tisdag 31 mars 2015

Vite Krist - "vad var det för en herre"?





                 Jesus sista vandring med sitt kors på Via Dolorosa och Veronicas svetteduk.

Begreppet "Vite Krist", dök upp i min tankevärld för en tid sedan och jag begriper inte varför jag inte kunde släppa tanken. Var hade jag hört talas om detta förut, var det i någon pojkbok jag läst som barn kanske? Men jag beslöt att gräva lite i saken och har kommit fram till följande resultat. Ämnet var betydligt större än jag först tänkt mej och dessutom religiöst, så den som ledsnat redan nu kan blinka sig fram till någon annan artikel i listan.




Vad är det här för en herre då? Jo, Odins pojken, Tor med hammaren och han är rödklädd. Med gnistrande ögon slår han sig fram i sin strid med fienderna. Dessa färger vitt emot rött kom så att dominera i flera hundra år i Norden.

"Vite Krist" var benämningen på den nya kristna läran som så sakteliga vann insteg i vår gamla nord. De kristnade skulle döpa sig i något vattendrag eller någon källa. Den första veckan av sitt nya liv skulle de bära den vita fotsida klädnaden alldeles som Jesus antogs bära under sitt liv. De fick dräkten av dopfaddrarna och hade den betydelsen att nu var man renad från sin synd vilken var formligen begraven i dopvattnet. Ordet dop har ju i den grekiska grundtexten den betydelsen, att doppa, nedsänka. Man gick så minst en vecka i denna dräkt som ett tecken på att man antagit Vite Krists lära, på fornisländska Hvite Kristr.
Medan Tor var den virile starke var Vite Krist den vita, svaga, mesiga och veka, ja t.o.m den fega mannen.
Själva klädet kallades "vadum eller vadir" och återgår på dagens "vadmal och våd".
På runstenar har man funnit skrivningen "han dog i vadun" och för den nykristne var det en längtan att få dö i vadun, i vita kläder. Därför har vi i dag vita kistor och den döde kläds i vitt.



                                          Vi ser här en vikingatida dopförrättning.

En genväg till kristen tro var den s.k. primsigningen-Primun Signum. Det var det allra första tecknet
som prästen gjorde på den nykristne före han blev döpt, dvs. om han ville vänta med den saken tills längre fram ja ända fram till dödsdagen. Det försiggick så att prästen blötte pekfingret med tungan och gjorde korstecknet emot pannan och bröstet mitt emot kandidaten. I och med detta kunde kandidaten bevista möten i kyrkor och göra affärer med dem. Han var fortfarande hedning men kristen kandidat.




Munken Ansgar sedermera biskop för norden var den första som officiellt kom hit och predikade kristendomen. Ansgar har fått epitetet nordens apostel och han var här i två omgångar. Första gången efter att den svenske kungen Björn av den frankiske kejsaren Ludvig den fromme begärt missionärer för att förkunna kristendomen. Ansgar anmälde sig frivilligt och verkade i två år 829-31.
Resultatet vart magert och han återvände till Hamburg. Han återkom igen till Sverige och predikade här i sin lilla församling åren 851-53, nu hette sveakungen Olof, och även denna gång blev resultatet magert ja allt höll på att sluta i katastrof. En uppretad folkmassa tvingade bort Ansgar och han återvände nu till sitt stift  som hade flyttats till Bremen.




                                    Jesus har tagits ned från korset och bärs till graven


Vad var det då som Ansgar försökte berätta för dessa nordiska hedningar som så envist skulle behålla sin gamla Asatro ännu 250 år efter hans första besök? Ja såhär i påskatider nådens år 2015 så passar det ju att ta upp Jesu död på korset och hans gravsättning och uppståndelse till himlen. Han hade ju under sin levnad gjort under och  predikat att "gören bättring". Han sade att "om någon slår dej på kinden så vänd andra sidan till", " älska din nästa som dig själv" och "giv kejsaren vad kejsaren tillhör"! Dessa ord var mumma för alla kungar och  makthavare men passade inte allmogen och fotfolket. Ända från kejsar Konstantins tid har det alltid varit kungarna i ett rike som varit en av de första som antagit kristendomen. Vi har Jaroslav i Ryssland, Olav Tryggvasson i Norge, Björn och Olof i Sverige, likadant var det i England och Frankrike.

 Här ville folket fortfarande tro på sina krigargudar Odin och Tor, här ville man offra sina djur och äta hästkött, här ville man sätta ut sina barn i skogen, här ville man inte dö "strådöden" dvs. dö i sängen utan man ville dö i striden eller kasta sig ner för ättestupan i självdöden och komma till Valhall där man fick äta fläsk alla dagar och varför fick man inte arbeta på söndagen? Nej ropade många och slängde den vita dopdräkten framför fötterna på prästerna.



                                               Den underbara asaguden Balders död

Då man studerar dessa båda religioner, asatron och kristendomen slås man av de många likheter som finns i dem. Frågan är om det kan finnas en urkälla där dessa poler en gång utgick ifrån. Forskare arbetar med stora fynd som gjorts i det som i bibeln kallades för Filistérnas land. Den Ugaritiska kulturen varifrån även mycket i vårt Gamla testamente är influerat av.

I berättelserna om Odin och svearnas vandring upp emot norden några hundra år före vår tideräkning talas det i sagorna om att Odin utvandrade med sin släkt från norra delen av Svartahavsområdet. Kan de ha haft med sig sina sagor och berättelser som även det judiska folket berättat och som återfinns i Bibelns gamla testamente? Kan de under sin vandring upp mot norden tagit med sig en del av andra religioners tänkesätt? Kan vi lita på Snorre Sturlasson, kanske han blandade in bibliska tänkesätt i sagorna? Vi skall i denna artikel återkomma till just den frågan.

Här ser vi huru Asafolket samlas runt Balders lik. Vem var då Balder? Han var en av Asagudarna och son till Odin och Frigg. Han kallades "den lysande" och "herren". Han var vacker, god, öm och omtyckt och den bäste av alla asar. Det var omöjligt att säga något illa om honom. Han bodde i Breidablick. I striden med Loke förlorade han och dog. Efter Ragnarök skall han återvända och styra den nya världen. Känns berättelsen igen? Ja, likheten med Jesus är slående. Även Jesus dog ju som vi vet och var en sväng via dödsriket för att näpsa Djävulen och även Jesus skall återvända till jorden efter Harmageddon, den sista striden och då skall han för alltid styra över världen.
Då man talar om helvetet tror de flesta att det är ett bibliskt påfund men det ordet finns inte i bibeln.
Det kommer ur asatron, där Hel var en av asagudinnorna.



                    Vad är det här för en herre då, jo Paulus, Saulus av Tarsus.

Om vi backar bandet tillbaka lite, 800 år, till tiden strax efter Kristi korsfästelse, så är det skäl att tala lite om denne man, evangelisten Paulus. Han var inte som vi vet Jesu lärjunge utan dök upp strax efter att Jesus försvann. I denna blogg finns tidigare en artikel om honom under rubriken "vad hände på vägen mot Damaskus"? Han hade varit en av de första kristna judarnas förföljare och blev nu efter sin dramatiska omvändelse en hängiven spridare av det kristna budskapet. Jesu lärjungar med Petrus i spetsen var ju ett fegt gäng som stack och gömde sig när det blev allvar. Paulus var den som tog upp tråden och grundade församlingar i hela Mellanösternområdet. Det var han som såg till att deras församlingar höll någon form av ordning och reda.  Utan honom skulle inte kristendomen finnas till i dag. Vad var det som gjorde att den katolska kyrkan tog Petrus i stället som sitt största helgon? Om detta tvista de lärde. Nåja, det står ju att "på denna klippa skall jag bygga min församling". Trots det så är både Petrus och Paulus begravda i Rom.
Förresten, i ovannämnda bok kommer författarinnan med det häpnadsväckande påståendet att Paulus egentligen var den uppståndne Jesus som flytt Jerusalem, han hade bytt kläder och namn.




                                                          Colosseum i Rom

I 300 år skulle de kristna i Romarriket förföljas och dödas. De användes som levande intjärade facklor vid festligheterna. De utnyttjades vid gladiatorspelen i alla Colosseum och kastades framför de uthungrade lejonen. Årets dagar räckte inte till för att ihågkomma deras namn. Nästan alla apostlar dog på det mest fasansfulla sätt. Men en man kejsar Konstantin den I och hans mor Helena skulle vara de som satte stopp för detta i Roms enorma rike.




                                                Kejsar Konstantin med sin mor Helena






Vad vi ser här är utfärdandet av "ediktet i Milano" år 313, som säger att kristendomen är jämställd med andra religioner i Romarriket och förföljelserna av de kristna är upphörd. Några år därefter år 325 sammankallas det s.k. "konciliet i Nicea" som stipulerade att kristendomen står framom de andra religionerna i Romarriket och som i ett slag avgjorde kristendomens fortsatta existens i världen. Längre fram i tiden år 380 blev slutligen kristendomen statsreligion och den enda godkända religionen i riket.
År 330 flyttade Konstantin rikets huvudstad till Konstantinopel. Han blev kristen i tidigt skede av sin karriär men antog dopet först på sin dödsbädd.
Konstantins mor var en troende kristen och hon var den som allra först uppmärksammade de heliga platserna i Jerusalem och lät bygga Födelsekyrkan i Betlehem och Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Hon noterade även alla övriga platser där Jesus utfört olika gärningar och under. Däremot är Golgata platsen omstridd, man tror att det är en annan plats som i dag benämns Gordons Golgata. Namnet av en engelsk general som hittade platsen.




                     Gaius Flavius Valerius Aurelius Constantimus, kejsar Konstantin I

Kejsar Konstantin den store eller Konstantin I var född år 272 e.Kr. och dog år 337. Han blev kejsare år 324 och var det fram till sin död. Han var född i en trakt som heter Naissus i nuvarande Serbien och han dog i Turkiet. Han grundade staden Konstantinopel år 325. Är helgonförklarad av den ortodoxa kyrkan.
Det allmänna epitetet över Konstantin är blandat. Han var givetvis omtyckt av de kristna som han hade räddat. Däremot ledde han sitt folk in i litterärt mörker och folket förföll i analfabetism  men hans son lärde sig läsa vid fem års ålder. Favoriseringen av de kristna gick ut över den judiska befolkningen och man kan säga att här såddes fröet till vad vi i dag kallar "antisemitismen" förföljelserna av det judiska folket och orsaken var att de hade lurat romarna att döda Jesus Kristus.




                                                           Judiska präster i sina skrudar

Så hade då de stackars ängsliga kristna patrasket i det dåtida Romarriket fått upprättelse. De hade rest sig och krupit upp ur sina underjordiska katakomber som kan beses av turister även i dag. De fick ta på sig fina kläder och känna sig som medborgare och likvärdiga i riket. Deras präster ville också bli fint klädda lika som judarna var i sina glansdagar. Så börjar då sagan om kristendomens uppgång till den i dag världsomfattande och överlägset största religionen i världen. Kyrkor började byggas och prästerna fick fina kläder. Ja de vart så fina så de glänste i solen. Givetvis skulle de inte klä på sig själva det gjorde kyrkotjänarna. På denna klippa skall jag bygga min församling sade han, Jesus, och namnet på denna blev: Den romerska katolska kyrkan och kyrkobygget heter Peterskyrkan i Rom som vilar på evangelisten Petrus grav.




                                                    Biskopar i dagens svenska kyrka


Eddan är den samling sagor och berättelser från de nordiska folkens religion asatron. Denna samling nedtecknades i början av 1200-talet av Snorre Sturlasson en isländsk historiker och skald. Vid en genomgång av dessa sagor slås man av huru väldigt mycket som påminner om Bibelns berättelser speciellt de som finns i första Moseboken och Uppenbarelseboken. Det är framförallt skapelseberättelsen och den sista striden som har många likheter. Jag vill här lägga fram några exempel som jag tyckt att har gemensamma drag:

Om skapelsen
Eddan: I tidens begynnelse fanns varken jord, hav eller himmel utan ett stort svalg som kallades Ginnungagap.

Bibeln: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom och mörkret var över djupet.

Eddan: Sedan tog gudarna gnistor från Muspelhem och satte på himmelen som stjärnor. Der på skapade de sol och måne, natt och dag.

Bibeln: Och varde på himmelens fäste ljus som lysa över jorden och Gud gjorde de två stora ljusen, det större att råda över dagen och det mindre över natten så och stjärnor.

Människans skapelse
Eddan: Gudarna funno en gång vid stranden två träd utan förmåga till liv. Av dem skapades de första människorna Ask och Embla, från vilka sedan alla människor härstammade och de fick bo hos gudarna i Midgård.

Bibeln: Men en dimma steg upp från jorden och vattnade marken. Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa och så blev hon en levande varelse.
Kommentar: Vi ser här att människan danats av organiskt material, i Eddan av träd och i Bibeln av stoft från jorden. Är det en tillfällighet att begynnelsebokstäverna är de samma i deras namn? Ask och Embla, Adam och Eva! Det ena paret bor i Midgård och det andra i Edens lustgård.

Om syndafloden
Eddan: Men de trenne gudarna Oden, Vile och Ve dräpte Ymer i vars blod alla Rimtussar fördränktes utom Bergelmer som med sin hustru räddade sig i en båt och genom den fortplantades Rimtussarna.

Bibeln: 1 Mose 6:17,18, Ty se jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen, allt som finnes på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta ett förbund, du skall gå in i arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.

Om jättarna
Eddan: Då ångorna från Niflhem  mötte ljusstrålarna från Muspelhem fick de liv och därav blev en mycket stor jätte kallad Ymer. Denne jätte var ond likaså alla som kom från honom och kallades Rimtussar.

Bibeln: 1 Mos. 6: 4, vid den tiden, likasom och efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, detta var forntidens väldiga män som voro så namnkunniga.

Om slutstriden
Eddan: Nu svartna sol och måne och stjärnorna falla från himmelen. Surfur kastar eld omkring varav hela jorden brinner upp och sjunker slutligen i havet.

Bibeln, Uppenbarelseboken 9:1 Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna falla ned från himmelen ned på jorden och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.

Eddan: Tor strider mot Midgårdsormen och dräper honom.

Bibeln: Upp: 12: 7, Och en strid uppstod i himmelen, Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken.

Eddan: Midgårdsormen vältrar sig från havsbottnen upp på landet varvid allt havsvatten brusande stiger över sina bräddar.

Bibeln: Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet, det hade tio horn och sju huvuden.

Eddan: Efter detta kommer en ny fullkomlig värld och det onda är nu förbi. Ur havet uppskjuter en evigt grönskande jord, med fallande forsar och självsådda skördar. Solen har fått en lika skön dotter som nu vandrar sin moders bana över jorden.

Bibeln: Upp 21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himmelen och jorden voro förgångna, och havet fanns inte mera.

Eddan: De goda skola bo i den sköna borgen Gimble som är skönare än solen och täckt med guld.

Bibeln: Upp 21:21 Och stadens gata var av rent guld likt genomskinligt glas.


                 
                                                                  Asatrons Valhall



                                                         Himlen med gator av guld


Om dödsriket
Eddan: Men fjärran därifrån ligger borgen Narstrand, med portar vända mot norden. Salens väggar äro flätade av ormar vilkas huvuden hänga inåt och utspruta etter så att gift översköljer golvet. Häri skola menedare, lönnmördare och onda människor vada i evig tid.

Bibeln: Upp. 21: 8. Men de fega och de otrogna de som gjort vad styggeligt är, dråpare och otuktiga människor, trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skall få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel. Detta är den andra döden.


Primsignat i Godby den 31 mars år 2015


Johan Granlund

söndag 22 mars 2015

Hungrig som en varg, i Vargsunda, vargavintern 1839






 En mycket välbehållen varggrop på Siréns kalvhage i Ringsböle på Åland.

Jag tror vi börjar denna bloggartikel med ett bibelcitat: "Tagen er tillvara för falska profeter som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande vargar" Matteus 7:15. Så inleder Gunnar Brusewitz sin artikel om vargen i boken Jakt och jägare.




                         

Jesus med lammen och vår vän vargen som lurar bakom staketet                                        

Han skriver vidare, ovanstående bibelcitat är ett bland oräkneliga exempel på hur oerhört intensivt man i gamla tider upplevde vargen som symbolen för ondskan, som ett gudasänt straff, ett mänsklighetens gissel. Inget annat djur har i högre grad fått personifiera djävulen på jorden
-varken loppan eller råttan undantagna.







Vår finländska varg är av arten Eurasiatisk gråvarg. Det latinska namnet är Canis lupus lupus. Samma art lever i Nordamerika, Europa och norra Asien. Den har en stor hjärna är stark och har stora rovdjurständer. Har troligen funnits i Skandinavien alltsedan istidens slut. Det finska namnet på vargen är "susi", ett inlånat indoeuropeiskt ord som åsyftar hund.






Varg, gammal avbildning, i sin kroppsform mycket snarlik bilden.

Om vi börjar vårt vargskall på hemknutarna. Har vi på Åland haft problem med detta mytiska vilddjur och vad finns skrivet om dem? Vad vi känner till har inga dödsoffer skördats, endast husdjur har fått sätta livet till. I min rubriksättning för denna artikel har jag lekt med några begrepp.

Vi känner väl till uttrycket "hungrig som en varg", vi har ortnamn och namn på öar vari ingår varg,  Vargsunda by i Jomala, Varggropen i Hammarland, Vargskär i Föglö osv. Då vi vill beskriva en riktigt råkall vinter säger vi "vargavinter" för att riktigt poängtera kölden den vintern. Vargtimmen mellan 03-05 anses vara dygnets hemskaste tid för oss människor, och den tid då alla krig startas.





Vargar sovande på en klippa, en av dem på vakt.

"Vargtimmen" som beskriver oss människors kroppsfunktion i den tidiga morgoväkten mellan 03.00 - 05.00. Enligt läkarvetenskapen är vår kroppsaktivitet då som lägst, medan blodets halt av hormonet melatonin är som högst.
Vår kroppstemperatur och blodtryck sjunker till dygnets lägsta nivå och under denna tid sägs vi må som allra sämst.
Det är också timmarna då de flesta dör och de flesta barn föds. Det är under denna tid vi drömmer mardrömmar och drabbas av ångest. Nu är spöken och demoner som aktivast och de flesta krig börjar denna tid och det är nu som inbrottstjuven passar på.






Om vi tittar i Radloffs bok, Beskrifning öfver Åland från 1795, finner vi under rubriken,

Ålands Natural-Historia och Climat: Canis Lupus, Warg. Kommer öfver isen från Finland. Stundom är landet fritt från detta skadedjur, men nu finnas här flere Wargar, och har alt bemödande, at genom
Skallgång befria sig ifrån dem härtils varit fåfängt.

Han berättar vidare: Jägeri-Staten består af en Hejdridare, sex Skallfogdar samt några Underskallfogdar.




                                                           Kungens Heideridare



                           

Tidstypisk skogsvaktaruniform från Sverige under 1700-talet


Reinhold Hausen har i boken "Ur Ålands forntid" nedtecknat ur domböckerna för Åland en intressant historia där kungens "heideridare" Johan Fredrik Michaél anordnar ett vargskall i norra Finström på en plats benämnd Wivasthed. Där träffar han på Nils Gyllenkrok, patron på Haga kungsgård. Denna händelse timar cirka en månad före Gyllenkroks tragiska dödsfall på kungsgården. Michaél var en skogvaktare i en lång rad som innehaft denna tjänst på Åland. De kommer överens om att efter väl förrättat vargskall sammanstråla på Haga för ett supgille. Dejten urartade i ett rejält slagsmål där både hirschfängare (ett slags svärd) och gärdesgårdsstörar användes, vilket skulle tas upp i Saltviks ting i december månad år 1736. Detta blev nu inget av emedan Gyllenkrok mördades  den 9 oktober. Vargskallet var troligtvis i september och folk från flera kommuner var involverade i jakten.






På Åland fanns det olika metoder för vargjakt, eller infångande av varg. Här ovan ser vi ett vargnät uppspänt mellan träden, bilden är från Bohuslän i Sverige. Vad man får komma ihåg är att i äldre tid fanns inte bössor i varje hem som i dag och de hemgjorda sälbössorna var inte praktiska i dessa sammanhang. Man avlivade den infångade vargen med antingen spjut eller svärd och längre fram i tiden med bössa.

 Vargnät finns bevarade på Åland, på Ålands Jakt och fiskemuseum samt vid Siréns gårdsmuseum i Jomala.  Skallen leddes då av den kungliga heideridaren, skogvaktaren med tillhjälp av skallfogdar. Dessutom medverkade hundratals bönder och annat folk i drevkedjan.




                                                   

Jaktlappar som användes i drevkedjan

I Sverige organiserades kriget mot vargarna redan i kung Kristofers landslag år 1442. Där stadgades om skyldighet att deltaga i vargskall vilken kom att praktiseras ända in i 1800-talet. Alla människor var skyldiga att deltaga i vargskallen, förutom kyrkoherdar, klockare och inhysingskvinnor. Dessa vargskall var en besvärande plåga för allmogen som ofta fick lämna sina jordbruk vind för våg ofta många dagar i följd. Det kostade även dryga summor för befolkningen att vidmakthålla dessa långa vargnät men från 1700-talet gick myndigheterna med på att man till viss del i stället för nät använde jaktlappar. Det var långa linor på vilka man med jämna mellanrum fäst skräckinjagande bilder på människor.
Dessa linor kallades "jakttyg" där ett jakttyg omfattade 64 "buntar" målade lappar. Varje bunt omfattade 40 famnar ( 1 famn=1.8 meter). Varje nät skulle vara 20 famnar långt.
Kallelsen till vargskallen kungjordes antingen via kyrkans predikstol eller med budkavle.




                                 

 Inhägnade luderplatser med fångstfälla och drevkedja

Med tiden började man i Sverige till viss del frångå de kostsamma och tidskrävande vargskallen. Man experimenterade med inhägnade luderplatser. Man lade ut en åtel, luder, och då vargen var på plats drev man iväg den emot en fångstlåda. Viktigt var här att inte avliva den vid ludret utan på annan plats. Man försökte sig även på att förgifta åteln och detta visade sig vara den mest effektiva metoden. Inom en kort tid avlivade man så nästan hela Sveriges vargbestånd vissa tider.







                                                   

Stenskodd varggrop i Sverige

Ovan, varggrop med åtel, i detta fall en fågel. Man kunde även placera ut ett får eller en hund vid stolpen som agerade bulvan. Då vargen går emot stolpen och skall hoppa upp efter åteln, trampar den igenom golvet som består av riskvistar och ramlar ned i gropen. Det år då lätt att avliva den medelst spjut eller bössa.
Runtom på hela Åland fanns det varggropar men de allra flesta är numera borta. Enligt uppgift skulle det funnits en grop i Stenbro ganska nära Kastelholms slott. Detta kunde stämma emedan detta område bildar en smal landtunga emellan Slottssundet och Kyrksundet. I Hammarlands Mellantorp finns en plats som heter Varggropen. De varggröpper som fanns där är numera borta.




                                                     
Slädjakt med skrikande gris på vinterväg.

En speciell form av vargjakt ser vi här. Man tog med sig en gris i släden som pinades att skrika i högan sky. Dessa tjut drog till sig vargarnas intresse och då de attackerade slogs de ned med särskilda sablar. Det finns flera upptecknade berättelser från resenärer som varit med om dylika händelser. Vissa vintrar var vargarna enormt uthungrade så de anföll hästfororna. Vargarna anföll i flock hästarnas halsar och det finns uppgifter från Ryssland om att ett helt bröllopsfölje avlivats på detta sätt. Även från Åland finns uppgifter från äldre tid om huru vargflockar anfallit slädforor vintertid på isarna.




                                                             
Svensböledagboken

I denna dagbok, upptecknad av Johan Eric Lindström på Svensböle gård i Sund omtalas ett flertal händelser med varg och vargjakt mellan åren 1838-1844. Han skriver följande:

Den 25 juni 1838: Skalla Sunds sockenboer efter wargar men fant icke en enda.
Den 23 september bet Wargen igäl Wåra Spekalvar 4 stycken som skedde genom Anna Stinas vårslöshet som ej körde hem dem.

Den 27 februari 1839. Började Skallgången med Sunds, Saltvik, Finström, Jumala, Hammarlands socknar, di mönstrades i Brandsböle i Finströms socken, kom hem från Skallet 5 mars.

Emellan den 14 - 15 Mars tog wargen bort vår hund Fyrvall

Den 17 augusti 1842. Bet Wargen igäl vår Gumse som kosta oss 4 rdl. RGS.

Den 10 januari 1843. Reste jag till Hammarlands ting som Deputerad för Sunds Soknebors Räkning om ersättning för Wargar och brandstod.

Den 1 januari 1844. Reste vi till första Skallet som påstod 4 dagar, och fick 5 stycken Wargar.
Dätt andra skallet börjades Den 22 lika många dagar som dätt förra, fick 3 stycken Wargar.

Denna uppgift stämmer precis med vad som framgår i Kalmar Tidning av den 12.3. 1879










- Om vargarna på Åland skriver jägare i ett till Finska jaktföreningen adresserat brev av den 13:de dennes bland annat följande: Sedan år 1844 vid ett vinterskall som av hela landet ( Åland ) avdrevs i Finström socken, 8 vargar blev klubbade i näten och ett par dessutom fingo sin bane på Eckerö, hade ej vargen visat sig på Åland förrän på vintern 1875 - 76, då hans uppträdande till en början var ganska blygsam. Först senare höst uppträdde vargar i flockar och med en viss säkerhet. De befunnos än som svarta än röda. Dels med långa dels korta svansar. Men sedan skinnen av 4 verkligen svarta vargar dödade med gift i Hammalrlands socken kommo i handel konstaterades att vargarna verkligen var svarta. Beklagligtvis blevo dessa vargskinn besparade för annat ändamål än att inmängas i pälsar bland andra skinn, så när som på 1 enda. Efter vad man vet har 1 vargskinn från Åland tydligen hamnat hos en zoolog och jägare i Nyland. En svart varg presenterade sig på isen vid Mariehamns Östra hamn. Denne förföljdes av folk men undkom.

Utom de ovannämnda 4 svarta vargarna har några vanliga gråvargar blivit tagna med gift. En unge blev även under sommaren ihjälslagen men flera hava ej tills datum ej dödats. Denna höst hava vargarna åter farit illa fram. Så rev de på en dag 30 stycken får på Hjortön i Saltviks socken och på Gibböle i Finströms socken 17 får, på Prestgården i Hammarland 6, på Eckerö dit vargarna simmade över Marsund en natt 1 st får. Veterligen hava dock vargarna under sin vistelse på Åland icke tagit en enda hund. Folksägen förmäler att de svarta vargarna på Åland förskriva sig från Lappland. En lapp skulle nämligen åt en åländsk skeppare sålt tvenne hundvalpar vilka sedan växte upp till vargar. Antagligen äro dessa svarta vargar födda på Åland. Enär man i Finland derifrån vargarna väl annars komme över icke observerat dylika.



Om dessa vargar som inkom 1878-80 har det skrivits mycket och en teori är att de var bastarder och deras avkommor. En yrkesjägare inkom från fastlandet "Båth" hette han och han ledde så jakten och förintade alla dessa s.k "svartvargar".





Till höger i bild, varg och lodjursskytten Karl Wilhelm Båth, här samspråkande med Sven Nobel-Oleinikoff. Av artikeln framgår att hans namn skulle varit Both. Fotografiet är taget i Boths hem i Kirjola gård söder om Viborg år 1932. Both avslutade sin jägarkarriär i Finland och blev på äldre dagar stins vid tågstationen på Kirjola.

Artikelförfattaren bekräftar att han skulle varit mejerison alldesles som framgår av en tidningsartikel. Han föddes framgår det år 1860 på Åminne gods i Halikko. Fadern ostmästare och hans mor var deja. Underförstått framgår det att detta faderskap var arrangerat och att hans egentliga fader skulle varit fältmarskalk Helmuth von Moltke. Hans mor arbetade nämligen på dennes god i Schleswig-Holstein.






Tidningen Museinytt, utgiven av Stödföreningen för Ålands Jakt och fiskemuseum. Här no.2 och Ålands sista lodjursjakt.
I numret 4 för år 1883 ingår en artikel om proffsjägaren Karl Wilhelm Both.






I en notis om rådjursjakt i Morgonbladet av den 5.2. 1883 framgår följande om Båth,

Fyra vargloar, af hvilka tre i St Mårtens och en i Halikko socken hafva under senaste december månad blifvit skjutna af mejerisonen Karl Wihelm Båth från Kulta by i Koskis kapell av St Mickels socken.
Båth som sade sej hafva skjutit icke mindre är 27 vargloar, förutom 1 varg passerade i förrgår Åbo på väg till Åland, der han ämnar ägna sig åt vargjakt.






Svart varg från Åland år 1879
Bild tagen ur Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift" från 1880
Artikel, Om de så kallade Svarta Vargarne (hundvargarne) på Åland.
Artikelförfattare Edvard Hisinger, verksam på Universtitetets zoologiska museum i Helsingfors.
Införd artikel i Museinytt no: 3 år 1982


Man sände därefter in ett uppstoppat exemplar från Åland till Naturhistoriska Riksmuseét Helsingfors samt något berett skinn. Därifrån kom besked att dessa exemplar var inte varg,  Canis Lupus.
Detta uppstoppade djur försökte jag få tag i för en utställning på Ålands Jakt och fiskemuseum men det visade sig att det var försvunnet ur samlingarna.





Uppstoppad varg från Åland, ingående i en utställning ordnad av Stödföreningen för Ålands jakt och fiskemuseum. Artikel signerad Allen Mattsson ingående i tidningen Museinytt år 1984.


------------------------------------------------------

Fortsättning i Johan Eric Lindströms dagbok:
Februari  1844,

Den 12, 13, 14 och 15 var jag på Skall som var en ganska sträng Tjöld så att flere Tjylde fötterna på Sig.

Den 24-25 september 1845. 3 rivna får och 1 tacka.
Dessa måste nog blivit rivna av lo emedan alla vargar troligtvis avlivades år 1844. Efter det omtalar
inte Lindström att han skulle deltagit i vargskall.

Vi ser här att Åland hade en del besvär med vargen åren 1838-44. De första åren Lindström skrev sin dagbok finns inga noteringar om varg.




       


                       


Förmodligen är 1844 det sista år vargen härjat på Åland, men kanske inte heller för på 1880-talet dök den upp på nytt och det rejält. Man talar här om "de svarta vargarna". Var det riktiga vargar eller någon blandras hund-varg, eller mellan två olika hundraser?

Från Eckerö kommun kan vi läsa ur ett kommunalstämmoprotokoll av den 7 oktober 1880. Man beslutade då om ett vargskall i socknen och godkände "projekt" för hur skallet skulle organiseras. I en bilaga framgår hur många djur som rivits i socknen sommaren 1880:
Uppgift av kommunalnemnden i nedannemde huru många kreatur dödade af rodjur:

Storby 35 får, Kyrkoby 20 får, Överby 8 får, Marby 8 får, Torp 1 ko får 10.

Att någon typ av varg fanns på Åland även år 1888 framgår av följande notis i Hufvudstadsbladet av den 3 oktober år 1888.

-Det inträffade emellertid i Sunds socken i Finby by. En annan häst blev äfven på samma gång ristven men icke dödligt. Man måste antaga att den vertabla gråwargen som nu lyckliggör Åland med sin närvaro.
- I Svensböle i Sund har man även trott sig hafva sett en sådan best.

Är det då sant att vargar har attackerat och dödat människor i Finland. Ja, det är det och detta är en historisk sanning. En hel mängd litteratur finns om ämnet.

Enligt säkerställda historiska uppgifter noterade ur kyrkböcker skall åtminstone 77 människor fallit offer för vargen, de flesta barn. Enligt forskaren Antti Lappalainen har det mellan åren 1710-1881 inrapporterats uppgifter om att upp till 175 personer skulle ha angripits av vargen.

Åren 1831-32 rapporteras om att 8 barn och 1 kvinna skulle dödats i Kaukola. I Kimito dödades 3 barn år 1836. Åren 1839-50  dödades 20 barn i Kivinebb. År 1877 attackerades 10 barn i Tammerfors och 9 av dem dog. År 1879 härjade och dödade ett vargpar, kallades för Åbovargarna, ett stort antal barn inom 11 socknar i Egentliga Finland och uppgifterna gör gällande att mellan 22 - 35 barn skulle ha dött efter deras framfart. Nu inkallades expertjägare från Ryssland och Litauen samt finska armén och efter att varghonan skutits den 22 januari 1882 och hanen 10 dagar därefter upphörde barnadödandet.

Debatten om vargens vara eller inte vara i vår fauna har stundtals gått het. Varghatarna vill utrota dem och vargvännerna vill se stammen tillväxa.

Paradoxalt nog läser jag i Aftonbladet av söndag 22 mars 2015 att i Norge skall läggas fram ett lagförslag om att man skulle få bära pepparspray på sig till försvar emot vargangrepp.

Tiden får utvisa vem som har rätt.

Men om det är så att de "riktiga vargarna" utrotades år 1844 så är det år 2018, 174 år sedan vi senast hade varg på Åland.

Men vad vore en varghistoria utan ett litet roligt inslag.
I en artikel skriven av den drivne skribenten Karl-Anders Lindholm i tidningen Museinytt no: 3, saxar vi följande roliga historia under artikel Vargens tid på Åland.

- Det berättas att vid en av våra prästgårdar, skulle prästen en kväll inspektera gårdens varggrop. Skymningen hade redan fallit, varför det inte bar sig bättre, än att prästen i mörkret råkade stiga fel med påföljd att han plötsligt fann sig sittande i varggropen. Vid prästgården uppstod naturligtvis oro då prästen inte återkom, varför man anställde skallgång som i sinom tid gav resultatet att man hittade den förlorade herden. Vid upptäkten sågs prästen sittande mitt i gropen tillsammans med tre vargar och en räv, utan att det framgick vem av dem som var räddast.


Ylat i Godby den 22 mars 2015

Johan Granlund

Denna bloggartikel hann bli endast 6 timmar gammal så kan vi  i tidningen Aftonbladet läsa  denna artikel.




Godnatt och tack för i dag!


Vi är så i nådens år i mars 2018, och vad händer följande? Jo, tidningarna börjar rapportera om funna vargspår i den åländska östra skärgården. Vi ser att i Kumlinge har en person rapporterat om två långa löpor av spår som skulle tyda på ett par vargar som var på besök. I slutändan av spårsökningen finner man ett slaget rådjur som till hälften är uppätet med början från bakdelen.




Nya Åland av den 24. 3. 2018

I en radiointervju säger då en tidigare miljövårdsintendent på landskapsstyrelsen att man bör vara mycket restriktiv med allmänhetens rapportering av sällsynta djur som varg och lo. De har i de flesta fallen visat sej vara lösspringande hundar.

Nuförtiden har var och en en kamera i fickan så här är resultatet.

På lördagskvällen skådades en varg återigen vid Vargsundet. denna gång av Linda Henriksson som såg den från sitt fönster. Det var mäktigt men ingenting man vill leva med. Den var 80 meter från vårt hus i Byttböle. jag råkade bara gå förbi och där var den sade hon.


Vargavintern i mars år 2018

Johan Granlund

onsdag 4 mars 2015

Katastrofen på Haga kungsgård-oktober anno 1736





I nästan alla intressanta televisionsprogram blir man  avbruten
just då det är som mest spännande, av reklam.
Så även i denna blogg och det redan innan programmet alls börjat. Jo, den som väntar på något gott....

Kungsgårdsost-släkt med den svenska herrgårdsosten.
Den har en karaktär som tilltalar finsmakare och en tillräckligt rund smak för att passa de flesta. Laktosfri och lagrad i 6 månader.

Namnet "Kungsgård" bär på traditioner från Gustav Vasas tid. Under 1500-talet byggde den svenske regenten upp de åländska kungsgårdarna till riktiga mönstergårdar vad gäller jordbruk och mjölkhantering. Redan då började tillverkningen av ost på gårdarna. Så gott som varje gård höll sig med egen ost och på Haga kungsgård i Saltvik inrättades i slutet av 1800-talet en mejeriskola.

Köp Kungsgårdsost - du ångrar dig aldrig!

Och förresten är det inte den legendariske Åca-ostmästaren Johannes Strand som är på bild? Joo.





                                           Haga kungsgårds mangårdsbyggnad i dag.

Haga gård i Saltviks socken på Åland, var i äldre tid ett frälsehemman men tillföll ett år 1563 ingånget byte kronan, som gjorde den till en "ladugård" (kungsgård). En lång tid förvaltades den av en gårdsfogde men senare fann styrelsen det ändamålsenligare att utarrendera denna gård liksom också Kastelholms och Grelsby kungsgårdar mot en viss avgift. År 1736 övertogs Haga sålunda av "schoutbynachten"  ( en hög militär grad i Sverige) Carl Ridderstolpe. Själv hade han inte tid med gården utan träffade i stället avtal med sin hustrus bror Nils Gyllenkrook om att denne skulle flytta dit och sköta driften av gården. Nils Gyllenkrook var en 33-årig ogift, juridikstuderande auskultant, men som avbrutit sina studier vid Åbo Hovrätt.




                               Adliga, friherrliga och grevliga ätterna Ridderstolpe.




                                                      Adliga ätten Gyllenkrook

Passande slogan: Idel ädel adel. Inom Gyllenkrookska ätten vimlar det av präster och biskopar, kända namn som ärkebiskop Abraham Angermannius och Laurentsius Petri. Att ha en stamfader som kallades "herr Petrus" klingade ljuvt i kyrkväggarna. Nils Gyllenkrook var ogift och måhända hans val av sällskap ledde in honom i en labyrint med två utgångar, ena till livet och den andra till döden. Han valde den senare.

Jo, ni gissade rätt, namnet för äppelsorten Gyllenkrok Astracan kommer från detta släktträd.







Denna mejeribyggnad vi ser i sten är en av de kännspaka byggnaderna som finns i dag på gården.
Det kan hända att dessa stenväggar var vittne till den fruktansvärda katastrof som hände här för 278 år sedan och som det skulle ta myndigheterna ett och ett halvt år för att reda upp. När allt var över fanns inte många hus kvar på gården, nästan alla var nedbrunna, arrendatorn ihjälslagen och uppbränd, den då 15-årige drängen/uppassaren var halshuggen och steglad, en grannbonde och en do. dräng dömda till hängning, 12 kreatur dömda till döden efter tidelag med drängen.

Nils Gyllenkrook omgav sig med folk ur det militära. Det fanns mycket arbetslösa militärer i mellankrigstiden mellan stora och lilla ofreden. Han umgicks flitigt med en svensk kapten Johan Fredrik Michaél som var "heideridare" dvs. skogvaktare. Denne skogvaktare sov ibland över hos honom på Haga. Som gårdsfogde hade han hos sig en löjtnant Starck som bodde i ett hus på gården tillsammans med sin hustru. Ovannämnda drängen Carl Skruf var son till en svensk kapten och på gården fanns även en tjänstekvinna/jungfru.

På gården fanns vid denna tid många olika slag av hus. Själva mangården var en avlång byggnad ca 16 meter lång och 8 meter bred. Där fanns förutom köket i öster och jungfruns kammare i väster
en farstu inomhus samt en sal och mot söder vette Gyllenkrooks sovkammare.





Planritning över Haga kungsgårds mangårdsbyggnad år 1736


Så kommer vi då fram till lördagen den 9 oktober år 1736. Tidigt på morgonen går Gyllenkrook och samtalar med fogden Starck om dagens arbete i drängstugan. Han har beställt tevatten av jungfrun till kl 9 och sitter nu i en stol och slår läderpiskan mot stöveln.
Nåå, säger Starck, du ser så glad ut i dag? Jo, jag har just smörjat upp drängen. Den fan har ljugit för mej och dessutom försov han sej i morse och inte gjort upp eld i spisarna. Gyllenkrook stoppar sin pipa och jagar upp sig ännu mera över drängen. Det var ett jävla misstag att jag tog hit dendär ungen. Jag kommer att köra iväg honom snart, jag har tröttnat på hans lögner och skälmstycken!

Gyllenkrook är så arg så han bara skakar. Han går ned mot mangården för att dricka sitt te. I köket finns drängen och jungfru Katarina Jung. Nu får han sikte på drängen och nappar honom i håret och skriker: Din förbannade skälm, du har ljugit för mej att du vart till Rangsby och skrivit brev till dina föräldrar men i stället for du på dans till Ovanåker! Du både stjäl och ljuger! Nå, säger Skruf lugnt, vad jag än gör så tror du mej inte. Nu river han drängen ännu mer i hårt i håret och säger: Jag kommer att skaka malen ur huvudet på dej till slut!

Carl Skruf, säger ingenting, tyst och stilla kokade han vidare på tevattnet, som han sedan bär in i Gyllenkrooks sängkammare.  Gyllenkrook ger order till jungfru Jung att koka haversoppa och baka våfflor och går in i kammaren till sitt te, äntligen får man en lugn stund tänker han.

Till Carl Skrufs åligganden hörde att duka upp borden och i övrigt passa upp Gyllenkrook och nu gör han sig ärende dit för det. På vägen in i rummet griper han tag i en yxa som står invid väggen med vilken man flisade tändspån med. Han går fram mot Gyllenkrook som sitter och dricker med ryggen emot honom och drämmer till honom med yxklacken rätt i höger tinning. Gyllenkrok faller stendöd ned från stolen. Carl Skruf torkar nu snabbt upp det lilla blod som flutit med en trasa vilken han slänger i pisspottan. Han tar liket och lägger det i en annan säng med skadan nedåt. Han lägger ned Gyllenkrook där och tar sängkläderna från den andra sängen och bäddar vackert ned honom. Han slänger haversoppan i spisen och äter själv upp våfflorna och dricker av mjölken.

Han säger åt Katarina jungfru att inte gå in till herren förrän han själv ropar efter henne för herrn kände sig inte passlig. Nu tar han så nycklarna ur den dödes ficka och låser upp kassaskåpet, tömmer det på alla pengarna och tar även en del silversaker som finns där. Pengarna slänger han i en strumpa och det övriga i en säck. Nu säger han åt jungfrun att herrn mådde så dåligt så han ville inte alls ha något kvällsmål så hon behövde inte arbeta med det. Däremot hade herren sagt att hon skulle skynda med maten åt det övriga husfolket, så att de fick gå tidigt till sängs denna kväll. Ja, klockan sjutiden gick man att sova dessa tider.
Nu frågade jungfrun om hon skulle gå och bädda sängen åt herren, men Skruf sade att det behövde hon inte hade herrn sagt. Däremot sade Skruf att herren sagt till honom att han ville ha hans sällskap i sängen denna kväll. Ännu en gång hade jungfrun frågat Skruf om hon inte skulle gå och bädda åt herrn, men av det blev Skruf så irriterad så han ropade åt henne att tiga.

Mellan dessa händelser har Skruf även hunnit med att springa till Ödkarby med tjuvgodset där han hade en vän, Johan Michelsson, som var dräng i en av bondgårdarna.

Mot kvällningen smyger sig så Skruf in efter en tom säck som han fyller med torrt hö från lonan. Han går in i Gyllenkrooks sängkammare och stoppar säcken under sängen och tänder på. Han stannar där så länge tills han ser elden ta fart. Han går inte och lägger sig med Gyllenkrook som han sagt till jungfrun utan  till sitt rum i drängstugan där han lägger sej och låtsas sova.

När fogdens hustru går ut på backen i ett ärende får hon se att mangårdsbyggnaden står i ljusan låga. Det är nu kväll och eldflammorna lyser upp himlen. Upp i herrans namn elden är lös!  Men var är herrn, är han inne i huset? Nu kommer grannar springande från alla håll. Djuren släpps ut ur ladugården och andra fähus. Även drängen Skruf hoppar upp ur sängen och kommer till hjälp. Det skulle visa sej att han är en av de mest verksamma i räddningsoperationen. Han rusar in  och börjar slänga ut värdesaker ur rummen, prydnadsföremål, värjor, vaser och tennstop allt skall ut. Han hjälper även jungfrun med att få ut saker ur sitt rum. Nu har elden spridit sig så mycket så det börjar falla ned bräden och bjälkar från taken. Plötsligt slår dörrarna upp av trycket och ingen kan vara inne i huset längre. Carl Skruf hjälper till att föra de utslängda sakerna ännu längre bort från eldarna. Nu har även andra hus antänts och hela gården är i fara.

 Det som man anade visade sig nu vara sant. Nils Gyllenkrook hade omkommit i branden. När man rotade i brandresterna hittade man resterna av honom. Han hade legat på höger sida och när man rörde huvudet lossnade det från den svårt brända kroppen. Låren hade krympt samman och underbenen var avbrända intill knäet. Av kläderna var det bara några stycken kvar och på den vita skjortan kunde man se blodrosigt vatten. Likresterna uppsamlades varligt i en furukista och placerades i en bod. Den 2 november nedsattes de i en i koret i en färdigt tillredd grav i Saltviks kyrka.

Denna händelse satte djupa spår i den åländska befolkningen och i varje stuga pratade man om denna fruktansvärda händelse. Men hela vidden av katastrofen skulle det ta över ett år innan man fick upp ögon för. Denna tid fanns ju inte tidningar, man gjorde inte regelrätta brandundersökningar som i dag. Inte ens liket undersökte man för skulle man gjort det hade man ju redan i ett tidigt skede sett Gyllenkrooks sönderslagna högra tinning.
Men det blev småningom en undersökning av händelserna.

Vid urtima ting den 18 december togs fallet upp till prövning. Nu förhörde man hela gårdsfolket. Drängen Carl Skruf avgav här en mycket trovärdig och klar redogörelse över sitt handlande vilket stämde väl överens med de andras vittnesmål. Inte den endaste lilla misstanke vändes emot honom. Däremot satt gårdsfogden Starck illa till. Landshövdingen hade beordrat att han måste arresteras. Endast emot en borgen som gavs av tre bönder fick han gå lös.

Rannsakningen fortsatte nu den 3 januari påföljande år och först den 20 augusti hölls nästa rannsakningsrättegång.

Drängen Carl Skruf var skulle det senare visa sig ingen menlös snorunge utan han var en mycket intelligent och slipad varelse som förstod hur han i alla lägen skulle agera. Han hade under hela händelseförloppet dragit sina schackpjäser i de rätta positionerna. Men en sak kunde han inte rå på, sina egna nerver. Han hade under sommarhalvåret börjat prata underliga saker exempelvis: O Gud jag vågar inte ta livet av mej! Om det ändå hade varit jag som omkom i lågorna hade han klagat.

Nu hade blickarna börjat riktas emot honom och han togs in för förhör, bryter samman och erkänner alltsammans. Och inte bara det, han erkänner att han även har gått in i ladugårdarna i byn på nätterna och idkat tidelag med kor, hästar och svin. Detta som han sade för att "komma god till dödes", vad han nu menade med det. Carl Skruf fängslades och insattes i Kastelholms slotts tornrum, i kung Eriks kammare. I Kastelholms häkte, föregångare till det som vi känner som Vita Björn, insattes hans drängkamrat Johan Michelsson som varit delaktig i stölden.

Nu hände det märkliga att en kväll knackar det på fängelsevaktens dörr i Vita Björn och utanför står Skruf och begär att få komma in till dem i stället. Han hade rymt från sitt fängsliga förvar i slottet. Det visade sig att man hade inte järnbeslagit fönstergluggen som vätte ut mot inre borggården och därifrån hade han kunnat klättra ned 8 meter längs de skrovliga murarna och hoppa ned. Som sagt en mycket påhittig man.




Fönsternischen från vilken Skruf kröp och hoppade ned ifrån på Kastelholms slott.

Härefter fördes så Skruf över till Åbo slotts fängelse intill nästa ting, emedan man inte ville att dessa båda fångar skulle kunna prata ihop sig i Kastelholm.
Drängen Johan Michelsson fördes så över till slottet och den stackars bonden Jakob Johansson som hade inhyst tjuvarna och tjuvgodset blev även han arresterad och insatt i häktet i Kastelholm.

Den 7 november år 1737 föll så rättens dom. Carl Skruf dömdes att jämlikt 15 kapitlet punkt 1 i misssgärningsbalken mista hand och hufvud samt varda steglad. De båda andra drängen Johan Michelsson och bonden Jakob Johansson dömdes till hängning. Dock fördes dödsdomarna till Åbo Hovrätt för dess prövning som brukligt var. Häradsrätten dömde även de 12 tidelagsdjuren till avrättning enligt samma balk 10 kapitlet och punkt 1 att omedelbart aflifvas och brännas.






Saltvik församlings dödbok av år 1738 för maj månad.
Här står tydligt att Carl Skruf blev avrättad vid Färgsundet.
Den åländske professorn får ändra i sina manuskript som påstår att det skedde invid Saltviks kyrka.


Vi har inte här hovrättens utslag men ett vet vi. I Saltviks dödslängd finns noterat för den 10 maj 1738. Blef den store missdådaren Carl Skruf som mördade salig herr auscultanten Nils Gyllenkrook och uppbrände hela mangården, vid Färgsundet halshuggen och steglad och sattes så upp på 3- stegel och hjul.







                                 "Rätteplatzen", galgbacken i Haraldsby, Saltvik Åland






                                                          Tre stegel och hjul




Rådbråkat i Godby den 4 mars år 2015

Johan Granlund