Sunds FBK
Brandkårshuset i Finby år 2015
I varje åländsk kommun finns en frivillig brandkår och i vissa t.o.m. två, ja en gång fanns det tre kårer i Jomala.
Att det på Åland är så stort intresse för denna beaktansvärda helt frivilliga verksamhet som än i dag drar så stora skaror med ungdomar till sina aktiviteter måste anses beundransvärt. Jag kan inte tro att det någonstans i hela världen finns något liknande. Må vara att det är mest pojkar och män som sysslar med detta men ändå, helt fantastiskt! Det belyser den åländska mentaliteten.
Branddepån i Finby år 1984 och såsom jag minns den från 1950-60-tal.
Det var hit som kommunens ungdomar drog sig varje torsdagskväll, efter att "Hesa Fredrik" hade vrålat ut sitt brölande.
Sunds FBK, historik åren 1934-1984
I denna publikation på 26 sidor får läsaren en mycket ingående berättelse över kåren, dess iniativtagare samt olika verksamheter under åren. Alla kårer på Åland har ganska likartade berättelser.
Historiken är sammanställd och författad av den oefterhärmlige och drivne stilisten
Karl-Anders Lindholm i Högbolstad. Synd att denne man lade bort pennan, det var alltid en fröjd att läsa hans alster.
Jag refererar här till en intervju Karl-Anders gjorde med Gunther Karlsson i Sund Kulla och inspelningstekniker var Edgar Johans.
- Under 1934 verkade tanken om bildande av frivilliga brandkårer på Åland bli allmän. Varken kommunala instanser eller andra myndigheter hade sitt finger med i spelet, utan tanken växte helt enkelt fram och mognade på privat initiativ.
- Brage Forss och handlanden i Finby, Willehard Mattsson stod som initiativtagare till Sundskåren, men troligt är att kronofogden, sedermera försäkringsmannen Ruben Kalm i Tosarby, samt bonden Einar Sundman i Finby hade ett avgörande inflytande över kårens bildande.
Efter inledande mötesförhandlingar kom så kåren att bildas på ett möte den 7 juni år 1934. Förvånande var att man från kommunens sida hade bristande förståelse för kåren men däremot fick man starkt stöd från brandstodsbolaget, andelsmejeriet, ungdomsföreningen och marthaföreningen.
Den första medlemsförteckningen innehöll 73 namn.
På årsmötet den 14 november 1936 diskuterades för första gången "anskaffandet av en automobil" vilken sedan kom att införskaffas 1937.
- Kåren hade en egen sångkör med Oskar Lindholm som körledare. Den uppträdde på fester och dylikt, vilka företrädesvis hölls vid Kastelholms slott men även på Klippan och även utsocknes. Som körens vicedirigent fungerade Anselm Sjöblad.
Gunther som för övrigt tillhörde körens första tenorer, minns att tenorerna hade för vana att inmundiga en eller annan punsch, för att som det hette "bättre klara höga C". Efter att en gång onödigt länge vistats tamburen läxades tenorerna upp av vicedirigenten. Tenorerna försvarade sig med ovanstående förklaring varpå vicedirigenten yttrade:
" Nå, det må så vara - men ni skall endast gurgla och spotta ut"!
Gunther minns även att man före brandsirenens och nuvarande alarmsystems anskaffande, kallade mannarna via de manuella telefoncentralerna. Dessa med sin person- och lokalkännedom kunde sedan kalla lämpligt hemmavarande folk till brandplatserna.
Brandbilen från 1958, den som jag minns då jag var med i brandkåren. Den kallades för
"Ryssen".
Gunther berättar vidare att: Vid olika tidpunkter under kårens uppbyggnad och även senare, har man från centralt håll försökt pådyvla kåren mera militärt betonad exercisutbildning, men dessa försök har från början varit dömda att misslyckas. Vid alla dessa försök har resultatet blivit en minskning av intresset för kåren, varför detta numera utlämnats.
Nu drar även bloggförfattaren sig till minnes ett sådant tillfälle. Det var för mig en så ovanlig händelse så det har fastnat trots att jag kanske var bara 4-5 år gammal. Man ställde upp sig i ett långt led och gjorde honnör för någon man från Mariehamn som kom till brandövningen.
Under Gunthers aktiva liv som frivillig brandman minns han fem svåra bränder i kommunen. Han hade under åren deltagit i de flesta kurser och innehaft alla poster inom Sunds FBK.
Brandbilen år 1984
Upp och nedgångar
Från 1939 t.o.m. 1944 finns inga anteckningar om kårens verksamhet, endast ett kort protokoll utan undertecknare. Detta av förståeliga skäl p.g.a. krigen. Under denna tid var många i kårledningen ute i krigstjänst och enligt skribenten får kåren vara glad över att den aldrig sattes på prov under de åren.
Även ett par gånger på 1950-talet uppstod svackor i verksamheten detta p.g.a. den stora emigrationen till Sverige och att många for ut till sjöss denna tid.
Men säges det i historiken, när "Ryssen" sedermera anskaffades 1958 uppstod åter ett uppsving och man kunde märka en föryngring. Och säger man, i förhållandevis rask takt har sedan såväl bilpark som övrig utruustning och materiel förnyats, så att kåren i dag håller god åländsk klass och tål jämföras med andra kårer.
Demonstration av handsläckare vid brand- och räddningsdagen i Sund den 26 april år 1981.
En person som här måste nämnas är Enzio Lindström från Svensböle. Han fungerade i början som kårens rustmästare och berättar att på 1940 och 1950-talen åkte han och grannen till brandstationen Paul Lindholm flitigt omkring i socknen och utförde pumpningar av olika slag. Ena gången gällde det en brunnspumpning, en annan gång en dikespumpning. Ett uppdrag av det mera spektakulära hållet var då landskapsarkeolog Matts Dreijer kallade på brandkåren för att spruta bottenslam från ett gammalt skeppsvrak nedanom kyrkan i västra Kyrksundet. Detta höll man på med i två dagar.
Under kriget kallades kårmedlemmar ut för vakttjänst i händelse av flyganfall. En del satt uppe i brandtornet och andra satt uppe på Djävulsberget i Bomarsund. En gång fick dessa faktiskt syn på ett par prickar som nog visade sig vara en synvilla, gasmoln och granatkrevader hade påverkat atmosfären.
Ett par stora bränder skedde under 1960-talet då de enstaka gårdarna Jyssböle och Gunnarsby brann ned till grunden. Undertecknad var faktiskt med vid Gunnarsbybranden och jobbade ända till midnatt.
Jag minns väl då brandalarmet gick. Bodde då i andelshandelns personalrum och det blev att hastigt klä om. Min klackring satte jag i byxfickan som lämnades hemma och då jag kom tillbaka på morgonen var den borta.
I socknen har många skogsbränder bekämpats. Undertecknad var med i Jyssböle bergen på 1960-talet. Brann gjorde det även i skogen i Högbolstad och Hulta.
Bland ladugårdsbränder kan nämnas Bomarsunds gård samt Nordlunds i Mångstekta.
Edgar Johans ordförande i styrelsen år 1984
Utbildning och övningsverksamhet.
Brandkåren är såtillvida en underlig verksamhet, emedan man utbildar och övar sig i ett arbete man hoppas slippa praktiskt utföra.
Man utbildar kårens medlemmar kontinuerligt i allt som rör modernt brandskydd.
Redan i januari 1935 anskaffades instruktionsböcker för brandkårister samt utsågs representanter till en ledarkurs. Under hela sin verksamhetstid har kåren bedrivit livlig övningsverksamhet, såväl i anslutning till branddepån samt ute i distrikten.
Ett pojkkompani beslöts bildas 1978. Denna juniorverksamhet ämnar man utöka i framtiden.
Torsdagsövningen är ett begrepp och en institution som vuxit sig stark i sundsbons medvetande. Det är få kårer i landskapet som så länge och så troget vårdat denna tradition.
Anskaffningar
Redan år anskaffades en motorspruta, detta efter att Ålands Försäkringsanstalt (numera Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag) beslutat att ge ett ekonomiskt stöd. Det var en Jehu no. 4. samt 100 meter slang. Dessutom beslöt ovannämnda bolag att dess tidigare utlokaliserade släckningsutrustning fick användas vid behov.
Vid årsskiftet 1935-36 invigdes den nybyggda branddepån. Byggherre var den i bygden kände mästaren Manne Mattsson från Delvik.
Den första brandbilen var en Chevrolet lastbil som år 1937 inköptes för 13.000 mark.
År 19 58 inköptes den ovannämnda Ryssen och den visade sig trots spefulla omdömen fullgöra sin uppgift länge och bra.
Efter ryssen fanns "Lapplandern" eller brandbil 2 som inköpts från Ålands Elandelslag.
Den ombyggdes helt och hållet av kårmedlemmarna själva.
Brandbilen som för närvarande år 1984 finns i depån är en "Fargo" från år 1970 och den har snart tjänat ut säges det.
Branddepån har i olika omgångar om och tillbyggts.
Vi återkommer till Enzio Lindström som berättar om den utrustning som fanns då han började som rustmästare.
- Det fanns två röda ämbar och tre meter tågvirke, ett spett och en yxa, en skruvmejsel och en trasig pressenning vilken användes som brandsegel.
Framtiden
Inom Sunds FBK kommer man i fortsättningen att hålla sig aktiva samt försöka hålla sig ajour med
utvecklingen inom brand- och räddningsväsendet.
Förr var brandkåren endast en "brandkår" men i dag en brand- och räddningskår som skall hjälpa till vid olika typer av olyckor och katastrofer.
Tanken är den att man skall specialicera sig inom kårerna med olika uppgiftsområden så att inte alla skaffar samma typ av utrustning. Sunds FBK skall inrikta sig speciellt räddning av olika slag och vid nyanskaffningar lägga tonvikten vid det.
Man har en juniorverksamhet som är mycket viktig för framtiden. Man har även bildat en damkommitté som hjälper till då det behövs.
Vi hoppas att Sunds FBK skall kunna existera i många generationer.
Kårchefer under åren
Brage Forss 1934 - 1949 Finby
Paul Lindholm , under Forss inkallelsetid Finby
Knut Lindholm 1950 - 1952 Svensböle
Erik Movall 1953-1954 Mångstekta
Knut Lindholm 1955-1956 Svensböle
Bo Meklin 1957-1963 Mångstekta
Pekka Lindström 1964-1971 Tranvik
Stig Dahl 1972-1982 Svensböle
Pehr-Anders Andersson 1983- Smedsböle
Rustmästare under åren
Tatu Virkunen Finby
Einar Sundman Finby
Paul Lindholm Finby
Enzio Lindström Svensböle
Bo Meklin Mångstekta
Jerry Johansson Svensböle
Antero Sandholm Tosarby
Ragnar Andersson Sundby
Övriga brandkårer på Åland
Fotografier från juni 2015
Östra Saltviks FBK
Västra Saltviks FBK
Jomala FBK
Gottby FBK
Hammarlands FBK
Eckerö FBK
Lemlands FBK
Lumparlands FBK
Föglö FBK
I en artikel i Tidningen Åland av den 12 november 2016 berättas om nyanskaffningar till den åländska brandkåren.
Två anbud har inkommit för ny släckningsbil till Geta FBK. Den gemensamma räddningsnämnden för rättningsområde Ålands kommuner förordar att anbudet från Veho Oy antas.
Också Sund står på turen att byta släckningsbil och här förordar man att ett anbud från Sala Brand Ab godtas.
Saltvik ska även byta tankbil och här beslutas att ifall kommunens fullmäktige upptar medel antas ett anbud från Scania Suomi Oy om 101.080 €
Den som under åren följt med den offentliga debatten på Åland angående de frivilliga brandkårerna kan konstatera att det är vänstern eller socialdemokraterna närmast som emotsätter sig den åländska frivilliga brandkårens verksamhet och i dag är dess mesta tongivande politiker före detta ledarskribenten på Nya Åland, Nina Fellman, numera kommunminister på Åland. Vänstern har en egenhet att ogilla allt som har med finsk frigörelse från Sovjet att göra. Det är nämligen så att de frivilliga brandkårerna på Åland har sin "rot och stam" ifrån hemvärn och skyddskår. Ur dess led härstammar i dag den åländska brandkåren. Detta kan man ha i åtanke.
I tidningen Åland läser vi för den 13 november 2017 följande.
Högsta domstolen sågar räddningslagen.
Bakgrunden är den att Åland Landskapsregering har initierat en sammanslagning av Räddningsverkets brandkår i Mariehamn och de frivilliga brandkårerna på fasta Åland.
Dessa dvs. de frivilliga brandkårerna på fasta Åland har mycket samvetsgrant skött denna verksamhet
på Åland. Detta sammanhållande kitt vill nu Nina Fellman, kommunminister förstöra. Hon och socialdemokratin i allmänhet kan inte tåla denna verksamhet som har sin rot och stam i skyddskåren, denna frivilligorganisation i Finland som mobiliserade unga män för krigstjänstgöring emot det kommunistiska Sovjet.
"Bränni oo" den 13 november år 2016
Johan G. Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar