Kalkstenskorset i Sunds kyrka på Åland.
Numera insatt i Sunds kyrka i mittgången under de två mäktiga valven.
Korset hade "i alla tider" stått några meter söder om vapenhuset, gällande för att varit kyrkobyggnadsmästaren Mårten Clas gravkors.
Sunds kyrkas vapenhusingång och här står den avbrutna korsfoten ännu kvar.
Kalkstenskorset avbröts söndagen den 22 maj år 1921 då en släckningsbil backade på korset.
Korset stod därefter lutad emot den avbrutna delen fram till år 1950 då det fördes till Ålands museum i Mariehamn.
Sunds kyrka efter branden år 1921 fotograferad av mejeristen på Vivasteby mejeri Anselm Sjöblad.
Enligt tidningsreferat var det faktiskt Sjöblad som räddade orgeln ifrån brand och vattenskador.
Professor Matts Dreijer.
Pärmbild från boken Genom livets snårskog.
Sundskorset skulle ha stått på sin ordinarie plats som det gjort i hundratals år om inte denne man skulle fått syn på det år 1949. I över fyrtio år ja ända fram till sin död den 14 april år 1998 hävdade han att han funnit ärkebiskopen och missionären Wenni/Unnis grav invid Sunds kyrka.
Tidningen Åland den 21 februari 1981
Han skulle i ett otal tidningsartiklar, böcker och publikationer med emfas hävda sina teorier. Han blev aldrig svarslös. Med sitt enorma minne, intelligens, briljans och kvicktänkthet låg han alltid i framkant. Hans talegåva var enorm. Jag hade vid ett par tillfällen förmånen att få lyssna till hans talekonst. Rösten var inte sjungande och livlig, nej den kom som ett åskmuller djupt nedifrån bassträngarna men åtminstone jag njöt av det jag fick höra. Han kunde även blanda allvarliga spörsmål med lekfull ironi helt i linje med vad en god talare skall göra.
Då man läser hans memoarer slås man av hans märkliga och helt fantastiska levnadsbana. Ett barfotabarn, dels uppvuxen på Runö i Estland dels i den lilla unga staden Mariehamn. Han beskriver sin fattigdom som fick mig nästan att röras till tårar. Huru han en jul inte fick en endaste julklapp och en annan jul en träleksakshäst som efter helgen inpackades för att ges igen nästa jul.
Matts hustru Ruth och hans faster Lydia som efter moderns död tog hand om honom i Mariehamn på Åland.
I lyriska ordalag beskriver han sin uppväxt i Mariehamn där han fick slå sig in med knytnävarna i pojkhögen för att bli accepterad, han var ju en invandrare och främmande fågel i början. Huru han redan i unga år kände fosterlandskärleken till Åland och sedermera till Finland och deltog i bådas frigörelsekamp. Längre fram i tiden i landets försvarskamp.
Matts som gruppchef för Skärgårdens Frikårs III kompani
Matts som finsk marinsoldat år 1921
Huru han vid sidan av sitt arbete som kontorsanställd i Helsingfors studerade på kvällarna för att uppnå examen med sikte på en lärartjänst i Ålands Lyceum. Att det inte gick som han tänkte sig med det utan han blev sedermera verkställande direktör för det unga mejericentralandelslaget vi i dag känner som Ålands Centralandelslag, ÅCA. Där började han från noll och byggde upp företaget så att då han avgick stod det på många starka ben.
Han skulle utnämnas till Ålands landskapsarkeolog och resten är historia. Matts Dreijer var även tillika ombudsman för Ålands Handelskammare och som sådan hade han som spindeln i nätet varit med om uppstart för de flesta åländska affärsunder. Ja han startade även upp det åländska laxfisket. Så klart var han en av idékläckarna och namngivare för rederiundret Vikinglinjen.
Matts firar sin professorstitel år 1969 med middag tillsammans med höga åländska dignitärer.
Alla ovanstående svartvita fotografier tagna ur boken Genom livets snårskog
På den åländska politikens estrad stod han även och kunde på nära håll följa med maktspelet då de stora elefanterna dansade och han hade ett finger med i de flesta stora politiska bataljerna vi haft på Åland under det förra seklet.
Detta är bara ett litet axplock av vad jag antecknade vi genomläsning av "Genom livets snårskog".
Men vi skall återgå till ämnet för denna bloggartikel, Sunds kalkstenskors och biskop Wenni/Unni.
I boken Det åländska samhället av Kurt Lindh läser vi följande:
Hösten 1949 upptäckte landskapsarkeologen Matts Dreijer en runinskift på ett ålderdomligt kalkstenskors vid Sunds kyrka. Han tolkade runorna som Vini E (piscopus). En annan namnform för Wenni är Unni. Dreijer var övertygad om att han funnit ärkebiskop Unnis gravkors. Dreijer lyckades få över Sveriges kanske främsta runexpert docent Sven B.F. Jansson, kallad "Run-Janne" för att bekräfta fyndet. Jansson påstod till Dreijers stora missräkning att inga runor fanns på stenen.
I boken Åländsk odling av år 1956 finns en artikel av Matts Dreijer benämnd Sundskorset.
I februari år 1950 utför så en svensk runolog Sven B.F. Jansson på uppdrag av riksantikvarie Martin Olsson en granskning av ristningarna på Sundskorset. Efter granskningen förklarar han att det inte fanns några runor på korset. Han fastställer även korsets ålder varande från 12-1300 talet och nämnde om att det finns flera liknande kors i Sverige.
Jansson var nonchalant och lämnade inte ens en rapport till Dreijer efter sin undersökning. Han hade dessutom vid besiktningen förfarit oförståndigt och i sin behandling av stenkorset närapå förstört runorna. Då ingen rapport inkom inom en månad vände sig Dreijer till riksantikvarie Martin Olsson med begäran om rapport vilken inkom några dagar senare där det framgick att:
Jag har granskat de ristningar, som finnas på ett kors från Sunds kyrka, Åland. Därvid kunde jag konstatera att den förmodade runristningen inte existerade. Inga runor finnas på korset.
Någon lista på liknande kors medföljde inte.
I en inlaga till tidningen Dagens Nyheter skriver Jansson att:
Det finns vissa ornament på det funna stenkorset, men runor är det ej och allt tyder på att korset är av betydligt senare datum är tiden för biskop Unnis död. Jag avrådde också vid samtal med såväl herr Dreijer själv som landskapets ledande män på det bestämdaste från något offentliggörande av hypotesen och hade hoppats att saken var avstyrd. Var finns på Åland lämningar efter en plats av Birkas storlek och vad skulle i så fall det svenska Birka vara? Alla fynden på Björkö!
Sven B.F. Jansson var alltså den första att förkasta Dreijers teori. Han var den första som kastade tärningen och många skulle följa honom under årens lopp. Redan i inledningen av detta drama skönjer man orsaken. Den storsvenska drömmen och fantasin om ett gammalt Vikingarike får inte rubbas och där ingår teorin om att Mälarön Björkö var huvudkvarteret för denna storhet.
Vilken fräckhet denne man Sven B.F. Jansson visade då han varnade de åländska myndigheterna för att offentliggöra Dreijers hypotes!
Sven B.F. Jansson även kallad Run-Janne
Född år 1906 död år 1987
Var en svensk runforskare och huvudförfattare till mastodontverket Sveriges runinskrifter.
Antikvarie vid Riksantikvarieämbetet 1947-1955.
Professor i runologi vid Stockholms universitet 1955-1966.
Riksantikvarie 1966-1972
Uppgifterna och fotografiet ifrån Wikipedia
I eftermälet om honom står att läsa: Närhelst det rapporterades att någon upptäckt en runinskrift på en sten eller en häll, dröjde det inte länge innan Run-Janne var på plats och inspekterade fyndet. I Sveriges Radio var han ofta en förekommande föreläsare om runor. Han hade ett stort mått av humor när han berättade om inskrifterna som han tolkat och om roliga ortsbor som han träffat i samband med fynden. Han kunde konsten att popularisera sin vetenskap och göra den känd bland en större allmänhet. Därigenom stimulerade han allmänheten att i ökad utsträckning rapportera sina fynd. Janssons kunskaper om vikingatid och tidig medeltid sträckte sej också långt utanför Norden. Han bidrog med en initierad och engagerande översikt över hela forngermanska litteraturen både heden och kristen.
Jag känner en stor förvåning då jag läser detta. Varför bar han sig så oengagerat åt då han besökte Åland? Ingenting av ovanstående presenterade han på sin Ålandsinspektion! Han lär ju ha dunkat med en klubba för att pressa ned en pappmatris i den just uppblötta kalkstenen som just hade blötts för att rengöras. Det fanns stor risk för att kanterna skulle spruckit sönder och han hade förstört runorna. Att dessutom obstruera och vägra sända Dreijer sin rapport med bifogad lista på de stora antal motsvarande kors i Sverige är förvånande.
Bombardemanget skulle så fortsätta, nu från ett annat håll.
I Historisk Tidskrift N:o 3 av år 1955 anmäler signaturen J. Lgn (e.o. arkivarien Jan Liedgren) Johannes Sundwalls utgåva av Ålands medeltidsurkunder, häfte I. Anmälan avslutas med följande bittra ord:
Det bör påpekas, att denna första del av Ålands urkundssamling har EN VANPRYDANDE FLÄCK, i det att Sundskorset har medtagits bland avbildningarna. Den därstädes återgivna sensationella tolkningen som M. Dreijer har gjort av ristningen på övre korsarmen är som S.B.F. Jansson har påpekat, helt förfelad.
Nedgörande kritik kommer även ifrån öster, från riket. Efter att Dreijer publicerat sin bok Det åländska folkets historia I:I å 1979 anmäldes den i Historian Aikakauskirja av Pekka Suvanto. Denne nedvärderade i stort sett allt vad han skrivit om Ålands historia.
Ännu kärvare var det omdöme Jarl Gallén fäller i Finsk Tidskrift 1982:3. Dreijer skriver att min skildring av de danska korstågen till Finland hade råkat ut för en "vredesexplosion".
Även från åländskt håll kommer lokal kritik. En anonym insändare nedgör Dreijers åsikter och en föreståndare för landskapets forskningsarkiv tyckte att han "inbillade sig" vissa saker.
I maj 1951 gräver så Matts Dreijer ut graven men finner den så gott som tom. Under stenpackningen kan förnimmas resterna av en i stort sett förmultnad kista, lår. Kvar fanns några spikar. Invid och under låg tre ryggrader och benfragment. Han anser den vara plundrad som ofta stormansgravar var ifrån den tiden.
Matts Dreijers skiss över gravens utgrävning och intill åskådliggjord hednagrav med bautasten.
Gravskicket är kristet för korsgraven men ansluter till ett hednisk inhemsk där båda har en stenpackning ovan kistan i den kristna graven och ovan urnan i en hednisk grav.
Så här efteråt kan man tycka att några föremål borde tagits upp för senare tids möjligheter att göra undersökningar. Man frågar sig var huvudskallarna var, dessa brukar ju alltid återfinnas i en grav. Att dessa saknas skulle stöda Dreijers tanke om likplundring där man inte endast stal textilier och värdeförmål.
I dag kunde DNA ifrån benmaterial jämföras med motsvarande i det återfunna huvudet som finns i korgraven i S.t Peterskyrkan i Bremen där man funnit biskop Wennis gravplats.
Bakgrunden är den att enligt Adam av Bremen avskiljdes Unnis huvud från kroppen och fördes till Bremen och kroppen begravdes i Birka där han dog på sin missionsresa.
Petersdomen i Bremen, i mitten biskop Wennis grav där man vid utgrävning på 1970-talet funnit hans huvud. Man kan se den lilla gravmarkeringen som nr. 66
Bild ur boken Väster om Skiftet.
Tiden gick och Matts Dreijer fick av goda vänner ryktesvis höra att "kanske det var magister Dreijer själv som ristat runorna"?
Men så händer något sensationellt. Sommaren 1964 görs utgrävningar på ett område invid Kastelholms slott under ledning av professor Ella Kivikoski. I grävarlaget finns en ung ålänning,
Kurt Weber, som en dag i en paus sitter invid bodarna på Jan-Karlsgårdens friluftsmuseum och säges det, äter en glass.
Här invid stolpbodarna sitter Kurt Weber och nedanför hans fötter ser han någonting som liknar runor.
Runorna i närbild, nytvättade.
Kort efter detta fynd inträder en annan potentat in på scenen.
Tidningen Åland av den 24 augusti år 1968
Professor Ivar Lindqvist konstaterar
Runkorset i Sund är äkta
Tidningens rubrik "Åland ÄR Birka
Runskriften på kalkkorset vid Sunds kyrka är utan tvekan äkta! Det råder inga tvivelsmål om att runtexten bör utläsas som Wenni, en ärkebiskop i Hamburg på niohundratalet.
Till dessa resultat kom runexperten professor Ivar Lindqvist från Lund i går.
- Den logiska slutledningen av dessa fakta är att teorin om att ärkebiskop Wenni är begraven på Åland är sann, konstaterar landskapsarkeolog Matts Dreijer.
Bildens undertext: Med en liten pennkniv krafsade professor Ivar Lindqvist en av runorna vid Jan Karlsgården ren från lava. Runkopiorna är troligen inhackade på 16-hundratalet kunde han konstatera
Foto Jan-Erik Wiik
Dreijers Birkateori får stöd av runor
På klippan bakom vandrarhemmet vid Jan Karlsgården finns en inskrift inhackad i berget. Det är runskrift. men inte äkta. Skriften är en noggrann kopia av de runskrift som finns på ett kalkkors vid Sunds kyrka. Texten VINI . I mellan N och det andra I:et finns ett petruskors. Mellan de båda sista I:en finns en punkt som markerar att ett nytt ord börjar. Det är min fulla övertygelse att runskriften på kalkkorset är äkta säger professor Ivar Lindqvist. Jag anser det också fullkomligt klart att skriften på berget vid Jan Karlsgården är en exakt kopia av texten på korset. Kopian är något större än originalet av texten på korset.
På 900-talet innehades den kyrkliga överhögheten i Norden av ärkebiskop Wenni i Hamburg. Enligt samtida hällskrifter skulle biskopen dött och blivit begraven i Skytien. Detta Skytien har senare antagits vara Birka. Biskopens huvud saltades in och fördes till Petruskatedralen i Bremen där det begrovs skilt från kroppen. Landskapsarkeolog Dreijer har hävdat att detta Birka som talas om möjligen kan ha varit Åland. Ärkebiskopen skulle ha blivit begravd här. Om denna teori håller streck skulle det betyda att Åland kopplades samman med det äldsta kända datumet i Nordens historia, 17 september 936. Ett datum som nämnes i samtida skrifter i samband med ärkebiskopens död.
- Det råder ingen tvekan om att runskriften bör tydas som Wenni. Det är min fasta övertygelse sedan jag sett både en kopia och originalet säger professor Lindqvist.
-Kopian vid Jan Karlsgården har kommit till tidigast för 500 år sedan och senast för 200 år sedan förklarar professorn. Personligen förmodar jag att någon hade hackat dit texten någon gång på 1600-talet. Exakt kan man aldrig avgöra åldern på sådana här inskrifter. Man får lita på sin erfarenhet.
Landskapsarkeolog Dreijer har en teori om hur kopian har kommit till. Han antar att ärkebiskopen begravdes i närheten av den plats där nu kopian finns. Kalkkorset kom dock i vägen för ett vägbygge och måste flyttas. Liknande flyttningar har skett i Norge. Då man flyttade korset ville man dock utmärka platsen för framtiden och knackade då in en kopia av den ursprungliga texten i klippan. Teorin logisk.
- Professor Lindqvists resultat bara ökar indicierna för att min teori om att ärkebiskop Wenni är begraven på Åland är sann, konstaterar landskapsarkeologen belåtet.
- Den logiska följden av att runskriften har tytts som Wenni är ju att han verkligen är begraven här och att det Birka som nämns i skrifterna inte är något annat än Åland. men... Men ännu återstår ett men. Det kan tänkas att kalkkorset har flyttats till Åland från någon annan plats efter det att ärkebiskopen begravdes.
Professor Lindqvist medger att det är möjligt, men han vill inte uttala sig om hur sannolikt det är.
- Jag är bara runkännare. jag kan inte ta ståndpunkt i den frågan.
Jan-Erik Wiik
Bildtexter
Kopian vid Jan Karlsgården är synnerligen skickligt gjord.....
något större än originalet på kalkkorset. Professsor Lindqvist har satt färg i runorna för att de skall framträda tydligare.
I publikationen Åländsk Odling av år 1968 finns en artikel av den svenske runexperten Ivar Lindquist
Nya rön om ett par runristningar.
Av professorn i arkeologi vid Helsingfors universitet Ella Kivikoski, av min lundakollega professsor Gerhard Hafström och av Ålands museums föreståndare Matts Dreijer har jag blivit anmodad att företaga en förutsättningslös undersökning av några rätt korta lineära ristningar, som har blivit påträffade, den ena invid Sunds kyrka och den andra ca tre kilometer därifrån invid Kastelholms slott båda belägna i Sunds tridung för att tala på medeltidssvenska. Det är helt klart att de båda formellt står varandra så nära att den ena är den andras kopia ehuru formatet är olika. Den dominerande frågan är den: är det runskrift eller ej? Och därnäst: hur förhåller det sig med det egendomliga kopierandet?
Mitt vetenskapliga uppdrag, som i första hand gick ut på att söka fastställa om det rörde sig om runor eller ej blev utfört den 22 augusti (1968) gynnat av gott väder, sol från molnfri himmel. Jag hade tidigare satt mig in i problematiken och det gällde för mig att ta upp en granskning av de två originalen såvitt möjligt utan förutfattad mening och därvid utnyttja min erfarenhet som runforskare Jag lägger då fram mina iakttagelser i det som här följer.
Som sagt är det märkliga med utgångsläget det att endera ristningen uppenbarligen är en replik av den andra. Vilkendera som är det ena och vilkendera som är det andra skall bli avgjort genom iakttagelser av mig på plats.
Genom att skrapa första runan ren från lavvegetation med en fickkniv och en rotborste och tillika angränsande yta av hällen, kunde jag uppleva sensationen att varsebliva runristarens teknik, genom en solens belysningseffekt kunde jag på u-ets nedåt löpande linjer iakttaga en nytida ciselörs serie av slag i stenen. Denna effekt var jag angelägen att låta fotografen skyndsamt fixera medan solen ännu stod förmånligt.
För mig är det härefter klart att ristningen som illuderar på runskrift, icke är en vår tids förfalskning och att den å andra sidan är åstadkommen efter den klassiska runstenstiden ty denna karakteriseras av släta finslipade linjer.
Det ser ut till att Kastelholmsristningen är kopian.
Det gäller att komma på den man mellan åren 1320-1720 som kan tänkas vara upphovsmannen till den i varje fall enastående kopian i fast häll.
I mitt detektivarbete som tog sin början i Lund före min resa till originalet letade jag fram en serie runstensavbildningar av Johannes Bures hand.
Skulle det kunna vara så att den i berget insatta ristningen hör samman med Gustav Adolfs och hovets vistelse på Kastelholms slott år 1622 efter konungens återkomst från fälttåget i Livland?
( enligt uppgifter skulle Johannes Bureus medföljt hovet under resan och under två månader funnits på Kastelholms slott)
(Jag har fått fram Johannes Bureus lista där han i sin dagbok antecknar kronologiskt de platser han besökt och när men jag kan inte finna att han skulle varit på Åland och här hittat och noterat kalkstenskorset. Kanske han inte noterade runor på andra föremål bara för runor på granitstenar i denna lista).
Kalkstenskorset
I korthet sagt är min tro den: Sveriges förste riksantikvarie har i stenskrift uttryckt sin mening att ristningen i Sunds kyrkas gamla stenkors är i runskrift. Med andra ord, Bure är den förste i nutid att vetenskapligt bestämma Sund-ristningen som runor.
( Nu kommer Lindquist med en intressant pik till runolog Jansson. Han berömmer Dreijers idé att ha efter Janssons besök tagit en gipsavgjutning av runtexten på kalkstenskorset. Denna gipsavgjutning fick så Lindquist med sig till Lund för undersökning, han skriver följande):
Som sagt är stenens uppåt riktade toppyta renfejad, alltså ej längre jungfrulig mark för en runolog.
Efter min hemkomst från besöket har jag haft tillgång till den autentiska reproduktionen genom benäget utlån till mitt arbetsrum i Lund, men därav ej föranletts till någon ändring av den uppfattning, jag skapade mig vid min besiktning av originalet. Detta framter sig nu VÄL SKARPT RESTAURERAT och kan därför inge en kritisk granskare intrycket av något i modern tid bearbetat.
Vidare har jag inte ansett mig på något sätt skyldig att i tredje och fjärde hand relatera vad som lär vara förre docenten numera riksantikvarien Sven B.F. Janssons åsikt om Sund-korset. Han har nämligen ej i tryck offentliggjort än mindre i skrift motiverat sin tydligtvis komplett avvisande åsikt. Med andra är jag blir den förste runolog som lägger fram en med skäl begrundad mening.
(Jag har här utelämnat mängder av fakta runt de olika runtecknen men Lindquist avslutar undersökningen med följande:)
Nu ännu ett ord! och det blir då om den påfallande kortheten i inskriftens lydelse så renskriven: Wenni Elis´s
( i detta fall menar runologen att s skulle stå för son alltså Wenni Elis son)
I Åländsk Odlings publikation för år 1969 inkommer Ivar Lindquist med en kompletterande artikel.
Det nya fyndet det på Åland funna som har blivit undersökt av mig som sakkunnig runolog och beskrivet i förra årgången av denna tidskrift ter sig i förstone som en bresch i den teoretiska byggnaden. Emellertid har jag rätt i princip att det rör sig om en äkta runinskrift i sten. Sund-korsets inskrift har karaktären av import. Det är en sydländsk utlänning ett sändebud från påven i Rom som har förestavat de runristade orden.
( Efter en mängd vetenskapliga utläggningar och jämförelser kommer så Lindquist fram till följande)
I runskrift står där med all sannolikhet skrivet i ett läst:
Uini. i lis
Wenni ille s(sanctus)
"Den gudsmannen Wenni"
I sina slutanmärkningar anför Lindquist följande:
Vid ett funderande på vad orsaken kan vara till att runbokstäver har brukats på Sund-korset, kommer det mig som runkännare före som sannolikast vad jag vill formulera så: det är kyrkan som anlitar den inhemska skriftarten.
Man har förlitat sig till runornas magiska makt att värna. En hedning som ser runskrift behöver inte kunna läsa den högt säga vad där står han avskräcks från att förgripa sig på det runskrivna av vidskeplig rädsla.
I fallet Sund-korset har med denna hypotes inskriften Wenni ille s(anctus) tjänat två ändamål, nämligen för det första att i en analfabetisk hednisk omvärld skydda och värna om minnesvården som de främmande kristna har tillåtits att sätta över en helgedom nergrävd i jorden och säkerligen fylld med dyrbarheter, och för det andra bära bud till läskunniga, runläskunniga, att här ligger kvarlevorna av den gudsmannen Wenni begravna i enlighet med kyrkans rit.
( Nu framskymtar det faktum att Lindquist blivit uppläxad)
Den karaktäristik av Sunds-runorna, jag levererade i förra årgången av Åländsk odling har förnimmer jag, mötts med någon misstro, i det man invänder, att en enkel översikt av Upplands och andra östliga svenska landskaps runinskrifter ger vid handen att de ifrågavarande få runtyperna är banala och har en vidsträckt spridning i Sverige.
Man har menade jag att lägga särskild vikt vid det förhållandet att Sunds-runorna är historiskt daterade. De kan vara från året 936 eller något av de kronologiskt sett närmaste åren med rimlighet att anslå senast till 950.
Här gäller det att noga skilja på de skiftande århundradenas runografiska mönster Epigrafiskt sett är det av yttersta vikt att Sunds-runorna är kronologiskt fixerade, inställda i relation till den kristna tideräkningen. Detsamma gäller inte om någon av de runinskrifter man för i tankarna från svenska fastlandet. De har alla blivit tidsatta på en höft, åtminstone har detta påstående full relevans för de inskrifter man vill tilldela 900-talet.
Sådana bestämningar på en höft är inte ägnade att föras i fält mot den historiskt daterade Sund-inskriften med dess få, men för tiden karakteristiska runor.
Det synes rätt att tala om en ny skriftlig källa för Nordens historia 120 a´150 år äldre än Adams bremenis, Den bär bud till vårt lands vitterhet, historia och antikviteter. Är dess äldsta källskrift, efter allt att döma.
Om Ivar Lindquist står följande att läsa i Wikipedia:
Född år 1895 död år 1985.
Filosofie doktor, docent i nordiska språk i Göteborg och Lund
Ägnade sig särskilt åt runologiska forskningar
Professor vid lunds universitet åren 1942-1961
Väster om Skiftet
Uppsatser ur Ålands historia av Sune Jungar och Nils Erik Willstrand
Efter ett visst detektivarbete hittade jag så professor Åsa Ringboms uppsats
Sunds-korset ett medeltida minneskors publicerad i denna bok.
Författaren redogör för Matts Dreijers rika publikation i ämnet Birka i Norden under då ett 25-tal år.
Hon konstaterar att hans radikala linje kan skönjas i de flesta publikationer och senast i utgåvan
Det åländska folkets historia I. Att åländsk forntid framhävs på bekostnad av den svenska historieforskningen vilken Dreijer ifrågasätter och nedvärderar.
Ringbom skriver även att för att få allt annat att passa in i mönstret krävdes emellertid hårda omtolkningar av vedertagna historiska uppfattningar. Dreijers nya sätt att tolka källor fjärmade honom på ett olyckligt sätt ifrån andra forskare. På enstaka undantag när bemöttes han på historikerhåll med en pinsam tystnad vilket i sin tur tyvärr även drabbade intresset för Ålands tidigaste medeltid ca 1000-1200 e. Kr.
Det skulle dröja decennier innan man överhuvudtaget offentligt bemötte Matts Dreijers Birkateori. I stort sett kan man spåra tre olika attityder bland forskarna. Gemensamt för dem alla är emellertid att de undviker det mest primära. Ingen vill gå närmare in på kalkstenskorset i Sund.
Här gives tre exempel på kategorier
a) från de som helt kopplar bort Dreijer, Lars Hellberg
b) de som bemöter honom i sak, Björn Ambrosiani och Jarl Gallén. Man ser att Dreijer endast framför de argument som i utdrag av Adam av Bremens texter som stöder hans teori, utan att ta beaktande av helheten. Kalkstenskorset avfärdar båda forskarna som betydelselöst.
c) Inhemska forskare som Ella Kivikoski och Bo Lindberg som ställer sig mera sakligt till Dreijers Birkateori med omnämnande av Sundskorset i sitt rätta sammanhang Hit hör även Nils Cleve som presenterar korset bland övriga stenkors från Finland och Johannes Sundwall som upptar Sundskorset bland åländska medeltidsurkunder.
Angående korsets ristningar skriver Ringbom att runristningen inte blivit allmänt accepterad men att också en i runologi obevandrad förefaller det klart att det rör sig om verkliga runor och inte enbart om dekorationer eller naturbildningar, vilket bl.a. Sven B.F. Jansson har hävdat.
Vad gäller stenkorsförekomsten i Europa framgår att dessa kors ofta återfanns längs vägar och stråk, vid vägkorsningar och vägskäl. Sällan stod de under medeltiden inne på kyrkogårdarna. De uppskattade stenkorsen enbart i Tyskland rörde sig om drygt 3000. Den nordiska västkusten uppvisar ett sextiotal stenkors som kan ses som resultat av engelsk mission. I Danmark återfinns ett handfull stenkors på Jylland. På svenska fastlandet saknas fristående stenkors nästan helt. Däremot fanns det på 1870-talet ett femtontal stenkors på Gotland. På Öland har sex stenkors registrerats.
Stenkorsen har haft tre olika funktioner dvs. missions- eller predikokors och försoningskors och gemensamt för dem alla är beteckningen minneskors och gravkors. Bland de äldsta stenkorsen förekommer missions- eller predikokors resta till minne av tidig mission. Förvånande sällan har stenkorsen använts som gravkors och när så sker s är det fråga om ett relativt sett sent fenomen.
Ringbom anför vidare att mot bakgrunden av stenkorsförekomsten ute i Europa blir tolkningen av Sundskorset allt besvärligare och representerar en förbryllande blandning av flera olika element, dels legenden om kyrkobyggarens onda bråda död, dels Wenni-runan som talar för ett minnes-eller missionskors och dessutom förefaller onekligen kalkstenskorset i Sund att utmärka en grav i vigd jord.
Jämfört med andra stenkors är kalkstenskorset i Sund ovanligt välbevarat. Tekniskt sett är det överlägset väl hugget med harmoniska proportioner. Placeringen av runristningen på korsarmarnas toppytor gör Sundskorset unikt.
Finns det då motsvarande kors i Finland? -Ja säger Ringbom: ett av stenkorsen i Finland liknade Sundskorset intill förväxling. Det är det numera försvunna korset i Pernå, som ursprungligen stod söder om kyrkan inne på kyrkogården. Enligt folktraditionen skulle korset ha rests till minne av kyrkans byggmästare anförde redan Reinhold Hausen.
Även Dreijer skulle noterat likheten med Sundskorset.
Det tredje stenkorset i Finland återfinns inmurat i östgaveln i Korpo kyrka. Här är det frågan om ett kors men av helt annan karaktär. Det är fråga om ett Estniskt medeltida soningskors och även detta kors skulle sammankopplas med en legend om kyrkobyggarens död.
Vad gäller korsets typ tillåter Sundskorset ingen exakt datering. Men en sak förefaller klar: korset kan svårligen ha rests över ärkebiskop Unnis grav år 936. Så tidiga kors var i allmänhet minneskors, inte gravkors.
Stenkorset måste ses som ett kors rest till minne av ärkebiskop Unnis besök på Åland. men stenkorset medger inte en datering till 900-talet och frågan är hur man skall kunna förklara ristningen "UINI" om det rör sig om ett medeltida, eventuellt t.o.m ett ännu senare minneskors. Det finns två förklaringar skriver Ringbom. Den ena är att runan ristats in på gravkorset sekundärt, när man tröttnat på att byta ut minneskors av trä allteftersom de förmultnat. Den andra förklaringen vore att Sundskorset inte stått in situ, att det i likhet med de äldsta norska stenkorsen i ett senare skede förflyttats till vigd jord. Kanske hade stenkorst ersatt ett ursprungligt kors av trä.
Till sist skriver Ringbom att på grund av Sundskorset finns det alltså ingen anledning att placera Ansgars Birka på Åland. Trots flera olika förslag är det än så länge oklart var centralorten låg i det omfattande biskopsstiftet på 1000-talet.
Sundskorset måste tas på allvar, alltför länge har det redan nonchalerats. Det bör ses som en mycket konkret och viktig sekundärkälla för perioden 1000-1200 på Åland där det som minneskors vittnar om tidig kyrklig aktivitet.
------------------------------------------
Birka i dag, hur går diskussionen i Sverige?
Om vi då ser på hur den moderna forskningen betraktar Birkaproblematiken och informationen till allmänheten om Birka och den ö i Mälaren som egentligen heter Björkö. Hur lär man ut kunskapen i dag i den svenska skolan? Vi skall ta en titt på det.
Flygfoto över Björkö i Mälaren. Här kan skönjas enorma mängder gravar.
Vem var Ansgar?
Enligt sagorna kom en präst till Birka år 830 och grundade Sveriges första kyrka. Han hette Ansgar och var präst i tyska kyrkan. Även om församlingen senare försvann finns ett vackert kors på Björkö som minne av Ansgars ansträngningar att kristna hedningarna.
Vad står det i din historiebok?
Om du tittar i olika historieböcker i din skola kommer du säkert att hitta berättelser där Birka och Ansgar beskrivs ungefär på det sättet. Birka var en viktig handelsstad under Uppsala kungarna och Ansgar grundade kristendomen i Sverige. Men det stämmer inte riktigt. Modern forskning visar på en annan historia på Björkö.
Ansgar kom till Sverige men vi vet inte riktigt var han byggde sin kyrka. Det vi vet säkert är att det kan inte ha varit på Björkö. Hans reskamrat skriver i sin dagbok att de drabbades av pirater på vägen från Tyskland, hoppade i havet från båten och sedan: Med stor svårighet avklarade de sin långa resa till fots och tog sig också över de mellanliggande haven då det var möjligt med fartyg. Så småningom anlände de till svearnas hamn i Birka.
Birka var ett vanligt namn på den tiden och betyder handelsplats på fornnordiska. Dessutom fanns inget riktigt Birka på 830-talet. Staden byggdes upp senare.
Man har flugit över Björkö med flygplan som har markradar. Den ser en bit ner i marken och det hjälper arkeologerna att upptäcka sånt de inte ser med ögonen på markytan. De nya uppgifterna visar att det finns mängder med tidigare okända gravar utanför Björkö. Mångdubbelt fler än vad som någonsin bott på Björkö. Och dessutom är muren runt staden inte byggd för försvar. En stor bit fattas för att den skall omge hela staden. Nya utgrävningar tyder dessutom på att Björkö skulle varit ett arbetsläger där hundratals slavar arbetade under usla förhållanden i små verkstäder.
Handelsplats? Ja. Stad? Nej. Man bytte säkert de varor som tillverkades på Björkö mot nya slavar och värdeföremål. Men någon stad var det säkert inte, snarare ett slavläger vid en "nekropol", en plats för de döda. Björkö var en ö dit man forslade döda från andra platser runt Mälaren för begravning och muren runt staden hade bara en religiös betydelse. En magisk gräns mellan de levandes och de dödas värld.
Och kristendomen den kom väster ifrån till Sverige, från Västergötland.
Ja, jag baxnar när jag läser detta. Tänk om Matts Dreijer levat och fått läsa dessa artiklar om de nya forskarrönen. Jag har många gånger sagt: Undan för undan visar det sig att Matts Dreijer hade rätt i många stycken. Visst drog han hemåt i många frågor men han hade alltid mycket sant i det han sade.
Då jag sökte på ordet Birka fick jag upp denna förklaring över kyrkliga begrepp i den romersk katolska kyrkan
I litteraturen om Birka framkommer olika förklaringar vad ordet egentligen betyder. Det verkar ha olika betydelser i olika länder och under olika tider.
Här framgår att Birk är: Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett ifrån härads jurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket även om andra från häradsjuridiken avskilda områden.
För biskop angavs: Under medeltiden inom den katolska kyrkan en föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop Kedjan gick enligt traditionen ända ned till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter år 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Birkrätt anses betyda: Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock "Pirkkapuu" som användes vid kreditköp.
I ett gammalt ordlexikon hittade jag följande fantastiska förklaring över ordet Birk enligt tysk förklaringsmodell. Det är väl i dessa sammanhang logiskt att tänka sig den tyska versionens betydelse i och med att biskoparna utgick ifrån Hamburg Bremen stiftet.
Birk: Så kallas i Schleswig vissa mindre distrikt af några kyrkosocknar, byar eller ok blott gårdar som styras af en Birkvogt.
Av Görgen Göstas, en barndomsvän från Sund, pensionerad doktor i psykiatri, som numera är bosatt i Berlin har jag på förfrågan fått följande förklaringsmodell till det i lexikonet angivna ordet Birk.
Klicka på bilden för tydliggörande av illustrationen.
Birk, plural Bir-ke
Birk,-e så kallas i Schleswig vissa mindre distrikt af några kyrksocknar, byar ell. ock blott gårdar, som styras af en Birkvogt
Ruta 3
Flera Birk (e) bildar en Harde och flera Harden ett ämbetsdistrikt
Tidigare i Schleswig-Holstein ett förvaltningsområde bestående av flera byar och gårdar
Ett Kirchspiels domstols-eller juridiskt område (distrikt) i hertigdömet Schleswig där området förestods av en Birkvogt
Kyrkorätt, föråldrat : geografiskt upptagningsområde för en församling (socken)
Sedan tolvhundratalet påvisat (belagt) mellanhögtyska kirchspil, kirchspel= prästdistrikt
En Harde är ett förvaltnings-och rättsdistrikt, mestadels också med en kyrka.
En Birk är ett distrikt inom en Harde som har en särskild domstol, "Birkadomstolen"
I Danmark användes sedan medeltiden birk som namn på en geografisk juridisk enhet
mindre än härad. Beteckningen användes fram till 1919
Birk i hertigdömet Schleswig vanlig benämning för vissa mindre distrikt, sammansatta av Kirchspiele byar eller också enbart gårdar, under förvaltning av en Birkvogt, som samtidigt förvaltade rätten (rättigheterna) i sitt Birk, och som hade Birkschreber under sig. Flera Birk (e) bildar en Harde och flera (n) Harden ett ämbetsdistrikt. På danska betyder Birke byrätten (bydomsga, rättskipningsområde) vars gemensamma härkomst med det tyska borg (Burg) väl ingen misstolkar.
Det danska herredet motsvarade ganska nära det svenska häradet och var föga betydande i kommunalt hänseende.
Det danska herredeet delade i mindre enheter birkar.
Till sist vill jag visa en artikel jag funnit i en gammal tidning. Det gäller runornas härstamning. Många är de i tiderna som undrat varifrån detta alfabet och skrivmetod kommit. Denna förklaring kan vara vägledande.
Runornas härstamning har sedan långliga tider varit föremål för forskningar och på frågan om deras uppkomst hafva skiljaktliga svar afgifvits. Nyligen har den engelska fornforskaren Isac Taylor i ett arbete med titeln " Greeks and Gothes:a Study of the Runes" sökt visa att de skandinaviska goterna omkring 600 år före Kristi födelse i det väsentliga upptog det thraciskgrekiska alfabetet vilket var i bruk från Thracien, Svarta havet och Krim utefter Djneper till Weichsel i vilka nejder rika och blomstrande kolonier funnos. Dessa kolonier som i femte århundradet före Kristus besöktes och beskrevs av Herodotos blev genom de Persiska eröfringarna omkring år 500 före Kristus avskurna från all förbindelse med sina stamländer, de grekiska öarna och de joniska kolonierna i Mindre Asien på grund varav deras alfabet under en mycket lång tid icke undgick någon vidare utveckling
Missionerat i Godby den 22 september 2019
Johan G. Granlund
