjöbevakningen och förde sällskapet ut till ön.



Graven på 1980-talet

År 2009 utbyttes korsen ännu en gång på uppmaning av brittiska ambassaden i Helsingfors.

På det svartvita fotografiet är båda korsen på samma grav medan gravarna egentligen är ett 15-tal meter ifrån varandra. Hur kan detta komma sig?

I det följande skall jag berätta om det flottbesök Fjällskär fick år 1930 då gravarna restaurerades och nya kors uppsattes av den engelska jagaren Vespers manskap. Man har här lyckats stava den stackars lordens namn fel, här står det Wrottesby.





Artikel i tidningen Åland av den 18 juni år 1930

Ett par artiklar i tidningen Åland berättar om det flottbesök engelska officerare gjorde i juni år 1930.
Den första är införd onsdagen den 18 juni med rubriken En erinran om 1854. Det engelska krigsfartyget "Vespers" besök på Lumparfjärden.

Här berättas att ett betydligt fredligare besök är för 75 år sedan. Man kom nu i arla morgonstund in i Lumparfjärden för att uppsöka och eventuellt reparera de engelska krigargravarna man visste fanns på ön Fjällskär. Man hade i god tid hos den finländska marinen ansökt om tillstånd att göra detta och det hade beviljats med välvilja.
Ankaret gick så i botten mellan Mickelsö och Bomarsund och Finbybonden Karl Johansson hade kontaktats som vägvisare och lokal guide.





Bonden Karl Johansson tillsammans med sin familj på Sågars i Finby cirka 1925
Fotograf Anselm Sjöblad


 Folk i trakten hade god kunskap om var både engelska och franska krigare fanns begravda i trakten men att det skulle finnas engelska gravar på Fjällskär var för dem en nyhet, men den engelska marinen visste bättre. Ja, man visste även att det skulle finnas franska gravar med kallmurade små kapell runtom gravarna på ön.

Väl framkomna till ön restaurerades gravarna, man bortskrapade mossa och tillverkade nya kors som restes invid graven. Dagen efter avgick så jagaren och att ortsbefolkningen slängt röda och vita rosor på fartyget vid dess avfärd.





Artikel i tidningen Åland av den 21 juni

Nu införs en andra artikel om flottbesöket och denna i form av en delvis rättelse och komplettering.
Uppgiftslämnare har meddelat att det egentligen var Felix Karlsson i Bomarsund som fått uppdraget av landshövdingen att på förhand besöka ön och orientera sig om de engelska krigargravarna. Kronofogden Hjalmar Ungert bistod här landshövdingen med att ordna så att med en barkass från jagaren er hämta Felix Karlsson och bonden Karl Johansson vid Bomarsunds brygga för färden till Fjällskär. Med följde fartygets kapten Loveband och kapten Rosenberg från Finska marinen.
Väl framme visade Felix gravarna vilket stämde väl överens med det engelska befälets anteckningar:
En grav med plats för 3 döda och invid denna en annan grav. Nu beslöt befälhavaren att gravarna skulle restaureras, mossa avskrapas och nya kors uppresas och han gav order om detta till sin besättning. Därefter återvände man till fartyget där man intog lunch. Efter gjordes en rundtur tillsammans med ålänningarna och man besåg fästningsruinerna samt de båda tornen Notviks och Brännklintstornet. Sedan for man via slottet och Sunds kyrka runt Kyrksundet. Gästerna var märkbart påverkade av traktens skönhet. Efteråt intogs middag ombord på jagaren och hit var även postförare Paul Mattsson från Vårdö inbjuden. Middagen avnjöts i fartygets "gunrum". Dagen efter reste man åter ut till ön och ställde upp de kors som besättningen tillverkat. Här gjordes honnör för de stupade och två kransar nedlades. I det följande gjorde delar av besättningen en avstickare till Lumpo udde där det enligt uppgifter skulle finnas engelska krigargravar med dessa kunde inte påträffas.
Efter återkomsten inviterades åter ålänningarna till fartyget till frukost och här meddelade man om sin avresa som skulle ske klockan 5 på kvällen. Nu fick manskapet en kort permission för att besöka fästningsruinerna och tornen. Nu bjöd Felix Karlsson dem på förfriskningar i sin gästgivargård.
Vid 16-tiden var så allt klart för avfärd och exakt klockan 17.00 trädde befälhavaren tillsammans med sina officerare ut på kommandobryggan och ankaret gick upp. Avskedssignalen ljöd och lotsstugan hissade flaggan. Folk kastade vita och röda rosor upp emot fartyget.
Hela Vespers manskap hade med en mun omtalat det trevliga emottagande de fått och var synnerligen belåtna över besöket. Under hela vistelsen hade Felix Karlsson fungerat som tolk men vid en av snapsvisorna sjöng alla med på felfri svenska: Min skål, din skål och alla vackra flickors skål!

I årsboken Åländsk Odling har Johan Kull en artikel om detta flottbesök som nästan är en ordagrann avskrift av tidningsartiklarna. Däremot kommer han med intressanta uppgifter om jagaren Vesper.





Jagaren Vesper
Foto från Åländsk odling år 2003

I Johan Kulls artikel i Å.O. framgår att jagaren ingick i en division om 8 stycken. Alla hade namn med begynnelsebokstaven V. På fotot står D 55, vilket är Destroyer 55, jagarens nummer. Vesper sjösattes år 1917. Deplacement 1090 ton, längd, bredd och djupgående i meter. 95 + 99, 0 + 3,3. Fart 34 knop. Bestyckning 4 stycken 10 cm. kanoner, 1 st. 40 mm luftvärnskanon, 4 st. kulsprutor och 6 st. torpedtuber.
Källa: Marinkalendeer 1943. Vesper skrotades år 1947. Ålands museum.


Vem var då denne Cameron Wrottesley?




På nätet finner man denna notis.
Cameron Wrottesley was born 19.12. 1834. He was son of John Wrottesley, 2 nd Baron Wrottesley and Sophia Elizabeth Giffard. He was Lieutenant Royal Engineers. On 15 August killed in action of Bomarsund.






John Wrottesley, Camerons far
John var astronom och har fått namnge en krater på månen, Wrottesley Crater.









Här finns som en av John Wrottesleys söner Cameron Wrottesley, fell in action.








Capture of two towers of Bomarsund
No: 343 Bulldog off Bomarsund August 16, 1854






Punkt 3.
Our loss has been triffling, one men killed and one wounded, but i have to lament the death of the Honourable Lieutenant Cameron Wrottesley, who was mortally wounded by a cannonball, and died twenty minutes after he had been sent to the Belleisle





Napiers brev från Bulldog den 16 augusti 1854
Signed
Här framgår att Wrottesley dog 20 minuter efter att han blivit förd till Belleisle.
Detta troligtvis det fartyg han tjänstgjorde på

I det följande skall vi se en märklig händelse utspelas.

Punkt 11.
I am sorry to add that Lieutenant Cowell, Royal Engineers, Aide-de-Camp to Brigadier - Geneal Jones, was unfortunately wounded in the leg by the accidental discharge of his pistol, he is now on board the Belleisle doing well but the loss of his service in much to be regretted.

Alltså båda Royal Engineers, Wrottesley och denne Cowell är utom fartyget när detta händer. Wrottesley får en kanonkula genom sig och Cowell skadas av sin egen pistol.

En annan sak som förbryllar är att i artikeln från år 1930 framgår att i den ena graven skulle ligga tre döda och en annan vid sidan av. Kan den tredje vara denne Cowell som avled efter ett självförvållat vådaskott i benet samma dag som Wrottesley dog? I en artikel skriven på nätet av den Brittiska Ambassaden i Helsingfors avled även en Cowell. Hans grav har inte påträffats enligt ambassaden.






Familjen Wrottesleys vapensköld

Familjen Wrottesley härstammar ifrån trakten Staffordshire i England och leder där sina anor ned till år 1170.
Den första kända anfadern hette Adam de Wrotteslega.

Det är således ingen vanlig bondpojke som ligger begraven på ön Fjällskär i Lumparfjärden.





Fjällskär och vår angöringsplats med utsikt emot Lumparland och Mickelsöbergen.
Jag rekommenderar er att besöka ön! En underbar plats.




Däremot får man ingen information ifrån denna informationstavla, den är helt tom, inte ett vettigt ord!


Grävt i Godby den 13 augusti år 2018


Johan Georg Granlund