Svensböle gårdstun i dag, en öde och tom plats.
De allra första minnen jag har av livet i min hemby Finby härleds delvis ifrån denna gård. Den enstaka gården Svensböle, granne med Finby. Jag har ett väldigt tidigt minne av hur min mor Ilmi och jag på cykelns pakethållare tar oss till Svensböle för att laga en cykelked. Jag kunde ha varit i fyraårsåldern och vi är således inne i året 1952.
Det var nämligen så att en man vid namn Enzio Lindström bodde här tillsammans med sin mor och moster samt sin morbror Janne. Denne Janne var vi barn lite rädda för, han var mystisk tyckte vi, gick och smög och inga hälsade på folk. Jag minns att då vi hade inträtt i köket som låg till vänster från farstun hörde vi huru någon hasande kom in i farstun och staplade sig upp på vinden, det var den mystiske Janne, kommande ifrån en annan värld.
Denna dagbok åren 1821-1846 skriven av Svensbölebonden Johan Eric Lindström utgavs av Sunds närings- och hembygdsnämnd år 1985. Boken ger mycket fakta om en försvunnen tidsepok och är även illustrerad med bilder.
Nedan vill jag visa några av dessa bilder och har kompletterat dem med nytagna.
Svensböle gårds mangårdsbyggnad år 1954.
Bildtext: Sentida ättlingar till Johan Eric och Anna Ulrica Lindström på släktgårdens trappa år 1954. Taket röjer gränsen mellan husets östra del (t.höger) som nybyggdes av sonen Johan Emil I (född 1840) och dess västra del som nyuppfördes av sonsonen Johan Emil II (född 1870) Personerna fr.v. Matilda Lindström-Ulenius systern Hilda, deras systerson Enzio och Matildas barnbarn Kaj Ulenius. Foto Hallny Ulenius
Just så, såhär minns jag det, detta foto togs bara en kort tid efter att jag var där första gången i mitt liv. Jag kan ännu i denna dag känna lukten av kattpiss. Kattor skulle vara välkomna gäster i detta hus och där fanns säkert fem stycken bofasta.
Fotografi taget av Maj-Lis Dahl med maken Alfons vid gärdesgården. Vi ser Svensböle gård och dess uthus och året är 1953.
Bildtext: Svensbölebon Alfons Dahl betraktar här en del av husbeståndet på gården, sett från väster. Fr. v. oxstallet (sedan 1957 på Jan- Karlsgården) och bortom detta rian.
Till höger om karaktärshuset mangelboden och den något större "brudboden". (klädförråd).
Ingångsportalen till Svensböle gård.
Bildtext: Mangården på Svensböle revs av snickaren Alfons Dahl hösten 1978. Genom portgrinden, uppförd år 1955, ledde huvudvägen ut från gården. Till höger och vänster om grindstolparna utgick gärdesgårdar som avstängde gårdstomten från markerna i förgrunden.
Foto Per-Ove Högnäs 1983.
"Herren känner de sina" lydde tänkespråket på östväggen i salen på Svensböle då detta paradfoto togs. Personerna fr.v. Änkan efter år 1900 avlidne Svensbölebonden Johan Emil Lindström, Anna Ulrica Johansdotter (1838 - 1930) och hennes döttrar Hilda 1869 - 1960) och Johanna (1879 - 1954) Mannen är Anna Ulricas bror Mathias Johansson (1849 - 1922 ).
Fotograf och tid okända ( Bodnar 1910-talet?).
Bild och bildtext ingående i Svensböledagboken.
I denna blogg ingår under fliken Matte i Vivasteby - en säregen man, en artikel om honom.
Artikeln hade jag tidigare infört i Borghill Lindholms bok om "Sundskarar hemma och borta".
Matte i Vivarsby var som sagt en säregen man, enligt kåsören Axel Danielsson i Tranvik:
Alltid småspringande på vägarna, deklamerande på vers i samtal med byssbor. Ofta gick han inte på själva vägen, han småsprang längs med åkerrenar och lindor då han skulle hälsa på sin syster i Svensböle.
Ett poetisk svar ger Matte åt mejeristen på Vivarsby mejeris fråga: Var har du din mejeribok?
Matte svarade direkt: Boken tog en salig ända, kan ej återsända!
I dagboken ingående släkttablå.
Den förste bonden ser vi att heter Eric Carlsson och den med mörk färg noterad är dagboksförfattaren Johan Eric Lindström, den förste som dyker upp med det efternamnet. Namnet kanske hämtat ifrån den ström som slingrar sig runt gården benämnd Svartbäck. Johan Eric och hustru Anna skall få tre döttrar och en son, han med namnet Johan Emil och detta namn skall även dennes son bära och med dessa "emilare" upphör manslinjen.
Johan Eric Lindström var en odalman av stora mått. En vaken och allestädes närvarande bonde som deltog i kommunala och kyrkliga förtroendeuppdrag. Berest och världsvan, ibland var han i Tavastehus och ibland i Stockholm långa tider. Idérik och innovativ. Då har förstod att för bygget av Bomarsunds fästning skulle det behövas enorma mängder tegelstenar skaffar han en lerkran och startar upp en tegelfabrikation på gården i större skala.
Lindström var alltid beredd att hjälpa andra människor. I hans hem var det alltid fullt av gäster. Han var en man med stort socialt kapital.
Lerkran i arbete på vandring.
Bild ur Närpes bygdehistoria
Svensböle gård var ingen vanlig bondgård, det var en hel by i en enda gård med allt vad som där kunde finnas. Ett myller av folk ur olika nationaliteter som tidvis bor och bevistar gården. Att situationen bara lite över ett halvt sekel senare skulle förändras i katastrof kunde ingen ana. Hemmanet gick under klubban på exekutiv auktion. En helt onödig konkurs sett med dagens ögonmått. En gård som var värd 8.000 mark gick under klubban för ett obetalt lån om 450 mark. Men som en sageskvinna i bygden sade mig vid min intervju med henne:
Dom söp åpp alltihopa!
Då jag för en tid sedan insåg detta faktum var det många bitar som föll på plats. När jag tänker efter så har jag ju aldrig hört talas om Svensböle gård som ett jordbruk. Ingen av de äldre pratade i sådana termer som man gjorde om andra gårdar i byarna runtom i Sund. Jag minns huru folket i gården bodde i ett ruckel till boningshus, ingenting var målat förutom Enzios mekaniska verkstad. Alla hus stod som gråa kråkslått utkastade i skogskanten. Jag minns inga djur där, ingen traktor, inga höstörar och tröskverk. Gamla tanter satt i knutarna och nickade och med en katt i famnen och systersonen Enzio var den som förde samtalet. Inte heller han sysslade det minsta med jordbruk.
I denna blogg finns en artikel om tegelbruken i Sund. Jag har där konstaterat att Svensbölebonden Eric Lindström redan som ung år 1822 slog sina första tegel. Han skulle sedermera inköpa en lerkran för tegelframställning år 1828 och då fick verksamheten verkligen fart. Detta var strax innan de första husen började anläggas i Bomarsund inför fästningsbygget. Totalt skall han i dagboken notera tegelslagning och förbränning under 15 års tid, således en stor livaktig verksamhet.
Lindström skriver för år 1828 följande:
Den 4 Juni wart lerkranen Förfärdigad av E:C:son, C:C:son och J.E. Lindström.
Dessa hans kompanjoner är ingen mindre än fadern Eric Carlsson och brodern Carl Carlsson således var detta en familjeangelägenhet att hålla bolaget inom gården.
Nu kunde verksamheten i större skala sätta igång och vi läser för den 7 Junij Kjörde wi opp 22 Lass ler den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
Själva förbränningen noterar han inte här men däremot att:
Den 10 December wart Kammar Spisen på win färdig murad av E. Andersson.
Således användes en liten del av det årets tegelförbränning för eget bruk.
Året därpå kan vi läsa för den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel wi körde upp 8 lass Sand och 25 Lass Ler.
Den 16 October Tog wi upp Tegelungen, och fick 1500 tegel
År 1830 den 16 och 17 Junij Slog Wi Tegel, wi Kjörde up 10 Las Sand och 26 Lass Ler
I Augusti den 30 Körde wi i Tegelungen och brände i 6 dagar
Att Lindström gjorde pengar på sin tegelframställning framgår av följande notering:
Till Minnes För år 1834
Aprill den 29 den 1, 2 och 3 maij Tjörde vi Tegel till Bomarsund åt Lötman 2000 a 30 rubel för 1000
I Åländsk Odling av år 1991 berättar guiden Holger Eklund om att denna tid fanns tre tegelbruk i Sund. I Estvik, vid Lagmans i Norra Bomarsund och i Svensböle.
Ännu i dag kan man i den låglänta hägnaden väster om gården skönja lergropar på ett antal ställen och enligt uppgifter finns även lergropar intill gården i norr.
Svensböle gårds tegelförbränningsugn
Noteras kan är att stenarna i ugnens nedre del svårt förvittrade av hetta och invid fanns slaggprodukter som utvecklats i värmen.
Ugnen hade troligtvis murat takvalv av eldfastare stenar som senare tagits bort.
Förbränningsugnen är också på ett betryggande avstånd ifrån hemgården ca 300 meter. Man kan notera att värmen i dessa tegelugnar uppgick till 1000 grader och trots att förbränningen oftast skedde i november kunde det finnas risk för brand.
Min lokala vägvisare Karl-Anders Lindholm, jägare och markägare i närheten och som var den som fann ugnen vid ett av sina jakttillfällen.
Fotograferat den 24 januari 2020
Från dagboken skall vi få en fin bild av Johan Eric Lindström. Däremot finner vi honom inte i dagstidningarnas notiser. Det finns heller inget fotografi av honom.
Men vi lämnar honom här och går över till de nya generationerna på Svensböle gård.
Johan Eric (dagboksförfattaren) hade tre systrar som alla dog som spädbarn. Han skulle bli den enda arvingen och den uppgiften skötte han ju med glans. Anna Ulrica och Johan Erik får fyra barn även här tre systrar och en bror som kom att heta Johan Emil. Alla dessa kommer att leva upp i vuxen ålder.
Syster Christina Ulrica gifte sig till Danels i Finby.
Erica Wilhelmina gifte sig med instrumentmakare Wilhelm Gylling och blir bosatt i Svensböle vid det som även i dag kallas för Gyllings.
Anna Gustava gifte sig till Göstas i Finby.
Sonen, Johan Emil Lindström född 1840 och död år 1900.
Han son skall även heta Johan Emil Lindström och det var honom "Svensböls Janne" jag träffade år 1952.
Johan Emil no: 1, skall som min sageskvinna berättade "söp åpp alltihopa"
Konkursen.
Finland Allmänna Tidning av den 7 augusti år 1897.
Medelst offentlig exekutiv auktion, som kommer att företagas fredagen den 17 näst instundande September kl. 3 e.m. å själva lägenheten försäljes till den mest bjudande, därest inga laga hinder mötas, bonde Johan Emil Lindström ägande Swensböle enstaka hemman om 0,5513 mantal i Sunds socken till betäckande af bondesonen August Viktor Karlssons och bonden Erik Anderssons domfästa fordringar: och meddelas hugade spekulanter till upplysning att lägenheten, som vid utmätningen värderats till 8.000 marks värde, underlyda 22,92 hektarer bebrukad jord samt 67,1 hektarer odlingsbar jord och skogsmark.
Samtliga sakägare och de fordringsägare vilkas fordringar enligt 5 kapitlets 26 paragraf kunna ur auktionsskillingen till betalning utfalla, äga uppgiva sina anspråk senast vid det sammanträde som för förhandling dem emellan äger rum å auktionstillfället och dagen klockan 11 f.m.
Ålands häradskronofogde kontor, den 2 augusti år 1897
Otto Hedman
Tingsprotokoll
Jag sökte upp Ålands Landskapsarkiv för att få mera upplysningar om den dom som låg till grund för konkursen och efter en tids sökande hittade jag rättegången. Den hölls den 27 januari år 1897 för Sunds och Wårdö socknars tingslag.
Paragraf 31.
Till detta ting har Bondesonen August Victor Karlsson från Mångstekta by i Sunds socken för
fordran låtit instämma Bonden Johan Lindström från Svensböle enstaka lägenhet i nämnda socken, och då sagda mål nu till åtgärd företogs inställde sig på upprop käranden genom lagligen befullmäktigade ombudet kronolänsmannen Robert Optatus Silander men svaranden befanns från tinget utebliven, ehuru han blifvit härtill instämd af nämndeman Matts Nordin i närvaro av Sjömannen Gustaf Jansson från Finby by i förut benämnda socken, enligt vad Nordin på gifven anledning nu intygade. Sedan Nämndemannen Johan Eric Jansson och Anders Viktor Englund för jäv lämnat sina säten i Rätten, därtill vinnande av domfört antal ledamöter Poliskonstapel Matts Persson.
Skuldsedel så lydande: Till bondesonen August Viktor Karlsson å hemmanet no:2 i Mångstekta betalar undertecknad vid anfordran en peng summa stor fyrahundra femtio (450) mark i finsk guld med derå 5 % i årlig ränta. Valuta bekommit som försäkras
Svensböle den 11 januari år 1895.
Säger 450 mark med ränta Johan Emil Lindström
Bonde från Svensböle (sigill)
Johan Emil Lindström skötte inte sina åligganden, kom inte till rättegången och det gick som det gick. Konkursen var ett faktum.
Annons ingående i tidningen Åland av den 14.12. 1892
Orsaken till konkursen på Svensböle gård är höljd i dunkel. Denna tid var spriten lätt tillgänglig och man brände själv. Däremot kan ju som vi vet omdömet naggas i kanterna av alkoholintag.
Det lån som blev domsatt om 450 mark kunde bara varit tuvan som stjälpte hela lasset. Man frågar sig vad slags affärer denne Svensbölebonde hade för sig egentligen. Var det kanske fartygsaffärer, oförsäkrade jakter och skutor som seglade omkull?
En notis i tidningen Åland som väckte min förundran var ovanstående.
I anseende till förestående bouppteckning efter aflidne Skepparen Frans Eklund, anmodas alla de som i sterbhuset äro skyldige eller hafva något att fordra eller i övrigt med den aflidne under hans lifstid haft affärer, hvilka ännu äro oafslutade, att sådant före den 28 december detta år anmäla till undertecknad.
Ida Eklund
Sund, Svensböle
Detta hände fem år före konkursen.
Vem var denna Ida Eklund? Jo det var Svensbölebonden Johan Emil Lindströms dotter och den avlidna var således mågen i huset. Han hette Erik Frans Eklund och står som nummer 2584 i boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Han hade varit skutskeppare och hade omkommit genom en olyckshändelse (blivit krossad).
Ida levde fram till år 1948.
Johan Emil Lindström I skulle avlida tre år efter konkursen år 1900.
Livet skulle gå vidare i andra spår på gården Svensböle. Familjen fick kvarstanna på gården men någon bondgård var det inte mera.
Svensböle skulle i huvudsak bli kvinnornas gård och den som gubben ur lådan sprungna Enzio Lindström, med fader okänd var dess frontfigur men inte inom jordbruk utan på grund av sin förmåga "att få allting ti go" i sin mekaniska verkstad.
Hösten 1916 anordnades en stor hantverks och jordbruksutställning på ungdomslokalen Klippan i Sund. Här finner vi Hanna Lindström som hade ställt ut produkter.
Konserverad cikoria: Hanna Lindström Svensböle I pris.
Hedersomnämnande Hanna Lindström för utställd krukväxt, en lilja.
(Kanske det är denna vi ser på gruppfotografiet i Svensbölesalen och som Mörn antar är taget 1910-tal?)
Den lantbruksutstllning Hanna deltog i är troligtvis denna som ingår i Anselm Sjöblads fotosamling.
Här möter vi Hanna Lindström igen, nu ett hjärtligt tack till släkt och vänner, som på min 50-årsdag ihågkommit mig med värdefulla presenter, blommor, sång, lyckönskningar och dekorering.
Svensböle den 8 juli 1929
Hanna Lindström
Hanna Lindström i Kumlinge mejei.
Fotografi ingående i Anselm Sjöblad fotosamling.
Enligt uppgift skulle Hanna arbetat med Anselm på mejeriet i Vivasteby och då Anselm övergick till Kumlinge mejeri som mejerist där följde Hanna med.
Ett ofta återkommande tema var det djupa dike kallad Svartbäck som löpte inom Svensböle gårds domäner med början i Domarböle och ända till sitt slut fram genom Södra Finby till Strömmen vid Värsslätt.
Här kallelse till diknings sammanträde.
Här ser jag en bekant, min farfars bror Evert Granlund, bonde på Norrgårds i Domarböle annonserar efter dikare.
Medels å arbetsplatsen den 5 september kl. 11. f.m. förrättad entreprenadauktion utbjudes uppgräfningen af ett genom Domarböle och Svensböle ägor i Sunds socken gående utfallsdike, enligt villkor som då närmare meddelas
Evert Granlund
Annons år 1917
I tjänst åstundas
En dikare erhåller en längre tid arbete å Svensböle och Domarböle utfallsdike i Sund
Klas Holmberg
God förtjänst
Svartbäcks dike i dag nära intill Svensböle gård.
Vad gäller sänkning av vattennivån i bäcken gällde inte endast dikning. På 1950-talet företogs även stora sprängningsarbeten för att sänka nivån. Dessa sprängmassor skulle bortforslas med stora lastbilar och en sagesman i byn berättar om huru han som liten pojke åkte med dessa lastbilar som körde sprängstenar till olika vägbyggen i närheten.
För mig är Enzio Lindström starkt förknippat med Svensböle gård. Hans mor var vår här omtalade Hanna som egentligen hette Johanna och som dog år 1954. Enzio var hennes "son utom äktenskapet" med fader okänd som det står i dopboken. Jag hörde redan som barn att hans far skulle varit rysse.
Enzio föddes år 1918 och dog 1998 i sin hemby.
Ovanstående fotografi är taget från byvägen och i bakgrunden stod barndomshemmet Svensböle gård.
Enzio byggde huset i skiftet 1950-60 tal.
Klassfotografi ifrån Finby skola några år in på 1920-talet. Vi ser Enzio som nummer fyra ifrån höger i bild. Min farbror Jan-Erik 7 från höger räknat och hans kusin Karl-Erik från Domarböle 5 från höger.
Här stod Enzios verkstad, strax till höger då man körde ned emot gården och alldeles invid portalen.
Mina första minnen av Enzio kommer härifrån denna verkstad och våra ärenden var alltid desamma,
lappa och laga på cyklar och mopeder eller att få något svetsat.
Enzio var en väldigt intelligent människa, han var lite blyg i inledningen av ett möte eller en diskussion men då han lugnat ned sig kunde han ibland ta överhanden i en diskussion. Och diskussionerna var inte om jordbruk och trädgårdsskötsel, nej det var om olika stjärnbilder i himlarymden, om invecklade radiosignaler.
Enzio hade agentur för försäljning av Philips radiomottagare som han även skötte servicen av och han var en av Ålands första televisionsägare. Till honom och hans moster som då ännu levde stövlade vi ungdomar in kväll efter kväll för att "kika på tv", i flera år höll vi på. Jag begriper inte hur han orkade. Vi låg på golvet framför hans television, ibland var det så fullt i rummet och den närmaste ungen var bara en halv meter ifrån televisionen. Ibland var bilden full av snöflingor och jag kan ännu minnas det fräsande ljudet. Enzio tar på sig stövlarna och klättrar upp i den jättehöga masten. Väl inkommen säger han på sitt kännspaka sätt: Det är Milano som stör!
Ibland ville han inte ha besök för då han såg att man riktade blicken emot källardörren där hans nya verkstad fanns stack han och gömde sig. Han var hemma för den svarta motorcykeln stod på sin plats vid väggen.
Finby skolas elever på utflykt.
Vi ser Enzio Lindström sittande längt till höger i främre raden.
Min farbror Jan-Erik Granlund sitter längst till vänster. Fotografiet är troligt taget avslutningsåret.
Att få ett söndagsbesök av Enzio var en högtidsstund. Han valde noga ut sina besök. Någon han inte gillade fick aldrig ett besök. Vi på Norrgårds hade ofta Enzio som gäst. Jag brukade muta honom med nybakat bröd för det gillade han.
Då jag byggde sommarstugan i Estvik, ja det var tidigt 1970-tal var Enzio ibland där på besök. Jag fick honom att montera underfundiga lampor av gamla lyktor för vi hade fått el till stugan. Länge satt vi så i månens sken och diskuterade svunna tider och himlakropparnas rörelser i det oändliga.
Nu skall vi för en stund hoppa långt tillbaka i tiden. Till 1700-talet.
Till Åland kommer en ung svensk militärperson Carl Tersmeden hette han, en dalkarl. Han hade år 1749 fått i uppdrag att organisera och rekrytera båtsmän på Åland. Hans memoarer är fyllda av ekivoka antydningar om orgier bland sköna kvinnor gifta med ståndspersoner. Så även på Åland.
På Svensböle gård bor en bokhållare Lindgren tjänstgörande inom amiralitetet och denne har Tersmeden skickat på ärende till Finland. Nu passar han på själv och kärran rullar mitt i natten in på gårdstunet.
Han berättar följande om tilldragelsen: Jag lät vagnens stanna för jag ville "surprisera" fru Lindgren.
(Tersmeden hade studerat i London och därför smög han in engelska uttryck i sitt tal)
Som känd i huset klappade jag på köksfönstret. Pigan steg upp och öppnade fönstret och kände igen mig. Jag bad henne vara tyst och släppa mig sakta in. Jag skulle taga fru Lindgren på sängen och hälsa från hennes man!
Jag har bråttom! Pigan i fullt skratt svarade: Herrn finner inte frun allena, en av hennes väninnor ligger i bokhållarens ställe. Oh! Så mycket bättre, släpp mig in!
Ja, så kunde han låta. Denne väninna var nämligen fröken Ulrica Gagge från Saltvik Germundö som han hade erotiska drömmar om.
Jag känner igen replikerna, jag spelade nämligen Tersmeden i det folklustspel som skrevs av Anna-Britt Lundström på 1990-talet och som uppfördes på ungdomslokalen Klippan.
En rolig episod hände under premiärkvällen. Jag hade fått ett par för stora byxor och då jag gjorde entré hasade mina byxor ned mot skorna i precis rätt tillfälle. Folk skrattade livligt och trodde att det hörde till spelet.
Teaterstycket fick ett intressant efterspel. Det skulle visa sig att i Sverige fanns ett sällskap inom släkten Tersmeden och i Sund fick man så nys om detta. Man inbjöd dem till Åland och stycket uppfördes för dem på Klippan
Artikel i Nya Åland om sällskapet Tersmedens besök på Åland och Klippan.
Historisk tillbakablick
Wettervijks karta från 1750 över Domarböle, Svensböle och Smedsböle. I bildens mitt finner vi Svensböle och gården är inritad. Strax invid löper den blåmarkerade Svartbäcken.
I sydväst kan vi notera en intressant sak. Där finns inritat ett båtsmanstorp. Ännu i denna dag heter berget där "Båtsmansberget" och nu kan vi konstatera att gamla namn bygger alltid på någonting konkret. Där fanns verkligen ett båtsmanstorp. Troligen det som underhölls av Smedsböle och Svensböles bönder. Finby hade sina egna två båtsmanstorp, ett i norra och ett i södra byn.
Zoomad bild, Svensböle gård i bildens mitt.
Nu tar vi en titt ännu längre tillbaka i historien.
Vad säger då ortnamnsexperterna om namnet Svensböle, och när började det framkomma i hävderna?
De åländska Bölebyarna anses höra till en yngre medeltida bybildning en slags utby till den större grannbyn.
Professor P.E. Ohls förklarar här namnet och dess ursprung i en artikel Ålands byanamn på 1500-talet.
Mansnamnet Sven ingår i första leden och böle i den senare. Namnet betyder således "Svens gård"
Vi stöter på det år 1545 som Swendzböle, 1551 som Suenböle, 1557 som Svenzböle.
Svensböle gårds bomärke
Göran Dahls bok om åländska bomärken.
Nämndeman Eric Carlsson från Svensböle underteckar ett Rågångsprotocoll för storskifte år 1750 i Sund.
Lantmätare Wettervik
I boken "Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland" av professor Lars Hellberg framgår att:
På Åland hör böle-namnen otvivelaktigt samman med den medeltida kolonisationens sista utbyggnadsfas.
Han framhåller vidare att åländska by- och böle-bebyggelser ofta har gemensamma utmarksägor.
-Således en hastig utvidgning av de gamla byarna med slutleden by.
Bölat i Godby den 31 maj år 2019
Johan G. Granlund
