 |
| Kyrkbotn fullastad med kyrkfolk från Hulta. Ovanstående bild var införd i tidningen Åland för ett antal år sedan. Bilden är mycket känd och visar kyrkfolk från Hulta som annandag jul år 1912 ror över till Sunds kyrka från östra Kyrksundet mot kyrkan ca 5 km mot väster. Jag vill återkomma till identifiering av personerna men kan nämna att flickan främst i mitten är Irene Bryggman född Gustafsson. Hennes mor hette Charlotta och var född Granlund från Finby. Vi har i dagarna läst i Nyan om en väg i Sibby som heter Kejsarstigen vilken påminner om den dag på 1880-talet då den ryska kejsaren Alexander III med gemål med följe besökte byn och bad om att få fiska kräftor mitt i sommaren då de ännu var olovliga för fångst. Jag hittade i tidningen Åland årgång 1952 denna fantastiska historia berättad av Sibbybon Evert Österlund och återgiven av "Den fridsamme" Axel Danielsson från Tranvik. Kejserlig kräftfångst i Kyrksundet För tidningen Åland berättade den minnesgode 78-årige ålänningen Evert Österlund i Sund hur kejsar Alexander III med sin familj firade sommaren på Åland i juli månad något år in på 1880-talet.. Evert Österlund var bara 11 år på den tiden men kommer bra ihåg hur en del av den kejserliga krigsflottan då hade sin station i Notviken norr om Bomarsund. Om detta vittnar ännu i dag en lodrät bergvägg i vilken ett 50-tal namn på ryska krigsbåtar finnes målade. -På den tiden fanns det i min hemtrakt stora ökor som rymde bortåt 30 personer. Båtarna ägdes o underhöllos av bönderna i byarna Sibby, Mångstekta och Hulta och användes för kyrkfärder från Sibby strand vid östra Kyrksundet till Sunds kyrka. Sjövägen var 5 kilometer lång och varje öka drevs fram av 3 par kraftiga karlar. -En dag kom till Sibby ett kejserligt bud som meddelade att kejsaren önskade ut på kräftfångst och att några gossar i byn för den skull kunde komma över till en udde på andra sidan sjön. Båtarna skulle vara utrustade med det som fordras för kräftfångst. Vi var 8 gossar i åldern 10 - 15 år som klockan 10 hoppade i ett par av kyrkökorna och rodde över sjön till den avtalade mötesplatsen. Den platsen fick sedan namnet Kejsarudden och bör det namnet än i dag. Av de gossar som var med i båtarna finns inte många kvar i livet. -När vi hade rott över sjön - det var ungefär 1 kilometer- kom smånigom den kejserliga familjen med uppvaktning och folk som kunde både ryska och svenska. Kejsaren frågade genom tolken en äldre person på stranden om vi pojkar i båtarna var att lita på. Frågan ställdes till bonden Per August Persson som förstod ryska ganska väl, men det anade naturligtvis varken kejsaren eller någon annan i hans sällskap. Hur förvånad blev inte kejsaren när Per Persson på ryska svarade att visst kunde man lita på pojkarna. Språkkunnigheten hos Per Persson gladde kejsaren så mycket att han en ganska lång stund språkade med den enkla odalmannen. -Vi hade en riktigt gemytlig stund berättade sedan Persson. Vi pratade om allt möjligt och jag höll nästan på att glömma att jag då pratade med dåtidens mäktigaste regent. I vår båt kom de två kejserliga sönerna. De talade bara ryska och vi svenska men snart förstod vi varandra ändå. På en liten stund blev vi mästare i teckenspråk. På land stod folken och förmanade oss gossar att inte fara för långt ut utan hålla oss ganska nära stranden. Hur roligt hade vi Sunds-pojkar inte tillsammans med de kejserliga sönerna. Vi fiskade, pratade i munnen på varandra på olika språk och förde en livlig teckenkonversation. Tydligt märkte vi Ålands-grabbar hur de ryska gossarna njöt av att på ett otvunget och kamratligt sätt få vara tillsammans med några vanliga gossar i dess egen ålder. Länge var vi ute på sjön och drog