lördag 24 augusti 2019

Stockstugor från Åland till Djurgården i Stockholm anno 1668







Gröna Lund på Djurgården i Stockholm

I min förra bloggartikel berättade jag om att man byggde kyrkor i Tranvik i medlet av 1600-talet. Att Iniö kyrka i Åbolands skärgård hade levererats därifrån kunde verifieras i gamla handlingar men uppgiften att Lumparlands kyrka även skulle byggts där är enligt hörsägen.

Då jag för flera år sedan sökte uppgifter över konstnär Louis Belangers arbeten stötte jag på följande häpnadsväckande uppgift. På 1660-talet levererades timrade stugor från Åland till Djurgårdsområdet i Stockholm. Kan det vara så att dessa hus även timrades i Tranvik? Detta skulle ju passa precis in i samma årtionden som kyrkorna byggdes för Iniö och Lumparlands församlingar. Hade Åland på den tiden en känd husbyggnadstradition alldeles som Sjökvarteret i Mariehamn i dag är känd för sin fartygsbyggnadskonst? Hur kunde man här ha uppnått ett sådant gott rykte att man vågade anlita dem för dessa viktiga husbyggen? Vad var det som avgjorde att man beställde hus så långt ifrån Stockholm, fanns det inte på närmare håll?






Utsikt från Hasselbacken över området vid Allmänna gränd på Djurgården och ut över Stockholm.
Oljemålning av Louis Belanger 1812. Konstnären står uppe vid nuvarande Hasselbacken och tittar ner mot Allmänna gränd.

Bilden ovan är från en artikel i Kulturvärden 1/02. Artikeln är benämnd Mjölnarens trädgård och är författad av konsthistorikerna Hans Landberg och Catrine Arvidsson. Den belyser på ett mycket intressant sätt hela utvecklingen av Djurgårdsområdet fram tills i dag. Då de flesta av oss någon gång besökt Gröna Lund eller besjungit Bellmans visor ligger området varmt i våra hjärtan och minnen.







Karta över området. I bildens mitt Mjölnarens trädgård i Djurgårdsområdet.
Området domineras i dag av nöjesfälts och tivoliområdet Gröna Lund.

I artikeln kan vi saxa följande: Vid mitten av 1700-talet hade Djurgården nästan helt tappat sin betydelse som kunglig jaktpark. Ön kom mer och mer att bli ett andningshål och ett nöjescentrum för den som ville fly storstadens smuts och trängsel.










Artikeltext enligt följande:
Att spåra Bellmanhuset och krogen Gröna Lund i arkivens källmaterial visar sig svårt, Bellmanhuset och den så kallade Mjölnargården är uppföda på samma tomt vars officiella namn enligt 1729 års numrering varit Trädgården 31. Vid några tillfällen kallas hela tomten Mjölnargården, men ingenstans i arkivmaterialet från tiden finner vi benämningen Gröna Lund.

Att de båda byggnaderna står på samma tomt och har samma ägare gör att de blir svåra att skilja i mantalslängder, taxeringslängder och annat arkivmaterial. Vi kan komma med antaganden och ställa upp hypoteser då det gäller Mjölnargårdens och Bellmanhusets äldsta historia men absoluta fakta är sällsynta och svåråtkomliga. Tomten och byggnaderna är emellertid intimt förknippade med Djurgårdsstadens historia och utveckling, och om den vet vi betydligt mer. Vi kan till och med sätta ett exakt datum - 14 september 1667 - då beslut fattas att lägga grunden till det som skall bli Djurgårdsstaden. Men historien börjar redan ett par årtionden tidigare.

Enligt 1644 års sjöartiklar skulle flottans manskap få fri sjukvård då de blivit sjuka eller skadat sej, i tjänsten. Ofta sändes de då till hemorten för att få vård i stället för att vårdas av kronan. men så småningom fann man det nödvändigt att uppföra en vårdinrättning i närheten av skeppsgården i Stockholm. Drottning Kristina skänkte så 1646 en tomt till Amiralitetet avsedd för just en sådan vårdinrättning - ett krigsmanshus - på Ladugårdslandet, men av olika anledningar dröjde det ända till 1667 innan bygget kom till stånd. Den 14 september beslöt Amiralitetets Krigsmanshuskassa
ATT BESTÄLLA ETT ANTAL TIMMERSTUGOR FRÅN ÅLAND, att uppföras som sjukstugor för båtsmän.

Nu hade tomten på Ladugårdslandet bytts emot en en tomt på Valmundsön, som Södra Djurgården då kallades. Tomten var en smal och bergig strandremsa utanför staketet till den Kungliga jaktparken. ÅRET DÄRPÅ 1668 ANLÄNDER TIMRET FRÅN ÅLAND och stugorna sättes upp i längor kring en stor fyrkantig gårdsplan just där Allmänna Gränd i dag möta Djurgårdsvägen. Amiralitetet anställde en barberare den tidens kirurg och ett par båtsmän avsedda för att fiska för de sjukas räkning.

Bara några år efter att anläggningen stod färdig kom den att fyllas till bristningsgränsen med sjuka och döende båtsmän. Förutom sjukhuset lät Amiralitetet uppföra ett antal båtsmansstugor som kaserner för hundratals båtsmän och annat folk som hade sin tjänst på Skeppsholmen. Kring 1680 överfördes flottan från Stockholms skeppsgård med båtmän och allt till sin nya hemmahamn - den nyanlagda örlogsstaden Karlskrona. Båtsmanskvarteren på Djurgården lämnades öde och skulle enligt reduktionen återgå till Kungl. Maj:t. Men Amiralitetet såg en möjlighet att tjäna pengar på att hyra ut tomterna och skaffade sig snabbt bekräftelse av Karl XI på att området var en donation som man själv hade rätt att arrendera ut eller sälja. Slut citat.





Bildtext
Utsikt över Djurgårdsstaden 1880. Allmänna gränd har ställts i ordning och breddats men kvarteret Trädgården som upptar bildens högra sida präglas fortfarande av en brädgård och skräpiga förråd. Det ryker kraftigt ur Mjölnargårdens två skorstenar och där bakom kan man ana Bellmanshuset och den förfallna trädgården.

Ehuru de från Åland levererade sjukstugorna i helhet nedmonterades på Djurgården och överflyttades till Karlskrona kan jag inte få fram ur artikeln men troligtvis. Intressant skulle vara att veta om även båtsmansstugorna timrades på Åland. I texten framgår att båtsmansstugor fanns kvar på området under lång tid, delvis förfallna.



Timrat i Godby den 25 augusti år 2019

Johan G. Granlund

fredag 2 augusti 2019

Det byggdes kyrkor i Tranvik på 1600-talet






Iniös nuvarande kyrka, byggnadsår 1798 - 1800

Som så ofta i min hembygdsforskning får jag komma med uttrycket "av en tillfällighet" så även med följande berättelse.

Jag råkade på nätet bläddra i en jultidning och får se en berättelse om en gammal kyrka i Iniö och där framgick att denna skulle varit byggd i byn Tranvik i Sunds socken. Då denna by är grannby till min hemby Finby och från Södergårds i Tranvik kom även min farmor, spetsade jag ögonen och läste vidare.

Artikeln var skriven av pastor Rafael Weckström och ingick i jultidningen Den signade dag och hade rubriken "Några reflektioner kring en skärgårdskyrkas öden":

Första gången ett kapell i Iniö omnämndes är år 1557 i samband med den så kallade "Silverskatten".
Iniö var sedan år 1554 ett kapell under Töfsala socken. Synbarligen åsyftade hävdatecknaren samma kapell, då han i "Inniö Kappells Bookh" från 1641 - 1738 förtäljer bland annat följande:









Inniö Kappells Bookh åren 1641 - 1738

Anno 1642 belf Medh Capell Bönderna aftald om edt Nydt Capells uphugningh, efter det gambla ähr aldeles förfallidt och ståår på et wådt rum at grifterna medh Watn fulla blefvo, ty opledhes en bewuemlig och Tår Plass, det Nya Capellet fattias skall, blev beslutit af sysslåman Eskell Jönsson i Söderby Capellet Opbyggt färdiigt skulle optingas på Ålandh, dit Eskel Jönsson i Söderby med Twenne Besutne män sig förfogande och Capellet färdit weggiarne medh rösten förtingat i Sundh Sochn och Tranwijk by för Daler koppar myndt och så som Penningar i Capellet inthet fulkombligen om Capellet skulle bettalas med i förådh fanns.





Förteckning över de fem Tranvikhemmanens skogsinnehav.
Att Tranvik by innehaft och har stora djupa skogar är i min hembygd allom bekant.  Men att de skulle varit kyrkobyggare i äldre tid är nog för de flesta en stor nyhet. Att de under 1800-talet byggde ett flertal segelfartyg är känt men inte kyrkobyggnader.

Här ser vi en skattläggningskarta med följande text.
Charta öfver En del af Tranwijk Byss Skog.
Uti Åbo Höfdinedöme Å=lands Härad och Sunds Sochn.
Genometrice författad år 1776 af Adolph Helleday


Det nya kapellet i Iniö timrades således på Åland i Sunds socken och Tranvik by. Stockarna fraktades samma år på fyra Iniöskutor till sin nya plats vid "Åsledahls Wijk, lithet uth ifrån Byin"
( nu Norröjen)

 Kapellet kostade 130 daler kopparmynt. Löjligt lite säga vi, men på den tiden var det en stor summa pengar för de fattiga kapellborna. I kapellets kassa fanns endast en bråkdel av summan men byns samtliga bönder, endast 34 obetydliga hemman, sammansköt en daler och 16 öre kopparmynt var.
För dem som ägde skutor var det även en hederssak att gratis frakta kapellet från Åland. med sitt nävertak, sitt enkla träkors på taket, sina små blyinfattade fönsterrutor och sin lika anspråkslösa inredning, kunde det ej på långt när mäta sig med fastlandskyrkorna men det var dock det dyrbaraste de fattiga kapellborna ägde.
Med rörande pietet och under stora uppoffringar gjorde de allt som göras kunde för att vidmakthålla sitt tempel.
Men snart skymde det till kväll i kapellets historia. Efter nära 150 års tillvaro var det så illa åtgånget av tidens tand att det måste ersättas av ett nytt.
Härom berättar hävdatecknaren bland annat följande:

-År 1790 den 1 Maij blev uti allmän sockenstämma gamla träkyrkan ansedd vara så bristfällig och förfallen att en ny kyrkobyggnad med första borde företagas. Och med nya kyrkans tillkomst hade det i Tranvik byggda Iniökapellet spelat ut sin roll.

Så långt Rafael Weckströms artikel.

För att få mera kött på benen i denna fantastiska historia sökte jag upp hembygdsforskare i Iniötrakten som kunde berätta mera. Men det visade sig inte så lätt att finna i första taget. Via vänner på Åland som jag visste kände till Iniötrakten fick jag så tag på en dam som tidigare arbetat som kyrkohere där och hon tipsade mig först Rafael Weckströms söner som kanske visste något. Efter många telefonsök fick jag så tag i dem båda men den kände inte till historian emedan de var så små pojkar då deras fader hade tjänstgjort i Iniö som kyrkoherde.
Därefter fick jag tag i en medförfattare till boken "Iniö skärgårdskommuns historia" Björn Öhman och han berättade att den artikeln handlade just om kyrkan som byggdes i Tranvik. Jag samtalade även med en annan hembygdsforskare i Iniö, Mats Eklund som berättade att han ofta besöker den gamla begravningsplatsen och sköter om träbalkarna runt om denna plats. Han berättade för mig att den gamla kyrkogrunden finns kvar i marken och att kyrkan var cirka 10 + 14 meter i storlek.

Var låg då platsen för den i Tranvik byggda kyrkan?
Om detta framgår i boken följande: Det nya kapellet restes på en plats cirka 500 meter norr om den nuvarande kyrkan i Norrby. Kapellet va beläget på en sydsluttning cirka 100 meter från stranden.
Kapellet övergavs år 1798 då den nuvarande kyrkan Sofia Wilhelmina byggdes. Namnet upptogs ifrån den vid samma tid nyfödda svenska prinsessan.
Kapellplatsen finns kvar omgärdad av träbalkar. Församlingsborna har fortsatt att underhålla sina sedan gammalt gårdsnoterade balkar.





Tranvik by sedd ifrån Byberget på Finbysidan, i bakgrunden Lumparn.
Fotografi, Anselm Sjöblad ca 1920


Med största sannolikhet byggdes även Lumparlands kyrka i Tranvik. Om detta finns en muntlig berättelse initierad av Axel Danielsson "Den fridsamme" i en av hans böcker. Däremot finns ingen skriftlig bekräftelse på detta. Även den kyrkan skulle ha fraktats på skutor över Lumparn men året för detta är osäkert. Min teori är att det var före "stora ofreden".
Vi skall titta närmare på Lumparlands kyrkas historia.





Lumparlands kyrka tillägnad aposteln Andreas.
Byggnadsår 1728
Fotografi Wikipedia

Här framgår följande om kyrkan: Ett kapell fanns tidigare i Lumparland och omtalas första gången år 1544 i samband med att Gustav Vasas män förde dess kyrkklocka till Kastelholms slott som vällingklocka. Denna kyrka skall ha stått nedanför kullen väster om nuvarande. År 1666 flyttades kapellet upp på kullen och detta andra kapell brändes så ned under "stora ofreden" 1713-23 av ryssen.

Kan det då vara så att byggnadsåret för den i Tranvik timrade kyrkan är 1666 då den flyttades upp på kullen. Det skulle stämma bra med byggnadsåret för Iniökapellet som var 1642. Traditionen var då säkert stark om Tranviksbornas byggnadskonst och man beställde helt enkelt kyrkan på nära håll endast några kilometer sjövägen över Lumparn.

Varför vet vi då så litet om denna byggnadstradition i Tranvik? Jag tror att mycket av de gamla Åland och dess minnen och traditioner försvann efter den stora flykten till Sverige under stora ofreden. Det som eventuellt fanns skrivet i saken brändes upp samtidigt som kyrkan och de människor som då före ofreden fanns i bygden kanske inte återvände.


Pastoriserat i Godby den 2 augusti år 2019


Johan G. Granlund