lördag 3 september 2016

Bomarsunds krigskassa är funnen




Georg Biurman.
Vägvisare - Till och från alla städer och namnkunniga orter uti Svea och Göta-Riken samt Storfurstendömet Finland

Det finns ett antal skrönor om händelser som skulle inträffat, under det s.k. "bomarsundskriget".
Den största och mest omtalade är "djävulsdansen", en annan är att fästningens krut var blandat med jord så att kulorna ploppade ned på halva vägen. Sanningen var den att enligt ögonvittnen ombord på skeppen flög de både för långt och för kort. En skröna vet berätta att krigskassan omhändertogs av en vårdöbo som sedermera blev stor inom shippingen på Åland vilket också är en stor och präktig skröna.

Det skall  i följande dokument och berättelse framgå att överste Furuhjelms krigskassa räddades av ett antal "fosterlandsälskande" finländare och ålänningar. Först genom att gömmas hos en änkefru i närheten av fästningen, sedan i Godby och därefter förd till kapellansbostället i Geta och den 10 augusti forslas via Eckerö till Sverige längs den stora postvägen till Stockholm, detta endast ett dygn före att fyrtio franska soldater, ledda av den svinaktige svenske tolken Devell, stormar Geta kapellansboställe och söker kistan. Kistan skall sedan med ångbåt föras från Stockholm till Umeå varefter den dragna av två hästar föres via alla hundratals hållskjutsstationer ända ned till Åbo.


Hur Furuhjelms krigskassa förvarades under anfallets första dagar samt huru den hade skeppats över via Eckerö till Grisslehamn för vidare färd via Torneå till högkvarteret i Åbo finns omtalat på flera ställen i von Borns rapport. Denna rapport som omfattar flera hundra sidor uppgjordes året efter kriget och var en stor och grundlig räfst med den åländska befolkningen men också en upprättelse till dem som agerat för "fosterlandet".

Vi skall här lista de personer som var involverade i utsmugglingen av krigskassan och plocka fram dem ur von Borns rapport.

Kapellanen i Getha kapell af Finströms socken A. Eklöf.

Mot slutet av Juli månad ansåg Öfverste Furuhjelm det nödigt att i anseende till befarad fiendtlig landstigning, undandölja de allmänna medel han hade omhänder, å någon aflägsnare trakt af Åland Kapellanen Eklöf erbjöd sig att i sin vård emottaga och dölja den kassakista der penningarna förvarades. men i anseende till Ålands allmoge kända skvalleraktighet var det en nödvändighet att bevara denna sak i yttersta hemlighet och därav lemnades icke andra än Senats Copisten Norrmén och Provinsial Läkaren, Doktor Friman del. Under förevändning att tillkalla Friman såsom läkare för Kapellan Eklöfs fru som föregafs hafva hastigt insjuknat, reste Eklöf ensam, natten emot den 28 juli till Frimans hemvist i Godby by af Finströms socken, der kassakistan för tillfället var under Senats Copisten Norrméns vård. Friman följde genast med Eklöf till Getha kapellansbohl, dervid de å kärran medtogo kassakistan, hvilken der efter framkomsten till Eklöfs bostad, och medan allt det öfriga gårdsfolket ännu var försänkt i sömn, på tumman hand inlyfte  uti ett lider och undandolde bakom en mängd käril och andra effekter, hvarefter lidret låstes och kassan här var i säkerhet tills den af Norrmén den 9 augusti afhemtades för att undanskaffas till Sverige.

Den 11 Augusti inträffade i Getha kapellanbohl en fransysk trupp af fyratio man, åtföljda af Löjtnanten Devel, såsom tolk, i afsigt att bemäktiga sig Öfverste Furuhjelm och hans kassa, som fienden trodde finnas der, i hvilket afseende äfven hvisitation af truppen verkställdes. Kapellanen Eklöf och dess fru voro under den tid af några timmar, truppen uppehöll sig der, ursatte för ett oriktigt bemötande av Löjtnanten Devel.
Uti Getha kapell kyrka hafva förbönerna för Kejserliga Hofvet och kriget blifvit alla helgedagar äfven under den tid fienden occuperat en del af Åland uppläste.






Utdrag ur von Borns rapport, om Kapellan Eklöf




Om Provincial Läkare Doktor Frimans insats.

Af öfriga tjänstemän och ståndspersoner har Provincial Läkaren Doktor Friman utmärkt sig genom den lugna och värdiga hållning han, under fiendens vistelse på Åland, iakttagit, hvarjemte han icke allenast har sig och å lazarettet i Godby undandolde flera Skarpskyttar hvilka sedermera alla lyckligen undkommo till Finland, utan och på sätt här framföre allaredan är omförmäldt medverkade till undandöljande af Öfverste Furuhjelms kassa hos Kapellanen i Getha, Eklöf. Frimans göromål under sommaren voro och ansenligt ökade i följd deraf att åt ett betydligt antal Soldater af Grenadier Skarpskytte Batallionen lemnades vår å lazaretttet i Godby.



Kronolänsman Scheffers insats

Den 9 Augusti var Scheffer med mycket nit Senats Copisten Norrmén behjelplig vid undanskaffande af Öfverste Furuhjelms kassa ifrån Getha kapells Kapellansbohl, dit kassan natten emot den 28 juli blifvit i hemlighet förd i förvar af Kapellanen Eklöf och Provincial Läkaren Doktor Friman.



Förre Lotsålderman Thure Abraham Signell.

Åtföljde Senats Copisten Norrmén då denne den 10 Augusti till Sverige öfverförde Furuhjelms kassa ända till Grisslehamn och återände strax derpå till Åland i afsigt att jemte skepparen J Häggblom till Åbo öfverföra Furuihjelms Concellie handlingar.


Vid genomgång av digitala tidningar har jag hittat en mycket intressant och tillförlitlig skildring av hur det gick till. Bland en del skildringar från kriget kan vi då läsa följande historia i tidningen Österbottniska Posten no 25 av den 23.6. 1887.




Ur minnets gömmor.
Minnen från kriget 1854 - 1855 III

Skådeplatsen för de förnämsta krigshändelser i Finland under ifrågavarande krig voro de åländska öarne, der en werklig landstigning werkställdes af de engelska och franska trupperna. Författaren af dessa minnen har upptecknat de förnämsta händelser från denna tid. Rörande intagningen av Skarpans fästning och landstigningen på Åland finnes följande anteckningar för 1854 i "Minnesboken".

Ryska militärens krigskassa på Skarpans fästning blef wid fästningens intagning räddad och efter många brokiga öden öfwer Swerige förd till Finland. Då man kunde förutse att fienden förr eller senare skulle blifwa herskare öfwer fästningen, sökte man i god tid rädda kassan och fästningens flagga. En wanlig bondkista, sådan som wid resor begagnas för att förwara matvaror och kläder uti , inköptes och i denna fördes krigskassan till en egendom i närheten, som egdes af en enkefru.




                                                 Typisk åländsk bondkista

Derifrån forslades den nattetid på hemliga wägar med båt till Eckerö och derifrån öfwer till Grisslehamn och så till Stockholm. Från Stockholm fördes den på ångfartyg till Umeå och derifrån med wanlig hållskjuts till Haaparanda och Torneå.




Linjalkärra, användes för persontransporter på den Stora Postvägen mellan Finland och Sverige.



På en direktfråga till Vagnshistoriska Sällskapet fick jag svaret att ovanstående vagn mycket väl kunde ha använts just denna tid för den här typer av transporter.

 Denna krigskassa war anförtrodd åt en civil tjensteman från Åland, som, åtföljd af en betjent, reste den långa wägen från Stockholm via Haaparanda med den dyra foran. För att ingen skulle misstänka hwad resenärerna medförde reste herremannen med särskild häst förut och betjenten  någon timme senare med sin dyrbara kista. Denna innehöll klingande mynt i sådan mängd att man icke förmådde lyfta den från den ena kärran till den andra wid skjutsombytena, utan man nödgades från marken lägga stänger, på hwilka den tunga kistan kunde skjutas upp på kärran. Understundom inväntade häradshöfdingen - den medföljande herremannen bar häradshöfdingetitel - på någon skjutsstation, för att öfwertyga sig om att betjenten kom efteråt med det dyrbara godset, men då snart han upphanns af betjenten, skyndade han ånyo i wäg på förhand. Betjenten hade all möda att afleda de skjutsandes uppmärksamhet från den dyrbara och tunga pjesen, och på närgångna frågor om kistans innehåll förklarade betjenten att han hade från något jernbruk eller gjuteri hemta modeller för något jernbruk i Finland. Ankommen till finsk botten förwandlades en del af innehållet i Uleåborg till wärdepapper, hwarigenom transporten underlättades.




Här ser vi Biurmans Vägvisare till och ifrån alla namnkunniga städer och orter i Svea-och Göta Riken samt Storfurstendömet Finland från 1776.




Transporten av kassakistan på den svenska sidan startade med ångbåt från Stockholm fram till Umeå.
Därefter lastades den över på en kärra, med största sannolikhet dragen av två hästar. Mellan Umeå och Torneå passerade man 34 skjutsstationer och värdshus.











På den långa resan mellan Torneå och Åbo passerade sällskapet 70 hållstationer och värdshus.
Hur lång kan då denna resa ha varit?  Ja om man i dag tar måtten enligt fågelvägen kommer man till
att den totalt skulle vara ca 2.300 km. I fråga om hästskjuts skulle det vara ca 1.120 km och dit bör läggas till transporten på Åland ca. 100 km
Den tidens vägar var väldigt krokiga så man kan mycket väl lägga till ca 30 % kanske mera. Dessutom var de inte som i dag utjämnade utan bestod av höga berg och backar.




En artikel i månadstidningen Populär historia har fångat mitt intresse. Där framläggs på en åskådligt sätt hur det kunde vara att resa i Sverige under denna tid. Bland annat säges det att det var förbjudet att försöka tvinga skjutsaren att köra längre än till närmaste intilliggande gästgiveri, så vid varje skjutsstation var resenären alltså tvungen att byta hästar. Fanns det ingen häst inne kunde väntan bli lång.

I den berättelse sagesmannen från Bomarsund ger omtalas inte om transporten utfördes med en häst eller två men man får anta att åtminstone på den svenska sidan utfördes den med parehästar. Så stipuleras nämligen i 1734 års lag angående hästskjuts att en häst inte fick "påläggas mer last än han "bequemligen orkar bära". Kärra med häst fick inte dra mer än ett skeppspund eller 170 kg. Vagn med två hästar fick dra det dubbla.
Då denna kassakista var så tung att två man inte orkade flytta den från en plats till en annan får man anta att den var tyngre än detta. Denna tid var även hästarna mindre till växten än de är i dag. Det var inte alls ovanligt att skjutshästar var endast 120 - 140 över manken.





Från år 1649 byggdes upp ett skjutsväsende som även stipulerade hur långt avstånden mellan skjutsstationerna fick vara. De måste ligga mellan med en till två mils avstånd längs allfartsvägarna.
Gästgivare skulle tillhandahålla hästar och vagnar. Men inte bara hästar, han skulle även tillhandahålla husrum med goda sängkläder och husgeråd,liksom öl och mat. Här skulle även finnas plats för de resandes egna hästar med hö och vatten och halm. Här skulle finnas sadlar, kärror, vagnar osv.
Mellan Umeå och Torneå var det 30 skjutsstationer.

Herremannen i fråga som åtföljde krigskassan under dess färd runtomkring Bottniska wiken, erhöll en högre plats wid wår styrelse, Betjenten, som förde den dyrbara kistan den långa wägen, lefwer ännu och innehar en tullwaktmästaresyssla i wår stad. Den ofwan anförda berättelsen om krigskassans räddning  från Skarpans fästning och färd till Finland hafwa wi af tullwaktmästarens egen mun, sålunda har han sjelf omtalat den för tecknaren av denna minesbild från kriget.

Ja, så långt vår sagesmans berättelse. Denna står i samklang med von Borns rapport över hur det hela i stort gått till i synnerhet är den mycket väl redogjord under etapp I alltså den svåra delen huru gömma och få iväg den över Åland.
Mycket intressant!

Inkasserat i  Godby den 3 september år 2016

Johan Granlund





söndag 21 augusti 2016

Ålands största kalas - Kvarnbo gästabud






Lördagen den 20 augusti i nådens år 2016 deltog över 3.700 ålänningar som av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag i folkmun kallat "Ömsen" tackat ja till ett gästabud i mammutformat. Platsen var Vikingabyn i Saltvik. Vi åt god mat, drack god åländsk öl, lyssnade på medeltidsmusik och kanske även prövade på pilbåge.




Till kalaset kunde man förstås köra egen bil men över tusen personer åkte med trettio bussar till festen.
Väntan blev lång innan vi slapp ut ur bussen, någon började försöka hoppa ut i hettan men chauffören sade stopp. Ofint nog vill jag komma med en undran varför bussresenärerna kom en timme senare än öppningen och avreste en timme före slutet.



Då vi anlände med bussarna såg bilparkeringen ut såhär.





Det första vi såg då vi kom in på området var en gästabudssal och där satt redan fullt med folk och åt.
Stallhagens öllådor väntade på sin tur.




Vi hade ju redan fått oss tillsända en matbiljett för antingen kött eller fisk samt två dryckeskuponger. Det fanns förstås förutom öl även läsk och kaffe. Jag blev upphejad av en kvinna som frågade mig då jag stod med starterölen i handen om det var alkohol i den och jag måste säga tyvärr är det så, hon hade velat ha en alkoholfri. Men jag upplyste henne om att det finns inga alkoholfria ölar på Åland.



                                               Vikingaskeppet Borge Swyn

I Saltvik finns det snickarkunniga människor. Här ser vi resultatet av det, en vikingafarkost byggd år 2014 enligt gamla båtbyggarmetoder. Ett mycket vackert skepp.




Nu var det så dags att ställa sig i kön för en vikingamåltid. Det fanns matpunkter på många ställen och vi valde först denna kö.




Här ser det mycket läckert ut. Vi stod och väntad i tio minuter men det hände ingenting. Inget fräs på stekbordet. Då jag skämtsamt frågade mannen till höger om de hade fuktig " kål " så vägrade han svara.