kräftor innan tolken på land ropade att vi på kejsarens order skulle ta upp fångstredskapen och ro iland. Varken vi eller kejsarsönerna var nöjda med uppmaningen. De ryska gossarna teknade åt oss att inte göra någon brådska och själva var de hur långsamma som helst när de gjorde sig klara för återfärden. -Vi fick sedan veta av bonden Persson att kejsaren frågat hur det var med kräfttillgången i trakten och fått till svar att kräftorna i Sundsvattnen var fredade och därför inte fick fångas. -Jasså svarade kejsaren, det visste jag inte varpå han ropade till tolken att kräftfångsten genast skulle avblåsas. -Vi har kommit hit till Åland för att få några trevliga sommarveckor fortsatte kejsaren, vi har kommit hit för att ni på Åland är så vänliga och glada och för att få vara i er vackra natur. Vi har inte kommit hit för att bryta mot Finlands lagar. När vi gossar kommit i land sade tolken till oss att vi som skött båtarna skulle gå fram till kejsaren. så gjorde vi och jag minns än i denna dag hur stolta vi var då vi ur kejsarens hand fick vasin 10-marks guldslant. Genom sin tolk tackade kejsaren oss för vårt besvär och den klyftigaste av oss tackade å våra vägnar för de vackra penningar vi fått. När tolken översatte detta för sin herre, såg vi hur kejsaren tittade på oss med ett glatt leende. Naturligtvis hade ryktet gått med ilfart i trakten att kejsaren skulle ut på kräfttur. När därför den kejserliga familjen med uppvaktning åter kommit i land var stranden fullpackad av ortsbor som i sina bästa söndagskläder stod och tittade. Mest var det kvinnor och barn. Kejsarinnan blev mycket populär när hon, som hon alltid brukade göra, samtalade med folket. Hon samlade kvinnorna runt sig och frågade dem om arbetsförhållandena i Sund och mycket annat. Hon gladde sig åt att så mycket liknade hennes eget fosterland Danmark. -Det märks både på folkseder, kläder, bostäder och jordbruk och mycket annat sade kejsarinnan bl.a. - Innan hur det gick sedan, vill jag bara skjuta in att min far den tiden ägde ett par små fina svarta hästar, så lika både till storlek och utseende att grannarna frågade honom om han inte skulle spänna dem för höskrindan och köra och möta kejsarfamiljen när de höga gästerna kom iland vid postbryggan i Delvik. Far min var genast med på det och spände för skrindan, lade ett tjockt lager nybärgat hö i den och bredde en grann rya över. Skrindans sidor kläddes med vackert färskt björkris som man plägade göra när det var fest och man skulle ut och åka. Framkommen till bryggan blev far tillfrågad av den kejserliga tolken om han kommit för att skjutsa kejsarfamiljen. Jo, jag hade tänkt det, svarade far, och då steg tolken jämte fyra förnäma damer upp i skrindan. Far satte fart på hästarna och skrindan skumpade iväg längs vägen. Efter en stund såg far en herre och en dam samt två halvvuxna gossar som gick vid vägkanten. De var klädda som allmogen då de går på söndagspromenad i byn. Far frågade tolken om inte dessa hörde till sällskapet i skrindan, och fick till svar, -det är kejsaren med maka och sina två söner. -Här på Åland, hade kejsaren sagt till tolken, har vi bara vänner och därför kan vi röra oss fritt utan livvakt. vi föredrar att ta en promenad efter fisketuren. När sällskapet i skrindan åkt så långt de skulle, frågade tolken far vad skjutsen kostade, - ingenting, svarade far, men då sade tolken att inte skulle far spilla bort sin arbetstid för ingenting och så gav han far 20 mark och tackade honom för hans vänlighet oh tjänstvillighet. Ja så kunde det gå till när en kejsare med familj skulle ut och fånga kräftor på 1880-talet. Paruski den 15 mars år 2013  |
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar