lördag 30 januari 2016

"Min fader var en ung soldat" - i den åländska skyddskåren





Soldatgossen
Ur Fänrik Ståls Sägner, Johan Ludvig Runeberg

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält, där stod han glad, var han sig ställt,
i eld, i blod, i frost, i svält; han var min fader han.

Ovanstående bild får illustrera den av Runeberg skrivna och mycket kända första strofen ur Soldatgossen.
Bilden är hämtad ur finska museiverkets arkiv av fotografier och som nu finns utgivna för allmänheten att beskåda då över 70 år har gått sedan händelserna.

I bilden ser vi en ung föglöpojke som överräcker eller visar något för general Lauri Malmberg som söndagen den 23 augusti år 1942 besökte Föglö skyddskår på sin hemresa från en parad som hölls vid Hindersböle Centralskjutbana.



General Lauri Malmberg inspekterar mariehamnsavdelningen av Ålands skyddskår vid sitt besök på Åland för invigning av Centralskjutbanan i Hindersböle.






Generalen med följe tas emot mitt på bron över strömmen i Hindersböle. Till höger kan man känna igen Nils Dahlman.





General Lauri Malmberg inspekterar Föglö skyddskårs parad i Degerby den 23 augusti 1942.
Paraden leds av kretschefen för löjtnant Klas Eklund samt lokalchef Valter Nordas och fänrik Bertel Boman. En soldatgosse marscherar invid.



Föglö skyddskår var en av de aktivaste på Åland som efter att skyddskårsorganisationen startat sommaren 1941 på Åland. Här fanns skyddskårer i alla kommuner förutom i Eckerö och Geta. Saltvik hade t.o.m. två kårer, östra och västra.





Bernhard Granlund från Sund har den 29.12. 1940 anslutit sig till det i ond tid den 6.12. 1939 till den åländska hembygdens skydd upprättade Ålands Hemvärn och kvarstått till den 15.8. 1940
Fäderneslandet och hembygdens erkänsla vore lönen för redligen fyllda frivilliga åtagna förpliktelser.
Chefen för Ålands Hemvärn




För ära och fädernesland
Soldater av Finlands armé Hemvärnsmannen Bernhard Granlund
Mannerheim










Mitt intresse för denna period i den åländska historien väcktes då jag gick igenom min egen far
Bernhard Granlunds efterlämnade minnessaker. Det var frågan om emblem, prispokaler och märken från den tid då han likt tusentals åländska män frivilligt anslöt sig till den åländska skyddskåren.



I utbildningen till soldat krävdes det även skjutskicklighet. Denna prispokal, första pris, vann Bernhard med sitt militärgevär han innehade och han berättade att avståndet var 300 meter. I tävlingen ingick även avståndsbedömning och andra frågor.
Min mor Ilmi använde  bucklan som håltagning för brödkakor.
Var tävlingen hölls minns jag inte att han nämnde men kan ha varit vid skjutbanan i Gunnarsby.
Denna demolerades efter kriget men spår av den finns i terrängen en bit ifrån jaktvårdsföreningens anläggningar där.
Ett av befälen för Sunds skyddskår var en Bertel Wickström från Mariehamn.




Bernhard berättade för mig att det hölls även skjutningar inomhus på ungdomslokalen Klippan.
Här ser vi en prispokal för skjutning med militärgevär på 10 meters håll.




Av en märklig anledning gav min far bort det gevär han hade använt i skyddskåren året före jag skulle få jaktkort så jag kastade mig på mopeden, for till stan och köpte en ryssbössa. På nätet har jag hämtat en bild av en s.k. Pystykorva. Dessa bössor användes sedan på Åland vid fågelskytte och allmän jakt.





                         Den finländska skyddskårsorganisationens tjänstetecken.

Vad var då detta för organisation?

Skyddskårsorganisationen var en finsk frivillig försvarsorganisation av hemvärnstyp som existerde åren 1917 - 1944. Under 1920-1930- talet var detta den största folkrörelsen i Finland med över 100.000 medlemmar. Den avvecklades och förbjöds av segermakterna efter andra världskriget.
Genom en lag stiftades redan 1918  en förordning som fastslog att kårerna var en del av landets försvarsmakt.
Dess uppdrag var att befrämja folkets försvarsduglighet, försvara fosterlandet och den lagliga samhällsordningen. Dess överbefälhavare var direkt underställd landets president. Efter den s.k. skyddskårskonflikten utnämndes Lauri Malmberg i september 1921 till befälhavare över kårerna. Under hans ledning utvecklades kårerna till att strikt framhäva den militära fraktionen framför den politiska.



                                General Lauri Malmberg på sin 50-årsdag

Skyddskårerna leddes av överbefälhavaren samt en huvudstab. Landet var indelat i 22 distrikt i fredstid men under vinterkriget och fortsättningskriget bestod de av 34 distrikt. Nylands södra, Raseborgs, Vasa och Ålands distrikt var helt svenskspråkiga medan Helsingfors och Åbolands var tvåspråkiga. I varje kommun fanns en lokal skyddskår som kunde sammanföras i ett skyddskårsdistrikt. Som mest fanns 714 lokala kårer i landet. Officerare från armén tjänstgjorde i skyddskårernas huvudstab. De lokala kårerna var indelade i kompanier och plutoner. Högste chef på Åland var kommendör Hugo Palmroth i Mariehamn.



Skyddskårsman i uniform modell 1927 med skyddskårens tjänstetecken.

Skyddskårseden

En blivande skyddskårist skulle svära eden, som lyder:

Jag N.N. Lovar och försäkrar vid allt som för mig heligt och dyrbart är, att såsom skyddskårens aktiva medlem under såväl freds-som krigstid redligen deltaga i fäderneslandets och den lagliga samhällsordningens försvar, underkasta mig den militära ordningen och disiplinen samt uppfylla mina skyldigheter och mig givna uppdrag.


Som vi ser på bilderna från Åland innehade även den åländska skyddskårssoldaterna uniformer.
Detta talade aldrig min far om för mig och jag har inget fotografi av honom i en sådan. För övrigt får jag den känslan av att denna del i den åländska historien inte har omtalats så mycket och det hela har en liten stänk av skamsenhet över sig. Som vi vet så ställdes den finländska ledningen inför rätta efter kriget och skyddskårsorganisationen upplöstes. Landets veteraner fick under lång tid veta hut och de gömdes i garderoben långt in på 1970-talet. Under 1960-talets röda decennium i Finland var de rent utav pestsmittade.
Under våra senare presidenter från Ahtisaari, Halonen och framåt har de åter tagits fram och rent av hyllats.
Inte för inte är dessa invalidiserade gamlingar de första som får hälsa på presidentparet på deras bal.

För det demilitariserade Ålands del får vi erkänna faktum. En stor del av den åländska befolkningen deltog i denna verksamhet såväl män, kvinnor och barn. Männen som fullt utbildade soldater, kvinnorna som lottor och pojkarna som allmänna hjälpredor, kallade "soldatgossar".



Åländsk lotta serverar kaffe.
På Åland fanns även en lottarörelse Lotta Svärd som grundades sensommaren 1941 efter fortsättningskrigets utbrott.
Båda organisationerna upphörde senhösten 1944 efter vapenstilleståndet..



Ung åländsk lotta dukar upp tallrikar inför middag

Vad föranledde då general Lauri Malmbergs besök på Åland den 22-23 augusti år 1942?




Enligt Kenneth Gustavsson vid Ålands Museibyrå var huvuduppgiften för besöket att inviga den stora centralskjutbanan i Hindersböle som hade byggts av Ålands skyddskårsdistrikt. Enstaka spår finns ännu kvar av denna i terrängen.



En åländsk skyddskårist instrueras



Klar för skott



Delegationen intar en middag på Socis och här är de beredda på avfärd emot Föglö som skall besökas på hemvägen den 23 augusti.






På Föglö brygga och man tas emot av kretschef löjtnant Klas Eklund. Man hade tidigare under dagen besökt Klåvskär.




i Föglö förevisas bevakningsplatser i strandterrängen.



Föglö skyddskår utför övningar på Tullplan i Degerby och svär faneden.
Här är trupperna uppställda och barnen följer förväntansfullt med i händelsen





I parad emot samlingssalen där man intog kaffeservering.



Generalen säger farväl till trupperna



Så är det då dags att betala notan och banken håller vidöppet.

Den åländska skyddskårsorganisationen samt lottarörelsen upphörde senhösten 1944 efter vapenstilleståndet.
På Åland fortsatte skyddskårstanken i viss mån inom Ålands Skytteförening och dess lokala skyttegillen, en organisation som funnit sedan år 1940 parallellt med skyddskårerna. Men våren 1945 upplöstes även skyttegillena och samtliga vapen (även helt privata militärgevär) togs i beslag.
Dessa uppgifter har vänligen tillställts av Kenneth Gustavsson vid landskapets museibyrå.


Rapporterat i Godby den 30 januari år 2016


Johan Granlund
en åländsk soldats gosse

Källor: Krigsarkivet
            Föglö Del III, Föglö under andra världskriget, Kenneth Gustafsson

tisdag 12 januari 2016

Mina underbara aktieaffärer i åländska bolag







Godby simhall eller heter det Ålands Idrottscenter?

Jag har alltid varit intresserad av aktier, sett dem som en motor i samhället och dess utveckling.
Här skall nu berättas om min krokiga väg längs de åländska aktiestigarna. De fyller mig med glädje
och kraft att jag fått medverka i denna filantropiska samhällsinsats. Ja, jag riktigt bröstar mej i stolthet över att fått varit med och byggt upp samhället.




Jag ville börja med att berätta sagan om mina affärer i simhallen då den ligger så att säga granne och den var inte den första och kanske inte den sista.
Jag ville ju så gärna ge en slant för att mina barn skulle få simma och motionera på nära håll.

Orsaken till att jag inte exakt vet vad jag satsade är att jag fick aldrig något aktiebrev. I många år ringde jag till den dåvarande verksamhetsledaren jag tror han hette Myllykoski och frågade när kommer aktiebreven som jag väntar på, när kommer aktiebreven? Tror jag ringde fyra gånger.
Det enda jag hade var ju ett minus på mitt bankkonto, men jag vill minnas att det var 750 euro.

En dag läste jag i Ålandstidningen att jag inget hade att hämta mera där, pengarna var slut.

Men det har jag bestämt, jag sätter aldrig min fot i denna simhall, skall jag simma så gör jag det i Mariebad i Mariehamn eller i Simviken i Bomarsund där jag tog en simmagistergrad.







Ett annat underbart projekt jag var med i seglar här stolt in i hamn på ovanstående bild.
Båten hette Legend och rederiet hette visst Archipelago Cruise Line och med hemmahamn i Mariehamn.

Jag brukar ha ordning på mina papper men här har jag missat. Det enda jag vet är att jag betalade 1000 mark för medlemskap i detta rederi. Jag fick aldrig några aktiehandlingar och jag minns inte året för mitt engagemang men det var någon gång på 1980-talet.

I ortens tidning fick jag en dag läsa att alla pengarna var försvunna, de hade flygit sin kos.
Båten lär numera ligga som vrak någonstans i Sverige.
En gång reste jag på en kryssning till Kastelholms slott med båten och en svensktoppsmelodi ringer ännu i mina öron:
"Min bror och jag" hette låten.
Det var visst en ung åländsk orkester, Jansson, som övade under resan och vi hörde den kanske 12 gånger.





Ett annat fantastiskt bolag, eller rederi rättare sagt, som jag satsade pengar i var i Rederiaktiebolaget Linden, även detta rederi med hemmahamn i Mariehamn. Frivilliga krafter hade engagerat sig i åratal för att få in pengar till denna beaktansvärda satsning.
När aktiebolaget Linden sedan grundades slog jag till på stort och införskaffade 2 aktier a 500 mark.
Aktiebreven kom faktiskt och luktade tjära. Mycket innovativt.




Under de år jag då var med i rederiet bjöd de mig aldrig på en endaste lilla resa. Den enda korrespondens de hade med mig var att en dag skulle aktierna halveras och det andra brevet jag fick upplyste mig om att konkursen stod för dörren.

I ett kuvert har jag två tjärdoftande aktiebrev som minner om min satsning.

En dag något år efter att de nya ägarna övertagit fartyget, gjordes några visningskryssningar på de åländska Sjödagarna. Vi åker väl med en sväng sade jag till vännen. Nej tyvärr upplystes vi, det finns inga platser för er i dag.
Jag tog min dam i handen och vi gick därifrån.

En annan rolig händelse i samband med just detta fartyg och dess intresseförening.

En person jag kände hade åtagit sig att sälja av Skeppsföreningen Lindens kvarvarande böcker om Linden. Hon satt på enorma mängder som var förvarade i en källare i stan. Jag åtog mig då att hjälpa till och sälja av dem på Jakt och fiskemuseet där jag då var intendent. De fanns i tre språkversioner, svenska, finska och engelska. Jag kånkade och bar, kånkade och bar. Sålde och redovisade. Sen skulle de kånkas tillbaka då jag slutade på museét. Det var på vintern och då hade en av lådorna fått lite snö på sig så det kom troligtvis fukt in i en bok.
Döm om min förvåning då jag sen på våren stötte ihop med mannen på stan som jag hade returnerat lådorna till, han bodde i norra stan.

-Vet du sade han,  det var en bok som blev förstörd, den var helt vattenskadad, vi hamnade o slänga den.
En tid efteråt läste jag i Tidningen Åland att de hade skänkt alla kvarvarande böcker till ett museum.
Otack är världens lön lärde jag mig redan som barn.





Åhej å håå. I denna anläggning, Ålandsparken, satsade jag även pengar. Det var finska mark på den tiden och jag mins inte hur många men det kunde varit 1000 mark. Även detta bolag lyckade hålla sig undan min kamratskap. Under åren fick jag inte en endaste fribiljett eller ens en kopp kaffe. Jag tror inte jag heller fick ett aktiebrev därifrån. Däremot fick jag ett brev en gång att aktien skulle halveras och deras andra brev till mej berättade att alla pengarna var slut och mina aktier var noll värda.

En gång var jag illa ute här. Jag satt här och smuttade på en öl och min plånbok hade ramlat ur på marken. Vi ålänningar skall ju alltid bär våra pengar i aktern. Jag hade så gått på toan och en kvinna hade snott plånboken. Lyckligtvis hade en annan person sett tilltaget så kvinnan blev gripen och jag fick tillbaka en del av pengarna.




Här ovan ser ni en inköpsnota för ett bolag som just nu är i ropet.
"Rederiaktiebolaget Sally dess uppgång och fall".
Här är beviset. Fallet började precis då jag anslöt mej. Efter en oändligt lång väntan och stor möda hade jag lyckats få tag i en Sallyaktie. Den såldes av en Ruby Eriksson och jag betalade 5000 mark för den. Nåja, jag hade ju fribiljett på Vikinglinjen i många år så inte var det så galet.
När jag sen sålde den efter stor möda erhöll jag 1.600 mark för min satsning. Men hittills bäst av alla affärer.




Jag har alltid besjälats av att hålla med de som ligger under, om det så är i idrott, politik, debatt, människorelationer  osv.
Här låg då 1981 en stor konflikt i luften. Det stora åländska kapitalet med Ålandsbankens direktör i spetsen och Tidningen Åland startade upp en konflikt med dess chefredaktör Hasse Svensson. En stor
del av personalen ställde då upp för Hasse och slutade på tidningen Åland. Nu skulle en ny tidning startas och den skulle heta Nya Åland. Initiativtagare var många och kom från det åländska samhällets alla olika politiska fraktioner.  Då rusar Johan fram igen och tar 2 andelar. Här ovan är pappret.
Denna tid var politiken inte det viktigaste för tidningens redaktörer och den röda färgen var ungefär som Vikinglinjens, "Indian Red", ingenting speciellt med det inte.
Men detta skulle med tiden ändras. Hasse Svensson som i allmänhet ansågs vara en "kyrkstöt" hade ändå  en liberal framtoning men detta skulle småningom ändras. Vi skulle snart få in personer med vänsterradikala åsikter som inte sades ut direkt men den som läste mellan raderna och tidningens ledare såg vartåt det lutade.

Min fråga är: När kom ett beslut om att denna tidning skulle bära en vänsterradikal agenda. På vilket andelsmöte/aktiestämma togs det beslutet?

Det skulle finnas två kvinnliga skribenter som kraftigt skulle påverka tidningens inriktning. Båda två skulle i många år stöda det socialdemokratiska partiet på Åland. Alltid ta parti för detta och emot allt annat. Ledarskribenten förde även fram sitt mantra om den finska mannens bekämpande av kvinnan och misshandel av densamma. Hon redovisade även öppet sin förnekelse av den kristna tron som ju de facto är en av samhällets stöttepelare.  Detta skulle innebära att hon fick ett stort hat emot sig och har själv i tidningspressen redovisat de hatbrev hon emottagit. Hon valde att själv att säga upp sig.

Min åsikt är: Denna tidning har konstant minskat sitt prenumerationsunderlag, år för år. Dess ledare har färgats av vänsterradikala åsikter och har därför grävt sin egen grav. Det åländska samhället är till största delen ett borgerligt samhälle och det bör återspeglas i våra tidningar. Trots detta kan det finnas två tidningar som balanserar upp de olika frågorna.






Jag är nu innehavare av två aktier i Nya Ålands Tidningsaktiebolag. Som ni ser så har jag missat en sak, jag har glömt att ta ut min dividend.
Mina aktier i ovanstående bolag är härmed till salu!

Jag kan även ha missat något annat åländskt bolag jag anslutit mig till och stöttat och det kommer säkert fram något papper någon gång.
Jag har ett svagt minne av Ålands Vindenergi och Ab Skogen.

Varför sålde jag Chips strax före den aktien steg?
Varför köpte jag inte Birka Line, Eckerö Linjen, Vikinglinjen och Ålandsbanken redan på 1970 talet och behöll dem?

Aktualiserat i Godby den 12 januari 2016

Johan Granlund