Vi gick till en annan kö och se här var det full fjong på stekbordet. Kött skall det vara tyckte vi, där låg fina griscarrér och vi tog varsin. Sedan till salladsbordet och här lastade vi på kokta kål- och morötter samt hackad sallad och sås. Mumsfilibabba!




Så var det dags för den kulturella biten. Här visar skylten att Kristin Ilves, projektledare för utgrävningen av saltvikshallen, skall informera om verksamheten där i sommar.
Mina föregående bloggartiklar berättar om denna verksamhet som även jag har deltagit i under en vecka i sommar som volontär.




Många var det som provade på pilbågeskytte. Här fanns tre duktiga instruktörer som visade hur man hanterar detta vapen. Det vanns tre bågar att välja mellan, för barn, för alla som var lite ovana samt för vuxna som var insatta i konsten.




Så började då klockan närma sig 16 och det var dags för hemfärd.
Vi tackar så hjärtligt Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag för denna strålande dag.
Många vänner och bekanta träffade man,  ja sådana som man inte pratat med på flera år.


Tackat i Godby den 21 augusti år 2016

Johan Granlund

onsdag 17 augusti 2016

Kvarnbo Gästabud i "ömsesidig anda"




                                                       

Jag är en av 15000 ålänningar som av det åländska försäkringsbolaget Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag blivit inbjuden till ett jättestort vikingagästabud, lördagen den 20 augusti, som hålles i Vikingabyn i Saltvik Rangsby. Förstås tackade jag ja och tar även en vän med mig. Vi är 4000 personer som tackat ja till inbjudan. Bussar med folk från hela Åland kommer till festen och jag själv stiger på buss nummer 1 i Godby.



                             

Vi kommer att bjudas på rökt fisk eller grillat kött med åländska drycker som släcker törsten.
Den karismatiske arkeologen Kristin Ilves som är ansvarig för utgrävningarna av Kvarnbo Hall, vilka sponsras av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag, kommer att föreläsa om:
- Tiden före Kvarnbohall,
- Åland som en del av ett nordiskt nätverk med nordiska hövdingar samt tiden efter Kvarnbohall
- Kristendomen gör sitt intåg.

Holmgers Hird visar vikingatida stridsteknik, spelmän underhåller och vi får testa yxkastning, pilbågeskytte och andra tidsenliga styrkeprov.




Gästabudet kommer att hållas några hundra meter från det stora hallområde som upptäcktes år 2012 av arkeolog Kristin Ilves och som nu för andra året grävs ut, nu i sin helhet.
Vikingabyn i Saltvik Rangsby har redan i många års tid hållit vikingamarknader som utvecklat sig till ett av nordens största evenemang i vikingastil. Marknaden leds av fornföreningen Fibula.

Det finns några vikingahallar i Skandinavien som redan är kända och nya upptäcks hela tiden.
Invid gamla Uppsala finns en sådan plats samt i Fornsigtuna vid Mälaren och i Sejre i Danmark.
Nyligen upptäcktes en vikingahall i Hagebyhöga, den s.k. Askahögen som man tidigare trodde endast var en gravhög. Upptäckten gjordes av forskare vid Stockholms och Umeå universitet.
Alla dessa kända hallplatser kännetecknas av en liknande planlösning som tyder på nära kontakter med varandra denna tid.
Dessa områden låg i en högstatusmiljö och innehades av någon kung eller hövitsman för orten. Hit uppbars skatterna, här hölls vår och höst de stora tingen då befolkningen under en veckas tid mangrant slöt upp för rådplägning, rättshållning samt redde ut mindre konflikter.





Inför resan beslöt jag att färska upp minnet lite vad gäller vikingatiden. Jag tog då hjälp av den mycket informativa boken "Vikingarnas stridskonst" av Lars Magnar Enoksen.

Själva vikingatiden brukar man benämna åren mellan 750 - 1050 eller för att vara exakt 793 - 1066.
Då man inte så mycket vet om vanligt folks vardag från denna tid men däremot mera om deras vilda stridskultur kommer jag att beröra detta ämne lite utförligare.




Vad innebar då uttrycket "viking"?
Ett vanligt uttryck i sådana sammanhang är att det är "omtvistat" men kan förklaras med att "gå i viking", en person som "drog ut i viking" vilket innebar en sjöburen resa som stundtals resulterade i krigiska övningar.
En del vill kort och gott förklara det med att folket som bodde vid vikar var benägna att göra dessa utflykter.
Det finns faktiskt en tredje version som skulle innebära att ordet viking skulle ha att göra med de avstånd så kallade veckosjöar ett roddarpar arbetade före avlösning.

Ovannämnda författare har inför publiceringen av boken studerat vikingatiden och dess särskildheter i 15 års tid. Han hade noga satt sig in i alla de olika kampsporter vikingarna utövade. Själv beslöt han att träna in de olika kampsporterna och detta renderade honom två svenska mästerskap i glimabrottning samt en nordisk titel i livtagsbrottning. Dessa kampsporter var en mycket viktig del i vikingens träning och uppbyggnad inför de kommande striderna.




Enoksen har gått igenom de flesta fornkällorna t.ex. Gesta Danorium av Saxo Grammaticus från 1100-talet. Han konstaterar att mycket av dagens idrott och lekar har sitt ursprung i just denna tid i norden. Vidare studerade han noga alla speciella uttryck av kampsportstermer, brottningsteknik slagsmål och stridstermer som använts under århundradena. Detta ledde honom till en större förståelse för de tekniker som blivit bevarade oförändrade under historiens gång. Författaren fann att den uråldriga glimabrottningen hade ett noga uttänkt träningssystem för utvecklandet av en krigares balans, styrka, smidighet, följsamhet, självdisiplin och kampvilja. Allt detta som en riktig viking behövde.

Vilka övriga källor har då Enoksen använt sig av?

Det finns en mängd källor att ösa ur skall det visa sig. En verkligt gammal urkund är sprungen ur den romerske historieskrivaren Tacitus hand från 100-talet e.Kr.

En annan källa är av den arabiske etnologen Ibn Fahlan som förmedlar nordbornas traditioner i fysik och envigstraditioner.
Den franske krönikören Dudo beskriver vikingarnas stridskonster i en poetisk dräkt.
Fuldaannalerna ger god inblick i hur nordborna betedde sig då de var på härtåg i Frankerriket.
I nordisk historiebeskrivning finner vi dansken  Saxo Grammaticus skildringar Gesta Danorumus samt Snorrre Sturlassons Heimskringla.
Från de isländska sagorna kan nämnas Egil Skallagrimssons Saga samt Njals Saga och Grettis den Starkes Saga.
Den färiske Sagan Heidarviga Saga, Kormarks Saga, Laxdölasagan, Orvar Odos Saga och Vigar-Glums Saga.
I Sverige finns Landskapslagarna, Hednalagen och gamla Lagsamlingar från Grågås och Jonsbok. Från Island Galuthingslagen.
Hirdskrå från Norge samt Vederlagen från Danmark. Alla dessa ger en bred information om de nordiska krigarnas stridskonst, moral och beväpning.
Till allt detta skall läggas Konungaspegeln från Norge som bevittnar om vapenövningar och den stridsattityd som behövdes.
Från Sverige kan vidare nämnas Konunga- och Hövdingastyrelsens litteratur som behandlar den unge ädlingens stridskonstlekar.




Svinfylking
I min bloggartikel om vikingarnas stridskonster från år 2015 har jag listat några uttryck som jag vill återvända till och delvis komplettera.
Vi ser här en bild av en svinfylkingformation. Vikingarna anföll inte i flock som vildar utan de hade ett mycket snillrikt system för indelning av de olika vapenslagen och uppbyggda som en plogformation. Namnet härleds från vildsvinets tryne som slår vilt till höger och vänster och som skär in sitt tryne rätt in i fienden. Svinfylkingen bestod av upp till tio-femton led som utökades för varje linje och skapade denna så fruktade bataljon.

Bärsärkar
Så kallades vikingarnas främsta och tappraste krigare. De stod i främsta ledet ja till och med framför det.

Hövdingamärket
Detta märke var en fana kopplat till hövdingen som står som föregångare till våra dagars nationsflaggor. Att vara i närheten av denna fana markerade mandom och mod. Då krigaren stod före märket stod man i direktkontakt med fienden. En slav kunde friköpa sig genom att visa stor tapperhet i striden. Den tidens ära och samhällsposition skulle alltid intjänas, den kunde aldrig ärvas.
Märket hade ofta olika adjektiva namn typ "Landödeläggaren"





Bärsärkarna var som sagt vikingarnas främsta krigare. Namnet tror man härleds från antigen "bar särk" dvs. man stred med bart bröst, eller tvärt emot, man stred iförd en björnskinnsdräkt "beer särk"
De hade en sällsam och hittills okänd förmåga att sätta sig i trans inför striden och då var de oemotståndliga och oövervinnerliga.

De utmärkte sig även för att "bita i skölden" samtidigt som de vrålade. Sköldarna gav en stark resonans och injagade skräck i fienden.

Enligt odinkulten kunde bärsärkaren göra fienden både blind, döv och satt i skräck. Bärsärken kände ej heller smärta.
Då bärsärkens rus lagt sig emot kvällen blev han märkligt nog helt förslöad och kunde inte göra någon skada.

Galdasånger
I Eddan finns diktsamlingen Havamål och här omtalas just galdasångerna.
Galdrar var en fornnordisk benämning på magiska besvärjelser. Dessa sånger skulle ge:
- översinnligt skydd i strid
- besvärjelserna skulle utföras galande, dvs. med gäll röst
Den romerske historikern Tacitus omtalar detta i verket Germania där han skriver om germanernas sedvänjor.
- Man sätter sköldarna framför munnen för att rösten skall kastas tillbaka och få fulltonighet och djup skriver han.




Holmgång
Denna envig hölls oftast på en holme därav namnet. Platsen inrutades med stenar eller rep och övervakades av en domare s.k. champion. Holmgången utlöstes oftast av att någon förolämpat en person eller att en person helt enkelt utmanat denne till envig. Många krigare utnyttjade då denna envig genom att tillskansa sig den förlorades egendom och de blev således enormt rika.

I Egil Skallgrimssons Saga omtalas just detta. Den förlorande parten skulle ersätta motståndaren med exakt samma summa eller motvärde som tvekampen gällde. Detta var en laglig möjlighet att tillskansa sig motståndarens egendom och förmögenhet. Detta innebar oftast konkurs för den förlorande parten. Blev båda kämparna skadade gick det hela ut på ett och ingen vann. Just för dessa holmgångar försökte man uppbygga sina kroppar och vara i form.
Vid en holmgång var det full rätt att även döda motståndaren.


Ulvpäls
Detta var en annan benämning på en vikingatida kämpe. Här har krigaren iklätt sig en vargskinnsdräkt samt på huvudet bär han ett varghuvudskinn. Att för övrigt ikläda sig djurskinn var för att skrämma motståndaren, en typisk psykologisk krigföring.

Skifta hamn
Betydde att tillfälligt ikläda sig ett vilddjurs sinnelag. Krigaren kände då ingen smärta i striden.

Svärdstagare
En nordisk sedvänja, då "huskarlen eller hirdmannen" tar tag i sin herres, konungens svärdsände och under ed lovar att vara honom trogen. En trofast vän att lita på, en väring en varjag.
Huskarlarna var hövdingens krigare, hans livvakt och de bar hövdingens märke, hans fana i strid.

Palatsplundring
Harald Hårdråde var en gång nordens rikaste man. Denna stora rikedom fick han som krigare i Miklagård. Det var den tidens sedvänja att då de bysantinska kejsarna dött hade Väringsgardet rätt att plundra palatset. Harald var gardets ledare och gjorde tre olika palatsplundringar.  Han kallades även "Polutasvarf"
En palatsplundring gick till så att man gick in helt tomhänt och hade rätt att bära med sig så mycket man orkade med kroppen.
Detta finns omskrivet i Heimskringla.


Veband
Ett heligt område där krigsbytet delades. Man lade ett rep på marken i en kvadrat eller cirkel, ett inhägnat område ungefär samma rit som i holmgången. Man placerade kungens fana i mitten och härefter lades krigsbytet fram.

Tolvmännen
De som anförtroddes delningen av bytet. En krigare gav en ed på att inte ha gömt undan något av bytet. Nu indelades bytet i hälften om hälften i olika omgångar, således fick alla något av bytet.





                                                           Havshingsten


Detta jättestora vikingaskepp byggdes i Roskilde år 2004 enligt gamla vikingatida metoder.
Skeppet framdrives av 30 par roddare.


Stavsmed
Så kallades den båtbyggare som ledde arbetet med de vikingatida skeppen.
Hela bygget av ett sådant skepp var ett välorganiserat arbetslag där var och en hade sina ansvarsområden som stavsmeden ledde.
Hantverksstoltheten var stor i det vikingatida samhället och skeppen namngavs ofta efter sina utseenden typ "Drakskeppet" och i dess för fanns ofta ett drakliknande huvud.

Lyftning
Så kallades den högt upphöjda bakdelen av skeppet. Detta var hövdingens och styrmännens plats.

Stambor
Så kallades de krigare som stod främst i fören som även den var upphöjd. Dessa bar hövdingens märke, fanan, då de seglade fram.
Kungen omgav sig alltid med de bästa krigarna som kunde vara mellan 20 - 60 år gamla.

Ledung
Samhällets rätt att för viss tid under året mönstra krigsföra män från hela riket.

Sjöslag
Detta började alltid med ett starkt vrål och startades med kast av spjut och pilskytte. Sedan äntrade man skeppen och förintade fienden.

Krigsbyte
Här följde man en gammal sedvänja att den krigare som först äntrade ett fartyg, hans konung hade rätt till det kommande krigsbytet och hela skeppet. Allt annat löst delades mellan de olika hövdingarna och så delades även den förlorande kungens hela landområden.

Skattkonung
Så hette den konung som ledde ett landområde men ägde det inte. En typ av arrende.

Skaldekväden
Muntliga berättelser och sagor från forntiden som gått man till man och därefter sammanställda.
Man kan jämföra detta med det finska Kalevalaeposet.


Kvädi i Godby den 18 augusti år 2016

Johan Granlund











lördag 6 augusti 2016

Kvarnbo Hall - en vikingatida arena för kult, fest och stora gästabud






Här står hon, doktor i arkeologi från Uppsala universitet,  Kristin Ilves, på platsen för den jättestora vikingahallen som hon och ett forskarlag upptäckte år 2012. Vid studier av ett flygfoto som tagits på 1970-talet kunde de urskilja mörka konturer i odlingsmarken. Kunde därunder finnas något stort och okänt? Vid provgrävningar år 2014 kunde man konstatera att så var fallet. Man hittade stolphål och fina fynd som bekräftade misstanken.
Här har troligtvis funnits en vikingatida hall, cirka 45 meter lång och 12 meter bred.

Hela utgrävningsprojektet finansieras märkligt nog inte av Ålands Museibyrå/Kulturbyrå utan har alltifrån starten finansierats av svenska institutioner och stöds under detta år av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag. Stort heder och tack till dem!




Sommarens utgrävningar görs delvis med rejäla don. En flera ton tung grävmaskin skalade av ca 30 cm av odlingsmarken. Fram kommer alven eller mon som man säger. Dessa jordmassor lades först försiktigt ut i en bred matta för att man med metalldetektor kunde gå igenom materialet.

Därefter linjerades området upp i tvåmeters breda linjer. Arkeologerna och volontärernas uppgift var nu att släta ut marken och skrapa fram de platser där stolparna stått de s.k. stolphålen. Då sådana hittades ringades dessa in med grävspaden och en liten gul pinne stacks ned i den västra sidan av hålet.
Då man hittade jordfynd sattes dessa in i små plastpåsar.



Jag, en enkel vanlig åländsk historieintresserad kille,  har som volontär under en vecka i början av augusti år 2016 fått vara en liten kugge i detta väloljade utgrävningsmaskineri. Att i stekande brännhet sol på knä, liggandes, sittandes och halvt om halvt ståendes fått vara med och skrapa fram de stolphål som burit upp denna jättearena enligt den tidens mått. Tack Kristin!




Här ett av de 12 stolphål jag skrapade fram under veckan. Här ser man tydligt var stolpen suttit i alven. En kraftigt markerad kant i mon som omringar en i detta fall 30 cm brett stolphål som är fylld med jord till sitt djup. Ja det var som att arbeta i en isvak, kraftig kant med mjukt material i hålet.
Till höger min spade och plasthinken dit skraporna samlades och som hälldes ut i en hög vid sidan av
området.




Då man besöker Kvarnbo hallområde möts man av denna informativa skylt som berättar om Ålands historia och de fynd man gjort på detta område. Underförstått betyder det att hit kan gästen gå men inte längre under provgrävningstiden. I stället finns en låda med en gästbok dit man kan skriva sitt namn.





Under de dagar jag var där besöktes platsen ofta av enskilda familjer men också av grupper.
Kristin informerade alla som kom om den intressanta platsen och om undersökningarna. Ibland fick hon även prata sitt modersmål estniska.




En dag fick vi fint främmande. Man ville ha ett inslag för Yle, Finlands television och Robert Jansson fick göra många filmsnuttar.





Han skickade även upp en drönare som drönade ovanför våra huvuden ibland bara på någon meters höjd.




Arbetsdagarna fortlöpte i en glad och gemytlig stämning och det fanns även utrymme för skämt.
Här har vi funnit ett konserverat hönsägg, nej det är bara en vanlig rund åländsk sten från istidens dagar.




En dag fick vi unga volontärer (Jonatan och jag ) en helt annan typ av uppgift. Vi skulle tvätta fynd som insamlats i olika provgropar. Här ser vi Jonatan som tvättar fynden. I en av hans påsar fanns inte mindre än 470 st benbitar. Det måste ha varit en stor sophög.




Här är min fyndpåse benämnd S2 och ni ser verktygen, en tandborste och en plastbunke med vatten.




Här är en del av mina tvättade fynd. Kristin undervisar mig hur jag sorterar dem i särskilda högar, ben, kolbitar, järn (typ hästbroddar ), keramik, lergods, klink och brända ben. Allt räknades skilt för sig och sattes i förseglade påsar. I min påse fanns 272 benbitar.




Om vi återvänder till informationsskylten för en stund och ser var som finns där.
Åland var under merovingertid och vikingatid, den s.k. yngre järnåldern,  550-1050 ett eldorado, ett myller av människor. Om detta vittnar 85 kända boplatser, 157 kända husgrunder, 450 kända gravplatser med ca 11 tusen synliga gravar i öppen dag.

Vi läser vidare ur informationstexten:
Vad kan detta bero på? Kan en förklaring vara kopplingen till storskaliga klimatförändringar i mitten av 500-talet som hårt drabbade de orter som var mycket beroende av jordbruksekonomier. Kan ett stort utbud av maritima resurser (fisk, fågel och säl ) samt tillgänglig mark fungerat som motiverande faktor till att bosätta sig på Åland?

Under yngre järnåldern blev Ålands position central i Östersjöområdet. Öriket lät sig färgas av både västliga och östliga kulturelement men det kan också argumenteras för en egen åländsk identitet.




Från ett flygfoto till en hall.

. 50 meter från Saltviks kyrka
. Vid yngre järnålderns strand, en korsning av flera farleder
. Vid de sammanhängande jordbruksmarkerna
. I en tät järnåldersbygd
. I anslutning till ett av Ålands största gravfält
. Ett tjockt kulturlager kring kyrkan
. Vid platsen frö medeltida landsting
. En medeltida kungsgård i närheten
. Platsen uppvisar kontinuitet i så väl det rituella som det maktrelaterade.




Fynd gjorda med metalldetektor på området för Kvarnbo Hall.
En doppsko, ett ändbeslag som suttit längst ned på en kniv eller en bältessölja.





Bältesspännen och arabiska silvermynt.
Det lilla hjärtformade bältesbeslaget med växtmotiv vittnar om kontakter med magyarer och områden i dagens Ungern.
Arabiska silvermynt. Båda myntfragmenten är från Abbasidkalifatet och myntade före 833 AD. Det större myntet är myntat i Madinat al Salama (dagens Bagdad)  år 811-812 AD. Det mindre är myntat runt 810 - 816 AD i dagens Irak - Iran.





Spännbucklor
De ovala spännbucklorna bars ibland i kombination med ett tredje spänne som höll ihop en sjal, kappa eller mantel. Men den kunde också bäras separat utan att kombineras med ovala spännen. Under vikingatiden var det tredje spännet ofta ett så kallat likarmat spänne.





Två spännbucklor från Kvarnbo

I många kvinnokläder under yngre järnåldern ingick en så kallad hängselkjol som hölls på plats med hjälp av två parspännen. Den vanligaste typen av parspännen kallas ovala spännbucklor.




Resumé
Flygfoto med konturerna av en 45 meter lång byggnad på en åker norr om Saltviks kyrka i Kvarnbo
År 2014.

. De första arkeologiska undersökningarna genomfördes
. Metalldetektorkartering, georadarundersökning, provgrävningar.
. Huslämningar verifierades, fynd kännetecknande för yngre järnålderns storgårdar.
. År 2016, den förmodade hallbyggnaden gräves ut i sin helhet.

Våra kära lokaltidningar har hela tiden varit på bettet i projektet Kvarnbo Hall.
Den 29 juli år 2016 skriver man:

Utgrävningen  hittills har varit fyndrik och nu har man fått ytterligare några godbitar att lägga till fynden.
- Vi har hittat förhistoriskt glas och det är riktiga lyxfynd som höjer hallens betydelse säger Kristin Ilves. Urgrävningarna i Kvarnbo framskrider planenligt.
- Vi kan nu lägga till några sensationella fynd. Vi har hittat skärvor från 5 olika glasbägare. En skärva har en kännspak rundad kant som känns igen från 600-talets tumlare. En annan skärva har en slags kant som kan identifieras som "snabelbägare" som med 100 % säkerhet kan dateras till slutet av 500-talet. Glasfynden visar att man hade rikedom , makt och omfattande internationella kontakter under flera generationer.
- Jag har varit nöjd med en skärva men nu blev det flera. Glasen var import från Rhenlandet eller från anglosaxiska områden
- Vi har vetat att hallen haft stor betydelse men detta höjer statusen ännu mera säger Kristin Ilves.

Glasen var oerhört prestigefyllt, när man ville skryta för sina gäster. Att dricka ur importerade glasvaror som kom långtifrån visade att det inte var en vanlig bondgård. Glasen skulle vara synliga och vittnade om hög status och rikedom säger professor Frands Herschend, som även han deltar i utgrävningarna.

Svenska inrikes nyheter Yle skriver den 14.5. år 2014

I Saltvik på Åland har arkeologer påträffat nya intressanta fynd från järnåldern som kan tyda på att Åland hade en mycket viktigare ställning under vikingatiden än man hittills trott.

De fynd som gjorts är framför allt en rad välbevarade smycken i brons o silver som tyder på att det fanns en vikingaelit på Åland. Fynden är från sent 500-tal till 1000-talet.

Bland smyckena har man hittat ett spänne i rovfågelmotiv. Sådana har man tidigare hittat i närheten av Mälaren. Med flygbilder som tagits från Kvarnboplatsen kan man se att där funnits en stor hallbyggnad sammantaget tyder detta på att det funnits en elitmiljö med paralleller till Birka säger Kristin Ilves som leder forskningsprojektet.
Hon säger också att nu kan man foga ytterligare en viktig bit till Ålands vikingatida förhistoria.


"Gräävi" på djupet i Godby den 6 augusti år 2016

Johan Granlund