Var det skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset - Victoria Cross?

 

Kristinestads hamn år 1865, bild Finna.fi

Detta är en gästkolumn av Mikael Apel, min medförfattare i två artiklar om de första Viktoriakorsen i Historisk Tidskrift för Finland. Mikael jobbar på Sveriges riksbank, huvudsakligen som talskrivare, men är också amatörhistoriker med Krimkriget som främsta intresse. I det här inlägget berättar han om ny information som han tror sig ha funnit om mottagaren av det tredje Viktoriakorset, William Johnstone.

Var det skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset?

De flesta historiskt eller militärt intresserade känner förmodligen till den brittiska utmärkelsen "the Victoria Cross", Viktoriakorset. Det instiftades av drottning Viktoria den 29 januari 1856 och är den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk militär kan erhålla. Många känner kanske också till att de första handlingar som belönades med Viktoriakorset utfördes på Åland 1854, som var en av skådeplatserna för vad som senare kom att kallas Krimkriget.

Historiens andra och tredje Viktoriakors tilldelades löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, besättningsmän på det fartyg med det för vår tid lite udda namnet HMS Arrogant. I mitten av augusti 1854 överrumplade och kidnappade de en rysk posttransport på Vårdö - egentligen den civila åländska postroten och kom över en del brev. Skälet till att Johnstone rekryterades för uppdraget var att han kunde svenska och därför kunde kommunicera med ålänningar.

HMS Arrogant år 1848, ångdriven med skruvpropeller

Om denna händelse har Johan skrivit spaltmeter på denna blogg, så den kommer jag inte att beröra mer. I stället skulle jag vilja fokusera på en av huvudpersonerna, nämligen William Johnstone. Mycket av uppgifterna nedan återfinns i en artikel av Johan och mig som publicerades i Historisk Tidskrift för Finland nummer 4 2022. Men jag har också sedan dess uppdagat en del ny information, som inte finns med i artikeln och som jag tycker att det kan vara värt att berätta om här.

Mycket lite är känt om denne William Johnstone. En förklaring är att han aldrig fick sitt Viktoriakors utan avled dessförinnan. När drottning Viktoria delade ut de första medaljerna vid en ceremoni i Hyde Park i London den 26 juni 1857 var John Bythesea närvarande, men inte Johnstone. Han befann sig då i Västindien på fartyget HMS Brunswick. Vid ett intermezzo ombord i augusti samma år skadade han en annan besättningsman med kniv och valde därefter att ta sitt eget liv. Han begravdes till sjöss i Saint Vincent Passage mellan Karibiska sjön och Atlanten. 

Nedan finns anställningsbeviset för när Johnstone rekryterades som besättningsman på HMS Arrogant. Anmärkningsvärt nog är hans förnamn här inte William utan John. Varför han i registren över Viktoriakorset går under namnet William Johnstone är ett mysterium som jag inte har lyckats få någon klarhet i. Förnamnet William dyker såvitt jag har kunnat se upp först i samband med att han tilldelas medaljen. I rullorna hos den brittiska flottan kallas han genomgående för John. I dessa rullor använder han dessutom ibland efternamnet "Johnstone" och ibland Johnson". För enkelhets skull kallar jag honom fortsättningsvis för John Johnstone, det namn han uppgav när han mönstrade på HMS Arrogant.

Tvärs över dokumentet står antecknat med stor stil "D.D. 1857", det vill säga "discharged dead", avgått med döden. Längst ned i dokumentet finns också en del uppgifter skrivna med liten stil och på vissa ställen svårtydda. Där framgår i alla fall att han anställdes i brittiska flottan första gången i maj 1845 och att han dessförinnan hade tjänstgjort i sju år på olika handelsfartyg, dvs. sedan slutet av 1830-talet. 

Hemmahamnarna för dessa fartyg är Shields, som ligger vid Newcastle, London och något som jag tolkar som Grinnock, vilket möjligen är Greenock i Skottland. 

I brittisk litteratur om historien bakom olika Viktoriakors har det spekulerats i om John Johnstone var svensk eftersom han valdes ut till uppdraget just därför at han kunde svenska. Man tänker sig då att han skulle ha rekryterats i Sverige när den brittiska flottan passerade på väg mot Finland och att "Johnstone" i så fall skulle kunna vara en anglifiering av "Johansson".

En av slutsatserna i vår artikel i Historisk Tidskrift för Finland är dock att Johnstone inte var svensk utan från Kristinestad i Finland. Den slutsatsen grundar vi på att Johnstone helt enkelt själv säger det till de åländska fångar som han och John Bythesea tog och förde ombord på HMS Arrogant (männen släpptes efter drygt ett dygn, utan några som helst repressalier). Redan under hösten 1854, när den brittisk-franska flottan hade lämnat Östersjön, skrev nämligen senatssekreteraren Johan August von Born en rapport om händelserna på Åland under den allierade ockupationen, på uppdrag av de ryska myndigheterna. I rapporten finns i en bilaga en polisrapport om just händelsen när postroten överfölls, där de inblandade förhörs noggrant. I den finns följande passage: 

"... och tillade August Mattsson äfven, att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson, den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej." 

Johan August von Borns digra rapport om Bomarsundskriget, publicerad i januari år 1855. Rapporten finns i Finlands Riksarkiv.

Mattsson var en av postförarna som Bythesea och Johnstone tog till fånga och Olof Carlsson var den bonde på Vårdö som uppges ha hjälpt de båda engelsmännen och gett dem mat och logi. 

