En dag då jag och min hustru Irina vandrade runt i området runt Sunds kyrka hajade Irina till och sade; oj oj här är ju kalina! Har ni kalina på Åland ? Varför inte det frågade jag, vi har ju de flesta lövträd och buskar här som finns i Norden, ja många fler skröt jag.
Då vi sedan for hemåt samtalade vi i bilen och fortsatte hela kvällen om vår upptäckt. Vi brukar gilla att spåna på ord och dess härledning emedan många ukrainska och svenska ord liknar varandra men här fanns ingen likhet. Men frågade jag, vad heter olvon på ryska? Jo kalinka sade hon. Men vad i världen det är ju en sång med Viktor Klimenko! Kalinka kalinka kalinka moja. Jag knappade in låten på Youtube och lyssnade.
Olvonbusken i närheten av Sunds kyrka och bloggredaktören som här beundrar dess blommor. Visst hade jag hört talas om olvonet, den finns ju i en fin visa vid namn "Visa i midsommartid", som börjar: Du lindar av olvon en midsommarkrans.... Den skulle ju finnas med bland de sju blommor den unga mön plockade under midsommaren.
Irina berättar vidare att i den ukrainska kulturen finns otaliga berättelser och lyriska sånger, ja mytiska drömmar om samma olvonbuske med sina vita kantblommor och blodfärgade bär med hjärtformade kärnor. Det är då frågan om den bärförande varianten vid namn skogsolvon och som är Ukrainas nationalträd. Den trivs bäst i vattenrika områden och i närheten av bäckraviner och vattenkällor, man kan finna den i lundar och på ängar. I djupa skogen ser man den sällan. Busken sprids inte via fåglar och vind utan via sina rotsystem.
För att få den att växa i trädgården måste den planteras. Man finner den i närheten av gamla gårdar och torp, invid kyrkor och kapell. Intill kyrkor kan den finnas både på östra och på västra sidan. Dess bär har den blodröda färgen, dess kärnor har hjärtats form.
I den ukrainska folktron finns olvonet med i de flesta av livets skeden. Ja, man går så långt att man säger: Utan olvon inget Ukraina, den är en symbol för hela landet. Den hänger med i livets alla skiftningar, vid vaggan, under uppväxtåren och ungdomstiden, i det äktenskapliga livet, på ålderdomen och invid graven.
Olvonbärets ukrainska namn "kalina" kommer ifrån det protoslaviska ordet "kality" som betyder att temperera och värma, för dess likhet med det glödheta järnets färg vid smide.
En gång i tiden representerade olvonet universums födelse och var en symbol för den brinnande treenigheten: solen, månen och gryningen. Dess namn symbolik finns i tecknet för evigheten - cirkeln som en liggande åtta.
Olvonblomman finns med i fästmansgåvan, på broderade dukar och på kläden då den symboliserar ömhet, kärlek och familjelycka, och därför kallas olvonträdet bröllopsträd. Den finns inflätad i brudkronan där den symboliserar den rena oskulden och den flickaktiga skönheten och kvinnligheten. De älskande tu skall svära sin tro på en dikesbro byggd av olvongrenar. Talmannen i äktenskapsarrangemangen bär med sig en olvonkvist.
Olvonet symboliserar även moderligheten, ja busken själv och bären är barnen. Den är en symbol för hemmet, för föräldrar och hela släkten. En sådan buske nära barndomshemmet är inte bara en skönhet utan fungerar även som hemmets beskyddare.
I kyrkan berör prästen med en olvonkvist kyrkobesökarens bröst och bringa. Vid dopet lägges olvonkvisten i dopfuntens vatten. På den dödes kista ligger olvonblomster och i kistan kan ingå olvonvirke.
I strid var bågskyttens båge och pilar av olvon. Den är en symbol för mod, för den som i striden ger sitt liv för fäderneslandet. I Ukraina är den en symbol för äkta kosackblod.
Då man på nätet slår upp en fråga om olvonet och ess spår i vår gamla folktro får man märkligt nog inga svar. Berättelser om olvonet lyser här i vår kalla nord totalt med sin frånvaro Däremot finns den i "Vår flora" uppräknad bland alla andra buskar i en lund och på en löväng. Vi får kort och gott veta att dess vetenskapliga namn är Viburum opulus och är en buske som blir två till fyra meter hög. I en gammal ordlista såg jag att man kallade dess bär kalvbär och i en annan björkbuske. Någon påstod att de är giftig och att man rekommenderade intag av högst tio bär och att man bör vara beredd på läkarbesök om man åt flera än så. Senare tids forskning har dock visat att detta inte överensstämmer med verkligheten.
På finska kallas busken "koiranheisipuu". Detta enligt en sägen från Karelen där man funnit att hundar äter av de frusna bären. Den finske folklivsskildraren Elias Lönnrot har berättat att man där gjorde vinäger och konjak av bären.
Likör tillverkad av olvonbär i Ukraina
I Ukraina ingår olvon produkter på frukost- och kvällsbordet, i fest och vardag. Ja den är även en bland hemapotekets produkter. Irina berättar följande; Viburnum är en riklig källa för framställning av olika dryckesprodukter och tinkturer. Dess unika egenskaper gör att dessa drycker inte bara är behagliga till smaken utan också användbara för hälsan. Dessa tinkturer innehåller en enorm mängd vitaminer och olika spårämnen såsom järn, mangan och kalium.
Paj med olvonbär
Förfäderna kände till de helande egenskaperna hos olvonet och använde dem inte bara i sin behandling, utan även som läcker fyllning i pajer och piroger. Det var en fröjd för de ukrainska hemmafruarna att samla in viburnumbär efter den första frosten. Det är just då efter infrysningen som den karaktäristiska bitterheten försvinner och den fina smaken framträder. De gamla recepten på dessa produkter är bevarade och överföres från mormor till mor och barn.
Jag hade förmånen att i julboken Sanct Olof år 2024 få beskriva olvonets underbara historia och Irina gav mig mängder av information om detta bär.
Lindat i Godby den 23 augusti år 2025
Johan G. Granlund
