Göstas gård no: 9 i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1810
År 1896 den 29 mars förrättades för handläggningen av nedanstående mål, urtima ting uti Sund och Wårdö socknars tingslag af Ålands Domsaga å tingsstället i Högbolstad by af förutnämnda socken.
Ja så börjar denna sorgliga och makabra rättegång jag fann i ovannämnda dombok. Jag som uppvuxen i byn Finby hade aldrig tidigare hört talas om detta fall och det tror jag ingen i dag i denna trakt heller har gjort. Inte för att frossa i en olycklig ung kvinnas livsöde utan för att noga taga reda på det skedda beslöt jag mig för att gå igenom hela domen, läsa alla vittnesmål, ja t.o.m. obduktionsprotokoll och dödsattest efter att man funnit ett dött foster i trossbottnen på övre vinden intill en vindskammare där "lösa" pigan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs hyrde ett rum.
Det var för mig väldigt intressant att utläsa vittnesmålen om huru grannar och byssbor betraktade en ogift havande kvinnas livssituation denna tid. Det måste ha varit ett tisslande och tasslande utan dess like i flera månaders tid i byn. Vem var fadern? Någon jungfrufödsel kunde det då inte vara? Var det någon av storbönderna eller deras söner? Någon 17- årig pojkspoling tror jag då inte det var då Sofia var en 28-årig välsvarvad kvinna!
Och hur kan det komma sig att hon efter att i 9 års tid innehaft en pigtjänst vid granngården Lundgrens och där inte blivit med barn trots att där fanns en son i gården i hennes ålder och där händer ingenting? Men när hon hyr en vindskammare vid granngården Göstas med tre söner i 20-årsåldern blir hon genast havande? Varför fick inte de vittna om vad de sett? Kanske de var till sjöss då eller i Amerika?
Jaa nog var det lustigt!
Och varför hyra ett rum och förtjäna sitt uppehälle med virkning och stickning? Det fanns och finns 11 gårdar i Finby och alla behövde pigor då ladugårdar och ängsarbete fordrade stor kvinnokraft.
Ett märkligt sammanträffande var att på gården där detta hände, vid Göstas, fanns en dotter i huset som var examinerad "Ackuschörska" alltså barnmorska och som inte i sitt eget hem fick tillfälle och möjlighet att utöva sitt eget yrke.
Vi får även en inblick i denna tids hälsovård och apoteksväsende. Mycket besynnerligt är att dottern i huset Jenny Johansson ombeds av den svarande att efter att hon fött sitt barn, gå till lanthandeln vid Rosténs i Finby och därifrån införskaffa någon slags medicin emot hosta och huvudvärk! Och att i samband med den förfrågan hade butiksinnehavaren lanthandlarhustrun Aina Rostén, begärt att få undersöka patienten förrän hon gav ut medicinen!
Vem är det du talar om Johan och vad handlar detta om?
Prästbevis utfärdat i Sunds församling
Lösa ogifta qvinnan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs från Finby i Sunds församling född 24.12. 1867 och vaccinerad, är nattvardsberättigad och till lefvernet välfräjdad
Intygat i Sund dn 24 Februari 1896
Oskar Eskelin t.f. kyrkoherde
I det polisförhör som hölls med den anklagade läser vi följande:
Att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs var dotter till torparen i Härkmer by i Lappfjärds socken, Karl Axel Förnäs och dennes hustru Anna Katarina, vilka bägge levde å Irisskär holme belägen i närheten av Kristinestad.
Sofia hade i två terminer åtnjutit skolundervisning i folkskola. År 1884 hade hon lämnat sitt föräldrahem samt flyttat till Finby by där hennes syster Maria tjänade som piga. Efter att hava innehaft pigtjänst hos särskilda familjer i Finby flyttade Sofia därifrån år 1891 till Hulta by där hon vistades intill hösten 1893 då hon hyrde sig en vindskammare å Göstas hemman i Finby vilket hemman tillhörde nämndeman Johan Erik Johansson. Hos bemälda Johansson hade hon någon gång varit i arbete samt därvid åtnjutit kost av denne, för övrigt förtjänade Sofia sitt uppehälle medels virkning, stickning och andra dylika arbeten. Emellertid hade Sofia ungefär påsktiden år 1895 känt sej vara havande men dock ej yppat detta sitt tillstånd för någon.
Härkmer by i dåvarande Lappfjärds socken, numera tillhörande Kristinestads kommun.
I norr den 1,5 meter grunna insjön.
Den 26 sistlidne December på aftonen hade Sofia känt förslovärkarna samt haft att gå ned till husbondefolket som ännu ej gått till vila för att anhålla om dettas bistånd vid den förestående förlossningen, men då krafterna svikit så hade hon ej kunnat fullfölja denna sin avsikt. Kort därefter hade hon gående på golvet framfött sitt foster samt omedelbart därpå djupt insomnat.
Tillfrågad om hon hört fostret giva ifrån sig ljud påstod hon att på grund av sitt tillstånd ej visste om fostret vid födseln framkommit vid liv eller ej. Vid uppvaknandet hade hon funnit fostret liggande utan liv på golvet varefter hon upptagit detsamma samt invecklat det inuti tvenne kjolar. På en i rummet befintlig kista hade hon ställt det i kjolar inlagda fostret där det samma fått ligga intill lördagen den 28 December på eftermiddagen.
Hon hade legat till sängs den 26 och 28 December samt för de personer som dessa dagar besökt henne beklagat sig över huvudvärk och hosta. På redan omnämnda lördags eftermiddag hade hon flyttat fostret där fostret förvarades till en vägg i vägg med kammaren befintlig skrubb där hon vanligen hade sina kläder.
I östra hörnet av skrubben hade hon omordade afton nedgrävt knytet i den då befintliga sanden hvilken jämte mossa betäckte golvet. På måndagen hade hon gått ned till sitt husbondefolk och härvid hade det ej varit fråga om förlossningen eller något som därmed stod i sammanhang samt hade hon först det antagit att värdfolket ej hade märkt något.
På tillfrågan påstod hon att efterbörden vid förlossningen följt med fostret samt att fostret haft navelsträngen kring sin hals. Då hon ej märkt något liv hos fostret så hade hon varken uppbundit eller avslitit navelstängen utan invecklat såväl foster som efterbörden i de redan förut benämnda kjolarna.
Lundgrens gård no: 1, i södra Finby
Ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963
Byggnadsår 1848
Vid förhöret omnämner inte Sofia till vilken gård i Finby som hon först kom till då hon anlände till Åland. Det var till gård no: 1 i södra Finby som man benämner Lundgrens och som då innehades av Karl Erik Blomqvist.
År 1909 säljer familjen Blomqvist gården och flyttar till Gesterby.
På gården finns även en 27-årig son även han med namnet Karl Erik Blomqvist. Han har inte alls fått komma till tals och man undrar vilken roll han hade i sammanhanget.
Vi skall nu se vad den 57-årige husbonden Karl Erik Blomqvist i den gården har att berätta i sitt vittnesmål. Jag kommer här vad gäller vittnesmålen dels nedskriva exakt vad man uppgav och dels på grund av utrymmesbrist referera.
I förhören och vittnesmålen återskrivs konstant den anklagades hela namn men jag har ibland ändrat det till hon. Månadernas namn nedskrevs denna tid med stor bokstav och efter kolon liten bokstav.
Jag har ändrat de gamla utrycken af, gingo, voro osv.
Bonden Karl Erik Blomqvist:
Att svaranden under 8,5 års tid tjänat hos vittnet såsom piga eller alltsedan svaranden anlänt från sin hemvist till Åland varunder hon uppfört sig till alla delar klanderfritt. Efter sagda tids förlopp flyttade hon till Hulta by i Sunds socken där hon antog tjänst på ett år varefter svaranden åter flyttade till vittnet från vilken svaranden sedermera flyttade till Nämndemannen Johansson men besökte likväl tid som ofta vittnets hemvist vid vilka besök vittnet under sistlidna höst tyckt sig förmärka att hon varit havande. Vittnet hade väl särskilda gånger efter jul sammanträffat med svaranden men först i slutet av Januari månad iaktagit att hon avsmalnat om livet.
Då jag gått igenom vittnesmålen har jag undrat över en sak. Ingenstans finns en antydan om att barnet även hade en far och i inget sammanhang framgår vem det eventuellt skulle vara. Här var ju den gamla kyrkliga lagstiftningen rättvisare emedan man där tvingades att uppge med vem man idkat lönskaläge med samt att båda fick kyrkans skamstraff. I synnerhet om det var en gift man var det även i äldre tid från 1600-talet belagt med dödsstraff.
Jag finner det märkligt att Sofia återvänder till gården Blomqvist, nuvarande Lundgrens, där hon tidigare arbetat över 8 år och efter att hon bara en förhållandevis kort tid tjänat i Hulta samt att hon därefter hyr in sig i granngården Göstas. Från vinden hade hon en vid utsikt emot granngården Lundgrens som hon då kunde övervaka. Hon skall vad det visar sig, även efter sin nedkomst ofta vistas vid Lundgrens utan att nämna om det i polisförhöret.
I mina fortsatta funderingar kommer frågorna. Hur kan det komma sig att en kvinna tar på sig hela skulden för detta händelseförlopp? Varför försöker hon hemlighålla sitt havandeskap, varför beklär hon sig efter födseln med olika lager av kläder för att dölja sitt tidigare havandeskap och varför är hon beredd att ta emot ett kommande straff som bara för mindre än hundra år sedan renderade halshuggning som vi vet att utfördes i Föglö på Gumsanholmen där pigan Gustava Johansdotter vart den sista på Åland som avrättades år 1822, detta för att hon avlivat tre av sina barn?
Är det den urgamla regeln att det är alltid kvinnans fel om ett havandeskap inträffar? Ville hon dölja och skydda någon, kanske någon av bönderna i byn eller någon av deras söner som inte kunde styra sin utlösning? Ville hon inte för den unge Blomqvist visa sitt havandeskap och därför försökte dölja det och lönlägga fostret. Eller kanske vi här har att göra med en story liknande de amerikanska såporna, var den s.k. rumshyrningen bara en påhittad kuliss, hade hon flyttat in till Göstas i akt och mening att gifta sig med någon av gårdens söner och blivit nekad. Hon var med barn och ville på detta sätt märka gården genom att begrava fostret för alltid mellan golvtiljorna?
Det finns i värdinnan Gustavas vittnesmål ett frö till en sådan misstanke emedan hon vid ett par tillfällen svarar undflyende på grannarnas frågor.
Ja frågorna kan ställas och vi får aldrig svaren. Vi fortsätter att lyssna till vittnesmålen av folket i byn.
Gården Göstas i södra Finby
Sofias vindskammare var i gaveln längst till vänster mot väster.
Nämndeman Jan Erik Johansson, bonde på gården Göstas:
Berättade att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sedan hösten 1893 på hyra bebott en vindskammare å honom tillhöriga Göstas hemman. Jan Erik Johansson hade ej haft vetskap om hennes havandeskap och ej heller varit i tillfälle att så noga observera detta. Då hon tid efter annan varit på arbete i byn. Väl hade hans dotter Vilhelmina Wasilieff en dag omtalat för den förstnämnde att Sofia säges gå havande. Då han den 21 Februari 1896 hemkommit hade hans dotter tillstädes hämtat poliskonstapel Persson med vilken han härpå forslat Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs till Kastelholms häradshäkte.
På tillfrågan upplyste han att han den 26 December då Sofia framfött sitt foster ej sett henne samt att han ombemälda dags afton intill klockan 1 på natten suttit i sällskap med gäster i kammaren inunder det rum som hon bebodde.
-----------------
Andersas gård no: 5,
Byggnadsår 1860
Vår hembygd 2003
Alltså, samma natt som Sofia födde sitt barn sitter husbonden med bagare Karl Emil Bryggman och Anders Lindholm från granngården Andersas i sin sal vid Göstas i Finby ända till klockan 1 på natten och inte hör något av vad som händer ovanför deras huvuden.
Gården Janses i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1876
Bonden Karl Erik Karlsson på Janses i Finby:
Att då vittnet som även idkade smedsyrket några veckor före sistlidne jul förmärkt att svarandens havande tillstånd och då vittnet i slutet av Januari månad på tal derom med nämndeman Johansson hos vilken vittnet då var på smide yttrat: " Hon var ju före jul så tjock som min smidesstubbe", vart har det nu tagit vägen"? Hon är ju nu så lätt, till detta hade Johansson därtill icke genmält något.
Hans hustru Maria Karlsson:
att vittnet från och med början av hösten 1895 börjat misstänka att svaranden vari havande.
Nu berättar Maria att hon några veckor före julhelgen 1895 varit på besök igen hos familjen Johansson på Göstas och då hon betraktat den svarande har hennes misstankar besannats. Hon besöker ännu en gång gården den 20 januari och samtalar med värdinnan på Göstas, Gustava Johansson. Maria hade då för Gustava yttrat sin förvåning över huru svarandens bröst och mage hade avfallit betydligt. Då hade Gustava genmält att : I hennes tycke var svaranden fortfarande lika bastant som förut och tillagt att hon som hennes döttrar eftersökt på vinden om helst några tecken skulle antytt att hon nedkommit men icke funnit något som antydde att den svarande nedkommit.
Hans dotter Ida Maria Karlsson:
att vittnet ett par månader före julhelgen 1895 förmärkt att svarandens havande tillstånd och därför blivit högeligen förvånad då den svarande under julhelgen gått förbi vittnets hemvist helt förändrad och späd till kroppsformen mot vad svaranden varit någon tid förut. Då vittnet en gång under hösten sagda år på tal om svaranden frågat Gustava Johansson om hon ej iaktagit att svaranden var havande, hade hon därtill svarat endast "Det får vi se närmare jul"
En annan person som verkar vara en nyckelperson och spindel i nätet i byn var butiksinnehavarehustrun Aina Lindholm på gården Rosténs i Finby.
Lindholm gård i Finby, även kallad Rosténs.
Byggnadsår 1825 samt tillbyggd 1878
Efter gifte med gårdsägare Karl-Gustav Lindholm kommer åtta år tidigare Aina Rostén från Raumo till gården i Finby. Hon verkar vara en "stark" kvinna som även sätter sin prägel på gårdsnamnet som härefter i folkmun blir Rosténs.
I gården var denna tid i östra ändan en lanthandel som även idkade någon form av apoteksrörelse och med denna sammanhängande ordinationer. Detta framkommer tydligt i följande vittnesmål:
Aina Lindholm:
att vittnet som i 8 år varit fast bosatt i Finby by, derunder vittnet lärt känna svaranden och icke hade hört på tal om denne annat än gott med undantag av ifrågavarande händelse. Att svaranden en gång varje vecka varit hos vittnet där en syförening bildats och sammanträdde, varutom vittnet dessemellan haft besök av henne i och för särskilda uppköp infunnit sig i vittnets i Finby by belägna handelsbod. Under sistlidne höst hade vittnet ryktesvis hört omtalas att svaranden var havande varom vittnet dock ej tillsport svaranden och ej heller kunnat eljest iaktaga om så varit förhållandet emedan svaranden hade en i allmänhet mycket fyllig kroppskonstruktion samt såg fet och frodig ut.
Den 27 sistlidne December hade Jenny Erika Johansson (dotter i gården Göstas) infunnit sig hos vittnet och bett henne om någon slags medicin åt svaranden som enligt henne låg sjuk. Vittnet som emellertid själv ville taga kännedom om beskaffenheten av svarandens föregivna sjukdom innan vittnet lämnade derav Jenny begärda medicinen hade åtföljt den nästnämnda till svarandens bostad der svaranden legat i sängen och frusit samt klagat över stark huvudvärk och hosta. I anledning härav hade vittnet givit henne något litet "mixtura simplex preserverande och Hoffmans droppar" varefter vittnet ytterligare tillrett en äggtoddy vilket svaranden förtärt. Under hennes besök hos svaranden hade vittnet suttit på den ena av i svarandens rum befintliga kistor som varit placerade på den motsatta väggen av den, invid den andra kistan hade sin plats, och enär skymning då allaredan inträtt hade vittnet icke kunnat förmärka huruvida något bylte fanns å någondera av kistorna vid sagda tillfälle. Nyårstiden hade vittnet flera gånger återsett svaranden, utan att hon kunnat förmärka om hon avsmalnat ehuru vittnet dagarna närmast före och efter jul väl hört därom omtals.
Bryggmans i Finby
Boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1887
Bagaren Karl Emil Bryggman:
att barnmorskan Vilhelmina Wasiljeff den 21 Februari infunnit sig hos vittnet, anhållande att han jämte skomakaren Jansson skulle komma till Göstas hemman emedan misstankar yppats att ett foster uppdagats: att vittnena begivit sig av och grävt bland mossan i skrubben, där stark lukt uppstigit och ett bylte hittats uti vilket fostret befanns inlindat med utseende av att vara fullgånget: att svaranden för vittnena erkänt att fostret var hennes: att vittnet den 26 December på aftonen varit hos Nämndeman Johansson men ej hört något från vindskammaren.
Anna Lovisa Bryggman:
att vittnet redan om hösten 1895 förmärkt att svaranden varit havande och då vittnet i följd härav av sitt vid samma tid inträffade enahanda tillstånd för svaranden gjort anspeglingar på deras vid samma tid inträffande nedkomst hade svaranden endast skrattat och skämtat om berörda förhållande.
Vi skall nu läsa vad handelsbiträdet Helmi Lehtinen har att berätta:
att vittnet som känt svaranden sedan flera år tillbaka såsom en i alla avseenden ordentlig människa någon tid under sistlidna höst ryktesvis hört omtalats att svaranden vore havande, utan att vittnet likväl kunnat iaktaga om förhållandet varit sådant då svarande hade "en mycket fyllig kropp" lika litet som hon blivit av vittnet därom tillspord. Den 26 Decembar hade vittnet varit till nämndeman Johanssons och därvid jämte dennes dotter Jenny, besökt svaranden i hennes kammare där hon legat på sängen och klagat över att hon var sjuk och tillika fått några hostanfall, men det oaktat uppstigit och gått ut på gården. Strax efter julhelgen hade vittnet väl hört omtalas att svaranden nedkommit med barn men då hon inunder därpå följande januari och februari månader sammanträffat med vittnet hade vittnet inte kunnat förmärka att någon ändring skulle i avseende å svarandens kroppformer försiggått enär hon förfallit vittnet lika grov om livet som tillförne.
Följande vittnesmål avges av skomakaren Johan Leander Jansson.
Var hans bostad var i byn är för mig obekant men det framgår att han skulle bott i Smedsböle.
Nu var denna by med två gårdar inlänkad i Finby med många underliga gränsdragningar så det är svårt att säga var han bodde.
Han blir i alla fall den som fick göra det smutsiga jobbet med att gräva fram liket och öppna knytet.
Jansson berättar att han i fyra års tid känt svaranden Sofia och på hösten 1895 börjat ana att hon var havande. Han som varande skomakare hade träffat många byssbor och det talades även om att hon redan skulle fött barnet. En dag då han var på skomakarjobb hos familjen Bryggman hade ena dottern på Göstas Vilhelmina Wasiljeff inkommit till Bryggmans och sagt att hon tillsammans med sin syster Jenny påträffat ett bylte som de inte ville öppna själva utan att övriga vittnen fanns med. Med följde då Jansson samt fru Bryggman och en torparhustru Anna Karlsson. Väl framkomna till Göstas hade hela sällskapet gått upp på vinden och skomakare Jansson söker fram det i mossan, sanden och silriset varande likbyltet vilket var omlindad med snören som han avskar med en kniv. Nu hade en mycket stark liklukt spridit sig över hela vinden. Man fann att både moderkaka och navelsträng var ihop med det döda fostret vilket man nu satte tillbaka och lade in det där det hade legat. Nu försökte man få tag i Sofia Axelsdotter i byn men fann henne inte. Väl tillbakakomna fann man henne i rummet. Skomakare Jansson hade då frågat henne varför hon inte underrättat gårdsfolket och begärt hjälp?
Till det hade hon svarat att alla kvinnorna i gården var borta och husbonden hade främmande. Dessutom tillade hon att ingen av gårdsfolket kände till hennes nedkomst.
Nu agerade husbonden Johansson, han snickrade en liten låda i vilken man placerade liket och bar ut det till ett lider och placerade lådan på en bjälke, detta för att "det skulle hållas friskare".
Till sist skall vi se vad kvinnorna på Göstas har att berätta, vi börjar med värdinnan Gustava Johansson.
Hon berättar att hon på hösten märkt att Sofia Axelsdotter var havande och talat med henne om saken vartill Sofia varken jakat eller nekat utan kryptiskt svarat henne; "Ödet får tiden utvisa samt har vi inte något annat att tala om". Gustava hade ändå trott att hon skulle berätta för henne längre fram. Den 26 december hade hon besökt familjen Bryggman emedan fru Bryggman var hemma från Göstas och dessa familjer ofta umgicks. Hon hade därpå följande dag besökt Sofia i hennes rum och funnit henne liggande i sängen och påstod sig ha huvudvärk och hosta som hon skulle ådragit sig vid mangling av kläder. Då hon var uppe på hennes rum fann hon en del kläder på en kista. På frågan om hon ansåg att Sofia hade förändrats i kroppsform sade hon att det kunde hon inte se och att en som fött ett barn har ofta stora bröst. Hon tillade att hon ett flertal gånger genomsökt vinden och skrubben men inte funnit något misstänkt. Däremot då Sofia en dag varit på byn hade hennes flickor genomsökt vinden och hittat fostret i skrubben.
Vilhelmina Wasiljeff, äldre dotter till Gustava Johansson.
Vilhelmina som var utexaminerad barnmorska berättar följande: Att hon i september månad år 1895 börjat misstänka att Sofia var havande. Hon hade då frågat Sofia om hon snart skulle få komma på förrättning till henne. Sofia hade då svarat, " ja det kan inte dröja så länge". Vid jultiden hade hon anat att något kommer att hända snart. Denna jul skulle de fira hos Bryggmans i Finby. Den 26 december hade Vilhelmina besökt Sofia på rummet då för att låna ett par galoscher och då hade hon frågat Sofia om hon mår illa men hon hade svarat att: Nej jag har bara hosta. I mitten av januari hade hon ännu en gång sammanträffat med Sofia och då observerat att en förlossning nog hade inträffat. På hennes frågor hade Sofia svarat: Jag har väl inget annat att göra än att ta livet av mej då folk vill äta upp mej! Senare på Vilhelminas uppmaning att låta undersöka sig hos läkare hade hon svarat: Om jag vill så gör jag det och om jag inte vill så gör jag det inte!
Jenny Erika Johansdotter, yngre syster till Vilhelmina.
Hon berättade att hon vid tiden för potatisupptagningen märkt att Sofia Axelsdotters mage svällt upp betydligt varav hon misstänkte att Sofia var havande. I samtal med henne hade hon endast fått undvikande svar. Hon hade den 26 december varit uppe hos Sofia på hennes rum vid 4-5 tiden på eftermiddagen och varit där ända till 11 på kvällen. Nästa måndag hade hon sett Sofia i rörelse på gården men inte märkt något i hennes kroppsform som skulle förändrats. Antagligen för att hon byltat på sig en mängd kläder. Hon hade visserligen hört av folk i byn att Sofia skulle framfött ett foster men hade av blygsamhet inte velat ta upp saken med henne.
Efter att alla edsvurna vittnen avlagt sina vittnesmål bads alla utstiga och rätten sammanträdde för domslut.
Domstolsutslag
Häradsrätten har tagit målet under övervägande och finner väl misstänkliga omständigheter föreligga därom att svaranden Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sökt enslighet vid sitt ifrågavarande fosters födelse och sålunda försatt sig i hjälplöst tillstånd att ägna fostret nödig vård, i anseende vartill och med avseende å i vad obduktionsprotokollet och ovanintagne attest innehåller,
Häradsrätten i stöd av 2 stadgandet i 22 kapitlet i Strafflagen prövar rättvist döma svarande att för ovanbeskrivna brott hållas ett år och sex månader i fängelse varhos svaranden skyldig känne att till samtliga i målet avhörda vittnen utgiva 2 mark åt dem.
Såväl svaranden som åklagaren Lindstedt förklarade sig med utslaget nöjda i följd varav svaranden med Häradsrättens förpassning kommer att avsändas till Kastelholms häradsfängelse för att därifrån fängslig och under säker vård med första ångbåtslägenhet befordras till Länsfängelset invid Åbo stad för undergående av det henne nu utdömda fängelsestraffet eller till dess om henne annorlunda förordas
Ort och tid föreskrivne
På Häradsrättens vägnar
------------------------------------------------
Refererat i Godby den 5 juli år 2019
Johan G. Granlund
Om gården Göstas i södra Finby kan vidare anföras, att denna gård sedan 1600-talet fortgått i samma släkts innehav. Länge bar man efternamnet Johansson med detta ändrades i sen tid till Göstas.
Gården har enligt Håkan Skogsjös forskningar tidigare varit belägen i norra Finby en liten bit ifrån nuvarande Mattas gård. Gårdens nummer 9 bekräftar denna synpunkt och den finns även angiven i Hans Hanssons karta från 1650 som belägen i norra Finby. Orsaken till flytten är okänd.
Göstas gård är känd ifrån det faktum att där inrättades Ålands första folkskola. Till minnet av det finns ännu i dag en plakett på en kammarvägg.
Fotografi av bonden på Göstas denna tid, Johan Erik Johansson.
Plakettens text: I detta rum började Ålands första folkskola sin verksamhet den 20.1. 1872.
Skola verkade här i 6 års tid varefter den flyttades till sin då nybyggda fastighet i Finby.
Fotografiet är taget av mig och detta i samband med ett besök där tillsammans med Görgen Göstas sommaren 2016.
Görgen är uppväxt på gården och har verkat som doktor i psykiatri i Sverige men bor numera som pensionär i Berlin.
Johan G. Granlund
En kall mulen dag i juli år 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar