Giftspruta, användningsområde lus- och insektsbekämpning
Åren före och efter förra sekelskiftet inträffade i Sund på Åland ett antal spektakulära mord.
Vid jultiden 1894 föder pigan Sofia ett barn och "lönlägger" det kvävda fostret i vindsmossan på Göstas i Finby
En kvinna, ladugårdsdejan Laura Hermansdotter, blir sommaren 1904, skjuten med hagelbössa på Kastelholms kungsgård.
Vid jultiden år 1907 blir affärsbiträdet Viktoria Gustavsson från Lumparland, ihjälslagen i Sunds Andelshandel.
Och för att inte tala om vad som hände 1799, då "skålvästgöten" Lars Andersson blev ihjälslagen i sömnen av Maija Lisa Sundborg och nedgrävd under "klockartorpets" stuggolv.
Om dessa mord har en utförlig undersökning gjorts i denna blogg och finns under etiketten mord.
Följande fall, ett giftmord, inträffade år 1911 i Skarpans torpkvarter i närheten av Bomarsunds gård. Torparen och drängfogden Otto Mauritz Janssson blir vintern och våren 1911 matad med insektsmedel och vitriolpulver och avlider den 13 mars. Ryktet börjar gå och någon anmäler till myndigheterna att allt står inte rätt till i torpstugan. Liket av Otto grävs upp på Sunds kyrkogård och en medikolegal obduktion utföres av Ottos lik. Proverna som sänds in till Helsingfors utvisar en klar dödsorsak, förgiftning. Vid obduktionen skall även framkomma att Otto led av långt framskriden magkräfta.
Frågan kan ställas, varför kunde man inte invänta den naturliga döden? Man visste ju av Ottos sjukdom. Vem var mördaren, var det hustrun Elvira Wilhelmina "Mina" Jansson eller styvsonen alltså Minas son från sitt första äktenskap, Wilhelm Johannes? Varför försvann styvsonen till sjöss strax efter begravningen och aldrig återkom? Som vi sett i tidigare kriminalartiklar här i bloggen hade Mina Jansson ett kriminellt förflutet, var en listig och driven person som trots att hon inte kunde skriva och räkna visste hur hon skulle lägga orden. Var mor och son i maskopi med varandra i en listigt uttänkt plan att skylla på varandra? Eller var de överens om att skyffla över mordet på sonen som sedan skulle försvinna utomlands strax efter begravningen?
Vi skall i det följande gå igenom rättegången och vi börjar i södra Finby hos Granlunds, det är i midsommartid år 1911.
Urtima ting vid tingsgården Granlunds i Finby.
År 1911 den 21 Juni hölls urtima ting i det tingslag av Ålands Domsaga, som består av Sund och Vårdö socknar å Granlunds hemman i Finby by av förstnämnda socken, närvarande därvid såsom ordförande i Häradsrätten undertecknad Vicehäradshövding jämlikt Kejserliga Åbo Hofrätts förordnande av den 9 i samma månad, samt tingslaget följande Nämndemän,
Nämndemän
Gustav Emanuel Granlund, bonde på Granlunds hemman d.v.s. halva Sågars No: 2,
Alfred Lindholm från Tosarby
Fotografiet har tillställts mig av Erik Lindholm i Borgboda
Matts Adolf Mattsson "Matte med pennan"
Fotografiet tillställts mig med benäget tillstånd av Lisbeth Lindfors, tillhör Hanna Nordins samlingar.
Matts Adolf Mattsson från Sibby
Alexej Ferdinand Blomberg från Berg, alla ifrån Sunds socken
Erik Robert Nordberg från Lövö
Viktor Karlsson från Mickelsö
Emanuel Johansson från Vargata alla ifrån Vårdö socken
Från Guvernören i länet har till Häradshöfdingen i Ålands Domsaga anlänt en remiss som jämte bilagda handlingar är så lydande:
Guvernören över Åbo och Björneborgs län med Åland
Till Domhafvanden i Ålands Domsaga
Landskansliet Åbo den 2 Juni 1911 No 8432
Protokoll och attest, tillkomna vid verkställd medicolegal besiktning å liket efter torparen Otto Maruritz Jansson från Sunds socken, har jag äran Herr Domhafvanden härhos tillhandahålla samt med närslutande af en reseräkning och att därå tecknadt handläggningqvitto tillika anhålla att laga undersökning vid vederbörlig domstol måtte i saken anställas. N Bergenström Mauritz Nymalm
Polisförhörsprotokoll fört av kronofogden i Ålands härad under nedannämnda dagar år 1911
Den 16 April 1911
Då allmänt rykte uppstått derom att Torparen Otto Mauritz Jansson från Bomarsunds fästningsområde i Sunds socken den 13 sistlidne Mars aflidit och blifvit begraven å Sunds församlings begravningsplats, skulle hava dött genom förgiftning reste underskrfven Kronofogde ovannämnda dag till Bomarsund för att verkställa undersökning. I närvaro av arbeten Karl Lundgren och dennes hustru Hilja Lundgren från Bomarsund hördes först:
Den avlidnes son Johannes Jansson
som berättade att han som är sjöman senaste år, någon dag i Augusti månad hemkommit från England och att hans fader då redan låg sjuk. Någon tid före faderns död - tiden kunde han inte närmare uppgiva, hade hans mor Elvira Wilhelmina Jansson för Johannes Jansson berättat att hon givit vitriol åt sin man för att denne skulle dö och slippa sina plågor. Johannes Jansson sade sig några gånger trott sig med säkerhet se, att Wilhelmina Jansson blandat vitriol i den mat hon gav åt sin man och sade sig Johannes Jansson ofta varit rädd att få av den förgiftade maten då han varit oense med sin mor. Johannes sade sig och med säkerhet tro att Wilhelmina bland läkemedel blandat vitriol och givit sin man och berättade vidare att hans mor icke tillät honom att vid faderns dödsläger tala med honom. Därefter hördes:
Pigan Selma Järvinen från Bomarsund
som berättade att en söndagseftermiddag någon tid före Otto Janssons död Elvira Wilhelmina Jansson bett vittnet, som skulle resa till Mariehamn, att därifrån köpa "kejsargrönt" vilket Wilhelmina Jansson sade sig vilja giva åt sin man, för att denne skulle dö, men hade vittnet tvekat att köpa giftet, så Wilhelmina en annan gång för vittnet berättat att hon åt sin man tillagat välling med vitriol och då mannen icke ville äta därav hade Wilhelmina grävt ned vällingen, för att hunden icke skulle dö därav. Nu refererade samtal hade Wilhelmina bett vittnet hålla hemliga och tillagt såsom orden lydde: " kun se näin kauan makaa niin ei se ole synti eikä mikään jos sitten antaisi myrkkyä". En gång då vittnet varit hos Wilhelmina för att baka hade vittnet märkt att denne på ett från bakbordet skilt ställe bakat en bulle, och strax därefter under förmälan att bullen vare för Otto Janssons räkning frågat huruvida vittnet sett om Wilhelmina lagt något särskilt i bullen. Selma Järvinen yttrade till sist, som sin åsikt att Wilhelmina förgiftat mannen. Emedan Wilhelmina för tillfället vistades i Saltvik reste underskrifen den 17 April till Fremmanby by sagda socken och där i närvaro av Poliskonstapeln Georg Andersson förhörd.
Torparänkan Elvira Wilhelmina Jansson
som förmälde att hon är 51 år gammal och för omkring 15 år sedan med sin man från Halikko socken flyttade till Bomarsund och som för några år sedan var åtalad för fosterfördrivning, men icke kunnat till saken fällas, icke hade förgiftat sin man ehuru hennes son och vittnet Selma Järvinen uppmanat henne därtill och icke heller haft eller har vitriol eller annat gift hos sig. Efter ett längre förhör erkände Wilhelmina slutligen att hon i avsikt att förkorta sin mans plågor och för att avdagataga denne i en bulle som hon hade bakat och givit åt mannen, blandat ett pulver, som hon påstod vara insektspulver, men hade hon gjort detta på uppmaning av sin son Johannes och Selma Järvinen. Tillika erkände Wilhelmina att hon hemma haft vitriol men nekade att hon därav givit åt mannen. Sedan här antecknats att polisundersökningen ännu vidare skulle fortsättas skulle genom undertecknads försorg ansökan till vederbörlig ort lämnas därom att liket efter Otto Jansson bleve underställt medicolegal besiktning
Ort och tid förut skrivne
Ex officio J F. Bergroth
Avskrift Kronofogden i Ålands Härad
Sund den 25 April 1911 No 208
Till Herr Guvernören öfver Åbo och Björneborgs län.
Beläggande ett polisförhörsprotokoll får ödmjukast jag anhålla att provinceialläkaren i Ålands distrikt blefve förordnad att verkställa medicolegal besiktning å i protokollet nämnda Otto Mauritz Janssons döda kropp
J.AX. Bergrtoth
Resolution
Remitteras till Provincialläkaren i Godby distrikt med anmodan att verkställa medicolegal besiktning å liket efter nämnda döda person och torde i saken tillkomma protokoll och attest sedermera hit sändas samt dessa handlingar tillika återställa Åbo å Landskansliet den 28 April 1911
På Guvernörsämbetets vägnar Rickard Wigren, Mauritz Nymalm
Avskriftens riktighet bestyrkes Georg Hornborg
Obduktionsattest
Provincialläkare Hornborg
År 1911 den 4 maj förrättade här underskriven provincialläkare på grund av guvernörens beslut i Åbo och Björneborgs läns förordnande av den 28 nästvikne April å Sunds prästgård medicolegal besiktning och obduktion å liket efter torparen Otto Mauritz Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i Sunds socken. Vid förrättningen närvaro underskriven kronolänsman som förde protokoll samt poliskonstapel Karl Josef Blomqvist såsom handräckningsbiträde.
Sunds kyrka och prästgården.
Vid tiden för mordet och obduktionen
Av polisförhörsprotokollet framgår att torparen Otto M. Jansson avlidit den 13 Mars 1911, att sedermera allmänt rykte uppstått där och att han skulle hava dött av förgiftning samt då vid polisförhöret såsom de gifter vilka kunnat komma till användning nämnts vitriol, kejsargrönt samt insektspulver vilka hustrun Elvira Wilhelmina Jansson erkänt sig hava bakat i en bulle och givit åt mannen i avsikt att förkorta dennes plågor och avdagataga honom. Antecknades så att underskriven provincialläkare den 17 november 1910 besökt Otto M. Jansson i hans hem och därvid funnit att hans ben var i hög grad utmärglade varjämte vid tillfället meddelades att Jansson ungefär ett år tidigare insjuknat med epileptiska anfall och att han sedermera lidit av värk och svaghet i särskilt benen.
Av den vid obduktionen av liket efter torparen Otto M. Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i Sunds socken, den 4 innevarande Maj förda protokollet framgår att i magsäckens vägg förefanns en knölig nybildning, synbarligen kräfta som kunnat anses hava utgjort tillräcklig orsak till döden, men då här i avskrift vidlagde protokoll utvisar att vid den kemiska undersökningen
av särskilda tillvara tagna likdelar erhölls en synnerligen stor mängd kromsyra och då såsom obduktionsprotokollet giver vid handen den avlidnas hustru vid polisförhöret erkänt sig hava givit sin man "insektspulver" inbakat i en bulle finner jag det vara med säkerhet konstaterat att Otto M. Jansson blivit avdagatagen medelst gift, (kromgrönt) vilket jag härmed icke endast på min förut avlagda ämbetsed intygar, utan och med denna min ideliga förpliktelse, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ, bekräftar
Åland Godby den 30 Maj 1911
Georg Hornbord Medicine licentiat
Kastelholms häradsfängelse i dag benämnt Vita Björn
Efter att jag i dag såsom misstänkt för mord häktat samt till Kastelholms häradsfängelse för att därstädes förvaras tills dess henne annorlunda förordnas införpassat Fogdenkan Elvira Wilhelmina Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i Sunds socken, har jag även här hos anhålla om utsättande av urtima ting i Sunds och Vårdö sockens tingslag i och för rannsakning av brottet och då förenämnda mål angående vilket Axel Planting utsatta att härstädes i dag försiggå tillstädes kom till behandling uppropandes tillstädeskomna allännaa åklagaren i tingslaget kronolänsmannen hovrättsauskultanten Axel Zackarias Planting och såsom målsägande dottern till Otto Mauritz Jansson från hans första gifte Sjömanshustrun Matilda Eriksson från Sunds prästgård varjämte aktor Planting för rätta ställt Bagstuenkan Elvira Wilhelmina Jansson fängslig och hitsänd, jämlikt tillsyningsmannen för Kastelholms häradsfängelse kronofogden Johan Axel Bergroths förpassning att den för gårdagen sedan ovan intagna handlingar blivit upplästa inlämnade aktor Planting tvänne frejdebrev rörande makarna ävensom ett polisundersöknigsprotokoll vilka här voro lydande:
För domstol
Arbetareänkan Elvira Wilhelmina Jansson född Tuominen från Skarpans född 9.6 1860 i Halikko är nattvardsberättigad medlem av denna Evangeliskt Lutherska församling, vaccinerad och åtnjuter medborgerligt förtroende intygar
Sund den 20 juni 1911
C.E.S. Henriksson
Pastor
Arbetaren Otto Mauritz Jansson från Skarpans född 9.6 1844 nattvardsbegången medlem av denna Evangeliskt Lutherska församling, vaccinerad samt åtnjuter medborgerligt förtroende avled härstädes den 10 mars 1911 intygar i Sund den 21 juni 1911
C.E. S. Henriksson
Pastor
Tosarby stenhus kallat "Jungska huset", före detta kronofogdeboställe
Protokoll fört i Sunds Kronolänsmanskontor i nedanomförmält avseende den 31 maj 1911
Sedan underskriven av provincialläkaren i Godby distrikt doktor Georg Hornborg kallats att den 4 innevarande maj i och för protokollföringen närvara vid en medicolegal besiktning och obduktion av liket efter förre fogden Otto Mauritz Jansson från Bomarsunds förre detta fästningsområde i Sunds socken, erfor underskriven av de därunder upplästa handlingarna kronofogden i Ålands härad Johan Axel Bergroth i anledning av uppkommit rykte att Otto M. Jansson medelst förgiftning av sin hustru Elvira W. Jansson hållits polisundersökning i saken varunder Elvira Wilhelmina Jansson erkänt i avsikt att förkorta sin makes plågor och liv ingivit honom insektspulver, och hade kronofogden Bergroth efter avslutad polisundersökning och i anledning av det därunder förelupna har guvernören i länet anhållit om anstaltande av obduktion å Otto Mauritz Janssons lik. Under förenämnda medicologiska besiktning och obduktion som övervakades av underskriven i ovannämnt syfte kunde emellertid icke utrönas huruvida förgiftning förelåg utan och då den avlidne lidit av magkräfta fann doktor Hornborg fastmera i nämnda sjukdom en tillfredsställande dödsorsak, men för vinnande av fullständig utredning sände doktor Hornborg en del av den avlidnes inre kroppsdelar och blod m.m till Medicinalstyrelsen i och för giftanalys.
Under gårdagen meddelade sedermera doktor Hornborg underskriven resultatet av den å medicinalstyrelsen härbeställda giftanalysen vilken uttalade förgiftning såsom Otto M. Janssons dödsorsak.
Kastelholms häradsfängelse Vita Björn
Cellavdelningen
I anledning härav och då kronofogde Bergroth för tillfället befann sig på uppbördsresor hvarifrån han var att hemförvänta först den 4 nästkommande juni, ansåg sig underskriven böra träda i författning om Elvira Janssons gripande i vilket avseende jag per telefon anmodade poliskonstapel Georg Andersson att omedelbart uppsöka och gripa Elvira W. Jansson samt därefter under fångskjuts upphämta henne till kronolänsmanskontoret för undergående av ytterligare förhör.
Och då hon nu i närvaro av poliskonstapel Georg Andersson och fångföraren Emil Eriksson förhördes förnekade hon på det bestämdaste att hon skulle hava givit sin man gift i en eller annan avsikt. Då hon någon tid före jul näst förlidne år hade bakat vetebröd hade en burk innehållande något pulver för dödande av vägglöss stjälpt omkull och från burken som var försedd med ett av fint hål genomskuret lock en obetydlig mängd av pulvret fallit ut på degen men att detta skulle hava kunnat förorsaka Otto M. Janssons död ansåg Elvira fullkomligt omöjligt helst även andra utan menliga påföljder ätit av brödet och Otto M. Jansson avlidit först flera månader efteråt. Elvira påstod förty att om förgiftning förelåg detta utförts av någon annan än av henne. Under sin mans sjukdoms tid hade Elvira som läkemedel givit honom "svarta giktdroppar" och "rogivande droppar" vilka ej innehålla något gift.
Uppmärksamgjord på att hon för kronofogde Bergroth erkänt sig hava i avsikt att lindra sin mans plågor och för att döda honom givit honom insektspulver, bestred Wilhelmina på det bestämdaste att hon gjort något sådant erkännande men erkände att kronofogde Bergroth väl frågat henne huruvida hon i nämnda avsikt givit gift åt sin man vilket Wilhelmina dock nekat. På fråga huru hon förklarade det faktum att hennes man emellertid dött av förgiftning meddelade Wilhelmina att det ingalunda är omöjligt att förgiftningen utfördes av hennes son Wilhelm Johannes Jansson och dennes fästmö Selma Järvinen utav hämnd för då Otto Jansson flerfaldiga gånger förehållit dem deras dåliga liv. Selma Järvinen hade nämligen tidigt under hösten börjat och sedan hela vintern fortsatt att springa minst flera nätter i veckan hos sonen Johannes hos vilken hon ofta legat ända till klockan halv sju på morgonen. Wilhelmina sade sig icke tidigare velat misstänka dem men då numera utrett är att hennes man dött av förgiftning, så kunde hon icke rikta misstankarna på någon annan. I anledning härav frågade underskriven huru hon kunde tro, att sonen Johannes och dennes fästmö Selma förutsatt att dessa gemensamt eller någon av dem förgiftat Otto Jansson skulle varit så oförsiktiga att dessa anmält till kronofogde Bergroth att Otto Jansson dött till följd av förgiftning, om och de utpekat henne som den brottsliga, hustrun Wilhelmina svarade i den då anmälan till kronofogden Bergroth kunnat ske i avsikt att skada henne, tilläggande, då sonen Johannes som efter en flerårig seglationresa på utländska vatten har kommit hem senaste höst hela vintern varit synbarligen uppeggad av fästmön Selma Järvinen, synnerligen hatisk mot henne och till och med övergått till våldsamheter av sådan art att hon nödgats söka hjälp från annat håll. Dessutom hade hon låtit sig berättas att Johannes för torparhustrun Ida Sundlöf från Bomarsund yttrat att hon borde så begå, att hans mor skulle komma på häkte för att hon skulle få nekas Janssons hus. Slutligen tillade Elvira att hon efter den av kronofogden Bergroth hållna polisundersökningen bett poliskonstapel Georg Andersson meddela kronofogde Bergroth att hennes son Johannes hade för avsikt att begiva sig på utländsk seglationsresa samt att kronofogden skulle förhindra detta tills ifall utredning förelåg i den sak varom polisundersökninen rörde. I anledning härav tillspord bekräftade poliskonstapel Andersson riktigheten av sistnämnda påstående samt meddelade att han per telefon meddelat och underrättat kronofogden om Johannes avsikter. Nu antecknades att avvakta kronofogde Bergroths hemkomst avslutades förhöret, varefter Wilhelmina förpassades till Kastelholms häradsfängelse för att därstädes förvaras tills dess om henne annorlunda förordnades.
Ort och tid som ovan
Axel Planting
Målet fortsatte med att Häradshövding Axel Planting ställde Elvira Wilhelmina Jansson under tilltal för överlagt mord å sin man Otto Mauritz Jansson, med förbehöll sig rätten, att efter verkställd rannsakning göra slutligt påstående i saken.
Målsägande
Sjömanshustrun Matilda Eriksson
Förmälde att hon var dotter till Otto Jansson från hans första gifte och hade haft 5 syskon av vilka ett Arbetarhustrun Elma Aalto bodde i Finströms socken, de övrigas vistelseort var för henne obekant. I saken hörd sade sig Matilda icke hava att framställa något yrkande, helst osäkert var hos henne om Johannes Jansson bragt Otto Jansson döden men ville till upplysning meddela att hennes halvbroder Sjömannen Johannes en gång vid allhelgonatiden 1910 besökt henne i Sunds prästgård och därvid yttrat att hon i staden Mariehamn köpt gift, av vad slag uppgav hon ej, för att därmed avdagataga sin fästmö tjänarinnan Selma Järvinen, Den 10 sistförlidne mars eller samma dag Otto på kvällen avlidit hade Wilhelm Johannes på väg till kronolänsmanne Planting, för att taga ut hinderslöshetsintyg för utlandsresa, vikit in hos Matilda Eriksson å Sunds prästgård och uppmanat henne att gå hem till sin fader, ty det var sista dagen han levde och då Matilda frågat huru han Johannes kunde giva så säkert besked härom hade han blott svarat ja, varför Matilda ytterligare anmärkt att Wilhelm Johannes i sådant fall väl icke borde resa bort, men hade denne därtill endast sagt: ingen kan hålla mig kvar, jag reser!
Elvira Wilhelmina Jansson
Bekräftade giltigheten av det för henne utfärdade prästbeviset samt berättade att hon var född i Loimala by i Halikko socken, av gifta föräldrar, gått där i ambulerande skola och skriftskola och kunde läsa men ej skriva eller räkna. Dotter till torparefolk hade hon vid 17 års ålder lämnat hemmet och därefter tjänat på olika orter. Stadd i tjänst i Kaarina kapell hade hon vid 28 års ålder ingått sitt första äktenskap och då haft ett oäkta barn om 4 år. I äktenskapet hade första sonen Wilhelm Johannes.
Änka efter 3 år hade hon blivit bekant med Otto Jansson som då varit änkling och haft 5 barn samt efter ytterligare 3 år blivit gift med denne och flyttat till Kakskerta kapell där makarna tjänat 2 år och sedan flyttat till Åland där Otto Mauritz Jansson fått anställning såsom fogde å Bomarsunds gård.
Efter en sjuårig tjänst hade Jansson lämnat sin fogdesyssla och därefter bosatt sej i det av Wilhelmina Jansson ännu innehavda torpet å Bomarsunds före detta fästningsområde samt sysselsatt sig med utearbete. I detta äktenskap hade fötts sonen Evert Alarik, nu 14-årig och i tjänst å Bomarsunds gård nu boende i föräldrahemmet.
Evert Jansson på gården Ljungbo i norra Bomarsund, här med hustrun Elise.
Fotografi ingående i boken Familjer och gårdar i Sund.
För 4 år tillbaka hade Otto M. Jansson vilken tidigare icke varit sjuk av läkare konstaterats hava en växt i magen och hade denna påtagligen lett därhän att Jansson för omkring tjugo månader måst intaga sängen och de svåra magplågor under den sjukdomens första tid småningom lindrats, men i stället hade det blivit Otto Jansson allt mera svårt att hålla maten i sig varjämte han blivit medtagen så att han vid sin död varit till ytterlighet mager. Betonande det goda förhållande som städse rått makarna emellan försäkrade Wilhelmina att hon aldrig haft en tanke på att taga livet av sin man än mindre gjort det och bestred på det bestämdaste att hon vid den av kronofogde Bergroth verkställda polisundersökningen skulle erkänt sig hava förgiftat Otto Janson. Ej heller hade hon berättat att hennes son Wilhelm Johannes och tjänarinnan Selma Järvinen skulle uppmanat henne därtill eller att hon hemma hos sig haft vitriol. Väl ägde det sin riktighet att då hon med Selma Järvinen senaste jul bakat vetebröd hemma hade en invid bakbordet befintlig burk innehållande ett insektspulver vilken burk ännu var i behåll fallit omkull och av innehållit en obetydlig mängd fallit på degen och uppblandats däri, men då brödet därav inom en vecka i familjen konsumerats utan några känningar hos de övriga medlemmarna ansåg Wilhelmina att Otto Jansson flera månader senare inträffade död icke kunnat härav förorsakas. I övrigt återhämtade hon det hon berättat vid den av kronolänsman Planting i saken hållna polisundersökningen och uppgav Wilhelmina att hon under mannens sjukdomstid sysselsatts med badning och koppande uti sin i torpet inrättade badstuga och därmed livnärt familjen.
Samma dag Otto Jansson dött på kvällen hade Wilhelmina varit sysselsatt med badning i sin badstuga och därför liksom ofta förut, anmodat skomakarhustrun Wilhelmina Blomberg, från Bomarsund att under tiden sköta om den sjuke och hushållet. Sonen Evert Alarik hade gått till arbete å Bomarsunds gård och Wilhelm Johannes begivit sig till kronolänsman Planting för att taga ut hinderslöhetsbetyg för en tidigare planerad utrikesresa. En stund på dagen hade torparhustrun Ida Sundlöf från Bomarsund besökt den sjuke såsom hon ofta plägat göra, varefter Wilhelmina Blomberg i skymningen (vid 4- tiden) lämnat torpet och gått hem till sitt. Vid pass klockan sex på eftermiddan hade Wilhelm Johannes kommit hem, ätit och druckit och åter vid sjutiden gått ut, allt medan Wilhelmina ännu sysslat i badstugan. Inkommen kort därefter hade Wilhelmina sett om den sjuke och lagat mat åt Evert Alarik och då hon vid 9-tiden på en stund gått till fähuset hade Otto sagt sig vara trött och bett sig få vila. Under tiden hade Johannes kommit hem och då Wilhelmina vid sin återkomst från fähuset märkt att Otto icke mera hade långt kvar, hade hon skickat bud till grannarna varefter infunnit sig Wilhelmina Blomberg från Bomarsund samt något senare Selma Järvinen. Vid pass klockan en kvart före tio hade Otto uppgivit andan och vidgick Wilhelmina att hon då Wilhelm Johannes kort därförinnan velat tala med sin styvfader förbjudit detta av orsak att hon befarade att Wilhelm Johannes skulle verkställa sitt ofta uttalade hat att slå Otto Jansson.
Aktor Planting åberopade här å att i saken vittna Tjänarinnan Selma Järivnen, Poliskonstapel Georg Andersson, Agronom Artur Rosenberg och dennes hustru Fanny från Bomarsunds gård i vilken enahanda syfte Elvira Wilhelmina Jansson namngav Karl Lundgren och dennes hustru Hilja Lundgren, Skomakarhustrun Wilhelmina Blomberg, Torparen Oskar Sundlöv och hans hustru Ida. Skomakaren Johan Mauritz Keihänen ävensom Torparhustrun Maria Laakso alla från Bomarsund. Arbetarhustrun Viktoria Sjögren och Sjömanshustrun Augusta Mattsson båda från Prästö i Sunds socken. Bondehustrun Anna Andersson, Bondehustrun Anna Granlund och Arbetarhustrun Mathilda Gustafsson alla från Finby by i Sunds socken.
Vid fråga om jäv emot vittnena anmärkte Wilhelmina om Selma Järvinen att hon icke kunde godkänna Selma såsom vittne i målet enär Selma hos kronofogden Bergroth angivit saken. Härtill genmälde Selma att hon visserligen den 16 sistlidne April hos herr kronofogde Bergroth i Mariehamn angivit Wilhelmina Jansson för att hava förgiftat sin man, och även därförinnan för sin omgivning berättat sådant, men då kronofogde Bergroth vid angivelsetillfället sagt sig tidigare fått veta om saken ansåg sig Selma Järvinen icke såsom angivare.
Sedan hemställde aktor Planting den givda invändningen till Rättens prövning samt där antecknades att makarna Keihänen icke var i rätten kända och saknade prästbevis.
Selma Järvinen såsom angivare i saken varvid hon vidhöll sin angivelse och i allo återhämtade vad hon berättat vid det av kronofogde Bergroth verkställda förhör och polisundersökning samt tillade att Wilhelmina Jansson vid förenämnda av henne omtalade bakningstillfälle i Janssons torp på ett skilt ställe bakat en bulle som hon sade vara avsedd för Otto och frågat om Selma Jansson sett henne blanda något särskilt däri och då Selma Jansson svarat nekande hade Wilhelmina förklarat att hon satt dit sådana kryddor att mannen skulle bli rödbrusig. Vidare anförde Selma att då hon den 10 sist lidne mars vid tiotiden på kvällen kommit till Janssons torp hade Ottos bål och fötter ännu varit varma och oaktat tidigare nämnda dödslägret närvarande anmärkt att hans pulsar ännu icke upphört slå, hade Wilhelmina borttagit täcket från honom på det kroppen tidigare skulle kallna.
Vittnesförhör
1. Poliskonstapel Georg Andersson:
att vittnet på anmodan av Kronofogde Bergroth närvarit vid det den 17 sist lidne April av honom verkställda förhöret med Elvira Wilhelmina Jansson, men då förhöret "hållits på finska" vilket språk vittnet förstod dåligt hade vittnet icke kunnat uppfatta huruvida hon för kronofogde Bergroth erkänt sej hava begått ifrågavarande brott eller överhuvud gjort några bekännelser däremot kunde vittnet bekräfta riktigheten av den av Kronolänsman Planing verkställda polisundersökningen förda härvid upplästa och tolkat.
Släktkalas i Bomarsunds gårds gamla huvudbyggnad år 1911
Firandet av Fredriksdagen
Invid prosten Carl Henriksson sittande Arthur Fredrik Rosenberg med maka Fanny Rosenberg f. Lindholm
Fotografiet ingår i Tor Mattssons kompendium över den Granlundska släkten.
2. Agronom Arthur Rosenberg:
att Elvira Wilhelmina Jansson vid sina ständiga besök senaste vinter å Bomarsunds gård som meddelades av vittnet ofta beklagade sig över att det blev så tungt att livnära familjen då mannen låg sjuk och Otto var "lytt" i ena benet så han ej kunde förtjäna något, att vittnet nog på gården ägde färgämnen a olika slag, även grönt och att vittnet icke kunde säga huruvida av desamma förts något till Janssons torp, att Wilhelmina dagen innan mannen dog kommit till vittnet och bett om bräder till likkista samt häst till begravning för som då Otto snart skulle dö.
I anledning av vittnesmålet anmälde Wilhelmina att samtidigt som hon nämnda dag accorderat sin son Evert till sommardräng hos vittnet hade hon på morgonen på egen begäran bett om bräder till likkista och häst till begravning emedan vittnet då just skulle på längre tids resa till Helsingfors.
Arthur och Fanny Rosenberg
Vid denna tid arrendatorer av Bomarsunds gård
Fotografi ingående i boken Familjer och gårdar i Sund
3. Fanny Rosenberg:
då Elvira Wilhelmina Jansson en gång sedan hennes man legat sjuk i tre månader, hos vittnet beklagat sig häröver och förmenat att om sådant skulle hända henne hon skulle "hänga sig" och hade Wilhelmina härefter ständigt beklagat sig över mannens tillstånd, samt yttrat att han åt som en skogsmänniska, då Selma Järvinen alltid velat den sjuke väl i det hon ofta hos vittnet hämtat färsk fisk och annan tjänlig föda och fört det till Otto. Att vittnet en gång innan obduktionen av Ottos lik frågat Selma Järvinen huru hon vågat anklaga Wilhelmna för att ha förgiftat Otto sin man, hade Selma svarat, blott liket blev uppgrävt fruktar jag ej att sanningen kom fram i dagen och då visas att Otto dött av förgiftning och hade Selma förefallit mycket säker på sin sak.
4. Karl Lundgren:
bekräftade riktigheten i av kronofogde Bergroths undersökningsprotokoll i vad detsamma angick tillade vittnet att han ofta om kvällarna sett Selma Järvinen gå till Jannes torp.
5. Hilja Lundgren:
berättade i allt lika som föregående vittne.
6. Wilhelmina Blomberg:
att vittnet ofta om helgerna brukat sköta Ottos hushåll emedan hustrun varit sysselsatt i sin badstuga och hade mannen på tal om sin hustrus hälsa berömt henne. Omkring en vecka innan dödsfallet då vittnet frågat om mannens tillstånd hade han varit bättre och kunde äta igen. Så det "icke var hopp att han snart skulle dö", den 10 sistlidne mars hade vittnet åter på anmodan av Wilhelmina kommit till Janssons stuga genast efter frukost och sysselsatt med hushållsgöromål stannat där till vid pass klockan 4 på eftermiddagen. På morgonen innan vittnet kommit hade Otto ätit lite kött och potatis men under dagen lopp hade han endast kunnat förtära lite vatten och då vittnet vänt honom på annan sida hade han sett mycket dålig ut och med svag röst yttra: "jag är slut, jag är slut".
Efter erhållet bud om att Otto dött hade vittnet vid 10 tiden på aftonen infunnit sig i Janssons torp och samtidigt med henne Ida Sundlöv och Maria Laakso vilka den sistnämnda känt på mannens pulsar att den ännu slagit. Det oaktat hade Wilhelmina tagit bort täcket från hans kropp för att såsom hon sagt:
"liket skulle snarare svalna".
Finby ström, fotografi taget från gamla bron i nordlig riktning
Angående familjen Blombergs torp vid tiden för mordet kan sägas att det fanns strax intill det vi i dag benämner Lingonäs, alltså Sundlövs invid Finby ström.
Detta intygas av Oili Blomberg, vars man Edgar Blomberg var son till Väinö Blomberg som var uppväxt i torpet. Torpet är nedrivet för länge sedan och kvar finns endast rester av bosättning i form av rosenbuskar.
Sundlövs stuga, även benämnd Lingonäs, invid Finby ström
Fotografi ingående i boken Ålands bebyggelse i ord och bild 1963
Beboddes av Elis Sundlöv vars föräldrar var Oskar och Ida Sundlöv
Föräldrarna bodde vid tiden för mordet med största sannolikhet vid den plats i dåtida Persnäs som ännu i dag kallas Sundlövs gälan.
Sundlövs stuga i dag.
Fotografi taget från gamla postvägen
7. Oskar Sundlöv:
att emellan makarna Jansson rått vanligtvis ett gott förhållande, att deras son Wilhelm Johannes en gång för vittnet yttrat sitt misshag över att styvfadern "låg i sängen som en knoka" och ingenting uträttade.
8. Ida Sundlöv:
att Wilhelm Johannes en dag senaste vinter någon månad före Ottos död på tal om denne yttrat:
"man borde giva honom något och kasta honom i en knut det gamla skråvet och borde jag ställa så till att mor skulle komma på häktet så skulle Selma och jag få huset". En annan gång efter dödsfallet hade vittnet sett Wilhelm hota slå sin mor med kniv. Emellan makarna Janssson vilka vittnet väl kände hade vittnet städse iakttagit ett gott förhållande och hade avlidne Jansson ofta för vittnet framhållit att han hade en så bra hustru som skötte så väl om honom. I övrigt bekräftade vittnet Wilhelmina Blombergs berättelse om vad som förefallit vid dödstillfället.
Torpet Karongäla här benämnt Djupdal
Innehades av Oskar Virtanen vars hustru Lempi var dotter till Karl och Maria Laakso
Fotografi ingående i boken Ålands bebyggelse i ord och bild 1963
I min barndom minns jag att hit förde man skinkorna ifrån den nyslaktade grisen för bastupalvning.
9. Maria Laakso:
hade vittnet närvarit vid Ottos död och berättade därom lika med Wilhelmina Blomberg.
10. Viktoria Sjögren:
att hon en dag senaste vinter besökt Otto och hade denne därvid yttrat att sonen Wilhelm Johannes föregående natt varit mycket svår i det han hotat taga livet av alla där hemma och hade hustrun beklagat sig över samma sak.
11. Augusta Mattsson: otydlig formulering
12. Anna Andersson:
att vittnet mellan makarna Jansson alltid iakttagit ett gott förhållande, men att hustrun brukat beklaga sig över sina söner främst Wilhelm Johannes.
Tilläggas kan att Anna Andersson var mor till Matilda Gustavsson, vars vittnesmål finns under bilden Övre Danels.
Gustav Emanuel Granlund och Anna Wilhelmina Rosenberg
Fotografi ingående i Tor Mattssons kompendium över den Granlundska släkten
13. Anna Granlund:
att vittnet en gång före senaste jul besökt Janssons torp varvid Otto framhållit sitt väl förhållande till hustrun
Danels i Finby, även kallad Övre Danels
Tidigare innehavare Verner Jansson och hans hustru Matilda Gustavsson
Matildas far hette Gustav Andersson
Fotografi ingående i boken Ålands bebyggelse i ord och bild 1963
14. Matilda Gustavsson:
bekräftade jämväl det goda förhållande emellan makarna Jansson och framhöll sonen Wilhelm såsom en "odåga" som blott gjorde illa.
Härefter anförde aktor Planting att då utredning emot Elvira Wilhelmina Janssons bestridande icke kunnat minnas att hon vid den av kronofogde Bergroths verkställda förhör skulle erkänt sig hava förgiftat sin man och något särskilt graverande emot henne under rannsakningen icke heller inlupit, ansåg aktor sig i sakens nuvarande läge icke kunna emot Elvira Wilhelmina Jansson vidhålla sitt straffpåstående och framhöll i detta sammanhang att han föranletts häkta Wilhelmina dels på grund av innehållet i kronofogde Bergroths protokoll och dels på grund av Provincialläkare Hornborgs definitiva utlåtande. Dock enär under rannsakningen inlupit åtminstone indicier på att Wilhelm Johannes Jansson i förevarande fall var den brottslige samt vidare utredning i saken ännu kunde vinnas anhöll aktor Planting om uppskov i målet för att få härtill kallad Wilhelm Johannes Jansson som farit utrikes på en längre sjöresa.
Sedan målsägande Matilda Eriksson ej sagt sig hava att något tillägga samt Elvira Wilhelmina Jansson anhållit att bli försatt på fri fot tillsades vederbörande avträda medan i Häradsrätten fattades följande beslut:
Beslut
Jämte de i Häradsrätten på grund av undersökningens resultat anser sig inte tillsvidare böra hålla Elvira Wilhelmina Jansson fängslig och hon fördenskull försättas på fri fot anstår på anhållan av aktor Planting medddela vidare åtgärd i förevarande mål till nästa i tingsslaget infallande Lagtima ting och tredje rättegångsdagen eller dessförinnan på anhållan av aktor utsättande Urtima ting, då allmänna åklagaren i tingslaget åter äger anmäla målet till fortsatt behandling samt sakägarna tillstädes komma å upprop som från klockan nio förmiddagen i Rättens förrum avvaktar bör Selma Järvinen själv och Matilda Eriksson personligen eller företrädd av laga ombud om hon önskar i saken vidare hörd bliven, men Elvira Wilhelmina Jansson vid henne nu förlagt hämtning låta allmänna åklagaren inkalla Wilhelmina Jansson vid sagda rättegångstillfälle personligen i saken höras varjämte Elvira Wilhelmina Jansson lämnar öppet att om hon det önskar därtill såsom vittne i målet inkallas makarna Keihänen försedda med utredning om deras goda frejd. Förkommer målet till behandling vid Urtima ting skall aktor i god tid därom underrätta vederbörande sakägare.
Obduktionskostnaderna i saken fyritofem mark.
I fortsatt avseende ålägges Elvira Wilhelmina Jansson att utbetala sina härvid avhörda vittnen.
Elvira Wilhelmina Jansson återförpassas till Kastelholms häradshäkte för att därifrån omedelbart sättas på fri fot.
En fråga som troligtvis aldrig får sitt svar, emedan de som visste är döda, är: var fanns Otto Janssons torpställe i Skarpans?
Om man ser till vittnenas utsagor kan man eventuellt ringa in platsen. Eftersom flera av vittnena fanns boende i trakten invid Finby ström, tyder det på att i denna omgivning fanns torpet. Vi har vittnen som med säkerhet bodde invid Sundlövs stuga, benämnd Lingones, exempelvis Wilhelmina Blomberg som bodde invid Finby strömsbron och hon besökte nästan varje dag Otto och skötte om honom emedan Mina hade sina bad- och kopparkunder att ombesörja. Ett par familjer som vittnade bodde i södra Finby, invid Lundgrens och Danels. Patronen på Bomarsunds gård vittnar om att Mina titt som tätt sprungit in hos dem och beklagat sig över sin sjuka man som inte kunde arbeta.
Med allra största sannolikhet är detta en del av området för den torpbosättning som fanns etablerad runt Bomarsunds gård vid förra sekelskiftet.
Dessutom fanns ett antal backstugor i omedelbar närhet av gården där pigor och drängar bodde.
Det kan även vara möjligt att detta är Janssons torp. Platsen är belägen några hundra meter öster om Bomarsunds gård. I min barndom kallade vi stället för Tuomolas.
Lantmäteriverkets karta över Bomarsundsområdet av år 1885. I väster ser man Finby ström.
Här finns de olika torpen utsatta och dessa var med största sannolikhet även gällande 1911.
Invid Bomarsunds gård finns även "statskarlsbostäderna", vilka finns kvar ännu idag.
I juli 2020 har Ingrid Eriksson, tillsänt mig en bild av Elvira Wilhelmina Janssons efterlämnade koppningsverktyg. Ingrid är sondotterdotter till Wilhelmina "Mina" Jansson, uppväxt på Åva i Brändö.
I de tidigare rättegångarna emot "Mina" då hon var anklagad för medhjälp till fosterfördrivning av hennes dotters väntade barn, berättades i förhören att hon bedrev en massageverksamhet i Skarpans benämnd "gnidning". Mina hade i sin badstuga denna verksamhet och antagligen även bastuverksamhet samt koppning. Koppning var en gammal metod att som det sades minska på blodtrycket hos "patienten" för att därigenom påverka hälsan i gynnsam riktning. Man snittade ett litet sår med något vasst och sög sedan bort blodet med de på bilden medhavda hornen.
Förpassat i Godby den 16 mars år 2020
Johan G. Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar