måndag 11 april 2016

Bror "Boje" Eriksson - en accordens mästare på Åland






                           Bror " Boje " Eriksson, trefaldig Åländsk dragspelsmästare.
                           Bilden finns som pärmbild i dragspelstidningen Accord.

Boje är vårdöpojken som redan som 7-åring började träna på sin brors dragspel. Han skulle bli
Ålands dragspelsmästare tre gånger, starta upp otaliga orkestrar på Åland alltsedan mitten av 1950-talet, fungera som organist i de flesta dansorkestrar sedan tidigt 1960-tal. Man kan med fog säga att Boje är en av våra mest meriterade dansbandsmusiker genom tiderna.





Bror "Boje" Eriksson föddes den 12 november år 1939 på gården Vendeladal i Grundsunda by i Vårdö kommun. Ja egentligen hände det på dåvarande B.B i Mariehamn.  Hans far hette Fredrik och hans mor Etty Eriksson.
Gården här i bild målad av konstnären Anton Bengtsson




                                                Far och mor i ungdomens dagar



                                       
                                                       Här på lite äldre dar

 Fadern arbetade som linjelots och man hade ett liten gård med några hektar odlat samt skog. Enligt boken "Ålands bebyggelse i ord och bild" från 1963 fanns på gården 3 kor och 10 höns. Bostadsbyggnaden uppförd år 1893 i trä under plåttak innehållande 5 rum och kök. Gården moderniserades år 1944 och har tillhört samma släkt sedan 1894.
Man kunde nå familjen per telefon 47601.



Hela familjen Eriksson.
Barnen:  Magne, Marita, Kurt, Bror och Kerstin.

I hemmet ljöd sedan barnaåren musiken, Mor Etty kunde spela flera typer av instrument, bl.a. tramporgel, banjo och gitarr och pappa trakterade fiol. Far Fredrik köpte så det första dragspelet som bror Magne skulle träna på, men det passade även unga gossen Boje på att göra trots att han var inte så mycket större än dragspelet. I hemmet togs inga "Hermodskurser" i musik utan det var gehöret som styrde. Man lyssnade på radio och spelade grammofon och på så sätt snappades melodierna upp. Alla i syskonskaran har spelat olika slag av instrument. På  Bojes 60-årskalas uppträdde fyra syskon på Vårdö ungdomslokals scen.





Här uppträder alla pojkarna Eriksson vid ett annat tillfälle i Vårdö.

Boje växte upp i Vårdö under samma förutsättningar som tusentals andra åländska pojkar dessa år. Man fick hjälpa mor och far med jordbrukssysslor som att rensa i land, plocka gurkor och rensa lök och valla kor sommartid. Ja alla årstidsväxlingars arbetsmoment. Att deltaga i fiske och jakt var en naturlig del av skärgårdslivet, och här skulle Bojes intresse för jakt och fiske grundläggas.




Pappa Fredrik hade köpt en sprillandes ny traktor, David Brown, som i dag finns på Lasse Erikssons fartygsmuseum. Samtidigt kom en liknande traktor till granngården.

I den lilla folkskolan i Grundsunda gick Boje sina första skolår och senare i den högre klasserna i Vårdö by. Första läraren var Ilma Davidsson, en sträng ogift "fröken". I de högre klasserna var Carl Lindblom lärare.
Skolan i Grundsunda är nu museum under namnet Ålands skolmuseum.




Under ett antal år innehade far Fredrik segelfartyget Sigyn som numera är museifartyg i Åbo.



                                       
                                             Pappa Fredrik Eriksson som skeppsredare

Efter fortsatt skolgång i Vårdö folkskola klasserna 6-7 var nästa steg skriftskolan i Vårdö som leddes av kyrkoherde Bygård och man var ett tiotal ungdomar i klassen.
Givetvis gick barnen i simkurs och i Grundsunda vattnen lärde han sig simma.

Under ungdomstiden i Vårdö skulle Boje få sina första speluppdrag. Det var som ensam dragspelare han började spela på bröllop och kalas. Fortskaffningsmedlet var cykeln och med dragspelet på pakethållaren, vintertid på sparkkälken, bar det av över isarna.  Detta var början till hans enastående karriär som åländsk orkestermusiker. Vi saknar fotografier från den tiden och är det någon av bloggens läsare som har foton från Bojes musikliv så tar vi gärna emot dem för publicering.




Boje skulle bli trefaldig åländsk dragspelsmästare. Här ser vi hans prispokal från 1959
Vandringspris Dragspelstävling 1959 IFFK.




Annons i tidningen Åland om Åländska Dragspelsmästerskapet den 27 december 1958




Ja så gick det. Boje Eriksson "vårdöpojken" vann tävlingen.




År 1959 skulle det återigen bli Dragspelstävling i Breidablick, nu 3:e dag jul.





Eriksson blev åter dragspelsmästare. Tidningen Åland den 29 december 1959
Den tredje gången Boje blev dragspelsmästare var något år in på 1960-talet.

Boje styrde nu sina steg emot Mariehamn, han hade fått arbete på Mariehamns handelslag sedermera Andelslaget Samgång, som filialdistributör. Arbetsplatsen var handelskomplexet vid hörnet av Ålandsvägen - Norragatan och bostaden hittade han på Idrottsgatan.

På andelslagets gård fanns en enorm magasinlänga och i hörnet handelshuset med en jättestor vind där varorna var lagrade.  Livsmedelsavdelningen "båsades" av Karl " Kalle" Holmström. Här skulle Boje arbeta i ett antal år och därefter påbörjade han studier vid Ålands Folkhögskola.



Ålands Folkhögskolas elevkull åren 1957-58

Under hela denna tid fanns musiken med i bilden och under folkhögskoletiden startades en skolorkester med skolkompisarna Sune Eriksson och Dan Sjöblom. De spelade på skoldanser och samlade in pengar för skolans reskassa. Uppsättningen var två dragspel och gitarr.

Efter folkhögskoletiden jobbade Boje som försäljare på Samgångs butik på Klinten.
Föreståndaren kallades "Lilla Birger".

Boje planerade sin framtid och 1960 bestämde han sig för att gå i yrkesskola med inriktning på byggnads och möbelsnickeri. En sådan studielinje fanns inte på Åland så det var att söka sig till fastlandet, det blev Vasa Yrkesskola. Här studerade han så i två år. Man bodde i internat och i skolan fanns även andra ålänningar.
Under denna tid så fanns förstås musiken med i bilden.




                                           Orkestern under skoltiden i Vasa


Under skoltiden i Vasa uppträdde killarna på olika skolfester och man hade även några andra uppträdanden i trakten.

Som nyexaminerad byggnadssnickare tog sedan Boje jobb på Sagulins snickeri på Klinten. Men efter en kort tid upptäckte han att han blev allergisk av snickeridammet och en läkare uppmanade honom att sluta med yrket.




Bojes orkester hette nu CON  BRIO som han startade med ett par kompisar från fastlandet. De gick i kockskola i Mariehamn, Håkan och Stig minns han att de hette. Här ser vi dem spela på Klippan 1961.





CON BRIO var populära, här spelar de på nyårsaftonen 1961 på Breidan.




De skall spela ännu vintern 1962, här en annons om dans på Breidan


Efter denna tid startade så Boje orkestern GUAPITAS. Här spelade Boje med Stig Strömberg på gitarr, Håkan Jansson på trummor, Roman på bas, senare kom Leif Öhman på trummor. En ung Bjarne "Nane" Karlsson kom till på gitarr och sång. Man turnerade runt om på hela Åland och de spelade åren 1962-64.

Under denna tid träffade Boje den legendariske orkesterledaren "Nacke" Johansson och tog lektioner av honom i not och accordlära. Nacke märkte genast att här har vi en skicklig dragspelare men sade han: Du skall nog spela bara på gehör i fortsättningen! Sagt och gjort så gick det men denna tid var för Boje ändå mycket lärorik. Han fick här grunden för hur harmonier är uppbyggda och detta har varit Bojes axiom och  kännetecken hela livet. Detta kan undertecknad bekräfta. Vi spelade ihop i 15 år och Bojes sinne för accordföljder var grundmurad och säker som hälleberget.

Boje berättar: Under Anacondastiden fick vi textpapper med accord, dessa papper blev för mej så råddiga och man visste aldrig var de låg så jag slutade och lärde mej sedan accorden alltid utantill. Då byggde jag även upp mitt minne för accordlöpningar som sedan för alltid satt i skallen.




Efter Samgångstiden och snickeriet tog sedan Boje anställning på Transmar som dåförtiden hade sitt kontor på Rönnbergs torg i Mariehamn. Här ser vi en panoramabild från området tagen ur boken: "Hjulspår", en jubileumsskrift över det åländska transportbolaget Transmar, av Olli Blomberg.




Här ser vi Transmars huvudkontor på Rönnbergs torg, tagen ur samma bok.
Bojes arbete på Transmar bestod i att sköta om distribution av försändelser runt om på Åland.


                                                    Åren med ANACONDAS.




Den åländska dansorkestern The ANACONDAS verksamhet har skildrats i ett kompendium uppställt av dess sångare Bosse Malmsten och här får man följa orkesterns väg från starten i Lumparland i slutet av 1950-talet till dess upphörande på 1970-talet.
Boje Eriksson var inte med från starten utan kom in år 1964. De unga killarna från Lumparland hade hört talas om en duktig dragspelare från Vördö. Deras dåvarande organist hoppade av och nu fick Boje sätta sig vid den nyinköpta elorgeln en Farfisa som hämtades från ett ställe i Eckerö.




The ANACONDAS som vi känner dem, här i en välkänd bild som även är på deras singel. Skivan är i dag svår att få tag i och Boje har inte ens en själv.
Fotograf, Ralph Rostén.

Kille Williams gitarr, Boje Eriksson orgel, Putte Karlsson trummor, Bosse Malmsten sång, Fred Rasmussen bas.

Då jag var till Vårdö för dokumentation inför denna bloggartikel uppsökte jag Bojes granne Lasse Eriksson. Han är innehavare till ett litet "sjöfartsmuseum".

Lasse berättade då för mig en anekdot.
- Jag for ut till sjöss strax före denna skiva kom ut det var visst år 1965. Väl framme i en hamn i England för vidare färd till Staterna fick jag ett paket hemifrån Vårdö. I paketet fanns ANACONDAS nya skiva. Vi var just på väg till en pub i staden så jag tog med mig skivan. I baren frågade jag om de ville spela låtarna under kvällen. Yes! det gick fint. Resultatet blev succe! Its Really Rain in my Heart spelades hela kvällen och dit blev skivan. Dom vart helt galna. Jag fick köpa en ny då jag kom hem.

Det var en stolt Lasse som berättade för dem att han var granne med Boje som spelade orgel.



                                           
                                                  The ANACONDAS visitkort





The ANACONDAS klassiska turnebuss vid Folkhögskolan i Pargas våren 1965.
Putte, Fred, Kille, Bosse och Boje.





Efter att spelat ett tag i ANACONDAS med Farfisan beställdes en riktig hejare till elorgel, en Hammond.
Det var år 1967. Denna pryl måste bäras av fyra man men hade ett mäktigt ljud. Orgeln finns i dag i Sune Sagulins stora instrumentsamling.



Tekniska data om ANACONDAS olika instrument under åren. Bild från minneskompendiet.

The ANACONDAS var Ålands allra första pop-dansorkester. De dominerade dansmarknaden på Åland i många år och de gjorde även succé på finska fastlandet. Under några års tid var deras "manager" Kjell Jahrén.




Efter The ANACONDAS följde så för Bojes del tiden med STOCKDOVES. Orkestern hade splittrats och som sångare kom en redan då välkänd sångare in, Tage Styrström. Han hade vunnit ett antal vokalisttävlingar och var redan då en säker och driven vokalist. In kom även Maffe Häggblom på trummor och den unge föglöpojken Åke Henriksson på bas. Han hade även de sista åren medverkat i Anacondas.
Här ser vi gänget inför deras skivinspelning på Cupol. Låtarna är här Sommarminnen och Ålandsballad.




Ja så ser en singelskiva ut om det nu är någon som inte sett en sådan. En singel har en låt på vardera sidan.
Text: När sommaren är slut och vintern blåser kall
         tillbaka till mina sommarminnen min tanke ila skall
         Då minns jag åter alla vackra stunder, alla vackra minnen o utflykter
         tillsammans med dej, då fanns det bara amór.
         Då minns jag.....

Tage Styrström hade en säker röst som aldrig tog en sned ton, han hade dessutom ett oerhört sinne för texter berättar Boje. Såg han en gång en text så körde han den nästa gång direkt.
Han var min bäste vokalist under alla år. Jag saknar honom mycket. Vi spelade även de sista åren han levde bara han och jag. Vi for även runt i den åländska skärgården tillsammans. Jag minns en gång då vi var på Kökar berättar Boje, det var kallt i Högalids vindskammare och snön blåste in genom springorna.




The FIVE, var efter STOCKDOVES min nästa orkester. Den grundades år 1968 och vi rivstartade med spelningar för restaurang Miramar. Med de spelningarna höll vi på i många år berättar Boje och en säsong spelade vi 47 kvällar i sträck.

Här ser vi dem inför en bandning för Finlands television.
Från vänster, Kille Williams sologitarr, Göran Sundblom gitarr, Dan Eriksson sång, Kari Tuominen trummor, Åke Henriksson bas och Boje Eriksson elorgel.





Livet går vidare. Ofta splittras orkestrar, mycket beroende på studier och nya arbeten. Det är ju ingen som direkt kan leva på spelmanslivet.

Nästa orkestersammansättning för Boje var så rätt och slätt BOJES. Här ser vi dem inför en countryfestival på fastlandet. Det är från vänster Leif Öhman trummor, Bång Wainstein gitarr, Tage Styrström sång, Boje elorgel.




Här ser vi Boje i en annan sammansättning. Orkesternamnet har han glömt men vi ser från vänster Boje vid orgeln, Nane Karlsson sång, Kille Williams gitarr, Lasso Haglund trummor, Åke Henriksson på bas.
Enligt Åke så är spelningen på restaurang Miramar.




SPIK I FOTEN, ja så heter denna orkester. Ibland ville Boje även spela lite äldre typ av dansmusik.
Här ser vi från vänster Alfons Dahl och Boje vid sin orgel. Alfons och Aulis är två gammeldansveteraner från Sund. Aulis en säker "accordplockare". Jag har själv spelat med honom på många danser tillsammans med Håkan Jansson och Börje Lindholm.




Viking tiden

Efter tiden på Transmar skulle Boje börja jobba för Vikinglinjen. Här och detta skulle bli hans sista arbetsplats tills han blev pensionerad den 16 augusti år 1995. Det var på grund av läkares inrådan och officiellt kallas det invalidpension.
Han hade då tjänstgjort på färjorna Aurella, Marella och sist Rosella. Dessa färjor hade sin rutt Nådendal - Kapellskär.
Bojes huvudsakliga arbetsuppgifter var som lagermästare och sedermera vaktman. Under lediga veckor hoppade han över till andra Vikingfartyg och tog extra jobb. Även under denna tid kunde han inte låta instrumenten var ifred. Det blev inhopp lite nu och då i fartygens musikliv.





Här en stilig Boje i stilig uniform, som vaktman ombord på Rosella.




Tavla målad av en kompis ombord på Rosella. En hyllning till en arbetskamrat och spelman.





Boje återkom så till sitt älskade Skarpnäs i Grundsunda, nu med vännen kär, och här skulle rustas och renoveras. Nu fanns tid för fiske, jakt och sällskap med sina älskade taxar. Det byggdes till och planterades blomland.





Fiske har sedan barnsben legat Boje varmt om hjärtat. En gång berättar han:
- Jag var ute med sonen Tony och vi lade ut siknät. Han hade bråttom hem för att se någon fotbollsmatch, det var väl tio år sedan. Nä sade jag, vi lägger ut lite mera nät, siken går till nu. Sagt och gjort, vi lade ut några nät och väntade. Då vi vittjade upp dem hade vi 495 sikar ombord. Hela båten var full, vänner och bekanta fick sik och även en fin slant från uppköparna för priset var märkligt högt just då.





Fågelskytte har alltid legat mej varmt om hjärtat men jag måste erkänna att det har tattrat av lite på äldre dar säger Boje. Man halkar ju bara ikull och skadar sej jämt. Men här med några feta gudingar i alla fall.




Här sitter Boje vid sin stugbrasa i Grundsunda. Observera den jättestora haren på spisen. Den liknar en fälthare men är en helt vanlig åländsk hare. Numera ståtar den på Ålands Jakt och fiskemuseum.




På tal om fiskemuseum ja. År 2005 blev Boje utvald till Årets viltvårdare på Åland. Som motivation hans ivriga jakt på predatorer som mårdhund och mink samt utfodring av mat till rådjur.





I Bojes prishylla står till höger tre prännikor för väl utförda tävlingar med taxar. Boje har under åren haft ett stort antal taxar som inbringat många priser i tävlingar. Den blänkande till vänster är I pris i bordtennis Vårdö IK år 2000. En annan är I pris i pilkastning Töftö sommarfest.




Boje är en välmeriterad älgjägare. Här ser vi honom med en nedlagd fulltaggad älgtjur.

Den lycka jag funnit att tillsammans med älgjägare på Åland och runtom på fastlandet går inte att i ord beskriva. Jag har i många år jagat tillsammans med vänner i hela Åboland, Houtskär, Kimito, Korpo samt i Österbottens Purmo och Oravais. De vänner jag här funnit har blivit mina vänner för livet.
Boje har nedlagt ca 500 rådjur och 49 älgar samt ett otal mårdhundar, rävar och harar.





Många tror att jakt är bara att skjuta och slakta. Nej, det är att älska naturen och sköta om dess fortlevnad. Här utför vi märkning av en nyfödd älgkalv. Glad som fan springer han iväg efter märkningen.




Vi har en grillkoja i Vårdö där vi träffas ibland efter jakten berättar Boje. Umgås i glada vänners lag.

Här ser vi Sture Söderlund även han en intresserad jägare och framförallt underhållare. Med Sture har vi många gånger underhållit med spex och snapsvisor på kalasen berättar Boje.




Här med sonen Tony, efter en lyckad jaktdag i Åboland.





Tillsammans med Tage Styrströms bror Rune har Boje ibland spelat på olika tillställningar. Här en bild från Hammarland. Man väntar på brudparet som kommer sjövägen.




Föglö Kullholm år 2011, sommarfest. Boje & Johan

Det var visst år 1999 som vi träffades Boje och jag och tillsammans skulle vi uppträda ända fram till år 2014 under namnet BOJE & JOHAN. Det är den längsta sammanhängade tid Boje spelat med kompis. Fram till år 2011 då vi hade vår intensivaste period hade vi spelat flera hundra gånger. År 2012 skulle vi båda två märkligt nog vid snöskottning få våra "strååkar".  Efter det blev vi båda inte våra forna jag. Boje glömde helt vanliga accord och jag fick en tunnare röst och märkligt nog andningsproblem. Vi uppträdde bara någon enstaka gång efter det.





Bertbyvik, en plats i viken vi spelade på många somrar. Här liksom på Kullholm älskade myggen oss, de t.o.m. kröp in i instrumenten och förstärkarna.
Det var mycket trivsamma tillställningar för hela familjer men roliga upptåg och god mat.




Inför så gott som vartenda kalas skulle det finnas snapsvisor. På borden kunde ligga nytryckta häften med ett tjugotal snaps och allsånger. Varje gång var det en ny text till " Nu har vi ljus här i vårt hus och Räven raskar över isen" och Kaffe kaffe kaffe konjak och likör fanns alltid med. För de här snapsvisorna och allsångerna behövdes ju ställa in rätta tonarterna. Viktigt är att folk sjunger i rätt tonart för oftast börjar man för lågt så det blir bara mummel. En gång kom en överförfriskad karl fram till oss och skrek: Va i hälvitä, sitter ni å övar på Gubben Noa?





Dans för Dansens Vänner nyårsafton år 2009. Ett litet spex med långa peruker

För Dansens Vänner hade vi under många år stående bokningar, det blev ett par tre varje år. Vi samlade alltid över hundra personer. Många gillade vår taktfasta framtoning. Jag hör till dem som tycker att en dans behöver ha en sådan typ av vokalist. I en konsert däremot, där kan sångaren föra en mera flytande och flexibel ton som går över taktstolparna. Om man lyssnar riktigt noga på Vikingarna och Lasse Stefanz så hör man det.





Vårt visitkort. Den enda reklam vi betalade för var telefonkatalogens gula sidor. De flesta spelningarna fick vi undan för undan efter varje framträdande. I ett fall bokade en familj oss för tre olika födelsekalas.
Vi marknadsförde oss med mogen dansmusik och kalasunderhållning.

Oftast var det så att kalasen började med en liten musikunderhållning då gästerna ankom. Sedan skulle det var "kom fram och säj" och det var de flesta så blyga med så de överlät detta till oss.
Ibland skulle bilen "Åla 491" flyttas eller så fyllde Karl-Ivar från Sund 60 år. Då vart det förstås "ja må han leva i D-dur" och då det vankades till kaffe så "nu ska ni vassågooda" och på sentimmarna
"nu edde kaffe o konjak serverad vaschågooda". Konjaken var nog en riktig rövare. Vissa klarade den inte så de hamnade under borden i dansens virvlar.





Under åren tillsammans med Boje sammanförde jag ett gäng glada musikanter som övade i Lasse Lundells garage och huvudkontor. Vi träffades och övade under två vintrar och mitt arbetsnamn för gruppen var 6-PACK. Nu gillade inte garageägaren varken detta namn eller våra två spelningar som för övrigt folk var jättenöjda med. Gänget sprack, han tog repertoaren och alla sångtexter som jag nedskrivit och sammanställt med över 150 låtar och stack. Orsak bara griller.
Från vänster Lundell jn. Bertil Bergens, Johan, Guy Ahlqvist, Lasse Lundell och Boje.
Här i spelning på Töftö Solhult.





Boje har under åren innehaft ett otal dragspel, Scandalli, Zero Zette, här med sitt kära Lasse Pihlajanmaa dragspel. Detta instrument kom han över av en tillfällighet.
Spelet är en klenod, det har tillverkats endast i 25 exemplar.

Cirkeln är sluten, Boje har kommit tillbaka från sin stroke och spelar gärna en trudelutt för sina pensionärsvänner i Godby.

Tack Boje för din musik!

Komponerat i Godby, måndagen den 11 april år 2016


Johan Granlund