Sunds kyrkas ringmur, i dag närapå en halv kilometer lång.
I år 2020 års utgåva av Sanct Olof hade jag förmånen att få införa följande artikel som jag här för den som inte införskaffat boken ännu vill delge.
En dag för länge sedan stiger i land på någon av de åländska öarna en representant för den nya kristna tron. Det var någon som talade om Jesus Kristus "Vite Krist"
Om denne budbärare kom i enkla kläder eller om han kom med myndig stämma får vi aldrig veta.
Ett är i alla fall säkert, han kom i "Vite Krists" ärenden. Han predikade och han döpte. De nyvunna i sina nu påsatta vita kläder primsignades. Den nya trons stigar upptrampades och man vandrade vidare i helt nya banor. Man byggde sig ett tempel, ett kapell, för att förrätta sin gudstjänst. Var det i Lemböte, på Signilsskär, eller på Kökar det allra första kapellet byggdes? Fanns det små kapell invid farlederna som i dag är helt bortglömda? Med största sannolikhet någon av platserna invid den gamla segelleden mellan Scandinavien och Balticum. Kung Valdemars segelled.
Helgedomarna som sedan kom att byggas på fasta Åland placerades invid de gamla begravningsplatserna för de dödas minne, de vi i dag benämner forngravfält. Då den nya tron lärde att vi en dag skall uppstå och träffas igen i himmelen brände man inte de döda och lade urnan med askan i gravhögar ovan jord, utan kroppen jordfästes och grävdes ned till ett visst djup för senare uppståndelse.
Den åländske historieprofessorn Mats Dreijer framlade i tiden teorin att innan de mäktiga stenkyrkorna byggdes på Åland, fanns på den platsen först en träkyrka. Rester av sådana finns visst i marken under kyrkors stensockel. Man har även funnit benrester från kristna gravar under dem.
Runt dessa kyrkor begravde man således sina döda och denna plats, kyrkogården, skulle inhägnas. Den skulle skyddas från tama och vilda djur. Några sådana skulle inte få finnas där för att gå och böka omkring. Ja den skulle även skyddas ifrån självspillningar och mördare. Självspillningarna fick bödeln och spömannen ta han om. Likens plats var ofta Röda Kon i Lumparn, Självspillningarnas kroppar fick bli örnmat eller varg och rävföda.
För några år sedan började jag tänka på just detta med kyrkobalkar och bogårdsmurar. Vad menas med dem? Lite längre fram skall jag försöka klargöra detta.
Jag hade hört att socknens bönder i äldre tid hade ansvar över denna inhägnad och att den var väl ansad och omskött. Var hade Norrgårds i Finby sin lott att sköta på Sunds kyrkogård? Jag försökte höra efter i kyrkans kansli om där fanns någon gammal förteckning men man kunde då inte ge ett klart svar.
En vårkväll detta år gick jag igenom gamla Sanct Olof-böcker. Ja, för att söka efter något helt annat. Plötsligt föll mina ögon på en artikel av kyrkoherde Paul Pettersson i 1968 års utgåva. Där berättade han om en gammal kassa-och krönikebok som då fanns i Sund kyrkoarkiv. Det var en mycket gammal bok vid namn "Liber Templi Sundensis" från år 1651.
Av denna framgår indelningen av socknens bönders skyldighet att ombesörja skötseln av "Kyrckiobalkarna" i Sunds församling. Wow, tänkte jag, det var ju det jag så länge sökt efter! Visserligen hade jag sett några rader ur den i boken Ålands kyrkor Sund och Vårdö, men inte då fattat större intresse för den. Jag kontaktade då församlingen och fick klarlagt att denna fina bok, numera fanns i Ålands Landskapsarkiv så jag styrde mina färder dit en dag i sköna maj. Ja, jag fick faktiskt speciallov att komma i Coronatider.
Liber Templi Sundensis, tar oss med i Sunds församlings kyrkohistoria ända från 1636
Boken som förutom att vara kassabok kan även ses som en diger krönika och allmän information om Sunds församling, dess kyrka och prästgårdens olika hus. Den omfattar 264 foliosidor i halvfranskt skinnband. Av boken framgår att den inköptes den 17 juni år 1651 till "Kyrckian" för 4 daler och 16 öre.
Den kyrkoherde som först fick uppdraget var Martinus Clementis och han verkade i församlingen från 1651 till 1656. Han efterträddes av Bryniel Magni Kiellin fram till år 1675. Bryniel Kiellin efterträddes av Laurnetius Kiellin ( troligen den förres son) fram till år 1695. Den siste i raden av bokförare var Salomon Alanus, sedermera kyrkoherde i Jomala som titulerar sig "praepositus Alandiae" - prost av Åland.
Utifrån verifikat som sparats fanns underlag för kassabokföring bakåt i tiden från år 1640 ja faktiskt ända från 1636. Man skulle sedan mycket stilrent pränta uppgifter ända fram till år 1719.
Kyrkobalkarnas omvårdnad finns under två årtal, 1642 och 1679. Vi ser här 1642 års indelning.
Där framkommer att huvudportens skötsel, den västra, handhades av Kastelholms slott och med det förstås samtidigt kungsgården. Den östra porten handhades av två gårdar ifrån Lövö i kapellförsamlingen Vårdö. Därefter börjar emot väster de olika byarnas ansvarsområden. Här ser man två kolumner, den ena byns mantal och den andra för antal famnar i kyrkobalken som skulle skötas. Hade byn 3 mantal ansvarade man för 3 famnar, (en famn var 1,78 meter). Den östra porten ombesörjdes märkligt nog av två gårdar från kapellförsamlingen Vårdö nämligen Lövö. I 1779 års bok framkommer det att den sköttes av två gårdar från Töftö. Portarna benämndes även i äldre tid för "stigluckor". Dessa var av olik slag men hade ofta en överbyggnad med varierande takkonstruktioner.
Vad menas då med mantal? Ja, kort sagt var det en skatteenhet och förklarade gårdens bärkraft och avkastningförmåga. Utgångspunkten förr var att en gård om 1 mantal skulle kunna föda 1 familj. Som måttstock tog man inte gårdens storlek i första hand utan tog även i beaktande dess odlingsbarhet och avkastningsförmåga, om där fanns skog och fiskevatten. Innehade man en gård med bördig lermark eller bestod den av mo och sandjordar?
Detta var förhållandet under 1600-talet men denna regel ändrades undan för undan så att man längre fram i tiden började tala om 1/4- och 1/8-dels hemman.
Den "transkriberade" renskrivna listan ifrån år 1642 över Sunds sockens byars ansvarsindelning.
"Ordning om Kyrckioobalckar i Sund, Anno 1642;24 Augusti Begynnandes wid Westra porten och sedan Nårr omkring, Uthi hwilken fömäldes huru mycket hwar Bonde håller Then Westra porten håller Slottet, Then Östra Porten hålla 2 mantal i Löfuetöö"
I äldre tider, från år 1804 infördes i Sverige en lag att kyrkogårdsmurar som hopfogats med murbruk borde skyddas med en träkonstruktion. Dessa konstruktioner fordrade kontinuerlig skötsel emedan vatten inte fick tränga in i muren och spränga sönder den vintertid. På Åland finns ingen kyrkogårdsmur i dag som har en ovanliggande träkonstruktion över stenmuren och efter kontakt med domkapitlet i Borgå har jag inte heller därifrån fått bekräftat om sådana finns på fastlandet.
Runt vissa kyrkor fanns en "bogårdsmur" helt i trä och en sådan finns ännu i dag vid Lumparlands kyrka.
Vad menas då med kyrkobalk?
Under tidig medeltid var kyrkobalken den lagtext som reglerade socknarnas skyldighet att bygga och underhålla kyrkan. Märkligt nog har man även med tiden börjat benämna kyrkans inhägnad för "kyrkobalk".
För mig har det som sagt varit av intresse att utröna var min hemgård Norrgårds i Finby hade sin andel av skötseln. Enligt bomärkesforskaren Göran Dahl i Saltvik hade de olika gårdarna sina bomärken inhackade i muren och han har en gång lokaliserat några sådan i Sunds kyrkas ringmur.
En del stenar har märken av borrhål
Med beaktande av var i muren Finby hade sin andel, det vill säga efter 59 famnar (105 meter) anade jag på ett ungefär byns ansvarsområden i den bortre änden av den dåtida muren, alltså ganska nära vattenposten invid källaren Detta innebar att eventuella bomärken för Finbys del är borta eftersom muren senare ombyggdes dvs. förflyttades längre emot öster och norr.
För mig har det också varit intressant att få en uppfattning om hur stora mängder stenar vi här har att göras med. Var togs dessa stenar och hur kunde detta gå till? Vad gäller antal kubik kan man något så när räkna ut mängden. Vid en inspektion av nuvarande mur, visade det sig att den är cirka 500 meter lång och dess bredd mellan 1,0 till 1,4 meter samt dess höjd varierande mellan 0,7 och 1,4 meter. Den mur som fanns vid dagbokens tillkomst var ju knappt hälften så lång som i dag. De stenar som finns i dagens kallmur är till största delen sedimentära stenar tagna ur de lösa ytskikt som finns i de åländska bergen. I mitten av muren finns de mindre stenarna och man kan på vissa ställen även se rester av den gamla murens stenar som har brukrester på sig.
Då jag en höst för några år sedan sökte lingon i norra Finbys skogar, norr om byn, fann jag en mängd märkliga stensamlingar på den sluttande bergskanten. Det var frågan om ett tjugotal på ett litet område norr om Krokhärvorna och Lortmyra äng.
Mina tankar vandrade runt. Varför dessa uppallade stenblock? Dessa kan inte var så placerade av naturen. Där låg stenblock i varierande storlek, med tre eller flera stenar undertill, detta kan bara förklaras med att man avsiktligt anordnat detta. Tog man vara på dessa block under sommarhalvåret, stoppade upp dem med några småstenar, för att senare under vintern forsla bort dem med häst och släde? Hem till gårdens olika behov, diken, husgrunder och trappstenar och även för underhåll av kyrkoringmuren. Jag fann där ett tjugotal sådana stenplattor, stå väntande på att någon hämtar dem. Detta på ett litet område. Tankarna gick vidare. Stenar till kyrkan, till Kastelholms slott. Enorma mängder som allmogen släpade fram till de värdsliga och kyrkliga myndigheternas byggen. Tusentals ton stenar för murar under århundradenas gång.
Fotografi taget av Anselm Sjöblad före dess brand 1921.
På bilden kan man se den nuvarande muren emot norr för den utvidgade begravningsplatsen.
Stenar ligger löst på området inför murbygget.
Observera den bostadsbyggnad som fanns sammanbyggd med ladugården uppe vid landsvägen.
Grundplattan till denna finns kvar ännu i dag.
Sundskvinnor sittande på "kvinnosidan"
Signats i Godby den 12 januari år 2021
Johan G. Granlund
