fredag 17 februari 2017

Det fruktansvärda dramat på Bogskär vintern 1914





Bogskär sett från ovan

Natten mellan den 19-20 januari år 1914 skedde det fruktansvärda drama som skulle skaka om inte bara Ålands bygder utan i stort sett hela Finland. Händelsen skulle valsa runt i den då talrika tidningspressen under två års tid.

Förutom tre urtima ting fördes målet vidare till Åbo Hovrätt som skärpte domarna. Därefter fördes denna dom ända upp i Finlands Senat för slutbehandling. Den som höll i yxan fick en ganska lindrig dom och de två till långa fängelsestraff dömda kvinnorna blev slutligen helt frikända.

Vi befinner oss i den ensliga Åländska skärgården sydväst om Jomala strax utanför Hammarudda och platsen är Bogskär, inte att förväxla med det ensliga skär i Östersjön där en välkänd fyr är belägen.

Här dräptes torparen Karl Friman med två yxslag av ynglingen Karl Westerlund och dumpades därefter i havet, troligen initierat av de på ön ensamt boende kvinnorna Ida Jakobsson och dottern Alina som vid tillfället var i 24-års åldern.

Att en man blir ihjälslagen med en yxa var i och för sig inte så märkligt denna tid men då man ser till hela händelseförloppet saknar det motstycke i Finlands historia och skulle mycket väl platsa i en Hollywoodfilm.

Dramat har alla ingredienser som behövs för en thriller, kärlek, sex, svartsjuka, våldtäkter, intriger och till sist mord.

Denna händelse har tidigare dokumenterats i romanform i Isnätter av Leo Löthman. Där har dock personernas namn ändrats men denna blogg skriver ut hela händelseförloppet såsom det framgått i tidningspressen. Man får beakta att det nu gått över hundra år sedan detta hände och till och från Åland har flyttat många med dessa efternamn. Ortsbefolkningen vet dock ändå vem det är frågan om.










I stora drag är händelsen följande: Karl Friman ,som bebor grannön Lillbroskär, har fått en inbjudan av änkan Ida Jakobsson på Bogskär efter att hennes man emigrerat till Amerika. Han hade sedermera dött år 1907. Nu befann hon sig där ensam med sin lilla dotter Alina. Tycke uppstod dem emellan och de fick fyra gemensamma barn, varav två var i livet. Det kärvänliga samlivet upphörde dock då Friman våldtog den då 13-åriga dottern Alina. Undan för undan blir Friman mera våldsam emot kvinnorna och formligen håller dem i någon slags gisslan på det ensliga skäret. Han bevakar noga deras steg och ingen karl får komma i närheten av ön. Ida uppvisar vid ett flertal tillfällen blåmärken och märken efter misshandel. Hon uppsöker även stadens läkare för sår och blånads behandling.
Vid ett tillfälle har dottern Alina tvingats gömma sig i brunnen i flera timmar under isande kyla.

Hon beger sig vid ett tillfälle till Jomala prästgård och ber om råd av prosten Tallqvist i vad hon skall göra och för honom berättar Ida Jakobsson att Karl Friman våldfört sig på henne och hennes dotter i totalt 20 års tid. Hon får rådet att anmäla händelserna till myndighet men detta säger hon sig inte våga göra emedan efter en kort tid i fängelse skulle Friman antasta henne än värre. I hennes hjärna växer nu en tanke på att bringa Friman om livet, men hur, av vem och när, detta är för henne en stor fråga. Nu öppnar sig en möjlighet. Hennes dotter han börjat vänslas med den unge Karl Westerlund och han har lägrat henne. Kan det finnas en möjlighet att han kunde hjälpa dem. Vi skall inte gå händelserna i förväg utan låta rättegången tala sitt tydliga språk.





Urtima ting å tingsstaden i Mariehamns Rådhus.
Tillställningen följdes av en stor skara ålänningar ja närmare tvåhundra personer. Tidningen Åland rapporterar om detta den 18 mars år 1914.

Som rättens ordförande fungerade Hjalmar Sundell och som åklagare Arthur Ekman.
Den för mordet tilltalade Karl Westerlund och för anstiftan till mordet Ida och Alina Jakobsson.
Deras rättegångsbiträde var vicehäradshövding Carl Björkman sedermera Ålands lantråd.




Carl Björkman, här i bild återkomsten från fångenskapen i samband med tvisten om Åland.

Enligt den avlidne torparen Karl Frimans prästbevis framgick att han ett otal gånger dömts till fängelse och spöstraff för snatteri, stöld, inbrott och sabbatsbrott.
Enligt polisprotokollet utvisades att Frimans intima förhållande till kvinnorna på Bogskär fortgått i 20 års tid.
Aktor visade plankarta över mordplatsen samt yrkade för Westerlund och kvinnorna Jakobsson för ansvar å mord. Dessutom meddelades medansvar för Westerlunds föräldrar, Erik och Kristina, för underlåtenhet att meddela brott.

Fiskarehustrun Ida Jakobsson berättade att hon gift sig år 1888, varefter hennes man avrest till Amerika. Året därpå föds deras dotter Alina. Mannen avlider år 1907. Någon tid efter mannens avresa hade Karl Friman bosatt sig på Lillbroskär varefter det intima förhållandet påbörjats. De hade fötts 4 barn av vilka 2 var i livet.





Lillbroskär där Karl Friman bodde med sin familj

En försämring av förhållandet skedde då Friman våldförde sig på hennes dotter Alina då hon var 13 år gammal.
I samband därmed hade hon rådfört sig med dåvarande kyrkoherden i Jomala prosten Tallvist samt numera avlidne häradshövdingen Julius Jansson.
På grund av Frimans hemska hotelser hade hon inte velat göra polisanmälan.
För henne framstod då som enda möjlighet att röja honom ur livet. Hon säger sig inte själv haft för avsikt att utföra det men pratat med dottern om saken.

Nu hade hon den 19 januari besökt unge Westerlunds hem samt i sällskap med honom återvänt till Bogskär. På resan dit hade hon inte påverkat honom i denna riktning. Däremot hade hon hört dottern säga då de steg in: Där står yxan!

Hon bestyrkte riktigheten att Friman våldfört sig hå henne då hon var 13 år. Han hade hotat henne grymt om hon skulle yppa något. Även hon hade för ett år sedan börjat tänka på att skulle vara bäst om Friman var död. Hon vidhöll att hon inte uppmanat Westerlund att utföra dådet. Den revolver som även fanns med hade de bara tänkt skrämmas med.





Reportage i tidningen Åland

Den för mordet tilltalade Karl Westerlund var född 1896. Nu uppgav han att han inte blivit uppmanad att döda Friman han hade blott ämnat skrämma honom. Han hade inte känt Friman men hört av andra att han var våldsam. Han uppgav att då han träffade kvinnorna hos sig hade de begärt att få låna en revolver för att kunna skrämma en räv som åt på deras åtel. På grund av att det just då var tjocka hade han stannat över natten på Bogskär.
De hade då diskuterat att de hört att Friman varit till staden och nu förmodade de att han enligt gammal vana skulle i drucket tillstånd komma ut och besöka dem igen. På tal om Frimans brutalitet hade han hört Ida säga: Han bort vara i sjön!
Då Friman kommit till ön på natten hade kvinnorna frågat honom om han kunde köra ut honom.
Han svarade då att han ville försöka hindra honom att komma in, trots att han visste att Friman var en stor och stark karl.

Då Friman sedan kommit emot farstuns dörr och känt att den var låst hade han utfallit i svordomar och hotelser att döda dem alla där inne samt med störar slog han emot dörren. Han hade därefter försökt bryta upp dörren och lyckades få in ena foten igenom dörrspringan. Halvt inne slog så Westerlund honom i skallen en gång med klacksidan av yxan. Friman hade inte genast dött utan lyckades få tag i Westerlunds mössa på det att han slog honom en gång till i skallen så att han då stöp. Nu drog han så ut honom på backen och satte honom på en sparkkälke som han förde ut Friman med på isen så långt som till öppet vatten och där dumpade han honom och sparkkälken. På återvägen hade han berättat detta för kvinnorna och själv återvänt mot hemmet.

Nu vittnade Westerlunds fader Erik. Han anförde att det inte fanns sedan tidigare någon fiendeskap mellan Friman och unge Westerlund och han bestred även vissa påståenden i polisprotokollet. Han förnekade all inblandning i brottet. Däremot hade han sett Friman för 13 år sedan hota Ida Jakobsson med en yxa. Och att han på Bogskär bevittnat huru Friman slagit sönder en gungstol emedan Ida vägrat  Friman sängplats hos sig. Han hade även sett Ida många gånger med blånader efter slag.
Friman hade även med misstänksamhet bevakat deras göranden och försökt att isolera dem på ön. Ogärna fick andra manspersoner besöka ön och flera har han hotat för detta. Det skulle vara bäst för dem om de höll sig borta från ön hade han sagt. Ofta hade kvinnorna tvingats söka skydd på det karga skäret och vid ett tillfälle hade dottern tvingats gömma sig fler timmar i brunnen i 12 gradig kyla.

För att vittna om den åtalade Karl Westerlunds själsliga tillstånd hade inkallats prosten H Snellman från Jomala. Han påpekade att Westerlunds själstillstånd led av svagheter och att hans uppfostran och lärdom försummats i hemmet. Han hade gjort en undersökning av honom i skriftskolan och såg att han ofta darrade och skakade. Hans uppfattning var att Westerlund var klent begåvad och svagt utvecklad.

Nu ombads svarandens ombud Carl Björkman hålla sitt försvarstal.
Han delgav rätten ett intyg av prosten K Tallqvist i Jomala att Ida Jakobsson för 13 år sedan under betryckt sinnesstämning besökt denne samt beklagat sig över att Friman misshandlat henne samt tvingat henne till lägersmål. Björkman uppläste för rätten all den hemska tillvaron kvinnorna haft på det ödsliga skäret fram till dess hemska slut. Här framgick huru Friman mycket rått och bestialiskt hade pinat dem i åratal. De hade levat i ständig skräck för Friman med fruktan för sina liv. Huru de känt sig övergivna av både Gud och myndigheter. Och huru de önskade att få vilket straff som helst bara de slapp detta helvete på jorden som de tvingats utstå. Huru de genomlevt ångest och fruktan inför bestens ständiga återkommande besök. I den trakt han bodde på Åland, där han höll herravälde, var den allmänna meningen att denne man inte bara hade ett liv på sitt samvete. Det var nu många som drog en suck av lättnad när denne galning var borta.

Björkman yrkade nu att åtalet för mord skulle ändras till dråp eventuellt excess i nödvärn.
Han anklagade också samhället för passivitet att låta dessa stackars kvinnor själva forma sitt öde.
Talet gjorde ett djupt intryck och många av åhörarna grät.

Aktor i målet vidhöll målet som mord ej som dråp och att svarandena skulle häktas. Han anhöll nu om uppskov i målet för dess fortsatta behandling.

Rättens utslag: Karl Westerlund skulle sändas för läkarundersökning.
Svarandena Ida och Alina Jakobsson skulle införas till Kastelholms häradsfängelse.
Målets fortsatta behandling den 14 april 1914.




Åbo Underrättelser skriver om mordet på Bogskär, marsrättegången.

Den 14 april år 1914 följer vi så den andra rättegången i urtima ting på Åland.
Målet angående mordet på torparen Karl Friman.
Häktade ynglingen Karl Westerlund samt för anstiftan till mord Ida och  Alina Jakobsson samt för underlåtenhet att anmäla mord Erik och Kristina Westerlund.
Rättens ordförande hovrättsauskultant Brynolf Kyrklund.
Aktor t.f. kronolänsman i Jomala distrikt Torsten Rothberg.
Svarandens ombud vicehäradshövding Carl Björkman.

Svarande Westerlund hade tidigare sänts till Åbo för sinnesundersökning men hade till dags dato ej återsänts och rätten kunde inte nu visa något intyg över hans hälsa.

Nu hördes 13 nya vittnen.
Bonden Verner Karlsson från Gottby. Att han jämte hustru Ida intygade att de mött ida Jakobsson en tid efter mordet varvid hon angående det öde som väntade henne hoppats att "det ej skulle bliva värre" än vad det hittills upplevat. Hon hade bittert klagat på det liv hon och hennes dotter fått leva där ute på skäret och vilket helvete de gått igenom. "Att skulle jag bara haft kraft och mod" skulle detta skett förut hade hon sagt.

Nu framträdde vittnet Hugo Henriksson som även vittnat i förra tinget. Hans nya vittnesmål avvek från det förra. Han upprepade att Ida och Alina vid flertal tillfällen uppmanat honom att få livet av Friman och gett anvisningar därtill. Han antydde även slapp moral hos dottern Alina och han antydde att denne Alina skulle övat otukt med unge Westerlund.

Nu uppträdde Björkman och åtalade Henriksson som angivare och provokatör och ifrågasatte hans vittnesmål Han påpekade för rätten att Henriksson tidigare uppgivit att någon fiendeskap aldrig funnits mellan Friman och honom men att nu framkommit att dessa vid ett flertal tillfällen varit i handgemäng.





I denna tidningsartikel i Åland kan man läsa Carl Björkmans försvarstal. Här antyder han huru vittnet Hugo Henriksson skulle varit intimt sammankopplad med Karl Frimans hustru. Ytterligare en ingrediens i denna märkliga soppa.

Fiskaren Erik Rosenberg från Ytternäs intygade att Friman en gång för flera år sedan sökt våldföra sig på Rosenbergs dotter Hanna som då var blott 13 år. Genom sitt ingripande avstyrdes dock våldtäkten. Dottern bekräftade sanningshalten i detta. Att han även en annan gång fösökt våldföra sig på henne men även denna gång blivit avstyrd.

Snickare Johan Strömbeck från Möckelö och hans hustru Maria återgav en relation Friman givit dem rörande Frimans våldtäkt emot Alina Jakobsson då hon var endast 13 år.

Fiskaren Julius Silander från Kumlinge hade under 9 års tid varit inkvarterad på Bogskär och han intygade att Friman farit synnerligen våldsamt fram emot kvinnorna på ön. Han hade själv en natt tvingats ligga med laddad bössa i sin sovstuga. Han berättade att en gång hade kvinnorna bönat och bett om att han skulle stanna kvar där en längre tid för de var livrädda. Han påpekade att ingen kunde förstå vilket helvete kvinnorna genomled på skäret. Silander hade även med egna ögon sett huru Friman med nesligt våld förgått sig emot Alina Jakobsson då hon var blott 13 år gammal och huru flickan då börjat gråta. Silander hade då ämnat ingripa men Friman hade haft ett laddat gevär intill sig. Han hade även sett huru Friman slagit Ida gul och blå. Vid ett flertal tillfällen hade Friman trängt sig in med våld i stugan. Silander påstod sig själv levat i rädsla under den tid han vistats där.

Nu anhöll svarandens ombud Carl Björkman om att kvinnorna skulle sättas på fri fot.
Målet uppsköts till den 14 maj år 1914.




Tidningen Svenska Finland uppmärksammar majrättegången i Mariehamn

Rubrik, Sorgespelet på Bogskär.

Slutrannsakning i vid urtima ting den 14 maj.
Ida Amanda Jakobsson döms till 8 års tukthus
Ida Alina Jakobsson döms till 4 års tukthus
Karl Eliel Westerlund döms till 3 års tukthus.





Detta drama har skildrats i Leo Löthmans roman Isnätter.

Bogskär
En ö i Jomala kommun på Åland. Ön ligger i den sydvästra delen av landskapet 8 km väster om Mariehamn. Bogskär har Kråkören i norr, Storbroskär i öster, Truthällan i söder och fasta Åland i nordväst.
Terrängen på Bogskär är platt. Den högsta punkten i N.V är 16 meter över havet.
Vegetationen består av hällmark med ett stråk av blandskog genom de centrala delarna. Delar av ön består av knappelstensfält. Ön sträcker sig 900 meter i nord-sydlig riktning och 400 m i öst-västlig. Arean är 0.19 kvadratkilometer. På ön finns i dag 2 fritidshus.


Refererat av Johan G. Granlund

I Godby den 17 februari år 2017

Fortsättning följer

fredag 3 februari 2017

Margit Tuomikoskis kyrka i Kila






Margit Tuomikoskis bönehus i Kila

Det finns ett par kvinnor som under min livstid gjort att jag stannat upp och tänkt ett par gånger till i de stora livsfrågorna. Den ena var min mor Ilmi och den andra var Margit Tuomikoski i Kila.

Margit var evangelisten som "nyfrälst" kommit tillbaka till Åland på 1940-talet från Sverige och startat upp en från början liten församling i Kila i Sunds kommun. Bönegruppen tillhörde pingstförsamlingen på Åland och kom med tiden vad gäller antalet medlemmar bli nästan halva Filadelfiaförsamlingen på Åland. Hon samlade ihop trossystrar och bröder i Sund, Vårdö, Saltvik, Finström, Geta och Jomala. Om man dessutom inräknar de som sympatiserade med henne var det nära 100 personer. En mycket imponerande siffra då man tar i beaktande att Filadelfiaförsamlingen på Åland hade ca. 100 medlemmar. Detta förstås aktiva sådana.

Margit var en diakon i ordets sanna betydelse och hon fanns alltid tillstädes då någon led nöd eller hade psykiska bekymmer, hon var Guds ställföreträdare i bygderna, ja så uppfattade jag situationen och den kan vara sann. Man får komma ihåg att denna tid, slutet av 1940-talet och några årtionde framöver fanns ingen socialtjänst i kommunerna. Den så kallade statskyrkans själavård var vi den tiden obefintlig. De få kyrkobesökarna fick ett par gånger i året reda på att de var döpta och skriftskolgångna. Efter de traumatiska krigen var det en oplöjd åker att bruka. Här gjorde då frikyrkan stora landvinningar i Finland och på Åland.





Margit dök upp ibland i mitt hem i Finby, ofta just precis då vi behövde henne. Här hjälper hon oss med storbyket vid bastun på Norrgårds i Finby.

Vem var egentligen Margit, vem var hennes far och mor och hade hon syskon?
För att utreda detta har jag tagit hjälp av Skogsjös, "Familjer och gårdar i Sund" familj 1367





Bild ur Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963

Svedars i Högbolstad, senare kallad Jakobssons.
Här föddes Margit Tuomikoski den 12 januari 1915 och hon avled den 29.9. 1999

Hennes morfar hette Juho Wilhelm Isaksson Tuomikoski och han var född 1871 i Storå, numera Isojoki. Här var han nu skriven som torpare för gården och sedermera torpare på Tomten i Kastelholm.

Hennes mor hette Ida Irene Tuomikoski och hon var född år 1894.
I kyrkboken står om Margits fader, "okänd".
En del "tungor" berättar att Margit skulle haft en halvbror i Finby som dog några år in på 2000-talet.

År 1923 överförde morfadern Juho hela familjen till civilregistret, i kyrkboken står att han var finne.





I denna stuga bodde hennes moster, en polioskadad kvinna som släpade sig fram med armarna och senare användande en invalidcykel. Hennes namn var Ingeborg Tuomikoski,  född år 1896 och död år 1955. Efter att Margit återvänt från Sverige skötte hon Ingeborg fram tills att hon avled. Den troliga orsaken till hemkomsten var just skötseln av mostern.

I den röda lilla stugan skulle sedan Margit bo tillsammans med sina evangelister. Detta var utgångspunkten då de cyklade runt i bygderna med sina Korsets Budskap, Evangeli Härold, evangeliska skrifter och jultidningar, som de sålde.

Enligt uppgifter skulle Margit i sin ungdom arbetat hos lärarinnan Hilda Grunér i Tosarby som hemhjälp.

Margit emigrerade till Sverige som adertonåring alltså år 1933 och hon arbetade där enligt uppgifter som hennes kusin Lennart Karlsson i Kastelholm givit mig inom sjuk- och åldringsvården. Hon tjänstgjorde på olika åldringshem. Det var också nu som hon mötte sitt livsöde - omvändelsen vid Filadelfia i Stockholm och mötet med  Lewi Pethrus i pingströrelsens Sverige.

Margit Tuomikoski skulle med tiden bli en hängiven evangelist och förkunnare. Var hon vistades under krigsåren är okänt men att hon först ha verkat som evangelist i Norrbotten i Sverige och sedermera återkom till Åland på 1940-talet är känt och att hon efter att gått pingströrelsens bibelskola i Stockholm startade upp sin evangeliska förkunnelse i Sund är allom bekant.





Här sitter Margit i gungstolen i sin lilla stuga och läser något brev hon fått. Kanske födelsedagshälsningar då vi ser mycket blommor på borden.

Min mor Ilmi hade på 1940-talet anslutit sig redan i finska Österbotten till någon frikyrklig samling, vet inte vad, men då hon återkom till Åland år 1951 hade hon tagit kontakt med pingstförsamlingen på Åland och Margit i Kila.

Det finns dokument, en brevväxling med vänner i Tosarby och Margit som då var i sin bibelskola i Stockholm i tidigt 1950-tal. I ett av dessa brev finns omtalat om något möte som skulle hållas hos oss på Norrgårds i Finby, men detta möte skulle ha blivit inhiberat av någon anledning. Det här enligt sagesmannen Lennart Karlsson i Kastelholm, i brev som han innehar.

Jag har tidiga minnen av bilar från Mariehamn och cyklande människor som kommer till vår gård för något möte.
Jag har även ett starkt minne från 5-års åldern om någon söndagsskola som hölls hos oss och redan från den tiden har jag mina allra första erfarenheter av den fruktansvärda mobbning jag under hela min barn och ungdomstid skulle få utstå på grund av dessa möten som huserade i mitt hem.

Värst var det med de handtextade möteskallelserna som stiftades upp på el och telefonstolpar i byns vägskäl. Här samlades byns alla ungdomar under sena kvällar, ja de kom från hela kommunen och ibland från stan till och med. I Finby vägskäl fick jag uppleva spott och spe under många år.

En annan källa till mobbningsattacker var det stora mötestält som restes upp i min hemby under ett par somrar. Första gången på Granlunds tomten i södra Finby. Då fick den fiffiga Mårtensson en idé att rigga upp en högtalare även utanför tältet så bönerna och sången hördes över hela byn. Så gick det även till följande sommar då det riggades upp på Finby skolas bollplan.

Jag fyller snart 70 år och ännu för två år sedan fick jag frågan varför jag inte gick i skriftskolan.
Svaret var därför att min mor vägrade detta emedan hon hört att man efter denna kristendomsundervisning skulle få rätt att ta första supen och slippa in i danspaviljongerna.
Inte blev hon heller vänligare inställd till denna skola då hon hörde att en av grannpojkarna hade kört moped inne i "hönshuset" som Sunds kyrkas skriftskolundervisning höll till i denna tid.






Under de första åren i Margits verksamhet i Kila hölls möten i en liten stuga kallad Kärr. Jag har ett minne av att mina föräldrar tagit en taxi och vi åker till ett möte där. Stugan var sprängfull med människor och den som då predikade var pastor David Klemetz från Helsingfors. Ämnet var b.l.a. sitt besök i Jerusalem och de heliga platserna. Han var en mörkhårig välkammad man som stod i en blänkande vit skjorta minns jag.

Margit hade många kontakter runt halva Åland och hon fick alltid lov att i någon gård i byarna hålla möten.

År 1960 skulle Margits verksamhet i Sund få en fast punkt, bönehuset i Kila.
Här ser vi en bild från invigningsdagen år 1960. I hatt den karismatiske pingstpastorn för Filadelfia på Åland, Jan-Erik Mårtensson och invid hans hustru. Vi ser folk från orten som i stora skaror bevittnar tillställningen. Pastor Mårtensson gav ett stort uppsving av besökande människor till de möten som anordnades. Damerna i byarna strömmade till hans möten, jo han var en bra karl att titta på och att lyssna till.






Vi ser här en annan bild från invigningshögtidligheten. Sångledaren är pastor Herbert Lindstedt som tidigare verkat som föreståndare för församlingen på Åland. Han var en skicklig dragspelare som spelade så det ekade i väggarna. Till höger om honom byggmästaren för bönehusbygget Karl-Ivar Berglund från Tranvik, invid honom Viking Eriksson och evangelist Ingrid Danielsson. Till vänster om honom i bild evangelisterna Ea Nordberg, Anita Stenborg senare gift Jansson, Gustavsson och Judith Löfsund.
Margit sitter troligtvis bakom dragspelaren.

Jag vill här passa på att poängtera dragspelets intåg i pingströrelsen och som tillsammans med gitarren skulle bli synonyma för deras musik. Enligt uppgifter skulle "den store ledaren" Lewi Pethrus sagt att "dragspelet får inte tas av djävulen" det hör till oss.





Margit var en förkunnare i ordets verkliga betydelse. Hon inledde sina möten väldigt stilla och försynt. Hon hälsade alltid alla välkomna varefter hon delade ut sångboken Segertoner till alla som satt i salen. Därefter inledde hon ofta med att att vi sjunger nu sången "Det är saligt på Jesus få tro" eller "De komma från öst och väst". Margit spelade mandolin och evangelisterna kunde alltid hantera gitarr.

Margit hade troligen 4 (den tidens betygsättning där 10 var bäst) i sång i folkskolan men hon hade lärt sig noter och praktiskt kunnig som hon var så lärde hon sig hantverket. Själv kunde hon inte ta en endaste ton på sångens vingar.

Hon hade alltid sin mandolin med sig och stämde den enligt en invand ritual. Jag kan ännu i denna dag i mina öron höra dessa plingande gnisslande tontester.

Mötet fortsatte sedan med ett "vittnesbörd" som det hette, av någon evangelist som medföljde eller av någon nyfrälst som med några stakande ord berättade om sin upplevelse. Det kunde då bli en gripande inledning till den predikan som Margit höll efter att man ånyo sjungit en sång.

Margit inledde sina bibelförklaringar med läsning ibland ur både Gamla och Nya testamentet. Dessa två beröringspunkter mötte då varann och hon lindade så in texten i något alldagligt som hänt i hennes eller någon annan persons livsöde. Margit stegrade så rösten undan för undan så att hon till slut kom upp i en "begaistring" som var om jag får säga det ganska medryckande. Jag har tidiga minnen av hur jag rycktes med och fann mig förd till någon annan plats här på jorden eller i himmelen. Jag ville ju absolut finnas med i den skaran som skulle ryckas upp  "då Jesus kom igen". Detta med att Jesus skulle komma igen var en realitet för pingstfolket, "om Herren dröjer" gör vi si och så, var ett stående uttryck.

Namnet Jesus användes konstant inom pingströrelsen sällan Kristus och Gud som användes för det mesta inom statskyrkan.

Plötsligt kunde någon falla in i "tungotal" och då trodde jag absolut att Jesus eller något övernaturligt fanns i rummet. Man började ju uttydningen med att: Så säger Herren!!!. Tungotalet som för övrigt är ett fenomen som ingen ännu i hela världen lyckats utreda. Fenomenet var och är en mycket central del i pingströrelsens verksamhet. Jag har själv hört helt oskolade människor som talat utländska språk vilket de aldrig kunde eller någonsin hört i vardagslag.

Karaktäristiskt för pingströrelsens sätt att styra upp sin gudstjänstordning och mötesteknik var förstås den metod som alltsedan starten år 1913 praktiserats av Lewi Pethrus och sedermera av den på den tiden kände poeten Sven Lidman som sensationellt övergått till pingströrelsen.
Mötet skulle hålla en viss rytm där stämningen skulle stiga undan för undan. Tyckte Pethrus att stämningen föll, lyfte han handen emot sångarna "strängbandet" som genast startade upp en refräng som upprepades flera gånger. Å andra sidan var sången för lam startade han upp en bönestund mitt i mötet som i sin tur höjde stämningen.

Av förståeliga skäl, tar jag aldrig tag i en gitarr för att "iddas" lära mig dessa tre accord jag borde lärt mig som ung för att hänga med i "Löftena kunna ej svika och Det är saligt på Jesus få tro och Säg känner du det underbara namnet" . Jag anar att de gick i G eller F-dur. Nu först i 60-års åldern har jag förstått vad enorma tillgångar jag missat. Tänk att ha lärt sig tre (3) accord, kanske även ett septim och mollaccord och kunnat tjäna storkovan som trubadur på någon kryssningsfärja ända upp i 100-års åldern. Gitarren har ju blivit kultinstrumentet nummer ett som står över alla instrument som människan har skapat. I min barndom var den det mest skrattretande någon kunde hålla på med, att spela gitarr.
Dragspelet skulle från tolvårsåldern bli mitt instrument och där hade jag alla accorden på vänstra handen som jag kunde fånga med slutna ögon, märkligt.





I köket i vårt nya hem på Norrgårds i Finby. Margit ser på fotografier tillsammans med  Ann-Marie Nygrén.

Jag har samtalat med en tidigare evangelist Anita Jansson född Stenborg om livet med Margit i Kila.

-Jaa, som ung kom jag till Åland från Österbotten, jag hade aldrig tidigare varit här.

Men berätta Anita! Hur var livet som evangelist i Kila och hur förflöt era dagar?

- Våra arbetsdagar i veckorna var så att vi cyklade runt i bygderna, hälsade på äldre och sjuka människor. Ibland sålde vi tidningar och böcker. På lördagar och söndagar anordnades möten och sammankomster i bygderna och vi höll även söndagsskolor. Tiden före jul var jobbig, folk köpte mycket jultidningar.

Men Anita, hur kändes det för dej som ensam ung kvinna att knacka på hos folk, prata med dem och försöka sälja något?

- Jaa, i de flesta fall tog folk emot mig med vänlighet men på ett ställe blev jag utkörd. Det var hos prosten Appelgren i Saltvik.

Men hur tog ni er fram, visst cyklade ni i början?




- Jo vi cyklade först men i mitten av 1960-talet tog Margit körkort och köpte en röd Volkswagen och längre fram köpte hon en till likadan.

Nå vad var din lön på den tiden frågade jag?

- Nå joo, den var 4000 mark.

Aha, men skall man inte då plocka bort två nollor för att reda ut vad det var för värde?

- Jo, så är det, den var då 40 mark i månaden.

Jag försökte då tänka efter. Min första lön på andelshandeln som biträde 1964 var 150 mark i månaden. Kompisar jag kände som for till Stockholm tjänade kronor så att omräknat blev det ca. 600 mark i månaden och de här evangelisterna hade 40 mark. Hur man kunde överleva är en gåta, men det var förstås små levnadskostnader denna tid.







Då Margit fyllde 50 år hölls en kaffebjudning i bönehuset. I förgrunden min mor Ilmi.






Romanen Lewis resa av Per Olov Enquist

Jag nämnde tidigare att Margit hade blivit frälst i pingstkyrkan Filadelfia i Stockholm. För att lite fördjupa mej i ämnet tog jag ur min bokhylla fram denna "tegelsten", en bok som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Här förklarar Enqvist som själv är en av de i Sverige talrika "Guds barnbarnen" fenomenet Lewi Pethrus. Denne gudsrikes på jordens imperiebyggare, som kom som ung pastor till en baptistkyrka i  Stockholm som då hette Filadelfia, blev utstött därifrån och grundade en egen församling därstädes. I denna start fanns då i församlingen 29 medlemmar. Dessa skulle av tidningspressen givas namnet "Pingstvänner" efter deras praktiserande av Apostlagärningarna 2.





En ung Lewi Pethrus, här med den karaktäristiska hårlocken men utan glasögon och mustasch.

Denna lilla församling skulle så tillväxa och sprida sin typ av kristendom i världen via hundratals missionärer, så att den vid Petrus frånfälle år 1974 var någonstans mellan 200 och 250 miljoner. Pingströrelsen skulle bli den tredje största efter de stora etablerade kristna kyrkorna och den muslimska världen och ha en mycket stark tillväxt även i dag. Bara i Brasilien fanns år 2000 över 30 miljoner pingstvänner och i Sydkorea flera tiotals miljoner.
Margits lilla grupp i Kila skulle bara vara ett litet barr i det stora pingstträdet.




Lewi Petrus på 1940-talet då han stod på höjden av sin makt.

I den blygsamma starten och under de första årtiondena var Lewi Petrus en mycket omstridd och kontroversiell ledare. Han hade hela det svenska samhället emot sig. Statskyrkan, alla övriga frikyrkor, tidningspressen, fackföreningsrörelserna, polisen, de dåtida sociala myndigheterna ja alla alla.
Hans medlemmar kallades för sinnessjuka dårar, galningar, vansinniga och borde låsas in och deras verksamhet borde förbjudas.

Polisen ordnade razzior till de övernattningslokaler Lewi startat för alkoholister och arbetslösa. En morgon gjorde man ett tillslag kl. 4, spärrade av gatorna och släpade upp de stackars människorna ur deras sängar. En annan gång blev Lewi inkallad till den dåtida rikspolischefen för ett tre timmars förhör som resulterade i att för varje fråga förhörsledaren kom med hade Lewi ett bibelcitat som han stödde sig på och som han jämförde emot Sveriges grundlag. Hela förhöret utmynnade i att Sveriges högsta polis fick avsluta förhöret och skamsen ta Lewi i hand och tacka för upplysningarna. Lewi fick fortsätta sin dåraktiga verksamhet.





Lewi Pethrus här tillsammans med den kände författaren och poeten Sven Lidman.

Dessa två herrar skulle finna varandra i ett slags motpolernas vänskap. Ett Ying-Yangsamarbete. Denna vänskap blev för några år avbruten år 1948 från början på grund av ett trivialt misstag i en pensionsfråga. Vänskapen återupptogs efter ett antal år och man tog varandra i hand men Lewi kunde aldrig glömma de erotiska eskapader Lidman erkänt från sin ungdom i sina vid denna tid utkomna memoarer.
Lidmans predikokonst skulle fortsätta att vara stilbildande inom pingströrelsen.

En fundamental del av Lewi Pethrus församlingssyn var den fria församlingen, alltså varje församling var sin egen. Den hade ingen centralstyrd ledning i Stockholm för hela Sverige. Detta var troligen hemligheten med dess starka framgång i Sverige och i hela världen. Pethrus reste mitt under kyrkobygget på Rörstrandsgatan till Brasilien för att frånsäga sig all central styrning och församlingarna där blev helt självständiga.




Biograf Grand på Sveavägen 45 i Stockholm
Denna biograf är världsberömd i dag från den kväll Olof Palme skulle bli skjuten. Paret Palme hade bevistat en filmförevisning tidigare på kvällen.

Få känner till att denna lokal innehades av Filadelfia i Stockholm som gudstjänstlokal från år 1918 fram till 1930. Lokalen är förstås kraftigt ombyggd.






Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm.
Arkitekt Birger Jonson.

Kyrkobygget initierades av Lewi Pethrus. Kyrkobyggnaden som räknades som funktionalismens genombrott i Sverige var länge den största samlingslokalen i Stockholm som ofta utlånades till konserter och en gång hölls Nobels prisutdelning här.
Lokalen rymde i början nära 4000 personer.
Man satsade mycket på kyrkans akustik. Pethrus ändrade ritningarna sex gånger och arkitekten fick lov att resa till Paris för att där studera ritningarna för den dåtida kända konsertsalen med den bästa akustiken.
Lewi Petrus var den tidens Bert Karlsson, redan då hyrde han ut sittplatser i den nya kyrkan, hel, halv och kvartsstolar.

När Lewi Pethrus startade sin pingstförsamling i Stockholm år 1913 var medlemsantalet 29 och då han avgick år 1958 var man upp i över 6000 personer. Det sades att han ledde Sveriges största kvinnorörelse. Denna tids pingströrelse bestod till ca 80 % av ensamstående kvinnor och änkor.

Lewi Pethrus avled år 1974 och hans begravning skulle likna närmast en statsbegravning.
Begravningstalet hölls av ärkebiskop Olof Sundby.
Den hånade och förföljda lilla mannen med hårlocken hade blivit erkänd och bekräftad.
Nu förlänades han en ära som få andra har blivit unnade. Celebriteterna stod i rad för att ge honom sin hyllning.






Pingströrelsen i Sverige har alltid haft framstående solosångare och orkesterdirigenter.
Här den världsberömde barytonen Einar Ekberg. Han vistades under långa tider i USA där han reste kontinenten runt på sångarresor. Hans röst hade en bredd och en mjuk klang som berörde även icke troende.
Ekberg gjorde hundratals grammofoninspelningar. Mest kända är kanske, Var jag går i skogar berg och dalar och Jag är en främling.





Jan Sparring, var född 1930 avled år 1992

En annan välkänd sångare som Pethrus knöt till pingströrelsen var Jan Sparring. En lovande barytonsångare även han och som medverkat i operan Fiagaros bröllop. Jan blev medlem i pingströrelsen och sjöng in många skivor, den kanske mest kända är Ovan där.


Vittnat i Godby den 4 februari år 2017





Så här såg jag ut den tid jag någon gång sjöng i Kila bönehus. Jag minns att flickorna från byn kom och kikade och fnissade åt min sång, "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Det är nu 40 år sedan jag senast besökte en pingstkyrka.


Johan G. Granlund



Övriga fakta om Lewi Pethrus, källa dottersonen Dan-Jakob Pethrus

Föds den 11.3. 1884 på Vargön i Vänersborg som Petrus Levi Johansson.

År 1913, grundar den nya församlingen Filadelfia i Stockholm

År 1918, inköper lokal på Sveavägen 45 som numera är Biograf Grand.

År 1917, startar upp sommarkonferensen Nyhemsveckan.

År 1930, inviger nya Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

År 1939, inköper Kaggeholms slott och startar folkhögskola där.

År 1945, grundar tidningen Dagen.

År 1948, startar Ibra Radio, en reklamfinansierad piratradiostation, först i Sverige.

År 1949, utnämns till teologie hedersdoktor i Illionois USA

År 1955, inleder internationella radiosändningar från Tanger, Marocko

År 1959, startar Stiftelsen för filantropisk verksamhet, narkoman och alkoholistvårdhem

År 1964, grundar det politiska partiet Kristen Demokratisk Samling, KDS, i dag KD.
             , tar initiativ för grundande av en kristen bank SAMSPAR
             , tar initiativ för en stor världspingstkonferens och inbjuder Jesusfolket från USA till Nyhem

År 1974, tar ur konungen Carl Gustaf den XVI hand Vasaorden

Löftena kunna ej svika

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har

Refräng
Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna.
Men den som tror skall finna. Löftena de står kavar.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen upp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tror ditt hopp.

Himmel och jord........

Tro när dig världen förföljer - med dig i ugnen het
Vandrar en "gudason" härlig, prövade själ det vet

Himmel och jord............

Tro när dig vännerna svika, tro när blott en står kvar.
Jesus din vän skall dig följa, alla ja alla dar.

Himmel och jord...........

Tro under allt som dig möter, snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas, det som du trodde här

Himmel och jord..........

Denna psalm skrev Lewi Pethrus år 1913 i en livskris. Hans hustru var nära döden men tillfrisknade.

Psalmen finns i Svenska kyrkans psalmbok från 1986 som nummer 254
Finska Lutherska kyrkans psalmbok från 1998 som nummer 398
I Frälsningsarméns sångbok från 1968 som nummer 402

Om upprinnelsen till denna psalm har Per Olov Enquist skildrat i boken "Lewis resa" på sidorna
216-232 och jag saxar följande:

När Lewi blivit ensam satte han sig vid orgeln. Och så diktade han den psalm som skulle bli hans mest sjungna och berömda, kanske den skönaste psalm som en svensk psalmdiktare någonsin skapat, och det var i köket, eftersom orgeln stod i köket. Intill sov nu Lydia, utan feber, utan foster, utan skräck, och kanske utan att någonsin få veta varför hon varit så nära att dö, och varför hon räddats, och av vem.

Och han skrev psalmen som skulle göra honom berömd.

Den skulle alltid sjungas med en egendomligt gungande rytm, som en vals, ja det var den psalm som skulle sjungas som en långsam vals, som årtag genom dyningar, nej, det var inte den rätta bilden, eller kanske, jo som årtag och dyningar och en djup, gungande rytm av tro och trofasthet och hopp.


Tack Lewi för psalmen!
Tack Ilmi för vad du lärde mej!
Tack Margit för allt du gjorde för människorna!

Min epilog

Matteus evangelium 5 kapitel, vers 11

Saliga ären I när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
Ovanstående vers är hämtad ur den s.k. "Bergspredikan"

Jag kan bara konstatera att jag har en bunt fribiljetter till "Den gyllene staden", läs och begrunda.

Jag nämnde tidigare om den fasansfulla mobbning jag blev utsatt för i barndom och tidiga ungdomsår i Finby på grund av min mors religionsutövning.

Här nedan följer en lista på händelser som jag ungefär en gång i veckan under 60 års tid funderat på.

Jag kommer cyklande en vinterlördag i snålblåsten. Det var möte i Kila och jag ville faktiskt dit och kanske sjunga lite. Vännerna var snälla och jag gillade tanterna där. I Tosarby backen kommer en pojke på sin moped, hans namn är J.G, ja märkligt nog samma initialer som mina, väl intill mej stannar han upp lite och skriker i mitt vänstra öra: Det är väl ett hälvitä ti va pingstvän!

Jag gillade att fiska och jaga. En eftermiddag är jag nere i Nedre Viken som fladan kallas intill Svinesund. Då jag just gillrar en bisamråttsfälla ser jag ett välkänt par, han en känd författare med namnet U.S.  komma iland med sin öka. Då de var färdiga och promenerar mot hemmet som var i närheten stannar han upp i promenaden, vänder sig emot mig ut mot vattnet och ropar: Låt djuren va i fred din satans djävla pingstvän!

Jag gillade att sparka fotboll ja att idrotta i allmänhet under skolåldern. I stridens hetta på Kålsvidja fotbollsplan utspelar sig följande. I en närstrid om bollen ropar en tranvikspojke, hans namn är K.G.
Undan pingstvän!

Jag gillade att umgås med tjejer, jag såg dem som en garant emot mobbning, trodde jag. Vid den tiden har min kropp börjat ge signaler om pubertet. Jag är lite kärvänlig emot en finbyflicka, hennes namn är M.V. då skriker hon åt mig; Låg mej va ifred djävla pingstvän!

En kväll kom jag hem med den så kallade biobussen. Den avgick visst efter att biograferna stängt i stan. Då jag stiger av bussen vid andelshandeln i Finby åtföljs jag hemåt även av några Vivastebyungdomar. De går framför mig i mörkret och jag kan höra deras steg emot sandvägen.
Då stämmer de upp i en allsång: Halleluja och knäckebröd, tralallalallallalla, Halleluja och knäckebröd...............

Jag hängde som alla andra på "serveringsrummet" på Klippan. Vi hade olika aktiviteter där i veckorna, vi boxades, spelade pingis osv. Då stämmer en grovväxt pojk från västra byn hans namn är K.A.L. upp i en formidabel "standup" föreläsning huru hälvitäs galen handär Johan är som håller på med domdär pingstvännerna. Ha ha hö hö och alla fans eländen! Då stiger en person upp hans namn var Torsten Mattsson och ropar. Nu låter du Johan va ifred, han ha inga illa gjort dej!
Det var första gången en person försvarade mej. Jag söker ofta upp Torstens grav och tänker på detta tillfälle. Tack Torsten!

Ett litet vackert smeknamn jag skulle få var "pingstlilja". Det tilldelades mej lite nu och då på skolans bollplan i de så kallade "kvarterna" den kvart timme vi hade under skoldagen efter varje lektion. Den kören leddes av en person jag inte ids nämna i initialer emedan han och jag är nu goda vänner och pratar om ditt och datt. Felet var hans föräldrars.

Jag kan konstatera att alla dessa personer jag mött här ovan hade föräldrar hängivna den Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Finland.
Detta bara som ett konstaterande huru mobbning startar. Det startar i hemmet, vid köks- och kaffebordet. Dessa ungdomar har inte detta hat som medfött, detta har de fått hemifrån.





fredag 20 januari 2017

Katarina Stenbock och "Drottningens sten"







Vasadrottningen
En biografi om Katarina Stenbock,  1535-1621 av Karin Tegenborg Falkdalen.

Jag har i veckan fått mig tillsänd denna bok och läst den med stor förtjusning. Bokens pärmbild får stå som inledning till min berättelse.

Orsaken till varför jag intresserade mig just för Katarina var ganska trivial. På grund av min stora envishet ville jag få mera upplysningar om den sten som i århundraden omtalats funnits invid Sunds kyrka och på vilken drottningen nedsteg då hon besökte kyrkan.

Jag ville även få reda på om det var sant det som står i ett flertal böcker och biografier om henne att hon endast en gång skulle besökt Åland, trots att hon innehade Åland som livgeding ifrån 1569 - 1603. Det första besöket varade i tre månaders tid år 1556 då ett stort kungligt följe, ja ca. 300 personer vistades på Kastelholms slott. Katarina innehade även Åland som häradshövding från år 1583 och utnämnde domare för Åland.

Ovanstående bok har givit mig nya uppgifter angående hennes vistelser på Åland och Karin Tegenborg Falkdalens nya arkivfynd kommer att innebära att historien om Katarinas vistelser på Åland bör skrivas om. Det skulle nämligen visa sig att de brevfynd som upphittats påvisar att hon vid ett flertal tillfällen återkom till Åland och dessutom under långa tider vistades här.

Enligt författarinnan diariefördes inte drottningarnas korrespondens i lika hög grad som kungars och kungabarns brev, vilka noga infördes i de kungliga arkiven. De brev som nu funnits är de som avsänts av drottningen och hittats i andra arkiv.





Det åländska folkets historia av Carl Ramsdahl
Under Gustav Vasa och hans söner samt stormaktstiden

Ramsdahl skriver följande: För änkedrottning Katarina var den åländska bygden inte obekant. Våren 1556 hade hon vistats på Kastelholm med gemålen, konung Gustav. Hon kom att inneha Åland som livgeding i mer är trettio år. År 1603 erhöll hon Drottningsholms län på svenska sidan i utbyte. Men under hela denna långa tid tycks hon inte ha besökt Åland. Hon bodde under större delen av sitt liv på kungsgården i Strömsholm i Västmanland. Det uppges att änkedrottningen lät förse Sunds kyrka med en tornspira och en klocka, bäggedera förstördes senare vid kyrkans brand 1678.





Kastelholm kungligt slott av Ann-Gerd Steinby

Steinby skriver följande: Ännu på 1800-talet kunde man vid kyrkan se en sten, som kallades Drottningstenen och som hänfördes till Katarina. Enligt traditionen brukade drottningen stiga upp på stenen när hon skulle sätta sig till häst för att återvända till slottet. En sådan sten har faktiskt funnits. Ålandsforskaren L.W. Fagerlund säger att den omkring 1840 blev inmurad i ringmuren, när kyrkogården utvidgades. Detta faktum framkommer även i Reinhold Hausens bok Kastelholms slott och dess Borgherrar. Om stenen har använts av Katarina Stenbock eller om den hänför sig till någon annan drottning är omöjligt att säga. Enligt traditionen brukade Katarina använda stenen när hon besökte kyrkan under sina ofta återkommande besök på Åland.

- Det stämmer med all säkerhet inte, för Katarina Stenbock kom aldrig mera till Åland efter vistelsen på Kastelholm våren 1556.

Detta fastslår således Ann-Gerd Steinby.









Biografiskt lexikon för Finland.
Katrina Stenbock Sveriges drottning

-"Det förefaller inte som om Katarina skulle ha besökt Åland med Kastelholm under förläningstiden".
Författare till artikeln i Biografiskt lexikon för Finland är Lena Huldén.





Drottningens sten?
Bogårdsmuren vid Sunds kyrka samt portalen för huvudingången.

Då jag vandrat runt på Sunds kyrkas begravningsplats har jag många gånger funderat på denna
mytomspunna "Drottningsten" som finns omtalat i en mängd publikationer alltifrån 1700-talet. Den finns omnämnd i reseskildringar och tidningsartiklar från äldre tid och i olika historiska verk. Hur kan det komma sig att en sådan sägen har hållit sig vid liv ända in i vår tid? Var är stenen och varför har man inte i försökt taga reda på detta? Hur kan det komma sig att man ända in i slutet av 1800-talet omhuldar denna sägen?  Det har ju utkommit digra verk om Sunds kyrka av en mängd experter men ingen kan ge svar på gåtan.

I flera utgåvor framgår huru en åländsk historieforskare L.W. Fagerlund skrivit i sina minnesanteckningar att denna sten "inmurades" i bogårdsmuren. Då man vet att en traditionell inmurning med bruk överhuvudtaget ej använts för Sunds kyrkas bogårdsmur får man se efter huru stenar är placerade kallt i muren. Då jag vandrade runt och kikade på stenar hittade jag ovanstående märkliga stenpackning. En uppåtstående sten som är skyddad av en taksten och en lös flisa invid. Stenen är placerad med spetsen uppåt till skillnad från de övriga. Varför denna märkliga packning, är detta "Drottningstenen" som har placerats här för att bevara den just vid huvudingången? Vad man vet så hade kungsgården fordom ansvaret för bogården invid huvudingången.





Minnen och sägner från Åland, dess folk och natur.
Artikel i Östra Finland den 6.4. 1886

"Kyrkans torn skall Gustav Wasas gemål Catharina Stenbock låtit under sin vistelse på Kastelholms slott låtit uppföra och till åminnelse af henne förevisas vid kyrkomuren den sten kallad Drottningstenen emedan hon vid densamma stigit af hästen då hon ridit till kyrkan".





Alla tiders Åland av Benita Mattsson - Eklund

Benita skriver b.l.a. Katarina var den första krönta drottningen som besökte och bebodde Kastelholm. I muntlig tradition har man bevarat berättelser om att den unga drottningen tyckte om att vara ute på ridturer i trakterna runt slottet. Hon red också till kyrkan och länge kunde man peka ut en sten som drottningen använde när hon steg upp på hästen. Drottningens sten kallades den men är numera inmurad i kyrkogårdsmuren.

Benita skriver vidare: Mestadels bodde änkedrottningen på Strömsholms slott och höll kontakt med alla styvbarn och deras familjer. Katarina fick aldrig egna barn och hon överlevde sin man med 60 år. När hon dog 1621 hade hon hunnit se sex kungar stiga upp på den svenska tronen.






I samma bok kan man se en bild ur det teaterstycke som länge spelades i slottet, "Thenne Papegoie"






Den alltid träffsäkre F.W. Radloff skriver följande år 1795:
Straxt vid kyrkogårds muren upvises en sten, som til åminnelse af denna Drottning kallas Drottninge Sten, emedan hon vid densamma stigit af och på hästen, då hon ridit til kyrkan.





Kastelholms slott och dess Borgherrar av Reinhold Hausen

I en fotnot skriver Hausen: Sin välvilja mot Sunds församling visade drottningen genom att låta uppföra tornet (spiran) till dess kyrka och även skänka en klocka därtill.
Länge har på kyrkvallen visats en större sten, drottningstenen kallad, som drottningen begagnat vid bestigandet av sin häst. Denna sten har vid en i senare tid gjord utvidgning av gravvården ingått i ringmuren.





Strömsholms slott i dag.

Som tidigare omtalats innehade Katarina Strömsholms slott och som hon mestadels bebodde.  Men vi skall återvända till vår bok Vasadrottningen och se vad författarinnan där skriver.


I kapitlet "Oss systrar emellan" läser vi följande angående hennes vistelser på Åland.
Katarina och hennes systrar brevväxlade flitigt med varandra. De brev som har bevarats till eftervärlden ger oss en glimt av starka syskonband, glädjeämnen och bekymmer. Våren 1575 planerade Katarina en vistelse på sin förläning Kastelholms slott. Slottet var nu en betydligt bekvämare bostad jämfört med när Katarina 1556 som 21-åring besökte Åland för första gången tillsammans med Gustav Vasa. Hon ville nu ha sällskap av sina systrar så att de tillsammans kunde "njuta av den vackra sommaren på Åland". Ebba som flyttat till Åbo efter giftermålet med Clas Fleming väntade barn. Hennes nedkomst var planerad till midsommar och hon hade tänkt föda på Kastelholm:

  - Vi akte oss att, om Gud vill unna oss hälsan, med det förste resa till Åland och där det kunne vare vår käre systers lägenhet att göra oss sällskap dit såge vi gärne, på det vår Käre Syster kunne då få tale med våre systrer Ebba och Märte, och som vi have förnummit så är min syster Ebbas lägenhet så att hon vänter sig nu (skall föda)  om Sankte Johannes tid. Gud give att henne måtte gå väl, efter att här är nu så vacker tid och sommer till att städes så förse vi oss att vår Käre Syster lager så sin lägenhet att vi måtte vare tillhope i denne sommer.

Hos änkedrottningen på Kastelholm firades också flera av syskonbarnens barnsöl då både den närmaste familjen och rikets främsta ätter bjöds in.

Två år senare hösten 1577, hälsade Katarina på Ebba och hennes familj i Åbo. De skulle följa med henne tillbaka till Stockholm. På hemvägen stannade de till på Kastelholm. Det dåliga höstvädret medförde dock att de var tvungna att tillbringa hela vintern på Åland. Men så snart det var öppet vatten igen skulle Katarina och de andra komma hem till Sverige igen skrev hon till Cecilia.

  - Och vi kunne vår käre syster icke have förhållet, att vi för fjorton dagar sedan som var Sankt Andres dag, är komne hit till Åland ifrån Finland och have länge varit på resan förhindrade, av det långståndige väder som i höst varit haver, och efter det är så långt uppå året framlidit, därföre måste vi blive här på Åland denna vinter.

Att hon var tillsammans med systern Ebba och svågern Clas Fleming på Kastelholm framgår av följande rader:

  -  "Låter vår käre svåger herr Claes och vår käre syster hälse vår käre syster med månge lyckesamme gode dager"

I slutet av brevet berättade Katarina att hennes systerson Gustav Fleming "haver hulpit oss att skrive därföre er dette brev så väl skrivet" Det ger en ögonblicksbild från Kastelholms slott en decemberdag där vinden tjuter utanför fönstren och får vaxljusets låga att fladdra till i vinddraget samtidigt som änkedrottningen har en tvååring som vill "hjälpa till".

Vi läser vidare: Vintern 1585 när Katarina på nytt vistades på Kastelholm fick hon kännedom om den stora olycka som drabbat de "kommissarier som för någon tid sedan äro dragne till Livland". Den olycka hon syftar å var hur Johan III:s krigsöverste Pontus de la Gardie drunknade på tillbakavägen från nya stilleståndsförhandlingar med Ryssland.





Kastelholms slott 1880-tal, fotograf L. Bodnar.


Långivare till krigsfolks lön, sid 160.

I samband med att Katarina skulle besöka Kastelholm sommaren 1575 fick hon ett brev från kungen där hon uppmanades att undsätta riket med spannmål från förråden, "både på Åland och eljest".
Spannmålen skulle återigen sändas vidare till Reval.
Det var största vikt att kungen kunde skeppa i väg förnödenheterna till hösten. Änkedrottningen skulle således svara "med det förste vad undsättning vi uti så måtto skola have av Eders Kärlighet". Men antingen hann Katarina inte få kungens brev före sin avresa eller så dröjde hon avsiktligt med sitt svar för samma höst fick änkedrottningen en påminnelse. Johan III skrev att invånarna i Reval sökt upp kungen och bett honom om mer spannmål för att överleva vintern. Hon blev därför uppmanad på nytt skicka över spannmål från Åland "medans öppet vatten är"





Kastelholms slott ruin år 1790

Katarina hade under årens lopp samlat en mängd förmögenheter på Kastelholm. På sidan 194 kan vi läsa följande: Samtidigt som Ebba rustade sig på Åbo slott och väntade på förstärkning från kungen i Polen insåg Katarina att det förmodligen bara var en tidsfråga innan Karl skulle taga Kastelholms slott från henne. Hon bestämde sig då föra att försöka rädda det som gick. Under sommaren förde hon över delar av sitt silver och andra saker av värde till Sverige, en skuta gick åtminstone fyra turer och fraktade hennes tillhörigheter från Kastelholm till Stockholm.

Således att Katarina Stenbock skulle lämnat Åland vind för våg och bara besökt landet i sin ungdom kan helt förkastas. De som skrivit böcker i detta ämne har visserligen svårt att rätta detta men de digitala verk som finns på nätet kan ändras.




Albert Edelfeldt berömda tavla
Karl IX vid Klas Flemings lik på Åbo slott. Invid står Katarinas syster Ebba och hennes barn.

Karl säger: Om du nu levat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert!
Ebba svarar: Om min salig herre lefvat, hade Hans nåde aldrig kommit här in.





Anpassning, förhandling, motstånd.
Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470-1620

Anu Lahtinen är fil.dr. docent i Finlands historia vid Åbo Universitet och forskardoktor i kulturhistoria.
I denna bok stöter vi även på Katarina Stenbock och om hennes resor och vistelser på Åland.

På sidan 158 skriver hon följande: Eftersom  livet var osäkert blev det så mycket viktigare att regelbundet träffa de släktingar man hade i livet och tillbringa tid tillsammans med dem. I maj 1575 planerade Katarina att "njuta av den vackra sommaren " på Åland - på den förläningsjord som var hennes änkepension eller livgeding. Hin hoppades att systrarna Cecilia, Ebba och jungfru Märta skulle göra henne sällskap, framför allt därför att Ebba väntade barn och nedkomsten var beräknad att äga rum kring midsommar

Sid 159
Katarina försökte alltså med sitt brev samla systrarna hos sig på Kastelholms slott. Ett par år senare firades på Åland dopet av ett annat av Ebbas barn och då var rikets högsta aristokrati inbjuden. Också senare vistades Katarina på Kastelholm tillsammans med systern Ebba,l dennas make och barn. Breven ger också en entydigt besked till de forskare som har tvivlat på att änkedrottningen någonsin vistades på sina förläningar. De visar rentav att hon besökte Finland i sällskap med systerns familj. Katarina rapporterar nämligen om att de på vägen tillbaka från Finland tvingades stanna kvar på Kastelholm över vintern på grund av isläget.





I sitt postskriptum, daterat på Kastelholm 1577, behandlar änkedrottning Katarina sin bror Karls giftermålsplaner. Det finns flera fläckar på brevet, möjligen orsakade av Katarinas systerson, den omkring tvåårige Gustaf Fleming. Senare i brevet skriver drottningen nämligen "Kära Syster gösthe flemingh hafuer hulpet os ath skrifue therföre er thethe bref så vel skrefueth.
Sid 135.


Äldre bilder från Kastelholms slott, källa Museiverket i Finland.





Alexander Thesleff 1809 - 1810
Notera det äldsta fängelset i förgrunden samt byggnaderna till höger om slottet




Adler & Dietze 1845 - 1852
På murarnas krön den omtalade "Kastelholmsrönnen"




Wolmar Westling 1871, fönstersmyg




Reinhold Hausen 1868




Ny illustrerad tidning från 1600-talets slut


Be-rättat i Godby den 20 januari år 2017


Johan G. Granlund