Plattertallen i Bomarsund

Plattertallen i Bomarsund
Fotograferad den 5 maj år 2016


Vi kan i Sund skryta med att vi haft två tallar som fastnat i historiens minnen och annaler.
Plattertallen i Bomarsund och Kullatallen i byn Kulla.

Dessa tallar hör till den art som i folkmun kallas "martallar". Varför mar? Båda dessa platser finns ju långt upp på torra land, kilometertals ifrån hav och sjö. I Sundsbygden finns mängder av dessa tallar. De växer upp, får en bred krona som söker sig tillbaka till markytan. Man kan faktiskt fråga sig om det är någon speciell slags tall. Varför vill inte tallens krona sträva upp i det blå, högt i skyn som den finska tallen på Salpauselkä ås? Den får ju god näring, ifrån åkerlindor och kobetens välgödslade marker! Eller beror det endast på avsaknaden av konkurrens från andra tallar? De växer ju oftast relativt enskilt.

Inte långt ifrån Plattertallen, ja bara ett par hundra meter norrut växer denna tall, i dag helt frodig, också den vill böja sig ned, återgå till markytan.

I april månad detta år företogs en provborrning av tallen för att eventuellt kunna utröna dess ålder.
Jag fick med mig skogsbruksingenjör Georg Blomqvist som i sitt yrkesverksamma liv arbetat i 35 år som skogsbruksinstruktör för Ålands Skogsvårdsförening.
Det visade sig att vi fick endast en 5 centimeters lång borrkärna av tallstammen. Både i ytan och längst emot kärnan var det ruttet. Men vi fick en bit att åldersbestämma och denna bit innehöll ca 30 årsringar.
Från en i dag välväxande tall på andra sidan vägen gjordes också en provborrning och det visade en ålder om ca 200 år.

Plattertallen sedd söderifrån. Den nedfallna stora delen ligger invid stammen.
Fotograferad i maj 2020

Stammens diameter cirka 60 cm

Här den 5 cm långa borrprovet vi lyckades få ur tallen

Med beaktandet att att stammens mått ifrån kärna till ytved var ca 30 cm får man antaga att tallens ålder ligger i spannet 250-300 års ålder. Detta med beaktandet av att den inte tillvuxit något på flera decennier.
Med allra största sannolikhet härstammar den ifrån och efter Stora ofredens tider, då ny växtlighet startade upp efter den tid då hela Sundsbygden nedbrändes åren 1714-1721.
Plattertallen har således sett många bemärkta människoöden. Den har sett kungar och ståndspersoner färdas under dess krona. Den stora allfartsvägen gick då över fasta Åland ned emot Bomarsund och bara ett stenkast ifrån tallen hittar vi Skarpgårdens husgrund, vars gårdsnamn för lång tid skulle bilda namn åt hela bygden.

På min hemgård Norrgårds i Finby, finns två Plattertallsliknande tallar. Denna fotograferades
på 1980-talet

I byn Kulla i Sunds kommun, fanns denna tall, stor och mäktig, även den med en nedåt suktande krona. Tallen är numera borta. Den var av samma art som Plattertallen. Bångarna har en  längtan att återfinna jorden, inte att sträva högt upp i skyn.

Kullatallen fotograferad i äldre tid.

I en nyutkommen bok utgiven av Ålands Marthaförbund, finner vi detta broderimönster.
Boken bär titeln: Korsstygn som berättar.

Här finner vi Kullatallen i broderiutförande. Enligt ett gammalt broderimönster finns denna tall som
i sitt mönster även hade några betande får samt ett lamm invid tallen.

Detta mönster tillställde mig etnolog Conny Andersson och han berättade att hans mor Gunnel Andersson använt detta då hon som ung broderade upp dukar och levererade dem till Hilda Jansson i Tranvik. Hilda sålde dem så vidare till olika affärer i Mariehamn. Dukarna köptes ofta av turister.
Mönstret avser otvivelaktigt Kullatallen, detta kan tydligt skönjas och likheten är slående.
Att mönstret skulle åsyfta Plattertallen är osannolikt. Jag har intervjuat många personer med rötter i Sund och de har aldrig hört talas om någon broderad duk med motiv Plattertallen.

Vid midsommartid år 2008 blåste Kullatallen "ikull" och i en tidningsartikel i Nya Åland finns en berättelse om tallen signerad Sara Othman.
Artikelns rubrik är: 400- årig historia föll omkull i blåsten.

Kullatallen som beräknats ha varit en ung planta när Gustav Vasa skidade mellan Mora och Sälen, ligger nu i hela sin längd och prakt över Norrgårds grusväg i Sund Kulla.
- Det är som en familjemedlem gått bort konstaterar markägare Benita Karlsson som bott på gården i runt 40 år.

På en metallplatta stod skrivet att tallen var fridlyst år 1968. Denna "fridlysning" fattades innan den nya lagstiftningen togs i bruk och var således bara en lokal rekommendation utan laglig grund påpekar landskapets experter.

Fakta och funderingar om Vårdträd och trädkultur på Åland
Text, foto och layout: Jens Harberg

I boken finns artiklar om olika träd på Åland. På sidan 60 återfinner vi stycket om Plattertallen i Bomarsumd.
Foto: Solveig Mörn.

Författaren benämner här felaktigt tallen som "Plattartallen" och han påstår också att "trädet är borta, men den är bevarad som ett kärt minne av många äldre Sundsbor".

Författaren framför även en teori om varför trädstammen växt på detta sätt. Det skulle härledas av att bussägarna krävde att grenar skulle tas bort under stammen så att deras större och större bussar skulle få rum under tallen. Detta kan inte stämma emedan jag sedan tidigt 1950-tal inte minns något sådant. Tallen hade aldrig några grenar som växte under stammen. Ett gammalt fotografi som tagits av Finlands försvarsmakt och dateras till år 1941 visar på en kal och helt kvistfri stam.




Tillplattat i Godby den 19 april år 2020


Johan G. Granlund

Jag mötte Lapp-Lisa, Hautaviita och Ampra-Sofi på ungdomslokalen Klippan

Ungdomslokalen Klippan i Sund Finby på Åland
Tidig 1900-tals bild, observera midsommarstångens placering och det invid varande "Kommunalrummet"
Fotograf Anselm Sjöblad


Då jag växte upp på Norrgårds i Finby var denna ungdomens samlingssal en medelpunkt för hela Sundsbygden. Här samlades man midsommaraftonen för att resa sin stång, ja den restes vid 22-tiden.
Karlar från hela Sund, kastade av sig kavajerna, såg till att pluntan var väl gömd under stenfoten, reste så stången på gammalt sätt med långa stänger lagda i ett kryss. Jag tror det var tre par stänger där fem-sex man stod vid varje stång. När stången så var uppe i den ljuva kvällen sjöngs unisont Ålänningens sång och barnen dansade ringdans.

Här hölls jubileumsfester, bröllop, födelsedagskalas, andelshandelsstämmor, folkskolans julfester, skördefester och utställningar, varudemonstrationer, politiska och religiösa möten.

Mitt allra första suddiga minne av detta hus var att ingången då var på östra sidan, alltså till vänster i bild. Jag minns en ribbad vägg till en stor garderob dit man inlämnade sina kläder. Minns att Gunnar Vine, ja så hette han, gårdskarlen för lokalen och dess allt i allo, tog emot kläderna och gav en lapp. Minns de mörkklädda männen som lätt alkoholpåverkade kände sig både vackra och modiga. När det bjöds upp till dans satte sig kvinnorna vid väggarna och männen flockades i hörnet vid ingången till salen.

Då det ställdes till med bröllop, vilket det gjordes några gånger per år, gick traktens folk, de som inte var bjudna, i kvällningen fram till lokalen och ropade ett flertal gånger "bruden uut, bruden uut"!

Så kommer då brudparet ut på trappen i applåder och till dragspelarens taktfulla spel går de runt ett par varv på backan. Dragspelare jag minns var Edgar Blomberg från Vivasteby och Bror "Boje" Eriksson från Vårdö.
Då skymningen lagt sig emot mörker kom dynamitsmällarna som dånade bakom huset. Kanske det var fråga om stubbomber. Ja, det var en märklig tid.

Till Klippan kom även sommartid olika sällskap med programuppvisningar från Sverige och fasta Finland. Det rörde sig om både profana och religiösa tillställningar. Frälsningsarmén, som denna tid hade en församling på Åland återkom årligen till välbesökta möten. Jag minns en pastor, välkänd och aktad i bygden, han hette Åberg. Vi barn kunde konstatera att han hade en stor bula mitt på huvudet.

I denna bloggartikel vill jag berätta om tre var för sig helt väsensskilda kändisar som jag än i dag minns från sina uppträdanden på Klippan. Det är frågan om Lapp-Lisa som sjöng Barnatro, Williami Hautaviita som böjde hästskor med tänderna och  hushållskonsulenten Ampra-Sofi som skramlade med kastrullerna och undervisade bygdens husmödrar.

Vi börjar med Lapp-Lisa

Lapp-Lisa i tidningen Se år 1948, sjungande sin Barnatro
Fotograf Lennart Nilsson

Anna Lovisa Öst föddes den 8 oktober år 1889 i Vilhelmina församling och dog den 27 april år 1974 i Hedemora. Hennes flicknamn var Vikström.
Anna Lovisa gifte sig med Johan "Jonte" Öst och de fick två barn.

Lapp-Lisa Öst
Här med gitarren i typisk Frälsningsarméposé, högt upp på bröstet.

En av hennes kändaste sånger var Guldgrävarsången, vars refräng låter:
Ja jag blev frälst, ja härligt frälst och jordens skatter får vem som helst
Jag byter ej bort, den skatt jag fått
För millioner, jag mår så gott

Anna Lovisa blev sedermera känd som Lapp-Lisa och verkade tidvis som frälsningsofficer. Hennes insjungning av den andliga sången Barnatro skulle bli klassisk.
Skivan såldes i över 100 tusen exemplar och hon uppträdde i hela Norden och även i USA.
Hennes repertoar bestod av över 800 sånger och hon gjorde 450 skivinspelningar.
Lapp-Lisa uppträdde i ett otal radio och televisionsprogram bl.a. i Hylands hörna år 1963.
Anna Lovisa är begraven på Norra kyrkogården i Hedemora.
I byn Mark öppnades ett museum över hennes gärning samt där restes en staty, vilka senare flyttades till centrala Vilhelmina.

En vårkväll i mitten av 1950-talet besökte Lapp-Lisa ungdomslokalen Klippan och jag var en av åhörarna.

Text till sången Barnatro

Williami Hautaviita drar bussar med tänderna
Foto ingående i en broschyr jag fick av honom på Klippan i slutet av 1950-talet.

Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten och skulle etablera sig som en kraftkarl av stora mått. Han lär ha vägt 150 kilo och en gång i veckan åt han 25 råa ägg. I medlet av 1940-talet for han land och rike runt och gjorde kraftuppvisningar så även på Åland där vi hittar honom i tidningen Åland av år 1952.

Rubriken är Stålman böjer entums järnspett med tänderna
Ett annat av hans paradnummer var att med bara tänderna böja hästskor raka.

Hautaviita slår in en spik genom en tjock planka med höger näve.

Om Hautaviitas levnadsbana som i starten var olycklig berättar Brita Sahlgren-Högnäs i en artikel i Sankt Olof av år 1981. Där framgår att William satt 8 år i fängelse för ett dråp som han ansåg sig oskyldigt dömd till. Den fulla sanningen kom också fram då en till Canada år 1929 emigrerad person erkände sig skyldig till dådet.

Williami Hautaviita dog år 1985

Jag träffade Williami Hautaviita på Klippan och minns hur han talade vänligt till oss ungdomar medan han lindade sina händer inför uppvisningen på scenen.
Informationshäftet har jag lyckligtvis bevarat i alla mina flyttningar och det ingår i min samling.
I denna blogg finns en längre artikel om Hautaviita på Klippan under fliken Hautaviita.

Ampra-Sofi demonstrerar produkter

Svea Enroth-Lindholm var en legendarisk hushållskonsulent i Svenskfinland på 1950 - 1960 talet.

I en artikel i Svenska Litteratursällskapets tidning Källan finner vi en artikel om hennes liv och gärning. Artikeln är skriven av Petra Hakala.

I artikeln framgår att Svea var utexaminerad lärare i huslig ekonomi från Högvalla seminarium och verkade i flera organisationer som Svenska Marthaförbundet i Finland och Nylands svenska lantbrukssällskap. Från 1950-talet till slutet av sitt liv 1969 fungerade hon som husmor och konsulent vid Finlands svenska köpmannaförbund.

Artikeln hänvisar också till en berättelse om hennes livsgärning i tidningen Kuriren under 1990-talet.
Där framgår att som ledstjärna för sitt arbete hade hon förbättrandet av husmödrarnas speciellt landsbygshusmödrarnas arbetsförhållanden. I sina skriverier och kåserier behandlade hon därför t.ex. kost- och hygienfrågor, rationella arbetsmetoder och husmödrarnas medbestämmanderätt i frågor som gällde hem, familj, gård och lantbruk. Hon betonade också deras yrkesstolthet och rätt till uppskattning och semester.

I en artikel i Vasabladet år 1967 konstaterades att hon i 36 år rest land och rike runt med sina varumässor, predikat, grälat och informerat.
I jubileumsartiklar och nekrologer i den finlndssvenska presssen framhölls Ampra Sofi som en färgstark och orädd talare med rapp tunga. Hon lämnade aldrig någon rådlös och uppskattades för sitt livliga temperament, hurtfriska manér och rejäla uppträdande.

Tidningen Landsbygdens folk konstaterar dock att "Ampra Sofi" inte drog sig för att "svinga sin signaturvinjett" brödkaveln över det hon fann värt att kritisera.

Jag mötte Ampra Sofi på Klippan en vinterkväll i början av 1960-talet

Jag kan tillägga att min far Bernhard hade på 1920 -och 1930-talet mött de svenska smörsångarna Bertil Boo och Harry Brandelius på Klippan. Han berättade för mig att Bertil kavlade upp ärmarna i den varma sommarkvällen strax före han äntrade scenen.


Uppstått på påskdagen i Godby den 12 april år 2020

Johan G. Granlund

Kolerafarsoten på Åland under augusti och september år 1854

Året 2020 skall gå till historien som det år då hela världen drog efter andan och upplevde den värsta farsot sedan digerdöden på medeltiden, koleran som startat redan på 1500-talet och spanska sjukan i början av förra seklet.
Om digerdöden finns ett stycke i denna bloggartikels slut.

Sommaren 1854 drabbades Åland med full kraft av koleran som skulle pina befolkningen under några veckors tid i augusti och september under det så kallade Bomarsundskriget.
Den hade visserligen redan året före gjort ett besök i bygden då drängen Pehr Lindholm från Norrgårds i Finby gård No:10 avlider i kolera i en ålder av 55 år 8 månader och 15 dagar. Gården är för övrigt min hemgård där jag själv växte upp. I september samma år skall två personer avlida i Skarpans  församling och 2 personer i Vårdö, alla i koleran.

Koleran som alltsedan 1500-talet skördat miljoner människors liv och i olika vågor vandrat runt i världen hade sin början i Indiska Ganges. På 1830-talet startade den så upp i Ryssland och kom till Åland därifrån via ryska soldater och leddes in i Bomarsundsområdet med sitt första fall i augusti 1853. Den nästlade sig sedermera in i den franska belägringskåren året därpå.

Man har frågat sig varför inte de brittiska soldaterna dog av koleran men en teori är att fransmännen använde brunnsvatten och åt av ortens mat medan britterna hade eget destillerat vatten med sig tack vare fartygens ångmaskiner. Britterna var dessutom oftast isolerade på fartygen. Huru många som avled inom den ryska garnisonen är för mig okänt.

Totalt räknar man med att i hela världen har koleran har dödat 100 miljoner människor.

Enligt hävderna avled i kolera på Åland 146 personer och skördade 556 franska soldaters liv, långt mera än de som dog i själva krigshändelserna. Samtidigt härjade en annan farsot, scharlakansfebern, mestadels i Vårdö kapellförsamling där 23 barn i åldern 1-15 år avled år 1854. I Sunds församling avled 5 barn och i Skarpans församling avled 8 barn. Alltså totalt 36 barn. Denna farsot har jag inte sett uppgifter på tidigare.
Scharlakansfebern skördade offer redan under år1853 då mestadels i Sund och 7 barn dog, i Vårdö Mickelsö avled 1 barn och i Skarpans församling 4 barn,


Ovanstående grav vi ser i bild får illustrera vår berättelse vad gäller kolerans offer i Sunds församling. Det är frågan om den i kolera den 30 augusti år 1854 avlidne Henrik Fager, sockensmed boende i byn Finby Estvik under gården Trögers. Han var en av de 58 personer som i sin aktivaste ålder fick sätta livet till för denna farsot inom Sunds, Skarpans och Vårdös församlingar.
Tilläggas kan så var Fager med största sannolikhet personen som anlade tegelbruket i Estvik.
Om hans verksamhet har i denna blogg tidigare omtalats i en artikel om tegelbruken i Sund.

Vi skall nu göra en titt i Sunds församlings bok för döda och begravna år 1854. Vi skall finna att koleran blommade upp i augusti och fortsatt till septembers slut, totalt ca 6 veckor, från den 17 augusti till den 29 september. Jag har även gått igenom 1855 års dödbok men inte funnit en enda avliden det året i kolera.

Från vänster läser vi ordningsnummer, dödsdag, begravningsdag, by, titel och namn, ålder, månad, dag äktenskap, man eller kvinna.
Vi skall finna att från Sunds församling avled i koleran totalt 47 personer, i Vårdö kapell 3 personer och på Skarpans 8 personer totalt 58 personer de flesta män i arbetsför ålder.

Den förste som skulle avlida i "cholera" i Sund år 1854 var Förra bonden på Finnby No: 3, (Daniels gård, uttalas Danels), Daniel Andersson i en ålder av 66 år, 10 månader och 3 dagar.

År 1854 avlider Bonden Johan Granlunds barn, Anna Carolina som den 5 augusti avlider enligt okänd orsak i en ålder av 6 månader och 25 dagar. Hon skall begravas den 8 augusti och det är då som Johan, min farfarsfarfar blir prejad av en fransk trupp och blir tvingad att visa dem vägen till Sunds kyrka. För detta får han närapå själv sätta livet till, får sitta i 15 månader i Åbo slottsfängelse tills han blir frigiven i en allmän amnesti. Dessa uppgifter framgår i de hovrättsprotokoll jag innehar.

Som nummer 49 i dödslängden avlider i cholera, den 30 augusti sockensmeden Henrik Fager från Finnby i en ålder av 44 år 7 månader och 4 dagar.

Den sist avlidna inom Sunds församling död i kolera är, Försvarskarlen Gustav Anderssons hustru Anna Cajsa på gården Björby No: 1, i en ålder av 61 år 1 månad och 22 dagar.

Totalt skall i Sunds församling i koleran avlida 47 personer under augusti och september år 1854.

Inom Vårdö kapellförsamling skall  i kolera avlida totalt 3 personer under september månad år 1854.

Avlidna i Skarpans församling år 1854.
I augusti och september år 1854 skall i Skarpans församling avlida totalt 8 personer i koleran.

Totalt avlidna i Sunds, Vårdös och Skarpans församlingar i koleran var 58 personer. Detta enligt kyrkböckerna. I boken Bomarsund och det ryska imperiets utpost i väster finns en förtjänstfull artikel av Anders Fagerlund. Där framgår att det skulle vara totalt 146 civila ålänningar som avled i koleran.
Siffran finner jag hög, trots att jag gått igenom endast Sunds, Vårdös och Skarpans dödslängder och funnit 58 avlidna i kolera. Detta område var de facto själva smitthärdens epicentrum.
Dessutom skriver han att de i kolera avlidna franska soldaterna skulle vara 700 emedan informationsskylten invid Bomarsunds gård omtalar 556 soldater.

De flesta av de 556 franska soldaterna som dog i koleran blev begravda i massgravar på i dag okända platser i närheten av Bomarsund men ett par av officerarna fick en ståtlig begravning. Här ser vi gravkullen för bataljonchefen i 2:a linjeregementet, Francois Jean-Baptiste August Millard de Montrion. Han avled den 28 augusti 1854 i en ålder av 47 år.
Graven finns några hundratal meter söder om Bomarsunds gårds bilparkering i mitten av en skogsö.

Invid parkeringen finns en informationsskylt med texten.. När koleran några dagar därefter utbröt i lägret avled ytterligare 556 soldater. Flertalet begravdes utan ceremonier och i dag finns ej några spår av dessa gravar. Över några officerare restes dock gravstenar.

En annan officer finner vi begraven invid Kuggens gård i Finby.
På gravstenen står, De Bauchamp 19 augusti 1854
Bild ur boken Oolannin sota, Det åländska kriget av Marta Hirn

I boken Glimtar över Åland utgiven år 1942, har "Den fridsamme", Axel Danielsson lämnat en berättelse. Han skriver om koleran följande: men inte för så många år sedan funnos i byn flera åldringar, vilka t.o.m. voro med och gjorde kriget, låt så vara som trosskuskar. Vi kunde nämna Daniel Danielsson, Gustaf Örlin och Gustaf Fagerlund. Den förstnämnde i trion körde i flere dygn koleraoffer, de sjuka till fältlasaretten, de döda till gemensamhetsgravana, av vilka det finns ymnigt i Bomarsundstrakten, men också annorstädes i grannskapet. det var obehagliga transporter, och om körsvennerna inte fått litet brännvin emellanåt, så hade de ej stått ut hette det. Slut citatet.

I Borgboda fanns vid tiden för koleraepidemin i Sund en 16-årig yngling som kallades "Borgboda Janne", Johan Lindholm hette han. Karl-Anders Lindholm i Högbolstad berättar att Janne fick i uppdrag att som trosskusk köra omkring i bygden med kolerasjuka soldater. Man hade ordinerat dessa att få komma ut i friska luften och detta skulle hjälpa hette det. Det resulterade i att även Janne fick en släng av koleran så att han under hela sin levnad åberopade dessa sviter och därför inte ansåg sig behöva deltaga i någon form av kroppsarbete på gården. Han blev i stället "skrivarkarl" och som sådan utförde han bouppteckningar och uppgjorde testamenten åt folk.

De som fick kolera avled ofta inom några dagar ja till och med fortare.
En historia jag hört i Sundsbygden var att en av trosskuskarna från norra Sund, lämnade hemmet på morgonen men kom aldrig hem till kvällen. Koleran hade tagit honom och han dog efter några timmar.

Allmänt om digerdöden.

Digerdöden härjade som värst i Europa åren 1348-1350 men hade redan 1334 startat i Kina och spreds via handelsvägar till Mellanöstern och Europa. Denna farsot var en zoonotisk sjukdom som sprids mellan människor och djur. Spridningen är antingen direkt via vektorer, förorenat vatten eller livsmedel.
Ordet "diger" härleds från fornsvenskans "digher" som betyder helt enkelt stor. I europeiska språkvarianter finns oftast ordet svart inlagt.
Under digerdöden förekom tre olika sjukdomsformer, böld, lung och blodpest. Dödligheten i böldpesten var 30-70 % meden i de övriga var den oftast 100 %.

Men trots att den började i Kina fick ändå Europas judar skulden. Då den bröt ut i Frankrike påstod man att judarna hade förgiftat brunnarna och de fördrevs. Här ser man tydligt mönstret i århundradenas förföljelser av det judiska folket som kulminerade i förintelsen.
Man beräknar att digerdöden skördade en tredjedel av Europas befolkning och  cirka 100 miljoner människors liv globalt.

Ett fenomen som inträffade under digerdöden var de vandrande Flagellanterna. Vilka var de?
Detta brödraskap inledde sin verksamhet redan på 1200-talet i orten Perugia och spreds inom Europas länder. Man trodde att genom kroppens gisslande "latinets flagellare" kunde man uppnå syndernas förlåtelse. Dessa bröder vandrade så runt på vägarna och slog sig blodiga.  Sällskapet förbjöds sedermera år 1417 av Vatikankonsiliet.


Gisslat i Godby den 1 april år 2020


Johan G. Granlund