Karl-Anders Lindholm, en sund - musiker och trubadur i Sund

En dag i slutet av november år 2018 åker jag in i byn Högbolstad i Sunds kommun på Åland för att göra en intervju med Karl-Anders Lindholm, en vän från ungdomstiden och en person som jag hållit kontakt med under hela livet.

Jag måste säga som den förriga idrottsreferenten,"Solen skiner från en molnfri himmel" och det gjorde den sannerligen denna dag! Då passade jag på att ta ett fotografi av Karl-Anders barndomshem Gropens i byn vars gårdar ligger utplacerade som praliner på slänterna längs de höga kullarna som vetter emot alla väderstreck.

Jag tog även ett foto av familjen Lindholms trevliga hus som ligger bara ett stenkast ifrån barndomshemmet. De har en strålande utsikt över Högbolstadsviken som ligger på andra sidan.

Om byn Högbolstad sägs det i "Familjer och gårdar i Sund" att den sedan 1500-talet haft fyra stomlägenheter varav gården Gropens är den ena. Att omgivningen är omväxlande med åker och betesmark och att fiske aldrig varit huvudsysselsättningen utan enbart funnits till husbehov.

Gården omtalas första gången i urkunderna år 1431 i en fastighetsaffär. Att folk bott här alltsedan hedenhös omvittnar de talrika brons- och järnåldersgravfälten. Namnet är som alltid i dessa sammanhang omstritt men härleds troligtvis ifrån byns höga läge, alternativt dess rikedom på höggravfält. Nåja, jag tror mera på det föregående förslaget.

Sedan tidigare känner bloggredaktören mycket väl till att här landade länge de små skärgårdsångbåtarna vid byns brygga och i en av hamnarna landsatte fransmännen en del av sina styrkor under Bomarsundskrigets dagar.

Då man slår upp Högbolstad på Google får man reda på att Lisa Simonsdotter föddes år 1685 och dog år 1734 i denna by.
Att enligt My Heritage var Anna Sundlom född i Högbolstad den 2 februari år 1852.
Att den 8 februari år 2007 rymde tre kronhjortar ifrån ett vilthägn i byn.
Att Motorportalen höll Off-road i Högbolstad den 19 maj år 2009.
Att polisen gjort en alkotest i byn den 31 juli år 2016 och kontrollerat nio förare som alla befanns nyktra.

Nej nu skall vi inte kåsera längre utan hålla oss till konceptet.

Vi börjar från början.
Karl-Anders Lindholm föddes den 9.11. 1946 så han är således 72 år.
Här det allra första fotografiet av honom hemma på gården i Högbolstad.
Vi kan redan nu se en vaken liten krabat som nyfiket spanar runt omgivningen.
Han är den äldsta i syskonskaran och de övriga heter Ann-Gerd, Per-Erik och
Bror-Åke. Alla bröder har blivit hemkommunen trogna medan Ann-Gerd bor i Mariehamn.
Föräldrarna hette Anders och Gerda Lindholm.

Men frågar jag, hur kom det sej att ni blev fastrotade i Högbolstad?
- Jo, säger Karl-Anders. Det började redan på farfar Abels tid, han inhandlade gården år 1922 efter att gift sig till gården Borgboda där han blev bonde, sedan införskaffade han Myran i Tosarby där en torvströfabrik anlades. Min far Anders blev bonde här, min farbror Bengt i Borgboda och min faster Borghill blev på Myran.

Ahaa, då förstår jag. Nå, varifrån kom din mor Gerda?
- Min far hittade henne i Saltvik ifrån gården Tommos i Bertby, hennes flicknamn var Lindblom.
Nå men då har du säkert kusiner i Saltvik?
- Jo flera stycken, det är Kockar och Lindblomare.

Som liten i pappas famn bredvid mor och pålle med sin fölunge.

Här är vi på besök i Borgboda i Saltvik hos farfar Abel.

Säg mig Karl-Anders, jag förstår att du hade ungefär samma barndomserfarenheter som jag, du växte upp på en bondgård med alla dess sysslor. Hade du tid för lek och simning som barn?

- Jo det hade jag men det var mycket man fick vara med om, rensa i land, slipa liar, valla kor och titta efter djur på gården. Men simma lärde jag mig och det fanns många kamrater denna tid att leka med.

- Klubbland var mitt stora intresse, jag odlade alla slags grönsaker och senare utvecklades odlingarna till att bli riktigt lönsamma med lök och gurka som jag sålde varje höst. Efter en tid hade jag en rejäl summa på banken.

Men jakt och fiske, har ju varit ett livsintresse, hur började det?
- Redan som 5-åring fick jag följa med far på har, rävjakt och fågelskytte, det var det bästa som fanns.
Det var så att min far hörde dåligt på ena örat så därför ville han ha mig med för att lyssna på hundskallet.
Sedan kom bisamråttorna in i bilden, fångade dem i fällor och sköt när det var lägligt. Skinnen spändes upp på tork och såldes senare till uppköpare i Mariehamn.
När rådjuren kom och man fick börja jaga dem på 1970-talet var all denna romantik försvunnen. Men den jakten tillsammans med älgjakten lever ju kvar hos mig.

Men minns du färgen på din första cykel och senare vad hade du för moppe?
- Nä cykelfärgen minns jag inte och mopeden kanske var en Husqvarna och den krånglade hela tiden.

Här anar jag redan Karl-Anders livsstil. Han var redan tidigt ingen motorintresserad kille. Det är klart skulle man fram så måste man men det där med att skruva på mopedens karborator och skaffa växelvajrar ifrån Edos i Strandnäs låg inte för honom.

Mitt allra första minne av Karl-Anders var faktiskt att han stod invid en cykel i Högbolstad vägskälet dit jag hade tagit mig av nån okänd anledning. Han var den som var huvudet högst och hans bärande röst hördes vida omkring.

Tosarby folkskola och på första klassen i småskolan år 1952. Denna tid några år efter kriget var årskullarna stora.
Skolföreståndare var Torsten Fagerlund och småskolans lärare hette Ingrid Lundberg.
Jag tror jag kan se en bekant i bildens mitt?

Ett ställe där ungdomen träffades denna tid var på Jan-Karlsgården i Kastelholm. Här ser vi Sundsungdom på gårdstunet. Denna tid var kaféet i lillstugan som vi ser ett hörn av och den pittoreska kiosken som fanns vid ingångsportalen.

För många Sundsbor är skriftskolan en väldigt viktig del en persons livsberättelse. Var gick du i skriftskolan och vem var din präst där?
- Hördu jag gick faktiskt i Saltviks församlings skriftskola och prästen hette Appelgren.
Och med den korta kommentaren anar jag Karl-Anders klena intresse för kyrkliga spörsmål.

Här ser vi en ung Karl-Anders. Denna tid var ju radion och grammofonen den enda möjlighet att lyssna till musik och lära in nya låtar. Här ser vi den traditionella Philips radion med inbyggd grammofon.

Klassfoto ifrån Ålands Lantmannaskola läsåret 1964-1965.
Karl-Anders står i bakre raden fyra ifrån vänster.
Lärare var från vänster, Tore Carlstedt, Per-Olof Böckelman, husmor Elin Virkunen ifrån Finby,
rektor Sture Karlberg och Paul Holmfors.

Karl-Anders första bil, en A-Ford av årsmodell 1929, med provbricka ÅP 77. Inköpt redan som 17-åring och då behövdes chaufför. Här ser vi som sådan, Nils Blomqvist från Gesterby och i baksätet Göran Dahl ifrån Svensböle.

- Vi hade alla tre ett gemensamt intresse, att fara på friarfärder och det gjorde vi med Forden. Den totala resan per gång kunde bli över 200 kilometer. Senare sålde jag bilen till min kusin Erik. Den rullar fortfarande på vägarna med annan ägare.

- Ja säger Karl-Anders, jag hade ju träffat Lumparlandsflickan Elisabeth Jansson och hon skulle senare bli min hustru.

Vigsel i Lumparlands kyrka år 1969 och prästen som förrättade vigseln var Carl Oberg.

- Här tillsammans med våra tre barn, Johan, Lilian och Linnea.
- Johan arbetar i dag inom Vikinglinjen, Lilian är inom dagvården och Linnea som bor i norra Sverige skymtar numera fram i det svenska televisionsprogrammet Plus. Johan är gitarrist i dansbandet Högtryck.

Sunds ungdomsförening och lokalen Klippan skulle bli en fast punkt för Karl-Anders. Han skulle deltaga i de flesta teateruppsättningar man ställde upp denna tid. Här ser vi honom längst till vänster tillsammans med övriga Sundsungdomar, under ledning och regi av folkskollärare Jan-Erik Manselin.

Här finner vi Karl-Anders framförande Dan Anderssons kolvaktarvisor. Ragnar Boman på fiol.
Stig Nordman liggande på scengolvet och invid honom Hans Rosenberg.
Tillställningen var ett biblioteksjubileum på Klippan.

Som brudgum i det åländska bondbröllopet.

Hela ensemblem i föreställningen " Marsfrassen "

En julfestspelning på Vävskolan i Tosarby med ihopplockat gäng från Sundsbygden. Invid Karl-Anders ser vi Aulis Lind, Bengt Granlund och Rolf Nummelin.

Nu kan jag inte hålla mej längre jag måste fråga, Karl-Anders hur kom det sej egentligen att du blev musiker, hur i herrans namn började du med en gitarr? Det var ju dragspel som var inne på den tiden
och din far trakterade visst ett sådant. Edgar Blomberg och Boje Eriksson var ju de stora idolerna på dragspel?

- Nå, det började som med allt annat i ungdomsföreningen. Där anordnades en kurs i gitarrspel och jag fick tag i en gitarr av en släkting. I början var det mest notlära så det höll på och stannade av. Så fick jag nys om en gitarrkurs på distans, en Jörgen Ingman lärde mej hur man skulle börja. Träna in ett par tre accord å sjung och öva utu tusan! Börja med Tom Dooley, han har bara två accord. Det blir fint skall du se!

Och jag kan tillägga att fint blev det. Karl-Anders kan snart fira 60-års jubileum som musiker och trubadur. Han har i olika uppsättningar i över 50 års tid spelat runtom på hela Åland. Till kalas, bröllop, lördagsdanser, Dansens vänner, älg- och rådjurshippor, på anrika krogar i Mariehamn som Miramar, Socis, Nautical och Böndernas, ja det finns ingen ungdomslokal och  dansbana på hela Åland inklusive skärgården där inte han uppträtt med sitt band Vikings.
På Godby Kongresshotell var hans orkester bokade i många år kväll efter kväll och de senaste åren behövdes inte grejorna plockas ned där, de stod bara och väntade. Ett år hade de nära hundra spelningar på den restaurangen, mestadels för svenska pensionärsgrupper.

Här ser vi en ung orkester vid namnet The Wikings och bandmedlemmar är från vänster på trummor Rolf Nummelin från Kastelholm, Karl-Anders på gitarr och till höger Rune "Sluggo" Hamnström med sin Farfisaorgel.

Säg mej hur kom ni på namnet The Wikings egentligen?

- Ja de ja, man skulle ha nåt sånt här denna tid, ett förnamn och ett s efter så det blev Runes bror Viking som fick ge namnet, hahaha. Sen tyckte vi att då vikingarna funnits här på Åland förr i tiden så kunde det ju passa bra!

Här ser vi Vikings underhåller på ett kalas år 1981.
Jan-Olof Sjöblom, en duktig dragspelare från Saltvik kom in i bilden ganska tidigt redan 1968, han kom in på ett vikariat och det blev över 40 år. Även Jan-Olofs bror Håkan fanns med på ett hörn i början.
Då jag själv sysslat lite med dansmusik så vet jag att det är ett "sjå" att hela tiden hitta nya danslåtar så jag frågar hur gjorde du Karl-Anders?
- Ja i början var det ju radion och så fort man hörde någon låt var det att knäppa på bandspelaren. Noter var det inte frågan om utan verser, refräng, repriser och stick fick man komma ihåg och öva in efter dem.
- Texterna till låtarna rekvirerade jag oftast ifrån Svenska Visförlaget.
Men säg mej, var det någon gång tal om att "mekanisera" er musik dvs. ge ut någon skiva, kasett eller CD?
- Nä aldrig, det blev inte tal om det inom orkestern, däremot var det några privatpersoner som puffade på om det, men som sagt det "blev inga av". Däremot finns någon programinspelning sparad på VHF
kasett, vid en spelning för Dansens Vänner . Programmet leddes av den dåtida kända programledaren på Åland, Vigmar Karlsson.

Turnélivet i skärgården har sina poänger, här ser vi Karl-Anders och Jan-Olof ute i gröngräset efter en midsommarspelning på Kökar.
Jag frågar så Karl-Anders att visst har ni under åren träffat en mängd olika "kändisar" i samband med era dansspelningar, kan du nämna några fina tillfällen!?
- Visst, det har blivit många under årens lopp. Vid en spelning i skärgården träffade vi på Lasse Mårtensson och hans dåvarande fru Siv Malmqvist.
Jaha säger jag då, var ni förband till dem?
- Nä, efterband, vi spelade ju till dansen. De lovade komma tillbaka ifrån båten och spela med oss men sen såg vi dem inte mera.
- Vid en av våra spelningar på Kongresshotellet i Godby träffade vi på författaren Wilhelm Moberg. Han var ju en person som hatade att bli gammal och ville bara umgås med unga som vi ju var då. Plötsligt frågar han om har får spela en trudelutt för publiken med munspel. Javisst svarade vi då.
Det blev en polkett vid namn Smålandspolkett. Sedan fortsatte han med att bjuda upp damer och samtidigt som han dansade spelade han munspel. Han fortsatte sedan med att helt ur minnet dra några ekivoka alster ur Gustaf Frödings texter som passade bäst mellan skål och vägg.

"Orkesterfruarna" har det inte alla gånger så lätt. Elisabeth har funnit sig väl i situationerna.
Här mera privat en vacker sommardag.

I dag finner man Karl-Anders mest i denna roll, som trubadur och underhållare på olika småfester och tillställningar. Det blir ett par gånger i månaden ungefär.

På min fråga om dagens repertoar svarar Karl-Anders såhär,

- Jag håller mej till den lättsamma och glada genrén inom visan. Det finns så mycket elände i världen så jag vill plocka fram det trevliga ur den kända visskatten vi har att ösa ur. Det finns så många fina kompositörer och textförfattare i Sverige som skrivit helt fantastiska låtar, dem vill jag framföra.

Bloggredaktören håller helt med. Och jag har lyssnat på Karl-Anders ett antal gånger och jag kan säga att han har både talets gåva och sången och allt framför han med glimten i ögat på ett mycket professionellt sätt.

Säg mej Karl-Anders, det sägs och jag har själv noterat, du har ett speciellt anslag i ditt gitarrspel, var har du hämtat det?

- Jaa, kanske det, jo det var så att vår trummis Roffe, var ofta lite försiktig i sitt anslag så det blev jag som fick bära lite av stommen. Jag fick slå lite starkare på bassträngarna i mina accord så det är kanske det du menar!

Just så där har vi det! Men på tal om gitarrer, hur många har du haft egentligen igenom åren och ångrar du att du sålde någon.

- Jo ser du det gör jag! En Marshall förstärkare som jag hade i början den sålde jag och köpte en Yamaha. Efter en vecka återvände jag och ville byta tillbaka den, från källarbutiken, men ser du de gick inga. Han sade att varje vecka kommer dom från Sverige och dammsuger upp de här sorters grejerna så den är gådd.
- Och gitarrer har jag haft 15 stycken.

Om vi lämnar musiken och går över till bilar.
Du Karl-Anders när jag körde in på gården står där en Mercedes Benz, jag tycker att jag känner igen den, min gamla Merca. Hur många sådana har du haft egentligen?

- Den här är nog min tredje, den har gått en halv miljon nu, bara barnet, halvvuxen. Det sägs att alla Mersor fram till år 2001 höll, men sen börja dom att krångla. Min far hade en Mercedes 170 så intresset började där.

Nå men, min var ju en 97-a så den borde gå ett tag till.

- Jo, jag är jättenöjd med den, haft nästan bara vanligt underhåll på den. Nån konstig signal hörs ibland men inget att lyssna på.

Vilken tur säger jag! Det sägs att vill man ha en ovän så skall man sälj en gammal bil åt honom. Men denna affär blev verkligen lyckad. Yes.

Men Karl-Anders inte har du kunnat leva på spelningarna, du har ju haft olika jobb här och där också

- Ja, det blev att hugga lite i skogen i början och här ser du en vedtrave, en halv vinters jobb.
Jag körde som ung en bolagsskördetröska här i bygden, det fanns 50 delägare i bolaget så det hade sina poänger. Jag arbetade även på SOK - torken i Färjsundet flera säsonger. Ett tag körde jag grävmaskin med traktorgrävare här i bygden.

- Mitt liv har därefter i stort sett bestått i att framföra olika typer av fordonstransporter, kan man säga.
Jag körde en tid åt Järnkompaniet och åt Max Sirén på Sunds Andelshandel, det var transporter av olika produkter runt hela Åland och körde även deras butiksbil ett tag.
Åt Pekka Lundström i Tranvik körde jag lastbil i ett antal år och därefter antog jag ett jobb på Pargas Kalks anläggning i Mariehamn som distributör av löscement som vi levererade till olika betongstationer på Åland. Därefter fick jag en möjlighet att komma till Landskapets vägstation i Godby och där var jag i ett tiotal år innan pensioneringen.

- Ett av mina trevliga minnen inom arbetslivet var nog när vi grävde fram en kanon på Notviksbasen i Bomarsund. En märklig arkeologisk utgrävning som delvis utfördes med grävskopa.

Nu inbryter Elisabeth med att påminna om att du skulle ju bli polis också!

-Jo, det blev jag också men polis var jag inte en enda dag!

Nu måste bloggredaktören få visa upp sig igen!
Ålands Jakt och fiskemuseum.

En dag i början av 2000-talet ringer Karl-Anders upp mig och frågar, vill du söka ett jobb som t.f. museiintendent på Ålands Jakt- och fiskemuseum. Det är ettårs vikariat som kan bli två.
Jovisst svarade jag och där blev jag i tio år. Tack för tipset Karl-Anders, vi hade roligt de här åren!

Men frågar jag i intervjun, hur började allt egentligen med museets tillblivelse, du är ju en av dess förgrundsgestalter?

- Det började med en enkel fråga från lantmäteriingenjör Bertel Fagerlund, till en man som hette Allen Mattsson, caféinnehavare på Indus i Hindersböle. Vad skall vi göra för att stoppa detta utflöde av gamla jakt och fiskedon till utlandet och vad kan vi göra för dess insamlande och dokumentation?

-Så var de säger Karl-Anders. Jag kom in i bilden tidigt i planerna emedan jag då var frukostkund hos Allen och vi diskuterade ständigt dessa saker. Det här är sent 1970-tal.

-Sagt och gjort, vi startade en förening, Stödföreningen för Ålands Jakt och fiskemuseum och den finns kvar än i denna dag och ingår i Stiftelsen för Ålands Jakt och fiskemuseum och jag skall för övrigt på delegationsmöte på museet om någon timme så vi har inte så lång tid på oss nu!

- Vi började från ingenting, med frivilliga medel och bara våra egna tankar och krafter. Det blev många vändor innan det till slut bildades en stiftelse som till slut fick Ålands Landskapsstyrelse att gå in som part i stiftelsen.
- Vi gav ut en tidning "Museinytt" hette den och den utkom i ca 10 exemplar. Där medverkade jag i många år med olika intervjuer och artiklar.

Ålands Jakt och fiskemuseum stod färdigt år 1995 och är en av Ålands vackraste skapelser ritad av den kände arkitekten Folke Wickström.
-Vi inom stödföreningen, där jag varit ordförande i många år efter att Allen Mattsson avgick, jobbar aktivt med fastighetens skötsel och underhåll och ställer upp på dess olika tillställningar säger Karl-Anders.

Här ser vi till höger idékläckaren till jakt och fiskemuseet, Allen Mattsson, samt styrelsens ordförande Gunder Eriksson från Eckerö.

Fiskaren Hasse Holmström från Saltvik, en person som gav många år och mycket av sina kunskaper till jaktmuseet och Stödföreningens verksamhet.

Karl-Anders, Ann-Christin Lindholm och Görgen Göstas, här i aktion under Åländska mästerskapen i allmänkunskap. En frågesporttävling vars första pris hemfördes till Sunds Ungdomsförening.

Säg mig Karl-Anders, visst har du alltid varit litteraturintresserad? Jag minns att du redan i unga år uppsökte Sunds kommunalbibliotek på Klippan. Vad lånade du då?

- Det blev med åren väldigt mycket historiska verk och romaner inom den gebiten. Jag har nog plöjt igenom många hundra sådana under åren.

Jag kan förstå det. Och en annan sak, visst reser du ofta tillsammans med din hustru utomlands? Många gånger då jag ringt dej är du i utlandet.

- Ja, det har blivit ett otal länder med åren, kanske ett 20-tal om man även räknar in alla nordiska länder. Många är också mina besök på olika idrottsevenemang. Jag har varit på ett otal VM och Europamästerskap samt flera landskamper i friidrott.

Här på VM i Rom år 1987.
Vi var en grupp ålänningar här som faktiskt gjorde ett ärevarv med Ålands flagga.

Fritidsfisket har alltid tillsammans med skyttet varit Karl-Anders stora intresse och då mest i Lumparn.

Vilka slag av fiskar gillar du att fånga?

-Gösfisket i Lumparn har alltid intresserat mig. Visst är det ju även roligt med de stora gäddorna som kan lura i vassarna. Gösen har tyvärr försvunnit och dragit sig undan till andra platser. Man har inte beaktat att gösen måste få ha sina djupfickor ifred för sin reproduktion. Att dammsuga denna fiskart gör att den försvinner helt.

Nå vad har miljöförstöringen påverkat fiskbeståndet och vattenkvalitén i Lumparn?
Även här har Karl-Anders ett direkt svar.

- Det är den allmänna miljöförstöringen som påverkat, vi har alla bidragit, jordbruk, bilavgaser  osv. Men den största enskilda miljöförstöraren i Lumparn har nog varit chipsfabriken i Haraldsby. Under många år leddes dess avloppsystem ned till Lumparn men efter att det numera leds till Mariehamn har en tydlig förbättring skett.
Tidigare beskylldes även fiskodlingen i Guttorp för förorening men forskning har visat att denna är försumbar i det vatten som når ned till Lumparn. Däremot kan det ha påverkat vattenkvaliten i de små träsken.

Nå men det skrivs ju nu i tidningarna att det är avfallsstationen i Gunnarsby som är boven, vad säger du om det?
- Nä det stämmer inte, inte kan den påverka allt, detta dike de skriver om är ju torrt en stor del av året.

- Men faktum är att vattnet i Lumparn håller på och återhämtar sig och denna förbättring går undan för undan ned i vattendjupet.

Att få åka ut på fågelskytte med vettarna har alltsedan barnsben varit en del av livet för Karl-Anders.
Här ser vi honom tillsammans med vännerna Karl-Johan Johansson och Max Sirén.

Här är familjens ögonsten, den smäckra snipan LILI. Med den har gjorts många turer i Östersjön och närliggande vatten.

Karl-Anders i aktion med pennan.
En mycket driven skribent, lättläst och kunnig i allt.

Karl-Anders är även kunnig i hembygdens historia. Här visar han mig den stora stenen som står på platsen Kyrklösa en bit ifrån Sunds kyrka. Denna plats skulle enligt legenden varit den som först planerades för bygget av kyrkan. Det godkände inte vår herre utan varje natt föll de uppmurade murarna ned. Man beslöt då att placera kyrkan där oxarna stannade och det gjorde de vid nuvarande plats.Det säges att man använde denna sten som barlast för att reda ut var kyrkan skulle bli. Man spände oxarna för stenkälkan och där den sedan stannade skulle vara den nya kyrkplatsen.
Det påstås även att stenen står i vattpass, så nästa gång tar jag med ett sådant för att kontrollera honom.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn. Här visar mig Karl-Anders den ugn hann fann en dag då han var ute i jaktmarkerna i området.

Tack Karl-Anders för att jag fick komma och prata med dej en stund!



Utgivet i Godby den 29 november år 2018

Johan G. Granlund