tisdag 21 oktober 2014

Greveättlingen i Estvik Nabbudden - sanning eller påhittad saga?




Denna bok, Grevekronan, roman skriven av Erica Lindström från Kuggens i Finby har funnits i min bokhylla i kanske 20 år utan att jag läst den som så lika med mina andra cirka tusen ålandsrelaterade böcker.
I mitt huvud har i några år ringt en berättelse om en greveättling som levde i slutet av 1800-talet med sin familj bestående av hustru och sex barn i Sund, Finby närmare bestämt i Estvik ett stenkast från den udde som vi alltid har benämnt  Nabbudden.

Han dvs. Johan Ekholm var kommen till Åland från Åbo år 1869 och bosatte sig i Sund Prästö.
Johan var född den 20 september år 1833 i Uskela socken i Egentliga Finland och dog den 13 februari år 1903 på Godby sjukhus i lunginflammation. Detta enligt Skogsjös bok om sundsbor.
Han finns där under fästningsområdet i Sund.
Johan var gift med Augusta Emelie Eriksson från Föglö Sommarö och hon dog i Finby år 1885.
De hade som sagt 6 barn varav ättlingen till en av dem fortfarande finns i byn.

I mitt minne fanns även en artikel som jag fann vid genomgång av Ålandstidningen av år 1955.
Artikeln var skriven av redaktör Axel Danielsson bördig från Tranvik.



Som tur var hade jag sparat anteckningen om fyndet av denna artikel som nu kom väl till pass.
Det visade sig vara den kände journalisten Axel Danielssons krönika från Sund angående den just då utkomna boken Grevekronan. Han refererar här i ett sammandrag romanens innehåll.



En annan bok som jag också har i bokhyllan men bara bläddrat i förut var Borghill Lindholms
Kuggens Erika. Erika står ju som författarinna till romanen Grevekronan. I boken finns en artikel skriven av "Den fridsamme" vilken var en av redaktör Axel Danielssons signaturer. Om Kuggens Erika i Finby som skrev strålande sångpärlan Visa till Åland. Artikeln skrevs i juni år 1959.
Nå vad handlar då denna roman om ?

Jag återger här en del av artikeln: Grevekronan som utkom för några år sedan har sin särskilda historia. I Estvik mellan Finby och Tranvik bodde en gubbe Ekholm, som inte var så bortkommen i guldsmedsyrket. Han var mycket anlitad  just som guldsmed. Han var mycket i Erikas hem och i en av granngårdarna var han släkt. Ekholm härstammade i ett sent led från en grevlig eller friherrelig svensk släkt von Eek och en av Ekholms förfäder hade flyttat till Lojo i Finland. Gubben Ekholm berättade ofta om sin släkt och på gamla dagar föll det Erika in att påta ihop en bok. Så blev Grevekronan till, en mycket underhållande bok om människors underliga öden.

Romanen tar sin avstamp i ett grevehem von Eekestam i Stockholm. Där finns den fina grevefamiljeidyllen med greveparet och deras små barn bl.a. två söner Fabian och Knut. Fadern hette Jojakim och modern Dorothea. I huset finns en guvernant mamsell Margaretha Braun, en mörk skönhet som den andre sonen Fabian förälskar sig i. Kärleken är besvarad och de träffas i hemlighet. Meddelanden stoppa in i väggspringor och möten hålls på olika barer och cafeer i staden. En dag är så Fabian bara försvunnen och kommer inte hem mera. Han har flytt med sin Margaretha till hennes faster i Solna. De hittar en annan bekant som innehar en bondgård på landet och där lär sig Fabian det hårda bondeyrket. Margaretha finns vid hans sida.
Nu har faderns spioner äntligen hittat honom och hans äldre Bror Knut som skulle visa sig vara Fabians vedersakare söker upp honom. Fabian återkommer på ett kort besök till föräldrarna som blivit både gråhåriga och modern sjuk och religiös på kuppen. Fadern talar till honom endast via ryggen och säger att han är bortsopad från den fina släkten men en del av arvet tas inte ifrån honom. Han skall få en gård i Finland, delvis med hjälp av en stor och mäktig man, von Horn som han kände sedan tidigare. Till saken hör att den fina grevefamiljen umgicks bara med landets toppar.

