Denna vackra tavla ifrån vyn över Bomarsunds fästning är med största sannolikhet ifrån Grinkarudden. Konstnären har upphöjt sin omgivning rejält så att man tror sig befinnas på en hög platå men i övrigt är motivet rätt. Platsen kallas i kartor "Pelhams batteri" d.v.s. det batteri överste Pelham övertog på sagda udde av ryssarna vid huvudanfallet i augusti 1854.
Nedannämnda berättelse fann jag i Åbo Underrättelser av den 5 juli år 1854 och skildrar de fasansfulla timmarna den 21 juni på Grinkarudden då tre brittiska fartyg löper in via Ängösund och startar ett bombardemang emot fästningen. Berättelsen är skriven av en okänd officer i den Finska Grenadierskarpskyttebataljonen som aktivt deltog i beskjutningen av de tre fartygen. Vi får en mycket närgången och verklighetstrogen bild av hur det kändes för den enkla soldaten vid detta inferno när 60 kanoners eld dundrar in emot de längs med stranden liggande skarpskyttarna som de flesta var finlandssvenskar mönstrade i Åbo.
Skribenten skriver anonymt och min bedömning är att det är samma person som skrivit de manuskript som återfanns i de Edelsköldska pappren på Muddais gård i Pargas och som omtalas i Åländsk Odling av år 2004 - 2005 i en artikel kallad "En krigares klagosång". Även här är dokumentets författare okänd men man kan se stora likheter i skrivsättet i båda dessa artiklar.
I denna artikel kan man även skymta en humoristisk galghumor som tydligt framkommer i skildringen av huru hela soldatesken efter bataljen får från en åländsk hästfora sig serverad ärtsoppa och hur man plötsligt ser ett hundratal bombkistor samtidigt komma inseglande till stranden ifrån de brittiska fartygen och vilka man då använder för att äta sin soppa.
De upplevelser soldaterna var med om påminner mycket om det man hört ifrån vinter och fortsättningskriget i Finland samt filmatiseringen av Okänd soldat.
Jag har avsiktligt förändrat skriftspråket till dagens och förändrat skrivningar som af, hvilka, hvaraf, lifvet, begynte osv.
Korrespondans från Åland
Skarpans den 23 juni 1854
Naturfriska hälsningar från kartescher, bomber och granater, från glödande kulor och fräsande raketer, ja hälsningar från allt, allt, varmed den Brittiska artigheten helt nyss i närmare nio timmars tid trakterade oss. Du skall veta att det inte låter så illa när en fästning bombarderas. Tänk dej ett staccato, ett staccato så starkt att jord och himmel skälver! Och så får man under allt detta inte så sällan göra en ganska artig bugning, en den allra som ödmjukaste komplimang bara för äran att få behålla sitt eget huvud. Men nu till själva dramat.
Finska Grenadierskarpskyttebataljonen i aktion utanför Ekenäs 1854
Onsdagen den 21 juni klockan kvart över fyra på eftermiddagen hördes larmhornet ljuda här i Skarpans, där skarpskyttar redan den första i samma månad varit förlagda. "Engelsmännen kommer" ljöd det från alla håll och vi fick befallning att skyndsamt tåga ned till Lumparns strand. Här var nämligen ett batteri uppkastat emedan anfall på fästningen ifrån den södra sidan var att förmoda. Fyra fältkanoner skulle agera ifrån batteriet och vi tjänade desamma till betäckning. Framkomna till stranden övertygades vi även snart igenom våra ögon att uppbrottet denna gång inte var förgäves. Två Engelska ångfregatter och en korvett inlöpte nämligen som bäst genom Ängösund på Lumparn och uppställde sig där i slagordning på ett avstånd av två verst ( ca 2,1 km) från Bomarsunds fästning. En fjärde ångare inlöpte även genom samma sund men kom inte så långt fram som de övriga tre utan ställde sej i reserv bakom södra ändan av Mickelsö. Vid åsynen av allt detta var det inte underligt att hjärtat gjorde sina slag något tätare än vanligt. Den förflutna tiden det framfarna livet, alla minnen var med ens försvunna,- som ett barn levde man enbart i den närvarande tiden och verkligheten och hela ens varelse var sammanpressad blott i det för stunden varande nuet. Och leken började snart. Redan sände fästningen från sina kanoner mången järnhård hälsning och de fientliga fartygen som insvepte sej i en förfärlig slöja av rök, i det de emot fästningen sprutade eld och lågor. Ännu var vår tid inte kommen, vi väntade på att fienden småningom skulle närma sig stranden. Snart är likväl ögonblicket inne och vi knappt andades. Då dundrade det helt plötsligt från batteriets kanoner och kort därpå från våra studsare. Nu var det roligt att se hur Brittens flegma med ens var försvunnen. Hals över huvud sprang alla ner för att däcken som hittills varit överfyllda av manskap nu i en hast blev helt tomma. Men det blev också allvarsamt för oss. Ursinnigt och med hela sin styrka vände sig fienden emot batteriet och oss. Otaliga kartescher, congrewska raketer, troligen var meningen att med dem antända skogen, kulor och granater ven i luften omkring oss, bomber kreverade över våra huvuden, skärvor från berg och stenar kastades vitt omkring och träden i skogen söndersplittrades. Då gällde det att kunna vara lugn. En man emot man på fält, med lika vapen, ja, men att blott med en studsare i hand vara utspridd längs stranden mot vilken omkring sextio kanoner öppna sina rysliga gap, detta är en situation där ingen tapperhet kan utvecklas, där inget mannamod i ordets egentliga betydelse ens kan komma ifråga. Detta oaktat hörde likväl bland våra modiga skarpskyttar månget komiskt infall, kryddat som vanligt med några kraftiga svordomar. Omkring klockan åtta på kvällen var högra falangen av batteriet förstört och artilleriet måste dra sig åt sidan och retirera. Ännu sköt fienden vid pass två timmar på oss. Även ovala studsar kulor kom varefter han småningom kommen utom skotthåll från oss ägnade hela sin uppmärksamhet enbart åt fästningen. Slutligen upphörde även denna väldiga kanonad först från den fientliga flottan med bomber, 96-pundiga och till och med glödande kulor. Klockan närmare två om morgonen satte Britterna åter maskinerna igång och försvann samma väg de kommit men med näsor så långa som herr Napiers kikare. Och fästningen stod kvar precis på samma ställe som förut och skickade dem ännu till vägkost några välriktade kulor.
Enbart några träbyggnader i närheten av fästningen antändes och brann ner. Då de första lågorna ifrån dem uppflammade hurrade Britterna tre gånger på sina fartyg. De trodde kanske att det var fästningen som råkade i brand men denna tro var ett misstag. När allt nu äntligen var slut och vi åter kom tillsammans var och en från sina positioner kunde vi inte hålla tillbaka några glädjerop att vi alla levde än. Hela tilldragelsen återspeglade sig för vårt sinne endast som en vemodig dröm, en dröm om blod och död och vi förekom varandra likt vålnader från graven. Och undransvärt är det i sanning att av oss endast sju man, tre underofficerare och fyra soldater fick blessyrer, alla av mindre farlig beskaffenhet. Men var det inte grymt att mot oss, människobarn så utslungades maskiner, uppfunna enbart till att spränga murar av granit?
Dock - jag hade sånär glömt, att det "Brittiska parlamentet för ett civiliserat krig"!
Då nu bombarderingen fortfor ända in på morgonen bör det alldeles inte förvåna att vi småningom började känna oss allvarsamt hungriga. Välkommet var det därför i sanning att fort efter avslutad affär ett stort kar med yppig ärtsoppa och en kittel med brännvin framkom till valplatsen på en åländsk hästvagn. Jag kan försäkra att våra skarpskyttar visavi ärtsoppan ingalunda ådagalade mindre tapperhet är kort förut i striden men Engelsmännen. Vi officerare försmådde inte heller denna traktering. Men soppan lät vi oss serveras i en engelsk bombkista - ja flera hundra sådana liknande vårt kappmått flöt nämligen till stranden ( (1 kappa = 4,58 liter) . Vi slog oss ned på marken omkring dem, åt och skämtade och roade oss dels åt soldaternas infall, dels åt den arma Brittiska bombkistan som nu måste ombyta "role" och i sin famn sluta en simpel ärtsoppa. Så förflöt den första timman efter avslutad strid. Vi hade roligt igen och var glada. Detta nämligen gladde oss så onämnbart att fienden inget uträttat och att vi alla levde än.
Några av skarpskyttarna har författat runor efter den sista bataljen. Dessa utförs nu om kvällarna i en kör och många av dem är ganska fiffiga.
Annons i Morgonbladet den 22 augusti år 1855
Avlossat i Godby den 26 november år 2018
Johan G. Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar