Humlegården

Humle ( Humulus lupus)

Humlegården

Då man studerar gamla åländska skattläggningskartor från 16 och 1700-talet finner man överallt bland de pittoreskt inritade gårdarna med sina väderkvarnar även en humlegård. Dessa humlegårdar fanns överallt även på den minsta torpares lilla område. Man behöver inte vara så värst inbillningssjuk för att utlista vad denna produkt användes till, jo ni gissade rätt, för ölbryggning. Men vid läsning av denna artikel började jag misstänka en annan sak, var det enbart för ölbryggning man använde humlen och var det enbart humle man odlade där? Bedöm själv! På min näthinna fick jag plötsligt de Afghanska bönderna år 2007.

Då jag bläddrade i Familje Journalen av år 1868 fick jag se en intressant artikel som berättar om humlen och vi läser följande:

Bland de narkotiska njutningsmedlen finner väl humlen näst tobaken den vidsträcktaste användningen. Men härvid skiljer han sig från många af de öfriga narkotika väsendtligen derigenom, att han icke, såsom dessa, konsumeras för sig sjelf, utan i förening med andra ämnen, för hvilka han på samma gång tjenar som krydda. Han utgör en af de väsendtligaste beståndsdelarne i ölet.

Tillsättning af humle i maltdrycker synes ännu icke hafva varit bekant hos de gamla romarne, men deremot redan ganska tidigt hos tyskarne. Särskilta anläggningar för odling af humle, humlegårdar, humularice, omnämnas i Tyskland redan under första fjerdedelen af nionde århundradet. Öfverflyttad till de länder, i hvilka hans kultur och förbrukning nu uppnått en så förvånande höjd. Nederländerna skola hafva erhållit honom vid början af fjortonde århundradet, England 100 år senare. Men i det sistnämnda landet kom hans tillsättning i öl först med början af sjuttonde århundradet i allmänt bruk. Med öldrickningen, som från de germaniska folken meddelat sig åt alla kultiverade nationer på jorden, har också humleodlingen förskaffat sig inträde öfverallt, och den underkastar sig allt större sträckor mark. I Storbritannien förbrukas årligen inom 40 millioner skålpund humleblommor, det är vid pass en tredjedel mer, än hvad tobakskonsumtionen der uppgår till.
Humleplantan, vi mena icke den i skogame vildt växande, hvilken äfven såsom prydlig klängväxt uppdrages i trädgårdsanläggningar, utan den kultiverade, som visserligen härstammar från den vilda humlen, är till sitt utseende tillräckligt bekant. Hennes odling fordrar en ganska god, särdeles djup jordmån, och hon trifves bäst i soliga sydliga eller vestliga lägen, som icke äro för mycket utsatta för de skarpa atmosferiska förändringame, frost, dimma, vindar etc. Humlen är en slingerväxt, och fördenskull måste för hans utveckling tillräckliga stödjepunkter erbjudas honom. Humlegårdarne erinra genom sina klätterstänger, af hvilka hvardera alltid tjenar flera plantor till stöd, i viss mån om vingårdarne och gifva med de sväfvande bladgirlanderna, den saftiga grönskan och de yppiga blomdrufvorna en behagfull anblick.
I blomhängena består den användbara delen, och humleskörden infaller derföre vid den tid, då dessa hafva uppnått sin fullkomligaste utveckling, för humleländerna är den af lika så stor betydelse som vinskörden för Rhentrakterna. De nyplockade blommorna hafva en kryddaktig, narkotisk lukt, som härrör af eteriska och hartsartade beståndsdelar. I synnerhet är det tvenne ämnen, som här särskolt framträda och hvars rikliga eller mindre rikliga förekommande bestämmer humlens godhet och värde.

Det finnas i det så kallade humlemjölet (lupulinet), hvilket såsom ett gult, af idel små korn bestående damm låter afskaka sig från de torkade blomhängena. Hos goda humlesorter utgör dess mängd stundom sjettedelen af blommornas vigt. Humlemjölet består af små hartskorn, som blott till en ganska ringa del äro lösliga i vatten, de hafva en angenämt besk smak och verka i ringa qvantiteter, liksom narkotika, lugnande på nerverna. I alkohol upplösa de sig nästan till hälften af sin vigt, och denna deras lösliga beståndsdel är ett rödgult, genomskinligt harts af ganska aromatisk, men icke besk smak. Humlebeskan innehålles i lupulinets öfriga beståndsdelar, der bredvid uppträda äfven garfsyra och en egendomlig, flygtig olja. Humlens beståndsdelar göra ölet icke blott kryddaktigt och narkotiskt, de hafva äfven det egondomliga inflytandet, att de afbryta dess jäsning och tillförsäkra det en viss qvantitet socker, som ej förvandlas i alkohol, och äro i detta hänseende rent af nöfvändiga tillsatser.
Såsom ersättningsmedel för humlen begagna samvetslösa bryggare ett stort antal ämnen, hvilka användas dels får den beska smakens skull, dels med anledning af sina narkotiska egenskaper, ehuru intet enda af dem förmår frambringa humlens angenäma verkningar, ja många verka till och med rent af skadligt på organismen.
Ja, så långt denna intressanta artikel.

I mitt huvud börjar det gå runt redan bara av att läsa denna artikel. Har vi här en del av förklaringen till gångna tiders häxbål och vidskepelse. Såg dessa berusade människor syner som de sedan berättade vitt och brett om? Djävulsdansen i Bomarsund, vad var det egentligen för fest? Berusade man sej med detta medel inte bara genom öldrickning eller efter ett bastubad. Ingick detta odlande i ett större rusmedelsperspektiv som i dag är tämligen outforskat?

Johan  Granlund