fredag 8 december 2017

När Johanna och pappa Janne från Grundsunda lurade engelsmännen





Denna historia från Bomarsundskriget, ja jag säger så för så står det i artikeln, skall få illustreras med ett utdrag från tidningen Åland av den  3 mars år 1920 men storyn som jag hittade är helt fantastisk. Jag rekommenderar er bloggläsare att ni hänger med i vad Johanna har att berätta!






Den unga staden Mariehamn på 1880-talet, Ålands Lyceum i bakgrunden
Fotografi Ståhlberg

Hon kommer nämligen att berätta om hur den unga staden Mariehamn såg ut efter att den grundats år 1861. Här får vi intressanta uppgifter om de gårdar som byggdes alldeles i början av 1860-talet. Vi får reda på att Sittkoffs hus i staden hämtades ifrån Kastelholm  och skulle sedermera bli tidningshuset Åland.

Johanna berättar om hur hennes far klädde ut en kurir från Petersburg till bonde och fick passersedel till fästningen från Vårdö. Det är ju denne kurir som engelsmännen Bythesa och Johnsson jagade på vårdölandet och som de senare erhöll Victoria Cross för! Händelsen finns också omnämnd i Johan von Borns rapport.





John Bythesea, en av de två engelsmännen som med revolvrar den 10 augusti 1854 rånade postroten på Vårdölandet vilka bestod av några bond- och fiskarpojkar. För detta dåd erhöll de så tre år efteråt den 26 juni år 1857 Victoria Cross, Victoriakorset. Denna utmärkelse som endast skall ges till brittiska soldater som i krigssituationer utför farliga och riskfyllda hjältedåd.Utmärkelsen gavs enligt deras egna lögnaktiga berättelse att de skulle kämpat emot en rysk  trupp som eskorterade postdilligensen vilket var en ren och  skär lögn. Denna tid fanns inga ryssar på vårdölandet emedan hela skärgården då var i blockad. Johan August von Borns rapport motbevisar dem på varje punkt. Sanningen är den att de med revolvrar beordrade en skara vårdöynglingar att ge dem postväskorna där de trodde fanns viktiga brev som skulle föras till fästningen.


Hon berättar om hur hon som 14-åring var ombord på ett krigsfartyg och bevittnade hela krigsutbrottet och då de första smällarna gavs emot fästningen. Och kära bloggläsare, läs och häpna, att fartyget först lade en bredsida emot fästningen och sedan hastigt svängde runt och avlossade den andra, mycket intressanta uppgifter! Men vi låter henne tala till punkt.



Johanna Jansson fyller 80 år i dag.

Åttio år fyller i dag förra tjänarinnan Johanna Jansson i Mariehamn. Hon föddes den 3 mars år 1840 i Vårdö. Redan år 1858, 3 år före Mariehamns stads grundläggande åkte Johanna som 18-års flicka in på Övernäs bys ägor det nuvarande Mariehamns stad, med handlanden Nikolaj Sittkoff, hos vilken hon tjänade. Allt sedan dess har gumman Johanna bott i staden och kan i dag på 80-årsdagen blicka tillbaka på ett arbetsamt och strävsamt liv. Nu är gumman gammal så att allt tyngre arbete får vila, men med fulla själskrafter och goda ögon läser hon alltjämt tidningen Åland och följer noga med allt som sker i staden. De varmaste lyckönskningar till 80-åringen på högtidsdagen.







Mariehamn Esplanaden ca 1880
Fotograf Ståhlberg

Om stadens första år och Bomarsundskriget, kan Johanna förtälja mången intressant historia. Handlanden Sittkoff hos vilken Johanna tjänade hade tidigare affär i Emnäs men flyttade år 1858 till Övernäs. Han uppförde här en gård åt sig hit flyttad från Kastelholm. Detta är den nuvarande tryckerigården. Vid den tiden gick ingen väg vid nuvarande Strandgatan utan en smal körspång tvärs över handlanden Starcks gård och tryckerigården.





Mariehamn ca 1880, bild från Observatoriet, Societetshuset till höger
Fotograf Ståhlberg


 Det nuvarande mittenpartiet av Mariehamn var då ett enda stort kärr, så att trafiken på västra hamnen gick över Öhbergska backen. På nuvarande Societetstomten stod Österlunds torp. Genast vid stadens grundläggning uppförde Österlund nuvarande guldsmed Simons byggning och fru Grönberg nuvarande Borenius byggning. År 1867 var det nödår men hos oss (handlande Sittkoff) -sade Johanna var det ingen nöd, ty vi hade magasinerna fulla med mjöl. Handlanden tog nämligen sina varor direkt från Petersburg med segelskutor.





Bomarsund, målning av skeppsläkare Edward  Cree augusti 1854
utsikt från Djävulsberget

Vid tiden för Bomarsunds krig var Johanna en 14-års flicka. Redan år 1853 kommo engelsmännen med två fartyg till Bomarsund och mötte då starkt motstånd och måste med många sårade och döda återvända ganska snart. Följande år kom så den förenade engelska och franska flottiljen.
(Här minns nog Johanna fel, det var den 21 juni 1854 som detta hände)

- Int va vi rädda för dem sade Johanna. Engelsmännen var så stiliga och städade men fransmännen var smutsiga och fula. De åländska väderkvarnarna intresserade engelsmännen mycket. Det var ett stort nöje för dem att sätta igång kvarnarna. Vad engelsmän och fransmän behövde i matväg tog de men lade alltid pengarna på bordet för det tagna.

En söndag då posten anlände från Åbo till Vårdö medföljde en kurir från Petersburg. Han blev tvungen att en hel vecka ligga gömd i höladan i Johannas hem. Följande söndag rodde Johanna med sin far till det engelska skeppet som låg mellan Grundsunda och Bussö och begärde tillstånd att få fara till kyrkan. (troligtvis Skarpans kyrka) Tillståndet beviljades varpå kuriren kläddes i hennes fars kläder och så bar det av i roddbåten. Johanna, hennes far och kuriren från Grundsunda till Töftö.  När de landsteg på Töftö kommo de första svenska orden ur kuriren och han sade: "Gud vare lov".

På Töftö anskaffades en vit flagga varpå färden fortsatte till fästningen. När de framkommo till Bomarsund mottogs kuriren med jubel av besättningen, samma söndag brunno flera av bostadshusen i fästningen. Kuriren avreste efter några timmar över Eckerö till Sverige. En vårdögumma angav sedan Johannas far för engelsmännen varpå de kommo i land och förde honom ombord på sitt fartyg.
Efter några timmars fångenskap frigavs han igen.





Här ser vi huru skeppsläkare Edward Cree har fört dagbok under den brittiska flottans färder runt om på Östersjön. Nu har man kommit till Bomarsund och han tecknar en bild av en åländsk flicka som kommer ombord och säljer smör och mjölk. Kan det vara vår Johanna?


Ortsbefolkningen förde ofta mat ut till fartygen på Lumparn. Följande måndag var även Johanna bland dessa som sålde mat. Samtidigt som hon befann sej ombord hos engelsmännen kom fästningens heta dag. Johanna fick vara med om ett riktigt krig.

Först sände fartygen en bredsida emot fästningen sedan svängdes de hastigt runt, varpå den andra gav eld.
- Inte var vi rädda ombord på krigsfartygen ty ryssarnas kulor orkade knappt ut från fästningen, tillade Johanna.

Samma dag på måndagen landstego fransmännen i Tranvik. Den finska besättningen å fästningen anhöll att få gå ut och möta fienden men denna anhållan blev avslagen av det ryska befälet. De uppgåvo hellre fästningen. Många andra bomarsundsminnen vet Johanna att berätta. Om fästningen före kriget kunde hon endast säga att staden innanför murarna var verkligen vacker och fin.





Målning av Victor Westerholm år 1895
utsikt från vägen upp emot Notvikstornet


Funnet i Godby den 8 december år 2017


Johan G. Granlund



------------------------------------

Detta krig som jag ofta i denna blogg vill berätta om har över tid haft många namn. Det officiella namnet i dag är ju Krimkriget. Men för lokalbefolkningen på Åland hette det tidigare i alla sammanhang  "Bomarsundskriget" och i finsk språkdräkt "Oolannin sota" Detta bevisas av ett otal tidningsartiklar som finns presenterade i det Digitala tidningsbiblioteket för Finland.
Tidningen Hufvudstadsbladet  kallade kriget för "Ålandskriget" så sent som i december i år.




Ortsbefolkningen tyckte att det var där man krigade och där small det, således sade man Bomarsundskriget. Belackare har frågat mig när hade England och Frankrike förklarat krig emot Bomarsund? Det är att grovt missförstå lokalbefolkningens uttryckssätt. Det är ju samma som att tyskarna skulle ha förklarat krig emot Lappland, då vi säger "Lapplandskriget".

Krimkriget omtalas för allra första gången i Wiborgs Tidning den 6 november år 1857.
Perioden 1.1. 1853 - 31.12. 1856 omtalas det inte en endaste gång. Fram till 1860 omtalas det 11 gånger. och fram till 1863, 41 gånger.

Överlägset flesta benämner man kriget den "Orientaliska frågan".
Under perioden 1.1.1853 - 31.12.1856 hela 560 gånger.

Man benämner det också "Orientaliska kriget" och under ovannämnda period 440 gånger.

En benämning som jag hittat 25 gånger under samma tid är "Östersjökampanjen" och anfallet emot Sveaborg år 1855 benämndes "Andra Östersjökampanjen"





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar