tisdag 16 mars 2010

Krönika om Norrgårds i Finby




Norrgårds sett från öster


En liten krönika om Norrgårds i Finby samt en berättelse om husen.

Gården Norrgårds no: 10 var en av de sista av Finbys gårdar som åter sattes i skick efter ”Den stora ofreden” som varade åren 1714-21. Under den tiden var så gott som hela Ålands befolkning i Sverige. Gården står öde i många år och först på 1740-talet brukas den igen, då av en Henrik Henriksson. Han innehade gården endast i cirka 10 års tid varefter hela familjen flyttade därifrån. Nu kom som ny bonde, Johan Nilsson som blir benämnd ”kronobonde”. Hans ättlingar skall nu inneha gården i 5 generationer. I medlet av 1850-talet innehas gården av en Johan Karlsson. Han kom från Saltvik och var ingift till gården. Deras barn var bl.a. Johan Edvard Johansson som var den sista bonden från den släkten på gården. Den innehas därefter en kort tid av Oskar Nordlund som inte brukar den. Det är nu som vår släkt kommer in som ägare till gården och året är den 20 mars år 1912.





Johan Janne Granlund köper Norrgårds på auktion den 20 mars år 1912



Norra hagan, järnåldersgravfält, på hörnet i bortre ändan av hagen järnåldershusgrund


Norrgårds i forntiden
På den s.k. ”Norra hagen” invid ladugården finns ett av Finbys största gravfält från järnåldern, den tid som brukar benämnas vikingatid. Här finns 36 brandgravar i öppen dag samt längst ner mot åkrarna i ett hörn finns en stor husgrund just från denna tid. En järnåldersgrav är en upphöjd kulle med ett antal uppstickande kant och mittstenar. Runt graven finns en tydlig vallgravsrundel. Ofta är dessa gravar redan plundrade men de kan även innehålla fornfynd. Detta gravfält hade märkligt nog inte varit känt på museibyrån trots dess centrala läge i byn. Jag tog i mitten av 70-talet kontakt med museibyråns personal som kom ut och dokumenterade området och satte in det på fornfyndskartorna. Detta innebär att gården och norra Finby befolkats kontinuerligt alltsedan järnåldern. I Delängsbacken finns även ett skärvstensröse vilket innebär att här har utvunnits sältran. Framställningen gick så till att man brände stora stockbrasor och på de glödande kolen satte man stenar som blev att fungera som en häll. Det smälta sälspäcket rann sedan ner i ett bergkar och togs tillvara. De spruckna och bränds stenarna satte man sen åt sidan och då bildades skärvstensrösen som vi här och där kan finna i den åländska naturen.
Man får anta att vid tiden för Kristi födelse svallade vattnet fritt ända fram till gårdsområdet. På ett område i norr gränsande mot Gunnarsby på det s.k. Sionsberget finns ett bronsålders kummel. Alltså här har funnits människor 1000 år före Kristus.

Storskiftet i Finby
Inför storskiftet som planerades för Finby skriver lantmätare Christian Braxén den 31 oktober 1763 följande om byn: Skogen till denna by består av små granar och tallskog, knappt till gärdsle och nödig vedbrand, men stör o timmer måste annorstädes ifrån erhållas. Nästan ingen lövskog o ganska ringa mulbete. Fjällfiske har fordom varit ansenligt uti strömmen som skiljer denne och Vivasteby, Persby o Persnäs byar ifrån varandra, men nu har det ganska mycket avtagit så att ringa del till salu kan unnas. Små humlegårdar vid hustomterna finnes och till hvart hemman.
Denne by är och belägen 28 mile ifrån Stockholm, ifrån Åbo 18 mile sjövägen och ifrån sockenkyrkan halv mile. Flere förmåner finnes intet.


Storskiftesinstrumentet för Finby

Då sedan åkrarna fördelades i det ”nya” Finby hittar vi antecknade för Norrgårds vars skatteareal var fem sjättedels mantal och etthundratrettiofyra jordmarker: Österåker, Krokhärfva, Björkgjärdan, Kålland, Kjärringgjärdan, Hopgjärdan och Gåshagsgjärdan. Av dehär namnen är det endast Krokhärva och Österåker som används i dag. Gården fick dessutom en slåtterhage som benämndes ”Trekanten”. Dessa slåtterhagar fanns troligtvis vid Lumparn.

Norrgårds bomärke
Enligt bomärkesexperten Göran Dahl skulle Norrgårds bomärke vara två intill varandra stående vinklar som bildar ett L. Bernhard ansåg att det var ett timglas liknande en romersk tia. Det kan komma ifrån att Södergårds i Tranvik hade ett sådant och Sanny fört saker med sej från sitt hem med det märket.

Allmänt om gården
Då man studerar de s.k. kyrkböckerna hittar man många roliga saker om människorna i socknen och i kommunionboken finns en del att läsa även om gårdsfolket på Norrgårds. Om Johan Karlsson berättas det att han pliktat för brännvinsminutering och på ett annat ställe benämns han som kyrkvärd. År 1852 står pigan Fredrika Rosenberg från Lempääle under tilltal för ”hussnatteri”, drängen Vilhelm Sjöblom från Föglö för ”slagsmål”. År 1856 står drängen Carl-Anders Westerlund åtalad för ”lägersmål” och fattighjonet Anna-Liisa Hansdotter lider av ”fallandesjuka”.
I äldre tid fanns mycket folk på gårdarna. Förutom gårdsfolket med sina barn fanns pigor och drängar samt inhysingar och backstugusittare. Torpet Skomakars var ett sådant. En genomgång av gårdsfolket på Norrgårds av år 1869 ger vid handen att förutom gårdsfolket fanns inhysta Anna Maja Lindholm med sonen Anders Georg samt Fredrika Karlsdotter med barnen Johan Albert och Anna Fredrika, totalt på gården bodde då 13 personer.
Under de många missväxtåren i Finland på 1860-70 talet emigrerade många österbottningar till Åland som p.g.a. klimatet klarat sej bättre. I en läsförhörslängd 1873-81 finns på Norrgårds en Josef Hartvik från Korsnäs som hitkommen den 28.4 1875 samt Oskar Sundlöf hitkommen den 27.10.1872 från Åbo. Det säges att många av dessa Österbottningar var duktiga husbyggare och från den tiden kan man spåra en ändring i sättet att bygga hus.
De låga parstugorna ändrades till tvåvåningshus med bilade vindskamrar. Vi har inga säkra belägg för vilket år Norrgårds mangårdsbyggnad uppfördes men troligtvis vid denhär tiden. Min far Bernhard berättade att på platsen har funnits ett tidigare hus som stod ännu närmare landsvägen än det senare uppförda.

En av Ålands stora märkesmän har bott och arbetat som barn på Norrgårds. Det är Johan. Edvard Sundström, dräng, skeppare, handelsman och redare. Han föddes i ett torp i Finby och växte upp på Skarpans. Som 12-åring kom han som lilldräng till Norrgårds i Finby där äldsta systern redan arbetar. Gården kommer sedan att huvudsakligen vara hans hem tills han senare gifter sej och bosätter sej på Träsk. Nämnas kan att år 1872 för han befälet för den andra Atlantresan med ett åländskt handelsfartyg efter barken Preciosa från Eckerö som gjorde den första. Hans son lantbruksrådet Eliel Sundström donerar sedermera statyn ”Mannen vid ratten” till Mariehamns stad.

Den 11 september år 1807 sker en tragisk båtolycka på Ålands hav och sex personer drunknar. Bland de omkomna finns bondehustrun Anna Johansdotter från Norrgårds i Finby som var gift med bonden och nämndemannen Lars Nilsson. I samma olycka omkommer Fredrika Mörks syster Lisa på resa till Sverige. Fredrika är den kände romangestalten ”Generalens fånge” och flickorna var uppväxta på Mörkens i Vivasteby en numera försvunnen gård som låg intill Blombergs och Vestergårds.

Norrgårds som postrotegård.
En dag stötte jag på ett papper som berättade att Norrgårds en gång i tiden fungerat som postrotegård. Detta var en fullständig överraskning för mig och jag började forska i saken och blev ledd till en bok skriven av L.W Fagerlund: ”Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna”. Här framgår klart och tydligt att vår gård varit en del av postrotesystemet som från år 1638 utgick från Stockholm, gick över Ålands hav, över fasta Åland, via postbryggan i Delvik till Vargata i Vårdö, därefter över Delet för vidare färd till fasta landet. Alla norra Finbys gårdar hörde till roten. No: 6 Postens, var huvudposthemman, dessutom 8 Trögers, 10 Norrgårds och 11 Mattas samt en gård från Vivasteby. Det var bonden på gården som stod som postbonde men det var gårdsfolket mest drängar som turvis skötte om postforslingen till Vargata, respektive Kastelholms slott och Emkarby. I en gammal postkarta står följande: Finby förer Påsten til Castelholm, och tillbaka. I en prislista från 1756 står följande: Finby 4 hemmansåboer och Wivaste 1 hemmansåbo för postens förande öfver Wargata fjärden, hvardera om året 6 daler.

Johan och Sanny köper Norrgårds.




Annons i Tidningen Åland den 6 mars år 1912.
Stor Auktion

Onsdagen den 20 mars kl. 12 på dagen försäljes genom öppen och frivillig auktion skattehemmanet no. 10 i Finby by av Sunds socken. den som stannar för högsta anbudet erlägger genast 2000 mark och för återstoden av köpesumman fordras antaglig borgen som af förmyndaren godkännes. Öfriga villkor bestämmes före auktionens början. En timmes betänketid förbehålles för anbudens antagande eller förkastande.
Samma dag försäljes å samma ställe: 1 väderkvarn, tröskverk, slåttermaskin, 1 hästräfsa, sommar och vinter körredskap, snickarverktyger samt en myckenhet diverse saker.
Säkra och godkända köpare beviljas anstånd till den 11 oktober detta år.

Finby den 4 mars år 1912.
Förmyndaren

Den 29 februari år 1913 undertecknar sjökapten Johan Emanuel och hans hustru Sanny Granlund från Domarböle köpebrevet där de för 13.600 mark blir ägare till Norrgårds i Finby. De erhåller lagfart på fastigheten den 30.4 1914. Säljare var Oskar Nordlund. Som borgesman stod Johans farbror Emanuel Granlund kallad ”Mannä” på Granlunds i Finby. Från denna gård härstammade Johans far Johan Magnus där han var äldsta sonen i gården men blev inte som brukligt var bonde där utan gifte sej till ”mågstället” Norrgårds i Domarböle. Vår farfar Johan Emanuel fick låna pengar från sparbanken i Kvarnbo för gårdsköpet och under många år amorterade han sedan bort av lånet tills han en dag stod skuldfri.


Johan och Sanny Granlund

 Johan utökade sedermera arealerna genom att år 1923 köpa in Långberg, Delängsåkrarna samt Strandäng av Lindström på Kuggens. Dessa åkrar hade tidigare ägare på Norrgårds en gång i tiden sålt till dem. År 1928 köpte han ytterligare mark av Kuggens som därefter överläts till sonen Georg som då hade återvänt från arbete i Amerika. Som mest innehade Johan närmare hundra hektar skog och mark.
Då Johan övertog gården anställde han inte drängar utan de små pojkarna Georg, Bernhard och Mathias fick arbeta så gott de kunde. Det gjorde även dottern Zaida som dog i tonåren, även sonen Erik dör i tidig ålder.


                                                               Zaida och lilla Erik

 Senare föddes Jan-Erik och Inga som även de deltog så gått de kunde. Däremot hade man tjänarinnor som deltog i hushålls och ladugårdsarbete. Min mor Ilmi var en sådan som kom till gården den 1 november år 1930. Det var just i dessa tider runt Mickelsmäss som nya pigor städslades till gårdarna. Ilmi hade redan på 20-talet tjänat hos olika förmögna familjer i Stockholm som piga. Osäkert är hur många år Ilmi arbetade på Norrgårds men hon lämnade gården några år före krigsutbrottet 1939. Nu styrde hon kosan igen till Sverige. Mor berättade att överresan från Skaftung skedde med en av de hundratals båtar som i nattens mörker överförde finska s.k. fanflyktingar över Bottenhavet till Sverige. På överresan hade de övernattat på en holme och mjölkat får för att få lite föda. Hon arbetade sedan under hela kriget på olika ställen i Sverige som flykting. På märkliga vägar återkommer hon sedan till Norrgårds efter kriget. Ilmi skulle sedermera gifta sej med Bernhard på Sunds prästgård i april år 1947. Ilmi som nu var havande lämnade efter någon dispyt gården och for i all hast tillbaka till hemmet i Isojoki. Hon återvände så i april 1951 tillbaka till gården med mig i släptåg. En treårig krabat som då kunde bara finska vilken snabbt glömdes för det nya tungomålet. Ett av villkoren för hennes återkomst var iordningställandet av ett eget hem samt möjligheten för båda bröderna att köpa in en del av gården som sedermera skedde den 29.10 1952. Den kände landstingsmannen Manne Mattsson från Sibby skötte affärsuppgörelsen. Våra föräldrar amorterade under många år av skulden. Jag kommer ihåg att farfar ibland påminde om ”räntan” som skulle adderas till amorteringen.
Även farbror Mathias hustru Ensi hade i sina unga år arbetat på Norrgårds. Ensi var född på ön Langö i Vårdö skärgård och var äldst av de nio syskonen. Föräldrarna Sixtus och Elsa Henriksson brukade en tid en gård i Persby varefter de skaffade sej ett nytt hem på Söder Granö. Ensi arbetade även hos olika familjer i Stockholm varefter hon återvände till Åland och Norrgårds. Ensi gifte sej därefter med Mathias år 1938 och fick den 27.9. 1941 tvillingarna Brita och Bror-Erik och därefter Bengt som föddes den 13 april 1947. Det finns många likheter mellan Ensis och Ilmis livsöden något som jag först nu har upptäckt. Sida vid sida arbetade de på gården tillsammans med sina män i som man brukar säga vått och torrt och i medgång som i motgång. Ensi var en god mor för sina barn och jag trivdes ibland bättre hos dem i deras kök än hemma hos mej för jag tyckte att jag var så ensam där. Ensis stora intresse var marthaföreningen i bygden och var en tid kassör i den.

Bernhard har även berättat om några finska flickor som arbetade på gården och jag minns att han talade om någon som skulle hetat Tuija. Även Bryggmans Irene arbetade på Norrgårds en tid. Bernhard berättade att Irene bodde ett tag i Almas stugan.

Norggårds mangård, Bernhard,t.v. Mathias i mitten, Georg t.h, och finska flickor


Som jag berättade tidigare började sönerna på gården i ett tidigt skede sköta om ruljansen och farfar trappade ganska tidigt ner från det tunga jordbruksarbetet. Jag har i en tidigare skrift belyst hans livsgärning.

Äldsta sonen Georg var den enda av sönerna som for till Amerika som man sade på den tiden.
Han vistades där under 8 år för att sedan komma hem och bilda familj. Gerda och Georg blir innehavare till Kullans i södra Finby och tillsammans får de 9 barn. Olika slag av olyckor skall ta flere av barnen ifrån dem. Ole ”Olle” for i tidigt 50-tal till Stockholm och bor där på sin ålders höst i sin lägenhet i Farsta. Hans dotter Margareta är bosatt med sin familj på Åva. Eva bor i Ämnäs och är gift med Lars-Erik Mattsson. Deras båda flickor Ulrika och Åsa bor med sina familjer på Åland, Åsa finns med sin familj på Kullans och Ulrika i nybyggt hus i Saltvik. Henrik for i mitten av 60-talet till Sverige och har vistats där sedan dess och är numera bosatt i Täby. Henriks sambo är Gunilla och de har en son Matias.
Det finns bara soliga minnen från våra vistelser på Kullans. Bengt och jag var ofta hos dem och att få övernatta där var en fröjd. Georg var en gudabenådad berättare med en svada som var svårslagen. Gerda var snällheten personifierad och jag minns henne då hon stod invid sin stora spis och lagade mat. Ofta kom de över Norrgårds, sommartid med häst och gummihjulskärra och vintertid med släde i synnerhet till de stora kalas farmor Sanny traditionsenligt anordnade före och efter julen.


Georg Granlund

Jan –Erik intresserade sej för Andelshandeln, sällskapsmänniska som han var och skulle så tjäna kooperationen hela sitt liv. Han gifter sej med Edit Sundborg från Lagmansby i Saltvik och de får 5 barn, Kristina, Ralf, Agneta (Titti), Leif och Birgitta (Gittan). Kristina finns inte längre bland oss. Ralf är gift med Ingemo och de bor på Klinten. Titti är gift med Leif Holmström och bor på Kökar. Leif bor i Västernäs. Gittan är gift med Stefan Kalmer och är bosatt på Nåtö söder om Mariehamn. Edit är en underbart god far och mormor och vi har så fin kontakt med henne allesammans i vår släkt.
Sin kooperativa gärning utförde familjen som föreståndarpar på Sottunga Andelshandel. Vistelsen där varade i många år. En tid tjänade de även i Vårdö Andelshandel. Jan-Erik hade givetvis som de flesta kooperativa stormän arbetat på Sunds andelshandel, då som biträde.
Han var den ende av syskonen som intresserade sej för idrott och han gillade att cykla. Under sin pensionstid boendes i Västernäs hade han möjlighet att besöka de flesta åländska bolags bolagsstämmor för aktieaffärer var ett stort intresse. Han tyckte om att besöka hemgården och åren före sin död for han ofta till Finby. Efter Jan-Eriks död flyttade Edit till Köpmansgatan.


Jan-Erik Granlund
Vi kusiner som växte upp på Norrgård.
Äldst av oss på gården var som jag berättat tidigare Bror-Erik och Brita. Bror-Erik var intresserad av jordbruk då närmast boskapsskötseln på gården. Men han skulle inte bli bonde utan utbildade sej till folkskollärare i Nykarleby. Jag trodde ibland att han skulle bli kantor för han spelade ofta på Ingas tramporgel . Han var väldigt idrottsintresserad och speciellt löpgrenarna inom friidrotten och längdskidåkning. Under många vinterdagar skidade vi runt i bergen på de banor han gjorde åt oss. I seminariet i Nykarleby träffade han Gunvor, en österbottenflicka som även hon skulle bli lärare. De gifte sej och fick två barn, Anne-Christine ( Kikki ) gift med Gunnar Silander och bosatta i Västernäs. Fredrik är nygift med Ulrika och bor även han i Mariehamn.
Det unga lärarparet skulle starta sin yrkesbana i Sottunga och efter några år där flyttade de till Mariehamn. Bror-Erik fick en tjänst som rektor för Strandnäs skola en tjänst han innehade till sin pensionering. Bror-Erik har alltid varit intresserad av sång och han är en klippa i Manskören åländska sångares andra tenor. Nämnas kan att han i fjol fungerade som funktionär i VM i friidrott i Helsingfors.

Bror-Erik på Norra hagan

Brita utbildade sej till merkant i Helsingfors Handelsskola. En skola som fostrat många unga ålänningar då ingen motsvarande utbildning fanns på Åland vid den tiden. Hon arbetade även en tid på Sunds Andelshandel och träffade grannpojken Kristian Jansson från andra sidan ”viken”. De gifte sej och fick två barn, Gunnar som i dag arbetar ute i stora vida världen i skeppsteknikbranschen och Lennart som bor på Övre Norrgårds. Lennart är delägare i bilverkstaden Bildoktorn.
Brita arbetade under många år på Ålands Museibyrå i Kastelholm som kontorist och är numera pensionerad och bor på Ljungbo gård benämnt ”Janssons” i Norra Bomarsund.

Bengt var några månader äldre än mej och vi kom att hänga ihop i alla väder. Mina tidigaste minnen är från sandlådan invid grinden och under de lummiga kastanjerna invid landsvägen.
På våra små trehjuliga cyklar for vi omkring på gården, ibland nerför körbron men för det mesta ”låg vi på vägen” för bilar var trots allt en sällsynthet denna tid. På vintrarna var det kärrets is som gällde och dit kom ofta byns ungdomar och vi spelade bandy, eller så var det hoppbacken i Långberg. Farfar satt ofta på mjölkbordet och tittade på oss.


"Bengt o ja" på landsvägen

Bengt for till sjöss efter skolan och på den vägen skulle han fortsätta hela sin yrkesverksamma tid. Han träffade Benita född Nordberg från Åva och de gifte sej och fick två barn. Robert och Regina. De byggde sej ett eget hem i Åva på mark från Benitas hemgård. Han utbildade sej till sjökapten i Ålands Navigationsskola och seglade som styrman på olika åländska båtar. År 1980 övergick han till lotsväsendet och tjänstgjorde som lots under 23 årstid på bl.a. Jungfrusund, Gustavs och Nystads stationer alla i det s.k. Skärgårdshavet. Bengt är musikalisk och som ung tonåring skaffar han sej ett dragspel. Han övar snabbt upp sej och spelar upp till dans först på Klippan senare på bröllop i bygden. Att spela bas är heller ingen konst tycker han. När någon ringer om spelning ställer han gärna upp. På senare år har även kommunpolitiken intresserat honom och han hör till Brändö kommuns byggnadsnämnd.
Numera är han pensionär och om jag känner Bengt rätt så har han alltid mycket att stå i med.
Bengt har alltid ställt upp och hjälpt till där det behövs för ett duktigt handlag det har han med det mesta.

Brita, Bengt i mitten och Bror-Erik Granlund, kusinerna på gården


Farbror Mathias sjömansbana.
Som jag berättat tidigare arbetade bröderna på gården från tidiga barna och ungdomsår.
Mathias som kallades Matte tänkte sej däremot ut på sjön och sin första hyra tog han på segelfartyget Valborg. Där tjänstgjorde han under tiden 4.5 1927 – 11.1 1928, han var alltså ombord under 8 månader och 5 dagar. Befälhavare var då Oskar Karlsson.
Han var nu hemma en kort tid under vintern och mönstrade därefter på fartyget Oaklands den 4.5 samma år och seglade fram till den 23.10 1928 i sammanlagt 5 månader och 18 dagar under befäl av Einar Nordström. Denna gång skall tiden hemma bli lite längre än förra gången. Härefter mönstrade han på först den 10.4 1930 och seglade ända fram till den 16.7 1931 på fartyget Promt, ett känt åländskt segelfartyg som för övrigt var systerfartyg till det förlista fartyget Plus som ligger i inloppet till Mariehamn. Befälhavare här var Artur Marander och seglationstiden denna gång var 15 månader och 7 dagar.


Mathias t.h. sjöman på Oakland i norra Sverige


Under de tider Matte seglade ansvarade Bernhard för jordbruksarbetet. Till stor hjälp på gården var Karl-Erik Karlsson ( Trögers Karl-Erik ) från granngården Trögers, en gård som numera är försvunnen och vars marker ingår i andra gårdars arealer. På en del gamla fotografier kan man se hur mangårdsbyggnaden såg ut där den låg så vackert på kullen invid stenkällaren och med gaveln mot landsvägen.


Granngården Trögers mangård


Några axplock ur olika gulnade handlingar
Ur Ålands häradsrätts lagfartsprotokoll av den 22.7 1960 läser vi att Georg Emanuel Granlund och hans hustru erhållit lagfart på Norrskog lägenhet 10/6 i Finby mot villkor att han icke skall erhålla skogsareal från den ½ som skall skiftas.
Ett den 24.9 1953 daterat köpebrev varmed makarna Johan och Sanny Granlund försålt ett 5.0 ha stort skogsområde samt ½ av bostadshuset som då var beläget väster om landsvägen till Jan-Erik Granlund.
Ett den 11.11. 1954 dagtecknat testamente till förmån för dottern Inga Charlotta Granlund som förutom lösöre skall erhålla 5 ha skogsmark.
Bouppteckning efter Johan Granlund skedde den 27.4 1966.

Alltsedan Johan köpte gården har inte något hus brunnit ner till grunden. Däremot var det ytterst nära en gång. Året var 1919. Farmor Sanny skulle ta en vilostund med sin lille son Jan-Erik på gårdstunet. Hon hade bakat och satt in de varma plåtarna i skåpet. Plåtarna hade troligtvis gnistor kvar från bakugnen och dessa tände nu eld i skåpet. Elden spred sej längs tapeterna i köket. Man ropade då på hjälp och arbetsfolk vid Mattas ladugårdsbygge kom till undsättning. Min far Bernhard minns att en stenläggare vid namn Kero ropade på bruten svenska: ”yxa hit”! Ett par andra karlar från Kumlinge som även arbetade där hämtade brandsprutan som fanns vid granngården Branders och man kunde så rädda huset.

En dag på 1980-talet då jag satt med far Bernhard och pratade tog jag fram papper och penna och bad honom berätta om livet på Norrgårds, hur man levde och arbetade, vilka namn hade man på hästarna och korna. Jag bad honom även att beskriva alla husen hur de tillkommit och vart de försvunnit och även berätta om de husgrunder som man kan skönja i markerna. Nedan följer en förteckning på de hus som finns och har funnits och i en bilaga finns en skiss.

1. Lekstugan, som byggdes år 1932 åt dottern Inga. Det var ett cirka 4 kvadratmeter stort rödmålat hus med spetsigt tak beklätt med filt. Det var ett förhållandevis stort hus att leka i. Jag minns att där fanns sittbänkar runt väggarna och att där hängde den gamla Eriksson telefonen som hade gjort sitt. Dess återstående liv var smärtsamt, jag tror att vi pojkar slet sönder den i tusen bitar. Huset revs år 1972.

2. Gamla mangårdsbyggningen som fanns på gården då Johan köpte den. Den uppges vara byggd på 1860-talet. Det var ett stort rött hus som stod några meter från landsvägen. Huset hade en väldigt hög stensockel på den södra sidan emedan marken sluttar neråt. I äldre tid hade det pärtor men senare fick det plåttak. En farstu med många fönster tillkom även senare. När man kom in i huset fanns köket till höger och rätt fram fanns salen. Invid köket fanns en liten kammare så även invid salen. Dessa kamrar hade runda spisar. På vinden fanns två timrade vindskamrar med varsina rundspisar. Huset hade två skorstenar. I äldre tid var taket av pärtor sedermera lades plåttak. Farstudelen som tillkom senare hade många fönsterglas och pardörrar. Den var konstruerad så att en del var utanför huset och en del inuti. Strax till vänster fanns den branta inbyggda vindstrappan. Uppe på vinden fanns två timrade vindskamrar vid vardera gaveln. Den övriga vinden var öppen och tjänades om förvaringsplats för kläder. Där uppe fanns också hyvelbänken med farfars alla snickarsaker.


Norrgårds mangård. Sanny, Johan, Jan-Erik, Mathias och Bernhard Granlund

Då Johan köpte gården ingick ett sytningskontrakt med de anhöriga till de tidigare ägarna. Änkefrun Edla Johansson var en åldrig kvinna som varje dag skulle skötas och passas med mat och dricka. Hon bodde i den lilla kammaren invid salen. För hennes dotter Alma byggdes en stuga på norra hagan.

Då Bernhard och Ilmi återförenades år 1951 inreddes salen till vårt hem. In murades en modärnare vedeldad köksspis med bakugn. Bernhards och Mathias familjer bodde nu i samma hus ända fram till år 1960 då Bernhard och Ilmi och jag flyttade in i vårt nya hem. Huset hade förstås vanlig vedeldning och vatten bars både in och ut. Gammal telefon fanns så länge jag minns men i mitten av 50-talet kom den nya automatiserade telefonen och den som vi hade i vår bostad var fastskruvad i väggen.
Mathias och Ensis bostadsdel hade förstås kvar den gamla bakugnen men även de hade en modärnare järnspis. I kammaren fanns en i senare tid murad öppen spis. Jag var väldigt ofta hos dem emedan Bengt var i min ålder och vi kände oss som bröder. Farstun med de många glasrutorna var en samlingspunkt och där spelade vi olika bollspel som bandy och fotboll. Jag kan ännu höra ljudet av hur dörrarna smällde fast då man stängde dem. I köket fanns den fina bäddbara soffan och i den övernattade jag ibland med Bengt och ibland med Bror-Erik. Radion stod högt, uppe på en svart sekretär och den kändes ouppnåelig. Vi fann det bekvämast att lägga oss på golvet då vi skrev av idrottsresultaten. Julinatten 1959 då Ingemar Johansson boxade sej in i världshistorien var gårdens alla karlar samlade runt radioapparaten.
Under ljumma sommarnätter sov vi över i de gamla träsängarna på över vinden.
År 1967 började Mathias bygga sitt nya hus i trädgården strax invid och efter att det gamla huset i några år stått öde revs det i början av 70-talet.


Ilmi mor i vårt kök och vardagsrum på Norrgårds


3. Enligt en muntlig tradition har här funnits ett äldre hus ännu närmare landsvägen. Det sägs att ytterdörren slog ut mot landsvägen.



Här ser vi en skiss över hur husen var/är placerade på Norrgårds i Finby.

4. Övre Norrgårds. Mathias och Ensi byggde här sitt nya hem och den lägenhet som då bildades efter lantmäteriet år 1973 gavs detta namn. Mathias torde ha tillsammans med Bernhard påbörjat fällning av skog för hemmet vintern 1967. Sågningen av timret utfördes på den slänt som finns bakom rian. Denna gång grävde man inte grunden för hand utan det gjorde Karl-Gunnar Karlsson med sin grävmaskin. Då Mathias och Bernhard skulle becka husets sockel hände här en olycka. Mathias fick glödhett beck över armen. Jag arbetade då på Sunds Andelshandels butiksbil och fick telefonbud att jag måste komma hem och jag körde honom så till sjukhuset med min lilla vita folkvagn. För att lindra hans smärtor minns jag att vi satte ett ämbar kallt vatten framför honom i bilen och dit doppade han armen. Som timmermän på bygget anlitades i olika skeden Ivar Karlsson från Tosarby, Henrik Karlsson från Sibby och Vidar Andersson från Hulta. Alvar Hagström skötte målning och tapetsering.
Tor Karlsson från Sundby drog elledningarna. Takplåten sattes upp av Risto Ahlfors med Karl-Oskar Holmström som medhjälpare. Huset var inflyttningsklart under år 1968.

5. Farfars och farmors hus. Detta hus började byggas år 1936 och planering och arbetsledning gjordes av Bernhard och Mathias. Bernhard ritade huset efter en planritning han sett då han studerade vid Ålands Lantmannaskola. Det var ett hus med likadana kök och kammare i varsin ände av huset och med en mittdel som bestod av sal och farstu. Huset planerades även för vindsvåning men den tillkom senare på 1960-talet. Som timmerman anlitades en Vasama från Högbolstad. Murning av spisar och skorstenar gjordes av Alfons Berglund från Tranvik. Bernhard berättar att det var ett hemskt hårt arbete att sätta igång bygget. Området var från början en kalvhage med stora stenbumlingar. Allt skulle grävas med skyffel och stenar bändas lös med spett. Sand för murning av stenfot och spisar skulle hämtas från Tranvik och blandas för hand med skyfflar. Virket för bygget skulle med tvärsågar fällas ur skogen och köras till sågning.
Fram till år 1939 då kriget bröt ut stod huset halvfärdigt men med vattentak. Efter kriget återupptogs bygget. Nu flyttade Mathias familj in i den södra delen av huset och de bodde där i cirka två år. År 1948 hade Janne och Sanny slutat som bönder och överlåtit ansvaret för gården på sönerna Bernhard och Mathias. De blivande pensionärerna flyttade då in i den norra ändan av huset och bodde där fram till sin död 1965-66. I början av 50-talet började så Sannys syster Ingrid använda den södra delen för sina sedermera årliga sommarvistelser på gården. Vi barn kallade henne för ”moster Ingrid” och hennes ankomst var alltid väntad. Hennes väskor var fyllda med presenter och gåvor till oss barn. Våra första klockor var en gåva av henne. Även Inga som arbetade i Stockholm återkom nästan varje jul och sommar och hon bodde förstås då med föräldrarna. Efter föräldrarnas död i mitten av 60-talet stod sedan huset tomt förutom då Inga någon enstaka gång kom till Finby.
Avvittring av lösegendom och fastigheten efter Johan, Sanny och faster Inga slutfördes år 1988. Vi höll då intern auktion i huset och endast vi anhöriga ropade in föremålen. Skiftesförrättare var Christoffer Collin från Norrtälje. Orsaken till varför vi anlitade en rikssvensk förrättare var att Inga var svensk medborgare. Inga hade inte egna arvingar så syskonen ärvde henne. Fastigheten såldes nu till familjen Milton och Maija Nunez.


Övre byggningen t.v. sett från Branders vedbacke

6. Gårdens brunn. Denna brunn har funnits länge och brunnslocket har alltid sett så ut som det gör i dag. Det brunnshus som finns där nu har Bengt byggt på senare år.



Brunnshuset med kanonkulan på topp. Bror-Erik kastar pil på lekstugan, Gunvor och Johan ser på

7. Utedasset. Ett dass med tre sitthål (för två vuxna och ett barn) i närheten av plommonträden.

8. Nya ladugården. Planeringen av ladugården började redan på 1920-talet och det fanns flere olika förslag till ritning. Bygget påbörjades år 1934. Ansvarig byggmästare var Bertil Sjöblom från Domarböle och Vasama från Högbolstad. Stenarbetena gjordes av Kero som har gjort de flesta stenfötterna till Finbys ladugårdar. Stenarna bröts ur brotten i Långberg. Resterna av dessa brott kan man bese än i dag. Sanden till allt gjutningsarbete kördes från Bror Mattssons områden i Tranvik samt från sandön Marn i Mångstekta skärgård. Teglen köptes någonstans från Sibby skärgård och fraktades till Delvik med en sump. Planeringen av de enorma mängderna med virke gjordes av min far Bernhard och tillsammans med Mathias högg man stock i två vintrar. Sågningen av alla stockarna gjordes på Klingbergs sågen i Smedsböle.
Ladugården uppfyllde alla dåtida åsikter om hur en modärn ladugård skulle se ut. Huset är mycket vackert med symmetriska fönster och dörrar. Stora ytor och många fönster som ger djuren ljus. En miss gjordes i planeringsskedet och det var ventilationen som glömdes bort. Det innebar att den stora mängden fukt från djuren inte vädrades ut utan stannade under taket och gjorde att fönsterbågarna och mellantaket började ruttna. Man åtgärdade detta något år efteråt då man byggde in två stora lufttrummor rätt upp genom ladugården som därmed fick två pittoreska ”skorstenar”.
Ladugården fick ett par mycket finurliga modärniteter. Det ena var vattentillförseln till djurens drickskoppar. Den funkade så att man i ladugårdens mitt hade en stor gjuten vattentank som påfylldes från det väldiga taket. Detta vatten leddes då ut per automatik vartefter djuren drack. En s.k. klocka reglerade vattennivån i drickkopparna så att då djuren drack fylldes det automatiskt på med nytt vatten. Som vattenreservoar fungerade kärret som låg intill. En lång galvaniserad vattenledning drogs under landsvägen in i ladugården och en handpump ledde vattnet in i tanken. Den andra uppfinningen var utfodringen av djuren. Den funkade så att mellan de två raderna med klavade djur fanns fodergången. I taket mitt i gången fanns en lucka genom vilket man släppte ner hö och halm. Närmast djuren fanns drickskopparna som alltid var tillgängliga. Däremot var mjölhoarna placerade i en rad bakom den höj och sänkbara anordningen där höet placerades. Nu kunde den som matade djuren i lugn och ro fylla på mjöl och när alla koppar var fyllda dra upp hela anordningen och alla djuren fick då samtidigt äta av fodret. När allt var klart uppätit sänktes anordningen igen tillbaka.
Arbetet med gödseln underlättades även att man gjöt djupa floar bakom djuren så att gödseln kunde skyfflas rätt ut mot den gjutna gödselinhägnaden. Urinen leddes via en ränna rätt ut mot gödselstacken. På denhär tiden var det inte tal om att bygga urinbrunnar.
Ladugården hade även stora utrymmen för hästar, föl, grisar, höns och kalvar. I den södra delen byggdes utrymmen för potatis och rotfrukter. För uppvärmning vintertid inbyggdes där en spis. Personligen minns jag inte att den spisen var i användning. Där fanns även utrymmen för mjölhållning och sädeslagring. På den enorma skullen förvarades allt hö och där tröskade man säden som rann ner genom en tut till magasinet.
Ladugården hade även elektrisk belysning installerad. På 60-talet inmonterades mjölkmaskin.
Vid den tiden byttes även alla fönsterbågar och man satte nu in dubbla fönster.


Norrgårds ladugård, 1953, 

8 A. Gamla ladugården. Denna ladugård som fanns på gården då ”Janne” köpte den var en vinkelbyggnad som då stod närmare vägen. Ladugårdsdelen, stod parallellt med vägen och var byggd i stock och med halmtak.
8 B. Stallet. Stod i norr och var med gaveln ut mot vägen. Mellan husen fanns dynggödselstacken. Ladugården hade en ”lona” mellan ladan och djuren.
Bernhard minns att då man rev ladugården hade en person stått och filmat arbetet med att riva ner halmtaket. Frågan kommer osökt, var är filmen. Trots efterforskningar har jag inte lyckats hitta ens ett fotografi av den gamla ladugården.

På Norrgårds har det funnit många hästar. I mitt samtal med Bernhard räknar han upp dem: Den första han minns var stoet Trissa och den följande var vallaken Kallu som köptes från Mariehamn och hade varit formanshäst där. Stoet Hjenta född den 20.6 1922, köptes från Granlunds samma år och mor till stoet Lotta född 1932 och Lisa född 1939 vilken gavs bort. Vallaken Furst från 1927, stoet Hagar 1935 såldes senare till Lagårdsbacks i Kastelholm. År 1948 köptes vallaken Alarik från Lindqvists i Brännbolstad och han minns vi alla som växt upp på gården. Bernhard berömde den hästen och sade att det var en stark häst, däremot var den lite falsk emot oss barn, antagligen retade vi den för mycket. Alarik slaktades år 1963 och sedan dess har det inte funnits hästar på gården. Året efter Alarik köptes skaffades en annan häst som hette Jussi, den var helt galen och en gång skena den iväg längs landsvägen ända till Vivasteby innan man fick stopp på den. Den såldes ganska snart bort. Det fanns också en häst som hette Munter och som såldes till en Karl Henriksson i Sottunga. Dottern i gården Helga Sjölund i Marieham berättade detta för mej i fjol.


Märren Alarik, sista hästen på Norrgårds, står i sin spilta.

Hundar har aldrig funnits på Norrgårds. Anledningen är nog den att Sanny inte gillade sådana sällskapsdjur. Jag minns att hon hötte med käppen åt dem, även åt kattorna men det fanns så länge jag minns på gården flere stycken av dem mest pga. att Ensi och Ilmi gillade dem och gav dem mjölk efter varje mjölkning.


Mor Ilmi med katten Sussidrutten

Jag bad därefter Bernhard att räkna upp alla de konamn han mindes och där svek minnet lite.
Märkligt nog mindes han många på trettiotalet och de var: Paulina, Tippan, Gunilla, Kullan en kullig ko, Blända, Hjertros, Ulla, Blomman, Krona, Dora, Fiina, Dejan, Rosa, Rödan, Astreja, Astrid, Gullros, Måddan, Brunella, Låtta, Majros, Lillamor.

9. Jordkällaren. Den fanns sen gammalt på gården. Där förvarade man potatis och rotfrukter.
Bernhard berättar att man hängde upp kålhuvudena i stentaket genom att kila fast snören mellan stenarna. Vintertid bar man dit glödande kol i gjutjärnsgrytor för att produkterna inte skulle förfrysa.

10. Sädesmagasin. Huset stod invid jordkällaren och fanns där sen gammalt. Det var ett stockhus med pärttak. Ibland målade man det rött. Då kokade Sanny rödfärg i en gryta. Pärttaket förnyades emellanåt. Detta hus var viktigt för här förvarades förr säden som skulle malas till mjöl åt människorna på gården och för djuren. Det var ett vackert hus och det berättades att den på hela Åland kända märkeskvinnan Fanny Sundström från Träsk och Guttorp hade en gång sagt att Norrgårds pojkarna alltid höll gårdens hus med vacker rödfärg.
Huset revs 1938 och stocken togs om hand och sågades upp till brädor för det nya boningshuset som skulle byggas.


Jannes gårdsplan, bakom staketet stod förr sädesmagasin och jordkällaren

11. Nya väderkvarnen. Efter att den gamla väderkvarnen blåst omkull och förstörts uppbyggde Janne den nya år 1922. Byggmästare var de legendariska timmermännen Manne Mattsson i Sibby och Albert Petterson från Mångstekta.
Kvarnens inre oskadade delar togs givetvis tillvara och nämnas kan att dess äldsta del kvarnstocken som löper lodrätt upp genom kvarnen är från 17-hundratalet. En mängd årtal står inristade i stocken. Kvarnens rot timrades nu i stock med två parallella stocklängder för varje ben och med ett litet mellanrum. Nu gjöts kvarnstenarna och de gamla av sten användes inte för de skadades troligen vid olyckan.
Under åren har kvarnen renoverats många gånger. Jag minns att Bernhard har 2 gånger snickrat nya vingpar och Bengt en gång. Dessa har gång efter gång ruttnat sönder och blåst ner. På 70-talet ansökte jag om renoveringsbidrag både från landskapet och jag fick även Hartvalls bryggeri att betala pengar för renoveringar. Ny löpare monterade Bernhard in samtidigt. Det var ett styvt jobb att få in denna enorma stockbumling i kvarnen och jag minns att vi var fyra man som halade in pjäsen som märkligt nog passade som hand i handske. På 80-talet rev ” Bengt och jag” ner de ruttna gamla bräderna och spikade in nya då vi även rödfärgade kvarnen. Bengt spikade nytt tak med underlagsfilt som vi ”naulinade”. Svingeln var nerruttnad och vi högg ikull en intill stående knotig gran som vi passade in i hålet. Denna ruttnade snabbt sönder och de sista resterna av den rev en berusad person norrifrån sönder midsommaraftonen 1999. Samma år blåste även ett vingpar ner i backen och jag ansökte om ersättning från försäkringsbolaget vilket godkändes. Nu stod vi inför en stor fråga. Skall vi fortsätta hålla denna gamla kvarn i skick som fotograferats av tusenden under årens lopp och som även finns avbildad i gamla åländska turistböcker. Jag vände mig då till den välkända kvarnrestaureraren Alf Berglund från Geta och han gav en offert på nya impregnerade vingpar och löpare. Vi antog budet och ansökte om nya restaureringsbidrag från landskapet vilket beviljades. En dag år 2003 ringde montören och sade att nu är det dags för montering. Bengt och jag hjälpte så till att få in vingträna i sina hålor. Alf hade redan tidigare med motorsåg sågat ner de gamla delarna ( han ville inte ha oss med ) som låg på marken då vi kom dit. En tid därefter målade Bengt, Bror-Erik och jag på nytt kvarnen med rödfärg och nu fick kvarnroten även lite svart färg. Vi snickrade också nytt golv och ny trappa och ledstänger. Marken under kvarnen ägs av Brita Jansson som även äger halva kvarnen. Av min andel om hälften har jag skänkt varsina tredjedelar till Bengt och Bror-Erik och vi har nu en plats att fara till och minnas gamla minnen från Kvarnberget. Kvarnen är försäkrad med modärn allriskförsäkring. Tilläggas kan att sista gången kvarnen var i bruk vår år 1982 då Bernhard malde en säck mjöl på den.


Väderkvarnen

12. Gamla kvarnen. Denna kvarn fanns på gården sen gammalt och stod aningen längre mot väster. Även denhär kvarnen hade en timrad stockfot. Bernhard minns att det i hela Finby fanns 14 väderkvarnar. Han berättade även att en dag då det var hårt kvarnväder var farfar Johan nära att omkomma men ödet ville annorlunda. Just då han var på väg att hämta mera säd från magasinet blåste kvarnen omkull med ett brak.

13. Gamla bastun vid kärret. Detta hus fanns sen gammalt på gården. Det var ett stockhus utan brädfodring och med pärttak. Då det sen revs var det i så dåligt skick så det brändes. Jag minns ännu stengrunden och resterna av den skodda brunn som fanns där före brandbrunnen grävdes. Vi barn skrinnade varje vinter på isen och hit kom ungdomar från hela byn och spelade bandy. Sommartid kastade vi ”smörgåsstenar” från landsvägen över kärret.

14. Nya bastun byggdes år 1937 av Albert och Alfons Pettersson från Mångstekta.
Nu byggde man även en smedja och här hölls smideskurs under ledning av Hugo Sandell från Saltvik. I boken Smeden av Göran Helling finns alla hans kurser på Åland angivna och kursverksamheten kallades Ålands ambulatoriska metallslöjdsskola


Bastun och smedjan vid kärret.

15. Vedlider. Detta hus hade tidigare varit en lada som stått i Delängsbacken och flyttades nu hit och blev vedbod. En del av golvet bestod av bara marken och en del hade
”rafter” som fungerade som golv. Det var långa barkade stänger som benämndes så. Huset hade pärttak och var brädat och målat i rött. Det revs i slutet av 1960-talet.
På berget utanför var vedbacken. Varje vinter efter jul började ”kararna” med skogsarbetet. Man hade hästen och skogskälkarna med sej till skogen och då man for hem hade man ett lass ved med sig. Då våren kom var där en jättestor hög med bångar och kvistar som sen kapades. Vi barn fick inte gå nära för det var farligt men jag minns att det var ett förfärligt ljud då veden kapades. Sen vidtog klyvning och huggning av kvistar. Detta skulle göras medan tjälen ännu var i veden.
Efter midsommar började vi sen köra och bära in veden till ”vebon”. Vi hade på gården en gammal hästkärra som inte användes mera. Den använde vi grabbar för detta ändamål. När kärran var fullastad tog två i varsin skakel och den tredje sköt på så att vi fick in lasset.


"Vebon" , Bernhard handborrrar sten för sprängning  

16. Almas kojan. Detta lilla hus var ett brädat stockhus med plåttak. Huset byggde Johan åt förra ägaren Edvard Johanssons dotter Alma som hade emigrerat till Amerika 1908 men återvänt hem. Bernhard mindes henne och att Georg och han en gång gick in och blev bjudna på munkar.
En tid bodde Irene Gustavsson (Bryggman) i huset då hon arbetade vid Norrgårds.
Huset såldes därefter på auktion och Oskar Holmström köpte in huset. Nu uppstod ett missförstånd i auktionen. Holmström trodde att även sytningstomten ingick och vägrade flytta på huset. Johan måste anlita juridisk hjälp för att få saken prövad i domstol och den gav Johan rätt och Oskar flyttade bort huset. Vittnen i rättegången var Hjalmar Källroos och Edvin Hedman som vittnade mot Holmström. De hade hört vad som sades vid auktionen. Stockarna från huset användes för deras husbygge i Storängen.

17. Nedre Norrgårds. Bernhard och Ilmis nya bostadshus. Huset blev färdigt till julen år 1960. De olika arbetsskedena minns jag enligt följande: Bernhard utstakade åt oss ett område som tidigare tjänat som kalvhage. Där stod enorma granar. Från min tidiga barndom minns jag att här stod en hög tjurinhägnad där byns avelstjur förvarades. På berget intill fanns alltid den kluvna brasveden kastad i enorma högar. En sommardag år 1958 for vi in till stan och uppsökte landskapsarkitekt Valter Danielsson i Mariehamns stadshus för uppgörande av en ritning till boningshus. När sen detta var gjort ansöktes om s.k. ”kolonisationslån” vilket jag minns uppgick till 4 miljoner mark i dåtida pengar. Vintern 1959 började pappa och Mathias för hand såga omkull de enorma granarna. Inkommande vinter höggs en massa stock i skogen för bygget och jag minns att pappa hade sina anteckningar bakom en klubb 77 cigarettask. Stockarna sågades sen på Karl-Ivar Berglunds portabla såg som uppmonterades i backen. Från våren fram till sensommaren grävde karlarna den djupa husgrunden för hand och alla avloppsdiken. Nu började Peder Eriksson i Tranvik att spika formerna för källarväggarna. Massor med knappelstenar som far sparat från åkrarna sattes ned i golvgrunden. Alla avlopps och dräneringsrör gjöts in i golvet. Efter att detta var gjutet började gjutningen av källartaket. På sommaren efter att allt detta torkat och formerna borttagits började Elis Andersson från Tranvik att spika upp de tunga fyrkantiga stockarna som bildade husväggarna. När detta var klart kom Paul Danielsson från Tranvik och började med resten av timmermansjobbet. Han var sen där på hela bygget till slut. Som murarmästare anlitades en Mäkilä från Mariehamn. Han murade hela skorsten upp till tak. Mäkilä hade ofta ärende till ”klaspanken” som han sade dvs. Alko. Han skulle även rappa källarens murade ytor och då han fått halva det jobbet gjort stack han iväg och söp och vi såg honom sen aldrig mera. Bernhard och Matte fick själv fortsätta. Plåttaket sattes upp av Risto Ahlfors från Smedsböle. Jag minns att han var hastig och skrek åt Karl-Oskar Holmström som var lärling. Alfons Dahl hade snickrat alla fönster och dörrar samt senare även köksskåpen. En sommarkväll kom ”Kiffa” Lindblad dit från Glas och Ram i Mariehamn och kittade alla fönster. Det såg verkligen proffsigt ut. Som rörmokare anlitades Onni Suominen från Ytternäs. Han hade monterat upp sin arbets- och svetsbänk på backen. Onni hade en skåpbil som baktill var byggd i faner. Han gillade att skryta om kommunisternas enorma framsteg i Sovjet och det gillade inte mor som i stället svarade med att det bästa skulle vara för honom att bli troende och frälst. Mor var en mycket hängiven troende som i alla väder framförde sina åsikter oberoende vem det var. Elarbetet utfördes av firma Svante Lemberg och montör minns jag att var Runar Lönnblad från Saltvik. Målarmästare var Alvar Hagström från Smedsböle. Han spände även takpapper och tapetserade. Året därefter spikade Olof Sällman från Södra Finby brädor på hela huset. År 1963 målade sen far hela huset vitt och något år därefter målade han taket rött.
Det fanns ganska många stora stenbumlingar kvar på tomten som delvis var ner i marken. Dessa kilade eller sprängde far sen sönder och körde bort. Han borrade spränghålen för hand med borr och sprängde med dynamit. Stora stubbar sköt han sönder med stubbomber. För att få brunnsvatten anlitade mor en slagruteman från stan. Han hittade faktiskt en vattenåder strax invid huset. Bernhard grävde så brunnen för hand och jag minns att han även sprängde i den. Tänk, att aptera laddningen ner i brunnen och sen ta sig upp därifrån på en stege. Därefter satte han upp stockstolpar runt hela tomten och träd planterades och gräsmattan såddes. I många år fanns det snickrade grindar i de två grindhålen. Mor hade köpt olika slags äppel och bär och prydnadsbuskar utav olika gubbar som for omkring och sålde. En gång var Henry Lindholm och hjälpte till med planteringarna.


Mor Ilmi och jag med katten "Platt platt! framför nya hemmet

18. Gammal bod. Fanns där då gården köptes med revs senare.

19. Garage som byggdes år 1954. År 1951 köptes gamla ”majoren” och den hade man i bolag med Alf Kalm och senare Sågars Lasse. År 1959 köptes den nya Ford Dextan. Av överblivna plåtar från den rivna mangårdsbyggnaden satte farsan upp plåttak på huset och det målade jag grönt. I mitten av 80-talet inredde jag sedan huset till bastu och duschrum för turister.

20. Rian. Mittdelen fanns då gården köptes. Den lär ha byggts av österbottningar i slutet av 1800-hundratalet. Där fanns en torkria med ugn. Säden torkades på långa stänger som var som en skild våning ovanför. Ladorna i vardera ändan byggdes år 1925 av en bror till Peder och Gustav Eriksson i Vivasteby. På 50-talet rev karlarna ner ristängerna och monterade ner spisen. Tröskningen skedde här med ett nyinköpt tröskverk som kom med en Ålandsbåt till Bomarsund. Tidigare hade man tröskat med en kultändare. Den såldes senare till skrothandlare. Rian hade förr i världen halmtak och detta revs ner och man lade på filt på ribbor. Detta tak höll inte vatten så man lade på korrugerad plåt i mitten av 70-talet.


Rian och garaget, jag med Simson

21. Ladugård. Den hörde till Almas stugan och hon hade här lite husdjur. Då vi grävde i trädgården hittade vi ofta rester från denna ladugård i marken som för övrigt var väldigt bördig tack vare gammal gödsel.

22. Husgrund. En del av grunden kan skönjas invid en av uthyrningsstugorna nära rian.
Vad huset använts till är okänt.

23. Husgrund. Troligen en smedja. Huset fanns inte på gården vid köpet. Det berättas att den gamla ägaren även varit smed.

Norrgårds har efter Johan och Sannys död splittrats upp i olika delar, detta är förståeligt emedan man var fem syskon som skulle ha ut sina delar ur hemmet. Det hus de bodde i på ålderns höst och vilket innehades av Inga och Jan-Erik såldes vid avvittringen till familjen Nunez, därefter innehades det av en son i familjen och i dag äges det av familjen Gard Larpes.
Vi önskar dem en riktigt god fortsättning i sitt nya hem.
Övre Norrgårds dvs. Mathias och Ensis hus innehas i dag av Brita Janssons son Lennart Jansson.
Nedre Norrgårds dvs. Bernhard och Ilmis hus övergick i ende sonen Johans ägo efter deras död och såldes senare till Ralf Karlsson, en bygdens son från Gunnarsby





Om livet på Norrgårds förr i tiden.

I mina samtal med Bernhard bad jag honom berätta om arbetet på Norrgårds och vad han minns om det, han berättar såhär:
År efter år var det samma ihållande arbete. Våren började med harvning och sådd som tog tre veckors tid. Halva arealen åtta till nio hektar var i sådd. Det skulle harvas tre gånger före sådden och därefter skulle det vältas. Man sådde i äldre tid för hand men senare kom hästsåningsmaskinerna. I träda hade man markerna vart fjärde år mellan en och två hektar.
Rågen såddes alltid på trädans jord. I alla tider har man sått under våren men senare började man även med höstsådd.
Hövallar hade man cirka fem till sex hektar som såddes in på våren. Senare efter kriget började man med lite specialväxter. Korn och råg fanns som höstsäd i någon mån.
Gårdens areal var när den var som störst 21 hektar.

I början av juni månad sattes potatisen på cirka tjugofem ar. Därefter utfördes trädesarbete, man skulle köra ut dynga från gödselstacken, dika, harva, träda med stock för att få död på ”vitrotn” och detta kallade man att göra ”drillfårar”. Man passade också på att renovera hus, rödfärga och måla, reparera tak och laga gärdesgårdar. Till täckdikena skulle man skaffa slanor, enrisbuskar och knappelstenar som lades ner i dikena. Samtliga vagnar skulle tvättas i kärret och tjäras. Betten skulle slipas på slåttermaskinen och alla liar skulle vara vassa inför skördetiden.


Kärrhjul tillverkas vid Rostens i Finby, Paul Lindholm, Mathias och Bernhard


Efter midsommaren började man ta in veden i vedboden. Man bar in den för hand eller körde in den med skottkärra. Den klyvna veden travades i rader medan kvistveden kastades i högar. Även den längre ugnsveden travades i rader.

Höbärgningen som sedan vidtog första veckan i juli varade i cirka två veckor. Man började så sent som möjligt för man ville att timotejen skulle blomma och på samma gång fick man mera tid för trädesbruk och övriga sysslor. Höet volmades men klövern sattes på stör, senare snesades allt hö. På våren hade man givetvis varje år tillverkat nya störar och dessa hyvlades vassa när de torkat, borrat hål för spiken och lagt tjärspjälken. När man hade slagit höet låg det ”på slag” i två dygn, sen räfsades det i strängar med hästräfsan, i äldre tid för hand, och gårdsfolket kunde börja volma och snesa. Karlfolket slog ner störarna med jämna mellanrum. Alla som snesade måste ha spik i fickorna som sattes in mitt i snesen, glömdes det bort möglade höet i mitten. Därefter torkade höet och kördes sen in i ladan. Vartefter man satte in höet saltade man det för att motverka mögelbildning.



Far sitter på slåttermaskinen och Matte kör Dextan

Höbärgning i Lortmyra, Bengt på lasset, Mathias på Dextan o Bernhard med räfsan


När sen höet var inne var det dags att skörda ärterna. Dessa skars för hand med lie och därefter sattes de upp på stör.
I augusti började sedan rågskärningen. Rågen bands till kärvar samtidigt det skars varefter det skylades på åkern.
Nu var det dags att börja med haverskärningen. Man började med den åker som var först mogen. Kvinnorna band samtidigt och lade kärvarna i skylar och man skulle ha allt slaget färdigt skylat när kvällen kom. Barnen fick räfsa med handräfsan allt löst som låg på åkern. Dethär arbetet tog en och en halv vecka.
Nu begynte veteskärningen men var det höstsäd togs den före allt annat. Före tjugotalet skylade man även vetet men därefter snesades det.

Under hela sommaren skulle man passa på att när det fanns tid träda i potatislandena för att hålla efter ogräs och för att höja marken över de snabbt växande potatisarna, de fick inte bli gröna i solljuset.

I början av skördetiden skars den timotej som skulle bli utsäde till nästa år. Den bands och lades i skylar med en stor kärve upptill som tak.
All denhär skördetiden varade i cirka en och en halv månad.

När sen säden var mogen och torr var det dags att börja tröska. Äldre tiders tröskning utfördes på slaga s.k. harptröskning men det upphörde vid tjugotalets början. På Norrgårds gick det så till att man körde in fyra lass i gången med början vid tolvtiden på dagen då daggen gått ur. Säden lades i varmhuset ovanpå långa stänger som hängde halvvägs upp under taket. I varmhusets ena hörn stod en jättestor spis som liknade en bastuspis med stora knappelstenar. Nu satte man eld i spisen och man eldade med stora ”björkknolingar”. Man eldade nu så att säden var så kruttorr som det bara var möjligt. Efter ett dygns torkning var den så torr så att då man tog kärvarna och slog dem i väggen sprättade säden ner på golvet. Man hade olika satser som tröskades undan för undan. Man arbetade ”pare” den ene slog kärvarna i väggen och den andra slog på harpan som var längs med väggarna på en plattform. Två personer var ”rigubbar” som kastade ner kärvar åt den som slog i vägg. Man hade en treliters vattenkanna med sej i rian för man svettades enormt. Rökning fanns det inte tid med.
Vid niotiden på kvällen skulle man iordningställa kastmaskinen, en maskin som blåste agnarna från säden. Därefter skulle man köra in säd för nästa ria som skulle torkas.

I mitten av tjugotalet började man på Norrgårds med motortröskning. Man bildade då tröskarlag där motorn och tröskverket turvis användes på gårdarna. Då körde man in all säd på en gång till rian. Säden hade nu stött längre ute på åkrarna och självtorkat och mognat.
Efter en tid skaffade alla sina egna motorer och tröskverk. Den stationära tröskmotorn användes till mitten av fyrtiotalet. Jag minns att den gamla motorn stod länge i rian och en dag kom en skrothandlare och köpte den i slutet av femtiotalet. Den motorn hade Norrgårds först haft i lag med Mattas.
När man tröskade i lag hjälpte man ofta varandra mellan gårdarna. När man var färdig på en gård kunde man ställa till en fest och då tog karlarna ”starkt”. I Finby fanns det en man som kallades ”Vassa” det var Georg Wilhelmssons far Wasiljeff och han var montör på dehär motorerna. När det krånglade så blev han arg och en gång hade han sagt ” ja tror ja tar ti kläggon och slor sånder den”. Efter honom var Albin Klingberg, senare sågägare i Smedsböle motorman.
År 1927 köptes det första fabrikstillverkade tröskverket till Norrgårds. Det var av märket Agrikola och kom från Sverige och bjöds ut av Karl Kalmer från Mickelsö. Vid denhär tiden hade man egen motor för tröskningen.


Tröskning med skördetröska, Kristian Jansson, Mathias o Bernhard med Lennart


År 1952 kom gårdens första traktor, en stor mörkblå Major. Den hade man först i bolag med Alf Kalm som sen gick ur och in kom Sågars Lasse som delägare. Dethär blev mest problem och då den nya traktorn en splittny Ford Dexta köptes 1959 var Norrgårds enda ägaren.

Efter tröskartiden började man ta upp rovorna som man odlade för djuren. Dessa förvarades i ladugårdslonan eller i stenkällaren.

På gården odlades även tidvis lin. Linet användes till vävning av s.k. linnedukar. Man skördade linet för hand genom att dra upp det med rötter och allt och band det till små kärvar. Dehär låg sedan utbredda på marken i en vecka för rötning så att det skulle bli segt. Man lade även linet i vattkärren före bråkningen. Linet ”brokades” sedan för hand ibland på brokartalkor. Den försiggick i början av december. Dehär tillställningarna var roliga, man umgicks, hade roligt och skrattade berättade Bernhard. Till dehär talkorna ville alla bli bjudna och blev man inte det vart man sur. I dem deltog allt gårdsfolk även pigor och drängar. Efteråt hade man dans, senare även till grammofonmusik. Hann man inte bråka linet på hösten gjordes det på våren året efter.

Senare på hösten vidtog potatisupptagningen och denna kunde dra långt ut på tiden, huvudsaken var att den inte frös i marken. Potatisen träddes upp med hästträstock och resterna togs upp med hackor.

Så fort det fanns tid över dikade man runt åkrarna eller gärdade gärdesgårdar. De olika dikena hade speciella namn så att Tegdiken var de som var inuti åkrarna som bildade små tegar. Nackdiken var de diken som gränsade mot lindor och skogar. Skillgårdsdiken var de som låg närmast grannarna. Utfallsdiken var ett huvuddike som ledde bort allt vatten från andra diken.
Täckdiken började man med på trettiotalet vilket var ett nytt ”mod”. Detta dike var en smal fåra cirka tjugofem centimeter bred som dikades med speciell skyffel. Diket skulle tjäna som ledare av vatten från åkrarna en slags kanaler som samtidigt gjorde åkrarna större. Man satte ner gärdselstänger, ris, stenar och buskar i diket och över alltsammans kunde man ibland lägga halm. Därefter plöjde man fast diket.

I början av oktober började plöjningsarbetena. Dessa tog fyra till fem veckor i anspråk bara med uppehåll under regnvädersdagar. Man plöjde med två parehästar och en plogbill. Då traktorn senare kom in i bilden hade man tvåskärig plog och nu använde man bara hästen för att plöja sista fåren längs med tegarna.


Plöjning med järnhjulstraktor, Paul Lindholm i Finby


Under hela året då det blåste ”kvarnväder” malde man mjöl på väderkvarnen. Råg och vetemjöl maldes för bakningen och havermjöl åt djuren. Grisarna skulle ha mjöl blandat av korn och havre. Bullmjöl maldes inte på kvarnen utan det köptes i affären. Norrgårds har alltid haft egen kvarn.



Norrgårds väderkvarn, Bengt Bror-Erik o Johan 

Höstslakten gjordes i oktober som för övrigt är slaktmånad i den gamla kalendern. Då togs gårdens gris av daga, den som man fött upp under sommarhalvåret. Man anlitade byarnas slaktare för detta arbete. Förr i tiden slog man grisen med en slägga i skallen och ”stack” den men sedan länge har man skjutit dem i pannan antingen med slaktmask eller gevär. Blodet togs tillvara i en bunke och man rörde genast i rågmjöl. Av denhär gröten tillredde man sedan paltbröd som man åt med stekt fläsk. Det fläsk man inte under veckan orkade äta upp saltade man ner i stora kar i vilka man blandat en lag. Den ena skinkan tillredde man till julskinka och den andra blev ”palvad” i Karongäla, ett torp som låg i skogen bakom Övre viken. Av grisens huvud tillredde man aladåber och slaktgryn. Från magfläsket fick man material till rull- och pressyltorna. Då man lagade rullsylta satte man rullat, saltat och kryddat fläsk i en fuktig duk som bands ihop med snören. Tarmarna togs tillvara och skinnet användes till korven. Även fötterna togs tillvara och kokades till rotmosen.
Då vi var barn på gården såg vi på dethär med skräckblandad förtjusning och jag kan än i dag se dendär grisen som leddes ut genom stallsdörren och hör det skrik den utstötte före smällen.

Förr i tiden visste inte människorna vad semester var. Man var aldrig egentligen ledig förutom mellan jul och nyårshelgerna. Då kunde man andas ut lite. Men ganska snart började skogsarbetet, detta beroende på om man behövde endast brännved eller sågtimmer för något husbygge. I så fall gick man till skogs redan i december. Bernhard berättade att på Norrgårds började man i skogen efter trettondagen men han sade att grannen ”Mattas Einar” började redan fjärdedag jul. Enligt bondepraktikan skall du inte fälla sågtimmer förrän i februari. I det fall det var ”frusset” och barmark i december kunde man någon gång gå till skogs även sådana dagar. Vissa gubbar bl.a. Mellangårln i Domarböle tog alltid hem ”rivedstravan” i december. Det var då fråga om grova knotiga björkknubbar som man eldade i rian med. På dessa barkade man tre ränder för att de skulle torka bättre och inte få ohyra i sej om de blev stående i åratal. Stockbjörkarna tog man senare på vintern. Det var s.k. hamlade björkar som man sågade upp till möbelvirke. Man talade även om ”glasbjörkar” vars virke man använde till snickerier och verktyg. Dessa plankor lade man sedan upp under takåsarna för torkning.
Under vintern högg man varje år enorma mängder med ved till spisar och bakugnar. Då man fällde träd sågades dessa ner för hand av två man och med tvärsåg. Klenare stammar sågades med bågsågar av en man. Man var väldigt noga med att rensa i skogen och fälla så lite stammar som möjligt. Man tog tillvara kvistar från fällda träd och s.k. skator som blev till brännved. Allt sly som störde stammarnas tillväxt togs bort och kördes hem varje kväll för man hade givetvis hästen med sej till skogs.
Man högg även allt virke för gärdesgårdarna som gesselstänger, störpar, stådor och grindstolpar samt grindar. Grindvirket var långa stänger som man sen bilade på två sidor. Av passligt virke tog man även störar till hö och säd. Virket travades i olika högar i skogen nära körvägar dvs. mellanrum mellan träden så hästen och skogskälken kom emellan på jämn mark.
När sen huggningen var klar körde man genast hem allt virke, ingenting skulle blir kvar i skogen. Stocken och veden kördes hem i snöföre med två med kätting sammanfogade kälkar.
Skogskälkarna smiddes och snickrades på Norrgårds, vi behövde aldrig köpa sådant.

Vi vintern körde man ut allt stallgödsel på åkrarna. Man lade det i högar för senare utspridning på trädan. Man körde tio till tjugo lass i varje hög.

I slutet av mars började man sedan med barkningen av stänger och stådor och grovvässning av störar. Därefter började man hugga kvistar till ved och sedan sågade man allt grovt till klabbar, först för hand med bågsåg senare med vedkapen. När detta var gjort började man klyva de grövre kvistarna och klabbarna. Detta skulle göras medan tjälen ännu var kvar i träet så gick arbetet mycket lättare. Ibland behövde ändå grova knubbar kilas för att de skulle spricka i synnerhet vresiga knubbar. Den bästa veden sparade man till köksspisarna och den togs av björk och al. Tallved använde man i bak och kakelugnarna.



Bernhard barkar störar
Annan social samvaro.
Förutom brokartalkan som jag nämnde om tidigare fanns det många andra tillfällen för social samvaro mellan gårdsfolken i byarna.
I februari månad anordnades läsförhör inom läslagen. Dessa läsförhör har man hållit i Norden alltsedan Gustav Vasas tid för han ville med kyrkans hjälp hålla koll på sin befolkning, deras hälsa, kristendomskunskap och lärdom samt allmäna kondition, även deras frejd. Var någon bestraffad eller annars anklagad för något skulle det framgå i anmärkningkolumnen i kommunionboken dvs. den stora bok som fungerade som huvudbok i kyrkobokföringen. Denna bok kompletterades och sekunderades av födelseboken, flyttningsboken och dopboken samt dödboken. Via dessa böcker hölls folket i schack. Tack vare denna folkbokföring har vi en unik dokumentation över våra förfäder under många hundra års tid, en skatt som är unik i hela världen i dag och som värdesätts högt av amerikanska mormoner som utför enorma släktutredningar över hädangångna anförvanter från Norden.
Läsförhören hölls i gårdarna enligt ett visst system beroende på om det var ett helt, halvt eller fjärdedelshemman. Prästen kungjorde var förhöret skulle hållas och någon från gården fick fara och skjutsa honom. Bernhard berättade att han många gånger kört prästen till och från förhöret. En gång när han körde prosten Hermansson hade vår häst dåligt skodda skor så den halkade omkull i Lappböle.

På läsförhöret bjöds det först på kaffe då gästerna anlände. Sedan samlades alla i storstugan. Drängarna och pigorna fick ledigt denna dag och före förhöret har de läst så mycket som möjligt i katekesen. Klockarn förhörde barnen i ett annat rum. Prästen började med att utropa gårdsfolkets namn och då svarade man ja. Det berättas om att Johan Magnus vår farfarsfar i Domarböle varit så nervös så att skägget hade skakat. När förhöret var klart vilket i äldre tid även omfattade skriv och läskunnighet samt antecknades annan kondition, vidtog middagen.
Den kunde bestå av potatis och kött, fisk, olika lådor, potatis, gryn, bruna bönor och fläsk, bröd och mjölk, hemlagad dricka och till efterrätt serverades sviskonsoppa. När middagen var avnjuten satt prästen kvar en stund därefter skulle han skjutsas hem. När han farit tog man några supar och ibland tog någon upp ett instrument och man dansade lite.
Nämnas kan att det tog flere dagar att rusta i ordning ett sådant kalas samt reda upp efteråt.


Begravningar.
Något som hör till livet är förstås döden. I äldre tid var sederna runt en begravning helt olika de är i dag. Förr föddes man i hemmet och dog också där. Liket iordningställdes för begravning på gården och detta utfördes av speciella personer i byarna som kom och hjälpte till. Man placerade liket först i något uthus alternativt i någon kammare inför begravningen. Begravningsgästerna och de som fått sin inbjudan per sorgkantat brev kom först till gården. Nu tog man bort kistlocket och tog ett sista farväl av den döde. Man läste en bön och sjöng en sång. Sedan tog bärarna kistan och bar den ut på en vagn på vilken man lagt en skrindstege beklädd med granris. I den fornnordiska mytologin är granris något som skyddar mot onda makter. Framför de gårdar liktåget passerade hade man även lagt ut granris. Efter liktåget följde alla andra vagnar i sakta mak till kyrkan. När man närmade sig kyrkan började kyrkklockorna ringa. Ringningen sköttes förr manuellt och Bernhard berättade att han varit och ringt på över tjugo begravningar i sitt liv. Likföljet for omedelbart till gravplatsen och den för hand grävda graven. Ibland sjöng kyrkokören vid graven och någon höll tal och därefter lade man ner kransar. Därefter skottade karlarna igen graven och man återvände till gården där man bjöds på mat. Prästen följde med till gården och nu hölls gravöl i hemmet vilket betydde att man fick ett glas brännvin. Därefter skulle prästen skjutsas hem igen och vid dessa tillfällen var inte ens han nykter alla gånger.

Julkaffe och julklubbar.
Julkaffe anordnades efter julen från tredjedagsjulen och framåt nyår. Nära släkt kunde gå annandagsjul till varann. Juldagen gick man ingenstans. I norra Finby gick man till varann i juldagarna i alla fall. Till södra Finby gick man om man var släkt eller annars riktigt nära bekanta. Till alla kalas gick man även om man också var bara torpare. På dessa kalas åt man alla slags rätter, lodor, fisk, kött och alla slags korvar, till efterrätt sviskonsoppa. Vid dessa kalas ordnades inte dans, det var helt uteslutet för julen skulle hållas helig.

Bröllopsbestyren.
Då det vankades bröllop lystes det först i kyrkan för de två, och det gjordes tre gånger före. I god tid före bröllopet uppsattes långa stänger med grantoppar. Dessa ”brustänger” fick inte tas ner förrän första barnet kommit tillvärlden.
Bröllopet gick till så att brudgummen med sitt folk for ut till brudens hem för att möta brudföljet. I täten gick fanbärare och spelmän. Hela traktens ungdom var engagerad och man sköt med smällare. I skrindan hade bruden hela sitt bohag med sej som hon fått hemifrån och som hon arbetat med i hela sitt liv. Bruden själv åkte i en fyrhjulsvagn och brudgummen kom i en ålandskärra vilken var något kortare. Vigseln försiggick sedan i fästmannens gård antingen i salen eller i andersstugan. Efter vigseln började man äta och därefter dansade man till fiolmusik senare även med dragspel. Ett bröllop kunde vara i tre dagar. Ungdomen var bjuden till den andra dagen. För varje maträtt som bars in spelade man speciella låtar. Den person som hällde i brännvin åt folket kallades ”spisölsbrunte”.

Julklubbarna.
En gammal tradition som fanns i Sund var att anordna julklubbar. Dessa anordnades efter julhelgen och fram till trettondagen. De hölls i privata gårdar och senare i ungdomslokalerna.
Ibland kunde ungdom från andra kommuner delta. Varje person bjöd fyra eller fem andra med sej till festen. Den ena gången bjöd pojkarna gäster och den andra gången var det flickornas tur. Man bjöd på kaffe, te och smörgåsar. Sen dansade man till dragspel och fiolmusik. Bernhard minns att han var på klubb till Tranvik, Brännbolstad, Mångstekta och Hulta.
Denna tradition slutade vid krigsutbrottet i slutet av trettiotalet.

Körsången.
Det var väldigt vanligt med körsång i Sund och det fanns flere olika körer. Hit kom ofta resesångledare och undervisade en vecka höst och vår. Man övade sånger som skulle uppföras till de stora sångfesterna. Dessa hålls den första söndagen i juli. Det var både blandad kör och manskör och dessutom kyrkokören. I varje kör var det åtminstone tjugo personer med och det var ungdom från hela Sund. Stämövning hölls av Anselm Sjöblad som hade kommit till Åland som mejerist. De hölls antingen på Klippan eller i Finby skola.



Sunds sångkör samlade troligtvis nära Sjöblads. Sittande längst fram en tillresande sångkörsinstruktör. I bakre raden Anselm Sjöblad och Mathias Granlund till vänster under björkblad.
I mitten bak emot stammarna Bernhard Granlund och Alvar Hagström i mössa o hatt. I mitten Hilja Lindholm.

 År 1927 cyklade Bernhard till Mariehamn där man uppträdde en gång. Flickorna sjöng i sina folkdräkter och pojkarna i sina randvästar och byxor.
I Sund fanns en manskör som började på trettiotalet och den startades av kantor Oskar Lindholm. I den var Bernhard och Matte med ända till krigstiden. Man ordnade kvällar för fest inom kören och då drack man brännvin. När någon fyllde jämt var det alltid fest.
Kyrkokören började alltid sina övningar inför adventsuppträdandet då man sjön Hosianna.
Övningarna i skolan leddes av Oskar Lindholm. Man sjöng varje julmorgon i kyrkan kl. sex.
Till kyrkan åkte man med buss som startade vid Andelshandeln. Ibland sjöng man också på begravning när någon bemärkt person hade dött.



                                                    Sunds ungdomskör år 1929

Anselm Sjöblad ledare, bakre rad fr. höger, Mathias Granlund, Alvar Hagström, Bernhard Granlund,
Nils Karlsson Eligius Karlsson, från vänster, Olof Karlsson, Börjesson, Gunter Karlsson.

Folkdanserna.
En vinter år 1928 var Ruth Lindfors från Västanträsk till Sund och övade folkdans. Därefter var Rostens Paul dansledare. Bryggmans Gösta spelade varje gång fiol. Man träffades för övningar på Klippan och det var sex till åtta par som övade.

Pärtspikartalkor.
Förr i tiden hjälpte människorna varandra på ett helt annat sätt än nu. Inför större arbeten samlades man till talkor som det heter och det ordet är ett lånord från finskan. Att spika pärtor på talka var väldigt vanligt för det fordrades många gubbar i arbetet och man ville alltid ha ett tak färdigt på en dag. Pärtorna hyvlades ut från kvistfria tallklabbar som kapats i lagoma längder. Dessa knubbar skulle vara färska och så sura som möjligt vid hyvlingen. Tidigare hyvlade man med ”bomhyvling” senare med kultändarmotor. Rostens Paul hyvlade i Finby.
Man var som sagt många på taket när pärtorna sen spikades upp och när alla hade spikat sin andel ropade ledaren ”riä går” och då lyfte alla upp stången som skulle ligga vågrätt som mått.


Hästkapplöpningar.
I början av tjugotalet började intresse vakna för hästkapplöpningar i Sund. Dessa anordnades först på Övre viken. Bernhard berättar att en gång var Kalle farbror från Domarböle anmäld med sin häst. För att få den att springa fortare hade han hört att man skulle hälla brännvin i öronen på hästen. Han gjorde det med påföljd att hästen blev helt galen och sprang ner mot Lumparn och kom fram i Lumparland. Kälken hade slitits av på vägen.



                                                             Mejeriet i Vivasteby.

Till avdelningen social samvaro måste onekligen mejeriet räknas. I början av förra århundradet inrättades mejerier i alla åländska socknar och Sunds mejeri låg bara en kilometer från Norrgårds i Finby. Mjölken kördes varje morgon till mejeriet och man var indelade i mjölkkörarlag. Södra Finby hade ett lag och Norra ett annat. Smedsböle körde ihop med Norra Finbys gårdar. En märklig omständighet är det att Norrgårds aldrig fick höra till något lag utan körde alltid själv sin mjölk. Bernhard berättar följande historia om orsaken till detta.
Efter att Norrgårds Janne som man kallade honom hade köpt gården körde man länge i lag med de andra gårdarna. En gång har någon sett att Janne stannat vid Skomakars backen och börjat hälla över mjölk från en kanna till den andra. Pratet gick vidare och man anklagade honom för mjölkstöld. Norrgårds blev så utstött från körlaget och detta skulle man länge ha ”glinat” åt på mjölkbacken vid mejeriet.


                                Mejerist Anselm Sjöblad med personal i mejeriet i Vivasteby

Då man kom fram till mejeriet dröjde det ibland en halv timme innan man fick törn att väga in. Sen väntade man ytterligare en stund för att få skummjölk och smör med sig tillbaka.
Dessa varor avdrogs sedan från mjölklikviden som kom en gång i månaden. Disponent i början var August Karlsson och mejerist var Anselm Sjöblad som kommit från Österbotten till Åland. Därefter var det en som hette Bock och därefter Bernhard och Alf Kalm.
Mejeriet upphörde i början av femtiotalet när det nya mejeriet startade i Mariehamn.
Mejeribacken var en plats för bönderna att träffas och samtala om allt möjligt och det fyllde en viktig funktion i den sociala samvaron på landet.

Andelshandeln .
En mycket viktig plats i människornas liv var andelshandeln. Denna rörelse hade djupa rötter i Sunds kommun och härifrån har många ledande personer i det åländska samhället börjat sin karriär. Vi kan nämna namn som Herman Mattsson, Stig Karlsson, Hilding Björklund, Helge Mattsson och Max Siren. Många är det som jobbat där som biträden från riktigt unga år. Som jag berättat tidigare arbetade farbror Jan-Erik här. Jag personligen minns Valter Häggbloms vistelse här en sommar i mitten av femtiotalet. Han hade en röd Skoda som har for omkring med i bygden och flickorna var så begaistrade i honom. Grannpojken Torbjörn Sjöblad hade här sitt första jobb sedermera som butiksbilsförare samma sysslor hade även Bror-Anders Källroos och Sture Blomqvist. Lilla Johan Granlund började här som femtioåring sina stapplande steg på handelns bana. De första arbetsuppgifterna var att gå till Postens efter mjölken och kasta in ett lass med hösalt. Här jobbade även Ola Andersson en tid och Kent Jansson, Stefan Karlsson, Robert Qvist, Ulla-Britt Holmström, Brita Granlund, Postens Marita, Marianna Källroos, Darly Karlsson och många många flere.
Den allra första butiken byggdes ungefär på den plats där Ljunggren i dag bedriver sin handel. Butiken byggdes i början av seklet. I denna fastighet skall en kväll begås ett rått mord.
Vid denna tid var Alfons Branders far som då bar namnet Karlsson föreståndare. Han tar en kväll butikskassan med sig hem och kvar blir ett kvinnligt biträde. Ett par karlar från Kastelholmstrakten smyger sej fram till skogskanten och bestämmer sej för att råna butiken.
Biträdet öppnar dörren som var stängd och karlarna lådsas köpa något. Plötsligt slår den ena henne i huvudet med en vikt och hon segnar död ner. Bytet blev noll och personerna grips så smånigom och sitter ett antal år i fängelse.
Man bygger så småningom en ny affär på andra sidan vägen ett vackert hus i jugendstil och i den bedrivs handeln ända fram till slutet av femtiotalet, sista åren tjänade huset som sädestork. Den nya andelshandeln byggs på nästan samma plats som den allra första. I denna byggnad bedriver Ljunggren sin butiksrörelse i dag.
I andelshandeln träffade man grannar och många gick till butiken varje dag, kanske bara för att prata bort en stund.


Sunds Andelshandel tidigt 1900-tal

Ja det har varit intressant att få pränta ner dessa texter som jag haft i skrivbodslådan i många år, en del har även liggat och skräpat i minnets vrå och jag hoppas att det har nån nytta med sej för framtiden att förstå våra förfäders livsgärning och ge våra barn ”näring till sina rötter”


Johan Georg Granlund

Det var roligt att växa upp på Norrgårds, det tycker jag såhär långt efteråt. Här hände alltid något och längs landsvägen som korsade vår gård dök det alltid upp något intre
Så till allra sist, några rader om mej själv. Då jag var sexton år packade jag några väskor och for till Helsingfors Handelsskola, till sjöss och Sverige var inte tal om för morsan för det ville hon inte. Jag fortsatte sedan inom kooperationen där jag skulle stanna i sjutton år och syssla med försäljning och ledarskap för små och stora butiker.
 På Hallen var jag föreståndare i sju års tid.
 Därefter övergick jag till försäkringsbranschen och Pohjolas representant på Åland i fjorton år.
 Så hoppade jag av och sysslade med ditt och datt och har nu i fem års tid varit intendent för Ålands Jakt och fiskemuseum.
I mitt första äktenskap har jag sonen Jan-Peter ( Jamppe ) och han bor i Mariehamn.
En sommar träffade jag Ann och vi gifte oss småningom och vi har barnen John, Elina och Erica.
Jag gillar att forska i bygdens historia och att skriva dethär har varit jätteskojigt.
Vi bor i ett rött hus i Godby på gränsen till Ämnäs och ni är alltid välkomna till oss.






I Godby en kall vinterkväll den 6 februari år 2006
Johan Granlund

Vi ser här Johan och Sanny med barnen Jan-Erik, Mathias och Bernhard.
Fotografiet är taget exakt på den plats där de senare börja uppföra det andra boningshuset på gården.
Ladugården, bilden tagen av Edgar Blomberg, tidigt 50-tal kanske 53, personerna på bild är jag och mina föräldrar samt på besök Milja och Arvo från Isojoki. Med sig hade de en man från grannbyn som hette Niemi. Pojken längst till höger vid mjölkbordet är Bengt min kusin.
Norrgårds taget från Branders vedbacken och visar gården med den övre byggningen.
Bernhard och Ilmi Granlund
Mathias och Ensi Granlund
Johan och Sanny Granlund
Vid stegen, Johan oh Sanny samt Bernhard och Jan-Erik
På berget, lilla Johan, moster Ingrid, Sanny, Inga och Janne
Brita, Bror-Erik och Bengt Granlund

Johan Granlund

1 kommentar: