onsdag 17 augusti 2016

Kvarnbo Gästabud i "ömsesidig anda"




                                                       

Jag är en av 15000 ålänningar som av det åländska försäkringsbolaget Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag blivit inbjuden till ett jättestort vikingagästabud, lördagen den 20 augusti, som hålles i Vikingabyn i Saltvik Rangsby. Förstås tackade jag ja och tar även en vän med mig. Vi är 4000 personer som tackat ja till inbjudan. Bussar med folk från hela Åland kommer till festen och jag själv stiger på buss nummer 1 i Godby.



                             

Vi kommer att bjudas på rökt fisk eller grillat kött med åländska drycker som släcker törsten.
Den karismatiske arkeologen Kristin Ilves som är ansvarig för utgrävningarna av Kvarnbo Hall, vilka sponsras av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag, kommer att föreläsa om:
- Tiden före Kvarnbohall,
- Åland som en del av ett nordiskt nätverk med nordiska hövdingar samt tiden efter Kvarnbohall
- Kristendomen gör sitt intåg.

Holmgers Hird visar vikingatida stridsteknik, spelmän underhåller och vi får testa yxkastning, pilbågeskytte och andra tidsenliga styrkeprov.




Gästabudet kommer att hållas några hundra meter från det stora hallområde som upptäcktes år 2012 av arkeolog Kristin Ilves och som nu för andra året grävs ut, nu i sin helhet.
Vikingabyn i Saltvik Rangsby har redan i många års tid hållit vikingamarknader som utvecklat sig till ett av nordens största evenemang i vikingastil. Marknaden leds av fornföreningen Fibula.

Det finns några vikingahallar i Skandinavien som redan är kända och nya upptäcks hela tiden.
Invid gamla Uppsala finns en sådan plats samt i Fornsigtuna vid Mälaren och i Sejre i Danmark.
Nyligen upptäcktes en vikingahall i Hagebyhöga, den s.k. Askahögen som man tidigare trodde endast var en gravhög. Upptäckten gjordes av forskare vid Stockholms och Umeå universitet.
Alla dessa kända hallplatser kännetecknas av en liknande planlösning som tyder på nära kontakter med varandra denna tid.
Dessa områden låg i en högstatusmiljö och innehades av någon kung eller hövitsman för orten. Hit uppbars skatterna, här hölls vår och höst de stora tingen då befolkningen under en veckas tid mangrant slöt upp för rådplägning, rättshållning samt redde ut mindre konflikter.





Inför resan beslöt jag att färska upp minnet lite vad gäller vikingatiden. Jag tog då hjälp av den mycket informativa boken "Vikingarnas stridskonst" av Lars Magnar Enoksen.

Själva vikingatiden brukar man benämna åren mellan 750 - 1050 eller för att vara exakt 793 - 1066.
Då man inte så mycket vet om vanligt folks vardag från denna tid men däremot mera om deras vilda stridskultur kommer jag att beröra detta ämne lite utförligare.




Vad innebar då uttrycket "viking"?
Ett vanligt uttryck i sådana sammanhang är att det är "omtvistat" men kan förklaras med att "gå i viking", en person som "drog ut i viking" vilket innebar en sjöburen resa som stundtals resulterade i krigiska övningar.
En del vill kort och gott förklara det med att folket som bodde vid vikar var benägna att göra dessa utflykter.
Det finns faktiskt en tredje version som skulle innebära att ordet viking skulle ha att göra med de avstånd så kallade veckosjöar ett roddarpar arbetade före avlösning.

Ovannämnda författare har inför publiceringen av boken studerat vikingatiden och dess särskildheter i 15 års tid. Han hade noga satt sig in i alla de olika kampsporter vikingarna utövade. Själv beslöt han att träna in de olika kampsporterna och detta renderade honom två svenska mästerskap i glimabrottning samt en nordisk titel i livtagsbrottning. Dessa kampsporter var en mycket viktig del i vikingens träning och uppbyggnad inför de kommande striderna.




Enoksen har gått igenom de flesta fornkällorna t.ex. Gesta Danorium av Saxo Grammaticus från 1100-talet. Han konstaterar att mycket av dagens idrott och lekar har sitt ursprung i just denna tid i norden. Vidare studerade han noga alla speciella uttryck av kampsportstermer, brottningsteknik slagsmål och stridstermer som använts under århundradena. Detta ledde honom till en större förståelse för de tekniker som blivit bevarade oförändrade under historiens gång. Författaren fann att den uråldriga glimabrottningen hade ett noga uttänkt träningssystem för utvecklandet av en krigares balans, styrka, smidighet, följsamhet, självdisiplin och kampvilja. Allt detta som en riktig viking behövde.

Vilka övriga källor har då Enoksen använt sig av?

Det finns en mängd källor att ösa ur skall det visa sig. En verkligt gammal urkund är sprungen ur den romerske historieskrivaren Tacitus hand från 100-talet e.Kr.

En annan källa är av den arabiske etnologen Ibn Fahlan som förmedlar nordbornas traditioner i fysik och envigstraditioner.
Den franske krönikören Dudo beskriver vikingarnas stridskonster i en poetisk dräkt.
Fuldaannalerna ger god inblick i hur nordborna betedde sig då de var på härtåg i Frankerriket.
I nordisk historiebeskrivning finner vi dansken  Saxo Grammaticus skildringar Gesta Danorumus samt Snorrre Sturlassons Heimskringla.
Från de isländska sagorna kan nämnas Egil Skallagrimssons Saga samt Njals Saga och Grettis den Starkes Saga.
Den färiske Sagan Heidarviga Saga, Kormarks Saga, Laxdölasagan, Orvar Odos Saga och Vigar-Glums Saga.
I Sverige finns Landskapslagarna, Hednalagen och gamla Lagsamlingar från Grågås och Jonsbok. Från Island Galuthingslagen.
Hirdskrå från Norge samt Vederlagen från Danmark. Alla dessa ger en bred information om de nordiska krigarnas stridskonst, moral och beväpning.
Till allt detta skall läggas Konungaspegeln från Norge som bevittnar om vapenövningar och den stridsattityd som behövdes.
Från Sverige kan vidare nämnas Konunga- och Hövdingastyrelsens litteratur som behandlar den unge ädlingens stridskonstlekar.




Svinfylking
I min bloggartikel om vikingarnas stridskonster från år 2015 har jag listat några uttryck som jag vill återvända till och delvis komplettera.
Vi ser här en bild av en svinfylkingformation. Vikingarna anföll inte i flock som vildar utan de hade ett mycket snillrikt system för indelning av de olika vapenslagen och uppbyggda som en plogformation. Namnet härleds från vildsvinets tryne som slår vilt till höger och vänster och som skär in sitt tryne rätt in i fienden. Svinfylkingen bestod av upp till tio-femton led som utökades för varje linje och skapade denna så fruktade bataljon.

Bärsärkar
Så kallades vikingarnas främsta och tappraste krigare. De stod i främsta ledet ja till och med framför det.

Hövdingamärket
Detta märke var en fana kopplat till hövdingen som står som föregångare till våra dagars nationsflaggor. Att vara i närheten av denna fana markerade mandom och mod. Då krigaren stod före märket stod man i direktkontakt med fienden. En slav kunde friköpa sig genom att visa stor tapperhet i striden. Den tidens ära och samhällsposition skulle alltid intjänas, den kunde aldrig ärvas.
Märket hade ofta olika adjektiva namn typ "Landödeläggaren"





Bärsärkarna var som sagt vikingarnas främsta krigare. Namnet tror man härleds från antigen "bar särk" dvs. man stred med bart bröst, eller tvärt emot, man stred iförd en björnskinnsdräkt "beer särk"
De hade en sällsam och hittills okänd förmåga att sätta sig i trans inför striden och då var de oemotståndliga och oövervinnerliga.

De utmärkte sig även för att "bita i skölden" samtidigt som de vrålade. Sköldarna gav en stark resonans och injagade skräck i fienden.

Enligt odinkulten kunde bärsärkaren göra fienden både blind, döv och satt i skräck. Bärsärken kände ej heller smärta.
Då bärsärkens rus lagt sig emot kvällen blev han märkligt nog helt förslöad och kunde inte göra någon skada.

Galdasånger
I Eddan finns diktsamlingen Havamål och här omtalas just galdasångerna.
Galdrar var en fornnordisk benämning på magiska besvärjelser. Dessa sånger skulle ge:
- översinnligt skydd i strid
- besvärjelserna skulle utföras galande, dvs. med gäll röst
Den romerske historikern Tacitus omtalar detta i verket Germania där han skriver om germanernas sedvänjor.
- Man sätter sköldarna framför munnen för att rösten skall kastas tillbaka och få fulltonighet och djup skriver han.




Holmgång
Denna envig hölls oftast på en holme därav namnet. Platsen inrutades med stenar eller rep och övervakades av en domare s.k. champion. Holmgången utlöstes oftast av att någon förolämpat en person eller att en person helt enkelt utmanat denne till envig. Många krigare utnyttjade då denna envig genom att tillskansa sig den förlorades egendom och de blev således enormt rika.

I Egil Skallgrimssons Saga omtalas just detta. Den förlorande parten skulle ersätta motståndaren med exakt samma summa eller motvärde som tvekampen gällde. Detta var en laglig möjlighet att tillskansa sig motståndarens egendom och förmögenhet. Detta innebar oftast konkurs för den förlorande parten. Blev båda kämparna skadade gick det hela ut på ett och ingen vann. Just för dessa holmgångar försökte man uppbygga sina kroppar och vara i form.
Vid en holmgång var det full rätt att även döda motståndaren.


Ulvpäls
Detta var en annan benämning på en vikingatida kämpe. Här har krigaren iklätt sig en vargskinnsdräkt samt på huvudet bär han ett varghuvudskinn. Att för övrigt ikläda sig djurskinn var för att skrämma motståndaren, en typisk psykologisk krigföring.

Skifta hamn
Betydde att tillfälligt ikläda sig ett vilddjurs sinnelag. Krigaren kände då ingen smärta i striden.

Svärdstagare
En nordisk sedvänja, då "huskarlen eller hirdmannen" tar tag i sin herres, konungens svärdsände och under ed lovar att vara honom trogen. En trofast vän att lita på, en väring en varjag.
Huskarlarna var hövdingens krigare, hans livvakt och de bar hövdingens märke, hans fana i strid.

Palatsplundring
Harald Hårdråde var en gång nordens rikaste man. Denna stora rikedom fick han som krigare i Miklagård. Det var den tidens sedvänja att då de bysantinska kejsarna dött hade Väringsgardet rätt att plundra palatset. Harald var gardets ledare och gjorde tre olika palatsplundringar.  Han kallades även "Polutasvarf"
En palatsplundring gick till så att man gick in helt tomhänt och hade rätt att bära med sig så mycket man orkade med kroppen.
Detta finns omskrivet i Heimskringla.


Veband
Ett heligt område där krigsbytet delades. Man lade ett rep på marken i en kvadrat eller cirkel, ett inhägnat område ungefär samma rit som i holmgången. Man placerade kungens fana i mitten och härefter lades krigsbytet fram.

Tolvmännen
De som anförtroddes delningen av bytet. En krigare gav en ed på att inte ha gömt undan något av bytet. Nu indelades bytet i hälften om hälften i olika omgångar, således fick alla något av bytet.





                                                           Havshingsten


Detta jättestora vikingaskepp byggdes i Roskilde år 2004 enligt gamla vikingatida metoder.
Skeppet framdrives av 30 par roddare.


Stavsmed
Så kallades den båtbyggare som ledde arbetet med de vikingatida skeppen.
Hela bygget av ett sådant skepp var ett välorganiserat arbetslag där var och en hade sina ansvarsområden som stavsmeden ledde.
Hantverksstoltheten var stor i det vikingatida samhället och skeppen namngavs ofta efter sina utseenden typ "Drakskeppet" och i dess för fanns ofta ett drakliknande huvud.

Lyftning
Så kallades den högt upphöjda bakdelen av skeppet. Detta var hövdingens och styrmännens plats.

Stambor
Så kallades de krigare som stod främst i fören som även den var upphöjd. Dessa bar hövdingens märke, fanan, då de seglade fram.
Kungen omgav sig alltid med de bästa krigarna som kunde vara mellan 20 - 60 år gamla.

Ledung
Samhällets rätt att för viss tid under året mönstra krigsföra män från hela riket.

Sjöslag
Detta började alltid med ett starkt vrål och startades med kast av spjut och pilskytte. Sedan äntrade man skeppen och förintade fienden.

Krigsbyte
Här följde man en gammal sedvänja att den krigare som först äntrade ett fartyg, hans konung hade rätt till det kommande krigsbytet och hela skeppet. Allt annat löst delades mellan de olika hövdingarna och så delades även den förlorande kungens hela landområden.

Skattkonung
Så hette den konung som ledde ett landområde men ägde det inte. En typ av arrende.

Skaldekväden
Muntliga berättelser och sagor från forntiden som gått man till man och därefter sammanställda.
Man kan jämföra detta med det finska Kalevalaeposet.


Kvädi i Godby den 18 augusti år 2016

Johan Granlund











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar