Flygbild över området vid Sunds kyrka och till vänster ser vi lövskogslunden Kyrklösa. Detta namn används endast i folkmun och finns inte angivet på lantmäterikartor. Hur det fått sitt namn vill jag här försöka förklara.
Det finns ett flertal insända bidrag till Finlands svenska folkdiktning om sägnen hur man först ville anlägga kyrkan i backen som i dag kallas Kyrklösa men råden, trollen, andar eller trollgaglet rev ned det man under dagen byggt upp.
Då jag undersökt övriga kyrkobyggen i Svenskfinland har jag hittat ett tjugotal liknande berättelser som i Sund. Allt man byggt under dagen revs ned på natten. Detta betyder att här finns en sanning i berättelserna som härleds till kyrkans första tid på Åland och i Finland. Dessa kyrkor försökte man bygga oftast i samma område som de forntida människornas heliga lundar och offerplatser. Detta kunde hedningarna helt enkelt inte tolerera utan man rev helt enkelt ned det påbörjade bygget. Man accepterade att de sedermera byggdes intill de forntida gravfälten men att de skulle byggas på deras offerplatser och i lundarna invid deras heliga vattenkällor var otänkbart.
Nedan följer ett antal insända bidrag till Finlandssvenska folkdiktning om deras misslyckade kyrkobyggen:
Varifrån härleds då namnet Kyrklösa? På frågan svarar en expert, Hjalmar Lindroth, följande:
Namnet är ett avsaknadsnamn som exemplen föräldralös, barnlös, skoglös osv. Således avsaknad av en tänkt kyrka. Alternativt åsyftar namnet "inlöst gods".
Jag har nu i över tre års tid forskat i ämnet Kyrklösa. Allt började då jag en dag samtalade med Högbolstabon Karl-Anders Lindholm om minnesstenar. Han nämnde då att då han var ung åhörde han och deltog i en vandring med guiden Holger Eklund, en känd profil i Sund på den tiden. Han hade då visat denna sten som i folkmun omtalas som offerstenen eller altarstenen.
En dag for vi ut till området och jag blev häpen och betagen av platsen. Här vilade något besynnerligt i luften och jag ville inte gå därifrån. Jag strövade omkring och fann några långa kilborrade stenar liggande intill den stora platta stenen som om de vore ditsläpade på måfå. Vad är detta tänkte jag? Ännu har jag inga svar bara ställt mig flera frågor.
Jag for till Kyrklösa en andra gång och en tredje gång och så plötsligt fann jag denna sten. Jag skrapade med foten i marken intill altarstenen och drog bort lite löv och fram trädde denna kilborrade sten med sin ovansida i markhöjd. Vad är detta för bygge? Jag har i dag inga svar. Stenarna är kilborrade enligt en metod som även min far kunde. Man borrade förr hål i berg för hand. Hålen lades cirka 20 cm mellan varandra i den rad man ville spräcka berget. I hålen slog man kilar som gjorde att berget sprack. Den åländska berggrunden är på ovansidan mycket skiktad.
Att det skulle vara rester av en husgrund har jag svårt att tänka mig. På äldre kartor finns inget hus inritat och befolkningen känner inte till att något hus skulle funnits här.
Då man forskar i hembygdens historia är det viktigt att ha fantasi och även bör man vara utrustad med en enorm envishet. Dessa båda egenskaper har jag faktiskt ärvt av mina förfäder. Jag ger mig aldrig och kommer inte att ge mig även i detta fall. Det första jag gjorde var att kontakta landskapets museala myndigheter och med mig till platsen var en dag för två år sedan Jenni Lucenius, arkeolog vid Kulturbyråns arkeologiska avdelning samt områdeschef Graham Robins. De tyckte som jag att platsen var magisk och bar på någonting hemligt! Men vad? Jenni omtalade då att det skulle kunna tas fram en LIDAR-bild på området och i år på vintern fick jag så bilden.
LIDAR bild över området. Jag darrade av hänförelse då jag synade bilden. Visst är det något konstigt i bildens vänstra del. Emot Kyrksundet finns en stor inbuktning ett stort urtag och ovan den en stor hästskoformad vall i mörkade röd färg. Är detta två helt ifrån varandra förekommande naturfenomen eller hör de på något sätt ihop? Jag kontaktade då landskapets miljöavdelning och frågade efter en geolog men en sådan fanns inte på avdelningen men man gav mig ett namn Fredrik Strandman som eventuellt kunde hjälpa mig. Vi min fråga till honom per mail fick jag svar att han var inte expert på området men han gav mig ett annat namn Joni Mäkinen som var expert på glaciärgeologi. Jag mailade honom och fick ett intressant svar. Han bekräftade min teori att dessa båda platser inte var naturliga utan utformade av människohand. Strandman hade en teori att det intill sundet fanns ett "skredärr" alltså här har ett ras inträffat en gång i tiden. Detta trodde jag inte emedan då skulle motsvarande jordmassa eller grus ligga i sundet men så är inte fallet. Joni ansåg som jag att det inte var ett ras emedan jordbeskaffenheten inte var av den arten. Formationen ovanom ansåg han kunde ha göra med grävningsarbeten. Att det var någon form av bevakning av nedanomliggande arbeten.
Det stora urtaget ur marken antar jag är material man tog antingen för slottets eller kyrkans behov.
Vi ser här i bild huru denna vall är i verkligheten. Båda sidorna är så gott som skoglös alltså inte ett träd på vallen men i sänkan i mitten växer sly och buskar. Vallen är några meter bred och cirka 20 meter i diameter.
På södra sidan av vallen fann jag en gammal brunnsliknande formation med stenar i kanterna.
Till området gick en gammal väg mot väster som slutade vid vallen. Även denna väg var utan träd och man såg ännu tydliga spår i marken.
Jag började nu forska i vad landskapets museala myndigheter tidigare gjort på platsen. Har här varit någon syn och utgrävning tidigare. Jo, av Jenni Lucenius fick jag intressant information av tidigare grävrapporter. Det skulle visa sig att den kloka landskapsarkeologen Matts Dreijer synat platsen redan år 1950 men "fann den omrörd" och gjorde inga vidare utgrävningar på platsen.
Kyrklösabacken undersöktes och marken befanns vara omrörd.
Jag hade fått lov av Norra Ålands församlings kyrkofullmäktige att med metalldetektor undersöka marken. Hittills inte funnit något, men jo visst har jag det! Med största sannolikhet Dreijers kvarglömda skyffel. Den låg några meter ifrån altarstenen. Jag lade den försiktigt på en intilliggande sten.
Jag började så söka på olika likvärdiga platser i Sverige och fann denna intressanta artikel. Jag fann så Altarstenen i Rödeby. Stenen är båtformad som den i Kyrklösa. Här har Rödeby Hembygdsförening uppmärksammat sin sten och visar den för allmänheten. Man berättar att i ofärdstider tog befolkningen sin tillflykt till stenen invid kyrkan.
Är då Kyrklösastenen kanske en tidigare varande offersten? Vi vet att i forntiden samlades befolkningen intill offerstenar och gav offer till jordgudarna och gudinnorna för bra skörd. Dessa riter utförde man minst fyra gånger per år. Under vårdagjämningen, vid midsommartid, vid höstdagjämning och i midvinterblot. Dessa fyra årstider firade man i tusentals år. Midsommartiden betecknade inte "mitt i sommaren" utan det var i medlet av jordbrukstidens säsong.
I det forntida Sverige samlades man enligt Olaus Magnus till ting ute i det fria. Med största sannolikhet höll man tingen även vid Kyrklösa.
Den 26 juni 1381 hölls ett ting "Vid Sunds kyrka"
Finns då en risk att någon försöker gömma något på Kyrklösa? Har man rent av förstört den gamla offerplatsen för att utplåna all gammal avgudadyrkan och folktro? Ja tveklöst är det så. Här ovan ser vi vad Ålands domprost Boetsius Murenius, den nitiske renlärighetsmannen stipulerade i punkt 11:
All vidskepelse på vatten på åker och äng skall bortläggas!
Har dessa ditsläpade långa kilborrade stenar funnits på annan plats, var den tidigare brunnen en offerkälla dit man slängde mynt för god hälsa? Är vallen egentligen rester av ett baptisterium? Vi får minnas att kyrkan i Sund är helgad åt Johannes döparen och enligt Matts Dreijer var kyrkan då hela Ålands dopkyrka. Befolkningen vuxendöptes i rinnande vatten för att i ett senare skede ha infört barndopet genom nedsänkning i dopfunten för att senare antaga barnbegjutningen som allmänt rådande inne i kyrkan.
I den första kristna församlingen döptes vuxna människor i rinnande vattenkällor och flöden. Mästaren själv i Jordanfloden, den svenske konungen Olof Skötkonung med hela sin familj i Husaby källa osv.
Vid granskning av platsen har jag funnit att området är vattensjukt och kraftigt utdikat medelst två stora täckdikningsledningar vars ändar sticker ut i diken, ledande bort vattnet både österut och västerut. En blick i Googles rymdkartor ser man de väldiga bergsområdena i norr som sluttar ned mot kyrkans omgivningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar