Gary Cooper i rollen som Sheriffen
Det åländska samhället och närmare bestämt Sunds socken på Åland har aldrig varit och kommer troligtvis heller aldrig att komma närmare "Vilda västern" än i december 1907 och januari år 1908.
I juletid, i december år 1907 slår två sundsbor i Sunds Andelshandel ihjäl ett ungt affärsbiträde, Victoria Gustafsson från Lumparland i ett misslyckat rån och i januari år 1908 tar bonden Alexander Lindgren från Lappböle by i Sunds socken lagen i egna händer och är på vippen att skjuta Sunds församlings kyrkoherde Anders Oskar Elovainio i Kullabacken i Sunds socken.
Kyrkoherde Anders Oskar Elovainio
Fotografi erhållit av Kimmo Elovainio, ättling i rakt nedstigande led.
Ålands "sheriff" kronolänsman hovrättsauskultanten Axel Zacharias Planting hade bråda dagar.
Denna makabra händelse fick jag nys om via andra arbeten i forskningen om Sunds församlings kyrkoherdar. En tid i Sunds församlings historia där man i över 30 års tid kämpade i diverse stridigheter först med denne Elovainio senare med prosten Henriksson. Till den senare skall jag återkomma vid ett annat tillfälle.
Den 1 februari år 1908 finner man denna notis i tidningen Åland.
Revolverdåd å allmänna landsvägen i Sund.
Kyrkoherden A. O. Elovainio sårad.
I går vid 12-tiden på dagen inträffade åter en ohygglig tilldragelse i Sund där man ännu knappt hunnit lugna sig efter den uppskakande mordgärningen i Finby.
Då kyrkoherde A.O. Elovainio på väg ifrån Mariehamn till Sunds prästgård hunnit ned från Kullabacken mötte han bonden Alexander Lindgren från Lappböle by, som kom åkande emot och genom att styra hästen i tvärs spärrade vägen för kyrkoherde Elovainio. I samma ögonblick och utan föregående ordväxling föll ett revolverskott. Kulan träffade Elovainios högra lårben. Hästen satte genast i sken medan attentatorn fortsätter sin färd mot Haraldsby. Kyrkoherde Elovainio som inte förlorade sansen, kastades ur släden samt begynte ropa på hjälp. Tillskyndade personer hjälpte honom upp medan andra lyckades hejda den skenande hästen. Åtföljd av en mansperson från Kastelholm vände kyrkoherden omedelbart om för att i Godby söka hjälp och läkarvård. Åsyna vittnen funnos inte tillhanda, men en mansperson har dock sett Lindgren spärra vägen och omedelbart därpå hört ett skott samt hört kyrkoherdens rop på hjälp.
Kullabacken i dag i Sund sedd ifrån Kila vägskäl.
Vid tiden för attentatet var vägen högre uppe i backen och krokigare i slänten.
Tidningsartikeln berättar vidare att; Ett par dagar före attentatet hotades Elovainio till livet såframt han inte ville frångå sitt beslut att skilja Lindgrens son Erik från skriftskolgången inkommande vinter. Kyrkoherde Elovainio var också beredd på att möta Lindgren på landsvägen från Mariehamn och sökt därför få någon mansperson att följa sig på vägen genom Sund. Av en eller annan orsak kom han dock att resa allena.
Bonden Lindgren som är i 50-60 årsåldern är en man med ett obändigt och våldsamt lynne samt ovanligt häftigt humör. Han fortsatte sin färd emot Haraldsby som om ingenting hänt och hade samtalat med ett flertal personer i byn samt därefter fortsatt emot Godby och Ämnäs.
Emellertid hade kronolänsman Axel Plantin bosatt i Ämnäs by, omedelbart per telefon underrättats om revolverdådet och på väg från sitt hem till Godby dit han uppmanat kyrkoherden att omedelbart bege sig för erhållande av läkarhjälp mötte han ingen mindre än Lindgren själv som han redan på avstånd kände igen.
Utan vidare drog Plantin upp sin browning pistol, tog hästen i tyglarna och befallde
" Upp med händerna"!
Befallningen åtlyddes. Därefter uppmanades Lindgren att visa i vilken ficka revolvern fanns. Revolvern framdrogs och konstaterades därvid att tvenne kulor var avlossade.
Lindgren förpassades därefter till Kastelholms kronohäkte.
Vad gäller Elovainios skador skriver tidningen; Lyckligtvis hade inte kulan förmått intränga i köttet utan blott åstadkommit skrubbsår från vilket dock blod flutit ymnigt. Under sådant förhållande förefinnes naturligtvis icke nån fara för livet.
Då t.f. provinsialläkare dr. A Holmberg befann sig på sjukbesök i bygden tillkallades från Mariehamn dr. A. Gylling som konstaterade skottsåret som ofarligt.
Kulan hittades sedan i Elovainios underkläder. Att kulan inte hade större verkan berodde därpå att den genomträngt slädfällen.
Ett dåd som detta å allmänna landsvägen mitt på ljusa dagen vittnar om en sällsynt hög grad av råhet och förvillning.
Inför den kommande rättegången utför kronolänsman Axel Planting förhör med den misstänkte gärningsmannen Lindgren, med målsäganden kyrkoherde Elovainio samt ett tjugotal vittnen.
Det skall så bli rättegång i Sunds härad och den är bestämd att hållas de första dagarna i mars år 1908.
Häradsrättens tingssal, Granlunds i Finby
Nämndeman bl.a. Gustav Emanuel "Manne" Granlund
Värd för tingssalen
Sund och Vårdö socknars lagtima ting den 4 mars år 1908.
Efter de inledande gängse fraserna konstateras närvarande enligt upprop den tilltalade:'
Johan Alexander Lindgren samt målsäganden Anders Oskar Elovainio samt ett tjugotal vittnen.
Lindgren hade fängslig inför rätten ställts av Fångknekten vid Kastelholms häradsfängelse Gustaf Nummelin enligt förpassningssedel No:23.
Kronolänsman Axel Planting förärades företräda målsäganden A.O. Elovainio.
Nu framlades polisförhöret som gjorts med Alexander Lindgren enligt följande:
Alexander Lindgren är född utom äktenskapet av Bondedottern Gustava Lindgren, innehavare av hälften av Lappböle skattehemman och förvärvad arvsrätten av sin mor till sagda hemman.
Vid åtta års ålder hade Lindgren besökt den i Godby varande elemäntärskolan samt lärt sig läsa och skriva. Efter sin moders död hade han äganderätten till Lappböle hemman i vilken han vistats sedan barn. Han förklarade att han aldrig använt starka drycker.
Välkommen till Lappböle
I förhöret berättar han att han ifrågavarande dag haft för avsikt att besöka en i Godby by boende skrädddare vars förnamn var Johan men vilkens efternamn han glömt, vilken haft under arbete en omgång kläder avsedda för Lindgrens son Mathias Erik, att av denne användas vid sin förmodade snara skriftskolgång, för att meddela skräddaren att de behövliga kläderna ännu inte behövdes då kyrkoherde Elovainio någon dag tidigare hade förklarat hans son icke vara mogen att gå till skrift, men att de skulle behövas lite senare. Samt han haft för avsikt att jämte Mathias Erik resa till Åbo stad för att hos landets ärkebiskop utverka sonens godkännande till skriftgång.
Han ämnade även den dagen besöka en person i Ämnäs by, vars sons namn han glömt, och där kräva betalning för en paltå.
Sagda dag hade Lindgren åkt hemifrån och nedanom i byn varande Kullabacken mött Elonvainios hund vilken skällande angripit Lindgrens häst på dess högra sida så att hästen därav tvingats vika till vänster. Lindgren hade då försökt "skjuta bort" hunden med sin pistol och just precis då hade kyrkoherden kommit åkande nedför backen. Nu hade hans släde vänt så kyrkoherden hotade köra över honom och kollidera med honom. Som orsak varför han bär revolver säger sig Lindgren vara att en månad tidigare har hänt ett förfärligt mord i Finby och man bör vara beväpnad. Därtill påstod han att kyrkoherden bär agg emot honom då han för två år sedan hade sålt en ko till kyrkoherden som hade börjat sina efter köpet så att då Lindgren hade lovat att den mjölkar 14 liter per dygn mjölkade den endast 7 liter.
Sunds kyrka samt prästgård i början av 1900-talet
Han förnekade att han hotat skjuta Elovainio. Däremot berättade han att han vänligt sökt upp kyrkoherden i hans kansli och vänligen försökt få honom att återta den hotelse att vägra sonen Erik att "släppa fram" i årets skriftskola. Han hade dessutom hela tiden inte titulerat kyrkoherden med "du" utan med Kyrkoherden. Han förnekade även att han skulle sagt att han "skulle taga tjänsten" av kyrkoherden för dennes påstådda fel begånget i tjänsten samt att han skulle vara glad över att han fick bo i ett hus "som han ha byggt". Dessutom hade han nog påstått att sonen Erik genomgått både småbarns och äldre folkskolan med berömliga betyg. Och vad det gällde de använda revolverkulorna hade dessa kulor avlossats den ena på hemgården och den andra en bit från hemmet i en backe.
Något skott hade han inte avlossat i Kullabacken.
Efter avslutad polisförhörsgenomgång bestred Planting å målsägande Elovainios vägnar det mesta som Lindgren framhållit samt förklarade att vittnenas utsago i allo överensstämde med målsägande Elovainios version av händelseförloppet.
Exempelvis Lindgrens förklaring över det vänliga av honom gjorda besöket i kansliet hade försiggått så att då kyrkoherden färdats förbi den åker där Lindgren arbetade en dag, hade Lindgren hoppat över gärdesgården och springande komma emot kyrkoherden och skrikit åt honom att han skulle
"laga sig hän härifrån" om inte skulle han få se på annat, det genom att peka på sitt huvud.
En omständighet som skulle få en mycket allvarlig betydelse längre fram i tiden till vilken denna blogg skall återkomma var att vid förhör med Lindgrens son Erik, sade sig denne inte hört att fadern skulle avlossat två skott nära hemmet utan han hört bara ett och det intill Sundby lanthandel.
Denna blogg kommer att återkomma till den händelse som utspelar sig sex år härefter då Lindgren hotar att skjuta sonen Erik. Troligtvis var detta av hat till sonen som han först försökte hjälpa och satte sig i knipa för och sedan fick sonens vittnesmål emot sig. Det är min teori. Vi återvänder till häradsrätten vid Granlunds i Finby och visar på dess utslag.
Utslag
Häradsrätten har tagit detta mål i övervägande och finner här belagt vara att svaranden Johan Alexander Lindgren under gårdagen i jämlikt paragraf 26 av detta protokoll blivit dämd för mordförsök att hållas fyra år i tukthus samt under paragraf 27 av protokollet dömd för misshandel till 50 mk böter och för resande av livsfarligt vapen mot annan och skjutande i närheten av boningshuset jämväl till 50 mk böter komma de utdömda straffen och det Lindgren i detta utslag dömda bötesstraffet sinsemellan sammanläggas varför Johan Alexander Lindgren dömes att för samtliga ovannämnda brott i ena bot hållas fyra år i tukthus samt 12 dagar och ett i tre år utanför detta vara förlustig medborgerligt förtroende.
--------------------------------------------------
( under denna rättegång tas nämligen upp två andra händelser som Lindgren anklagats för, nämligen att han dragit en piga i håret flera meter samt hotat en dräng till livet med bössa och slagit honom med knuten näve)
( Lindgren skall år 1914 bara sex år efter denna händelse hota skjuta sin son Erik då denne som bodde i Skarpans skulle hämta sin sparkstötting ifrån Lappböle. Till detta skall denna blogg återkomma senare)
----------------------------------------------------
Vem var Alexander Elovainio?
Vi finner en dödsannons i tidningen Syd Österbottningen, där jag faktiskt glömt anteckna datum enligt följande;
Dödsfall
I tisdags förra veckan avled i Uurais i Östra Finland kyrkoherden därstädes A.O. Elovainio till följd av lunginflammation vilken han ådragits i samband med läsförhörsresor i församlingen.
Hans namn var ursprungligen Eskelin och föddes i Liljendal år 1865. Han blev år 1896 t.f. kyrkoherde i Sund på Åland och kort därpå ordinarie. Han låg största delen av den tid han innehade kyrkoherdeämbetssysslan i ständiga konflikter med församlingen. När han slutligen år 1906 på Snellmansdagen företagit sig att ändra sitt namn till Elovainio blev förhållandet mellan honom och församlingsborna spända bl.a. förövades emot honom ett attentat så att han nödgades söka sig bort. Han sökte så kyrkoherdetjänsten i Uurais vilken han även erhöll.
Annons i tidningen Åland
Mitt och min familjs tillnamn
är härefter Elovainio
Sund d. 12 maj 1906
Oskar Eskelin
kyrkoherde
Finlands Allmänna Tidning 11.7.1908 Befattningar
Stiftsnyheter. Vid senaste söndag förrättadt kyrkoherdeval i Uurais församling erhöll kyrkoherden i Sund A.O.Elovainio det största antalet afgifna röster.
Hatisk insändare i tidningen Åland emot Elovainio
En annons i Åland har väckt mycken förtrytelse. Och ej att undra på. En av våra prästmän kastar nämligen av sig kaftanen och framträder inför allmänheten i all sin nakenhet. En kyrkoherde tillkännagiver att hans namn liksom och familjens hädanefter är Elovainio. Man vill gärna härav draga den slutsatsen, att hr. E. så föga hedrat sitt forna tillnamn, att han därför i glömskans intresse nödgas taga sig ett nytt. Denna gissning är dock måhända alltför vågad. Orsaken torde kanske hellre stå att söka i en vansinnig förfinskningsfeber. Att bland rent svensktalande av vilka man njuter sitt bröd, tillvägagå på liknande sätt är värdigt allena - en prästman. Jag har blott ett par frågor att tillägga:
Här på jorden ändras ett släktnamn lätt på därom gjord anmälan. Men huru må det vara å en annan ort? Hr. E. lär och förkunnar själv, att våra namn finnas tecknade i en bok där uppe. Om nu hr. E:s icke blivit raderat och i ändrad form där infört hur går det då?
Avlossat i Godby den 12.12. 2020
Johan G. Granlund
