fredag 28 oktober 2016

Doktorinnan på Kökar







Alltsedan 1200-talet har Åland attackerats av olika typer av pirater och statsledda angrepp oftast då från Ryssland. Detta kulminerade under Peter den stores tid på 1700-talet. Han utvecklade en galär, ett grundgående roddskepp kombinerad med segel som visade sig vara mycket effektiv vid anfall på de finländska kusterna och Åland. Detta var en ny militärstrategisk metod som slog ut den äldre tidens anfallsmetoder med hundratals kanoner som bombarderade jättestora krigsskepp. Försvarsborgar typ Kastelholm minskade så småningom i betydelse. Det nya var den brända jordens taktik och breda anfall på ortsbefolkningarna. En krigsföring vi ser utövas även i våra dagar.





Den "Stora ofreden" eller Det stora nordiska kriget som det egentligen heter utbröt år 1713 och varade ända till 1721. Ett krig mellan den tidens stormakt Sverige och en uppstickande stormakt Ryssland under Peter den store.
Han anfaller med en stor styrka de finländska kusterna och besätter hela Åland. Anfallet kommer på våren och  Saltvik och Sund skall få ta emot de första anfallsvågorna. Så gott som hela Sund skövlas, skogar, åkrar med sina gärdesgårdar, hela gårdar med alla sina uthus brinner upp. Vårdkasarna lyser på alla berg och största delen av Ålands befolkning flyr västerut. Det skulle ta decennier innan alla gårdar befolkades på nytt, ja det tog långt in på 1740-talet.
En flicka på gården Janses i Sund Finby hann inte undan utan blev bortrövad som slav och kom aldrig tillbaka.



                                   
                                      Skiss över de uppförda husen inför kongressen.

Under kriget hölls åren 1718-1719 resultatlösa förhandlingar mellan Sverige och Ryssland i byn Lövö i Vårdö socken på Åland. Den hitkomna befolkningen inför förhandlingarna uppgick till ca 2000 personer. Byggnaderna uppfördes av spillror ifrån de hus som var kvar på Åland denna tid och revs ned efter kongressens slut.



                                Nystad, karta över platsen för fredsförhandlingarna

Fredsförhandlingar hölls mellan Ryssland och Sverige i Nystad och fred slöts år 1721.
Finland och Åland förblev inom Sveriges gränser detta efter att Sverige fick avträda stora områden i Balticum och sydöstra Finland.




Vad jag nu vill berätta om är en sann historia från Kökar som jag hittade i en gammal Ålandstidning från år 1901.  Den berättar om en kvinna från gården Brigs, (i texten står Breks men detta måste vara ett skrivfel), som blir bortrövad av de ryska soldaterna. Hon har turen att komma till en vänligt sinnad person, ja en läkare som behandlar henne väl. Han är kunnig inom läkekonsten och hon lär sig under vistelsen i Ryssland mycket inom medicinen. Efter ett antal år rymmer hon därifrån och på många långa krokiga vägar återkommer hon till Kökar.

Hon kommer att utöva sina färdigheter inom läkekonsten där och med tiden blir hon kallad "Doktorinnan".


En sägen från Kökar. Åland den 2 mars 1901.

I min barndom hörde jag en gång en gammal kökarbo berätta följande sägen från en länge sedan svunnen tid.

- Det var en vår under stora ofredens dagar, då lärkan drillat och sjungit lika glatt som under någon annan vår. Även sjöfåglarna hade infunnit sig lika tidigt och talrikt och intagit vid skären sina gamla kära sommarboningar. Men kökarbornas bössiver eller jaktlust var ej som den borde. Tvehågsenhet bemäktigade sej envar. Ty de skräckinjagande berättelser om fiendens härjningar och ödeläggelser vilka under hela vintern med varje resande o vägfarande även nått det avlägsna Kökar hade under våren antagit en allt allvarsammare karaktär. Man resonerade inte den våren som förr om jakt och fiske utan i stället hur man skulle göra sina jakter o farkoster i ordning samt uti dessa inpacka sina effekter för en möjligen förestående flykt.




                                                        Storbåt från Kökar

Slika mått och steg ingåvo måhända ej kökarbor så pinsamma känslor som de tvivelsutan gjorde för de flesta andra av våra landsmän ty han var först och främst van vid att företa sig resor och dessutom hade han årligen, då det gällt hans månadstal långa fiskefärder medtagit i sin farkost såväl större delen av sin egendom som barn o blomma. Men att såsom då var fallet, umgås med planer på att fly för att prisgiva mark och boningar åt fiendens härjningar och ej på åratal kanske aldrig återse de kära skär och klippor som vore hans fäders hembygd var dock vida mera än vad den strävsamme o vid umbäranden vane kökarbon.

- Kom så pingsthögtiden, den stämningsfulla högtid i skären, då naturen vanligen påtager sin gröna sommarjacka och då man sej tycker övergå från vår till sommar. Ifrågavarande högtid dyrkade och tillbådo kökarsborna nog den gud som styra människors öden men dock inte så att de sutto i sitt tempel ty därtill hade de inte tid emedan ryktet förtäljde att fienderna voro hart nära. Man lyssnade dag o natt för att vilket ögonblick som helst vara redo att fly.




                                                    Kökars Sankta Anna kyrka

- Tredjedag pingst var så att säga katastrofens dag ty den dagen syntes i öster seglen av den fientliga flottan. Fasa bemäktigade sig männen samt skri och jämmer från kvinnor och barn. Men kökarborna handlade efter sitt förut fattade beslut - de flydde. Och detta liksom i ett trollslag. Ty förrän den annalkande fienden hann angöra och beträda Kökars skär o holmar befann sig varje kökarbo ombord på de mot Sverige avseglande kökarfarkosterna. Men vilket öde! Jo, Breks värdinnan hade med sin lilla dotter i den första förskräckelsen sprungit och gömt sej. Om hon sedan ej kunnat påträffas eller om hon blev glömd när hennes släkt och vänner flydde vet man inte.




 Alltnog, då de avseglande kökarbornas segel syntes som små föremål ute på havet märkte Breks värdinnan först att hon var allena med sitt barn kvar på Kökar prisgiven åt ödet o fienden. Vad stod för henna då att göra? Ingenting annat än att sedan hon något repat sej från sin första eller rättare andra förskräckelse fatta mod. Fienden som omedelbart vidtogo med förstörelseverket nedbröto först vingarna av varje väderkvarn. Breks värdinnan deltog med friskt mod uti detta arbete ända tills turen kom till hennes egen kvarn. Då förmådde hon ej resignera. Ändå svårare var det för värdinnan att behålla modet o jämnvikten då icke blott hennes gård utan varje hus i Kökar vid samma tillfälle offrades åt lågorna.



                                       
 
                                                  Överskådlig karta över Kökar

- Då fienden återvände från Kökar blev det Breks värdinnans hårda lott att medfölja dessa såsom fånge. Hon hade dock lyckan att bliva upptagen av en läkare i vars tjänst hon torde befunnit sej en längre tid av år. Ehuru hundrade mil avskild från sin hembygd hade hon så bra som en fånge kan hava. Sedan hon lärt sej språket och invigt sej ut det främmande landets förhållanden blev hon sin husbondes högra hand. Hon lärde sej många av läkarkonstens hemligheter. Av doktorn - husbonden lärde hon sej slutligen även konsten att förutse kommande ting i det förborgade. Och denna omständighet beredde henne förutsättningen att återvända till sitt hemland och sin hembygd. ty sedan hon fått klart för sig att fred var sluten och att hennes fränder o vänner återvänt till de kära klipporna i Östersjön greps hon av hemlängtans oemotståndliga makt. Utan större svårigheter verkställde hon flykten från doktorn o hennes klarseende ögon beredde även henne  stora lättnader då de sedermera gällde att vandra på de vägar o stigar vilka ledde till hennes hembygd.




Gammal o trött av år samt fattig på ägodelar men rik på erfarenheter o mödor ankom så Breks värdinnan till Kökar. Efter 12 års bortavaro i Sverige hade kökarborna dessförinnan återvänt och uppbyggt såväl hus som väderkvarnar med vingar på ruinerna av askhögarna.





Sin återstående livstid tillbragte Breks värdinnan i Kökar. Kunnig i läkarkonsten som hon var utövade hon på gamla dagar en ständig praktik på detta område icke blott i Kökar utan också på andra åländska orter. Hon botade alla sjuka o kranka, hon profeterade om kommande händelser och hon kunde även förebrå gubbarna på ett tämligen allvetande sätt om de dessförinnan ej hade handlat i överensstämmelse med god sed o moral. Hon kallades då mera ej Breks värdinna utan Doktorinnan. Och hon skördade på gamla dar lön för de mödor o äventyr som hon under sina krafts dagar mer än de flesta fått utstå.
Doktorinnan var vis, hon var deras allt. Hon var deras såväl lekamliga som andliga "Doktorinna".

I Ålands Landskapsarkiv finns de flesta åländska kyrkböckerna samlade, men oftast med undantag för tiden under stora ofreden, så även för Kökars del.

I kommunionboken för Briggs gård No: 3 i Överboda kan man följa gårdsfolket så att från 1697 - 1702 fanns en Mats Hansson, står sedan som död, och Ingeborg hustru.

Åren 1703 - 1708 har mågen Thomas Thomasson tagit över och hustrun heter Anna Matsdotter.
Vi ser svärmor Ingeborg.

Dessa personer skall finnas med även för åren 1719-1724 jämte övrigt gårdsfolk men något märkligt hände 1721 för då försvann hela övriga gårdsfolket förutom husbondefolket vilka står ensamma på gården och går på läsförhör ända fram till 1724. Märkligt att gårdsfolket försvinner efter ofärdstiden. Och var fanns husfolket under "flykten"?  Det finns uppgifter som tyder på att inte alla på Kökar flydde och att inte alla hus skövlades.








Från 1724 fram till 1729 finns ett nytt husbondefolk på Brigs 3 en Thomas Eriksson med hustru Kristin Isaksdotter.
Så hittar vi plötsligt år 1728 en Anna "fästekvinna" på ett läsförhör den 10 januari, frågan inställer sig, är det denna Anna vi söker, som återvänt från Ryssland?

Våra spår leder oss till granngården Ers no 1 i samma by.




Här kan vi se att mellan åren 1724 och 1729 står Olof Mattsson som ensam husbonde med mängder av övrigt folk och hustru Anna dyker upp på läsförhör först 1730.

Anna Thomasdotter var född den 16.1 1679 och hennes far hette Thomas Thomasson och var kommen från Finnö, senare Brigs gården.

Anna dog den 20 maj 1760 således i hög ålder.
Kan Anna varit syster till Thomas Thomassons son Thomas på Brigs och därför kallats "värdinna" i berättelsen och fanns på Brigs då hon blev bortrövad. Hon gifte sig sedan med Olof Mattsson på Ers?
Ja detta är mina spekulationer och frågan kan diskuteras. Det återstår att noggrannare gå igenom gårdsfolken på dessa två gårdar Brigs och Ers i Överboda på Kökar.



 Flyhänt skrivet i Godby den 28 oktober år 2016

Johan G. Granlund
(Alltså, mitt nya litterära namn. Jo, jag har Georg som reservnamn ifall Sankte Pär inte skulle hitta mej på listan)

2 kommentarer:

  1. Det är namnet BRIGGS som är den förvanskade versionen av gårdsnamnet som någon upptecknare (lantmätare?) hittat på. I folkmun heter den gården allt fortsättningsvis BREKS. Så i tidningsartikeln står det alldeles rätt. Trevligt att du lyft fram artikeln och dessutom forskat vidare. Tack Hälsning från Jorpes-Margareta (med mor från Breks)

    SvaraRadera
  2. EN gård brändes inte ner under stora ofreden: Heika i Karlby. H. MJF

    SvaraRadera