En dag i september år 2015 for jag ut till Kastelholm tillsammans med etnolog Conny Andersson.
Jag ville undersöka den bergkittel som jag hade läst om i Paul Mörns bok "Bergtagen".
Vi fann den ganska snart emedan Conny kände till dess exakta läge.
Kitteln finns strax intill Kastelholms slott på den så kallade Ladugårdsbacken, en plats där Kastelholms kungsgårds huvudbyggnad var belägen i äldre tid.
Denna kittel är fylld med vatten och enligt Paul Mörns uppmätningar i sin bredd ca 70-80 cm samt 130 cm djup. Han beräknade vattenmängden till ca 300 liter.
Paul Mörns bok Bergtagen,
-Några ytformer i åländska berg
Bildtext
Ladugårdsbackakitteln presenteras för författaren av ortsbon August Andersson. Den mörka randen kring mynningen anger maximala vattenståndet.
Bildtext,
det inre av bergkitteln på Ladugårdsbacka i vidvinkelperspektiv
Den andra jättegrytan/kitteln jag fick nys om och fann uppgifter till i förteckningen "Bidrag till Finlands historia av K.A. Bomansson.
Det var under under åren 1667-1674 som prästerskapet i Sverige och nuvarande Finland och Åland fick i uppdrag att sända in uppgifter om fornminnen i sina hemsocknar. Ifrån Eckerö och Hammarland sände så dess pastor Andreas Henrici in ovanstående uppgifter.
No.2 "Sten finnes och söder om een bij be:d (benämnd) Hellesby, på ett bergh be:d Högbergh, wara lagda steenar, lijksom kaste: steenar, något stoora uti Cirkell-wijs omkringh, och deer mitt uthi är een groop i berget, men ingen veet huru djup hon är, emädan hon är upfylt och igenkastat medh stoora steenar".
Så lyder den berättelse som pastor Andreas sände in om jättegrytan och jungfrudansen på Högberg i Hellesby Hammarland.
Jag kontaktade även här Conny Andersson och han gav mig rådet att ringa Anders Granskog i Hammarland, en lokal hembygdsintresserad person. Jag gjorde så och en dag i september år 2020 träffades vi för platssyn. På basen av den insända förklaringen kunde han lokalisera platsen. Däremot hade han aldrig hört talas om detta objekt tidigare.
Väl framkomna till Hellesby radiomast där han antog att platsen bör vara märkte vi att Ålands museibyrå redan uppsatt en informationsskylt över gravarna från bronsålders samt att där fanns en jättegryta. Vi gick så ett hundratal meter vidare och plötsligt fick jag på vänster sida om oss syn på gropen i berget.
Informationsskylten på Högberg.
Fotograf Anders Granskog
Här står min vägvisare Anders Granskog invid jättegrytan på Högberg.
Grytan befanns vara tom på vatten emedan ifrån den finns en spricka i berget där vattnet kan tränga ut.
Däremot var den igenväxt med stora enar, ljung och tallbuskar.
Ett tips till museibyrån: rensa upp i grytan så att folk kan se dess innandöme!
Anders hade tumstock med sig så han mätte grytan till ett djup om 110 cm på norra sidan och 200 i den södra. Dess bredd 130 samt längd 210 cm. Kanterna befanns tydligt avrundade så inga tvivel om att det inte skulle vara en jättegryta till skillnad ifrån en kittel som har en mera hackig yta och med otaliga förvittringar.
Bilder av jättegrytan inuti.
Fotograf Anders Granskog
Vad som däremot inte kunde konstateras var i området jungfrudansen skulle legat. Runt gropen finns ju inga lösa stenar i nutid.
Men då man läser pastor Andreas berättelse skulle den legat runtom gropen, jättegrytan.
Vi läser på nytt i texten i transkriberad form av mig:
Sten finnes också söder om en by benämnd Hellesby, på ett berg benämnd Högberg, vara lagda stenar liksom kastestenar, något stora uti cirkelvis omkring, och där mitt uti är en grop i berget, men ingen vet hur djup hon är emedan hon är uppfylld och igenkastad med stora stenar.
Alltså vid den tiden var således jungfrudansen runtom gropen och denna grop var helt igenfylld med stenar. Således har någon borttagit alla stenar i gropen och även de som var i jungfrudans. Så tyder jag sammanhanget.
Fornminnesinventering Hammarland.
Här finns uppgifter för Hellesby, skifte Högberg
Höggravfält och jungfrudans, beläget på bergskrönet, strax norr om radiomasterna.
Däremot finns här inget antecknat om jättegrytan i denna publikation, så museibyrån har troligtvis fått information om denna senare.
Som ni sett använder jag två olika beteckningar på detta naturfenomen. Varför skillnad, en gryta är väl detsamma som en kittel? Ja språkligt sett är det så men nu har geologer och historiker valt att särskilja dessa gropar i berget.
Enligt Mörn som hänvisar till professor Stig Jaatinen som i sin avhandling; Preglocida bergkittlar i Ålands rapakivi, utgiven 1972, benämner han dessa av gaser formade gropar "bergkittlar", inte jättegrytor. Jättegrytorna var ju formade av stenar som slipade ner cylinderformade hål i berget.
Redan år 1858 utkommer en rapport av geologen och naturforskaren Henrik Johan Holmberg med en berättelse från sin forskningsresa till Åland. Han skriver: i närheten av Ladugårdsbacka torp finnes en cylinderformig håla på väl 80 famnars höjd öfver hafvet som inuti är skroflig och ojemn och har 2, 5 alnars djup och 2 alnars bredd.
Här har nog den gode forskaren mätt fel avstånd ovan havsnivån, denna bör var 30 famnar inte 80, för detta skulle innebära en höjd om 146 meter över havet.
Forskarna berättar att dessa kittlar även användes som offerkällor s.k. källoffer.
Mörn anför att ofta förväxlas bergkittlarna med jättegrytor. Jättegrytorna har uppkommit genom att stenar, löpare, har satts i rörelse av forsande vatten varför dessa hålrum även kallats "älvkvarnar". Genom löparnas nötning har jättegrytorna fått släta väggar.
Bergkittlarna har inte släta väggar utan skrovliga och hackiga. Mörn anför att i en bergartssmälta, magma, lava, finns inmängda ett flertal olika gaser, bl.a. vattenånga, koldioxid, svaveldioxid och kvävgas. Vid lägre tryck närmare jordytan frigörs gaserna. Det är t.ex. genom deras enorma utvidgningskraft som de dånande explosionerna och lavautdrivningen vid vulkanutbrotten kommer till stånd.
På grund av det låga tryck som rådde i den svalnande magman närmast jordytan samlades gaserna ställvis i större eller mindre håligheter, gasfickor. Sedan dessa fått sin bestående storlek och form i den stelnande magman fick de i många fall en öppning till atmosfären genom att landisarna under väldiga tidsrymder nötte bort det överlagrande berget.
Alltså jättegrytorna är svarvade och bergkittlarna är gamla gasfickor som pustat ut i atmosfären och bildad gropar i berget.
Men ändå, då man ser på bilden av Kastelholmskitteln har den en väl synlig svarvning i mynningen.
Det kan vara så att först har svarvningen inletts och efter en tid stötte stenarna på en gasficka och svarvningen upphörde. Den skulle i så fall vara en kombination av bergkittel och jättegryta.
Kokat i Godby den 15 september år 2020
Johan G. Granlund
