Mordet i Sunds andelshandel julen 1907

Sunds andelshandel ca. 1912

Den 15 maj år 1907 startade Sunds andelshandel i Finby. Man hade inköpt handlanden R. Mattssons filialbutik i byn och inledde nu sin verksamhet med kapten K.J. Karlsson från Branders i Finby som dess första föreståndare.
Det hade inte gått många månader så skakas byn Finby och hela Åland om av nyheten om det råa mord som här förövades då biträdet Viktoria Gustavsson från Lumparland bragtes om livet den 19 december samma år.
I tidningen Åland av den 28 december hittar vi ett upprop till myndigheterna och allmänheten. Mördarne måste gripas! Mer än 8 dagar har förflutit sedan den hemska nyheten om mordgärningen i Sund blev känd för åländska bygder och ännu har man ingen spaning på brottslingarna.

Vi måste helt enkelt få fast dem bl.a. för att konstatera om bland oss ålänningar finnes dylikt avskum eller om mördarne tillhöra det slödder från fasta landet som numera icke är sällsynt i våra bygder skriver man.

En bit in i januari  1908 kan vi ta del av  följande reportage: Sundsmördarene bakomlås och bom. Gärningsmännen blott 18 och 20 år gamla.

Spaningarna efter mördarna som före jul bragt fröken Viktoria Gustavsson om livet i Sunds andelshandel hava fortskridit från fredagen den 20 dennes, dagen efter mordet.
Undersökningarna har letts av kronofogde J.A. Bergroth, högste chef för polisen på Åland, en erfaren man i sådana sammanhang samt kronolänsmannen Axel Planting, med biträde av flera poliskonstaplar och tvänne detektiver från Åbo.

Artikeln berättar att i början hade man ingen aning om vem mördarna kunde tänkas vara och var de nu kunde hålla hus. De första misstankarna riktades emot ett par finnar som befann sig i Jyssböletrakten men dessa hade alibi. 
Därefter förhördes några ryssar men de hade också alibi.

Nu återvände man till Finby och började via fotspår spana efter i vilken riktning de hade gått. 
Ett viktigt tips inkom, en kvinna hade mordkvällen sett ett par mystiska män vandra vägen fram med neddragna mössor gåendes emot Tosarbyhållet. Dessa fotspår följdes ända fram till Högbolstadvägskälet men där tappade man spåret.

 En brottsplatsundersökning uppgjordes och butikslokalen kartlades. Man ansåg att då de dödande slagen inte skett med yxa eller eggvapen kunde det inte vara fastländska och finska förövare emedan "det förnämsta vapnet hos finnen är kniven" . Förövarna är således ortsbor och måste hittas inom kommungränsen. 

Nu hade detektiver från Åbo anlänt och dessa satte sig omedelbart in i förhållandena. Man började spåra på nytt i Tosarby-Kastelholmsområdet.

Nu erinrade sig kronolänsmannen att han under året tagit hand om ett par manspersoner från bygden som anmälts för "hemfrids och vägfridsbrott". Den ene av dem var från Tosarby och den andre från Kastelholm.
Ett tips inkom även av en kvinna som sett en betydande standardförhöjning i ett av torpen i Tosarby. Det fanns plötsligt rikligt med både pengar, skor och kläder i  det hemmet. 

Till saken hör att en tid före mordet hade ett oanmält inbrott skett i andelshandeln i Finby. Någon hade inkommit med falsk nyckel och från lagret hade tygpackor, galoscher och en del annat försvunnit. Detta hade då inte blivit anmält av personalen på grund av rädsla för repressalier.

Inför dessa viktiga fakta i utredningen höll brottskommissionen rådslag vad man skulle göra. Man beslöt att i en chock arrestera de båda ynglingarna man nu misstänkte och detta företogs en söndagsmorgon. 

I bygden kände ingen till polisledningens planer så  arresteringarna av de båda ynglingarna kom helt oväntat. Båda blev väldigt upprörda då de blev förda till häktet och man kunde spåra nervösa skakningar och bleka ansikten hos ynglingarna. 

Nu hölls pressande korsförhör av dem båda och efter ett tag fann de för gott att erkänna.

Vid förhören framkom att de inväntat tillfället då föreståndaren avlägsnat sig från affären och gått hem. De hade då stått och lurpassat i skogsbrynet  på andra sidan vägen och med beslutsamma steg gått mot butiksdörren, knackat på och begärt att fröken Viktoria skulle visa dem sulläder för reparation av skor. Detta gick hon med på och hon började tillskära läder. Då smäller den ene Manne Mattsson till henne med en blyklump i bakhuvudet så att hon förskräckt ropar; Herregud i himmelen vad tänker ni göra? Då tar den andre, Ivar Lindström upp en 2 kilos vågvikt och drämmer till den liggande flickan med flera slag i huvudet så att hon avlider. 
Nu länsar de hennes fickor och hittar 21 mark. Detta är hela rånbytet emedan föreståndaren Karlsson tagit med sig butikskassan hem.
Väl hemkomna tvättar de blodet av sig och går lugnt till sängs.

Vid förhören berättar männen vidare att de är arbetslösa. De har sedan länge tillhört den på Åland verkande finsk/svenska socialistorganisationen där de deltagit i möten. Dessutom har de tillhört en rånarliga som i trakten en längre tid begått olika inbrott.

De båda männen är nu insatta i varsin cell i kronofängelset i Kastelholm för inväntan av rättegång och dom.

Vi bläddrar vidar i Åland och hittar en artikel den 12 februari. 

Sundsmålet. 
Här förklarar sig de båda männen sig skyldiga och målet skjuts upp till början av mars. I samma mål döms arbetarhustrun Alina Lindström till 1 års fängelse för undanhållande av tjuvgods.

I Åland av den 4 mars;

Sundsligan
Fröken Viktoria Gustavssons mördare dömes vid tinget vardera till livstids tukthus och för alltid förlorat medborgerligt förtroende.


I boken "I Sund" om Axel Danielsson, hittar vi följande artikel angående Viktorias begravning:
Söndagen den 29 december jordfästes fröken Viktoria Gustafssons stoft på Lumparlands begravningsplats. Ett par dagar tidigare fördes kistan från Finby till hemsocknen. Det var en mångmilafärd genom Ålands bygder, ty då Lumparfjärden ej var körbar, måste ej mindre än sex kyrksocknar genomfaras, och flera timmar räckte också färden, ty den tiden funnos inga bilar. Sundsborna följde med till Färjsundet och sjöngo där flera sånger, förrän de vände åter. De hade draperat kistan med en sorgfana som sedan lades över graven.

Något år senare restes på fröken Gustafssons grav en vård av sten med den mest egenartade inskriptionen man kan tänka sig. Man läste nämligen efter hennes namn och årtalen: Rånmördad i Sund av (och här följde de två namnen)
Det var sannerligen en makaber inskription. 
Då jag i fjol besökte Lumparlands kyrkogård, befunnos namnen emellertid vara avlägsnade.
Den fridsamme.

Av Sune Wilhelms i Lumparland fick jag så i augusti 2014 uppgiften att han hittat Viktorias grav.
Jag rekommenderade honom att ta med sig en stålborste och putsa stenen för att se vad där står och han kunde konstatera att mördarnas namn finns på stenen men ordet rånmördad är borttaget.

En dag blir jag kontaktad av Marianne Eliasson som växte upp i östra Saltvik. Hon berättar för mig följande historia:
Dehär skorna är tillverkade på 1920-talet av "mördar Janne" från Sund sade min mor till mig en dag. Dom passar väldigt bra till din folkdräkt och nu ger jag dem till dej. Jag har använt dom ofta och de är även halvsulade. 
Marianne använder dom ännu i dag som är och nu kommer dom att gå vidare till nästa generationer.

Nedtecknat den 1 mars 2013
Kompletterat i augusti 2014
Kompletterat i november 2015


I Tidningen Åland av januari 1907 har jag hittat följande insändare,