söndag 24 februari 2013
fredag 22 februari 2013
Glo eller klo?
Etiketter:
Bomarsund,
Lokalhistoria,
Ortnamnsforskning
tisdag 19 februari 2013
Sunda fotbollskillar från Sund
Etiketter:
Fotbollshistoria,
Idrott Finby,
Lokalhistoria,
Sund
söndag 17 februari 2013
Sankt Petersburg den stora staden
En jättestor julgran vid Nevski Prospekt |
Staden ligger vid Nevaflodens utlopp i Finska viken. Floden slingrar sig som en orm igenom staden. En mängd kanaler genomkorsar staden.
Stora bostadsområden Runtom staden har enorma bostadsområden uppförts, med tiotusentals innevånare i varje byggkomplex. Här har finländska byggbolag varit etablerade sedan lång tid tillbaka. |
Den mäktiga Isakskatedralen Klippt och skuret den 17 februari år 2013 Johan Granlund |
fredag 15 februari 2013
Bör roderkommandot ändras?
tisdag 12 februari 2013
Fina Finbyungdomar
Finbyungdomar i tidstypiska kläder från tidigt 1900-tal
Bilden vi ser här finns i många Sundshem och är troligtvis ett av Anselm Sjöblads arbeten.
Anselm arbetade vid sidan av sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri, även som bygdefotograf i Sund och med ateljé i sitt hem på Trögers i Finby.
Då jag en dag satte mig ned i Ålands Museums forskarsal bläddrade jag i en fotopärm och fick då se detta fotografi men en hänvisning till att det gällde ungdom från Mångstekta i Sund. Fram med papper och penna för det visste jag att inte stämde. Jag hade detta fotografi hemma och min far hade något år före detta nedtecknat personerna på bilden.
Denna bild fanns även för något år sedan i Ålandstidningen för identifikation. En person ville veta vem personerna var på fotografiet.
Jag kontaktade då kvickt redaktionen för jag hade namnen på så gott som alla i min album.
De är räknat från bakre raden från vänster till höger:
Alfons Karlsson, från Branders i Finby,
Karl Johansson, ("Andersas Kalle"),
Fanny Granlund (gift Woivalin i Ämnäs)
Paul Lindholm, från Rosténs i Finby,
Hilda Karlsson, från Smedsböle, (Ida Granlunds syster)
Hilja Lindholm, från Rosténs i Finby, (Pauls syster)
Hilja Lindholm, från Rosténs i Finby, (Pauls syster)
Okänd,
Okänd,
Elvira Karlsson (gift Johansson) "Göstas Elvira"
Erik Karlsson från Smedsböle, ( Svens bror),
Anni Granlund (gift Holmgård),
Runo Mattsson ( Aldur Mattssons bror)
Vasilius Wilhelmsson (kallades Vassa),
Mittersta raden från vänster,
Mittersta raden från vänster,
Elna Mattsson, ( Alfons Branders syster),
Abel Lindholm, från Domarböle, (Borghills far),
Einar Sundman, ("Mattas Einar"),
Willehard Mattsson, handelsman i Finby,
Sven Karlsson, ("Smedsböls Sven"),
Sittande från vänster,
Sittande från vänster,
Elsa Karlsson, (gift Sjöblad) från Trögers i Finby,
Ida Karlsson, (gift Granlund, Norrgårds i Domarböle),
Okänd
Nattredaktionen den 12 februari år 2013
Johan Granlund
Dragspelsminnen
Några tankar om dragspelet
Då jag blev ombedd av Tage Eriksson, ordförande för Ålands Dragspelsklubb att år 2008 skriva klubbens historik slog jag genast ifrån mig, nej, nej, nej, jag vill inte, kan inte och hinner inte! Efter en tids funderande mognade i alla fall mitt beslut, jag försöker tänkte jag.
Jag vill här återge historikens inledning.
Ålands Dragspelsklubb fyller i år 50 år, vi ber att få gratulera!
I oktober år 1988 skrevs en tidigare historik inför klubbens 30-års jubileum och denna finns medtagen i detta kompendium. I en ödesdiger brand förkom en mängd av klubbens handlingar så denna historikdel är en kopia av originalhistoriken som avslutades med orden: I dag firar vi 30 år och vi hoppas att denna fina gemenskap skall vara i många många år framåt med dragspel och dragspelsmusik i högsätet.
Författarens åstundan har med råge infriats. Här nedan följer ett sammandrag av de 20 därpå följande årens intensiva spelövningar och uppträdanden............
Jag fortsatte så historiken med en redogörelse över alla övnings och speluppträdanden under dessa år.
Hur skriva en historik?
Då jag funderade över hur jag skulle lägga upp historikens övriga delar luntade jag lite i Ålands Accordionklubbs och andra klubbars historik och "knöck" en idé om att lägga in en liten personlig touch i början, som jag hittade ett exempel av från en vänförening. Författarrinnan där berättade då lite om hur hon som hustru till en speleman, kom in i den klubben och dess kvinnosektion. Då tänkte jag mej att berätta lite om mitt inträde i Ålands Dragspelsklubb, lyder som följer:
I Finbys grannby Vivasteby fanns en dragspelare som hette Edgar Blomberg. Han var ganska många år äldre än mig men vi var mycket tillsammans under min ungdomstid. Vi jagade hare och räv vintertid, sköt änder i Laaksos och Övre viken. Jag hjälpte mycket till med arbetet på gården. Edgars föräldrar var otroligt vänliga människor och jag trivdes på gården.
Edgar i unga år med sitt pärlemorglänsande knappdragspel
Edgar i unga år med sitt pärlemorglänsande knappdragspel
Fotot tillhör familjen Blomberg i Vivasteby och vänligen tillsänt mig.
Här ser vi Edgar med sitt troligtvis andra dragspel. Han har här sitt namn infogat i dragspelsbälgen. Detta var mycket vanligt på 1940 och 50-talet. Vi ser ett annat knappspelspel i bildens nedre hörn. Detta kan vara hans första knappspel.
Fotot tillhör Alfons Dahl, tillsänt mig av Conny Andersson.
Här sitter en ung Edgar Blomberg på trappan vid Blombergs i Vivasteby. Detta är förmodligen Edgars första dragspel i pianosättning. Edgar berättade en gång för mig att han ångrade att han sålde spelet till mejeristen i byn Lindblom. - Sälj aldrig ditt första spel sade han, du ångrar dig! Han skulle sedermera övergå till knappspel, ett klokt beslut. När man en gång lärt sig knappspelets fingersättning är det mycket lättare sedan att spela alla typer av melodier. Du har lättare att forma fingrarna i accorden och tangenterna ligger närmare varandra. Dessutom är tangenternas placering oftast lika i de olika tonarterna, sade Edgar åt mig.
Här ser vi Edgar med sitt troligtvis andra dragspel. Han har här sitt namn infogat i dragspelsbälgen. Detta var mycket vanligt på 1940 och 50-talet. Vi ser ett annat knappspelspel i bildens nedre hörn. Detta kan vara hans första knappspel.
Fotot tillhör Alfons Dahl, tillsänt mig av Conny Andersson.
Här sitter en ung Edgar Blomberg på trappan vid Blombergs i Vivasteby. Detta är förmodligen Edgars första dragspel i pianosättning. Edgar berättade en gång för mig att han ångrade att han sålde spelet till mejeristen i byn Lindblom. - Sälj aldrig ditt första spel sade han, du ångrar dig! Han skulle sedermera övergå till knappspel, ett klokt beslut. När man en gång lärt sig knappspelets fingersättning är det mycket lättare sedan att spela alla typer av melodier. Du har lättare att forma fingrarna i accorden och tangenterna ligger närmare varandra. Dessutom är tangenternas placering oftast lika i de olika tonarterna, sade Edgar åt mig.
Edgar var en mycket anlitad speleman på Åland och sina spelkompisar värvade han från granngårdar i byn. Han var min första idol förutom de man kunde höra av i radion för televisionen kom ju in lite senare.
Här ser vi hur Edgar och hans spelkompis, grannen, Erkki Heinonen äntrar en öka för bryggan vid en spelning någonstans i Sund. Villiga händer har alltid funnits som vill bära spelmännens kappsäckar. Spelmännen var kungar som man såg upp till.
Båda ovanstående fotografier tillhör Marita Mattsson i Sund Persby.
Mina allra första minnen från ungdomslokalen Klippan härrör just från de tillfällen då det var Andelshandels "Karonka" jag så hette stämmorna som anordnades på våren och dessa avslutades med dans. På stämman avhandlades först verksamheten under fjolåret. Därefter följde kaffe med flere sorters bröd. Birger Strandell hade alltid sin filmprojektor med sig och nu släcktes alla lampor och man fick se en film om rörelsens fabriker och dess verksamet. Därefter visade farbror Birger alltid en barnfilm, oftast en Kalle Anka, och jag minns ännu hur vi unga skrattade så magen värkte.
Efter allt detta städade man så undan alla bord och bänkar och så följde några magiska minuter innan dansmusiken skulle börja.
Ridån går upp och där står han, den väldige mannen Edgar Blomberg. Aningen rödlätt i hy och hår och med en väldig högernäve som smattrade fram toner från det pärlemorglänsande vita knappdragspelet. Det var valserna Svinnsta skär och Arholma valsen, tangon Tangokavaljeren och Tango för två osv.
Vi smågrabbar står nyfikna invid scenen och blickar upp mot den gungande stora spelmannen med det bländande leendet som ömsom till höger ömsom till vänster fångar de hänförda dansande parens blickar. Just detta ögonblick, då en speleman med sitt dragspel serverar ett fullständigt 7-accord är för mig oslagbart.
Då jag var 13 år köpte mor på avbetalning från Reymers musikhandel mitt första dragspel. Det var ett östtyskt Weltmeister pianospel. Det var förstås Edgar som lärde mig de första stapplande stegen. "Nu tränar du basen "umpapa, umpapa" tillsammans med höger handens diskant så kommer jag på lördag och lyssnar på dej, sade han. Det var förstås värst i början att få basanslagen att harmoniera med diskanten. Edgar var ju som sagt knappdragspelare så jag fick inte då den rätta fingersättningen för pianodragspel och detta har hämmat mig lite under åren. Jag övade och övade och en dag kunde jag ganska många låtar.
Mor Ilmi med sin kusin Urho från Amerika |
Efter en tid köpte min kusin Bengt ett knappdragspel, så nu fick jag ställa upp som handledare för honom i början. Förstås var det ju Edgar som stod för det mesta. Min mor var dock emot att jag skulle spela dansmusik så jag fick passa på och öva det när hon inte hörde.
Med tiden blev Bengt längre kommen än jag i dansmusiken. Han och en annan kompis i byn Göran Dahl gick ihop och fick en del spelningar i trakten. Jag minns ett bröllop de spelade på i Sund Kulla. Jag cyklade dit och lyssnade på dem från landsvägen.
Så gick åren, mitt dragspel stod i skrubben. Jag sålde det till en skolkompis i byn men efter några år ångrade jag mig och bad att få köpa det tillbaka och det gick han med på.
Ett litet tips: Sälj aldrig ditt första instrument, det ångrar du en dag!
En bit in på 1980-talet plockade jag så fram dragspelet igen och började öva. Nu hade jag köpt ett större spel och en bekant från Sund Aulis Lind, som faktiskt spelat många år med Edgar berättade att han var med i Ålands Dragspelsklubb och jag var välkommen med och börja öva med dem. Jag gjorde så och det beslutet har jag aldrig ångrat. Här ordnades kurser för nybörjare och lite längre komna så jag deltog i dem. I övningslokalen i Godby lågstadieskola var det övning varje tisdagskväll och man kunde välja mellan att vara med i A eller B-laget som vi skämtsamt kallade grupperna. Som spelledare fungerade under alla mina år i klubben Rainer Karlsson. En säker notspelare som aldrig "stapplade"
Under Lasse Sundbloms ledning fanns det en grupp som övade avancerad fingersättning och accordsanalys.
Då jag deltagit i B-laget några månader frågade så en dag spelledaren Rainer Karlsson mig:
Du kan väl komma med i vår grupp? Sagt och gjort så blev det. En kväll frågade han mig: Brukar du sjunga något numera? Nja, ibland, men vad gäller det? Jo, du kan börja sjunga med till vår musik. Så blev även det och under många år var jag så klubbens sångare. Jag har med glädje fått vara med och sjunga vid inspelningen av den första kassetten och sedermera bandningen för CD "Sommar på Åland"
Dragspelshistoria
I historiken ville jag så lägga in lite dragspelshistoria.
Om dragspelet i allmänhet kan man ur Wikipedia, läsa följande:
Dragspel, som även kallas dragharmonika eller handklaver, är ett luftdrivet fritungeinstrument. Ljudet frambringas av små genomslående metalltungor, likt munspelet och orgelharmoniet. Det första dragspelet konstruerades år 1822 av Friedrich Buschmann.
Det vanliga dragspelet finns av två sorter, knappspel där diskanten spelas med små runda knappar, samt pianodragspel som har pianoklaviatur i diskanten. På bägge sorterna är basen konstruerad på samma sätt.
Ett fullstort dragspel har vanligen sex rader med knappar på vänsterhandsldelen ( i basen ).
När en kanpp i de två inre raderna trycks in ljuder endast en ton medan övriga basknappar ljuder som ett helt accord ( dur-, moll-, 7-, respektive dim-ackord ligger i varsin basrad. Vissa dragspel har dock melodibas, vilket innebär att endast en ton ljuder när en basknapp anslås oavsett rad. Dragspel med melodibas kallas acordion. De som spelar klassiska musikstyken på dragspel brukar hålla sig till sådana.
Små dragspel brukar ofta kallas för durspel. En variant av dragspel som är vanlig i tangomusik hete "Bandoneon". Bägge dessa sorters dragspel ger toner från samma knapp, beroende på om man trycker ihop eller drar ut bälgen. En Concertina är konstruerad på detta sätt, som f.ö. tillämpas även för munspel, som ger olika toner för "sug respektive blås". Dessa små instrument hålls enbart mellan händerna, till skillnad från de större dragspelen, som p.g.a. sin tyngd måste hängas upp på musikantens axlar med remmer: "ryggsäck" på magen.
Dragspel, både stora som små durspel, är vanliga i svensk fulkmusik och gammeldansmusik. det förekommer också inom countrymusiken, samt används av många dansband. Dragspel förekommer också i mycket stor omfattning i den slaviska folkmusiken och i kulturen som finns i de berörda länderna.
De mest berömda svensktillverkade dragspelen är de av fabrikatet Hagström.
Ett musettdragspel är byggt med parallella stämmor för varje ton, där den ena stämman avsiktligt snedstämts en aning upppåt, och den parallella stämman en aning nedåt. Dragspelet får med detta stämningssätt en alldeles speciell klang. Musettedragspelet har i Frankrike varit typiskt för enklare danslokaler. ( Musette är i egentligen en säckpipa ) Denna stämmning kan jämföras med spikpianots.
Inom så kallade "finkulturella" kretsar, som ofta hyllat klassisk musik, såg man länge ned på dragspelet och den musiken. En ryktbar dragspelshatare var den svenske musikern Sten Broman. på senare tid har emellertid dragspelet fått höjd status, och det finns numera särskilda dragspelsklasser på flere av Sveriges musikhögskolor.
Dragspelet på Åland
Sjöman med handklaver. Invid i mitten styrman Johan min farfar. |
Att exakt veta när det allra första dragspelet kom till Åland är i dagens läge omöjligt att få reda på. Troligtvis inkom de första enradiga spelen till oss via de sjömän som seglade på världens alla hav och i hamnarna hörde detta då nya instrument spelas på hamnkrogarna. Då man studerar gamla sjömansporträtt ser man att väldigt ofta är det någon av besättningsmännen som sitter med ett spel i famnen. dessa fotografier finns i mängder från 1880-talet och framåt.
Sjöman med dragspel, Atte Granlund i mitten och Mathias Granlund längst till höger. |
Det finns åtminstone två vetenskapliga avhandlingar i detta ämne som vi kan titta på. I Åländska Odling av år 1987 finns en uppsats av Erik Lindholm bennämnd "Spelmanstraditioner i kommunen Sund på Åland 1910 - 1950". Lindholm skriver att: Dragspelet utvecklades i början av 18-hundratalet och man antar att det under 1860-talet hade utveckilats och började bli allmänt bland vanligt folk. Här spelar säkert väckelserörelsernas motstånd mot fiolen och en alltmer utvecklad serieproduktion in. Den första notisen om dragspelets existens på Åland finns från Finström där en viss Emeli Stålborg (född 1840) tjänade hos sin syster i Tärnebolstad och "ville mest spela harmoni" Detta skulle ha hänt på 1860-talet. Lindholm skriver vidare att: Före 1920 hade dragspelet i Sund en begränsad spridning. Det var främst en och tvåradiga spel som sjömän hämtade hem från sina seglatser. På danser kunde inte dragspelet konkurrera med fiolen. På ungdomsföreningens lokal Klippan var dragspelet till och med portförbjudet under de första åren som lokalen användes. En markant avvikelse finns dock i Kastelholmsområdet där dragspelet tvärtemot i övriga delen av kommunen först efter 1930 befästa sin ställning.
Efter 1930 börjar fiol och dragspel tillsammans sköta dansmusiken. Att dragspelet vann terräng berodde till en del på att nya spel utvecklades, som var större och bättre än de gamla en och tvåradiga.
I Åländsk Odling av år 1986 finns en uppsats av Per-Ove Högnäs "Dans och spelmän på Kökar - tradition och förändring i en åländsk utskärsbygd" Där skriver Högnäs: När dragspelet blev allmänt känt och om dess utbredning på Åland vet man i dag mycket lite om men sannolikt infördes instrumentet hit i ett tidigt skede. Sjömän spelade dragspel. Dragspelet var huvudinstrument vid danserna på Kökaar endast under två decennier. Från slutet av 1930-talet, när det första ungdomshuset byggdes, fram till 1960-talet då man började att leja dansorkestrar bortifrån. Det finns uppgifter från början av 1900-talet och framåt på personer som spelade dragspel eller "Harmoni" som det ofta kallades, men vid danser var det nästan uteslutande fiolmusik.
Annons i Tidningen Åland. Ålands Dragspelsmästerskap den 22 februari år 1959.
Dessa dragspelsmästerskap anordnades ett flertal tillfällen på Åland under 50-talet även på Solbacka.
Arrangör är här Ålands Dragspelsklubb.
Det har ordats om kyrkans inställning till instrument i olika tider och att både dragspel och fiol betraktats som djävulens speldosor. En märklig omständighet är den att inom den s.k. frikyrkan har dragspelet sedan länge använts flitigt vid ackompanjemang. Undertecknad minns från min barndom huru Frälsningsarméns uniformsklädda kvinnor och män spelade Concertina på Klippan och i olika bönehus spelades dragspel i det s.k. strängbandet. En pastor Bertil Lindstedt och en Viking Eriksson i Mariehamn spelade dragspel så det ekade i väggarna.
Dessa typer av instrument har jag dock aldrig sett inom ramen för den s.k. folkkyrkans verksamhet på Åland.
Satt på pränt i instrumentet "Lapptoppens" diskant den 12 februari år 2013
Johan Granlund
måndag 4 februari 2013
Mickel Olofson från Feela i Persnäs, kunglig sekreterare
Skattläggningskarta för Persnäs från 1765, nuvarande Norra Bomarsund. |
I medlet av 1500-talet, året är okänt, föddes i Persnäs på torpet Feela en person som i Svea rike gjorde en enastående och formidabel karriär. Hans namn var Mickel Olofsson, eller Michill som han i ett brev till Axel
Oxenstierna kallar sig. Mickels födelseuppgifter är okända och om hans uppväxt är än så länge outforskat. Det är endast nämnt att han hade gått i latinskola.
I Svenskt Bibliografiskt lexikon finns en diger biografi över hans verksamhet och där säges att han härstammade från Åland och hade fädernejord där.
Svenskt biografiskt lexikon, Lars Olof Skoglund
I Upplands Fornminnesförenings tidskrift av år 1876 säges att han är begraven i Börje kyrka i Uppland. Hans änka fick behålla Sommero på Föglö oh Fåröö i Sunds socken på Åland.
I urkunderna ha Mickels hemgård fått många olika namnbetekningar såsom Feela, Fählä, Fula, Fälö, Fårö, Fählöö samt Färöö.
I ett tingsprotokoll från 1641 sägs att "Fula" är ett hemman om 112 jordmarker som salig Michail Ollson fordom sekreterare, år 1641, hade i Possession och tog utlagorna av. Vidare sägs att varken före eller efter det året "nutit uthlagorne af" Fählöö hemman vilka årligen till Castelholms Slot årligen kombne.
I gamla skattläggningskartor kan man se utmärkningen av Feela och undertecknad anser att det borde legat i
närheten av Palmroos fastighet. I området finns husgrunder med till synes enormt tjocka väggar.
I en skattläggningskarta från 1765 över Persnäs står Feela som no 96. Vidare framgår "Fählöö torp och åkergjärdan av sandjord bestående, finnes ej heller av Hans Hansson upptecknad, men berättas vara uppodlat av no 80 Skogshop".
En annan uppgift gör gällande att Feela är den gård som sedermera blir Skarpgården, alltså det nuvarande Bomarsunds gård. Denna gård skall senare hysa många personer med förnamnet Olof. Frågan är alltså om det var Feelafolket som då utvidgade sina domäner.
Vi rör oss alltså i de gamla trakterna som hette Persnäs, ett byområde på nordöstra sidan av de s.k. Finbyvikarna. På 1700-tals skattläggningskartor ser man att här gick postvägen mellan Sverige och Finland och från kartan kan man tydligt avläsa att man kallade vägen för "Sunds Gränden". Detta romantiska namn passar väl in i den underbart vackra trakt där tre bondgårdar Lagmans, Persnäs och Skarpgården ståtade i solnedgången tillsammans med de små torpstugorna som låg däromkring. Befolkningen i detta område fick vid den ryska annekteringen 1810 riva husen, ta sitt pick och pack med sig och flytta till Saltvik.
Hur kommer det då sig att lantmätarna ända in i sent 1700-tale skrev "Sunds Gränden" trots att vägen senare gick ner till Bomarsund? En gränd åsyftar ju någon väg som slutar vid ett visst ställe och man får fara tillbaka. Så var det i äldre tid. Sunds Gränden slutade vid Skarpgården. Den väg som vi i dag ser går över Versslätten och vidare ned mot Bomarsund fanns inte i äldre tid, Området var för låglänt och bönderna drog sig i det längsta för att anlägga kavelbroar. Vägen gick alltså runt vikarna och slutade vid Skarpgården men namnet Sunds Gränden fanns länge kvar i folks medvetande.
I en artikel i tidningen Åland skrev undertecknad en artikel om Michel Olofsson, vilken finns i kopia i denna blogg. Artikeln berättade om Michel Olofsons verksamhet utgående från Svenskt Biografiskt Lexikon. Denna biografi är skriven av Lars Olof Skoglund och finns i band 25 under Mickel Olofsson på sidan 491. Bokserien finns i Mariehamns Stadsbibliotek.
En senare utkommen bok även den införskaffad till Stadsbiblioteket, "Den skoningslöse", finns en biografi över Karl den 9-de, författad av Erik Petersson. Här upptas även den roll Mickel spelade i flera tiotals år under den omtumlande tid då arvet efter Gustav Wasa satte sina djupa och blodiga spår i Sveriges historia. Mickel var i högsta grad en central figur i alla dessa skeenden. Under rubriken: Karls nyordningar läser vi att: Under sin tid i Nyköping hade Karl omgivit sig med ett furstligt råd som haft ett visst inflytande i styret av hertigdömet. Mest att säga till om hade dock ett antal ofrälse sekreterare. När Karl blivit kung fortsatte han på den linjen - han lät ofrälse eller lågfrälse sekreterare få stort inflytande i centralregeringen i Stockholm på bekostnad av högadeln. Av de ofrälse sekreterarna som kung Karl hade i sin tjänst var förmodligen Mickel Olofsson den mest inflytelserika. Han var jämnårig med Karl och kom ursprungligen från Åland. Som skrivare hade han börjat i Karls kansli i Nyköping i början av 1570-talet och arbetade upp sig till sekreterare år 1585. Unde striderna mot Sigismund var Mickel O, Karls mest förtrogne anhängare, och han användes av Karl som medlare mellan riksråden och Sigismund.
När kung Karl reste över till Estland sommaren 1600 reste Mickel med som chef för fältkansliet. Mickel fortsatte avancera då Karl övertagit kungamakten år 1603. Mickel hade fått stor makt i riket men adlades märkligt nog alddrig. På så vis kunde Karl fortfarande ha kontroll vöer sin sekreterare. Mickel får räknas som den mest representativa av de herrar som hade Karls förtroende. Under hösten 1609 var Karl svag och låg till sängs. Regerandet fortsatte i hans namn men det var mest männen runt omkring som fattade de löpande besluten. Karls trogna skara av sekreterare med Mickel i spetsen har tagit över det mesta av det löpande regeringsarbetet. De visste vad kungen ville i de viktigaste frågorna och kunde därför agera i kungens namn.
Jag vill i detta sammanhang referera till en annan bok "Uppkomlingarna" av Svante Norrhem. Den handlar om kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige. Denna bok finns inte på Stadsbiblioteket men kan fjärrlånas.
Här har Norrhem djupdykt i de olika handlingar och brev som finns bevarade och Mickel finns omnämnd på ett flertal ställen.
Att "Skriva till Kungs" är ett välkänt uttryck från gamla Sverige. Detta var inte alla gånger så lätt och många tog därför omvägar via hans sekreterare, ja ibland via sekreterarnas bekantas bekanta. Allt för att uppnå så snabb behandling som möjligt.
Bland olika typer av ärenden nämner Norrhem att ca. hälften av ärendena gällde privata oh rent triviala ärenden och den andra hälften statsangelägenheter. För att uppnå så stora fördelar som möjligt använde man ibland kanaler som ledde fram till sekreterarna som i sin tur skulle tala med kungen säger han.
I ett fall nämner han om huru en brevskrivare gått via två mellanhänder för att alls komma fram till Mickel. I ett annat fall ville en Karl Horn att sekreterare Mickel skulle lägga ett "gott ord" hos Hertigen för en viss ryttmästare. Mutor var inget okänt fenomen denna tid. Man ansåg det vara lönande att först betala en sekreterare emedan han hade möjlighet att inverka på ett visst beslut.
I genmälet efter Mickel Olofsson sägs att han var smidig i alla sina kontakter, en klog och slug man, som visste hurhan skulle agera i alla lägen. han äverlevde alla utrensningar och var den ende av de ofrälse sekreterarna som fortsatte sin tjänst hos Gustav II Adolf och märk väl, han började sin karriär hos Johan III som tidigare stod i konflikt med kung Karl.
En fråga man ställer sig är hur en person kommande från så enkla förhållanden och endast gått i latinskola, kunnat uppnå en sådan makalös position denna tid. Utgjorde närheten till Kastelholms slott en språngbräda för den kloke pojken? Det är en fråga vi aldrig får svar på.
Mickel Olofssons grav ligger mittemot högaltaret i Börje kyrka i Uppland. I kyrkans gravförteckning står:
här under ligger begraven:
Erligh Wälwiljs ok Welbetrodd man: S Michel Olofsson: KON MAY och RIJKSENS SECRETERARE hvilken i Herranom afsomnade den 4 juni 1615.
Nedskrivet den 4 februari år 2013
Johan Granlund
Karttexten lyder:
Geometrisk Charta öfver Persnäs som är ett utbygge av Persby.
Med flere dess med Interessenter, uti det Så Kallade Gränden
Beläget på Åland och Sunds Sockn Afmätt Dels uti Junii och Dels uti Julii Månader år 1765
AF Anders Norrstedt
Tager Emot Sam=fälte Skogs=Betes= och Utmarc=hen Til den så Kallade Sunds Gränden.
Vägtext: Allmän Byväg till Persby ifrån Allmänna Post och Landsvägen genom Persnäs.
Vattenbeteckningar:
Del Af Frisk Siön
Östra=elleer norra= Siöwyken Kallad
En Del Af Frisk= Siön
Norra Wiken Kallad
Gränsbeteckning:
SkifteInägor, Samt Finnbys uti Sunds Sockn Möta
Mickel Olofssons grav, Börje kyrka i Uppland |
Mickel Olofssons namnteckning på ett brev till Axel Oxenstierna |
Etiketter:
Bomarsund,
Hjältedåd,
Kartor Åland,
Kungliga sekreterare,
Lokalhistoria,
Mickel Olofsson Åland,
Politik,
Åland
lördag 2 februari 2013
Ilandflutna namnbrädor i Föglö skärgård
Här ovan ser vi några namnbrädor som flutit i land i Föglö. Det är Jölner, Julie Michel, Japan och Thurö.
Då man arbetar med något uppslag är det lätt att man halkar in på sidospår. Så även i detta fall.
Jag höll nämligen på och försökte få uppgifter om champagnevraket som jag tidigare i denna blogg redogjort för. Då stötte jag på uppgifter om andra förlisningar och namnskyltar som fanns i sjöbodar runtom på Åland.
En dag såg jag i en av lokaltidningarna en artikel angående ett informationsmöte om champagnevraket. I artikeln berättade skepparen Henrik Karlsson att då han var intendent för Ålands Sjöfartsmuseum hade från Föglö inlämnats en namnbräda med namnet Julie Michel. Denna namnbräda kunde vara intressant för forskningen runt vraket. Jag läste med intresse och tog sedermera kontakt med museet angående skylten. De kunde då inte på rak arm säga om de hade den men skulle undersöka saken. Efter ett tag återkom Anna Grönblom per mail och berättade att de har hittat namnbrädan.
Hon berättade dessutom att av Henrik Karlsson har hon fått uppgiften att namnbrädan inlämnats år 1995 av Ingvard Lievendahl. Den hade tidigare hängt upp och ned i en sjöbod. Donatorer var ett par systrar från Björsboda som äger boden tillsammans.
Jag började då studera tidningsuppgifter ur det Digitala Tidningsbiblioteket för tiden 1830 -50. Åren runt 1940 fanns uppgifter om att ett handelshus i Riga, Mitchel & Company ett antal år levererat mycket vin och champagne till Finland. Annonser om detta fanns även i huvudstadens tidningar samt för Viborg stad. Där annonserade man "Änkan Qliquets champagne" ett antal gånger. Efter ett tag upphörde annonserna.
Anna Grönblom gjorde även en kontroll i Lloyds register i London men något fartyg med det namnet hittade hon inte. Jag hade även kontakt med registret med samma resultat. Skepparen Ole Lundberg har även bistått i efterforskningarna genom att kontrollera med London Metropolitan Archives. Däremot hittade han en efterföljare med namnet Julie Michel i American Lloyds register, en bark med tysk flagg. Fartyget var ombyggt i Rostock 1861 och besiktigades senast i Philadelphia 1869. Kan detta vara arvtagaren till namnet efter att galeasen förlist? För att hitta denna nål i höstacken får man ha stor envishet och god fantasi.
Jag är av den åsikten att namnbrädan till det mystiska s.k. champagnevraket finns eller har funnits omhändertagen i Föglö. Vi vet av musibyråns informationer att galeasen sjönk rätt ned med fören före och att akterspegeln blåste ur emedan denna är försvunnen. Med den också namnbrädan. Detta vrakgods har med allra största sannolikhet omhändertagits av Föglöbor och en riktig skärgårdsbo bränner inte upp en namnbräda utan han hänger upp den ovanför dörrposten till antingen hemmet eller i någon sjöbod. Denna namnbräda återfanns ju även i närheten av haveriplatsen. Av utseendet att döma är det en typisk galeasbräda.
Vi jobbar vidare i frågan.
Även historien om Jölner är intressant men på ett annat sätt. I krönikor utgivna av Föglö Hembygdsförening,
Föglö 2 och Gammalt och nytt i Föglö berättas om omhändertagna namnbrädor i vattnen runtom Föglö. En av artiklarna berättar att den kände författaren Arvid Mörne en dag gesökt Klåvskär och där funnit namnbrädorna efter Japan och Mjölner. Jag kontaktade då ägaren till ifrågavarande stuga bosatta på Föglö och unga herren i huset kunde inte på rak arm säga vad som fanns i sjöboden men lovade mig att vid nästa besök där titta efter. Han återkom efter en vecka och sände mig per mail fotografiet av namnbrädan Jölner.
Vad var nu detta, skulle det inte vara Mjölner?
Nu till Wikipedia. Där framgick att båda dessa namn är tagna ur den fornnordiska mytologien. Mjölner var åskguden Tors hammare och Jölner var ett annat namn för hans fader Odin. Odin eller Oden, Jölner, var krigs, skaldekonstens och julens gud.
Då kommer vi till frågan, hur kunde Mörne minnas så fel, hade han tillfogat ett M då han skrev ner berättelsen eller hade någon sågat bort bokstaven M då man hängde upp den i sjöboden? Så der det inte ut emedan hörnen är lätt avfalsade och snittytan ser lika gammal ut. Dessutom blir det då för långt avstånd mellan bokstäverna.
I alla fall blev arkivpersonalen glada på Sjöfartsmuseet emedan de nu hade uppgifter varifrån namnbrädan för Japan kommit till museet. Någon Jölner hade de då aldrig hört talas om.
I publikationen Föglö 2 omtalas namnbrädorna för Japan och Thurö. Nu meddelade man på museet att de hittat skylten för Thurö. I det Digitala Tidningsbiblioteket hittade jag en hel del uppgifter om fartyget. Det var ett danskt skonertskepp som seglade mycket på Östersjön och Finska viken. ända fram till 1910. Det försvann sedermera från skeppslistorna och förlisningsåret var troligen detta.
En dag meddelade Anna att de hittat en namnbräda till med namnet Ilmatar. I skrivande stund kan jag inte hitta en bild på henne. Denna har flutit i land på Prästlandet i Föglö och omhändertagits där någon gång efter första världskriget. Donator var en kvinna från Skogboda. Sageskvinnan berättar att namnbrädan hängt på en väggen i en sjöbod i Bredvassa i Föglö Prästlandet. Sägnen säger att skutan gick under med man och allt.
Namnbrädan skänktes till museet år 1988.
Nedpräntat den 2 februari år 2013
Johan Granlund
Etiketter:
Föglö,
Kökar,
Lokalhistoria,
Namnbrädor på båtar,
Sjöhistoria Åland,
Örlogsbriggen Andromeda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)