Leouzon Le Duc, Louis (sång lö dyck) resa till Åland 1854

Vad vi här ser är försättsbladet till en liten bok som finns på biblioteket i Mariehamn.  Hur jag hittade denhär boken skall jag nu berätta om.
Då jag var museiintendent på Ålands Jakt och fiskemuseum handhade jag även bokinköpen till museishopen. Jag kom då i kontakt med föreningen Ålands Vänner i Mariehamn för de hade sitt boklager i Bildningsförbundets lokaler i källaren. En dag då jag sammanträffade med Marcus Måtar som handhade deras boklager sade han till mig att om du hittar något intressant någongång kan du tipsa oss så kan vi diskutera en eventuell bokutgivning i föreningens regi. Ja det skall jag göra, jag hör av mej sade jag.
En dag då jag var ner i Landskapsarkivet bläddrade jag i en gammal ålandstidning av år 1905, hittade jag en reseskildring av fransmannen Leouzon Le Duc Louis, (uttalas Sång Lö Dyck). Jag läste med stora ögon och beslöt att ta  en kopia av artikeln i fråga. I artikeln framkom att det fanns en bok utgiven på franska. Artikeln hade som rubrik: En resa till Åland. Jag fick alla uppgifter av arkivpersonalen för denna bok och de sade att den finns att låna på Mariehamns Stadsbibliotek. Fort som tusan till bibban och med lappen i handen, som barnen gör, frågade jag efter boken. De funderade länge och väl, men till sist sade en av damerna att hon skulle kolla i källaren. Jag väntade en lång stund men så plötsligt hade jag boken i min hand. Den hade inte lånats många gånger framkom det. Det skulle visa sig att den inte fanns översatt varken till finska eller svenska, inte heller engelska.
Nu hade jag så en uppgift för Ålands Vänner. Denhär boken borde genast översättas och utges på nytt på Åland. Jag kontaktade så Måtar igen och gav honom kopior på vad jag hittat. Efter en tid meddelade han mig att föreningen är beredd att översätta boken. Efter en tid fick jag uppgifter på att man hade kontaktat Eva Eriksson i Eckerö för översättning. Jag känne familjen Eriksson väl emedan hennes man Gunder var med och anställde mig till jaktmuseet och vi har träffats otaliga gånger angående museets verksamhet.
Nu var det så bara att vänta på översättningen. Tiden gick. En dag fick jag en översättning på några kapitel i boken. Man hade tagit en paus i översättningen, av vilken orsak känner jag inte till. Till dags dato är det paus. Jag anser att det var olyckligt att denna bok inte tryckts.
 Det har under årens lopp skrivits många reseskildringar om Åland av utlänningar men denna anser jag hör till de allra vackraste som skrivits.


Tyckt den 26 januari år 2013

Johan Granlund

Åland skildradt af en fransman

Vem  var då denne Leouzon? I Nordisk familjebok  hittar  vi honom. Han var fransk skriftställare och tidningsman, f. 1815 i Dijon, d. 1889, företog 1842 en resa till Finland och Ryssland, varifrån han år 1844 återvände över Sverige och Danmark. Av franska regeringen erhöll han  sedermera  flera gånger uppdrag att ånyo besöka de nordliga länderna, bl. a. Sverige, i ändamål att företaga omfattande arkivforskningar och inhämta noggranna upplysningar rörande den svenska fångvården m.m. Under dessa resor upprepade besök förvärvade han sig grundlig kännedom om de olika ländernas språk och litteratur, deras historia och politiska ställning. Resultaten av dessa studier och iakttagelser offentliggjorde han i en mängd arbeten.

Vad handlar då boken om Åland om?

Vi skall läsa ur Ålandstidningen av den 11.11.1905 där troligen någon av signaturen  F-m, s vänner  gjort en översättning av valda delar ur boken,  Les iles dÁland.

Femtio år äro förflutna sedan engelsmännen och fransmännen med sina förenade flottor besökte de åländska vattnen och intogo fästningen Bomarsund.

Under medlet av förra seklet besöktes vårt land af fransmannen  Leouzon Le Duc, känd bl. som öfversättare af Kalevala. Denne som vistades härstädes i egenskap af fransk språklärare och tillika intog en bemärkt ställning i hufvudstadens högre sällskapslif, företog flere resor inom landet och besökte särskilda gånger Åland.  År 1854 utgaf han i Paris Les Iles dÁland ( De åländska öarna) Ett arbete på 150 sidor. I företalet anges bokens innehåll och syfte i följande ord: Bomarsund har gifvit sig. De åländska öarna äro i den förenade engelska och franska arme´ns våld. Allas ögon äro därför riktade på denna aflägsna bygd.

Man finner där, hvad man söker, bestämda och noggranna uppgifter om de åländska öarna,

 om deras forna och nuvarande tillstånd, om härledningen af deras namn, om deras befolkning, deras kyrkliga administrativa och rättsliga organisation. Man får där en föreställning om, hur det går till vid en resa sommar-eller vintertid  öfver deras fjärdar och sund, sjöar och klippor, om behaget och vådorna af en sådan , om de missräkningar den hotar och de fröjder den ger löfte om. Man blir där i tillfälle att följa med de olika skedena af Ålands utveckling, dess öden under lyckans och motgångens, under frihetens och förtryckets dagar.

Denna bok skall också upplysa om de åländska öarnas forna och nuvarande försvarssystem, deras fästningar, deras fyrar. Den skall lära oss känna inbyggarnes seder, deras handel och industri, deras karaktär, deras tro och vidskepelse, den skall nämna de berömda personligheter, som gjort dem heder, den skall omtala deras sägner och traditioner. Den skall slutligen, ställande dem ansikte mot ansikte med naturen, skärskåda växlingarna i deras klimat, dess märkvärdiga företeelser samt dess inverkan såväl på landets produktiva krafter som på lifslängden. Jag har inte försummat något för att göra denna beskrifning af de åländska öarna noggann och fullständig.

Författaren har för länge sedan bäddats till ro i fosterjordens sköte, och hans bok, skrifven som den är på ett främmande språk och utkommen i ett främmande land, har fallit i glömska. Den innehåller dock mångt och mycket som bör väcka vårt intresse just därför att det är en främling som talar. Det gäller isynnerhet de intryck landets natur gjort på författaren äfvensom hans personliga iakttagelser rörande inbyggarnes lynne och karaktär. Några utdrag torde därför försvara sin plats i denna tidnings spalter.

Man kan inte, säger författaren, tänka sig någonting egendomligare, någonting mera härförande än en resa sommartid genom den åländska skärgården. Landskapet är fullt af hemligheter. Solen sprider där utan att någonsin förtröttas ett outsägligt mildt ljus. Det är inte den stjärna som i södern bländar oss och bränner oss med sin glöd, det är en lampa innesluten i en kupa af opal. När man i båt glider längs stränderna försjunker man i drömmar. Hvarje ö, hvarje holme, är en grönskande bukett, instucken i en vas af granit. Vattnet är lugnt och har en vemodig klarhet, ofta tränger det djupt in i bildande ändlösa inskärningar eller vrider sig i oräkneliga spiraler, här och där besökande förtjusande små platser och lätt fuktande de röda klipporna och den blommande ljungen. Intet annat ljud än tonerna af roddarens sjömansvisa eller prasslet af näten, som fiskaren sänker i hafvet.

Sommaren är för de åländska öarna blott en flyktig gäst, en årstid som snart går förbi. Den årstid som är dem mest egen, där de visa sig i sitt verkliga ursprungliga skarplynne är vintern. Låtom oss alltså vintertid intränga i den åländska skärgården och se hur man då reser där. Personligen har jag pröfvat därpå endast en gång, men jag skall säkert aldrig glömma det. Författaren omtalar nu en resa som han i januari 1853 jämte en bekant företog från Stockholm till Åbo genom åländska skärgården. Från Grisslehamn gick färden i segelslup öfver Ålands haf till Eckerö. Följande rast gjordes i Harladsby. Därifrån fortsattes resan till Skarpans och Bomarsund, där besök gjordes hos fästningens kommendant, general Bodisco. Från Skarpans gick färden vidare till Vargata och Grundsunda, därifrån till Seglinge och Kumlinge, samt slutligen öfver Skiftet till Åbo.

Om färden genom den åländska landsbygden skriver han: Vid ingången till hvarje by, hvarje gård vi passerade, reste sig ännu midsommarträdet med sina kransar och prydnader, en gång strålande af glans och friskhet, nu vissnande och färglösa. I stället för att låta nedstämma oss af motsatsen mellan dessa sommarens segertecken och den dystra vinternaturen, dröjde vi nu vid de glada minnen som de återkallade hos oss. Våra följeslagare voro alla mycket meddelsamma af sig. Jag hade i min släde en af ortens mest flytande tungor. Detta var en kraftfull, ung flicka, förklarad apostel af celibatet. Hon hade enligt hvad hon själf påstod, gifvit korgen åt flere tillbedjare än hennes mor fått barn. Nu var hon själf den tionde i ordningen, men det hindrade inte att hon efter sig räknade tvänne minderåriga syskon. Sådana talrika barnkullar träffar man ofta på Åland och i Finland.

Som den vådligaste och mest ansträngande delen af hela resan skildras färden från Kumlinge öfver Skiftet, hvilken företogs i sällskap med en postförare och tio rotkarlar med s.k. isbåtar. Vi voro nu ute på den nattgamla isen. Att beskrifva de sinnesrörelser, som skakade oss, vore omöjligt. Vi måste rent af släpa fram våra fötter, så hal var ytan. Den minsta rörelse åt höger eller vänster hade kunnat förorska ett fall och öppna afgrunden för oss. Isen välvde sig i vågor och varje slag i fjärran af karlarna som profvade den kom oss att skälfva som af en elektrisk rysning. Fyra gånger kände jag isen glida bort under mina fötter. Och när jag mötte de ändlösa vidder, som utbredde sig omkring oss när jag betänkte att en enda stöt ett enda falskt steg var tillräckligt för att åstadkomma en remna, som inom en minut skulle ha ryckt under hela ismassan, ack, då började jag sakna våra ledsamheter vid Grisslehamn, stormen på Ålands haf, våra snöberg, alla fasor, af hvilka vi dock så grymt hade lidit. Stopp! ljöd det plötsligt framför oss. Alla våra karlar stannade. Isen hade småningom uppmjukats till den grad, att det, förrän man gick öfver, var nödvändigt att på en vidare sträcka undersöka densamma. Vi stodo kvar vid vårt bagage och väntade, hållande andan utan att våga röra en lem. Natten började redan falla på och kölden att bita skarpt. Det fanns nu ingen annan utväg än att vända om och söka härbärge för natten. Kostan styrdes mot Enklinge, som låg närmast. Följande morgon var isen så stark att färden obehindradt kunde fortsättas ända fram till Åbo.

Författarens iakttagelser i fråga om ålänningarnas lynne äro träffande nog. Men hans försök att ur vidriga politiska förhållanden samt ur beröring med finnar och lappar förklara en af de viktigaste sidorna däri äro vilseledande och vittnar, liksom hans uppgift om det åländska klimatet och jordmånen om fullkomlig brist på bekantskaper med förhållandena.

För att med sanning kunna uppskatta detta folk, säger han, måste man påminna sig de olika sidorna af dess lif. Hvilket folk har någonsin blifvit mera pröfvat, vare sig av naturen eller av människorna. Det lefver under inverkan af ett klimat, hvilket blott synes finna behag i ytterligheter . Ömsom brännande hett, ömsom isande kallt, nästan aldrig tempereradt. marken har af sig själf ingen brukbarhet, det viker endast af våldet. Se hafvet! Ett fält, än stormigt, än isfyllt, sällan vaggande sina söner, oftast som en fiende ansättande dem och vräkande dem hit och dit. Om vi tänker på deras politiska existens. Eröfvrat af den ena, återtaget af den andra, härjadt och beskyddat ömsom, vet det aldrig hvem som sist och slutligen är dess herre. Dessa växlingar ha utöfvat ett viktigt inflytande på ålänningarnes lynne och karaktär. Också den ödesdigra beröringen med finnar om lappar är en omständighet, som inte får förglömmas. Ålands inbyggare utmärka sig sålunda genom ytterst tillfälliga förtjänster och fel. Man söker förgäfves i dess moraliska lif den harmoni, den logik som utgör en företrädesrätt för de lugna folken, de folk, som i alla tider fått njuta av sig själfva. Man tillskrifver ålänningarna ett utmärkt mod. Ett sådant är i själfva verket för dem en nödvändighet, då det gäller att kämpa mot klimatets oblidhet, mot jordens motstäfvighet, mot isarna och stormarna på deras fjärdar.

Hvarje litet folk är skrytsamt, i synnerhet som det är nedtyngt under ett oböjligt ok, ur stånd att på ett gagneligt sätt utveckla sin kraft, döljer det sin harm genom att göra sig viktigt. Ålands inbyggare äro för öfrigt hövliga, tjänstaktiga, fulla af artigheter, men de taga lätt anstöt, och den som toge sig för att tilltala dem i befallande ton skulle vara mycket ovälkommen. Det är en psykologisk företeelse, som antyder å ena sidan en outplånlig känsla af den mänskliga värdigheten, å andra sidan en praktisk uppfattning om styrkans rätt och om det fåfänga i ett motstånd, som skulle leda till intet.

Hvad skall jag säga om den oegennytta som vissa författare tillskrifva Ålands inbyggare. Jag måste bekänna att jag för min del blott svagt tror därpå. De veta alltför väl, hvad det kostar att vinna penningar, för att utan vidare afsäga sig en rättmätig förtjänst. Om vi inträder i en stuga, så begagnar er af den gästfrihet man bjuder er endast i den mån ni känner er i stånd att återgälda den väl. En glömska i detta afseende skulle ofelbart läggas er till last. Man skall också veta att öka er frikostighet, om ni gifvit för litet, men man skall aldrig säga att ni gifvit för mycket. När in inträdt i en familj, beror det sålunda på er själf, om ni kommer att behandlas som  en af dess medlemmar. Dyster och fåordig i början, dröjer ålänningen inte att från ett blygt leende öfvergå till den mest uppsluppna munterhet. Han blir då otroligt pratsam, ställer frågor härs och tvärs, svarar på måfå ströende omkring sig skämt och kvicka infall. I hvarje bättre åländsk umgängeskrets finne alltid en muntergök.

Leouzon kommer sedan in på den resa och de upplevelser Acerbi hade på sin färd över Vårdölandet och som finns omtalat i dennes reseskildring några decennier före. Han berättar där om en mycket pratsam postförare från Vårdö. Denne hade väckt Acerbis intresse med sitt otvungna sätt och livliga berättarfömåga.

Om Ålands ekonomiska tillstång säger författaren att det i hela taget är tillfredställande. Om det inte framalstrar lyse, undertrycker det åtminstone armod och närmar sig välstånd. Ålänningarna ett enkelt folk, stående i nära grannskap med naturen vandt vid ett hårdt lif, sträfva inte efter konstlade njutningar, det nödvändiga är för dem nog. Det är deras mål, äfven då den visa den största vinningslystnad eller då de låta förleda sig till förfarande, som gör att man tviflar på deras rättrådighet och dygt. Se ålänningen där han grå fram! Med rak hållning, liflig, full af hälsa och kraft, är han inte lycklig? I fråga om näringarna omtalas huru som strömmingsfiket som i allmänhet utgjort ålänningarnas förnämsta inkomstkälla tack vare det pågående kriget blifvit mindre lönande än förr. I följd af den förhöjda tullen fördes nämligen strömmingen inte mera till Stockholm utan till finska och ryska hamnar, där afsättningen var betydligt sämre. Såsom ersättning för en möjlig förlust på detta håll framhålles skeppsbyggeriet, som på den senaste tiden gjort ett mörkligt uppsving på Åland.

Om den åländska kosten har författaren egentligen endast godt att säga. Köttet är visserligen magert och föga smakligt. Men brödet är så mycket bättre, blott det inte vore så hårdt, att man måste flyfva det med yxe! Det är här fråga om ett slags mycket tunnt bröd, som bakades 2 till 3 gånger om året.

Den åländska strömmingen påminner om sardinen, men har en betydligt finare smak. I synnerhet äro benen förträffliga. Svagdrickan går an. Brännvineet som under vanliga förhållanden skulle förfalla vämjeligt, kan under strapatser på en vinterresa öfver de åländska isarna mäta sig med den bästa konjak. Om det kaffe, som en gång serverades författaren i en bondgård, anmärken han, att det var utmärkt, men att aromen var för stark, en anmärkning, som allt ännu kan riktas mot det åländska kaffet.

Signaturen F-m summerar så Leouzons bok med orden: Den är skriven med stor samvetsgrannhet, samt att författaren besjälats af ett varmt intresse för det land och det folk han velat skildra.

Johan Granlund