Djävulsdansen "på Bomarsund"

Djävulsdansen
Oljemålning av Tage Wilén 1976


Denna bild illustrerar en händelse ifrån bomarsundstiden och föreställer djävulen i klädnaden av en ståtlig dansör som är i färd med att dansa ihjäl en stackars prästfru. Vi ser den ditkallade hammarlandsprosten Sadelin samt två av de fyra spelmännen som spelade så att blodet trängde ur ur vänstra handens fingertoppar. Ja så är berättelsen när vi är inne i "Det glada 1840-talet" i Skarpans som man då benämnde området.

Då jag för en tid sedan i dagspressen, närmare bestämt den 22 augusti 2019, läste om att ett entusiastiskt gäng ämnar sätta upp en opera om händelsen beslöt jag att titta lite närmare på vad det egentligen var fråga om. Jag har ju ända sedan barnsben hört talas om detta och berättelsen har levat i folkmun i min hemby Finby som är grannby till Bomarsund och fästningsområdet.

Artikel i tidningen Åland
Djävulsdansen blir opera 2022

Djävulsdansen sattes ju upp som sommarteater år 1970 och uppfördes inom Notviksbasens murar strax intill huvudfästningen i Bomarsund. Den sattes ytterligare upp som teater och spelades i den gamla telegrafen "Stansn" på Prästö.

Vad finns det då skrivet om händelsen och vad stöder teorin om att det var en djävulsdans? Jag har i min bokhylla ett antal böcker och tidskrifter som kan ge ledtrådar och bringa klarhet i alla de olika uppgifterna som stundom motsäger varandra. Var det verkligen prostinnan Agata Sophia Andström-Sipelius som var objektet för den dansande kavaljeren eller var det en annan prästfru Magdalena Sofia Stadius-Forsström det var frågan om? Har här skett en förväxling mellan prästfruarna som Agata Sipelius fick bära hundhuvudet för hela livet tills hon dog i Nådendal år 1882?

Vid genomgång av till  publikationen "Finlands svenska folkdiktning II" insända skrönorna skall det visa sig att denna typ av berättelse återfinns i hela Svenskfinland och i slutet av denna blogg kommer jag att publicera en del av dem.
Min teori är att vid denna tid uppstod olika religiösa samfund som alla hade det gemensamt att skrämma de unga flickorna bort ifrån dansbanorna alldeles som man även skrämde barnen med "brunnsgubben". Dansen och i synnerhet valsen var djävulens påfund och fiolerna hans instrument. Senare tillkom även dragspelet i hans orkester.

Men vi skall se vad "Den fridsamme" redaktör Axel Danielsson på tidningen Åland har kommit fram till.

Tidningen Åland av den 14.10. 1931

Till tidningen inkommer en insändare benämnd "Dansen på Bomarsund" med signaturen "Mulle"
På redaktionen sitter den då rutinerade sundsbördige redaktören Axel Danielsson och läser vad där står. Texten är lyrisk och mycket omfångsrik, insändaren upptar en kvarts tidningssida. Vi får läsa hur livet var  i Skarpans denna tid. Att rubriksättaren använder "på Bomarsund" i stället för i Bomarsund visar hur man redan då såg på händelsen, ett spektakel och en teater, ja man säger ju på Broadway, på Dramaten, på Folkan osv.

- Men innanför fästningens murar sover man ej. Där brusar livets sorglösa ström. Där flödar vinet i glada lag, där ljuda skratten. Ty i natt skall det bli bal, en stor bal, till vilken även alla ståndspersoner från Ålands bygder blivit bjudna. Och i natt skall det dansas såsom det aldrig förr har dansats på Bomarsund.
- Men hon allena måste sitta hemma, och därför gråter hon, den vackra prostinnan.
- Oo nu börjar dansen och jag får inte vara med, det passar ju inte för en prostinna, gråter hon!
- Jag beklagar den dag du kom som prostinna till detta hus säger prosten!
- Men följ då ditt hjärtas maning och far till dansen på Bomarsund!
- Jag vill inte ställa mig i vägen för ditt hjärtas lycka säger prosten, halvgråtande.

Det höres ett sorl genom balsalens vimmel. - Nu kommer hon, prostinnan! Höga leverop och rödvinsglasen höjes mot taket. Utan henne har vinet ingen smak, hon är vacker hon är ung.
Skål för henne, skål för den vackra prostinnan!

Mitt i karlskocken står han den vackra och ståtliga okände gästen.
- Kan någon av herrarna säga vem av damerna dansar bäst här ropar han?

Då pekar alla på prostinnan. Han bjuder upp henne och nu följer en dans som aldrig har dansats på Åland förr. Men ensamma får de dansa för alla vill se det vackra paret. Nu dansar de snabbare och snabbare och spelmännen ökar takten, de kan inte sluta.

Efter en lång tid börjar folk undra vad som sker. Skall de aldrig sluta? Spelmännen försöker sluta men det går inte. Man skär av fiolsträngarna men musiken fortsätter. Hans arm runt hennes midja är som en stålarm. Folket blir som förlamat, vad skall vi göra? Det här är ju rena helvetet! Skjut honom ropar någon! Kan ni se på hur han dödar en kvinna! Ni stolta krigsmän från Petersburg gör någonting!

Nej mäktigare män än ni behövs här, endast en myndig präst kan göra något. Var är prosten? Man sänder bud till sundsprästen men han vågar inte komma. Man rider i sporrstäck till Saltviks prästgård och det visar sig att prosten Sipelius redan är på väg till Bomarsund. Väl inne i danslokalen förlorar mörkrets furste sin makt. Han kastar den halvdöda kvinnan till golvet och försvinner i skepnaden av en hund.
Ja, så lyder i korthet denna berättelse av signaturen "Mulle".
Denna insändare skulle bli startskottet till det vi har i dag, den omtalade Djävulsdansen.
Och det var här det började gå fel och sagesmännen kom in på fel spår.

Redaktör Axel Danielssons skildringar av livet i hemsocknen Sund

Insändaren får redaktör Danielsson att fundera. Var det verkligen så här det gick till? Jag måste nog taga reda på mera funderar han. Och det gör han med besked.
Den 21 maj år 1932 kan vi läsa följande artikel med rubriken:
Dansen på Bomarsund. Vad en gammal Ålands-dam har att berätta.
(Damen hette Lovisa Lindgren och hennes mor Maria som kallades "gamla Baba" och dog 1909)

Redaktör Danielsson skriver bland annat.
- Berättelsen om balen har fortlevat från generation till generation, varför det kan vara förklarligt att enskilda detaljer i det påstådda händelseförloppet i någon mån variera i våra dagar.

Undertecknad var för någon tid sedan i tillfälle att sammanträffa med en mycket till åren kommen dam, vars moder var bosatt i Bomarsund. Hon berättade livfullt om den av Mörksens furste gästade balen och gjorde gällande att berättelsen i tidningarna i grundväsentliga detaljer avvek från vad man i tiden ansåg vara sanningen om själva tillgången.

Redaktören hänvisar så till en artikel som skildrade bomarsunds-balen och som hade ingått i Finlands svenska folkdiktning II med rubriken Djävulen och det skulle visa sig att även den gamle damens berättelse var till en del avvikande. Här står följande:

"Pastorskan F" dansade gärna och dansade utomordentligt väl. Vid en större danstillställning i Bomarsund inträdde plötsligt i danslokalen en främmande herre. Han tog reda på vilken av damerna som dansade bäst, och då man upplyst honom om att det var pastorskan F. bjöd han genast upp henne till en vals. Då de övriga slutat, fortsatte allt fortfarande. Man bad spelmännen att upphöra spela,men ve, detta kunde de ej utan fortsatte att spela mot sin vilja. Då insåg man att det ej stod rätt till med den främmande herrn. Någon tog en kniv och avskar fiolsträngarna men musiken fortfor att ljuda. Nu tvivlade ingen på att de var "hin håle" själv i egen hög person som hedrade festen med sin närvaro.

Pastorskan var nära att förlora sansen men den onde fortsatte. Då kom någon på att kyrkoherden S. i Hammarland ägde en särskild förmåga att fördriva djävulen och hans anhang. Bud skickade efter honom. Hela natten hann nästan förflyta innan kyrkoherde S. anlände. Nu var prästfrun mera död än levande. Prästen gick till fönstret och stack ett hål i fönsterbläcket och med en kort bön bad han djävulen att försvinna genom hålet. Pastorskan F. hämtade sig småningom och lovade att aldrig dansa mera.

Kyrkoherde P.U.F. Sadelin


Ja så långt artikelns första del. Redaktör Danielsson fortsätter med att den 1.6. 1932 skriva följande:

Artikeln fortsätter med intervjun med den gamla vithåriga damen, vars mor hade bott i Bomarsund vid tillfället.
- Ja det gick livat till i Bomarsund denna tid sade hon.
- Det stod i den första insändaren att man kallade på Sunds prästen men det stämmer ju inte. Det står även att man kallade på Saltviks präst, prostinnans man, men det stämmer inte heller för han var ju med på festen. Det stämmer inte heller att det var han som fick djävulen att försvinna utan det var prosten P.U.F. Sadelin i Hammarland som också var närvarande i Bomarsund denna kväll och som snabbt kunde komma till platsen. Han stack inte heller något hål i fönsterblecket utan sade: Jag säger dig i Herrens Jesu Kristi namn att du stiger ut härifrån antingen du är av djävulen eller av Gud! Genast försvann Hin Onde och var som bortblåst. Prostinnan föll handlöst till golvet. Hon var som förlamad och damen visade med uppsträckta armar hur prostinnan hade legat på golvet förstelnad.  Att djävulen skulle sprungit ut i skepnaden som en hund var inte heller sant.

Hon berättar vidare att spelmännen var fyra till antalet nämligen Matte Movalsson kallad "Dunder Matte" som spelade basfiol, på fioler spelade Kalle Sundman, torpare under Postens i Finby, Zetterström från Saltvik och Melander som var magasinsförvaltare i Kastelholm. Jag har själv otaliga gånger pratat med Movalsson om händelsen. Men det vet jag att Zetterström blev vindögd, Melander likaså, Movalsson och Sundman fick krokiga fingrar för hela livet. Inte heller prostinnan slapp undan. Hon hade vridna händer och fick aldrig mera se sin hälsas dagar. Detta berättade också Nabb- Eva i Saltvik för mig i tiden. Det kan hända att någon tvivlar på saken men min mor har som sagt berättat det för mig. Gamle skomakaren Karl Ekström som dog i Mariehamn talade också en gång med mig därom och han hade hört berättelsen av en gammal man som var ung pojke den tiden och befann sig på skjuts till Bomarsund samma hatt balen försiggick.

-Min mor berättade också att det var en hemsk stämning i bygden efteråt. Den hemska balen var det allmänna samtalsämnet den tiden.
- Vilket år kunde det ha varit frågar redaktören?
- Det är mer än jag kan säga men måhända på 40-talet. Man sade att livet där nere då stod i all sin glans och att man förde ett sådant liv att Gud inte kunde tillstädja det.

Till ovanstående är emellertid ännu något att tillägga inflikar den kloke redaktören. Efter närmare forskningar kommer han till följande slutsats:
En närmare undersökning ger nämligen vid handen att det inte är så alldeles säkert att det var med prostinnan Agata Sipelius som Hin Onde svängde om i balsalen i Bomarsund.

Det har gjorts gällande skriver han att den dansanta pastorsfrun skulle varit sedermera prostinnan Magdalena Sofia Forsström, vilken var dotter till Jomala-prosten Stadius.

I det i början anförda citatet ur Finlands svenska folkdiktning talas också om pastorskan F. och även från andra håll ha vi erfarit att det skulle varit just hon. Fru Forsström var född 1800  i Halikko, där hennes fader var kapellan och flyttade till Åland 1812 då fadern blev kyrkoherde i Jomala. Hon ingick senare äktenskap med pastor Forsström som avled 1873 som prost och kyrkoherde i Saltvik. Änkan flyttade sedan till Åbo. Hon avled 1879.

Prästmän på Åland under 500 år, författare Bjarne Henriksson

Enligt Henriksson skulle Ulrik Magnus Forsström varit född 4.7. 1796 och varit kaplan i Geta år 1832, vice pastor där 1837 och pastor från den 13.6. 1843. Han blev sedan kyrkoherde i Saltvik år 1845 och prost där 1855. Han var gift med Magdalena Sofia f. Stadius som var dotter till kyrkoherden i Jomala.
Henriksson skriver: Sägnen påstår att det var Forsströms hustru som spelade en av huvudrollerna i den s.k. djävulsdansen i Bomarsund.

Publikationen Åländsk odling 1994

Ingående i en serie artiklar om Bomarsund finns här en berättelse om Djävulsdansen av den då välkände sundsguiden Holger Eklund ifrån Persby. Han farfar hade berättat för honom om denna tid och han hade även vistats i Bomarsund.

Dansen på Bomarsund
Eklund berättar följande: Då en ny garnison soldater avlöstes av en ny från St. Petersburg brukade man hålla en fest. Den här gången skulle det vara maskerad på överste Grunts villa som var stor och passlig för detta ändamål och flickor och pojkar från bygden var inbjudna.

Den 3 augusti år 1842 så var ingen av de åländska prästerna hågad att komma till Bomarsund och dricka champagne och vodka men däremot en prästfru, Saltviks unga prostinna Agata. Hon var 23 år yngre än sin man Karl Detloff Sipelius och att bo på en prästgård tillsammans med en så gammal man var inte alltid så roligt för en ung kvinna som Agata. Hennes man ville inte att hon skulle fara till Skarpans den här kvällen men Agata tog ingen notis om mannens förmaningar.

( I boken 500 prästmän på Åland, sägs det att Sipelius var född år 1787 så han var vid tillfället 55 år gammal)

Nu berättar han om dansen och här följer berättelsen ungefär samma spår som övriga berättelser. Men Eklund berättar att man på den tiden inte bjöd upp som man gör nu utan skriver en biljett som inbjudan. Han berättar även om de fyra spelmännen och intressant är att han berättar att det fanns även en femte spelman i laget, Johan Emil Lindström från Svensböle. Denne Lindström anade oråd tidigt på kvällen och går hem. På så vis skulle den fiol som ännu påstås finnas inom svensbölesläkten inte varit med om Djävulsdansen utan klarat sig från skador. Även Eklund berättar om budet till Sunds prästgård och informerar om att prästen där hette Karl Hellfors. Att det var prosten Sadelin som sedan körde ut djävulen följer andra berättelser.
Att dansen skulle skett på överste Grunts villa är en nyhet som ingen tidigare berättat om. Att den främmande dansande herremannen Djävulen försvann ut som en hund påstår Eklund.

Husgrunder vid Grunts trädgård i Bomarsund

Men Eklund har sina dubier. Var det en komplott uppriggad av prästerskapet för att få kvinnorna på bättre tankar? Hade man avtalat med spelmännen? Ville man ge den danslystnaste av alla kvinnor en minnesbeta? Under denna del av 1800-talet var det inte passande i synnerhet för en prostinna att jämt och ständigt springa på danser.
Man hade lejt en kraftig man en rysk officer som maskerade sig till djävulen. Det var ju maskerad. Men Eklund kommer med en märklig uppgift, året därpå år 1842 tar Sipelius avsked av sin kyrkoherdetjänst i Saltvik, det blev för mycket prat i bygden om den märkliga dansen som hans hustru hade varit med om. Att han gick ur tiden sex år senare stämmer inte emedan han dog 1843. Men fru prostinnan beträdde aldrig ett dansgolv mera under sin livstid.
Eklunds uppgift att det var Johan Emil Lindström kan inte stämma emedan han föddes år 1840.
Det måste varit Johan Erik Lindström dvs. Svensböledagbokens författare. Han dog 1866.
Eklund benämner pastorskan även som Agate men hennes namn var Agata.

Ja, vad är sanning, var det prostinna Agata Sipelius eller "pastorskan F". Sophia Forsström som dansade Djävulsdansen? Och var det ett påhitt av prästerskapet som hade hittat en gammal legend de här iscensatte? Vi får komma ihåg att denna tid var människorna mycket vidskepliga. Spökhistorierna avlöste varandra. Detta framgår tydligt i de av folk insända historierna till de ofta denna tid utkommande bokutgåvorna. Och en annan fråga. Var i Bomarsund var denna bal? Sagesmännen pekar inte ut någon plats. Uppgiften om att det skulle varit vid Grunts villa kommer vad jag förstår ifrån Holger Eklund. Han kan även förvånansvärt datera festen till den 3 augusti år 1842, den uppgiften finns ingen annanstans. Vi skall se vad man säger i följande berättelse.

Åländsk folktro
Skrock och trolldom
Renvall 1890


En egendomlig djäfvulsuppenbarelse berättas i äldre tider ha inträffat på en holme i Sund, där ungdomen brukade roa sig med dans.
En natt var dansen som vanligt i full fart, och om man hade gått för långt eller hur det må ha varit, nog af den onde infann sig som en fin kavaljer och frågade, hvem af fruarna vore den vackraste. Sedan han blifvit visad till den mäst firade, bjöd han upp hänne till en vals. Och nu bar det af i en hvirflande fart. Damens kängor blefvo utslitna men allt ännu gick dansen i sprumpfötterna, tills man slutligen fick bud till en präst som kom och befriade dan stackars kvinnan.

Åland
Dess natur, folk och minnen
M.R. (Roslin)
Helsingfors 1888


Prästö kan vara stolt öfver en vacker natur. Alléer och parkanläggningar förskönade fordom platsen. Ännu finnes något däraf i behåll. Synnerligen täck är en liten holme så nära Prästö, att endast en bro ledt dit öfver. Denna holme kallas af befolkningen ännu i dag Bodiscos holme.

Härom förtäljes att en mycket rik hög rysk militärperson utmärkte sig för den slösande prakt med hvilken han omgaf sig. För att göra lifvet angenämt för sig och andra anordnade han lustpartier, hvilkas mål i synnerhet var den lilla holmen.
Hit samlades Ålands ståndspersoner till baler och fester, hit förde allmogen alt hvad den kunde afyttra och fick riklig betalning.

Rysk karta över Bomarsunds fästningsområde. I bildens mitt ser vi Bodiscos holme eller även benämnd Arrestantholmen. Mitt emot på Prästösidan den helt försvunna prästöbasen.
Detta var platsen för de populära balerna och festerna under fästningens glansperiod.
Bilden av kartan ingår i boken Bomarsund av Örjans, Robins och Skogsjö

Text på sid 55 i boken om Bomarsund:
- Det är inte osannolikt att en resande anno 1853 av schäsens åländska kusk just här får höra om en händelse som skall ha inträffat 1842 och i folkmun blivit till en djävulsdans. Grundten hade haft besök av självaste Hin Håle. han kom i skepnaden av en hög officer och meningen var att dansa livet ur unga vackra präsfrun från Saltvik.

Vi skall återkomma till redaktör Axel Danielsson.
I denna bok finns en lång artikel om händelsen Djävulsdansen och den följer i långa stycken den insändartext vi läste i början. Men det skulle visa sig att Danielsson har något intressant att förmedla.'

Han skriver följande: Sedan sign. för många år sedan publicerat en epistel på "dansen på Bomarsund" enligt den gamla damens berättelse hade jag nöjet att genom mellanhand mottaga följande intressanta bidrag till "danshistorien" av en apotekare i Österbotten, som var dotterson till "den dansanta prostinnan" alltså Agata Sipelius.

Apotekaren skriver: -Saken är den, att min mormor prostinnan Agata Sofia Sipelius, född Andström, som i många år, jag tror i årtionden, bodde i Nådendal och även dog där år 1882, var en kry gammal dam i min ungdom.

Sida ur Ancestry Geny
Agata Sofia Andströmer
Född den 31 maj 1810 död den 8 mars 1882 i Nådendal

 Mycket bekant var familjen Sipelius med prostfamiljen Stadius i Jomala, men någon släktskap hörde jag ej talas om dem emellan. Då man i historien låter den dansande damen både vara sjuk och med vridna händer, så måste vi låta Agata slippa ifrån det där. Jag kan inte påminna mig, att hon haft något fel på händerna. Vad gumman hade, så var det mycket långa och litet förnäma fingrar och händer.

Magdalena Sofia Eliasdotter Stadius
född den 11 maj 1800 död den 9 juni 1879 i Åbo
Vissa uppgifter ger vid handen att Magdalena skulle dött i Saltviks prästgård, se Familjer och gårdar i Saltvik. Detta skriver även Axel Danielsson som noterar att hon dog i Saltvik Kuggböle. Hon vistades nämligen både i Åbo och i Saltvik Kuggböle.


Axel Danielssons artikel fortsätter:
Ville därför nästan tro, att det var Magdalena Sofia Stadius, sedermera prostinnan Forsström, som var den dansande damen. Mormor Agata var en frisk och mycket trädgårdsintresserad fru, som så gott som levde av att hyra ut några rum i Nådendal och sälja de blommor, som hon odlade i sin trädgård, åt badgästerna. Vi barnbarn minns alltid henne som en mäkta sträng fru. Gumman kom alltid, med en viss respekt med sig till Töfsala, där min fader var pastor i 12 års tid.

Alltså den gamla damen i min intervju hade förväxlat de båda prästfruarna. Att det skulle varit pastorskan Forsström stödes också av en kort skildring av dansen i "Finlands svenska folkdiktning" i vilken damen benämnes "pastorskan F".
Förväxlingen underlättades troligtvis av att båda hette Sofia och båda var prostinnor.

Boken Kring Bomarsund av Martin Isaksson

Denne klarsynte och humoristiske författare tar även upp Djävulsdansen i Bomarsund.
På sidorna 100-103 berättar han inlevelsefullt och intressant om händelsen.
Han skriver: I Holger Eklunds version utspelades denna händelse kvällen den 3 augusti 1842 på en bal hos Grunt i Skarpans. Bland spelmännen skulle ha funnits den dagboksskrivande svensbölebonden Lindström. I så fall är det dock högst märkligt att Lindström inte med ett ord nämner händelsen fastän han har anteckningar både om den första och andra augusti det aktuella året, men ingenting av vikt att notera de följande dagarna.
Journalisten Axel E Danielsson - signaturen " den fridsamme - anger dock inte Lindström som spelman på djävulsdansen.

Finlands svenska folkdiktning II
Sägner utgiven av V.K.V. Wessman

Här återfinner vi den tidigare relaterade sägnen om "pastorskan F" som no: 3, och hennes dans med djävulen.


Insänt ifrån Dagsmark
Till en danstillställning skulle en gång den lede själv infunnit sig. Sedan han uppmanat spelmännen att spela en viss valsmelodi gick han och dansade med en flicka som dansade bäst, och hon var för övrigt också den fåfängaste. De dansade och dansade. Spelmannen kunde ej upphöra att spela. hennes fötter lämnade blodspår när den dansade fram i rasande fart över golvet. Slutligen lyckades någon skära av strängarna på fiolen, men flickan sjönk död till golvet. I förbittringen gjorde Hin en volt, slog fotsulorna i taket och blev hängande med huvudet nedåt, medan alla skyndsamt lämnade dansstugan . Genom att strängarna avskuros, blev förtrollningen bruten, vilken var orsaken till den ledes förbittring.

Insänt från Paipes
Det var en flicka, som förde sådant ogudaktigt leverne. Jämt skulle hon springa på danser och fjäsa med pojkarna. Så drömde hon en natt, att om hon ännu skulle dansa en vals, så skulle hon dra olycka över sig. Den drömmen liksom skrämde upp henne, så att hon inte dansade på lång tid. Men så hände det en gång, att det var dans i granngården, och då kunde hon inte låta bli utan gick dit och dansade. Så bjöd en främmande karl upp henne till vals och de dansade ut genom fönstret och man har inte sett av den flickan mera.

Insänt från Bromarf
En flicka i Bromarf kallades för Dansan-Klara, för att hon var så yr efter att dansa. Så en gång var hon igen på dans, och då kom en

fin herre in och bjöd henne att dansa och dansade med henne så länge tills ho dog. Och det var "dödsvalsen", och den lyder:

Huj, huj, aj, aj ja.
Var det du eller var det jag, Som gick i dansar-na-na?
Var det du eller var det jag,
som tappa vantar-na-na?

Insänt från Rejpelt
En gång kom fanen på en dans, men ingen kände honom och han dansade med pojkarna men inte med flickorna, fast de ville dansa med honom. Till slut så kom en flicka som var högfärdig och med henne dansade han så länge att skinnet föll av fötterna hennes, och då gissade de vem den där karlen var, som hon dansade med. De foro då efter prästen men han fick inte bort honom De foro sedan efter en annan men han fick inte heller bort honom. men slutligen foro de efter en tredje präst och då han kom, så stack han ett hål med en knappnål i fönsterblyet och sade: " Är det folk så får han dansa är det fan så ska han ut" Då for fan ut.

Insänt från Kvimo
En gång kom en fin herre på en danstillställning och frågade vilken av flickorna som dansade bäst.
En steg fram och började dansa med herremannen. De dansade och dansade med allt större fart och dansen tog icke något slut. Flickan kunde ej sluta dansa och spelmannen ej sluta spela. Slutligen såg man att blod började flyta ifrån flickans kilaskor ( eller svartskor som de också kallades) Då skar man av strängarna på fiolen så att musiken upphörde, och först då kunde flickan stanna. Då man sedan började se närmare på herremannen, såg man att hans fot var en hästfot.



Dansat i Godby den 4 september år 2019


Johan G. Granlund