tisdag 9 april 2013

Det finns berg i alla byar





Högberg i Finby, byns högsta berg, lär vara 66 meter över havet.
Berget tornar upp sig till höger om vägen till Lövvik. En gång i tiden var berget mitt, men i fjol sålde jag det till en grannpojke. Nåja, det finns ju allemansrätt, så jag går nog dit  igen.

Nej, dethär är ingen vårflod som bryter fram här, ur den istid som upphörde 2013 utan en flod av stenar som rasslade fram sådär för cirka 8 tusen år sedan. Som ett jätte S slingrar den sig fram mellan enrisbuskarna, kommande upp som ur en källa ur "forntidens kummel", de stora bronsåldersgravarna som finns där.

Jag skall erkänna att jag ibland känner mig mörkrädd när jag går upp på höga berg, varför förstår jag inte.
Kan komma på mig med att i nätter då jag inte får sova ser jag stora bergsväggar torna upp sig framför mig,
då sätter jag på lampan och börjar läsa något, eller går till kylskåpet efter en smörgås.



Då man går längs berget hittar man många fina stenformationer, en del formade av naturen andra gjorda av människohand. Titta här! Är det inte en båt vi ser? Onekligen. Dehär stenarna har kunnat blivit ditsatta av några pojkar för kanske 50 år sedan men kan lika gärna vara gärna vara utplacerade för 5000 år sedan.





Dehär kombattanterna har kämpat om herraväldet i många år, men vem vann egentligen? Jag tror nog stenen vinner till sist.




Ja, nog skall det bli roligt att få komma på fågelskytte igen efter den långa vintern. Men hallå! På torra land, på Finbys högsta berg?

Denhär stenformationen hittade jag för ganska många år sedan. Det är en tvådelad stenbyggnad som är inbyggd i en stor bergsskreva. Formationen finns alldeles invid Lövviksvägen. Den är gjord för två personer som kan stå raka i den och hålla ett gevär exakt vågrätt ut mot omgivningen. Att det är ett skyttevärn understryks av att invid värnet finns en ringmur, där eventuellt liggande krigare kunde bevaka omgivningen. Med allra största sannolikhet byggdes detta av ryssarna under första världskriget. Ryssarna hade en stödjepunkt ett par kilometer längre in i skogen på Boberget. Härifrån höll man uppsikt över omgivningen.



På vår vandring runt Högberget kom vi till denna stenformation. Den finns på bergets ostsluttning, inte alls långt från "skytteskåran". Enligt fältetnolog Conny Andersson som vi ser stå till vänster här i bild rör det sig troligtvis om en sälkokningsanläggning. Formationen är rundbyggd med en murkonstruktion. Man kan ana sig till var man utvann sältranen i formationens ena sida. Håller teorin så har vi att göra med ett par tre tusen år gammalt bygge.




Detta är Galtars sten.
I många år har jag funderat på varifrån detta namn har kommit, men inte fått ett vettigt svar. Det är ett av Ålands största enskilda flyttblock och ligger några tiotals meter till höger om vägen till Lövvik på Finbysidan.

Det finns ingenting som tyder på att namnet Galt skulle kunna kopplas till denna plats. Ingen med det namnet har bott i de små torpen som fanns ännu för hundra år sedan runtom i bygden. Jag kan inte heller se att någon med det namnet ens skulle levat i Sunds kommun.
För några år sedan skickade jag en förfrågan till författarinnan av boken "Röster från forntiden" ifall hon kunde spåra namnets betydelse från eventuellt gotiskan. Hon svarade att hon kunde tänka sig att stenen låg invid en gräns eller rå, emedan "Galt" kunde tyda på detta. Nåja, det kanske är rätt.

Den i särklass roligaste förklaringen är nog denhär, som en del byssbor berättat om:
En bonde i det avsides belägna Lövvik, kallad rätt och slätt "Lövviken" lär ha varit enormt stark. En dag bar han en gris, en galt, den 3,5 km långa vägen till Andelshandeln där slakteribilen väntade.Vid denna sten lär han ha sätta sig ner och vilat. Puh!



Jag vill nu ta er med till ett annat berg i Finby. Hökleberget kallas det men dess egentliga namn är nog Högklev. I dess ostsluttning hittade jag denhär långa stenformationen.

 Den finns cirka hundra meter västerut om vägen från Finby till Tranvik, den så kallade "Lilla grusvägen". Man hittar platsen om man går några hundra meter från Svartbäcks bron mot Tranvikshållet till höger.
Den löper i cirka 25 meter i skogskanten  helt till synes plötsligt framför en som kommande ur intet.
Stenmuren  är absolut byggd av människor för runt omkring finns inte så mycket lössten, utan dessa är samlade till detta bygge.
Kan vi också här ha att göra med en bevakningsanläggning? Vi vet att under Bomarsundskriget användes Tranviksvägen av fransmännen. Min farfarsfarfar blev t.o.m. fängslad efter kriget och satt i smidda bojor ett halvt år i Åbo slott för att han hade visat den franska trupperna denna väg, samt vägen till kyrkan, Lövviksvägen.










söndag 7 april 2013

När Williami Hautaviita från Finland kom till Klippan






Det kunde ha varit 1959 eller så var det 1960. En vacker sommarkväll cyklar vi finbyglopar till Klippan för dit skulle Williami Hautaviita komma och böja hästskor med tänderna sades det. Ja så stod det på affischer som hängde runt överallt på husväggar och lyktstolpar.

Det var ganska vanligt att olika slag av gycklare, teatersällskap, dragspelare, predikanter och personer av alla de slag dök upp för att visa sina konster just sommartid på 1950-talet i de åländska ungdomslokalerna. Några av dessa dansade en sommar men vi kan även konstatera att några av dem senare blev riktigt etablerade kändisar. 

Vi var inte så värst många som såg Hautaviita dendär kvällen men han inställde i alla fall inte tillställningen.
Med sitt sedvanliga vänliga österbottniska tilltal fångade han oss grabbar. Några av oss fick även komma upp på scen och testa och känna på prylarna.

Vi fick även en broschyr med oss hem och denna har följt mig under alla dessa år genom alla flyttningar från den ena lådan till den andra, men just nu när jag skulle behöva den inför denhär artikeln så var den försvunnen. Jag har letat i flera veckor men kan inte hitta den.

På nätet kan man läsa en del om Hautaviita, bl.a. så kan man kika på ett inslag som bandades 1981och ligger på "Elavaarkisto" alltså Finlands TV arkiv.

Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten. Han startade sin kraftkarlakarriär redan i ungdomen och turnerade land och rike runt före kriget. På 1950-talet återupptog han turneradet och i en Ålandstidning av år 1952 har jag hittat följande artiklar:






Rubriken lyder: Stålman böjer entums järnspett med tänderna.

Fr.o.m i dag, t.o.m. fredagen den femte dennes, får ålänningarna stifta bekantskap med stålmannen och kraftkarlen Hautaviita, jonglörerna Duo Ilvonen och trolleriprofessorn Mr Una, som reser runt i landskapet och ger föreställningar.

Utan tvekan är Hautaviita enastående i sitt slag. Själv väger han 150 kilo och lyfter nästan lika mycket i tänderna. Med tänderna böjer han också entums järnspett och rätar ut hästskor. Två dagar före olympiaden visade han vid Åbo Akademi sin styrka inför amerikanska tidningsmän och dessa funderade nu på att engagera honom dit. Ett favoritnummer är att dra iväg med en hel buss med repet mellan tänderna. 

En dag i veckan äter han 25 råa ägg för att hålla sig i form och fel på tänderna hade han en gång, men då tandläkaren skulle borra bet inte borren utan han fick tillgripa specialinstrument. 
Efter ålandsturnen far sällskapet till Luleå.

Då vi bläddrar vidare i Ålandstidningen för denna vecka ser vi följande artikel med rubriken:

Stålmannen slår världsrekord?



 En fläkt av olympia rekord vill "stålmannen" Hautaviita ge mariehamnspubliken på måndag kväll då han uppträder i Stadshuset. Han skall nämligen göra ett världsrekordförsök i att böja järnspett.
Detta förbluffande meddelande gav han oss i går då han i egen hög person gästade redaktionen. 

-Saken är nämligen den, sade herr Hautaviita, att jag under olympiaden kom i kontakt med amerikanska journalister som ville ha mig över till staterna. Samtidigt skulle de anordna en tävling mellan Amerikas kraftigaste man och mig. Nåväl, härom dagen fick jag ett brev i vilket det stod att den som anses som Amerikas kraftigaste karl har med tänderna böjt två 1-tums järnspett efter varandra. Denna prestation anses som ett rekord.
Vi förstod nycket väl att detta gick herr kraftmannens ära för när. Han förklarade själv att han inte vill att någon skall vara kraftigare än han - och det skall han visa mariehamnspubliken. Förutom sitt vanliga kraftprov som bl.a. består i att han vrickar hästskor, skall han i rask följd böja fyra 1-tums järnspett. Järnspetten levereras av Mariehamns Handelslag.

Artikeln  fortsätter: "Sonen blir bättre" 
Herr kraftkarlen är också lycklig far till en 5-årig grabb, som på allt sätt vill gå i pappas fotspår. Redan nu kan han med sina mjölktänder böja ett kvarttums järnspett och pappa tror att pojken kan komma att gå långt.
-Fortsätter han såhär i samma takt så blir ett 2-tums järnspett en leksak för honom säger han.



Med en önskan om att vintern snart tar slut detta nådens år 2013







Nu har jag äntligen hittat fotografiet som jag sökte. Jag hade som vanligt gömt undan det i en skokartong med lösa bilder.
Detta kort Hautaviita oss ungdomar då han besökte Klippan. 






När Hautaviita drar en lastbil med tänderna.

Rykten har gått om att Williami skulle suttit bakom lås och bom för ett brott han säger sig ej begått.
För en tid sedan städade jag min Alandicasamling, (dammet bör torkas av varje år) och i min hand låg en Sankt Olof från år 1981. Det var bara av en tillfällighet jag fick syn på en rubrik:
Stålmannen. Jaha tänkte jag är det Hautaviita? Jo just det, artikeln handlade om honom och är skriven av Brita Sahlgrén-Högnäs.

Vi läser följande: Denne samme man dömdes 1928, mot sitt nekande i Vasa hovrätt för dråp och satt över 8 år i tukthus. Tretttio år senare bekantgjordes ett vittnesmål som innebar att en annan man som emigrerat till Canada 1929 skulle ha erkänt sig skyldig till sagda brott. Vittnet lever fortfarande. Nya förhör verkställdes på sextiotalet med bl.a. honom och en del av de vittnen som var aktuella på tjugotalet när Hautaviita fälldes. Lärare Håkan Teir som har rötter i Hautaviitas hemkommun Lappfjärd, engagerade sig i tio års tid med fallet och försökte få juridisk och moralisk upprättelse åt Hautaviita men förgäves. 

Författarinnan skriver vidare: Sommaren 1980-kort före jag med hela min familj flyttade till Åland tog jag genom Håkan Teir del av samtliga handlingar i fallet. I en skrivarlya i Hammarland beslöt jag att fördjupa mig i fallet och skriva en bok om berättelsen. Boken baserar sig på ytterst brännbart stoff dvs. förhörsprotokoll som inte tidigare varit offentligt kända, domstolhandlingar och brev och andra avslöjanden som tyder på att Hautaviita blivit offer för ett s.k. justitiemord. Slut referat. 

Ja, så kan det gå om man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt och det gjorde förvisso Willami Hautaviita från Lappfjärd i Österbotten säger jag som är född bara några kilometer därifrån, i det finska Isojoki eller Storå som kommunen hette på finska.