söndag 24 februari 2013

En dag i Ivan Bernhardovitj Granlundovs liv

Elis sover i godan ro


En kall dag i januari vaknar jag upp och dagen börjar som vanligt med kaffe utan bröd.
Apparaten ställs in på normalkopp, vänta tills den malt de kubanska kaffebönorna och sedan "kloink kloink sssssss" strilar den goda drycken ned i koppen.

Därefter är det dags att väcka Elis, ja hon heter så. Hennes sömnbehov är omättligt. Det är en riktigt stor bamse "rysskatt" med Sibiriskt påbrå, och med angora hår likt en "karbus". Ja ni får bereda er på att jag blandar in lite ryska ord nu och då här.

Hur fick då Elis sitt namn? Jo, då "korskan" sorry katten var en unge, funderade mor i huset tillsammans med dotter Anna vad den skulle få för namn. I radion spelades just då Rod Steward,  "Alice", så det blev Elise i dagligt tal Elis. I våra svenska öron ett pojknamn.
Elis e klok, man skall akta sej för att ta fram kappsäcken för då sticker hon och gömmer sig.


Mina nytvättade byxor


Håhåjaja så är man då människa igen. Min kropp behöver en stor stark koffeindos varje morgon.

Det är dags att plocka ut grejorna ur bykmaskinen som jag glömde i natt. Och vad finner jag här då? Kalsongerna jag köpte i januari av "Belaruskan", ja så kallar vi dehär gatuförsäljarna från Vitryssland som varje vecka slår upp sina tält i vår stad och breder ut sina kläder på borden.


Jo, jag tackar jag, ena benet kortare än det andra och dessutom är det vänstra benet mörkare än det högra! Nåja, inget att klaga över, det är bara att dra ut tyget lite så kanske det blir återställt, och färgen är det samma med för det är inte så många som ser dem ändå.
Kalsongen kostade ungefär 2 euro.



 
proppskåpet utanför vår dörr


Joohan! Skall du gå och knäppa upp proppen i skåpet, det är  helt svart i köket säger vännen. Motvilligt öppnar jag dörren och öppnar skåpet till ormboet. Jag har lovat mig själv att bara byt lampor i lokalen. Några elektriska montage har jag slutat med efter att jag var nära att hälsa på Sankte Per före julen. En kabel som sades vara död skulle jag vika åt sidan och så small det till och hela lokalen blev svart.
Elis arbetsplats


Så börjar då arbetsdagen för oss alla i familjen. Vännen skall till sina butiker på jobb . Elis tar hand om datakommunikationerna, ja det skall ju betalas räkningar och svaras på e-post. För att inte tala om att gumma ut all skräppost. Och jag har lovat att fara och handla lite grönsaker och middagsmat.



Ja, vilken av affärerna skall jag välja på i dag då? Skall jag ta Okey med 40 kassor eller?



Hemmabutiken nån kilometer ifrån. Ett "magasin" liknar det. Jo rätt, så heter denna typ av affär på ryska. Här finns de flesta basvaror. Men att betala tar lite tid för du skall berätta vad du har i kundvagnen för det finns inget rullande band här inte. (Obs, kassörskan i morgonrock). 


På väg hem kom jag på att jag glömde grovt salt, jag tror jag stannar här vid "butkan" och frågar  om hon har.



Väl hemma in med varorna i kylskåpet, så ringer telefonen. Det är vännen som ringer från jobbet. Joohan kan du fara till Media Markt och köpa en sladd till min Apple? Det är bara dom som har vad jag behöver!

Ja, här ser ni butiken. Stor som två hela fotbollsplaner. Här finns allt som har sladd och som går med elström.


Jag hoppar in i bilen för hemfärd. Vägen är i dåligt skick "kaputt", hem till byn. Den sista biten mot hemmet är svår. Snart får vi nog byta stötdämpare fast bilen är bara lite över ett år gammal. Man får kryssa mellan tusentals gropar i vägen såsom bilden visar. 
Här har någon privatperson ledsnat på eländet och helt enkelt slängt några tegelstensbitar i gropen från trunken.
Två gånger har vi fått punktering inom ett års tid. Rejäla smällar var det. Första gången sprack hela däcket så det fick slängas. Bulan i fälgen gick inte heller att laga. Senast var det bara på vippen att vi kört åt hemvete. Snödrivorna längs med en asfalterad väg hade smält och tagit vägbanan med sig. Vi kapade igenom kärret i 90 och så small det igen. Den resan försenade vi med 6 timmar och fick åka bärgningsbil hem.

Jag kom på att jag glömt en grej i garaget. Här ser ni cirka 500 garagen i rad. Vilket var nu vännens igen?


Priviet Elis, (hej)! 

Väl hemkommen väntar Elis på mig. Hon gillar inte att vara ensam för länge i lokalen.
 Nej Johan, nu är det dags att fixa lite mat för vi skall på vinprovning i kväll.
Jag är nu så glupsk så jag tror jag lagar lite "Galupski" ja det är kalops.



Vännen är sommelier och vi har blivit inviterade till vinprovning av den stora leverantören. Italienskt vin i glaset. En del spottar ut det och andra sväljer det. På plats ca. tusen personer. Glasen var slut då äntligen slapp in i restaurangen. Vi tog då resolut två använda glas och diskade upp dem i tolettrummet.
Sjas darovni (skål)!

Ja det här var en av mina dagar i Sankt Petersburg i nådens år 2013.

Dasvi Danja (Adjö)!

Memorerat den 24 februari 
Johan Granlund

fredag 22 februari 2013

Glo eller klo?

Skattläggningskarta över Persnäs näset år 1799

Här ovan ser vi en vackert kolorerad karta över Bomarsundsområdet som det tedde sig i slutet av 1700-talet. 
Vid besök på Riksarkivet i Stockholm våren 2011 hittade jag denna kartserie som består av flere olika upplagor av kartor över området. Denna karta är egentligen en uppdatering av lantmätare Joh. Granells karta från 1786 som i sin tur härleds från Hans Hansons kartografi över Sund och Persnäs området år 1650.
Vi får vara stolta och glada över detta Hansonska arbete i Sund för hanslutförde aldrig kartografin över hela Åland emedan han blev kommenderad till fasta Finland.

 
Nå vad har då denna karta för samband med rubriken? Jo för att mitt i kartan ser vi Gloträsket som det såg ut i äldre tid på Persnäs näset vid Svinesund.

Onsdagen den 20 februari 2013 ingick en artikel i Nya Åland om ett vägnamn i Lumparland, Gammelklovägen. Ortsbefolkningen ställer frågan vad namnet egentligen betyder. Frågan går då vidare till namnvetare Leila Mattfolk vid svenska avdelningen på Institutet för inhemska språk i Helsingfors. Enligt Mattfolk härleds slutled - klo  i ortsnamn ibland från kloliknande platser. Hon säger vidare att dessa platser oftast är sänkor och odlingar i dem.

Jag slår då upp ordet klo i samma instituts lista och läser följande om det:
Klo, i ett 20-tal namn på sänkor el.dyl. Enstaka namn på -klo som förekomma på Åland. Betydelsen av klo är oklar, mumera är tänkbart att namnen har åsyftat kloliknande platser, ex. Kärringklo i Sottunga.

Då jag läser vidare i listan och söker upp glo läser jag:
Relativt vanliga är också namn på -glo, som uppgår till inemot 600 namn i alla delar av området, de flesta i Skärgårdshavet, exx. Laxglo i Kumlinge, Bockholmsglo, Mjäldgloet i Föglö och Bredskärsgloet i Brändö. Ordet glo har angetts vara levande i dialekten för "grund vik eller infjärd" (FO). Orterna har i allmänhet legat långt inne i land och liksom det gamla Gloet i Helsingfors tidigt blivit uppgrundat. I äldre tider har många av dem utan tvivel varit små infjärdar med flera inlopp.

I ett mess i en av lokaltidningarna skriver "pensionerad sjöman": Klo är nog en avledning av Glo i artikeln om Gammelklo i Lumparland.
Personligen så håller jag med honom. Det måste nog vara något misstag som begåtts av någon kartograf i tiden.
 Men det återstår att göra forskning i saken. Hur benämdes platsen i gamla skattläggningskartor, storskifteshandlingar, domböcker och syneprotokoll?

Vi återgår till kartan över Persnäs näset.

Emedan texten är lite svårläslig vill jag delge den till er, eller om vi säger så: Jag skall försöka göra det.

Charta öfver Pärsnäs- Persby och Wifwaste Byars Näsäng. Sunds Sokn på Åland af Åbo och Björneborgs Läner författad år 1799 af  Eprahim Johan Granell

I väster ser vi Svinö Sund och i öster Persnäs Grändens ägor taga Här Vid.
I söder hittar vi: Gin Wärcka Wiken
I öster ser vi antecknat: Draghagen och Skarpans Lindor.
Draghagen betecknar troligtvis en plats för halning av båtar mot land.

I norr ser vi, Finby Ström med bron över strömmen. Invid läser vi, Sikvarpet och torpet intill heter Strömstorpet med sina uthus.
Väster om bron har vi Finby Äng på denna sidan.

I mitten av kartan ser vi Glo Träsket med Glodiket som mynnar ut i Svinö Sund.
Invid diket ser vi Rörvassa, troligen en plats där man tog vass för uthustaken.
Vi ser Svinö skogen. Denna del av området var längre bak i tiden en avskild ö. Numera finns namnet kvar i Svineör som ligger några hundratal meter ute i Lumparn.

Den text som finns inne i Glo Träsket lyder:

Glo Träsket, som i afseende till 1650 åhrs charta finnes afritad ansegligen igenlandadt och har gått från Salt Sjön Swinö Sund hwarefter nu allenast befinnes ett dike. Lika så har samma Glo sträckt sig upp till Dragshagarna.

Denna plats användes troligen fordom som ett ställe där man halade upp sina båtar.

En text som kanske förbryllar är beteckningen Persnäs Grändens ägor Taga här Wid.
I äldre tid benmndes Persnäs området som Persnäs Gränden. Detta efter att vägen från Träsk emot Skarpans gård var en återvändsgränd. Den slutade vid gården. Denna tid fanns ingen väg emot Bomarsund som tillkom långt senare mot 1670-talet då postvägen började gå till denna plats. Tidigare gick alltsedan medeltiden den stora landsvägen över Åland emot Delvikområdet och Mångstektasidan för vidare färd emot Vargata. Detta kan vi se i Hans Hanssons karta över Finby och Persnäs från år 1650.

Kartograferat i Godby den 22 februari år 2013

Johan Granlund

tisdag 19 februari 2013

Sunda fotbollskillar från Sund

Sunds IF fotbollskillar på utfärd till Geta.


Vi ser här en trevlig bild av ett fotbollslag  från Sund, eller skall vi säga Finby.
Exakt när fotot är taget vet jag inte men tippar på sent 30-tal eller tidigt 40-tal.

För en del år sedan införde jag denna bild i Ålandstidningen  för att om möjligt få reda på var bilden är tagen. Det visade sig då att en läsare kände igen platsen, det var från Geta. Jag minns nu inte byn var de spelade i men det kan kanske någon läsare tipsa om igen.

Bussen de färdades i var troligtvis Felix Karlssons buss för vi kan läsa Bomarsund på bussens sida.
Felix var far till Bertil "Putte" Karlsson som körde buss i många år även han mellan Mariehamn och Bomarsund.

Vi kan försöka oss på en identifikation.
I bakre raden från vänster står Jan-Erik Granlund (min farbror) fr. Finby, okänd, Bernt Johansson (senare Göstas) fr.Finby,Torvald Mattsson fr. Tranvik, Kar-Anders Jansson fr. Finby, Birger Sundman fr. Finby.
Nedre raden fr. vänster, Tor Mattsson, Arthur "Atte" Granlund och Georg Wilhelmsson alla tre från Finby.

Vi kan ytterligare notera att målvakten Atte bär en annan typ av skjorta där det står SIF på bröstet medan spelarna har endast ett S på bröstet. Den räknekunnige ser att de är endast nio spelare på bild och man undrar var de två andra håller hus, eller spelade man med nio man på den tiden? Synar man bussen närmare ser man en person inne i bussen som troligtvis är chauffören.

Att fotbollstalang kan gå i arv är detta fotografi ett bevis på. Birger Sundman var den tidens stjärna och visst har vi en stor talang i Jimmy Sundman som är sonson till honom. Även hans bror spelar visst. Vi har sedan pojkarna Göstas från Finby som är duktiga. En stor talang som avled i unga år var Tor Mattssons son Hasse Mattsson från Finby. Jag minns honom som en skicklig högerytter.

Personligen har jag inga minnen av dessa sundsgrabbars fotbollsspel. Däremot var många av dem ivriga supporters långt upp i åren, som bevistade matcherna på Kolsvidja som vi sade förr men numera används ju namnet Sportkila. 

Mina fotbollsminnen sträcker sig en bit in på 50-talet. Denna tid fanns endast ett litet hus för spelarnas omklädning. Dusch var det ju inte att tala om. Lustigt nog höll hemmalaget till i omklädningsrummet medan gästerna fick byta om sittande på stenrösor och bilsäten. Jag har ett speciellt minne en gång av hur Saltvikskillarna bytte om ner i backen på andra sidan vägen sittande på stenar. 
Då IFK spelarna kom till Kolsvidja var det alltid med Ahlqvists stora taxibilar. De höll till på gräset intill taxibilarna. De hade oftast sina brudar med sig och vi glopar var alltid framme och trynade runt bilarna.

Då matcherna startade förr erinrar jag mig att inför avspark ställde sig lagen i en halvmåneformation på vardera sidan av startpunkten. Lagledaren stegade fram och med viftande armar ledde han talkören i:
Hurra, hurra, hurraaaa! Månne det skulle accepteras i dag i Finland?

Refererat den 19 februari år 2013

Johan Granlund

söndag 17 februari 2013

Sankt Petersburg den stora staden

Julafton 7 januari 2013, på Palace Square i Sankt Petersburg, i bakgrunden Vinterpalatset.


För mig är det nu andra julen jag tillbringar i Sankt Petersburg trots att jag firat julen hemma i Godby. Men beroende på hur man räknar så har jag hittills firat 3 jular där. Nå detdär blir lite förvirrat men saken är nämligen såhär med den ryska julen.
Man kan i dag i Ryssland fira jul vid 3 olika tidpunkter om man är riktigt ihärdig. Det är ju väldigt roligt för barnen förstås. Alltså man kan börja med "vår" jul den 24 december, ja det har blivit mer och mer vanligt i.o.m. ryssarnas tätare kontakter med Finland och den. s.k. västvärlden.
Sedan kommer för dem den riktiga julen, nyårsaftonen den 31 december. Det är årets verkliga höjdpunkt. Då dyker "Fader Frost" upp. Han är inte att jämföra med Sankt Claus som i västvärlden var snäll med  barnen utan Frosten kunde vara ömsom sträng och ömsom rättvis. Han kallades i äldre tider för Ded Treskun och hans elaka fru hette Vinter.

Den "tredje" julen infaller den 7 januari och det är den riktigt gamla julen enligt den Julianska kalendern som den ortodoxa kyrkan har vägrat att lämna helt.
Därefter kan man fira nyår en gång till den 14 januari enligt den gamla kalendern. Peter den store hade flyttat nyåret till den 1 januari år 1699.
En jättestor julgran vid Nevski Prospekt

Staden Sankt Petersburg grundades år 1703 av Peter den Store och är Rysslands näststörsta stad med totalt 5 miljoner invånare. Detta inkluderar även de federala stadsområdena, 30 stycken småstäder och orter runtomkring.  Staden har bytt namn några gånger. Från 1617 - 1703 Nyen, dvs. det gamla svenska namnet. Från 1703-1914 var namnet Sankt Petersburg. Från 1914 - 1924 Petrograd. Från 1924 - 1991 Leningrad och nu åter Sankt Petersburg.
Staden ligger vid Nevaflodens utlopp i Finska viken. Floden slingrar sig som en orm igenom staden. En mängd kanaler genomkorsar staden.


Stora bostadsområden

Runtom staden har enorma bostadsområden uppförts, med tiotusentals innevånare i varje byggkomplex. Här har finländska byggbolag varit etablerade sedan lång tid tillbaka.
Motor och ringvägar


Mot staden kan man färdas på enorma 5-filiga motorvägar och runt staden löper ett antal ringvägar. Här kan hastigheten dras upp till max. Trafikkulturen är inte den bästa. Själv aktar jag mig för dessa motorvägar och överlämnar helst ratten till en bättre "lokalkännare".
Man får akta sig hela tiden för omkörare på höger sida. Kollisioner sker hela tiden. Vid ett tillfälle såg vi 5 krockar på ett kort avsnitt. Vid dessa tillfällen stoppas stora delar av trafiken upp i väntan på polisen.
Hundra meter lång rulltrappa i tunnelbanan


Staden har 6 stora tunnelbanestationer. Den första öppnade år 1955.  Nätet omfattar 5  linjer. Stationerna är rikt utsmyckade och där råder ordning och reda. Ingen brottslighet förekommer och man kan aldrig påträffa berusade personer här. Inte heller uteliggare och tiggeri förekommer.


Nyrenoverade hus i äldre stadsdel

Staden har 18 olika stadsdistrikt. De har alla olika namn såsom  t.ex. Moskovskij, Vyborskij, Nevskij, osv. Här ovan ser vi ett departement där man bl.a. kan lämna in blanketter för bil och bostadsärenden.
Den mäktiga Isakskatedralen


Klippt och skuret den 17 februari år 2013

Johan Granlund









fredag 15 februari 2013

Bör roderkommandot ändras?

Flytetyg med rorkult och ratt.  I bildens mitt Titanic.

Denna något shockerande rubrik hittade jag i en gammal  Ålandstidning , närmare bestämt från den 11 februari år 1905.
Om saken har diskuterats efteråt är för mig som landkrabba obekant.

Alla har vi väl hört vitsen om sjökaptenen som varje morgon memorerade: "styrbord till höger och babord till vänster".

Men skämt åsido här kommer tidningsartikeln:

Sålänge farkosterna voro små och likasom våra båtar styrdes medels en för om rodret sig sträckande pinne eller rorkult, voro uttrycken "babord med rodret" och "styrbord med rodret" fullt riktiga och praktiska kommandoord samt angåfvo, åt hvilken sida rorkulten borde föras för att fartygets förstäf skulle afvika åt styrbord eller babord från den anliggande kursen. Men då undan för undan allt större fartyg begynte byggas, till hvilkas styrande mera kraft erfordrades, inrättades roderratten som för bekvämlighets skull placerades för om rorhufvudet, och för att bereda utymme åt ratten flyttades rorkulten akter om rodret.

Hade ssamtidigt med systemförändringen roderkommandot ändrats, så hade detta lätt låtit sig göra, emedan fartygen då ännu voro få till antal. Men detta blef ogjordt. I stället, och i afsikt att såvidt görligt förebygga hvarje misstag, samt till följd af rorpinnens flyttning och skenbart stridiga order kunde uppstå, arrangerades rattens verkan så, att roderbladet vred sig åt samma sida, hvaråt ratten drejades. En imaginär rorkult för om rodret kom genom denna anordning att, lika som tillförene, röra sig åt motsatt sida mot själfva roderbladet, men ratten att drejaas åt motsatt led mot denna imaginära rorkult, hvaraf följden naturligtvis blef att vid kommandot, "styrbord med rodret", ratten måste kringvridas emot skeppets babords sida, och mot styrbordssidan då det kommenderades "babord"!

Inom sjömanskretsar har sedermera icke så sällan diskuterats om önskvärdheten af att roderkommandot blefve ombytt och att styrbord och babord därvid borde begtyda, att ratten skall drejas - och fargygets stäfriktning ändras - åt den sida kommandoordet angaf, och icke från samma sida, såsom nu är fallet. Faktiskt har också sådan eller därmed likartad ändring vidtagits på en del länders fartyg, såsom t.ex. i Frankrike, där babord och styrbord utbytts mot höger och vänster, och i Ryssland.

Äfven i vårt land har lotsstyrelsen för åratal sedan förordnat att lotsarna skola på enahanda sätt och genom att utstärcka armen åt den angifna leden gifva order om kursförändring. Och lotsar i Suez-kanalen ha berättat, att ombord å flera nationers ångare, hvilka befara kanalen, kommandoorden höger och vänster brukas att ange, i hvilken riktning kursen  bör ändras, samt vitsordat dessa kommandoord såsom särdeles enkla och lätta att tillämpa samt icke gifvande anledning till misstag.

För icke alltför länge sidan har tyska kejsaren dekreterat att från den 1 april 1905 och framgent skola å tyska fartyg orden styrbord och babord uteslutande användas och angifva åt hvilken sida ratten skall drejas och kursförändringar ske, men att till denna dag jämväl orden höger och vänster äro tillåtna vid roderkommandot.
Ja så långt artikeln. Men frågan är hur är det då i dag. En pensionerad lots jag talat med berättade för mig att då han var lots och var ombord på finska båtar så talade man om "vasenta ja oikeaa". På andra nationers fartyg använde man de engelska uttrycken, berättar han.


Telegraferat den 15 februari år 2013

Johan Granlund

tisdag 12 februari 2013

Fina Finbyungdomar

Finbyungdomar i tidstypiska kläder från tidigt 1900-tal

Bilden vi ser här finns i många Sundshem och är troligtvis ett av Anselm Sjöblads arbeten.
Anselm arbetade vid sidan av sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri, även som bygdefotograf i Sund och med ateljé i sitt hem på Trögers i Finby. 
Då jag en dag satte mig ned i Ålands Museums forskarsal bläddrade jag i en fotopärm och fick då se detta fotografi men en hänvisning till att det gällde ungdom från Mångstekta i Sund.  Fram med papper och penna för det visste jag att inte stämde. Jag hade detta fotografi hemma och min far hade något år före detta nedtecknat personerna på bilden. 

Denna bild fanns även för något år sedan i Ålandstidningen för identifikation. En person ville veta vem personerna var på fotografiet.
Jag kontaktade då kvickt redaktionen för jag hade namnen på så gott som alla i min album.

De är räknat från bakre raden från vänster till höger:

Alfons Karlsson, från Branders i Finby,
Karl Johansson, ("Andersas Kalle"), 
Fanny Granlund (gift Woivalin i Ämnäs)
Paul Lindholm, från Rosténs i Finby,
Hilda Karlsson, från Smedsböle, (Ida Granlunds syster)
Hilja Lindholm, från Rosténs i Finby, (Pauls syster)
Okänd,
Okänd,
Elvira Karlsson (gift Johansson) "Göstas Elvira"
Erik Karlsson från Smedsböle, ( Svens bror),
Anni Granlund (gift Holmgård),
Runo Mattsson ( Aldur Mattssons bror)
Vasilius Wilhelmsson (kallades Vassa),

Mittersta raden från vänster,
Elna Mattsson, ( Alfons Branders syster),
Abel Lindholm, från Domarböle, (Borghills far),
Einar Sundman, ("Mattas Einar"),
Willehard Mattsson, handelsman i Finby,
Sven Karlsson, ("Smedsböls Sven"),

Sittande från vänster,
Elsa Karlsson, (gift Sjöblad) från Trögers i Finby, 
Ida Karlsson, (gift Granlund, Norrgårds i Domarböle),
Okänd


Nattredaktionen den 12 februari år 2013


Johan Granlund

Dragspelsminnen

Några tankar om dragspelet

Då jag blev ombedd av Tage Eriksson, ordförande för Ålands Dragspelsklubb att år 2008  skriva klubbens historik slog jag genast ifrån mig, nej, nej, nej, jag vill inte, kan inte och hinner inte! Efter en tids funderande mognade i alla fall mitt beslut, jag försöker tänkte jag.

Jag vill här återge historikens inledning.

Ålands Dragspelsklubb fyller i år 50 år, vi ber att få gratulera!
I oktober år 1988 skrevs en tidigare historik inför klubbens 30-års jubileum och denna finns medtagen i detta kompendium. I en ödesdiger brand förkom en mängd av klubbens handlingar så denna historikdel är en kopia av originalhistoriken som avslutades med orden: I dag firar vi 30 år och vi hoppas att denna fina gemenskap skall vara i många många år framåt med dragspel och dragspelsmusik i högsätet.
Författarens åstundan har med råge infriats. Här nedan följer ett sammandrag av de 20 därpå följande årens intensiva spelövningar och uppträdanden............

Jag fortsatte så historiken med en redogörelse över alla övnings och speluppträdanden under dessa år.

Hur skriva en historik?

Då jag funderade över hur jag skulle lägga upp historikens övriga delar luntade jag lite i Ålands Accordionklubbs och andra klubbars historik och "knöck" en idé om att lägga in en liten personlig touch i början, som jag hittade ett exempel av från en vänförening. Författarrinnan där berättade då lite om hur hon som hustru till en speleman, kom in i den klubben och dess kvinnosektion. Då tänkte jag mej att berätta lite om mitt inträde i Ålands Dragspelsklubb, lyder som följer:

I Finbys grannby Vivasteby fanns en dragspelare som hette Edgar Blomberg. Han var ganska många år äldre än mig men vi var mycket tillsammans under min ungdomstid. Vi jagade hare och räv vintertid, sköt änder i Laaksos och Övre viken. Jag hjälpte mycket till med arbetet på gården. Edgars föräldrar var otroligt vänliga människor och jag trivdes på gården.






Edgar i unga år med sitt pärlemorglänsande knappdragspel
Fotot tillhör familjen Blomberg i Vivasteby och vänligen tillsänt mig.




Här ser vi Edgar med sitt troligtvis andra dragspel. Han har här sitt namn infogat i dragspelsbälgen. Detta var mycket vanligt på 1940 och 50-talet. Vi ser ett annat knappspelspel i bildens nedre hörn. Detta kan vara hans första knappspel. 
Fotot tillhör Alfons Dahl, tillsänt mig av Conny Andersson.




Här sitter en ung Edgar Blomberg på trappan vid Blombergs i Vivasteby. Detta är förmodligen Edgars första dragspel i pianosättning. Edgar berättade en gång för mig att han ångrade att han sålde spelet till mejeristen i byn Lindblom. - Sälj aldrig ditt första spel sade han, du ångrar dig!  Han skulle sedermera övergå till knappspel, ett klokt beslut. När man en gång lärt sig knappspelets fingersättning är det mycket lättare sedan att spela alla typer av melodier. Du har lättare att forma fingrarna i accorden och tangenterna ligger närmare varandra. Dessutom är tangenternas placering oftast lika i de olika tonarterna, sade Edgar åt mig.

Edgar var en mycket anlitad speleman på Åland och sina spelkompisar värvade han från granngårdar i byn. Han var min första idol förutom de man kunde höra av i radion för televisionen kom ju in lite senare. 




Här ser vi hur Edgar och hans spelkompis, grannen, Erkki Heinonen äntrar en öka för bryggan vid en spelning någonstans i Sund. Villiga händer har alltid funnits som vill bära spelmännens kappsäckar. Spelmännen var kungar som man såg upp till.
Båda ovanstående fotografier tillhör Marita Mattsson i Sund Persby.

Mina allra första minnen från ungdomslokalen Klippan härrör just från de tillfällen då det var Andelshandels "Karonka" jag så hette stämmorna som anordnades på våren och dessa avslutades med dans. På stämman avhandlades först verksamheten under fjolåret. Därefter följde kaffe med flere sorters bröd. Birger Strandell hade alltid sin filmprojektor med sig och nu släcktes alla lampor och man fick se en film om rörelsens fabriker och dess verksamet. Därefter visade farbror Birger alltid en barnfilm, oftast en Kalle Anka, och jag minns ännu hur vi unga skrattade så magen värkte.

Edgar spelar på Åca-stämma på Socis med Accordion Boys 1955

Efter allt detta städade man så undan alla bord och bänkar och så följde några magiska minuter innan dansmusiken skulle börja. 
Ridån går upp och där står han, den väldige mannen Edgar Blomberg. Aningen rödlätt i hy och hår och med en väldig högernäve som smattrade fram toner från det pärlemorglänsande vita knappdragspelet. Det var valserna Svinnsta skär och Arholma valsen, tangon Tangokavaljeren och Tango för två osv. 
Vi smågrabbar står nyfikna invid scenen och blickar upp mot den gungande stora spelmannen med det bländande leendet som ömsom till höger ömsom till vänster fångar de hänförda dansande parens blickar. Just detta ögonblick, då en speleman med sitt dragspel serverar ett fullständigt 7-accord är för mig oslagbart.

Då jag var 13 år köpte mor på avbetalning från Reymers musikhandel mitt första dragspel. Det var ett östtyskt Weltmeister pianospel. Det var förstås Edgar som lärde mig de första stapplande stegen. "Nu tränar du basen "umpapa, umpapa" tillsammans med höger handens diskant så kommer jag på lördag och lyssnar på dej, sade han. Det var förstås värst i början att få basanslagen att harmoniera med diskanten. Edgar var ju som sagt knappdragspelare så jag fick inte då den rätta fingersättningen för pianodragspel och detta  har hämmat mig lite under åren. Jag övade och övade och en dag kunde jag ganska många låtar.


Mor Ilmi med sin kusin Urho från Amerika

Efter en tid köpte min kusin Bengt ett knappdragspel, så nu fick jag ställa upp som handledare för honom i början. Förstås var det ju Edgar som stod för det mesta. Min mor var dock emot att jag skulle spela dansmusik så jag fick passa på och öva det när hon inte hörde. 

Med tiden blev Bengt längre kommen än jag i dansmusiken. Han och en annan kompis i byn Göran Dahl gick ihop och fick en del spelningar i trakten. Jag minns ett bröllop de spelade på i Sund Kulla. Jag cyklade dit och lyssnade på dem från landsvägen. 

Så gick åren, mitt dragspel stod i skrubben. Jag sålde det till en skolkompis i byn men efter några år ångrade jag mig och bad att få köpa det tillbaka och det gick han med på.
Ett litet tips: Sälj aldrig ditt första instrument, det ångrar du en dag!

En bit in på 1980-talet plockade jag så fram dragspelet igen och började öva. Nu hade jag köpt ett större spel och en bekant från Sund Aulis Lind, som faktiskt spelat många år med Edgar berättade att han var med i Ålands Dragspelsklubb och jag var välkommen med och börja öva med dem. Jag gjorde så och det beslutet har jag aldrig ångrat. Här ordnades kurser för nybörjare och lite längre komna så jag deltog i dem. I övningslokalen i Godby lågstadieskola var det övning varje tisdagskväll och man kunde välja mellan att vara med i A eller B-laget som vi skämtsamt kallade grupperna. Som spelledare fungerade under alla mina år i klubben Rainer Karlsson. En säker notspelare som aldrig "stapplade"

Under Lasse Sundbloms ledning fanns det en grupp som övade avancerad fingersättning och accordsanalys. 

Då jag deltagit i B-laget några månader frågade så en dag spelledaren Rainer Karlsson mig:
Du kan väl komma med i vår grupp? Sagt och gjort så blev det. En kväll frågade han mig: Brukar du sjunga något numera? Nja, ibland, men vad gäller det? Jo, du kan börja sjunga med till vår musik. Så blev även det och under många år var jag så klubbens sångare. Jag har med glädje fått vara med och sjunga vid inspelningen av den första kassetten och sedermera bandningen för CD "Sommar på Åland"

Dragspelshistoria
I historiken ville jag så lägga in lite dragspelshistoria.

Om dragspelet i allmänhet kan man ur Wikipedia, läsa följande:

Dragspel, som även kallas dragharmonika eller handklaver, är ett luftdrivet fritungeinstrument. Ljudet frambringas av små genomslående metalltungor, likt munspelet och orgelharmoniet. Det första dragspelet konstruerades år 1822 av Friedrich Buschmann.
Det vanliga dragspelet finns av två sorter, knappspel där diskanten spelas med små runda knappar, samt pianodragspel som har pianoklaviatur i diskanten. På bägge sorterna är basen konstruerad på samma sätt.
Ett fullstort dragspel har vanligen sex rader med knappar på vänsterhandsldelen ( i basen ).
När en kanpp i de två inre raderna trycks in ljuder endast en ton medan övriga basknappar ljuder som ett helt accord ( dur-, moll-, 7-, respektive dim-ackord ligger i varsin basrad. Vissa dragspel har dock melodibas, vilket innebär att endast en ton ljuder när en basknapp anslås oavsett rad. Dragspel med melodibas kallas acordion. De som spelar klassiska musikstyken på dragspel brukar hålla sig till sådana.

Små dragspel brukar ofta kallas för durspel. En variant av dragspel som är vanlig i tangomusik hete "Bandoneon". Bägge dessa sorters dragspel ger toner från samma knapp, beroende på om man trycker ihop eller drar ut bälgen. En Concertina är konstruerad på detta sätt, som f.ö. tillämpas även för munspel, som ger olika toner för "sug respektive blås". Dessa små instrument hålls enbart mellan händerna, till skillnad från de större dragspelen, som p.g.a. sin tyngd måste hängas upp på musikantens axlar med remmer: "ryggsäck" på magen.

Dragspel, både stora som små durspel, är vanliga i svensk fulkmusik och gammeldansmusik. det förekommer också inom countrymusiken, samt används av många dansband. Dragspel förekommer också i mycket stor omfattning i den slaviska folkmusiken och i kulturen som finns i de berörda länderna.

De mest berömda svensktillverkade dragspelen är de av fabrikatet Hagström.

Ett musettdragspel är byggt med parallella stämmor för varje ton, där den ena stämman avsiktligt snedstämts en aning upppåt, och den parallella stämman en aning nedåt. Dragspelet får med detta stämningssätt en alldeles speciell klang. Musettedragspelet har i Frankrike varit typiskt för enklare danslokaler. ( Musette är i egentligen en säckpipa ) Denna stämmning kan jämföras med spikpianots.
Inom så kallade "finkulturella" kretsar, som ofta hyllat klassisk musik, såg man länge ned på dragspelet och den musiken. En ryktbar dragspelshatare var den svenske musikern Sten Broman. på senare tid har emellertid dragspelet fått höjd status, och det finns numera särskilda dragspelsklasser på flere av Sveriges musikhögskolor.


Finsk dragspelare på bröllopsspelning


Här ovan ser vi ett bröllopsfotografi från Vesijärvi by i Finland, någongång på 1930-talet. En finsk dragspelare tillsammans med en trummis sköter om dansmusiken.

Den finska dragspelsmusiken är världsberömd och håller i allmänhet hög internationell standard. Dragspelet har i Finland inte fått den negativa publicitet som i t.ex. Sverige, där tongivande musiker inom den klassiska genrén oftast sett nedlåtande på denna musikform.

Dragspelsmusiken har sedan lång tid tillbaka haft en given plats i Sibeliusakademin i Helsingfors.

Dragspelet på Åland

Sjöman med handklaver. Invid i mitten styrman Johan min farfar.
Att exakt veta när det allra första dragspelet kom till Åland är i dagens läge omöjligt att få reda på. Troligtvis inkom de första enradiga spelen till oss via de sjömän som seglade på världens alla hav och i hamnarna hörde detta då nya instrument spelas på hamnkrogarna. Då man studerar gamla sjömansporträtt ser man att väldigt ofta är det någon av besättningsmännen som sitter med ett spel i famnen. dessa fotografier finns i mängder från 1880-talet och framåt. 


Sjöman med dragspel, Atte Granlund i mitten och Mathias Granlund längst till höger.

Det finns åtminstone två vetenskapliga avhandlingar i detta ämne som vi kan titta på. I Åländska Odling av år 1987 finns en uppsats av Erik Lindholm bennämnd "Spelmanstraditioner i kommunen Sund på Åland 1910 - 1950". Lindholm skriver att: Dragspelet utvecklades i början av 18-hundratalet och man antar att det under 1860-talet hade utveckilats och började bli allmänt bland vanligt folk. Här spelar säkert väckelserörelsernas motstånd mot fiolen och en alltmer utvecklad serieproduktion in. Den första notisen om dragspelets existens på Åland finns från Finström där en viss Emeli Stålborg (född 1840) tjänade hos sin syster i Tärnebolstad och "ville mest spela harmoni" Detta skulle ha hänt på 1860-talet. Lindholm skriver vidare att: Före 1920 hade dragspelet i Sund en begränsad spridning. Det var främst en och tvåradiga spel som sjömän hämtade hem från sina seglatser. På danser kunde inte dragspelet konkurrera med fiolen. På ungdomsföreningens lokal Klippan var dragspelet till och med portförbjudet under de första åren som lokalen användes. En markant avvikelse finns dock i Kastelholmsområdet där dragspelet tvärtemot i övriga delen av kommunen  först efter 1930 befästa sin ställning.
Efter 1930 börjar fiol och dragspel tillsammans sköta dansmusiken. Att dragspelet vann terräng berodde till en del på att nya spel utvecklades, som var större och bättre än de gamla en och tvåradiga. 

I Åländsk Odling av år 1986 finns en uppsats av Per-Ove Högnäs "Dans och spelmän på Kökar - tradition och förändring i en åländsk utskärsbygd" Där skriver Högnäs: När dragspelet blev allmänt känt och om dess utbredning på Åland vet man i dag mycket lite om men sannolikt infördes instrumentet hit i ett tidigt skede. Sjömän spelade dragspel. Dragspelet var huvudinstrument vid danserna på Kökaar endast under två decennier. Från slutet av 1930-talet, när det första ungdomshuset byggdes, fram till 1960-talet då man började att leja dansorkestrar bortifrån. Det finns uppgifter från början av 1900-talet och framåt på personer som spelade dragspel eller "Harmoni" som det ofta kallades, men vid danser var det nästan uteslutande fiolmusik.




Annons i Tidningen Åland. Ålands Dragspelsmästerskap den 22 februari år 1959.
Dessa dragspelsmästerskap anordnades ett flertal tillfällen på Åland under 50-talet även på Solbacka.
Arrangör är här Ålands Dragspelsklubb.

Det har ordats om kyrkans inställning till instrument i olika tider och att både dragspel och fiol betraktats som djävulens speldosor. En märklig omständighet är den att inom den s.k. frikyrkan har dragspelet sedan länge använts flitigt vid ackompanjemang. Undertecknad minns från min barndom huru Frälsningsarméns uniformsklädda kvinnor och män spelade Concertina på Klippan och i olika bönehus spelades dragspel i det s.k. strängbandet. En pastor Bertil Lindstedt och en Viking Eriksson i Mariehamn spelade dragspel så det ekade i väggarna. 
Dessa typer av instrument har jag dock aldrig sett inom ramen för den s.k. folkkyrkans verksamhet på Åland.


Satt på pränt i instrumentet "Lapptoppens" diskant den 12 februari år 2013

Johan Granlund






måndag 4 februari 2013

Mickel Olofson från Feela i Persnäs, kunglig sekreterare

Skattläggningskarta för Persnäs från 1765,  nuvarande Norra Bomarsund.
                                             

I medlet av 1500-talet, året är okänt, föddes i Persnäs på torpet Feela en person som i Svea rike gjorde en enastående och formidabel karriär. Hans namn var Mickel Olofsson, eller Michill som han i ett brev till Axel
Oxenstierna kallar sig. Mickels födelseuppgifter är okända och om hans uppväxt är än så länge outforskat. Det är endast nämnt att han hade gått i latinskola.

I Svenskt Bibliografiskt lexikon finns en diger biografi över hans verksamhet och där säges att han härstammade från Åland och hade fädernejord där.

















 Svenskt biografiskt lexikon, Lars Olof Skoglund


I Upplands Fornminnesförenings tidskrift av år 1876 säges att han är begraven i Börje kyrka i Uppland. Hans änka fick behålla Sommero på Föglö oh Fåröö i Sunds socken på Åland.

I urkunderna ha Mickels hemgård fått många olika namnbetekningar såsom Feela, Fählä, Fula, Fälö, Fårö, Fählöö samt Färöö.
I ett tingsprotokoll från 1641 sägs att "Fula" är ett hemman om 112 jordmarker som salig Michail Ollson fordom sekreterare, år 1641, hade i Possession och tog utlagorna av. Vidare sägs att varken före eller efter det året "nutit uthlagorne af" Fählöö hemman vilka årligen till Castelholms Slot årligen kombne.
I gamla skattläggningskartor kan man se utmärkningen av Feela och undertecknad anser att det borde legat i
närheten av Palmroos fastighet. I området finns husgrunder med till synes enormt tjocka väggar.

I en skattläggningskarta från 1765 över Persnäs står Feela som no 96. Vidare framgår "Fählöö torp och åkergjärdan av sandjord bestående, finnes ej heller av Hans Hansson upptecknad, men berättas vara uppodlat av no 80 Skogshop".

En annan uppgift gör gällande att Feela är den gård som sedermera blir Skarpgården, alltså det nuvarande Bomarsunds gård. Denna gård skall senare hysa många personer med förnamnet Olof. Frågan är alltså om det var Feelafolket som då utvidgade sina domäner.

Vi rör oss alltså i de gamla trakterna som hette Persnäs, ett byområde på nordöstra sidan av de s.k. Finbyvikarna. På 1700-tals skattläggningskartor ser man att här gick postvägen mellan Sverige och Finland och från kartan kan man tydligt avläsa att man kallade vägen för "Sunds Gränden". Detta romantiska namn passar väl in i den underbart vackra trakt där tre bondgårdar Lagmans, Persnäs och Skarpgården ståtade i solnedgången tillsammans med de små torpstugorna som låg däromkring. Befolkningen i detta område fick vid den ryska annekteringen 1810 riva husen, ta sitt pick och pack med sig och flytta till Saltvik.

Hur kommer det då sig att lantmätarna ända in i sent 1700-tale skrev "Sunds Gränden" trots att vägen senare gick ner till Bomarsund? En gränd åsyftar ju någon väg som slutar vid ett visst ställe och man får fara tillbaka. Så var det i äldre tid. Sunds Gränden slutade vid Skarpgården.  Den väg som vi i dag ser går över Versslätten och vidare ned mot Bomarsund fanns inte i äldre tid, Området var för låglänt och bönderna drog sig i det längsta för att anlägga kavelbroar. Vägen gick alltså runt vikarna och slutade vid Skarpgården men namnet Sunds Gränden fanns länge kvar i folks medvetande.

I en artikel i tidningen Åland skrev undertecknad en artikel om Michel Olofsson, vilken finns i kopia i denna blogg. Artikeln berättade om Michel Olofsons verksamhet utgående från Svenskt Biografiskt Lexikon. Denna biografi är skriven av Lars Olof Skoglund och finns i band 25 under Mickel Olofsson på sidan 491. Bokserien finns i Mariehamns Stadsbibliotek.

En senare utkommen bok även den införskaffad till Stadsbiblioteket, "Den skoningslöse", finns en biografi över Karl den 9-de, författad av Erik Petersson. Här upptas även den roll Mickel spelade i flera tiotals år under den omtumlande tid då arvet efter Gustav Wasa satte sina djupa och blodiga spår i Sveriges historia. Mickel var i högsta grad en central figur i alla dessa skeenden. Under rubriken: Karls nyordningar läser vi att: Under sin tid i Nyköping hade Karl omgivit sig med ett furstligt råd som haft ett visst inflytande i styret av hertigdömet. Mest att säga till om hade dock ett antal ofrälse sekreterare. När Karl blivit kung fortsatte han på den linjen - han lät ofrälse eller lågfrälse sekreterare få stort inflytande i centralregeringen i Stockholm på bekostnad av högadeln. Av de ofrälse sekreterarna som kung Karl hade i sin tjänst var förmodligen Mickel Olofsson den mest inflytelserika. Han var jämnårig med Karl och kom ursprungligen från Åland. Som skrivare hade han börjat i Karls kansli i Nyköping i början av 1570-talet och arbetade upp sig till sekreterare år 1585. Unde striderna mot Sigismund var Mickel O, Karls mest förtrogne anhängare, och han användes av Karl som medlare mellan riksråden och Sigismund.

När kung Karl reste över till Estland sommaren 1600 reste Mickel med som chef för fältkansliet. Mickel fortsatte avancera då Karl övertagit kungamakten år 1603. Mickel hade fått stor makt i riket men adlades märkligt nog alddrig. På så vis kunde Karl fortfarande ha kontroll vöer sin sekreterare. Mickel får räknas som den mest representativa av de herrar som hade Karls förtroende. Under hösten 1609 var Karl svag och låg till sängs. Regerandet fortsatte i hans namn men det var mest männen runt omkring som fattade de löpande besluten. Karls trogna skara av sekreterare med Mickel i spetsen har tagit över det mesta av det löpande regeringsarbetet. De visste vad kungen ville i de viktigaste frågorna och kunde därför agera i kungens namn.

Jag vill i detta sammanhang referera till en annan bok "Uppkomlingarna" av Svante Norrhem. Den handlar om kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige. Denna bok finns inte på Stadsbiblioteket men kan fjärrlånas.
Här har Norrhem djupdykt i de olika handlingar och brev som finns bevarade och Mickel finns omnämnd på ett flertal ställen.
Att "Skriva till Kungs" är ett välkänt uttryck från gamla Sverige. Detta var inte alla gånger så lätt och många tog därför omvägar via hans sekreterare, ja ibland via sekreterarnas bekantas bekanta. Allt för att uppnå så snabb behandling som möjligt.
Bland olika typer av ärenden nämner Norrhem att ca. hälften av ärendena gällde privata oh rent triviala ärenden och den andra hälften statsangelägenheter. För att uppnå så stora fördelar som möjligt använde man ibland kanaler som ledde fram till sekreterarna som i sin tur skulle tala med kungen säger han.
I ett fall nämner han om huru en brevskrivare gått via två mellanhänder för att alls komma fram till Mickel. I ett annat fall ville en Karl Horn att sekreterare Mickel skulle lägga ett "gott ord" hos Hertigen för en viss ryttmästare. Mutor var inget okänt fenomen denna tid. Man ansåg det vara lönande att först betala en sekreterare emedan han hade möjlighet att inverka på ett visst beslut.

I genmälet efter Mickel Olofsson sägs att han var smidig i alla sina kontakter, en klog och slug man, som visste hurhan skulle agera i alla lägen. han äverlevde alla utrensningar och var den ende av de ofrälse sekreterarna som fortsatte sin tjänst hos Gustav II Adolf och märk väl, han började sin karriär hos Johan III som tidigare stod i konflikt med kung Karl.

En fråga man ställer sig är hur en person kommande från så enkla förhållanden och endast gått i latinskola, kunnat uppnå en sådan makalös position denna tid. Utgjorde närheten till Kastelholms slott en språngbräda för den kloke pojken? Det är en fråga vi aldrig får svar på.

Mickel Olofssons grav ligger mittemot högaltaret i Börje kyrka i Uppland. I kyrkans gravförteckning står:
här under ligger begraven:

Erligh Wälwiljs ok Welbetrodd man: S Michel Olofsson: KON MAY och RIJKSENS SECRETERARE hvilken i Herranom afsomnade den 4 juni 1615.

Nedskrivet den 4 februari år 2013

Johan Granlund

Karttexten lyder:

Geometrisk Charta öfver Persnäs som är ett utbygge av Persby.
Med flere dess med Interessenter, uti det Så Kallade  Gränden
Beläget på Åland och Sunds Sockn Afmätt Dels uti Junii och Dels uti Julii Månader år 1765
AF Anders Norrstedt

Tager Emot Sam=fälte Skogs=Betes= och Utmarc=hen Til den så Kallade Sunds Gränden.

Vägtext: Allmän Byväg till Persby ifrån Allmänna Post och Landsvägen genom Persnäs.

Vattenbeteckningar:

Del Af Frisk Siön

Östra=elleer norra= Siöwyken Kallad

En Del Af Frisk= Siön
Norra Wiken Kallad

Gränsbeteckning:

SkifteInägor, Samt Finnbys uti Sunds Sockn Möta

Mickel Olofssons grav, Börje kyrka i Uppland
Mickel Olofssons namnteckning på ett brev till Axel  Oxenstierna

lördag 2 februari 2013

Ilandflutna namnbrädor i Föglö skärgård





Här ovan ser vi några namnbrädor som flutit i land i Föglö. Det är Jölner, Julie Michel, Japan och Thurö.

Då man arbetar med något uppslag är det lätt att man halkar in på sidospår. Så även i detta fall.
Jag höll nämligen på och försökte få uppgifter om champagnevraket som jag tidigare i denna blogg redogjort för. Då stötte jag på uppgifter om andra förlisningar och namnskyltar som fanns i sjöbodar runtom på Åland.

En dag såg jag i en av lokaltidningarna en artikel angående ett informationsmöte om champagnevraket. I artikeln berättade skepparen Henrik Karlsson att då han var intendent för Ålands Sjöfartsmuseum hade från Föglö inlämnats en namnbräda med namnet Julie Michel. Denna namnbräda kunde vara intressant för forskningen runt vraket. Jag läste med intresse och tog sedermera kontakt med museet angående skylten. De kunde då inte på rak arm säga om de hade den men skulle undersöka saken. Efter ett tag återkom Anna Grönblom per mail och berättade att de har hittat namnbrädan.
Hon berättade dessutom att av Henrik Karlsson har hon fått uppgiften att namnbrädan inlämnats år 1995 av Ingvard Lievendahl. Den hade tidigare hängt upp och ned i en sjöbod. Donatorer var ett par systrar från Björsboda som äger boden tillsammans.

Jag började då studera tidningsuppgifter ur det Digitala Tidningsbiblioteket för tiden 1830 -50. Åren runt 1940 fanns uppgifter om att ett handelshus i Riga, Mitchel & Company ett antal år levererat mycket vin och champagne till Finland. Annonser om detta fanns även i huvudstadens tidningar samt för Viborg stad. Där annonserade man "Änkan Qliquets champagne" ett antal gånger. Efter ett tag upphörde annonserna.

Anna Grönblom gjorde även en kontroll i Lloyds register i London men något fartyg med det namnet hittade hon inte. Jag hade även kontakt med registret med samma resultat. Skepparen Ole Lundberg har även bistått i efterforskningarna genom att kontrollera med London Metropolitan Archives. Däremot hittade han en efterföljare med namnet Julie Michel i American Lloyds register, en bark med tysk flagg. Fartyget var ombyggt i Rostock 1861 och besiktigades senast i Philadelphia 1869. Kan detta vara arvtagaren till namnet efter att galeasen förlist? För att hitta denna nål i höstacken får man ha stor envishet och god fantasi.

Jag är av den åsikten att namnbrädan till det mystiska s.k. champagnevraket finns eller har funnits omhändertagen i Föglö. Vi vet av musibyråns informationer att galeasen sjönk rätt ned med fören före och att akterspegeln blåste ur emedan denna är försvunnen. Med den också namnbrädan. Detta vrakgods har med allra största sannolikhet omhändertagits av Föglöbor och en riktig skärgårdsbo bränner inte upp en namnbräda utan han hänger upp den ovanför dörrposten till antingen hemmet eller i någon sjöbod. Denna namnbräda återfanns ju även i närheten av haveriplatsen. Av utseendet att döma är det en typisk galeasbräda.
Vi jobbar vidare i frågan.

Även historien om Jölner är intressant men på ett annat sätt. I krönikor utgivna av Föglö Hembygdsförening,
Föglö 2 och Gammalt och nytt i Föglö berättas om omhändertagna namnbrädor i vattnen runtom Föglö. En av artiklarna berättar att den kände författaren Arvid Mörne en dag gesökt Klåvskär och där funnit namnbrädorna efter Japan och Mjölner. Jag kontaktade då ägaren till ifrågavarande stuga bosatta på Föglö och unga herren i huset kunde inte på rak arm säga vad som fanns i sjöboden men lovade mig att vid nästa besök där titta efter. Han återkom efter en vecka och sände mig per mail fotografiet av namnbrädan Jölner.
Vad var nu detta, skulle det inte vara Mjölner?
Nu till Wikipedia. Där framgick att båda dessa namn är tagna ur den fornnordiska mytologien. Mjölner var åskguden Tors hammare och Jölner var ett annat namn för hans fader Odin. Odin eller Oden, Jölner, var krigs, skaldekonstens och julens gud.
Då kommer vi till frågan, hur kunde Mörne minnas så fel, hade han tillfogat ett M då han skrev ner berättelsen eller hade någon sågat bort bokstaven M då man hängde upp den i sjöboden? Så der det inte ut emedan hörnen är lätt avfalsade och snittytan ser lika gammal ut. Dessutom blir det då för långt avstånd mellan bokstäverna.
I alla fall blev arkivpersonalen glada på Sjöfartsmuseet emedan de nu hade uppgifter varifrån namnbrädan för Japan kommit till museet. Någon Jölner hade de då aldrig hört talas om.

I publikationen Föglö 2 omtalas namnbrädorna för Japan och Thurö. Nu meddelade man på museet att de hittat skylten för Thurö. I det Digitala Tidningsbiblioteket hittade jag en hel del uppgifter om fartyget. Det var ett danskt skonertskepp som seglade mycket på Östersjön och Finska viken. ända fram till 1910. Det försvann sedermera från skeppslistorna och förlisningsåret var troligen detta.

En dag meddelade Anna att de hittat en namnbräda till med namnet Ilmatar. I skrivande stund kan jag inte hitta en bild på henne. Denna har flutit i land på Prästlandet i Föglö och omhändertagits där någon gång efter första världskriget. Donator var en kvinna från Skogboda. Sageskvinnan berättar att namnbrädan hängt på en väggen i en sjöbod i Bredvassa i Föglö Prästlandet. Sägnen säger att skutan gick under med man och allt.
Namnbrädan skänktes till museet år 1988.


Nedpräntat den 2 februari år 2013

Johan Granlund