Att denna uppgift om Johnstone över huvud taget finns nedtecknad är i sig lite av ett under. Mattsson nämner den bara i förbigående, efter en lång redogörelse av händelseförloppet då postroten överfölls. Den är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget, eftersom syftet med polisförhöret var att utröna om männen i postroten på något sätt hade samarbetat med fienden. Mattsson kunde därför lika gärna ha valt att utelämna den. Länsmannen som höll förhören och antecknade kunde också ha valt att inte skriva ned den, av samma skäl. Men nu finns den alltså där, bevarad för eftervärlden. 

En kuriositet är att Johnstones födelseort i dokumentet från den brittiska flottan uppges vara Hannover i Tyskland. I den engelskspråkiga litteraturen finner man det osannolikt att en brittisk sjöman född i Tyskland skulle ha särskilt goda kunskaper i svenska, vilket givetvis är en rimlig reflektion. Förklaringen till uppgiften kan man givetvis bara spekulera om. Förmodligen var de antiryska stämningarna i England så starka redan före Krimkriget att John Johnstone helt enkelt fann för gott att ange en födelseplats som fram till 1837 hade varit i personalunion med England, i stället för en som låg i det Ryska kejsardömet. Att på svenska avslöja för sina åländska fångar att han kom från Kristinestad måste däremot för Johnstone ha framstått som tämligen riskfritt.

Men om Johnstone nu var från Kristinestad så borde det väl finnas uppgifter om honom i kyrkböckerna? Johnstone uppger sig vara född den 6 augusti 1823. Den som släktforskat vet att födelsedatum kan vara högst osäkra, men det är den ledtråd som finns. Om John Johnstone hade anglifierat sitt svenska namn så skulle man också kunna tänka sig att han egentligen hette Johan Johansson. I samband med artikeln i Historisk Tidskrift för Finland gjorde jag några försök att återfinna honom i de register som finns digitaliserade. Jag hittade några Johan Johansson födda den 6 augusti 1823, men ingen särskilt nära Kristinestad, så till slut gav jag upp. 

Så för någon vecka sedan, gjorde jag ett nytt försök. Efter en hel del letande hittade jag en yngling i Kristinestads nattvardsböcker, född på samma datum som John Johnstone, i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra - från och till flytande personer". Han hette Johan Fredric Lindroth och var inte född i Kristinestad utan i Vasa, men hade kommit till Kristinestad som fjortonåring 1837.

Med tolkningshjälp från släktforskaren Leif Sjöqvist i Kristinestad lyckades jag spåra Johan Fredrics hemvist till Ilmola, närmare bestämt No. I Hannuxela i Kyrko By. Han var äldste sonen till skomakaren med samma namn, Johan Fredric Lindroth, och hans hustru Britha Kullnabba. Det står antecknat att han inte kunde läsa. 

Kommunionbok vari ingår familjen Lindroth

Fadern avled i början av 1835, innan Johan Fredric hade hunnit fylla tolv. Vid fjorton års ålder flyttade Johan Fredric alltså till Kristinestad. Förutom i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra -från och till flyttande personer" för 1834-1840 finns hans namn också med i motsvarande register för 1841-1846. Men då är han redan registrerad som försvunnen och det finns inga övriga noteringar om honom.

Han försvinner sedan verkligen helt bort från radarn, troligtvis någon gång strax före decennieskiftet 1840. Jag har inte kunnat hitta någon anteckning om honom över huvud taget därefter i det material som finns digitaliserat, varken i nattvardsböcker, förteckningar över gifta eller listor över avlidna. Han tycks helt ha gått upp i rök.

Johan Fredrics syskon står det däremot en del om även fortsättningsvis. Två av dem dör i mycket unga år, men systern Maria Lovisa, född 1826, finns bokförd i Peurala by i Ilmola i nattvardsboken från 1868-1877 boende ensam och fortfarande under namnet Lindroth. Brodern Gustaf Adolph emigrerar år 1900 till Amerika vid den relativt höga åldern av 70 år närmare bestämt till Onota, Michigan där han har en son.

Min hypotes är att Johan Fredric Lindroth i slutet av 1830-talet, vid ungefär 15 års ålder, tröttnade på den säkert mycket påvra tillvaron i Kristinestad, tog anställning som skeppsgosse på ett fartyg med destination England och blev sedan kvar där. Tidpunkten då han försvinner ur de finländska kyrkböckerna stämmer väl överens med när John Johnstone, född på samma dag, börjar tjänstgöra på brittiska handelsfartyg. Johan Fredric ändrade i så fall sitt förnamn Johan till det mer engelskklingande John, men tog ett helt nytt efternamn. Att han rest till England ensam, " i unga år" som Johnstone uppgav till sina åländska fångar, och sannolikt inte hade använt sitt modersmål på femton år, är en naturlig förklaring till att han hade pratat "dålig svenska".

I England är dessvärre spåren svårare att följa. Namnet John Johnstone, alternativt Johnson, är vanligt, och dokumentationen i Storbritannien är överlag inte alls lika noggrann som i de finländska och svenska kyrkböckerna. På Wikipedia står att Johnstone efterlämnade en hustru, Caroline, och en son, Richard John och att familjen bodde i St. Germans i Cornwall. Men i andra källor finns andra uppgifter. I boken "The Victoria Crosses of the Crimean War-The men Behinds the Medals" av James W Bancroft från 2017 sägs at Johnstones hemadress var i Portsea i Hampshire och att medaljen skickades dit i ett rekommenderat brev ( Bancroft skriver även att Johnstone alternativt kan ha varit en svensk som den brittiska flottan lejde i Stockholm) I boken Glory and Dishonour" av Brian Izzard från 2018 ägnas Johnstone och oklarheterna kring honom ett helt kapitel med titeln "The Mystery Sailor". I kapitlet, där Johnstone för övrigt antas ha haft sin hemvist i Liverpool, framförs till och med hypotesen att detta tredje Viktoriakors kan ha tilldelats fel man. Izzard skriver också att mysteriet med Johnstones verkliga identitet förmodligen aldrig kommer att lösas. 

Johnstones Viktoriakors kom via okända vägar till auktionshuset Spink i London på 1930-talet. Där köptes det av den förmögne amerikanske samlaren Robert b. Honeyman jr. Han donerade 1957 sina samlingar till The Museum of Natural History of Los Angeles County, där medaljen förvaras i dag. 

Var det då denne skomakarson Lindroth från Ilmola som efter ett kringflackande och dramatiskt liv tilldelades den mest prestigefyllda brittiska militära utmärkelsen under namnet William Johnstone - men sedan aldrig fick möjlighet att bära den? Jag tror faktiskt att det förhåller sig så. 

Men även om mycket talar för det så är det trots allt bara en hypotes. Om någon läsare av detta inlägg till äventyrs skulle ha, eller råka stöta på, information om denne Johan Fredric Lindroth som stöder eller motsäger den - eller för den delen har någon annan relevant information i ämnet, så kontakta mig gärna på mikael.apel@gmail.com

Den 30 augusti år 2024

Mikael Apel

Varuhuset PUB i Stockholm

Varuhuset PUB invid Hötorget. Huset färdigställdes år 1925.

Paul Urban Bergströms butik i Stockholm, starten för handelsundret PUB invid Hötorget.

Företaget PUB s grundare Paul Urban Bergström. 

Paul var född i en "knallefamilj" i Västergötland och började som 16-åring som biträde i en lärfthandlarbutik i Stockholm. Efter 6 år i denna fick han tillfälle att med lånade pengar köpa butiken. Denna butik med ett litet skyltfönster invid Hötorget i Stockholm blev starten för hans sagolika affärsmannabana. Som född i en judisk familj låg tyger och kläder honom varmt om hjärtat. Den trakt han härstammade ifrån, knallebygden i Västergötland hade hundraåriga rika anor från försäljning av  tyg och silkesdukar och band samt svarvade skålar. Därför kallades även knallarna "skålvästgötar".

En skålvästgöte även kallad knalle

Jag har i min blogg publicerat en artikel om huru Sundskvinnan och klockardottern Maija Lisa Sundborg slog ihjäl just en sådan skålvästgöte som kom vandrande ända från Tierpbygden till Åland och Sunds socken. Hon rånade honom på penningpungen, kattuntyger (bomullstyg från engelskans Cotton)  och sidenband, och grävde ned tillsammans med en kumpan, Lars Anderssons döda kropp under sitt stuggolv i klockartorpet invid Sunds kyrka. Lars blev ihjälslagen i sömnen hos henne den 22 november och begravdes som den sista person på hela 1700-talet på kyrkans begravningsplats den 29 december år 1799.

Då jag inför hundratalet Lions åhörare på Arkipelag en förmiddag för några år sedan fick berätta om denna händelse sade jag att dessa vandrande handelsmän från Västergötland var starten för det svenska handelsundret med senare tiders postorderfirmor som blev företag i världsklass och med början från dessa vandrande knallar. Då visste jag inte hur rätt jag hade i det. När jag nu läst sagan om Paul Urban Bergström och PUB inser jag dess vidd. 

Paul hade som sagt öppnat sina första affärer, ja han hade ett pärlband av dem intill Hötorget, planerade han för ett stort varuhus som skulle heta PUB, begynnelsebokstäverna i hans namn. Detta började byggas år 1923 även det invid Hötorget och stod färdigt år 1925. Paul var Sveriges första affärsman som började sälja färdigt sydda kläder i olika storlekar för hela familjen.

En dag sitter hans son Kristian i frisörstolen på Ekengréns frisörsalong på Götgatan då han får syn på en mycket vacker flicka. Hon hette Greta Gustavsson.

Den undersköna filmstjärnan Greta Garbo från Stockholm.

Kristian frågar om hon kunde tänkas börja som biträde i deras affär. Hon svarar jakande och börjar sälja hattar där. Efter en tid medverkar hon i deras reklamfilmer och filmgubbarna får upp ögonen för denna skönhet. En av dem hette Stiller. Resten är historia. Greta skulle göra ett flertal filmer i Hollywood och står ännu i dag som den mest avgudade kvinnan från alla tiders filmdukar.

Då jag arbetar med denna artikel hajar jag till ännu en gång.

Marcus Wallenberg, alla tiders affärsgeni i Sverige. Han var den mest betydande företrädaren för den svenska industriella traditionen och det svenska näringslivet under hela 1900-talet. 

Och, Paul Urban Bergström var mormorsfar till Marcus Wallenberg. 

Då jag var barn och växte upp på Norrgårds i Finby besöktes alltid vår hemgård sommartid av "moster Ingrid" ja så kallade vi henne. Hon var min fars moster men vi kallade henne moster. Ingrid född Mattsson från Södergårds i Tranvik emigrerade redan år 1912 till Sverige och Stockholm och jag minns ännu adressen: Koksgatan 21 C n.b. alltså nedre botten, så stod det på våra julkort vi sände henne. 

Varje sommar kom hon till oss en tid före midsommar och vi barn på gården och alla kusiner älskade henne. Hon förde alltid gåvor med sig åt oss som hon köpt på "PUB" och Tempo. Jag kan än i dag höra hennes Stockholmsdialekt då hon uttalade varuhusens namn och jag känner än i dag doften av de kläder hon gav mig. Av henne fick jag min första armbandsklocka och vi kusiner fick även en plåtmotorcykel som gick runt runt på golvet efter att man dragit upp dess fjäder. De andra tre kusinerna lär ha sin motorcykel kvar men jag har förlorat min.

På fotografiet ovan ser vi Ingrid som kramar om mig. Platsen är berget invid väderkvarnen på Norrgårds i Finby. Huset som far byggde och där "gamlorna" bosatte sig i östra delen och moster Ingrid i den västra. Där står även min faster Inga som även hon fanns i Stockholm nästan hela sitt liv. Båda damerna förblev ogifta. 

Invid står min farmor Sanny och farfar Johan "Janne" Granlund.

Jag minns att han ofta yttrade: Skall man ha en bra kostym skall det vara en "judkostym" från PUB i Stockholm. Så sant så sant farfar!

PUB-licerat i Godby den 24 augusti år 2024

Johan G. Granlund

Lord Ashcrofts besök på Åland våren 2024

 

Lord Ashcroft, här i bild med Olena Zelenski den 17 augusti år 2024. 

Samma dag offentliggörs hans besök hos mig och Mikael Apel den 23 april år 2024 på Åland.

Besöket var hemligt, inget fick publiceras före hans publicering av sin video samt artikel om John Bytheseas Viktoriakors som han erhöll efter sitt "hjältedåd" då han tillsammans med William Johnstone rånade den obeväpnade postroten intill Vårdö kyrka på kvällen den 12 augusti år 1854.

John Bythesea, löjtnant ombord på HMS Arrogant, får med sig eldaren William Johnstone på ett uppdrag från högre ort att få tag på brev som sänds mellan ledande personer på fästningen i Bomarsund och högkvarteret i Åbo. Dessa brev kallar man depescher och de var värdefulla för den brittiska stridsledningen. Man trodde underligt nog att denna brevkorrespondens var någon tillfällig manöver och förstod inte att denna posttrafik gått mellan Stockholm och Åbo i organiserad form alltsedan år 1638 under namnet "drottning Kristinas postväg" och sköttes av rotar som bestod av bönders drängar och torparfolk och som alltid leddes av en uniformerad postiljon. 

John Bythesea var löjtnant och steg med tiden i graderna till Real Admiral men förlorade i anseende i början av 1870-talet då han med sitt fartyg körde på grund och kapsejsade. 

Lord Ashcroft har i sin samling 46 stycken Viktoriakors. Samlingen är världens största enskilda Viktoriakorssamling. Lord Ashcroft innehar även den som  gavs till  John Bythesea. Ashcroft har en målsättning att dokumentera alla sina Viktoriakors, att notera händelserna hur och var de erhölls och just därför var det viktigt för honom att besöka Åland.

 

Här i vägskälet intill Vårdö kyrka skall han finna upprinnelsen till denna händelse. 

I ett buskage invid vägskälet hände det. Bythesea och kompisen William Johnstone fick reda på att två postväskor skulle returneras till Kumlinge i skymningen den 12 te augusti. Fästningens postchef Pundini hade etablerat sitt högkvarter i Kumlinge. Denna tid var hela Vårdölandet i blockad och ingen post kunde sändas till fästningen eller därifrån. 

De lierade sig med en bonde, Olof Carlsson från gården no. 2 i Listersby och fick husrum hos honom redan den 9 de augusti. De vandrade helt fritt omkring på Vårdölandet, väl ombesörjda av Olof Carlsson och inväntar postgången. De får då reda på att under kvällen den 12 te augusti skulle två postväskor föras tillbaka från Vargata där de hållits gömda i en närliggande skog, via Hullvik till Kumlinge. Hullvik var alltid postvägens hamn på Vårdölandets östra sida. 

De fattar posto bakom enrisbuskarna i vägskälet vid kyrkan och inväntar postroten som skall avgå från Vargata när månen stiger upp. De ser dem komma och "Hands up ! " ni är arresterade är ordern. De spänner hanarna för sina pistoler och den ene bakom och den andre framför rotemännen tvingar de dem att inte taga vägen emot Hullvik utan till Listersby gårdarna 1 och 2 där de lokala "förrädarna" väntar. De lånade en båt och ror över melanliggande vatten och möter Olof Carlsson i hans hem. Han stiger då upp fullt påklädd för han hade väntat på dem. Han bjuder dem på brännvin och ger dem livsmedel i form av en säck potatis och en korg med färsk fisk. Vid midnattstid lånade han ytterligare en båt invid närmaste strand och med den rodde de över till HMS Arrogant. Hela postroten om fem personer medföljde. Roten bestod av följande personer:

Torparsonen August Mattsson

Drängarna Matts Danielsson-Hagström, Carl Anders Andersson och Matts Wilhelm Andersson. Med fanns även Olof Carlssons brorsson från Listersby Johan Carlsson. Denne arbetade nu som dräng i en gård i Vargata. Han skulle det visa sig vara insatt i förräderiet och såg till att allt gick enligt plan. Då det var dags för polisundersökning och förhör av alla i roten såg han till att just då befinna sig på fiskefärd. 

Han var således spion och förrädare även han.

I von Borns rapport finns hela händelseförloppet förklarat i den polisundersökning som gjordes hösten 1854.

Det är bonden Olof Carlsson på gård 2 som nu ville hämnas på ryssarna emedan de tagit hans hästar till fästningen. Han fick nu inte skörden bärgad påstod han.

Den andra kompisen William Johnstone var eldare på skeppet HMS Arrongant som låg ute i Bussöfjärden. De hade rott ut mot Grundsundalandet och sökt upp Olof Carlssons gård vilket de kommit överens om. Carlsson fungerade som en av de lotsar som antingen frivilligt eller med våld fick lotsa den brittiska flottans fartyg i Vårdövattnen. Olof Carlsson hörde till den först nämnda gruppen.

I sagda polisundersökning framkommer även att William Johnstone var född i Kristinestad och utvandrat tillsammans med sina föräldrar till England då han var barn. Han kunde nu "dålig svenska" som det står i rapporten. Med största sannolikhet togs han med just för sina svenska språkkunskaper. William var inte på plats i Hyde Park då drottning Victoria utdelade medaljerna den 26 juni år 1857 utan får den sig tillsänd till det fartyg han befann sig på i Västindien. Han skulle däremot taga sitt liv bara någon månad därefter den 29 september samma år. 

Denna medalj innehas nu av en amerikan och bevaras på ett museum i Los Angeles.

Von Borns rappport.

I Finlands Riksarkiv finns hela den stora polisundersökning som utfördes från början av december år 1854 och som utfördes av länsmän. Rapporten framlades senaten i januari år 1855. 

Johan August von Born var sekreterare i den finska Senaten i Helsingfors och fick i uppdrag att lista befolkningens agerande före och under kriget. Han indelar dem i fyra grupper. Till grupp A hörde alla de som agerade emot rikets intresse. Till denna grupp hörde bl.a. Olof Carlsson. Han skall sedermera fly till Sverige men återvända efter den amnesti som utlystes våren 1856 och återvända till Åland. Däremot blev han hatad under hela sin återstående levnad av Vårdöborna emedan han riskerat hela postrotens säkerhet denna kväll. 

Som en kuriositet kan nämnas att Johan August von Born var statsminister Olof Palmes farmorsfar.

Mikael Apel och jag i Bomarsunds besökscenter i april år 2024.

Denna dag hade centret öppnat sina dörrar för lorden och hans team. 

Mikael är till vardags Sveriges Riksbanks högra hand. Här i rollen som Bomarsundsforskare.

I Historisk Tidskrift för Finland i dess nummer 2022;4,  införde Mikael och jag två artiklar varav den ena mycket utförligt berättar om de "åländska Viktoriakorsen". Lord Ashcroft fick sig tillsänd en översättning som Mikael Apel gjort och läste den. Han blev då så intresserad så han ville resa till Åland för att på ort och ställe dokumentera händelserna i både video och text för någon engelsk tidning. Det blev sedermera infört den 17 augusti i år i Daily Express.

Dagens Viktoriakors i rött släpband, de som utdelades efter Bomarsundskriget var i blått släpband. Från år 1919 är alla i rött band.

Viktoriakorset, förkortat VC fick sin början i samband med händelser i Bomarsund i augusti år 1854. I januari 1855 instiftar drottning Victoria Victoria Cross och har sedan starten utdelats 1354 gånger.

Drottning Victoria.

Viktoriakorset är en medalj gjuten i brons, 3.5 cm bred och 3,8 cm hög och fästad vid en blått och rött band. Korset är ett så kallat "mantuanskt" kors med breddade korsarmstoppar. Samma typ av kors finns på toppen ovan kronan på det svenska riksvapnet.

VC skall utdelas till den person som utmärkt sig med tapperhet, självuppgivenhet och mod i strid. Även en privatperson kan erhålla korset och man är under militärt befäl. Hittills har endast män erhållit medaljen. 

Innehavaren av ett Viktoriakors får efter sitt namn tillfoga beteckningen VC.

Viktoriakorset i blått band som gavs fram till år 1919.

En bärare av detta kors är en person i högsta rang i alla sammanhang. Således hälsar en amiral eller en general alltid först på denna person och han är högst värderad i rummet. Innehavaren får även en livstidspension som tills för några år sedan var 10.000 pund skattefritt per år.

Davis Lucas var den förste som erhöll Viktoriakorset och hans bedrift är den mest berömda av alla VC- medaljörer. Om hans bedrift löper ännu i dag kommentarer på nätet. 

Lucas var i den loggbokssida från fartyget HMS Hecla jag rekvirerat från London Archive, en "Mate" alltså det vi benämner matros. Han var således inte militär vid det tillfället men skulle efter bedriften bli utnämnd till löjtnant och till slut Real Admiral. Han skulle senare gifta sig med kapten Halls dotter.

Detta är en sida ur HMS Heklas loggbok jag rekvirerade från London Archive. Här framgår exakt hur Lucas bedrift gick till. Klockan 5.56 alltså fyra minuter före klockan 6 på kvällen den 21 juni landar två brinnande granater ombord på HMS Heklas däck.

- Shell fall ombord and Mr Lucas mate throuw one of them overboard while burning. Alltså två granater landade ombord och Lucas hivade en av dem överbord medan den brann. 

Så lyder även de fortsatta rapporterna ända fram till högkvarteret och ingår även i motiveringen för hans erhållande av Viktoriakorset. 

Denna berättelse har därefter utbroderats och fyllts på till oigenkännlighet. Granaten skulle brisera med ett fruktansvärt dån strax före den landade och även således räddat ett antal människoliv osv. Granaten var troligen en blindgångare som inte gjort någon skada. I vår forskning om denna händelser har vi funnit att granaten avsändes av en Licorne, en fältkanon av cirka 1,5 meters längd och som avlossade en kula eller granat om cirka 4,5 kilos vikt, således en passlig pjäs att hiva till sjöss. 

I alla dokument vi genomgått framgår att på Grinkarudden fanns fyra fältkanoner. Dessa har vi nu spårat. Två av dem finns i London och två i Paris. De allierade delade nämligen kristligt på krigsbytet.

Försäkringsbolaget Phoenix huvudkontor i London

I min senare forskning om Lucas fann jag honom i en strålande civil karriär. Han skulle nämligen visa sig bli chef för försäkringsbolaget Phoenix i London och i den rollen avled han år 1914. Dessa uppgifter fann jag bara av en tillfällighet. Det skulle visa sig att hans namn fanns under ett dokument som infördes i Finlands Allmänna Tidning som en kungörelse att affärsmannen Lindberg i Helsingfors erhållit möjligheten att saluföra detta försäkringsbolags produkter i Finland. I villkoren för denna verksamhet fanns ironiskt nog en punkt där han även fick saluföra försäkringar av gods i hamnar och last för utrikestransport av tjärprodukter. Det var just sådana produkter Davis Lucas var med om att förstöra i de österbottniska hamnarna våren och sommaren 1854. 

Då jag forskade vidare i Lucas försäkringsmannabana fanns i Phoenix verksamhetsberättelser just alla uppgifter om Davis Lucas bedrifter ifrån Bomarsund.

Försäkrat i Godby den 22 augusti år 2024

Johan G. Granlund

En resa över Åland vintern 1853

 

En resa över Åland

Betraktelser av Louis-Antoine Leouzon Le Duc

Un voyage Francais sur la Finlande 1854

Utgiven av Ålands vänner r.f år 2014

Porträtt av författaren och den vetgirige resenären som vi här i fortsättningen kan kalla Song Lö Duc, för enkelhetens skull.

Song Lö Duc föddes år 1815 och dog år 1889 i Frankrike. Han reste flitigt runt i Skandinavien och Ryssland och skrev ett antal böcker om dessa länder. Bland andra La Finlande i två band år 1845 samt en prosaöversättning av Kalevala till franska. 

Han skall på uppdrag av franska regeringen leda och övervaka framtagandet och hemtransporten från Finland av en stor sarkofog över kejsar Napoleon i röd porfyr.

Han fungerade även som guvernör och lärare åt Musin- Pushkins barn i Helsingfors. Denne Pushkin var garnisonschef för de ryska styrkorna där.

I en av hans verk om Ryssland avslöjar han sig som en reell ryssofog och skriver med rätta: Alla Europas länder önskar fred med Ryssland önskar bara krig och förbereder sig alltid på detta. En utsaga som vi ser stämmer än i dag 170 år efteråt.

Song Le Duc skriver hur han ofta arbetade på uppdrag av franska staten. Kan det vara så att denna verksamhet är vad vi i dag kallar underrättelseverksamhet? Var guvernörsjobbet och lärare för barn endast en täckmantel för spionageverksamheten emot Ryssland? 

I början av denna bok En resa över Åland vintern 1853 får vi en redogörelse över vilka som varit inblandade i dess tillkomst. Jag läser från början till slut och saknar ett namn: Johan G. Granlund, som var upphovsmannen till att detta projekt alls fick sin början. Jag var idékläckaren och tog fram och lade den framför ögonen på Marcus Måtar en vårdag några år före bokens tryckning. 

Berättelsen om det äventyret får ni här.

Då jag åren 2000-2010 fungerade som intendent för Ålands jakt- och fiskemuseum lade jag stor energi på att anskaffa varor till vår museishop och där ingick som ett viktigt inslag böcker. I museibutiken vinnlade jag mig om att ha jakt- och naturböcker samt övriga intressanta utgåvor om och från Åland i nytryck och som äldre böcker benämnda Alandicalitteratur. 

I en lokal på Ålandsvägen fanns ett boklager inom Ålands Bildningsförbund som Borghill Lindholm styrde över och där fanns också böcker utgivna av Ålands Vänner r.f .

Så en dag kontaktade jag Borghill och frågade om jag kunde komma in en viss tid och hämta böcker. Ja jag hämtade alltid in dem på kommission och betalade på hösten vad vi sålt.

- Jo sade hon men det är Marcus Måtar som nu har nyckel dit till lagret och du får kontakta honom!

Sagt och gjort, det gjorde jag och just då han skulle stänga dörren bakom oss och vi skulle skiljas åt sade han: men Johan du som brukar skriva och berätta om åländsk historia, har du någon idé eller ett uppslag till vår förening Ålands Vänner för ett nytt bokprojekt? Vi har en del pengar i kassan avdelade just för sådana ändamål och vi tar gärna emot förslag.

- Ahaa, sade jag, det var intressant! Jag skall fundera. 

- Kan jag återkomma om någon dag? frågade jag.

- Ja det kan du göra! sade han.

Jag hade bara kört ett hundratal meter och då jag for förbi Mariehamns Stadsbibliotek, detta eminenta bibliotek, då fick jag idén. Den franska boken jag för flera år sedan funnit. Den bör de översätta till svenska och ge ut! Jag skriver till Måtar och berättar att nu har jag uppslaget, ni kan översätta den och ge ut den på svenska!

Åland skildrat af en fransman. Artikel i Ålandstidningen år 1905

Uppslaget till detta hade jag hittat i en gammal Ålandstidning från år 1905 som jag av en tillfällighet råkat se och som jag tyckte var intressant. En fransmans upplevelser vintern 1853, en reseskildring om Åland, det vore ju något fantastisk och dessutom upplevelser som timat strax före och efter Bomarsundskriget! 

Jag frågade då arkivpersonalen var denna bok kunde finnas på Åland och ifall de rent av hade den på hyllan, men det visade sig att den fanns i stadsbiblioteket. Jag kör omedelbart dit och vid disken frågar jag efter denna franska bok. Man sökte länge i sin dator och plötsligt säger amanuensen: den finns i vår källare, skall jag hämta den? Yess det skall du svarade jag och väntade så en lång stund på boken.

Den franska boken, Les Iles D´Aland

 Det skulle visa sig att utlåningen sedan utgivningen år 1854 inte varit stor. Den var i fint skick och jag fotograferade av den, tackade för hjälpen och for hem. 

Så en dag skriver Marcus till mig att idén har tagits väl emot i föreningen Ålands Vänner och man vill utge denna bok. För översättningen skulle man kontakta en franskspråkig person som kunde åtaga sig jobbet och valet hade fallit på Eva Eriksson ifrån Eckerö. 

Tiden gick och jag får kontinuerlig rapport över hur långt man kommit i översättningen men en dag får jag reda på att översättningsarbetet har avstannat. Efter en lång tid får jag reda på att man nog skall fortsätta med projektet och man breddar översättningsteamet med en person till. Vänta Johan saken skall nog ordna sig! Det ordnar sig, ja, och boken kommer så ut år 2014 på PQR förlag i Mariehamn. Jag får reda på att ett gratisexemplar skall tillställas mig och en dag kommer detta på posten.

I raden av dem som arbetat med detta projekt finns som sagt inte mitt namn.

Det är inte första gången mina historiska forskningar lånas och kommer ut i bokform utan att nämna mitt namn och kanske inte heller den sista. 

 Good Bay den 11 augusti år 2024

Johan G. Granlund

Kyrklösa en märklig plats

 

Flygbild över området vid Sunds kyrka och till vänster ser vi lövskogslunden Kyrklösa. Detta namn används endast i folkmun och finns inte angivet på lantmäterikartor. Hur det fått sitt namn vill jag här försöka förklara.

Det finns ett flertal insända bidrag till Finlands svenska folkdiktning om sägnen hur man först ville anlägga kyrkan i backen som i dag kallas Kyrklösa men råden, trollen, andar eller trollgaglet rev ned det man under dagen byggt upp. 

- Sunds kyrka skulle först byggas på Kyrklösa, en hage i  närheten av kyrkan, men man ville ej lyckas för den att stå. Då byggdes den på sitt nuvarande ställe.

- Man lär ha haft stort allvar med att bygga sin kyrka där, men råden tillstadde det inte. Allt vad de byggde om dagen, det blev om natten omrumlat, och därför blev kyrkan slutligen byggd, där den nu är.  

Då jag undersökt övriga kyrkobyggen i Svenskfinland har jag hittat ett tjugotal liknande berättelser som i Sund. Allt man byggt under dagen revs ned på natten. Detta betyder att här finns en sanning i berättelserna som härleds till kyrkans första tid på Åland och i Finland. Dessa kyrkor försökte man bygga oftast i samma område som de forntida människornas heliga lundar och offerplatser. Detta kunde hedningarna helt enkelt inte tolerera utan man rev helt enkelt ned det påbörjade bygget. Man accepterade att de sedermera byggdes intill de forntida gravfälten men att de skulle byggas på deras offerplatser och i lundarna invid deras heliga vattenkällor var otänkbart.

Nedan följer ett antal insända bidrag till Finlandssvenska folkdiktning om deras misslyckade kyrkobyggen:

Varifrån härleds då namnet Kyrklösa? På frågan svarar en expert, Hjalmar Lindroth, följande: 

Namnet är ett avsaknadsnamn som exemplen föräldralös, barnlös, skoglös osv. Således avsaknad av en tänkt kyrka. Alternativt åsyftar namnet "inlöst gods".

Jag har nu i över tre års tid forskat i ämnet Kyrklösa. Allt började då jag en dag samtalade med Högbolstabon Karl-Anders Lindholm om minnesstenar. Han nämnde då att då han var ung åhörde han och deltog i en vandring med guiden Holger Eklund, en känd profil i Sund på den tiden. Han hade då visat denna sten som i folkmun omtalas som offerstenen eller altarstenen. 

En dag for vi ut till området och jag blev häpen och betagen av platsen. Här vilade något besynnerligt i luften och jag ville inte gå därifrån. Jag strövade omkring och fann några långa kilborrade stenar liggande intill den stora platta stenen som om de vore ditsläpade på måfå. Vad är detta tänkte jag? Ännu har jag inga svar bara ställt mig flera frågor. 

Jag for till Kyrklösa en andra gång och en tredje gång och så plötsligt fann jag denna sten. Jag skrapade med foten i marken intill altarstenen och drog bort lite löv och fram trädde denna kilborrade sten med sin ovansida i markhöjd. Vad är detta för bygge? Jag har i dag inga svar. Stenarna är kilborrade enligt en metod som även min far kunde. Man borrade förr hål i berg för hand. Hålen lades cirka 20 cm mellan varandra i den rad man ville spräcka berget. I hålen slog man kilar som gjorde att berget sprack. Den åländska berggrunden är på ovansidan mycket skiktad. 

 Att det skulle vara rester av en husgrund har jag svårt att tänka mig. På äldre kartor finns inget hus inritat och befolkningen känner inte till att något hus skulle funnits här.

Då man forskar i hembygdens historia är det viktigt att ha fantasi och även bör man vara utrustad med en enorm envishet. Dessa båda egenskaper har jag faktiskt ärvt av mina förfäder. Jag ger mig aldrig och kommer inte att ge mig även i detta fall. Det första jag gjorde var att kontakta landskapets museala myndigheter och med mig till platsen var en dag för två år sedan Jenni Lucenius, arkeolog vid Kulturbyråns arkeologiska avdelning samt områdeschef Graham Robins. De tyckte som jag att platsen var magisk och bar på någonting hemligt! Men vad? Jenni omtalade då att det skulle kunna tas fram en LIDAR-bild på området och i år på vintern fick jag så bilden.

LIDAR bild över området. Jag darrade av hänförelse då jag synade bilden. Visst är det något konstigt i bildens vänstra del. Emot Kyrksundet finns en stor inbuktning ett stort urtag och ovan den en stor hästskoformad vall i mörkade röd färg. Är detta två helt ifrån varandra förekommande naturfenomen eller hör de på något sätt ihop? Jag kontaktade då landskapets miljöavdelning och frågade efter en geolog men en sådan fanns inte på avdelningen men man gav mig ett namn Fredrik Strandman som eventuellt kunde hjälpa mig. Vi min fråga till honom per mail fick jag svar att han var inte expert på området men han gav mig ett annat namn Joni Mäkinen som var expert på glaciärgeologi. Jag mailade honom och fick ett intressant svar. Han bekräftade min teori att dessa båda platser inte var naturliga utan utformade av människohand. Strandman hade en teori att det intill sundet fanns ett "skredärr" alltså här har ett ras inträffat en gång i tiden. Detta trodde jag inte emedan då skulle motsvarande jordmassa eller grus ligga i sundet men så är inte fallet. Joni ansåg som jag att det inte var ett ras emedan jordbeskaffenheten inte var av den arten. Formationen ovanom ansåg han kunde ha göra med grävningsarbeten. Att det var  någon form av bevakning av nedanomliggande arbeten. 

Det stora urtaget ur marken  antar jag är material man tog antingen för slottets eller kyrkans behov.

Vi ser här i bild huru denna vall är i verkligheten. Båda sidorna är så gott som skoglös alltså inte ett träd på vallen men i sänkan i mitten växer sly och buskar. Vallen är några meter bred och cirka 20 meter i diameter. 

På södra sidan av vallen fann jag en gammal brunnsliknande formation med stenar i kanterna. 

Till området gick en gammal väg mot väster som slutade vid vallen. Även denna väg var utan träd och man såg ännu tydliga spår i marken.

Jag började nu forska i vad landskapets museala myndigheter tidigare gjort på platsen. Har här varit någon syn och utgrävning tidigare. Jo, av Jenni Lucenius fick jag intressant information av tidigare grävrapporter. Det skulle visa sig att den kloka landskapsarkeologen Matts Dreijer synat platsen redan år 1950 men "fann den omrörd" och gjorde inga vidare utgrävningar på platsen.

Kyrklösabacken undersöktes och marken befanns vara omrörd.

Jag hade fått lov av Norra Ålands församlings kyrkofullmäktige att med metalldetektor undersöka marken. Hittills inte funnit något, men jo visst har jag det! Med största sannolikhet Dreijers kvarglömda skyffel. Den låg några meter ifrån altarstenen.  Jag lade den försiktigt på en intilliggande sten. 

Jag började så söka på olika likvärdiga platser i Sverige och fann denna intressanta artikel. Jag fann så Altarstenen i Rödeby. Stenen är båtformad som den i Kyrklösa.  Här har Rödeby Hembygdsförening uppmärksammat sin sten och visar den för allmänheten. Man berättar att i ofärdstider tog befolkningen sin tillflykt till stenen invid kyrkan. 

Är då Kyrklösastenen kanske en tidigare varande offersten? Vi vet att i forntiden samlades befolkningen intill offerstenar och gav offer till jordgudarna och gudinnorna för bra skörd. Dessa riter utförde man minst fyra gånger per år. Under vårdagjämningen, vid midsommartid, vid höstdagjämning och i midvinterblot. Dessa fyra årstider firade man i tusentals år. Midsommartiden betecknade inte "mitt i sommaren" utan det var i medlet av jordbrukstidens säsong.  

I det forntida Sverige samlades man enligt Olaus Magnus till ting ute i det fria. Med största sannolikhet höll man tingen även vid Kyrklösa.

Den 26 juni 1381 hölls ett ting "Vid Sunds kyrka"
 

Finns då en risk att någon försöker gömma något på Kyrklösa? Har man  rent av förstört den gamla offerplatsen för att utplåna all gammal avgudadyrkan och folktro? Ja tveklöst är det så. Här ovan ser vi vad Ålands domprost Boetsius Murenius, den nitiske renlärighetsmannen stipulerade i punkt 11: 

All vidskepelse på vatten på åker och äng skall bortläggas! 

Har dessa ditsläpade långa kilborrade stenar funnits på annan plats, var den tidigare brunnen en offerkälla dit man slängde mynt för god hälsa? Är vallen egentligen rester av ett baptisterium? Vi får minnas att kyrkan i Sund är helgad åt Johannes döparen och enligt Matts Dreijer var kyrkan då hela Ålands dopkyrka. Befolkningen vuxendöptes i rinnande vatten för att i ett senare skede ha infört barndopet genom nedsänkning i dopfunten för att senare antaga barnbegjutningen som allmänt rådande inne i kyrkan. 

I den första kristna församlingen döptes vuxna människor i rinnande vattenkällor och flöden. Mästaren själv i Jordanfloden, den svenske konungen Olof Skötkonung med hela sin familj i Husaby källa osv.

Vid granskning av platsen har jag funnit att området är vattensjukt och kraftigt utdikat medelst två stora täckdikningsledningar vars ändar sticker ut i diken, ledande bort vattnet både österut och västerut. En blick i Googles rymdkartor ser man de väldiga bergsområdena i norr som sluttar ned mot kyrkans omgivningar. 

- Sunds nuvarande kyrka är byggd i slutet av 1200-talet, men en intressant omständighet talar för, att Ålands första kyrka, givetvis av trä, byggdes just här. Kyrkan är nämligen helgad åt Johannes döparen, vilket kan tyda på att den under den första kristna tiden utgjort "landet Ålands" dopkyrka. Den första kyrkan i ett "land" åtnjöt alltid ett särskilt högt anseende och begagnades såsom dopkyrka för hela landskapet även sedan andra kyrkor blivit uppförda. Den helgades ofta åt Johannes döparen och ansågs vara särskilt helig. Ja så långt enligt Matts Dreijer i Åländsk Odling år 1956. 

Kyrksam i Godby den 5 augusti år 2024

Johan G. Granlund