Kristinestads hamn år 1865, bild Finna.fi
Detta är en gästkolumn av Mikael Apel, min medförfattare i två artiklar om de första Viktoriakorsen i Historisk Tidskrift för Finland. Mikael jobbar på Sveriges riksbank, huvudsakligen som talskrivare, men är också amatörhistoriker med Krimkriget som främsta intresse. I det här inlägget berättar han om ny information som han tror sig ha funnit om mottagaren av det tredje Viktoriakorset, William Johnstone.
Var det skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset?
De flesta historiskt eller militärt intresserade känner förmodligen till den brittiska utmärkelsen "the Victoria Cross", Viktoriakorset. Det instiftades av drottning Viktoria den 29 januari 1856 och är den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk militär kan erhålla. Många känner kanske också till att de första handlingar som belönades med Viktoriakorset utfördes på Åland 1854, som var en av skådeplatserna för vad som senare kom att kallas Krimkriget.
Historiens andra och tredje Viktoriakors tilldelades löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, besättningsmän på det fartyg med det för vår tid lite udda namnet HMS Arrogant. I mitten av augusti 1854 överrumplade och kidnappade de en rysk posttransport på Vårdö - egentligen den civila åländska postroten och kom över en del brev. Skälet till att Johnstone rekryterades för uppdraget var att han kunde svenska och därför kunde kommunicera med ålänningar.
HMS Arrogant år 1848, ångdriven med skruvpropeller
Om denna händelse har Johan skrivit spaltmeter på denna blogg, så den kommer jag inte att beröra mer. I stället skulle jag vilja fokusera på en av huvudpersonerna, nämligen William Johnstone. Mycket av uppgifterna nedan återfinns i en artikel av Johan och mig som publicerades i Historisk Tidskrift för Finland nummer 4 2022. Men jag har också sedan dess uppdagat en del ny information, som inte finns med i artikeln och som jag tycker att det kan vara värt att berätta om här.
Mycket lite är känt om denne William Johnstone. En förklaring är att han aldrig fick sitt Viktoriakors utan avled dessförinnan. När drottning Viktoria delade ut de första medaljerna vid en ceremoni i Hyde Park i London den 26 juni 1857 var John Bythesea närvarande, men inte Johnstone. Han befann sig då i Västindien på fartyget HMS Brunswick. Vid ett intermezzo ombord i augusti samma år skadade han en annan besättningsman med kniv och valde därefter att ta sitt eget liv. Han begravdes till sjöss i Saint Vincent Passage mellan Karibiska sjön och Atlanten.
Nedan finns anställningsbeviset för när Johnstone rekryterades som besättningsman på HMS Arrogant. Anmärkningsvärt nog är hans förnamn här inte William utan John. Varför han i registren över Viktoriakorset går under namnet William Johnstone är ett mysterium som jag inte har lyckats få någon klarhet i. Förnamnet William dyker såvitt jag har kunnat se upp först i samband med att han tilldelas medaljen. I rullorna hos den brittiska flottan kallas han genomgående för John. I dessa rullor använder han dessutom ibland efternamnet "Johnstone" och ibland Johnson". För enkelhets skull kallar jag honom fortsättningsvis för John Johnstone, det namn han uppgav när han mönstrade på HMS Arrogant.
Tvärs över dokumentet står antecknat med stor stil "D.D. 1857", det vill säga "discharged dead", avgått med döden. Längst ned i dokumentet finns också en del uppgifter skrivna med liten stil och på vissa ställen svårtydda. Där framgår i alla fall att han anställdes i brittiska flottan första gången i maj 1845 och att han dessförinnan hade tjänstgjort i sju år på olika handelsfartyg, dvs. sedan slutet av 1830-talet.
Hemmahamnarna för dessa fartyg är Shields, som ligger vid Newcastle, London och något som jag tolkar som Grinnock, vilket möjligen är Greenock i Skottland.
I brittisk litteratur om historien bakom olika Viktoriakors har det spekulerats i om John Johnstone var svensk eftersom han valdes ut till uppdraget just därför at han kunde svenska. Man tänker sig då att han skulle ha rekryterats i Sverige när den brittiska flottan passerade på väg mot Finland och att "Johnstone" i så fall skulle kunna vara en anglifiering av "Johansson".
En av slutsatserna i vår artikel i Historisk Tidskrift för Finland är dock att Johnstone inte var svensk utan från Kristinestad i Finland. Den slutsatsen grundar vi på att Johnstone helt enkelt själv säger det till de åländska fångar som han och John Bythesea tog och förde ombord på HMS Arrogant (männen släpptes efter drygt ett dygn, utan några som helst repressalier). Redan under hösten 1854, när den brittisk-franska flottan hade lämnat Östersjön, skrev nämligen senatssekreteraren Johan August von Born en rapport om händelserna på Åland under den allierade ockupationen, på uppdrag av de ryska myndigheterna. I rapporten finns i en bilaga en polisrapport om just händelsen när postroten överfölls, där de inblandade förhörs noggrant. I den finns följande passage:
"... och tillade August Mattsson äfven, att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson, den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej."
Johan August von Borns digra rapport om Bomarsundskriget, publicerad i januari år 1855. Rapporten finns i Finlands Riksarkiv.
Mattsson var en av postförarna som Bythesea och Johnstone tog till fånga och Olof Carlsson var den bonde på Vårdö som uppges ha hjälpt de båda engelsmännen och gett dem mat och logi.
Att denna uppgift om Johnstone över huvud taget finns nedtecknad är i sig lite av ett under. Mattsson nämner den bara i förbigående, efter en lång redogörelse av händelseförloppet då postroten överfölls. Den är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget, eftersom syftet med polisförhöret var att utröna om männen i postroten på något sätt hade samarbetat med fienden. Mattsson kunde därför lika gärna ha valt att utelämna den. Länsmannen som höll förhören och antecknade kunde också ha valt att inte skriva ned den, av samma skäl. Men nu finns den alltså där, bevarad för eftervärlden.
En kuriositet är att Johnstones födelseort i dokumentet från den brittiska flottan uppges vara Hannover i Tyskland. I den engelskspråkiga litteraturen finner man det osannolikt att en brittisk sjöman född i Tyskland skulle ha särskilt goda kunskaper i svenska, vilket givetvis är en rimlig reflektion. Förklaringen till uppgiften kan man givetvis bara spekulera om. Förmodligen var de antiryska stämningarna i England så starka redan före Krimkriget att John Johnstone helt enkelt fann för gott att ange en födelseplats som fram till 1837 hade varit i personalunion med England, i stället för en som låg i det Ryska kejsardömet. Att på svenska avslöja för sina åländska fångar att han kom från Kristinestad måste däremot för Johnstone ha framstått som tämligen riskfritt.
Men om Johnstone nu var från Kristinestad så borde det väl finnas uppgifter om honom i kyrkböckerna? Johnstone uppger sig vara född den 6 augusti 1823. Den som släktforskat vet att födelsedatum kan vara högst osäkra, men det är den ledtråd som finns. Om John Johnstone hade anglifierat sitt svenska namn så skulle man också kunna tänka sig att han egentligen hette Johan Johansson. I samband med artikeln i Historisk Tidskrift för Finland gjorde jag några försök att återfinna honom i de register som finns digitaliserade. Jag hittade några Johan Johansson födda den 6 augusti 1823, men ingen särskilt nära Kristinestad, så till slut gav jag upp.
Så för någon vecka sedan, gjorde jag ett nytt försök. Efter en hel del letande hittade jag en yngling i Kristinestads nattvardsböcker, född på samma datum som John Johnstone, i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra - från och till flytande personer". Han hette Johan Fredric Lindroth och var inte född i Kristinestad utan i Vasa, men hade kommit till Kristinestad som fjortonåring 1837.
Med tolkningshjälp från släktforskaren Leif Sjöqvist i Kristinestad lyckades jag spåra Johan Fredrics hemvist till Ilmola, närmare bestämt No. I Hannuxela i Kyrko By. Han var äldste sonen till skomakaren med samma namn, Johan Fredric Lindroth, och hans hustru Britha Kullnabba. Det står antecknat att han inte kunde läsa.
Kommunionbok vari ingår familjen Lindroth
Fadern avled i början av 1835, innan Johan Fredric hade hunnit fylla tolv. Vid fjorton års ålder flyttade Johan Fredric alltså till Kristinestad. Förutom i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra -från och till flyttande personer" för 1834-1840 finns hans namn också med i motsvarande register för 1841-1846. Men då är han redan registrerad som försvunnen och det finns inga övriga noteringar om honom.
Han försvinner sedan verkligen helt bort från radarn, troligtvis någon gång strax före decennieskiftet 1840. Jag har inte kunnat hitta någon anteckning om honom över huvud taget därefter i det material som finns digitaliserat, varken i nattvardsböcker, förteckningar över gifta eller listor över avlidna. Han tycks helt ha gått upp i rök.
Johan Fredrics syskon står det däremot en del om även fortsättningsvis. Två av dem dör i mycket unga år, men systern Maria Lovisa, född 1826, finns bokförd i Peurala by i Ilmola i nattvardsboken från 1868-1877 boende ensam och fortfarande under namnet Lindroth. Brodern Gustaf Adolph emigrerar år 1900 till Amerika vid den relativt höga åldern av 70 år närmare bestämt till Onota, Michigan där han har en son.
Min hypotes är att Johan Fredric Lindroth i slutet av 1830-talet, vid ungefär 15 års ålder, tröttnade på den säkert mycket påvra tillvaron i Kristinestad, tog anställning som skeppsgosse på ett fartyg med destination England och blev sedan kvar där. Tidpunkten då han försvinner ur de finländska kyrkböckerna stämmer väl överens med när John Johnstone, född på samma dag, börjar tjänstgöra på brittiska handelsfartyg. Johan Fredric ändrade i så fall sitt förnamn Johan till det mer engelskklingande John, men tog ett helt nytt efternamn. Att han rest till England ensam, " i unga år" som Johnstone uppgav till sina åländska fångar, och sannolikt inte hade använt sitt modersmål på femton år, är en naturlig förklaring till att han hade pratat "dålig svenska".
I England är dessvärre spåren svårare att följa. Namnet John Johnstone, alternativt Johnson, är vanligt, och dokumentationen i Storbritannien är överlag inte alls lika noggrann som i de finländska och svenska kyrkböckerna. På Wikipedia står att Johnstone efterlämnade en hustru, Caroline, och en son, Richard John och att familjen bodde i St. Germans i Cornwall. Men i andra källor finns andra uppgifter. I boken "The Victoria Crosses of the Crimean War-The men Behinds the Medals" av James W Bancroft från 2017 sägs at Johnstones hemadress var i Portsea i Hampshire och att medaljen skickades dit i ett rekommenderat brev ( Bancroft skriver även att Johnstone alternativt kan ha varit en svensk som den brittiska flottan lejde i Stockholm) I boken Glory and Dishonour" av Brian Izzard från 2018 ägnas Johnstone och oklarheterna kring honom ett helt kapitel med titeln "The Mystery Sailor". I kapitlet, där Johnstone för övrigt antas ha haft sin hemvist i Liverpool, framförs till och med hypotesen att detta tredje Viktoriakors kan ha tilldelats fel man. Izzard skriver också att mysteriet med Johnstones verkliga identitet förmodligen aldrig kommer att lösas.
Johnstones Viktoriakors kom via okända vägar till auktionshuset Spink i London på 1930-talet. Där köptes det av den förmögne amerikanske samlaren Robert b. Honeyman jr. Han donerade 1957 sina samlingar till The Museum of Natural History of Los Angeles County, där medaljen förvaras i dag.
Var det då denne skomakarson Lindroth från Ilmola som efter ett kringflackande och dramatiskt liv tilldelades den mest prestigefyllda brittiska militära utmärkelsen under namnet William Johnstone - men sedan aldrig fick möjlighet att bära den? Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.
Men även om mycket talar för det så är det trots allt bara en hypotes. Om någon läsare av detta inlägg till äventyrs skulle ha, eller råka stöta på, information om denne Johan Fredric Lindroth som stöder eller motsäger den - eller för den delen har någon annan relevant information i ämnet, så kontakta mig gärna på mikael.apel@gmail.com
Den 30 augusti år 2024
Mikael Apel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar