måndag 22 juni 2015

Håkan Jansson en åländsk grävmaskinist och mångsysslare






Håkan Jansson i Saltvik Laby är en av Ålands otaliga entrepenörer och mångsysslare. Han har haft åtta grävmaskiner i sina dagar, hans stora intresse för bilar är omvittnat och han har haft 33 personbilar, mest fransktillverkade. Han gillar att samla på gamla bilar och traktorer samt rusta upp gamla jordbruksmaskiner. Vid sidan av sitt yrke har han skördat och sått grönsaker i de bördiga västra Saltviksåkrarna. Han var med och grundade Ålands jordschaktsförening, har varit ordförande för Västra Saltviks väl, ungdomsföreningen som driver Solbacka, och just då som gamla Solbacka brann.


Tidningen Åland av den 3 januari 1961.
Ungdomslokalen Solbacka har brunnit ner.

Han är med i Ålands Aktiesparförening och ofta med på deras möten och resor. Han gillar att laga mat och samlar gärna sina vänner till "trerätters". Han är en fin vän och kamrat och har alltid glimten i ögonvrån.

  Våra vägar möttes inom musiken i Ålands Dragspelsklubb i mitten av 1980-talet. Han som trummis och jag som återuppväckt dragspelare och vokalist. Jag vill här berätta lite om hans liv och gärning som grävmaskinist men då Håkan har många strängar på sin lyra vill jag även beröra dessa.



En dag i vackra maj besökte jag Håkans och Brittas hem i Saltvik  Laby invid den bördiga Haga slätten. Familjen Janssons hus som byggdes år 1968 ligger intill vägen och är ett fint exempel på den åländska befolkningens välskötta gårdsplaner.
Till familjen hör även två döttrar, Annica och Tove, som numera bor på andra orter.



Familjen Jansson har även sommarställe i Vårdö Grundsunda, i närheten av Brittas barndomshem.
Här monterar Håkan ett stockbord.




År 1966 stod bröllopet mellan Håkan och Britta. Britta jobbade då som hälsosyster i Sund och var bosatt i Björby. Som sundsbo så har även jag blivit behandlad av henne.





Barndomshemmet Strands i Laby. Här växte Håkan och hans två bröder Ingmar och Sture upp. Deras föräldrar hette Nils och Naimi Jansson.
Gården Strand var då ett hemman med 20 hektar odlad jord samt skogsskiften i närheten. I fortsättningen skulle bror Ingmar bli bonde på gården. Ingmar blev sedermera en av grundarna till det åländska transportbolaget Transmar och under en följd av år dess verkställande direktör. Bror Sture skulle starta lastbilsrörelse och i den var även Håkan en av chaufförerna.







Vid entrén till Strands gården står två lejon som välkomnar besökarna. Dessa gjöt pappa Nils själv i cement efter att först ha utarbetat formerna för gjutningen. Resultatet är häpnadsväckande bra.

Då Finlands nyvalde president år 1956 besökte Ålandsutställningen valdes Stand gård ut som ett besöksmål och Håkan minns ännu denna dag då han fick hälsa på den ståtlige presidenten. Ingen kunde väl då ana att de "finska lejonen" skulle bli världsberömda ishockeyspelare en dag.



Torsdagen den 2 augusti år 1956, presidentparet Urho Kekkonen på besök hos familjen Strand.

I tidningens reportage om besöket kan vi läsa följande:
Hos Nils Jansson på Strand intogs först förfriskningar och sedan  tittade man sej omkring i det modärna bondehemmet. Men presidenten ville se mera. Han bad att få se på ladugården och kastade även en blick över ägorna. Ladugården var förstås tom sånär som på några hönor som vänligt kacklade till välkommen.

I bakgrunden skymtar farfar Janne och farmor Minas hus, som en dag forslades på kälkar till grannbyn Kroklund och blev hem för familjen Holmqvist. Detta var en händelse som väckte stor uppståndelse på hela Åland.




Janne och Mina Jansson , Håkans farfar och farmor invid sitt hus på Strands gården.







Plötsligt visar Håkan några fotografier som fångar mitt intresse. Vad vi här ser är en händelse i den åländska historien som jag aldrig hört talas om. Åländska män reste till Karelen i östra Finland och skördade råg med lie. En hjälp till de familjer som under kriget mist sina fäder och söner.
Nils Jansson från Laby, Håkans far var en av ålänningarna.




På gården Strand odlades vete, havre och råg.
- Vi hade 7-8 kor berättar Håkan, men år 1959 slutade man med mjölkkor och då odlades alla kobeten upp och blev bördiga åkrar. Far Nils köpte det året en Volvo traktor, en BM 350.
- Den har jag kvar ännu som en av fem veterantraktorer berättar  Håkan.
På bilden ser vi Håkan som kör traktorn och pappa Nils passar säckarna på skördetröskan.


År 1955 började Håkan i Ålands Lantmannaskola. Det var en 1-årig grundutbildning i jordbruksskötsel och jämsides med Ålands Folkhögskola den vanligaste utbildningen denna tid efter folkskolan.
- Vi var 9 elever på klassen berättar Håkan och jag blev den som fick ta hand om skolans ekonomi.
Det gällde bl.a. att bokföra alla måltider som åts och debitera dem i efterskott. Vi elever skötte själva alla inköp och jag försökte se till att det löpte. Ved och vatten skulle bäras in och slaskämbaren skulle ut.
- Skolans rektor hette Selenius och bland lärarna kan nämnas en Nilsson och Bondestam.
- Och kan du förstå säger Håkan, vi som då gick i skolan träffas ännu regelbundet fyra fem gånger i året och går ut och äter lunch!

Som alla åländska ungdomar denna tid i slutet av 50-talet stod även Håkan inför sitt vägval, till sjöss eller Stockholm? Det skulle bli båda två platserna.



På vin och spritcentralen jobbade många ålänningar denna tid, så även Håkan.

Vad gjorde du där på centralen?
- Jo siddu, vi var två killar en dansk och jag som kollade vintunnor då de kom in, det var ektunnor. Vi såg efter att de var täta, bytte sprund och vägde dem. Vi var de enda där som jobbade med det.
- Jag var där en vinter åren 57-58 men sen for jag hem igen.




                                                         Motortankern Ragny

Din sjömansbana Håkan hur gick det med den?
-Nå till sjöss var jag också en vinter, men sen skulle jag hem till vårbruket tyckte farsan, så någon maskinist blev jag ju inte på sjön i alla fall.

 Vad gjorde du där ombord, var du i "byssan", du är ju matintresserad?
- Nä, jag fick jobb som motorman och dagman och fick vara med i det mesta.

Var mönstrade du på, fick du resa lång väg till båten?
-Nåja, Ragny låg då i Åbo Pansio. Första resan gick till Konstansa  i Rumänien.

Grävmaskinstiden
- Vi funderade med farsan, året var 1965, vad jag skulle jobba med i framtiden och han kom med tanken att skaffa en grävmaskin. Sagt och gjort. Vi tog kontakt med ett företag i norra Sverige i Hudiksvall. De tillverkade grävmaskiner som var sammankopplade med traktor. Det var en Hymas Super 4.

- Farsan och jag for dit upp och tittade och vi blev intresserade fortsätter Håkan, efter ett tag for vi upp igen och beställde maskinen.
- När maskinen var klar lastade vi vår traktor en Nuffield upp på brorsans lastbil och startade färden till Hudiksvall berättar Håkan.

Nå, körde ni ned traktorn och grävmaskinen på samma lastbil ställer jag min dumma fråga?
-Nej, vi for upp i mars månad till Hudiksvall i personbil och meningen var att jag skulle köra hem traktorn och grävmaskinen själv till Åland. En mångmilafärd kan man säga, skrattar Håkan.

Men detta verkar spännande, berätta hur du klarade av resan till Kapellskär!

-Jo, klockan var då vid 17-tiden på kvällen och glad i hågen startade jag söderut. Tidpunkt för avfärd var kanske inte den bästa, det blev lite köer ut ur staden, och jag kom därifrån. Men det tog inte länge förrän värmesystemet kollapsade och jag fick köra vidare bara med motorvärmen från traktorn. Men det gick.

Men du måste väl övernatta någonstans, var då?
-Jo, efter att ha kört 150 km kom jag fram till Älvkarleby vid halv tvåtiden på natten och tog där in på ett motell. Klockan åtta var det dags att fortsätta färden, och jag hann fram i god till till kvällsfärjan i Kapellskär. Hemma var jag så mitt i natten och hade då kört 360 kilometer.

Grävmaskinstiden.
Nu började en spännande tid för Håkan. Det var dags att lära sig gräva med maskinen. Ett tag funderade Håkan vad han gett sig in på men med tiden så kunde han sköta spakarna.
Men Håkan hur började du, hade du annonser i tidningarna för entrepenader frågar jag?

-Näj aldrig en annons, det gick av sig själv, allt gick på ryktet, telefonen ringde i ett kör ibland. Det fanns hur mycket jobb som helst. Jag grävde från tidiga morgon till sena kväll.
- Jo, han var borta för det mesta, säger Britta.




-Någon tid att titta på soluret på gården fanns inte då, säger Håkan. Jag har grävt på hela fasta Åland och även i skärgården. I Vårdö har jag bl.a. grävt för ett antal skogsbilvägar och stugvägar. Otaliga husgrunder och diken har jag sett i mina dagar säger Håkan.

Men berätta om någon intressant entrepenad du varit med om!
- Nå det skulle väl vara vägen till Havsvidden då kanske. Vi var de första som grävde oss fram till platsen. Det var år 1988, och det var en 1,5 km lång vägsträckning. Beställaren hade utmärkt den nya vägen med toma löksäckar som hängde lite här och där bland enbuskar och granar, ha, ha skrattar Håkan.

Men var du ensam i den entrepenaden?
Nej vi var ett arbetslag med Bert Johansson, K-E Högman och Brage Karlsson och alla hjälptes åt med jobbet.




 Håkan gräver för väg till Havsvidden. Maskinen är en Hymas 474, som även den köptes från Hudiksvall i Sverige.











För att klara en så stor entrepenad behövs flera medarbetare, här ser vi de övriga deltagarnas maskiner. - Med lastaren var jag i bolag berättar Håkan.




Att innehava en grävmaskin innebär att även sköta om maskinen med service, däcks- och slang- och oljebyten. Detta skulle skötas på övrig tid. Här ser vi Håkan med ett hjul på "pickupen" och ett på släpet.
- Jag har som sagt innehaft åtta grävmaskiner, de flesta av märket Hymas och levererade av traktens affärsman nummer 1: Valter Häggblom. Han var den som hjälpte mig i början med all anskaffning av maskiner och material och så även i fortsättningen. Jag sålde min sista maskin år 2004 till en grävare i Sund men nu är de åter i kommunen.




  Håkans sista grävmaskin, en  Valmet 9000.




Köpman Valter Häggblom hade en limosin som utförde persontransporter. Här poserar Håkan som en av hans chaufförer iklädd passande uniform.




År 1976 var Håkan med och startade Åland Jordschaktförening, där han numera är hedersmedlem. Här ser vi honom vid ett av dess möten. Det är en förening för alla slag av entrepenörer inom gräv och maskinsektorn.

-Vi hade en livlig verksamhet berättar Håkan. Vi träffades regelbundet för möten och olika slag av resor till mässor i både öst och väst. Mest kontakt hade vi med Gävleborgs schaktförening. På våra möten var ofta våra fruar med och då ordnades dans efter middagen.
- Du och Boje har ju också spelat för oss en gång minns jag, säger Håkan. Visst var det på ett ställe i Eckerö?
- Stämmer bra, jag minns det som i går intygar jag.

Specialodlaren.




Som vi berättat tidigare, är Håkan uppväxt på ett bondställe och som för de flesta av oss människor går ränderna aldrig ur. Håkan har under hela sin yrkesverksamma tid som grävmaskinist även bedrivit specialjordbruk på "sidan om".
Håkan vad odlade du då på dina åkrar?

- Tja, det var till största delen chipspotatis, lök och sockerbetor. Numera är det mest spannmål och gräs. Jag hade som mest odlingar på en 15-16 hektar varav en del var arrendemark.



En av gårdens traktorer, en International Hydro 84.



En annan lite äldre, Valmet 361 årsmodell 1962, veterabtraktor idag.


En tredje en Bolinder Munktell 35 årsmodell 1952, veterantraktor.



Och en riktig veteranare en Volvo T 21, bensindriven årsmodell 1948.



På Håkans gårdsplan står inga rostiga jordbruksmaskiner, han gillar att rusta upp dem.
Här ser vi en hästplog Fiskars 10.


Här står Håkans veteranbil, en Peugeot 404 av årsmodell 1969. Den har tidigare innehavts av Alfons Qvarnström som var försäkringsagent på Åland.



                                      Håkan med sin nyaste och finaste "Pischå"

                                                                 Utlandsresor


Håkan och Britta tycker om att göra utlandsresor och det har under åren blivit att besöka ett 30-tal länder. Här en bild från Kinaresan år 2008 som jag gjorde tillsammans med min dotter Tove och vi ser Sockertoppsbergen i bakgrunden.



Här under en resa till Norge och paus vid en rastplats.


Dragspelsklubben

Det var som jag tidigare nämnt i Ålands Dragspelsklubb Håkans och mina vägar möttes.
Själv hade jag spelat dragspel i unga år på en tyskt Weltmeister pianospel men slutade efter några år.
Så i slutet av 80-talet fick jag för mej att börja träna på nytt och de gamla takterna satt delvis kvar.
Vi övade då i klubben varje tisdagskväll i Godby lågstadieskolas lokaler. Så en kväll dök Håkan upp med sina trummor och vår musikstil i dansmusiken passade ihop. Efter något år började det så dyka upp privata spelningar då någon ville ha dansmusik på sina kalas. Vi, Håkan, Börje, Aulis och jag  träffades hos varandra och övade in en passlig dansrepertoar som räckte några timmar.




Här finns vi på ett kalas i ett garage någonstans i Finström i juni år 1999. Vi ser från vänster Börje Lindholm, Håkan på trummor och Aulis med gitarren. Själv varvade jag med dragspel och sång.
Vi var alla fyra förenade i vårt intresse för latinamerikansk dansmusik och Håkan hade ett speciellt "schwung"  i just de låtarna. Inom den Latinamerikanska låtskatten finns inte bara tango utan väldigt mycket av den kända schlagermusiken från 40-50 talet har sina rötter därifrån.

 Aulis var en driven gitarrist som sällan missade ett passande accord och han  hade spelat i många år tillsammans med Edgar Blomberg i orkestern Accordion Boys. I dragspelsklubben trakterade han mest dragspel.
Börje hade alltsedan ungdomen spelat på privata fester och kalas mest i Vårdö skärgård.
Av någon outgrundlig anledning satt vi aldrig namn på orkestern.



Här spelar Ålands Dragspelsklubb på Ålands Sjödagar, kan vara år 2008. Från vänster Bengt Elling på ståbas, Aulis Lind dragspel, Håkan på trummor, Karl-Anders Lindholm gitarr, Johan Granlund sång, spelledare Rainer Karlsson, Albert Björklund och Brage Eriksson.


Dansorkestrarna

Men Håkan, hur kom det sig att du började spela trummor, har du musiken med dig hemifrån?

- Nej inte alls, det var bara tillfälligheter. En dag på 50-talet var vi ut på dans till skärgården. Då hade en saltvikspojke Sjövik någon trumma med sig. Jag började prova lite på den och det var ganska roligt tyckte jag. Väl hemkommen träffade jag på en kille i orkestern Kryssprickarna från Eckerö. Han bjöd ut ett trumset åt mej som jag köpte. Det var en bastrumma som ryssarna hade haft under andra världskriget då de var förlagda på Åland. Då de for hän sålde de trumman till Eckerö.  Den började jag sedan träna på. Efter ett tag skaffade jag andra grejor, virvel, symbal osv. På den vägen är det säger Håkan med glimten i ögat.

- O grannbyn fanns en orkester, Håkan Westergårds trio, då började jag spela med dem. Vi hade mycket bokningar och turnerade runt hela Åland.

Sedan började jag spela med Boje Eriksson, Jan-Erik Karlsson och Stig Strömberg, vi kallades då "Guapitas" och med dem spelade vi på fester och kalas runtom på Åland. Namnet hade Boje kläckt från en spansk tangomelodi.  Det var år 1961 och vi höll på i ungefär ett och ett halvt år.





                                           Danspaviljongen Miramar i Mariehamn

Nu blir Håkan riktigt varm i kläderna och man märker att han lyser upp i berättelsen. Nå hur fortsatte du sedan och med vem frågar jag?

- Jo, efter dethär började en riktig rumba. Vi fick jobb på Miramar i Mariehamn som krogorkester.
Och du skall veta att det var inga leksaker. Vi spelade varje kväll i veckan förutom måndagar från nio till ett på natten. Vi hade en kvart timmes paus varje timma. Var vi hungriga kunde vi gå till köket och få oss en bit mat. Sedan skulle man packa ihop och ta sig hem och därefter arbeta dagen efter för det mesta.

Menar du att det var dans på krogarna varje kväll denna tid, och även på andra krogar i Mariehamn?

- Jo, det var det. Vi spelade från 15 juni fram till 1 augusti. Dessutom onsdag, lördag och söndag under vinterhalvåret.  Då fanns det turister från tidiga sommaren till hösten. I pauserna sprang vi ibland över till Böndernas Hus som var på andra sidan busstorget.

Nå vem hade du med dej då där på Miran?

- Vi var: Caj Roman på bas, Kurre Melander fiol och piano, Jan-Erik Karlsson dragspel och piano och Lasse Lund gitarr och sång, ibland var en Svante Jansson och en Näslund som då innehade café Strand med.

Vilken typ av repertoar hade ni, ni kanske började med en vals, sedan fox, tango osv?
-Jo, det var det vanliga, så var det nog.

Kom folk upp och begärde låtar på den tiden, och var någon enträgen som ville upp på scen och sjunga?
- Jo, ibland kom det någon fram och begärde någon låt. Ibland lade man en slant i flygellådan.
- Någon skämtsam person frågade: Skall vi spela något vackert eller som vanligt?

Men hur många år höll ni på med dehär spelningarna då?

- Jag var där under 1,5 års tid. Därefter började jag på nytt med Boje och Guapitas orkester och vi var ihop i ungefär ett och ett halvt år igen. Då kom även en ung kille med på sång och gitarr, "Nane" Bjarne Karlsson.

- Men ett gäng glömde jag bort säger Håkan, jag spelade även tidigt med ett gäng sundsbor. Det var med Edgar Blomberg och Aulis Lind.




Edgar Blomberg från Vivasteby i Sund, en mycket anlitad dragspelare på 1950-talets Åland i orkestern Accordion Boys.
Edgar hade ett speciellt sätt att spela som fängslade många människor. Hans "gung" i spelet är omtalat ännu i dag. Edgar hade ett speciellt sätt att följa med de dansande paren och med ett bländande leende lägga ut sina accord. Om Edgars spel finns omnämnt i min tidigare artikel om Ålands Dragspelsklubbs historik. Edgar var även den som lärde mig de första stapplande stegen med dragspel. Vi var goda vänner som grannar vi var. Edgar dog en för tidig död.




                             Håkan Jansson, en åländsk grävmaskinist och mångsysslare.


Intervjuat i juni 2015


Johan Granlund











fredag 5 juni 2015

Vikingarnas stridskonster




                                                              Svinfylking i sköldborg


Vi har på Åland ett evenemang, Vikingamarknaden, som har etablerat sej som en av nordens största i sitt slag. Under tre dagar sista veckan i juli månad besökes denna marknad av många tusen turister och ett hundratal utställare och många övriga medverkande ser till att man får en försmak av livet under denna tid som vi kallar Vikingatiden.





                                                 Vikingamarknaden år 2013

Under dagarna kan man köpa tidstypiska hantverk, kläder och smycken, åse hur svettiga smeder utövar sitt hantverk samt lyssna till olika musikgrupper. Ett stående inslag är då vikingakämparna stöter ihop i envig och holmgång. För mej har dessa slagsmål sett aningen oordnade och oorganiserade ut.  Jag saknar en mera pedagogisk stridsförevisning. En speaker kunde t.ex. förmedla kämparnas olika manövrar.




 Under de år jag besökt marknaden har jag t.ex. aldrig hört talas om "svinfylkingen" som var vikingarnas speciella stridsteknik i krig. Ett litet tips, ställ upp en minisvinfylking där västra saltvikarna strider i svinfylking mot östra saltvikarna i flock.



Svinfylkingen har sitt namn från just svinet, vildsvinets tryne är fruktansvärt kraftigt, det slår åt alla håll och kör djupt in i fienden.
Den mest karaktäristiska svinfylkingen var triangelformad med rektangulära flanker. Tio till femton led bildade en triangel. Krigarna till vänster hade sköldarna riktad åt det hållet och de till höger likadant. Detta kallade man för sköldborg. Dessa krigare hade antingen klubba, svärd, stridsspjut eller yxa.  Bakom dem kom spjutkastarna och efter dem slungkastarna och längst bak pilbågsskyttarna. När stridslurarna dånat för start öppnade pilbågsskyttarna därefter slungkastarna osv.




Svinfylkingen kunde se ut såhär. En stor triangel i mitten med 400 kämpar  som flankerades av två rektangulära grupper med vardera 100 kämpar. Det kunde även finnas en spets vänd bakåt för anfall från det hållet.
Den triangelformade fylkingen leddes av hövdingens tappraste män och där fanns även hans märke, dvs. fanan. Raderna utökades bakåt med två kämpar för varje rad.
Det som förr var konungens märke utvecklades sedermera till våra nationsflaggor.
Denna stridsformation skulle visa sig vara oerhört effektiv och gjorde att vikingarna erövrade land efter land. Vikingarna var den tiden skräck, samma känsla vi i dag upplever mot vissa grupper.






Vikingarna anföll från havet och grupperade sig snabbt i svinfylking. De satte skräck hos befolkningen i de nordeuropeiska kustländerna. Dessa gav sej oftast utan motstånd och flydde hals över huvud.

Bärsärkar
De krigare som placerades främst var som sagt de tappraste och skickligaste krigarna. I de främsta leden fanns bärsärkarna. Deras stridstekning var den s.k. bärsärkagången. Männen hade försatt sig i en form av trans, de kände ingen smärta och kämpade skoningslöst mot fienden. De hade satt sig i ett tillstånd av galenskap och extas. Troligen fanns i sammanhanget droger som vi i dag inte känner till.
Detta praktiserades ju även i finnarnas krig med ryssarna.




Om namnet "bärsärk" råder delade meningar. En del menar att det kommer från "bar särk" dvs. man bar ej kläder på överkroppen. Andra menar att det kommer av "beer" björnen. Man hade djurhudar och djurhuvuden på sig för att injaga skräck i fienden. Man kallade även dessa krigare för

"Ulvpälsar".
I en dikt till kung Harald Hårfager på 800-talet säges: Ulvpälsar heter de som i striden bär blodiga sköldar och rödfärgade spjut då de gå i strid.

Skifta hamn
Detta var ett uttryck för hur kämpen iklädde sig ett djurs stridsvilja, vrålade som djuret och bet i skölden samt stötte i den. Detta vrål emot skölden skapade en resonans som förstärkte ljudet från hären.