Den unga familjen Fabian och Margareta Ekholm som de nu skulle heta återfinns så en dag på bondgården i Lojo socken i Finland. Vi är nu i tiden strax efter den stora ofreden. De hör till den tidens religiösa grupp pietisterna, en grupp inom den dåtida statskyrkan som ville leva i aktiv helgelse inför Kristus, en föregångare till den senare uppkomna frikyrkan. De var tidvis mycket förföljda av kyrkomyndigheterna, en den tidens inkvisation inom protestantismen.

Det unga paret får en son som olyckligtvis dör efter ett ormbett men de får en till son Hans. Hans förra vedersakare brodern Knut uppsöker honom och ansluter sig sedermera till den nya tron.

En ättling till denne Fabian i femte led skulle således vara vår vän Johan Ekholm i Estvik, guldsmeden och klockmakaren.



Här ser vi platsen där Johans familj bodde från år 1880. Den finns strax invid nedfarten till finbybornas båthamn Nabbudden som i alla tider varit en lastageplats. Namnet Nabban åsyftar en sådan.
Åldriga vinbärsbuskar skvallrar om människors gamla boplatser.

I Skogsjös bok om finbybor får vi veta att familjen Ekholm bodde från år 1880 i Estvik under Sågars hemman no. 2. Det är en sanning med modifikation emedan det är gården Granlunds det gäller. Sågars uppdelades i två hemman men fortsatte med samma gårdsnummer.  Granlunds har sedan länge i historien innehaft just området runt Nabban.

Då jag forskade i denna historia så dök det upp ett tvivel i min själ. Kan allt detta om grevekronan stämma? En ättling till en rikssvensk greveson på ett stort ställe i Nyland, som i kyrkböckerna omtalas att ha "modersmål finska".
Vid mina efterforskningar på nätet angående svenska greve och friherresläkter finns visserligen en ganska stor sådan släkt men namnet Eek, men dessa finns i västra Götaland. Ingen av dem var etablerade i Stockholm. Deras söner tre till antalet som vid den tiden fanns hade ingen ättling som flyttat till Finland, dvs. under den tid som här kommer ifråga. En möjlighet är att författarinnan helt ändrat alla namn och orter, men i andra diskussioner fortsätter hon att nämna denna släkt Eek.
Å andra sidan är ju Eek och Ekholm ganska nära och logiskt vid ett namnbyte.
En annan möjlighet är att denne storgreve Jojakim fått den tidens präster att stryka sin son ur kyrkboken men då borde ju åtminstone sonen Knut finnas med som även han flyttade till Finland.

Frågan är då: Var det en saga vår vän Johan Ekholm först tutade in i Kuggens bonden Lindström som sedan vandrade vidare till dottern och författarinnan Erika Lindström? Ett bra stoff för en säljande roman?

Om någon av denna bloggs läsare är släktforskningsintresserad är det förstås enkelt att kontrollera denna sak. Slå bara upp Johans födelseuppgifter och orten så leder spåren vidare, kanske till storgreven i Stockholm, vem vet.



Så tog jag då tjuren vid hornen som man brukar säga och gjorde ett eget släktforskningsförsök.
Av en vän i Salotrakten fick jag följande tips. Slå in på Google "kirkonkirjat" så får du vad du behöver
Sagt och gjort knackelibang och så hade jag födelseboken för Uiskola framför mig och bara att söka reda på vad hände den 20 september år 1833, Johan skulle ju döpas en dag. Prästen skrev in längst till vänster på sidan gårdens namn, Fulkila, barnets namn Johan, datum 20 under septemberstycket, faderns namn torparen Johan Johansson och modren Anna Maija Johansson även hon, sedan dopvittnena inunder, en rad med övriga torpare.

Så var det då att fundera på vad Fulkila var för gård. Då jag pratade med min vän Reijo i Salo om saken funderade även han ganska länge. F u l k i l a, alltså fula kila, kan det vara så? Vi avslutade samtalet och kom ingen vart. Jag for till Mattssons och handlade och då jag stod där hade jag Reijo på tråden. Det skall ju vara Fullkkila sade han, det är en stor herrgård och har innehavts av en von Knorring i tiden. Oj oj oj tänkte jag det börjar bli Finströms kyrka nu. Hem till datorn och slå upp gården i Google. Svaret kommer här:



Här ser vi Fulkila herrgård. Innehades sedan 1500-talet av en grevlig ätt af Munck. Vid läsning om denna gårds historia finner man att den är inflätad i hela finlands och en stor del av Sveriges adel. En herreman på gården lär till och med vara far till den stackars kungen Gustav Adolf 4 som kollade bort hela Åland och Finland till Ryssland.

Vår vän Johan i Estvik, hade tagit sitt namn Ekholm själv och i födelseboken ser vi hans ättartavla.
Hans föräldrar var torpare på en gård Fulkila med kanske över 50 torpställen.
Kuggens bonden Lindström som var hans vän insöp välvilligt hans saga och dottern Erika sitter som barn och lyssnar med utspärrade öron och på sin ålders höst skriver hon en roman om saken: Grevekronan.

Det allmänna omdömet om Johans hantverk som guld-silversmed, kopparslagare och klockmakare var att han var mycket skicklig i sitt värv. En sagesperson berättade att i en butik på Norragatan som på 1950-talet innehades av en Tötterman hängde en jättestor kopparkaffepanna som skyltning.
Om någon av bloggens läsare minns detta och eventuellt har ett fotografi på kaffepannan i affären så tag kontakt.

Vid läsning av den annars fantastiska "Svensböledagboken" stötte jag på ett missförstånd av bokens redaktör. I dagboken skriver Lindström följande i dagboken Till Minnes: 1845 Den 13 oktober var jag med ett Mått ved till gullsmeden i Finby.
I fotnoten no: 261 skriver redaktören: Guldsmedsgesällen i Finby, Estvik (ett par km SW om Bomarsund), Johannes Ekholm, var född år 1833 i Tusby, avled som änkling 1903 på Godby sjukhus.
Detta är fel, Johannes kom till Åland år 1860 och han var född i i Uskela socken på Fulkila gård.
Då han var född år 1833 kunde han inte ha varit guldsmed i Finby år 1845 i sin 12 års ålder. Detta måste peka på en annan guldsmed som fanns i Finby och kan vara den verksamhet som han senare övertog.


Grevt i böckerna i Godby den 20 oktober år 2014


Johan Granlund



söndag 12 oktober 2014

En Elis Fogdebild - gåtan är löst





Detta inbjudningskort fick jag en dag för över fyra år sedan då jag arbetade på Ålands Jakt och fiskemuseum. På Ålands Museum anordnades då en utställning med fotografier ur redaktör
Elis Fogdes stora fotoskatt, "Ögonblick ur åländskt vardagsliv, 12 maj - 29 augusti år 2010"

Man gav då även möjlighet för allmänheten att identifiera de fotografier som då var oidentifierade. Jag har alltid varit intresserad av den typen av problemlösningar och hade
även tidigare givit museet många tips om okända platser och personer på hans bilder.

Då jag studerade inbjudningskortet slog mig tanken att här framgick inte vid vilken åländsk kyrka bröllopskortet var taget ifrån. På min fråga svarade då museipersonalen att den frågan var öppen.
Ingen kunde då på rak arm säga var det var taget.
Jag sparade kortet och tänkte att jag sätter det i bilens handskfack och då jag besöker åländska kyrkor tar jag fram kortet och studerar stenarna på kyrkväggarna om någon passar in. Sagt och gjort, kortet togs fram många gånger. Det stoppades in i fickan därav brytmärket men inget resultat. Jag fick inget
att passa in så jag tänkte att kanhända det inte var en åländsk kyrka kanske han tog det i typ Korpo eller Kimito.

Så var jag då till Saltviks kyrka i september detta år för att lyssna till Kristin Ilves, den estniskfödde arkeologen som hittat grunden till den stora Vikingahallen därstädes. Jag kom som sagt tidigare lite för tidigt så igen tog jag fram inbjudningskortet. Omgivningen var ju exakt den liknande, mycket stämde men inte allt. Så jag for hem och grubblade vidare. Men så plötsligt slog det mig, kanske inbjudningskortets bild hade spegelvänts vid framkallningen inför utställningen? Nu skall jag dit igen och det kvickt tänkte jag. Tog en kompis med mig som hjälp i funderingarna och vi for dit. Och, nu stämde det. Spegelvänder man fotografiet så passar järnkorset in som i själva verket står till vänster ännu i denna dag. Stenarna är de samma som på fotot. Bröllopsparet går in i Saltviks kyrka och där väntar menigheten och Mendelsons brudmarsch.




 Hura, Hura, Huraaa! Heureca jag hittade den, platsen för bröllopet var vid Saltviks kyrka.

Men vilka är personerna på bilden?

För att få reda på detta bad jag då redaktionen på Nya Åland att införa bilden för identifiering den 16 januari 2015. Jag behövde inte vänta länge på morgonen förrän första telefonsamtalet kom.
Det är min mor och far som gifter sig säger Gunnar Jansson.
Därefter ringer hans mor Dorothy och berättar följande: Det är jag och Thure Jansson som gifter oss i Saltviks kyrka och det var den 22 juni 1952,  det var Elis Fogde som tog bilden.
Personerna bakom oss var, brudtärna Maise Carlsson samt Henry Häggblom. Bakom dem går brudtärna Inger Börjesson och Karl-Erik Mansén. Framme i bild min kusin Thelma Lindblom och hon har sytt våra klänningar.
Jag var den första som fick använda brudkronan och den var en skänk av Östra Saltviks Marthaförening.


Konstaterat  i Godby den 13 oktober år 2014
samt kompletterat den 16 januari år 2015.

Johan Granlund

fredag 3 oktober 2014

Amorinen i Saltviks kyrka - katolsk barnporr?




Här hänger han, den lilla nästan nakna gossen med druvklasen. Var? Jo ovanför dörren till vapenhuset i Saltviks kyrka.

Jag skulle en vacker kväll i slutet av september år 2014 få lyssna på den fantastiska estniska arkeologen som höll ett anförande om den vikingatida hall som hon hittat grunden till invid kyrkan.

Då jag kom lite för tidigt passade jag på att ta en runda runt kyrkan och fann denna helt underbara skulptur ovanför dörren till kyrkans vapenhus. Som tur var hade jag kameran med och brände av en bild och resultatet blev ganska bra.

Så var det då att ta reda på lite mera om figuren, var skall jag söka? Jo, kanske  boken Ålands kyrkor Saltvik har något att berätta om konstverket. Nu hade jag inte den boken hemma så jag gick till Finströms bibliotek och efter lite sökande fann de boken.



Jag fick bläddra ganska mycket förrän jag hittade en liten mening om figuren. I stycket om vapenhuset står följande: Vapenhuset krönts av en inmurad amorin skulpterad i sten. Punkt och slut. Man kunde faktiskt ha krävt lite mera av den ädle professorn som annars är känd för sin vältalighet och minutiösa forskning och där dopfunten nästan ägnas två sidor exempelvis.

Så till Google och vad hade han att säga då om saken? Jo, han var på gott humör och lite flörtig så att om Amoriner berättade han följande: Synonymer för Amorin är: Kupidon, liten kärleksgud i barngestalt, erot, putto, kerub och änglabarn.

Vad är då en Amorin? Jo enligt Google är det en kärleksgud i barngestalt som ofta är avbildad i konsten vilka ofta är bevingade nakna småbarn.
Putti är italienska och betyder en liten pojke. En benämning på de oftast nakna barngestalterna i konsten som redan under antiken och sedermera alltifrån renässansens början användes i dekorativa syften inom plastik och målning. De bär oftast blommor och fruktgirlanger men kallas felaktigt för keruber.


Här ser vi en mer fräckare variant, en Erot som de kallades, dessa halvt eller helt nakna gossebarn i änglagestalt. Denna renessanssmålning hänger i Rom.

En titt i svenska kyrkans digra ordförråd med svårförståeliga kyrkord som dylika professorer älskar att umgås med upptar inget av dessa ovanstående benämningar. Vad har då detta att göra med kyrkan?

En för mig aldrig sinande källa för upplysningar är det Digitala Tidningsbiblioteket så jag tog en sväng även via detta forum och vad hittar jag? Jo i tidningen Östra Finland av den 13.4 1886 finns en artikel eller en reseskildring benämnd: Minnen och sägner från Åland, dess folk och kultur:

Om Saltviks kyrka. Denna torde vara den äldsta på Åland som omtalas redan år 1322. Till det yttre erbjuder den inget ovanligt. Ofvanom dörren finnes en skulpterad bild i en gosse med frukter i handen. Denna berättas föreställa någon som i tiden snattat frukter och hvars bild blifvit till varning för andra i dylika ärenden stadda och blifvit inmurad i socknens kyrka.

Denna förklaring passar tydligt in i den protestantiska avkönade världsbilden som kanske någon präst lurat i ortsbefolkningen som sedan itutats i aningslösa dåtida turister.

Jag skulle ge ledningen för Saltviks kyrka det rådet att ta en vinkelslip och såga bort konstverket.
Dessa barnbilder fungerade troligtvis som lagliga "tändhattar" för den barnpornografi som den katolska kyrkan dras med än i denna dag och som till slut fått påven att kommentera och be om förlåtelse för.

Äppelpajat i Godby fredagen den 3 oktober år 2014

Johan Granlund