tisdag 23 augusti 2011

Mina kompositioner

Harmoni (segrare i Ålands meloditävling år 1995)

EN GÅNG DET SPELAS UPP TILL DANS MED DRAGSPEL O FIOL
DET VAR LÖRDAGS DANS EN KVÄLL PÅ HÖGANLID
OCH POJKARNA O JÄNTORNA DE STOD DÄR RAD PÅ RAD
"MAN EJ GLÖMMA KAN SIN JUVLIGA UNGDOMSTID

REFR
Harmoni harmoni
då med dragspel o fioler så dansa vi
Harmoni harmoni över berg o dal då hördes den melodi

DEN KVÄLLEN FANN JAG VÄNNEN KÄR JAG LEVT MED ALLA DAR
VI HAR ALDRIG GRÄLAT ÄN PÅ DESSA ÅR
JA JA MINNS MED VÄRME TANGONS RYTMER SOM DE VAR I GÅR
NÄR JAG SADE SISTA DANSEN DEN BLIR VÅR

REFR

O TÄNK NU BLIR DET DANS IGEN MED DRAGSPEL O FIOL
ÅREN GÅTT OCH JAG HAR MIST MIN HJÄRTANS KÄR
JA JA STÅR DÅ SJÄLV MED POJKARNA OCH LYSSNAR TÄTT INVID
FAR JAG KANSKE HÖRA UNGDOMENS MELODI



HEMLÄNGTANS VALS (tvåa i Ålands meloditävling år 1993)


Hemlängtans vals

Hela Åland emot oss ler
Alla vågor en hälsning nu ger
Varje björkhage vitsippa har
Alla minnen jag ännu har kvar
I min barndom du allt för mig blev
Det var längesen jag till dej skrev
Hemmets härd finns ej mera
Bara grunden står kvar

Kom min kära, hemlängtan bära
Kärlek och vindar leder oss hem
Kom min kära, hemläntan bära
Kärlek och vindar leder oss hem

Ingen plats på vår arma jord
Är så skön som vår fagra nord
Öar fjärdar och vikar och sund
Ängar hagar och åkrar och lund
Uti natten vi dansar och ler
Kära sol som här aldrig går ner
Blommor flätas på ängen
Livets glädje vi ser.

Jag lämnat har min hembygd....

Kom min kära....
Kom min kära...

-------------------------------
Följande låt skrev jag en sommarkväll då jag blickade ut över Slemmern
från min balkong på Trädgårdsvägen i Strandnäs.
Vi spelade den sedan många gånger med Boje och Johan på de olika danserna och kalaserna i var på under 15 års tid.





MIRAMARDRÖMMAR

Invid havets låga strand stod ett fint gammalt hus
Ja det låg där en bit uppåt land
Där du kanske en gång sjungit sommarens sång och med vänner känt kärlekens rus

refr:
Du var ung du var glad, hej nu tar vi oss en till,
inga sorger i världen jag gör nu vad jag vill

Stadens namn Mariehamn ingen plats Norden har
så stor skönhet jag älskade dess namn
Där vi alla en gång har hört påfågelns sång "I afton dans" på Miramar

refr:

Du var ung du var glad, hej nu tar vi oss en till
Inga sorger i världen jag gör nu som jag vill

Förr så tog vi oss en dans för vi hade ju vår changs
Twist again och Chanson Damour
Violin och gitarr, bas och "dram" så sjung Madame!
flygeltoner som fick oss ur balans

Musiksolo,refrängen

Nu vid Slemmerns småbåtshamn står ett grått annat hus
Var är tornet, verandan och bersån
Jag hör annan musik som är bara sus och dus
Ge mig notan och tack för detta dån

Refr.
Ja nu hörs annan musik i ett helt annat hus
ge mig notan och tack, det är bara sus och dus

Natten blev lite lång vill ej höra deras sång
Ge mej notan och tack för denna gång

-------------------------------------
Nedan följer sångtexter jag skrivit till andras kompositioner



EN VÅRKVÄLL

Melodi: Karl-Erik Mattson, Gölby Åland 
Arr: Rainer Karlsson
Text: Johan Granlund









Det finns en sång som jag gärna vill sjunga
Den handlar om kärlek och vår
Bäcken som leende dansar, lunden i brudstol nu står
Av alla dofter jag känner, ängsmarkens helt mej förför
Storspovens drillar och lärkan som leder en hundradetals fågelkör

refr:
Ur alla fåglars hals man hör en vårkvällsvals
Som tar mej med i bäckens dans
Vad fin musik de ger, nu vill jag höra mer
Nu är det vår mitt hjärta ler:

omtag vers
Jag minns den gång jag hörd ejdrarna sjunga
Aouååauå, ådorna svara så lugna kåkåkå kåkå kå kåååå
Det finns ju ingenting här uti världen,  nej ingenting här uppå jord,
som mäta sej kan mot den härliga plats som vi har här uti höga nord


Hör nu min Anna kär, se vad jag funnit här!
Hela min längtan står till dej
Vill du bli min i vår så säj
Kom i min famn min vän
Känn hur jag älskar än
Hela vår framtid sen skall bli liksom en vårkvällsmelodi.

------------------------------

Gryning

Melodi: Brage Eriksson, Mariehamn
Arr: Rainer Karlsson
Text: Johan Granlund


En dag skall morgonsolen le
I allt en ljusning vi nu se
Himlarna oss skänkt
Allt vad vi har tänkt
Fred på vår jord nu har vi ro
Min sång i gryningen till dej
Nu nattens dimmor skingrat sej
Havet som vi ser
Nu ger oss allt vi ber
Vinden har vänt mot land

Nu kan vi minnas
Vackra drömmar
Le och dansa här
Vi drömt om kärlek
Fri som vinden
Gryningen är här

-----------------------------------

Sentimental tango

Musik Rainer Karlsson
Arr: Rainer Karlsson
Text: Johan Granlund


Nu har alla vinterns stormar mojnat det är vår
Vill nu ta min pojkes hand och ögat får en tår
Vandrar ner mot strandens bodar, ser du vad jag har?
Minnen ifrån mina barndoms da´r

Varje gång jag tar en liten barkbåt i min hand
Minns jag hur vi täljde dem, men missade ibland
Vinden ville föra den till världens alla hav
Seglet var för stort, den gick i kvav

Refräng: Sommar sol och vilda vågor rullar in mot strand
Måsens skri mot häll och stenar ekar upp mot land
Alla mina barndoms somrars minnen finns nu kvar
Sparade i själ och sinne nu till äldre dar

Sommar sol och vilda vågor..........

Vinden ville föra mej till världens alla hav
Seglet var för stort för mej, jag nästan gick i kvav
Alla är vi segelbåtar täljda av en hand
Längtar till ett fjärran okänt land

Vart jag än i världen vänder, Åland hemmet är
Inget utav världens stränder har jag lika kär
Alla mina barnasomrars minnen har jag kvar
Sparade för mina gamla da´r.

Sommar sol och vilda vågor..................

-----------------------------------

Höstvals

Musik: Gustav Bergman, Hammarland
Arr: Rainer Karlsson
Text: Johan Granlund

Det är så skönt här höstlöv falla
Få vandra ut i skog och mark
Ut på stigar förr man trampat
Känna doft av gran och bark
När höstars flyttstråk kalla
Till fågels andra hem
Ej motstå kan sin längtan
Sjunger sången om igen

September månens skimmer
Den rör en sträng i mej
Jag ser på den och viskar
Du är min jag älskar dej

Nu är det livets midnattstimme
En liten tid vi mörker har
Lika säkert skall du finna
En strimma hopp det finnes kvar
Ur morgondisets slöjor
Nu solen åter ler
Den bär dej genom livet
Prisa Gud och gråt ej mer

Septembermånens skimmer........

Må varje höstkväll för mitt sinne
Bli lik en fyr som lyser klar
Som ett ljuvt oh vackert minne
Ifrån mina ljuva ungdomsdar
Den kärleksglöd du skänkte
Brinn eld som värmer mej
Du är min stora kärlek
Du är min jag älskar dej

Septembermånens skimmer.............

Tänk om all himlens klara stjärnor
Skänkte sin varma glans till mej
Aftonens rodnad den gömmer
Det som dagen gömt i sej
Inne i hjärtan som gråter
Dallrar en ton i moll
Men i själar som sjunger
Är det sol, det är vår, det är sång.

----------------------------------







Stockstugorna till Djurgården i Stockholm från Åland

Att ålänningarna salufört det mesta av det man producerat till Konungariket Sverige är välkänt men att man levererat hela hus var för mej en nyhet.






Vid studium på nätet angående den s.k. Djurgårdsstadens historia och kvarteren vi i dag känner runt Gröna Lund kan man läsa följande:
Man kan sätta ett exakt datum - 14 sep­tember 1667 - då beslut fattas att lägga grun­den till det som ska bli Djurgårdsstaden. Men historien börjar redan ett par årtionden tidigare.
 
Enligt 1644 års sjöartiklar skulle flottans manskap får fri sjukvård då de blivit sjuka eller skadat sig i tjänsten. Ofta sändes de då till hemorten för att få vård i stället för att vårdas av kronan, men så småningom fann man det nödvändigt att uppföra en vårdin­rättning i närheten av skeppsgården i Stock­holm. 
Drottning Kristina skänkte 1646 en tomt till Amiralitetet avsedd för just en så­dan vårdinrättning - ett krigsmanshus - på Ladugårdslandet, men av olika anledningar dröjde det ända till 1667 innan bygget kom till stånd. Den 14 september beslutar Amirali­tetets Krigsmanshuskassa att beställa ett antal timmerstugor från Åland att uppföras som sjukstugor för båtsmän. Nu hade tomten på Ladugårdslandet bytts mot en ny tomt på Val­mundsön, som Södra Djurgården då kallades. Tomten var en smal och bergig strandremsa utanför staketet till den kungliga jaktparken.

Djurgården eller dess förra namn Båtsmansstaden. Karta från 1736




I en artikel ur Word Press.com Djurgårdsstaden kan vi läsa följande:
År 1646 tog Drottning Kristina initiativet att här inrätta ett sjukhus och bostäder för sjömän.
År 1667 tjugoett år senare beslöt man att uppföra några stugor för sjömännens sjukvård.
Av Kronans inkomster skulle årligen utbetalas 1500 daler silvermynt till sjukstugorna.
Stugorna 14 till antalet anlände från Åland år 1668 vilket anses vara årtalet för Djurgårdsstadens tillblivelse.
Stugorna sattes upp på den plats kring en fyrkantig gårdsplan just där nuvarande Allmänna gränd gränsar till Djurgårdsvägen. 

Man får antaga att tranviksborna även i detta fall var leverantör. De innehade expertisen. Tranvik ligger endast 5 km från Kastelholms slott varifrån beställ­ningen troligen kom.


Timrat i Godby den 23 augusti år 2011 och
hyvlats den 25.12.2023

Johan G. Granlund

Kyrkans som byggdes i Sund - Tranvik för snart 400 år sedan

Då jag var barn hörde jag gubbarna i Finby skämta om huru stora skogar Tranviksbön­derna innehade. De var så enorma och djupa så att bönderna inte visste var de började och slutade. Inte för inte finns ju Ålands högsta gran numera i byn.





Iniö kyrka i dag

Men att man en gång i tiden varit kyrko­byggare och levererat produkten för uppmontering på plats, var för mej en stor nyhet.

I jultidningen "Den signade dag" skriver pastor Rafael Weckström år 1945 följande:
"Några reflexioner kring en skärgårdskyrkas öden"

Första gången ett kapell i Iniö omnämnes är 1557 i samband med den S.k. silverskatten. Iniö var sedan 1554 kapell under Töfsala. Synbarligen åsyftar hävdatecknaren samma kapell, då han i "Inniö Kappells Bookh" från år 1641 - 1738 förtäljer bl.a. följande: anno 1642 Blefmedh Capell Bönderna af tald t om edt Nydt Capells Uphugning, efter det gam­bIa ähr aldeles förfallidt och ståår på et wådt rum, at grifterna med h Watn fulla blefvo ...

Det nya kapellet timrades på Åland i Sunds socken, Tranvik by, och stockarna fraktades
samma år på fyra Iniöskutor till sin nya plats vid "Åssledahls Wijk, lithet Uth ifrån Byin. (Norrby).

Kapellet kostade 130 daler kop­parmynt. Löjligt litet säga vi. Men på den tiden var det en stor summa för de fattiga kapellborna. I kapellets kassa fanns endast en bråkdel av summan, men byns samtliga bönder, endast 34 obetydliga hemman, sam­mansköt 1 daler 16 öre kopparmynt var. För dem som ägde skutor, var det även en heders­sak att gratis frakta kapellet från Åland. Med sitt nävertak, sitt enkla träkors på taket, sina små, blyinfattade fönsterrutor och sin lika anspråkslösa inredning, kunde det ej på långt när mäta sig med fastlandskyrkorna, men det var dock det dyrbaraste de fattiga kapell- borna ägde. Med rörande pietet och under stora uppoffringar gjorde de allt som göras kunde för att vidmakthålla sitt tempel.

Men snart skymde det till kväll i kapellets historia. Efter nära 150 års tillvaro var det så illa åtgånget av tidens tand att det måste ersät­tas med ett nytt. Härom berättar hävdateck­naren bl.a. följande:

År 1790 den 1 maji blef uti allmän sockenstämma gamla träkyrkan ansedd wara så bristfällig och förfallen att en ny kyrkobyggnad, med första borde företa­gas.
Och med nya kyrkans tillkomst hade det i Tranvik byggda Iniö-kapellet spelat ut sin roll.

Sankt Knuts gille på Åland



Sigillet. Detta sigill med Sankt Knut som bär spiran och äpplet finns på det stora Alandia-sigillet.
Ur boken "Matts Dreijer BO år'.


Ett mycket vackert si­gill finns förvarat i Na­tionalmuseet i Köpen­hamn. Sigillet har om­skriften S' CONVIVI SANCTI KANUTI DE ALANDIA, det vill sä­ga sigill för St Knuts gille på Åland.

Centralmotivet är en tro­nande St Knut med i vän­ster hand spira och i höger riksäpple samt bakgrunden beströdd med sexuddiga stjärnor. St Knut helgonför­klarades år 1170.
I mitten av 1100-talet började de danska köp­männen samordna och stödja varandra i form av gillen. Detta var nödvän­digt för att säkra transpor­ter, skaffa lagerutrymme, ha kontakter med fjärran marknader i det stora sjöri­ket Danmark. Man tog då som brukligt var ett helgon som skydd, i detta fall St Knut.

På det danska National­museets minnesutställning för Kalmarunionen 600 år (1997) visades stampen som en illustration av ett Knutsgille på Åland.

Vad gillena gjorde
Vad sysslade då förövrigt dessa gillen med och var på Åland kan de ha haft sin verksamhet?
Låt oss se vad statsarki­varie Reinhold Hausen skriver i ämnet:
"I det medeltida sam­hällslifvet med dess i många afseenden ännu outvecklade förhållanden intogo gillena, såsom kändt, en mycket betydan­de plats. Det var så ofta in­dividen vare sig genom eget förvållande eller på grund av yttre omständig­heters makt kände behof av nästans hjälp och stöd. Ett tillgodoseende av detta be­hof kunde städse påräknas genom förvärf av medlem­skap i ett gille. Ty gillena voro i-främsta rummet för­eningar för inbördes skydd och tillvaratagande av ge­mensamma intressen. Men gillena afsågo äfven att ehuru som det mesta un­der medeltiden byggda på religiös grund, bereda sina medlemmar tillfälle till gla­da sammankomster, där man bänkade i förtroliga lag, under kvädande af sånger drack minnesbäga­re till helgonens, framför allt gillets skyddshelgons, ära och njöt en angenäm samvaro, präglad av den ti­den höfviskhet, som icke plägade utmärka den ti­dens kroglif. I detta afseen­de hade dessa föreningar ock en stor uppfostrande betydelse".

Köpenskap och handel
Hausen berättar sedan att Knutsgillet var ett gille för köpenskap och handel. Gillena blomstrade under 1200-talet närmast i de större kulturcentra och i städer. Vid reformationens omvälvningar dog de flesta gillen ut efter i många fall, rena förföljelser. All hel­gondyrkan skulle utrensas. I egentliga finland känner man till fjorton gillen. Till och med i Kyrksundsskär i Hitis är ett gille känt. Vad beträffar Knutsgillet på Åland anser han det vara det äldsta i hela landet, och sigillstampen den dåtida enda som återfunnits.

Som vi alla känner till har ett sigill till dykt upp. Vid utgrävningar i Uppsala fann man ett sigill som vi­sade sig vara sigill för den helige Johannes gille i Salt­vik. Vi har alltså två vackra sigill från Åland, men mycket för att säga ingen alls kunskap och doku­mentation från dessa gil­lens verksamhet.

Vid Finströms kyrka
Invid Finströms kyrka, i da­len strax före vägens stig­ning mot Storbacken finns på vänster sida en hage be­nämnd Gilleshagen, eller Gildershagen. Dessa gillen hade ofta en jordlott invid kyrkan eller ett hus, gilles­stuga, vari man samlades. Ifrågavarande Gildershage omtalas redan på 1600-ta­let som hörande till Fin­ströms kyrkoherdebol.





Gilleshagen på en skattläggningskarta från 1700-talet

Som jag tidigare berört fungerade de medeltida gillena i stor utsträckning som ett sällskap för inbör­des hjälp och beskydd. Som ett medeltida assu­ransväsende, social omtan­ke om nästan. Man bistod varandra vid fattigdom och död, vid sjöolyckor, förlust av fartyg och handelsvaror. Man ställde upp för varan­dra i rättstvister inför ting­et, ett nutida advokatyr. Själamässor, helgondyrkan och gudstjänstbesök hörde till vardagen. Men inte bara det. En genomläsning av gillesstadgan är en fröjd för ögat. En gillesmedlem fick t. ex. "inte somna vid bordet förrän "minne bars" eller lägga sig på bänk, icke hårdraga kvinnor, ej kväda med hatt eller luva på hu­vudet, ej spilla öl mer än man kunde täcka med hand eller fot, icke giva upp (spy) vad man förtärt och icke heller i gillesstugan fö­ra sitt tarv".

Vid gillesstämman ut­bragtes olika skålar, "skänktes minne" intogs stående med blottade hu­vuden, "högsta minne" av­gavs för gillets skyddshel­gon samt det omtalade "minne bars". Osökt kom­mer här jämförelsen med helan, halvan och tersen.

Tjugondag Knut
En på Åland mycket stark tradition· är "Tjugondag Knut sopas julen ut". Har vi här en fin tråd till Knutsgillet? Knut Lavard, Knutsgil­lenas ursprungliga skydds­helgon mördades 7 januari 1131. I gammal tid slutade julen i samband med tret­tondagen 6 januari. Knut Lavard hade i den nordiska katolska kyrkan två helgon­dagar, den 7 januari och den 25 juni. Någon gång under tidens lopp har man missförstått placeringen av Knutsdagen och lagt den till 13 januari istället för 13 dagar efter jul. Eftersom den 13:e är tjugo dagar ef­ter jul har man så småning­om börjat tala om "Tjugon­dag Knut".

I södra Sverige finns ett flertal St Knutsgillen, en del med obruten tradition. På Internet kan man finna St Knuts gille i Ronneby med egen hemsida.

 



Lantmätare Braxéns karta från 1700-talet för Finströms Kyrka. Invid träsket finns Gilleshagen markerad



Gillat i Godby den 23 augusti år 2011

Johan G. Granlund

tisdag 14 juni 2011

Den engelska barkassen

Publicerat i Spirkasen 39 i februari 2011 - Johan Granlund

Hösten 2010 gjorde undertecknad en resa till Estland, till de södra delarna av landet och en ort som heter Vöru. Området ligger i den södra delen av landet och är ett län som omfattar 13 kommuner inklusive staden med samma namn.

På mina resor till andra orter brukar jag alltid ha som vana att uppsöka ortens antikvariat eller antikbodar, så även denna gång. I den för övrigt underbara lilla staden där man tycktes förflytta sig hundra år tillbaka i tiden fanns en mycket fin och välsorterad antikbod. Vid disken frågade jag den paranta damen på engelska om hon eventuellt hade något från en ort som heter Åland. Nej, sade hon, på mycket fint klingande engelska, det hade hon inte men titta i den här lådan så kanske du hittar något. Jag fick i min hand en skokartong med utländska vykort och i facket Finland hittade jag genast något jag tyckte mig känna igen. Det var ett gammalt vykort föreställande en livbåt/landstigningsbåt och i mitt huvud började det ringa klockor. Nere till höger stod "Krigsminne från Gamlakarleby" och till vänster samma på finska. På baksidan stod - Foto A. Vierimaa, Kokkola -.


Artikelförfattaren fick ett gammalt vykort i sin hand föreställande den engelska barkassen

Efter tre minuters funderande var jag säker, detta var den engelska barkassen jag läst om och som föreställde landstigningsbåten österbottningarna erövrade och tog vara på och som numera finns utställd på ett museum i Karleby/Kokkola, det gamla Gamlakarleby.
Thank you wery much! Sade jag, betalade och gick glad i hågen ut ur antikhandeln i Vöru stad.

Engelska båthuset
Väl hemkommen beslöt jag mig för att ta reda på mera i saken och Googlade mig framåt och fick genast träff på Karleby/Kokkola stads hemsida. Där hittade jag båten, där stod den i ett hus invid stranden, i ett hus kallat det Engelska båthuset. Jag kände igen de två hålen i fören, lysande som kattögon, som troligen varit bulthål för den förliga kanonen. Jag kände igen de snedställda borden och bettorna. Sedan hittade jag adresser till personal för museerna i staden. Jag kom i kontakt med Seija Johnson, forsknings amanuens på K.H. Renlunds museum- mellersta Österbottens landskapsmuseum. Hon lovade genast sända en gammal tidningsartikel införd i Österbottningen år 1954. Denna artikel handlade om huru barkassen skulle flyttas till annan plats i staden och om man skulle tillverka en souvenir med båten som förlaga.
Seija gav mig välvilligt adressen till en riktig expert på detta område, Eugen Söderström.

Han svarade mig följande:
Om det är speciellt den engelska båten du tänker skriva om så har jag nog mer detaljerat material om den bl.a. en detaljerad rysk beskrivning över båten i översättning. Båten var ju en s.k. Paddle-wheel boat. D.v.s. den var placerad över hjulhuspaddlarna på skeppet. Hjulhusbåten är ju unik eftersom den härstammar från en viss speciell period i den marina historievärlden.

På Karleby/Kokkola stads hemsida läste jag vidare: Under Krimkriget förstörde den engelska flottan hamn- och lagerområden samt skeppsvarv i de österbottniska kuststäderna. På initiativ av rådman Anders Donner bestämde man sig i Gamlakarleby för att försvara sig. I striden vid Halkokari i juni 1854 fastnade en av engelsmännens landstigningsbåtar, en barkass, på ett skeppsvrak och togs som krigsbyte av försvararna. Av båtens manskap begravdes de stupade på Marie begravningsplats, de överlevande transporterades till St: Petersburg. Dit sändes också de vapen som fanns i båten.



                                        Striden vid Halkokari. Gouache av Johan Knutson.

Krimkriget
Vad har då denna berättelse att göra i den åländska forskartidningen Spirkasen? Jo, den platsar där mycket bra för vi har att göra med Krimkriget och sommaren 1854 då Bomarsund stod i händelsernas centrum på jorden. Hundra år senare skulle jag, en parvel bosatt i Finby by, 5 km därifrån, och platsen för det franska högkvarteret, inandas samma luft som de tiotusen franska soldaterna gjorde som campade i min hemby.

Ur den broschyr som Eugen Söderström utarbetat inför en utställning om Krimkriget och välvilligt tillsänt mig saxar vi följande:
Den engelska barkassen deltog med sin besättning i en raid med 8 andra landstigningsbåtar i ett anfall mot staden Gamlakarleby. Den efterföljande striden skulle gå till hävderna som "Halkokaristriden" som inträffade den 7 juni år 1854 .

Moderskeppen till dessa båtar var Odin och Vulture, båda ångfregatter. De kunde röra sig obehindrat med hjälp av ångdrivna hjul. Ovanpå hjulhusen placerades en båt, (paddle-box boat) en hjulhusbåt som vid behov sjösattes. Annars tjänade den som skydd för hjulen. Dylika båtar användes endast en kort tid, eftersom hjulen snart ersattes av propellrar. I själva verket var de flesta engelska båtarna under Krimkriget propellerdrivna.

Fakta om själva striden
Onsdagen den 7 juni kastade de engelska fartygen Odin och Vulture ankar utanför Trullön. Vid 9-tiden på kvällen satte engelsmännen ut fem båtar från Vulture och fyra från Odin. I dem fanns det sammanlagt 17 officierare och 180 män.
Båtarna grupperade sig i linje­formation utanför Beckhuset. En av båtarna kom under parlamentsflagg i land framför brännvinsbränneriet vid Sundmun. Engelsmännen möttes av t.f borgmästare Berndt Roos samt Anders Donner, Otto Kyntsell och O. A. Forsby. Sjökaptenerna J. J. Östberg och Ernst Wallin fungerade som tolkar.



Engelsmännen förklarade att de hade order att förstöra all krigskontraband, såsom fartyg, tjära, beck, virke och att det var klokast att låta dem göra det. Då svaret sedermera var nekande återvände förhandlarna till båtarna. På onsdag kl. 11.00 på kvällen gav sig en av båtarna av för att undersöka viken mellan Mustakari och Halkosario. När de kom tillräckligt nära Halkokari öppnade försvararna eld. Det första kanonskottet träffade båten och många soldater sårades. Kort därefter sköt Matts Kankkonen en kula som träffade båtens befälhavare löjtnant Edvard Carrington mitt i pannan. Engelsmännen besvarade elden utan att orsaka någon skada.
När striden pågått i en timme drog sig engelsmännen tillbaka och olyckligt nog fastnade en av båtarna i ett gammalt skeppsvrak.




Från den erövrade båten hämtades 28 engelsmän i land. Sex av dem hade dött i båten och 3 avled av sina sår. De stupade begravdes på Marie begravningsplats. Från England skickas årligen en liten penningsumma för skötseln av de stupades gravar.



                          De 9 stupade engelsmännens gravvård på Gamlakarleby kyrkogård

Striden vid Halkosaari utgör det största nederlag den allierade flottan led vid härjningarna utmed den finländska kusten. Totalt stupade 15 engelsmän under kvällen. I Cree Journals kan vi se att man räknade till 6 stupade som bars ombord från de andra barkasserna. Bl.a. skriver Cree följande:

Stackars löjtnant Carrington som var min nära vän och följeslagare blev skjuten vid det första skottet.
därefter två andra officerare och tre besättningsmän. En var svårt sårad av en kula som gått igenom bröstet och magsäcken, en annan hade fått en kula genom låret. Fjorton övriga var skadade. En officer hade fått sin mustach förstörd av en gevärskula. Vi på Odin kunde se att det var en väldig batalj på gång men var för långt ifrån för att kunna göra något. Den kapsejsade barkassen såg vi att blev omhändertagen och vi såg huru soldaterna blev tillfångatagna. Vi såg huru de som skulle hämta de skadade och stupade kom tillbaka utan att få dem med sig.

Dagen efter sände kapten Classe från Vulture en delegation i land  för att av de ryska befälhavarna
få över de döda, skadade och övriga soldaterna men de fick återvända utan resultat.
Vi antog att de redan hade förts till något ryskt fängelse.

Vi blev hela tiden beskjutna från land av de ryska försvararna och det var ett under att vi inte miste flera av vårt folk.

Fredagen den 9 juni lättade vi ankar och höll på det öppna havet en sjöbegravning. Vår kaplan Fred Smith förrättade andaktstunden. Hela besättningen stod i givakt och inget öga var torrt.
Därefter sköts salut med tre skott.



                                                        Skadorna på barkassen

Matts Kankkonen
Matts var född år 1815 och bodde med sin hustru Anna på hemgården i Rödsö by. Vid sidan av sitt jordbruk sysslade han med jakt och fiske. Han var en skicklig skytt och anmälde sig nu frivilligt att försvara staden Gamlakarleby vid engelsmännens attack. Enligt traditionsuppgifter bar kulorna från hans sälbössa längre än den tidens militärgevär. Till följd av ett välriktat skott från hans sälbössa träffas officeren som ledde hela båtlaget i pannan och dog på fläcken. Enligt en annan berättelse grävde Matts ned bössan i skogen emedan han inte ville se ett gevär som dödat en människa.







"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carle by emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "






Den ryske kejsaren belönade därefter Matts Kankkonen med en silvermedalj i St: Görans orden och han erhöll även en annan silvermedalj. Konstnären Wladimir Schwertskoff målar ett porträtt av honom. Denna målning skulle därefter upp bevaras i det kejserliga palatset i Helsingfors, nuvarande presidentens slott. År 1899 dör Matts, men huset han lät uppföra finns fortfarande kvar i Rödsö by. Efterlevande till Matts Kankkonen är bosatta på Åland.

Utdrag ur föredag
Här följer ett föredrag av Pekka Kauppala som han höll i Karleby den 24.3 år 2004. Utöver slaget vid Halkokari hade Ryssland dittills haft endast två andra värdefulla segrar i Finland under Krimkriget. För supermakten England var slaget vid Halkokari antagligen det pinsammaste nederlaget under hela kriget.

Rysslands största sjötidskrift "Morskoj sborink" skrev hela tretton sidor om slaget. Finnarna beskrevs som ett enkelt bondefolk som modigt går i strid mot en vapentekniskt överlägsen fiende. De hjälpte inte enbart den ryska militären utan var själva initiativtagare och tillkallade ryska stridstrupper till hjälp.

Slaget vid Halkokari var en unik händelse i det "Åländska kriget" d.v.s. Krimkriget på finskt territorium. Slagets ideologiska betydelse förstärktes ytterligare av det faktum att gamlakarlebyborna en andra gång lyckades avväpna en engelsk attack år 1855.
Rysslands största rädsla före och under kriget var om engelsmännen skulle lyckas landstiga i Finland och att finlandssvenskarna och delvis de etniska finnarna skulle alliera sig med dem och i värsta fall med Sverige, som ännu inte gått med i kriget.

Vi kan anta att under Krimkriget, föddes i Ryssland ett förtroende för det finska folkets och den finska elitens lojalitet till ryske tsaren och Rysslands militära intressen. Kärnan i detta förtroende var slaget vid Halkokari den 7 juni år 1854. Som en följd av den växande tilltron avslutade Ryssland i mitten av 1800-talet sin politiska strävan att förenhetliga nationen och övergick igen till att förstärka Finlands autonoma ställning.

"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carleby emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "

Denna gravyr finns till salu hos antikvariat C. Hagelstam, Fredriksgatan 35,
00 120 Helsingfors (e-post: hagelstam(at)gmail.com). Publicerad med vänligt tillstånd av Cecil Hagelstam.

Övriga källor:
The Cree Journals
The voyages of Edward Cree, Surgeon R.N. as related in His Private Journals, 1837-1856 Journal for Maritime Research

Här följer ett utdrag ur Edward H Cree s dagbok. Cree var en kirurg inom den engelska flottan som
berättar i dagboksform om händelserna under Krimkrigets Baltiska del. Nedan ser vi hans dagbok för händelserna i Gamlakarleby. Gripande är den skildring av hur den blott 15-årige soldatpojken ropar på sin mamma strax före dödsögonblicket. Han hade blivit träffad av beskjutningen från staden emot barkassen.
















KARTA ÖVER STAD PÅ ÅLAND 1818



Karta över en planerad stad år 1818


Fören liten tid sedan skrev vi om den stora samling av färggranna kartor över befästningsverk på Åland som Johan Granlund i april detta år hittade i Krigsarkivet i Stockholm.

Där fann han även en vacker gammal karta över byn Övernäs som i dag är staden Mariehamn.
Den skriver han om här.

MARIEHAMN
De stora planerna för befästandet av Åland förverkligades inte och även detta projekt, staden från 1818, höll på att gå samma öde till mötes och förverkligades först år 186l.
Kartan har rubriken: Charta öfver Planen till en Ny Stads anläggande wid Öfwernäs By i Jomala Socken på Åland. Författad år 1818 af Nils Dahlen, Länets andra Landtmätare.

Beskrifning
I öster ser man Hafswijken Slimmern och i väster Swiby Wijk. På näsets östra del ser vi texten: En Dahl af Öfwernäs Byijs Äng och Åker Här Inom och på den västra delen i närheten av Badhusparken och Svenska konsulatet ser vi Myhrhagen och söder om denna Skogswäxt Beteshage. Berget där Navigationsskolan står i dag kallas för Långberg och söder om det Bergsbunden Mark.

Ägornas Litera A
Den utsedde Byggnadsplanen. En jämn åt Öster och Wäster athällig Åås af en fast Öhrgrund, sträckande sig i Norr och Söder Utmed Swiby Wijk, hwars strand har en emellan 25 och 40 alns bred Brandt der dock MagaZiner kunna anläggas.
Med små bokstäver noterade platser:

a) En mera ojämn och Brant Backe, (området mellan Pommern och ÅSS)
b) Stjelpbro (nära ÅSS)
c) Byns Lastage plats (i närheten av Vikingterminalen)
d) Dito Notgård
e) Sjöbodar och Bryggor
f) Lågländt mark med några brunnar
g) Jämn mark
h) Högländt med åtskilliga små låga Bergklackar
(de sex senast nämnda områdena torde ligga emellan Birka och Vikingterminalerna).
k) Afhuggen något lågländt mark (området väster om Navigationsskolan)

Den lilla byn om fyra gårdar är inritad som
C= Norrgårds, A= Mellangårds, B= Mansas och D= Södergårds.

Från den inritade vägen leder en liten avtagsväg ned mot gårdarna. Mot väster går vägen till byns lastageplats nära Vikingterminalen och mot norr rundar den Stadshusbacken österut och därefter följer den ungefär Strandgatan norrut för vidare sträckning mot Jomala kyrka.
Kartans underskrift lyder: Således vara befunnet intygar, Lagmansby den 17 oktober 1818. På Embetes Wägnar, Nils Dahlen

Sjöfart för många
Inför publiceringen av denna karta samtalade jag med Jerker Örjans som tillsammans med Folke Wickström i vintras utkom med "Boken om Mariehamn". Han berättade att de har denna karta och nämnde detta i boken. Att den nu publiceras i tidningen Åland kompletterar bilden.
Vi kom även in på frågan om den gamla hamnen, "lastageplatsen" i Svibyviken.
Denna hamn måste haft gamla anor och framtida forskning kan säkert ge ett svar på frågan. Personligen anser jag att ifall hamnen anlades även för "incoming" nyttotrafik borde ju i rimlighetens namn även någon form av gästgiveri eller skjutshåll som i Frebbenby funnits men spår av detta finns ju inte.

Inte heller en handelsman som Sittkoff intresserade sig i ett tidigt skede för hamnen utan Marsund var intressantare.

De fyra bönder som levde sina liv på den östra sidan av näset klarade sig säkert med den östra hamnen för sina båtar. Vägen västerut var ju lika bred som kyrkvägen och fordrade underhåll.
Kanske var det så att västra hamnen anlades för en större intressegrupp från hela Jomala, ja hela fasta Åland, som här såg en genväg till det öppna Ålands hav för sina marknadsfärder till Mälardalen och Reval.

Slemmern - Slimmern
I fjol kunde man i denna tidning följa med en intressant debatt om varifrån namnet Slemmern kommer. Intressant är då att se att kartografen här nedtecknat namnet som Slimmern.
Var det ett hörfel av honom eller hette fjärden så i äldre tid? Det är ju inte alls ovanligt att lantmätare efterhörde sjöars, vattendrags och byars namn av de närvarande och inte så sällan hörde han fel.

För det mesta skrev han ju av tidigare kartors uppgifter. Men namnet kan vara rätt, ordet slim är troligtvis från fornsvenskan och betecknar något negativt, varför inte slemmigt som det numera skrivs, Slemmern.

En sökning av ordet på nätet ger några intressanta förklaringar. På Salems Hembygdsförening anges att Salem betecknas i litteraturen som "slem" en sank plats. Bengt af Klintberg skriver om Salem: Namnet slem, som på 1200-talet stavades" slaem" har tolkats som en sammansättning av den fornsvenska växtbeteckningen sla, "slån och hem, boplats " och skulle alltså kunna översättas med "gården (byn) där det växer slånbär".

En träff på sidan Wiktionary, den fria ordboken, betecknar adjektivet slem som vardaglig och ålderdomlig. Dess etymologi kommande från fornsvenskans "slember" och av lågtyskans slim, "dålig, sned".

Jag tycker att Mariehamn är en underbar stad och att Slemmern är vacker och jag bor gärna där slånbären växer. Den är inte dålig, sned, slemmig och inte heller sank, vardaglig och allra minst ålderdomlig.

Johan Granlund

BEFÄSTNINGAR PÅ ÅLAND

JOHAN HITTADE
UNIKA 1700-TALSKARTOR

ÖVER ÅLAND





Nyfikenhet är en viktig motor för forskare och Johan Granlund, som kallar sig hembygdsforskare, har alltid gillat att snoka efter historiens okända sidor.



När han besökte Krigsarkivet i Stockholm i slutet av april blev han rikligen belönad. Där fanns unika 1700­talskartor över hur Ålands befästningar skulle förbättras.

HISTORIA
När Johan skrev in Åland som sökord i arkivets databas så radade en lång rad träffar upp sig.
En serie kartor från Åland fanns samlade under rubriken: Utländska stads- och fästningsplaner,
Finland samt finska handritade kartor för Åland och Vårdö socken. Tidsmässigt sträcker sig kartorna från 1714, tiden för Stora ofreden, via Lilla ofreden på 1740-talet och fram till och med 1808. Sedan förlorades ju Finland och Åland till Ryssland.

Förspilld möda
Det finns ytterst lite skrivet om de gamla militära kartorna, som givetvis är handritade och handkolorerade.
I Piotr Palamarz bok om Kastelholms slott finns Philip Schulz karta från 1714 avbildad.
Det var fortifikationskapten Philip Schulz som gjorde den med hjälp av lantmätare Jacob Sipton.
Man började under vintern 1714 verkställa vissa delar av förstärkningarna, som vid slottets östra fasad där en bastionformad palissad byggdes. Men det var förspilld möda. I juli 1714 fick soldaterna på Kastelholm order från överbefälhavare G A Taube om att ge sig iväg hem till Sverige och slottet kunde sedan fritt plundras av den ryska invasionsarmen.
Våren 1715 var hela landskapet bränt, plundrat och övergivet. Det enda beviset på att man tänkt använda Kastelholm i rikets försvar är den välbevarade kartan.

Svaga kungar
Vid tiden för "lilla ofreden" gör de svenska militärstrategerna upp en plan för befästande av Åland och man placerar befästningsverket på Vårdö. Vad det var som kom att avgöra att planen inte sattes i verket är en stor fråga men troligtvis handlar det om pengar, eller kunglig politik. Man kan ju se att svaga kungar, som Fredrik I och Gustav IV Adolf, har varit dåliga nyheter för Ålands del.

Det finns två Vårdökartor och de har benämningen Carta öfwer Wårdö Örarne, jemte pligtning emellan bemelte örar och de updragne hufwud-linier till de härstädes föreslagne Förswarswärken.











Kartan för ett "försvarsvärk" på Wårdö Örarne från 1746 är detaljerad. Genom att befästa inloppet till Lumparn skulle hela Åland skyddas mot angrepp österifrån


Profilkartan är undertecknad av H. Nordenberg och Franz Isac Nordenkreutz och året är 1746.
Man kan bara undra hur Ålands framtid sett ut om detta verk samt befästnings planerna från 1808 hade iståndsatts. Skulle man då hållit stånd mot ryssen och skulle Åland då inte avskiljts från Sverige, funderar Granlund.

Från 1808
En annan grupp kartor är från 1808. Det fanns helt tydligt en strategi för hur Åland skulle försvaras. En rad mindre brohuvuden och större befästningsverk skulle uppföras längs postvägens sträckning. Från Eckerö och Borgö i Marsundet till Frebbenby och Gölby.
Kartan för Frebbenby är undertecknad i högkvarteret Grelsby den 29 Augusti 1808.
Den oläsliga namnteckningen kan vara kungens, Gustav IV Adolfs, som befann sig på Åland sensommar och höst 1808.


Berget i bakgrunden är platsen för Frebbenbybefästningen.
I det igenvuxna området kan man tydligt se hur befästningen uppförts.






Tillsammans med Bengt Häger som bor i närheten, genomsökte vi en dag sommaren 2011 området.
Vi kunde konstatera att området är helt igenvuxet med sly och skog. Ingen information finns  på området om platsens historiska värde.











I augusti 1808 godkändes planen för befästningar i Frebbenby. Men då var Finland och Åland redan under rysk attack


I Gölby hade man tänkt sig att stationera tusen man och 14 kanoner. Kartan visar norra Gölby by och Ämnäs bro. Till höger i bild vägen mot Ämnäs strömmen, till vänster går vägen mot Ingby och nedåt vägen till Jomala kyrka. Det finns även vissa planer för Färjsundet och för Nyhamn men kartan över Nyhamn har ingen "explicication" (förklaring) och
den låg tillsammans med andra kartor.











Fjorton kanoner och tusen man skulle posteras i norra Gölby. Så var planen 1808 här omvandlad till en detaljerad karta


Skaffa kopior

Johan Granlund tycker att det åländska landskapsarkivet borde få i uppdrag att spåra upp alla kartor med koppling till Åland i de svenska arkiven.
- Man kunde göra det som ett projektuppdrag, säger han.
En annan sak som borde göras är att landskapet skulle skaffa kopior av kartorna i Krigsarkivet.
De kartor vi visar här togs av Granlund med vanlig digitalkamera.

Det kostar inte mer än 500 kronor stycke att få kopior, det borde vi väl ha råd med.
Han hoppas också på respons från läsarna av den här artikeln.
Det går bra att ta kontakt med Granlund via mejl: j.granlund(at)aland.net eller att ta kontakt med undertecknad redaktör.

BENITA MATTSSON-EKLUND
kulturen(at)alandstidningen.ax tel:26635