                                                                     Holmgång

Denna form av envig utkämpades under vikingatiden som namnet antyder just på holmar.
Detta var en vikingatida batalj mellan två kombatanter på liv och död. Holmgången är en föregångare till de medeltida duellerna. Den är också föregångare till våra dagars boxningsmatscher.

Holmgången omnämnes i Hednalagen, ett gammalt svenskt lagrum och omtalas av Olaus Petri i Svenska krönikan från 1607.
Reglerna för holmgången var strikt reglerade. Man inrutade ett några kvadrats stort område ibland med rep eller stenar som inramning. Endera kämparna hade en tid före utmanat den andre till envig, kanske på grund av en oförrätt eller oreglerad skuld. En man hade t.ex. sagt till den andre att han inte var "karl".
Detta räckte och det slutade oftast i död för den ena parten.
Holmgången hade också en ekonomisk betydelse. Den av kämparna som vann kunde utkräva arv efter den förlorande kämpen. Detta utnyttjade många skickliga krigare och utmanade därför olika personer till holmgång.
I Egils saga säges: Envar har rätt att utmana en motpart till holmgång oavsett han var kärande eller svarande.
Även kvinnor kunde utmana, oftast ställde de en annan karl i sitt ställe och denne kallades "champion".
Holmgången övervakades av en "domare" som kunde avbryta bataljen då den andre inte orkade eller var för svag. Här ser vi en tydlig koppling till våra tiders boxning.
Holmgången förbjöds efter kristendomens inträde.



Väringagardet
Den bysantinske kejsaren i Miklagård - Konstantinopel, anlitade nordiska vikingar i sitt garde som kallades Väringagardet. En väring var en krigare som svurit tro till hövdingen och kallades även
Varjag. Dessa krigare bar oftast yxan som sitt huvudsakliga stridsvapen. En varjag kunde strida med båda armar på samma gång. De kallades även de yxbärande barbarerna.


Tingalid
Så kallades de vikingakrigare som den engelske kungen anlitade och försvarade landet.

Även den frankiske kejsaren anlitade nordiska vikingakrigare i sitt garde. För detta erhöll de ett stycke land som ännu i dag är Normandie.




                                                                Glimabrottning


I boken Vikingarnas stridskonst skriven av författaren Lars Magnus Enoksen finns enormt mycket intressant om vikingarna, deras liv, idrottsfostran, stridskonst, vikingafärder osv. Ett stort stycke handlar om glimabrottningen som var en av vikingarnas populäraste kampsporter.  Boken finns i Saltviks bibliotek och jag rekommenderar den varmt.







    Glimabrottningen praktiseras numera endast på Island men var känd i norden sedan tidigare. Den fanns som frivilliggren under olympiaden i Stockholm år 1912.




                                     Svearnas kung och sedermera deras gud Odin

Enligt sagorna var Odin den som först förde svearna upp från områden runt Svarta havet till Mälarområdet och det som vi kallar Uppland. Vilken väg han kom är okänt men en del säger österifrån och andra söderifrån. Odin var stilbildande för vikingarnas stridskultur och sedermera deras religion. Han är de gamla vikingarnas Jesus som uppfor till himlarna alltså Valhall. Han lärde svearna kriga i svinfylking och holmgång, han lärde dem segla i motvind dvs. kryssa, han lärde dem bygga båtar med flera tiotals roddarpar. Han visade dem vägen till Valhall, huru de inte skulle söka döden som varken "strå eller sotdöd" dvs. icke dö på madrass eller i sjukdom utan i full strid. Då var deras väg till Valhall spikrak. Som en dagens IS-soldat som går i döden för sin tro skulle även dåtidens vikingar dö antingen i strid eller ur ättestupan.
Det är inget att undra på att det var just svearna som allra längst höll tag i odinkulten och det skulle ta 250 år efter kristendomens inträde i Sverige förrän det slaget upphörde.


Kämpat i Godby den 6 juni år 2015

Johan Granlund