Fotograf Roger Fenton, den förste krigsfotografen.
De, Niel och Jones skulle tillsammans mala ned det ryska/finländska försvaret stegvis med början ifrån Brännklintstornet, fortsätta därefter attackera Notvikstornet för att sedan taga sig an huvudfästet och Prästötornet.
Vem var denne man Perceval d´Hilliers och varför har han armen i band?
Fältmarskalk d´Hilliers föddes i Paris den 6 september år 1795 och dog den 6 juni år 1878. Han skulle just fylla 59 år då den franska eskadern den 4 september år 1854 lämnade Ålandsöarna.
Hans karriär i korthet är att han redan som 17-åring verkade som officer i kavalleriet. Han deltog i militära fältslag och i slaget år 1813 vid Leipzig blir han svårt skadad och miste här sin vänstra hand. Hans far, även han en general i Frankrikes krigshistoria, avled vid samma händelse.
I det Orientaliska kriget senare benämnd Krimkriget utnämndes han till överbefälhavare för den franska expeditionskåren om totalt 14 tusen man landstigningstrupper som den 26 juli år 1854 avseglade ifrån Calais hamn. Denna kår framkom till Ledsund i Ålands södra skärgård den 31 juli samt den 5 augusti samma år. Hilliers utmärkte sig även under det fortsatta Krimkriget. Från 1870 utnämndes Hilliers till militärguvernör i Paris.
I en mycket väldokumenterad artikel i Finsk Militär Tidskrift av år 1884 framgår följande:
På högsta nivå, mellan den franske kejsaren Napoleon III samt den brittiska regeringen, beslöts att en av de infanteridivisioner som stod i läger vid Boulogne, genast skulle bereda sig att avgå till Östersjön. För att påskynda expeditionen erbjöd engelska regeringen den franska, fartyg att överföra dessa trupper, varpå för detta ändamål ankom till Calais den 23 juli fyra stora ångfregatter under Kommodor Grois befäl.
Enligt en artikel i Helsingfors Tidningar i juli 1854 var de engelska fartyg som avgick med trupper från Calais: Royal William, S:t Wincent, Hannibal och Powerful.
- Den 26 juli gingo trupperna ombord med undantag af artilleriet och trossen, hvilka inskeppades några dagar senare. Amiralerna Napiers och Persevals eskadrar hade redan den 21 juli samlats vid Ledsund, Ålands sydvästligaste udde, 24 verst från Bomarsund jämte det en annan fransk eskader under amiral Martins befäl samtidigt kryssade i Finska Viken.
I bildens mitt, ångfregatten La Reine Hortenses ankomst till Ledsund, i augusti 1854.
Osvald Brierly, Maritim Museum London, Greenwitch
Den kejserliga yachten La Reine Hortense,
Fotografi år 1856 av Gustave Le Gray.
Fartygets tidigare namn var Cassard.
Tjänstgjorde som trupptransportfartyg 1855 för transport av styrkor till Krim.
Överbefälhavare d´Hilliers hade redan den 20 juli på ångfregatten La Reine Hortense avseglat emot Åland. Han ankommer den 29 juli till Stockholm och sammanträffar där med den svenske kungen Oskar I och då han får underrättelse om att ångarna med landstigningstrupper ombord anlänt till Ledsund den 1 augusti, avreser han dit och anländer den 3 augusti. Man sätter då genast kurs emot Lumparfjärden.
Janses gård i södra Finby
Huset vi här ser i bild är den nya byggnaden som uppfördes år 1877 och man vet att den äldre gården stod längre ned emot vägen.
Janses gård är no: 4 i byn Finby som bestod av 11 gårdar. På bondgårdarna fanns även ett antal torp och i äldre tid fanns här två båtsmanstorp. Byn Finby ansågs vara en av Ålands stora byar och var indelad i den norra och den södra delen. Janses ligger i södra Finby och i denna del av byn skall alla dessa tusentals franska soldater slå läger på vardera sidan av Svartbäck. En av bataljonerna slår läger vid granngården Kuggens.
Janses gård är även känd ifrån en tragisk händelse under den ryska ockupationen av Åland åren 1714-1721. Då hände sig att tre små barn blev bortrövade till Ryssland och aldrig återkom. De var ensamma hemma och föräldrarna var på arbete på åker och äng.
Hit till gården anländer så den franske expeditionskårens ledarskikt varav högste chefen var general Achille Baraguaey d´Hilliers.
På gården Janses i södra Finby är det liv och rörelse, man arbetar från tidiga morgonen till sena kvällen med rågskörden. Denna sommar ger bra skörd, det regnade rikligt på våren och sommaren var glödhet, ja varmast i mannaminne. Hur i all friden skall man få rum med det franska garnityret? Måste vi flytta ut ur gården, vart, till något uthus eller upp i vindskamrarna? Vi vet inte vad de gjorde men jag antar att det blev problem.
I gården finner vi gårdsförvaltare Karl Johansson och hans maka Anna Stina Persdotter. De är barnlösa emedan deras enda barn dog år 1838 ej två år fyllda.
Anna Stina har sonen Karl Erik Karlsson ifrån sitt första gifte med gårdsättlingen Karl Eriksson som dött redan år 1833 och lämnar efter sig den nyfödda Karl Erik, då ej två månader gammal. På gården finns även Karl Johanssons bror Johan Johansson,båda födda på Mellangårds i Domarböle. Johan är nu dräng på Janses. Han är gift med Anna Ulrika och de har en två månaders gammal flicka Anna Matilda.
På Janses har alltid funnits starka kvinnor och Anna Stina Persdotter är en av dem. Hon ser till att gården lever vidare och har redan i dessa Bomarsundskrigets dagar i 20 års tid haft ansvaret för denna gård. Vi skall finna att även sonen Karl Erik skall se till att denna tradition fortsätter. Han skattköper gården år 1865 och blir storbonde. Längre fram i tiden skall en stor skara kvinnor föra odalmannens gärning. Vi vet i dag att vid 90 års ålder inviger en kvinnlig ättling en nybyggd ladugård på andra sidan vägen vilken står kvar än i denna dag.
Fransmännens högkvarter i Finby
Illustration Morel Fatio
Vi ser här den franske illustratören Morel Fatios ögonblicksbild ifrån det franska huvudkvarteret. Vi ser ett par av husen på Janses samt ett stort tält invid.
Vi ser granngården Sågars väderkvarn vilken var uppförd i timmer ända upp till taknocken. Ja man kan till och med skönja stockraderna. Denna kvarn nedmonterades på 1960-talet av dåvarande bonden på Sågars Lars Johansson.
Karaktärsdrag
Då man läser om och forskar om olika stora personligheter får man sällan en inblick i deras karaktärsdrag. I tidningen Papperslyktan av den 16.5. 1859 får man dock veta en aning om Hilliers lynne.
Där framgår att: År 1854 anförde Hilliers expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. Då Frankrike efter Orsinis attentat indelades i fem stora militärdistrikt erhöll han överbefälet i de västra distriktet med station i Tours.
Baraguaey d´Hilliers har ett ståtligt och krigiskt yttre. Han är soldat även i den mening att han hellre avgör sakerna med svärdet än förmedlar. På sin stränghet mot underordnade och sin ofördragsamhet mot jämlikar har han givit många prov.
I samma artikel berättas ytterligare: Sin insats i krig spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid andra sändebud använda till intrigspel, begagnade han till militäriska inspektionsresor, till betänkande över de turkiska stridskrafternas, till bästa användning och dylikt. Den första diplomatiska förveckling i vilken han råkade, gjorde han kort på det viset, att han lät säga sin motståndare, att den hand, i vilken han plägar hålla pistolen, hade Leipzig-slaget skonat. En längre vistelse i den turkiska huvudstaden blev därför onödig och han återvände till Frankrike. År 1854 anförde han expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk.
Bomarsundsberättelse
I kölvattnet av Bomarsundskriget finns många berättelser som i folkmun levat kvar länge. Följande berättelse är en av dem. Det berättas att en dag då den franska eskadern just ämnade lämna Åland får en gammal svensk soldat som finns på Åland vid denna tid för sig att uppsöka den franske generalen Hilliers. Generalen befinner sig vid tillfället på örlogsbriggen La Reine Hortense som var hans ståtliga fartyg vilken han ankom med till Åland. Soldatfarbrorn blir rodd ut till fartyget och får faktiskt träffa generalen. Generalen som var van vid att tiggare kom och frågade det ena och det andra gav honom ett mynt och trodde att mannen skulle vara nöjd med detta, men så var inte fallet.
Han frågar om det var något mera han kunde göra?
- Jo jag vill ödmjukast fråga om amiralen var med vid Leipzig 1813?
- Jo visst, men vad rör det er?
- Känner amiralen till en svensk soldat som natten efter slaget var på fälttjänst utanför Leipzig och där träffade en ung fransk officer med avskjuten arm och som höll på att förblöda?
- Vad säger ni, var det ni som tog mig i era armar och förde mig till franska sjukambulansen?
Nu sträckte sig generalen fram emot soldaten och ville omfamna honom.
- Ja så är det nådig amiral! Nu förde han handen till mössan och sade: Jag ville äntligen se er än en gång i livet, då vi då var varandra så nära!
- Ni gjorde rätt som beredde mig tillfälle att få avbörda någon del av min tacksamhetsskuld. Säg mig nu rent ut om det är något särskilt som jag kan göra för er!
- Det vore bra sade soldaten. Kunde amiralen hjälpa mig att få en egen stuga. Jag går nu på rote hos bönderna.
- Det skall ni få, var så viss på det men tag nu detta till en början, här är min börs! Ni får höra av mig!
Men amiralen hörde aldrig av sig. Han glömde sitt löfte för han hade troligtvis andra saker att tänka på.
Ja denna historia kanske är en av de många skrönorna som går om Bomarsundskriget.
Artikelkällor
Finsk Militär Tidskrift år 1884
Digitala tidningsbiblioteket
Familjer och gårdar i Sund
Slagits i Godby den 4 september år 2023
Johan G. Granlund
