torsdag 15 januari 2015

Victoria Cross - när korset gick till en österbottning




                                                      Victoria Cross VC i all sin glans.

Den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk soldat kan erhålla (oavsett grad) för tapperhet i strid. Det är den högsta medalj som utdelas inom det brittiska utmärkelsesystemet. Gjutet i brons från beslagtagna kinesiska kanoner. Bredd 3,5 cm och bärs i ett 3,8 cm brett högrött/blått band.
Hittills har det utdelats  1356 gånger. Victoria Cross instiftades den 29 januari 1856 av drottning Victoria och utdelades för första gången år 1857.



Irländaren Charles David Lucas. Föddes år 1834, död år 1914. Avancerade från enkel "mate", någon slags däcksare, till Rear Admiral år 1885.

Lucas var den fjärde i ordningen som erhöll korset den 26 juni 1857. Han erhöll det för den  heroiska insatsen  ombord på HMS Hecla vid "midsommarslaget", då han den 21 juni 1854 slänger en aktiverad granat överbord som kreverade utanför relingen. En del gör gällande att han skulle varit den första som erhöll korset men enligt den engelskspråkiga versionen i Wikipedia var han den förste som nominerades till priset.

I en artikel i denna blogg ifrågasätter undertecknad hela hjältedådet och påstår att det är en efterkonstruktion. Händelsen är troligtvis påhittad och en mix mellan två olika händelser på två olika fartyg. Garnityret behövde några hjältar och så plockade man fram dessa herrar.
Fram tills dess någon överbevisar mig håller jag artikeln levande.

År 1879 gifter sig David Lucas med dottern till Admiral William Hutchenton Hall, Frances Russel Hall. De får tre döttrar. Admiral Hall var kapten på HMS Hecla under kriget i  Bomarsund.



Det andra korset med anknytning till kriget i Bomarsund utdelades till denne man, löjtnant  John Bythesea, f. den 15 juni 1827 i Somerset, d. 18 maj 1906.

Bythesea gjorde efter händelserna i Bomarsund till en början en spikrak karriär. Han blev befäl för fler fartyg i RN och blev utnämnd till Royal Admiral. Men år 1872 tog karriären slut. Då rände han med sitt fartyg HMS Lord Clyde på grund och blev dömd till avsättning. Han skulle därefter aldrig återvända som befälhavare inom flottan.

Det tredje korset utdelades till en man som inte finns på bild. Hans namn var William Johnstone och var eldare (stoker) på HMS Arrogant.
Enligt Wikipedia skulle han varit född i Hannover Tyskland den 6 augusti år 1833. Men födelseorten måste vara ett tryckfel.
I ett av polisförhören med folket i postroten  framgår att han för en av dem uppgivit att han var född i Finland i staden Kristinestad, vilket jag håller för mera troligt. Han var en svenskspråkig finländare.




Johnstone som han kallar sig åtföljde Bythesea då de rånade den obeväpnade och försvarslösa hopen av åländska torpare och bonddrängar i postroten på Vårdö och med de beslagtagna väskorna återvände med dem jämte sin gisslan till Arrogant.
För denna sagolika bragd fick de Victoria Cross!!!

Historien om honom förmäler att han dog den 20 augusti år 1857 för egen hand efter att ha attackerat en person med kniv. Johnstones karriär gick spikrakt nedåt trots att han just fått sitt Victoria Cross.

Enligt den engelska versionen av Wikipedia skulle han även kallat sig John Johnston och de menar att detta troligtvis är en namnöverföring från Johannsen. Jag skulle anse att hans riktiga namn var
Johansson, William eller John sak samma.


Postrånet i Vårdö.
Jag vill påstå att utdelningen av Victoria korsen till dessa två senare herrar är en av den brittiska krigshistoriens största och mest skrattretande prisutdelningar. Jag tänker här redovisa för er en del av den polisundersökning som gjordes initierad av understatssekreterare Johan August von Born efter Bomarsundskriget med start i november år 1854.
Denna rapport är benämnd von Borns rapport och dess mottagare var Senaten i Helsingfors och i slutändan ryske Tsaren.

Rapporten som i sin helhet rymmer en hel mapp med alla bilagor och protokoll är indelad så att han räknar upp olika grupper av Ålands befolkning och indelar dem i ABCD vilka förfarit förrädiskt emot staten samt i en skild grupp de som verkat för fosterlandets väl  under kriget. Där finns också som bilagor mängder av listor som visar huru den åländska befolkningen roffade åt sig av vad som låg löst på området.

Postiljonen Petterssons berättelse om de från Åbo till Åland den 5 och 8 Augusti 1854 afsände postväskornes borttagande af fienden.
---------------------------------------------------------------------------
Postiljonen Pettersson som den 6 Augusti om aftonen lyckligen ankom till Kumlinge med Åbo posten för den 5 i samma månad, vågade i anseende till svårigheten att å den vanliga postvägen derifrån till Wårdö undvika de fiendtliga kryssarne, icke taga denna väg, utan begof sig med posten till Simskäla öarna, dit Petterson anlände den 7 Augusti om morgonen.
Efter att uppehållit sig å nämnda öar den 8,9, 10 och 11, hvarunder postväskan varit gömd än här än der i hölador, förde Pettersson som af åtskillige personers bland folkets tillståenden och yttranden fruktade att se fienden vägledd till posten, den 11 Augusti om aftonen, med Bonden Jan Erik Janssons från Östra Simskäla, välvilliga bistånd senda väskan från Simskäla till Wargata by i Wårdö kapell.
Den 12 Augusti på morgonen dit anlände, lade Petterson på inrådan af Gästgifvaren Matts Mattsson sin medhafde postväska i förvar på samma ställe i skogen, der den från Åbo den 8 Augusti afsände postväska som ditförts av Postiljonen Fagerlund, dagen förut blifvit af Mattsson undandold. Samma dag eller den 12 Augusti om aftonen ankommo till Wargata Torparene Petter Lindroos och Olof Olofsson afsände från Kumlinge af tjenstförrättande Postmästaren i Skarpans Pundani för att återhemta posterne till Kumlinge. Medan en af postförarene i Wargata i anledning häraf uppbådade postrotan, hade Petterson jemte en af ofvanbemälde Torpare begifvit sig från Wargata utmed postvägen åt postbryggan vid östra stranden af Wårdö landet i afsigt att recognosera om fienden möjligen landstigit i Wårdö.
Den andre af de från Kumlinge afsände Torparen hade lemnat Wargata en stund efter Pettersson men ankom på en gång med Petterson och dennes följeslagare till postbryggan. Då Petterson någon tid förgäves vid bryggan väntat på postrotan, hvilken såsom vanligt skulle till stranden medbära väskorne begaf sig Petterson ensam tillbaka till Wårdö kyrka, belägen omkring tvänne verst från nämnde brygga på halfva vägen dermellan och Wargata men som Petterson ej mötte postrotan, återvände Petterson till bryggan. Dit återkommen såg Petterson en båt närma sig stranden, hvarfter Petterson, som förmodade att båten tillhörde fienden, skyndsamt sprang mot Wargata, för att varna postrotan, och hade Petterson, för att undvika allt buller dervid aftagit sina skoplagg.
Utan att anträffa postrotan hade Petteron kommit till Wargata och der erfarit att rotan med väskorne för den 5 och 8 Augusti, allaredan begifvit sig till bryggan. Förvånad öfver att ej hafva mött rotan och rådlös hvad han borde företaga, i visshet om posterne öde, gick han af och an på ön hela natten.
Den 13. Augusti på morgonen infann sig Kyrkväktaren Carl Carlsson Öhman å gästgifvaregården i Wargata och omtalade att posterne blifvit tagna af Engelsmännen som fört desamma jemte postrotan till de fiendtliga fartygen.
 Derpå följande dag den 14 Augusti infann sig några engelsmän jemte Bonden Olof Carlsson från Listersby, som är bror till Kyrkväktaren Öhman, i Wargata och genomläste på anvisningar af denne, dagboken och postboken, samt frågade efter den Postiljon, som medhaft posten till Wargata.
( kommentar, de hade nu upptäckt att de viktigaste breven var borttagna och ville ha tag i dem) Fienderna hade tillagt enligt hvad Petterson hört af Wargata byboer, att en Herre vanligen färdas med posten men denne gång hade "endast bönder" åtföljt densamma.
Under sin färd till postbryggan mot Kumlinge, mötte Petterson Bondesonen Gustaf Adolf Boman från Wårdö by, af hvilken Petterson sedermera hört det Boman som gått åt Vargata i närheten af denna by varseblivit postrotan som jemväl innehaft båda väskorne och hade rotan då befunnit sig ungefär en fjerdedels timmes väg efter Petterson.



Vårdö kyrka. Här alldeles i närheten skedde postrånet.

Den 14 Augusti återkom rotan från de fiendtliga fartygen och omtalade då för Petterson att då rotan ankommit till en grind i närheten af Wårdö kyrka hade tvänne fiendtliga soldater, hvardera beväpnade med revolver pistoler, framkommit ifrån gömställen invid vägen och under hotelse om våld tvingat rotan att åtfölja sig till Olof Carlsson i Listersby, som anskaffat båt, hvarå fienderne fört rotan och posterne till den fiendtliga eskadern, hvarutom Olof Carlsson hade tillagt att han vore trött genom det besvär han haft att visa fienden postvägarne och att han skulle låtit varna sin brorson Drengen Johan Carlsson från Wargata, hvilken utgjort en af postrotan, att då följa med om Olof Carlsson vetat att denne varit i tur att då framföra posten.
Den 19 Augusti fick Petterson genom gästgifvaren Mattssons medverkan, tillfälle att komma öfver till Ålands fasta land.

Vid genomläsning av detta får man ganska klart för sig att det hela var ända från Kumlinge ett iscensatt förräderi. Någon visste redan där att det fanns viktiga brev som skulle till Bodisco och Furuhjelm och dessa skulle omhändertas. Vi ser av de övriga förhören som är bilagor till detta protokoll att det är bonden Olof Carlsson i Listersby som är chefen för detta förräderi. Han hade under dagarna före öppet umgåtts med dessa två "engelsmän". Det var till hans gård den rånade postrotan fördes under pistolhot. Han hade bjudit dem på fläsk och brännvin då de anlände på natten..

Efter kriget försvann Olof Carlsson då det brände under fötterna.
Då det vankades förhör for brorssonen Johan Carlsson ut på fiskeresa.

Hela denna fantastiska historia får en ännu underbarare avslutning. Det är den 11-årige postpojken
Fritiof Fagerlund från Vårdö som utför den verkliga hjältebragden.
Om detta har jag skrivit en artikel i denna blogg år 2010.
Han är den som för de viktigaste breven till Furuhjelm och Bodisco i sina byxfickor via Mångstekta, över skogen till huvudfästningen den 12 augusti mitt under brinnande krig. Fritiof lär ha emottagits med glädje i fästningen. Han väntar där sittandes i en kasematt i kulregnet tills skymningen återkommer och smyger sig sedan tillbaka till Mångstekta.

Det var bl.a. dessa brev vinnarna av Victoria Cross var ute efter. De fick tag i de viktiga breven från postväskan av den 5 men inte av den 8 augusti hitförda av pappa Fagerlund för dessa räddade Fritiof.

Någon duktig släktforskare kan fortsätta och ta reda på vart han sedan tog vägen.


Bombarderat i Godby den 15 januari 2015

Johan Granlund




                                                           Vad är detta för krig?

1 kommentar:

  1. Henrik Salminen29 januari 2015 02:13

    Ur en insändare till ÅT för ett par år sedan:
    ”Bomarsundskriget” och andra grodor

    Finns ett mera ohistoriskt begrepp? I reportaget från Island Games där JP hade informerat prins Edwards stab om att historiens tre första Victoria Cross hade vunnits vid Bomarsund (och Vårdö) 1854 använde reportern åter vår synnerligen lokala och synnerligen ohistoriskt förankrade beteckning ’Bomarsundskriget’. Jag kan tänka mig att prinsens stab måtte ha blivit mäkta förundrade om de försökte kontrollera uppgifterna eftersom detta åländska ’hemsnickeri’ inte förekommer i några seriösa historiska verk om Krimkriget. Förhoppningsvis var det reportern och inte JP som fantiserade. Har någon hört talas om ’Gamla Karlebykriget’, ’Ekenäskriget’, ’Hangökriget’, ’Sveaborgskriget’? Knappast. Nej, eftersom ingen främmande makt någonsin förklarat orten Bomarsund krig så verkar det för mig mest som om någon dåtida mjölkpiga eller kanske byskomakare hittat på ’Bomarsundskriget’. I nutiden kunde man kanske använda den om turerna kring besökscentret…..

    SvaraRadera