Johan Lindrot Viktoriakorsvinnare från Finland

Detta är berättelsen om ett äventyr på Vårdö, i augusti år 1854. Vi ser en vacker medalj, ett Viktoriakors.

 En Kristinestadsbo Johan Fredrik Lindrot, som rymt till England som 15-åring, ändrar sitt namn i det nya hemlandet, deltar i "Bomarsundskriget dvs. Krimkrigets åländska del, i en "specialoperation" på den åländska skärgårdsön Vårdö och får för det världshistoriens tredje Viktoriakors. Han fick det visserligen för sent, han hade tagit sitt liv före det på ett brittiskt krigsskepp i Västindien. Men historien finns bevarad i släkten. Släkten ja, den har min forskarkollega Mikael Apel lokaliserat med hjälp av skickliga släktforskare på tre olika kontinenter och bekräftats med DNA-bevis. 

Jag är med på ett litet hörn i denna märkliga berättelse. Mikael och jag träffades för några år sedan efter att jag i denna blogg skrivit ett antal artiklar om händelser under ovannämnda lokalt benämnda Bomarsundskrig. Jag hade skrivit en artikel om Davis Lucas, han som hivade den rökande kanonkulan till sjöss och för det erhållit det allra första Viktoriakorset. Då jag skrev om de andra korsen hade jag nämnt om en polisrapport "von Borns rapport" som berättade om det i mitt tycke varande postrånet och vilket låg till grund för det andra och tredje korsets utdelningar. Jag hade då hittat en passus i förhörsprotokollet där den engelske eldaren på HMS Arrogant William Johnstone, i förtroende till medlemmar i överlöparen Olof Karlsson i Listersbys familj berättat, att han egentligen var ifrån Kristinestad men nu sedan flera år var bosatt i England. Detta var nu Mikaels frö till sin forskning om honom och huru  han fann Johan Fredrik Lindrot ifrån Ilmola socken senare bosatt i Kristinestad, där han lämnade sin familj, skomakarfamiljen Lindrot, som tog hyra på en skuta och rymde från den i England. 

En typisk framsida av tidningen Kuriren.

Detta är den populära tidskriften Kuriren vars hemort är staden Vasa i Österbotten. Tidskriften startades år 1959 som ett familjeföretag av Frejvid Weegar och har fungerat som sådan fram till år 2023 då den övergick till förlaget Kustmedia vars VD är Tomas Bäck och som verksamhetsledare fungerar Jennifer Hägen. Tidningen har alltifrån starten omhuldat lokal österbottnisk kultur. Frejvid startade även en resebyrå, Kurirens resebyrå, och många är det som deltagit i dess resor runtom i Europa. Här på Åland har förresten tidningen många prenumeranter.

 Så vi tog kontakt med Kuriren då den åländska lokaltidningen Åland inte var intresserad. Jennifer tog emot artikeln med öppna armar och gjorde av den en intressant artikel som ni här får er presenterad. Artikeln finns i tidningen som utkom den 18 december år 2025.

Här ser vi Mikael Apel som visar upp en välkänd bild av huru fransmännen landstiger morgonen den 8 augusti klockan 04.00 på en strand invid fästningen i Bomarsund. Jag vill nämna att jag inte är överens med de som påstår att detta är landstigningen i Tranvik. Då jag undersökt platser där man landsteg finner jag Mångstekta/Hulta i norr som en mera passande  plats. Där landsteg nämligen 800 brittiska marinkårssoldater tillsammans med 2.200 franska dito och de åtföljdes av illustratören Edwin Thomas Dolby. I Tranvik landsteg endast fransmän och jag finner det osannolikt att engelsmannen Dolby åtföljde dem. Invid ser man även en iögonfallande stenansamling och denna finns nästan exakt likformad i Mångstekta/Hulta. Varför två byanamn? Jo därför att byarån går mitt i Espvik viken. 

Vi tar en titt i artikeln som är rubricerad SKOMAKARSONEN  FRÅN ÖSTERBOTTEN - en hjälte utan ansikte.

Det finns inget känt fotografi av honom. Hans nationalitet har varit omtvistad. Inte ens hans riktiga namn är helt säkert. Men en sak vet vi: mannen som tilldelades det legendariska tredje Viktoriakorset i historien visade exceptionellt mod och han härstammade från Österbotten i Finland. 

Det finns berättelser som är så osannolika att de nästan inte går att hitta på. Här är en sådan och handlar om en man som kallats "the mystery sailor" i brittisk militärlitteratur. Han talade svenska, sade sig vara född i Hannover, och tilldelades det tredje Viktoriakorset (Victora Cross) i historien - den brittiska arméns högsta utmärkelse för tapperhet.

I själva verket visade det sig, med hjälp av moderna DNA-teknik och släktforskning, att han var österbottningen Johan Fredric Lindroth. 

Två personer som fascineras av Lindroth - eller som han är känd som i förteckningen över viktoriakorsmottagare William Johnstone - är Uppsalabon Mikael Apel, senior rådgivare på Sveriges riksbank, och ålänningen Johan Granlund, pensionär och hängiven hobby historiker. Det är också de två som lyckats lösa mysteriet med Johnstones identitet och därmed fastställa att en finländare - den enda hittills - har tilldelats Viktoriakorset. 

- Allt började med att jag läste ett inlägg på Johan Granlunds blogg Ladan, som fokuserar på lokalhistoria. Där fanns en märklig berättelse: två brittiska sjömän, John Bythesea och William Johnstone, hade tilldelats Viktoriakorset efter att 1854 på Vårdö tillfångatagit ryska postkurirer under Krimkriget, berättar Mikael Apel och fortsätter: - Men något skavde. Det fanns nästan inga brittiska källor med information om William Johnstones bakgrund. Han tog sitt liv 1857 innan han fått sin medalj, och hans identitet förblev höljd i dunkel.

Johan Granlund hade dock hittat en rysk polisrapport från 1854, där en av kurirerna berättade att en av britterna, på bristfällig svenska sagt sig komma från Kristinestad. - Det var startskottet på en forskningsresa jag inte kunnat förutse, säger han. 

"The mystery sailor"

Vårdö kyrka. Intill kyrkan låg engelsmännen på försåt och överföll postroten.

I den gamla illustrationen visas överfallet på ryssarna.

- Otroligt nog hade Merv Richards i Salisbyry, en av Lindroths ättlingar som vi lyckats hitta, ärvt en tavla med exakt det motivet, berättar Mikael Apel

Händelsen som ledde till att William Johnstone eller "the mystery sailor" som han kom att kallas i litteraturen, kom att tilldelas Viktoriakorset utspelade sig under Krimkriget utanför Bomarsund.

 Johnstone deltog tillsammans med löjtnant John Bythesea i en hemlig operation på Åland, där de stoppade en rysk kurirpost. Johan Granlund upptäckte i en polisrapport, som de ryska myndigheterna sammanställde, redan hösten 1854 att det faktiskt finns en rapport om händelsen på Vårdö beskriven i två bilagor. 

- Den 9 augusti 1854 landsteg försteklasseldaren William Johnstone tillsammans med löjtnanten John Bythesea från HMS Arrogant på ön Vårdö, Åland i syfte att avskära viktiga depescher från tsaren som skickades via Vårdö till Bomarsund. De två männen tillbringade två nätter med spaning på ön, och fick hjälp av en lokal bonde och hans dotter att undgå att bli tillfångatagna av ryssarna, berättar Johan Granlund och fortsätter: 

- Den 12 augusti, här depescherna anlände, låg de i bakhåll för de fem ryssar som bar dem. Två av bärarna släppte sina postsäckar och flydde, men de övriga tre gav upp och fördes till Arrogant. 

- Vid denna insats var officeraren Bythesea och försteklasseldaren Johnstone endast beväpnade med en pistol och en kniv. Vid deras återkomst var befälhavarna för både de engelska och franska skeppen i flottan mycket nöjda, konstaterar Johan Granlund. I rapporten framgår att det var den civila åländska postroten som hade överfallits av ryssarna och att de försökte transportera post som inte hade kunnat levereras till Bomarsund tillbaka till fastlandet. Fästningen var nämligen vid den här tiden helt blockerad av brittiska och franska fartyg. I polisrapporten står också att Johnstone, på enligt vittnena ganska dålig svenska, hade sagt till sina ryska fångar att han var hemma från Finland, närmare bestämt Kristinestad, men varit i England sedan unga år. 

- Varför han pratade "så dålig svenska" kan givetvis handla om att han länge bott utomlands men en teori är även att han också kan ha pratat en österbottnisk dialekt som var svår för ålänningarna att förstå.

 - Den teorin fick jag faktiskt från tidigare riksbankschefen Stefan Ingves, efter att han läst en text jag hade skrivit. Han härstammar ju från Närpes, säger Mikael Apel. Johnstone befanns sig inte i England när drottning Victoria höll den först utdelningen av Viktoriakorset i Hyde Park, London, den 26 juni 1857. Medaljen skickades i stället för överlämning till befälhavaren för HMS Brunswick, som den 16 oktober 1857 returnerade den till amiralitetet då Johnstone hade avlidit nio veckor tidigare. Hans änka fick sedermera Viktoriakorset skickat till sig med rekommenderat brev.

SLÄKTFORSKNING SOM ARBETSMETOD.

William Johnstones identitet var fortfarande okänd när Mikael Apel började intressera sig för honom. Att Johnstone dessutom tog sitt liv 1857 i Västindien gjorde att det fanns näst intill ingen information om honom.

Johan och Mikael skrev dock ner händelserna så bra de kunde och skickade texten till Lord Michael Ashcroft som besitter den största samlingen Viktoriakors i världen. Lord Ashcroft intresserade sig även han för historien och har publicerat artiklar om "the mystery sailor" i The Daily Express och militärtidskriften Britain at War.

- Jag kunde dock inte släppa mysteriet och fortsatte att söka i finländska arkiv och hittade till slut en möjlig kandidat till Johnstones verkliga identitet - en Johan Fredric Lindroth, född i Vasa samma dag som William Johnstone. Han försvann från Kristinestad och finländska arkiv över huvud taget någon gång strax före 1840, säger Mikael. 

- Jag försökte hitta något sätt att bekräfta hypotesen och kom via webbaserade släktforskarsidan Ancestry i kontakt med Jean Ffrench, en genealog i Canberra i Australien, efter att ha noterat att hon kommit med initierade kommentarer om William Johnstone. Tillsammans lyckades vi identifiera den kvinna som måste ha varit Johnstones hustru, en Eliza Littlefield i Portsmouth, samt deras barn John Eliza och Frederick.

Via Ancestry kontaktade Jean en kvinna i Kanada, Terry Burns, som har Eliza Littlefield i sitt släktträd. Terry sökte på "Lindroth" bland sina DNA-matchningar och fick en träff på en kvinna, också i Kanada. Hon visade sig i sin tur vara ättling till Johan Fredrick Lindroths yngre bror Gustav Adolf som hade emigrerat år 1900 till sin son Michigan i USA. 

- Det finns alltså en DNA-länk mellan den man som tog sitt liv i Västindien och Johan Fredric Lindroth, säger Mikael Apel.

Jean Ffrench och Mikael Apel skrev därefter en artikel om detta, "New evidence about the identity of William Johnstone VC" i en släktforskningstidskrift baserad i Canberra, publicerad i mars 2025. 

-Därefter har Terry Burns via Ancestry kommit i kontakt med en man i Salisbury i England, Merv Richards. Han är också ättling till Johan Lindroth, och i hans släktgren har man faktiskt berättat om William Johnstone och hans Viktoriakors från generation till generation, berättar Mikael Apel och fortsätter: 

- Merv har själv försökt ta reda på mer om William Johnstone, men fastnat på det faktum att han sade sig vara född i Hannover. Skälet att Lindroth till brittiska flottan angav Hannover som födelseplats var förmodligen att han inte ville avslöja att han var född i ett ryskt storfurstendöme. När Merv tittade närmare på var Ancestry placerade hans etniska identitet, så va en del av den mycket riktigt placerad i Österbotten. 

SENSATIONELL UPPTÄCKT

Johan Fredric Lindroth föddes den 6 augusti 1823. Han anlände till Kristinestad år adertonhundra trettiosju; vid fjorton års ålder; från den närliggande byn Ilmola (eller Ilmajoki), efter att hans far - en skomakare med samma namn - hade avlidit.

Hans namn förekommer en andra gång i listorna år 1841, då han registrerades som "borta". Därefter försvann han ur de finländska arkiven, ungefär samtidigt som en viss John Johnson, född samma dag, inledde sin karriär som sjöman i den brittiska flottan. DNA-träffar mellan ättlingar till William Johnstone och familjen Lindroth bekräftar denna hypotes.

- Om jag tolkat källorna rätt så är Lindroth med andra ord den ende viktoriakorsmottagaren född i Finland och dessutom den förste född utanför Storbritannien. En ganska sensationell upptäckt i min mening, avslutar Mikael Apel. 

Här ser vi Johan Granlund som håller upp brittiska Daily Express där ett helt uppslag tillägnades händelserna under det så kallade Bomarsundskriget.

- I artikeln fick Mikael och jag även figurera. Detta exemplar är från den 17 augusti 2024. Redan i april 2024 hade vi besök här på Åland av den brittiske lorden Mikael Ashcroft som kom för att se Bomarsunds fästning där händelserna för de tre Viktoriakorsen utspelade sig. Lorden har nämligen världens största samling av Victoria Cross. Lord Ashcroft dokumenterar alltid sina medaljörers bedrifter på något sätt och nu ville han även göra så med John Bytheseas och William Johnstones ( Johan Lindroths) bedrift. Lorden gjorde också ett Youtube inslag om sitt besök här, avslutar Johan Granlund.

Här vill jag dessutom passa på att komma med en rättelse. I Kurirens artikel framgår att jag skulle berättat följande: De två engelsmännen låg i bakhåll för de fem ryssar som bar depescherna. Rätt skall vara att de fem ryssarna var Vargataroten som bestod av bond-och fiskarsöner samt en dräng, alla från Vargata. I artikeln framgår även att två av bärarna släppte sina postsäckar och flydde. Detta stämmer inte heller. Alla fem i postroten roddes över till fartyget Arrogant varav en av dem dagen efter tvingades åtfölja ända till det franska högkvarteret på Janses i södra Finby. Den felaktiga redogörelsen ingår i den lögnaktiga berättelse som de två engelsmännen levererade till amiralitetet. I deras lögnaktiga berättelse ingår även det vi ser i en av artikelns bilder att de skulle fajtats med ryssar till häst. 

Det är Mikael Apel som gjorde översättningen till engelska i den artikel som sändes över till lord Ashcroft i London.

Nedan vill jag visa några bilder från mitt arkiv som berör denna händelse.

Löjtnant John Bythesea, deltog tillsammans med Lindrot i den spektakulära händelsen på Vårdö.

En bild som ingått i den brittiska litteraturen ifrån överfallet av postroten. Den visar det narrativ som målats upp av britterna huru de fajtas med ryssarna. Den civilklädde till höger är troligtvis Lindrot. Att den civila postroten på Vårdö skulle burit sablar är osannolikt. 

En samtida bild av den ansvariga postiljonen som alltid åtföljde postrotens medlemmar som gick i sina civila arbetskläder.

I det brittiska narrativet omtalas postsäckar. Av förhören som omtalar enstaka brev tyder på att de forslades i denna typ av postväskor. Denna bild visar en samtida postväska.

Von Borns rapport som för den åländska delen består av cirka 300 sidor. Detta är en av sidorna som berör överfallet på Vargataroten på Vårdölandet. 

 

An-tecknat på nattkröken den 29 december år 2025

Johan G. Granlund

Panorama öfver Bomarsunds Fästningswerk

 

Panorama öfver Bomarsunds Fästningsverk

Denna fantastiska tavla fann jag i Ålands Museums samlingar. Den var lite undansatt men med benäget bistånd gav personalen mig tillgång till den. Planschverk som den kallas i nedannämnda tidningsartikel var ritat endast tre dagar efter "bombardementet". Konstverket är signerat J.F. Meyer & Co . 

Denna plansch har tills nu varit okänd för mig. Däremot finns planschen som svartvit litografi på nätet bl.a. i Åbo Akademis samlingar men kan nu visas i färg. Upprinnelsen till fyndet vill jag här och nu berätta om.

Jag brukar ofta spana på intressanta fynd i det Digitala tidningsbiblioteket och plötsligt fann jag en intressant notis och jag hajade till. Den ingick i tidningen Åland av den 6.9.1947 och jag stannade upp direkt. Detta måste jag undersöka. Jag nedskriver här vad som står i artikeln.

Hr. C.V. Markström fick för några dagar sedan från Amerika ett planschverk i färg, ett "panorama över Bomarsund", ritat den 20 augusti 1854, tre dagar efter bombardemanget. Förlaget är J. F. Meyer & Co Man ser Notvikstornet, Prestötornet, ångaren Motala, huvudfästningen, Lumparfjärden, "commendant Bodiscos trädgård", tornet C, eller Brännklints basen.

Planschen har sin historia. På Skarpans fästning fanns bland officerskåren överstelöjtnant Wikberg, gift med Markströms släkting, hans mormors kusin, troligtvis hemma från Brändbolstad eller Strömbolstad. Efter fångenskapen i Frankrike bosatte sig Wikberg i Helsingfors. Han avled kort därpå. Hans barn skänkte det gamla hemmet, Lagmanstorpet, till Markströms moster Mina och Tilda Eriksson på Vestergårds i Mångstekta. Tilda Erikssons dotter Ida Carlsson, gift med Ollas Janne i Mångstekta, förde tavlan med sig då hon lämnade  Åland. Efter att ha varit anställd en tid på en tobaksaffär i Stockholm flyttade hon till Amerika. I februari i år skrev hon till Markström och sporde, om han ville ha tavlan. Markström svarade ja, och för någon vecka sedan fick han tavlan från Ida Carlsson, som nu är 81 år gammal och bor i Craigmont, Idaho. Markström ansåg att planschen med panoramat över Bomarsund inte kunde få en lämpligare placering än i Ålands museum. Han hade rätt.  

Vem var då överstelöjtnanten Wikberg? Jag fann följande uppgifter om honom emedan han var en bland toppgarnityret i försvaret av Bomarsunds fästning1854. Wikberg hade på 1840-talet tagit en paus i sin militära karriär och byggt torpet Lagmans i nuvarande norra Bomarsund. Senare återkom han som stabskapten på fästningen. Det skulle visa sig att han var tillsammans med Bodisco och Tesche i den grupp som fångna fördes över till Frankrike och ön Aix i ett års fångenskap. Efter en kort tid på ön fick han och övriga i ledningen flytta till staden Evreux nära Paris. 

I Evreux generalmajor Bodisco samt kaptenerne Tesche och Wikberg.

Staden Evreux i närheten av Paris dit Wikberg fick flytta tillsammans med Bodisco och Tesche

Ön Aix i sydvästra Frankrike dit över 1000 fångar fördes ifrån Bomarsund efter kapitulationen. Längre bort ser vi grannön Fort Bayard vilken vi känner igen ifrån "Fångarna på fortet"

Vi ser här huru fångarna från Bomarsund vandrar upp emot fångförläggningarna. Det berättas att de första nätterna fick de sova under bar himmel, sämre behandlade än hundar och kattor. Att de var ryska fångar beror på att Finland då hörde till det ryska riket. Många var finländare ja finlandssvenskar vilka några även hade sina fruar med sig. Här fanns även ålänningar. Ryssungen Julius Johnsons föräldrar var här och lille Julius fördes till gården Rosenberg i norra Sund det år hans föräldrar var i fångenskap. 

På planschen framgår tydligt uppe i högra fältet Commendant Bodiscos trädgård. I folkmun omtalas den även som Gruntens trädgård och platsen enligt guiden Holger Eklunds version för Djävulsdansen. 

Husgrunder i Grunts trädgård som även var kommendant Bodiscos gård.

Vi skall återgå till planschen och nedteckna vad som står beskrivet.

Panorama öfwer Bomarsunds Fästnings Werk

Till vänster något otydlig text men finns i en annan litografi som Telegraftornet. ( detta måste vara Notvikstornet och inte telegraftornet som stod på Djävulsberget och förstördes redan före huvudanfallet)

Svenska ångaren Motala ( har sökt uppgifter men det enda som finns om detta fartyg är att det byggdes och levererades till svenska Postverket år 1833)

Hufvudfästning

Ruinerna af Skarpans

Franska lägret

Lumpar Fjärden

Under byggnad varande Fort

Commendanten Bodiscos Trädgård

Tornet C eller Vestra Basen

Prestö Torn

I den östra delen av fästningsområdet ser vi en ångare liggande i båthamnen strax intill fästningen. Kanske den använde denna förtöjningsring vi här ser i berget.

Denna litografi finns i Åbo Akademis bildsamlingar med okänd litograf. Endast små olikheter skiljer bilderna åt.

Då jag fortsatte forska om båten Motala fann jag följande notis i det svenska digitala tidningsbiblioteket.

Karlstads Allehanda den 28.8. 1854

Ångfartyget Motala kapten J Rube` ankommer i morgon på eftermiddagen från Åhus och avgår Onsdagen den 30 de halv 1 på natten till Karlscrona, Kalmar, Vestervik och Stockholm. 

Och i Aftonbladet av den 9 september 1854 följande berättelse om planschens historia.

Från stentryckeriet har i dessa dagar utkommit en större planche föreställande ett panorama öfver Bomarsunds fästningsverk, sådana dessa befunno sig den 20 Augusti eller 3:dagar efter bombardementet. Litografen J. F. Meyer, som var en bland passagerarna å ångfartyget Motala, hvilka nämnde dag landstego vid Bomarsund, begagnade tillfället att från en höjd på tillbörligt afstånd bakom fästningsverken taga en vy, som lemnar åskådaren en ganska lefvande tafla såväl af hufvudfästningen och de ensamma omgifvande tornen, som af den vid tillfället å Lumparefjärden för ankar liggande engelska och franska flottan, lemningarne af den genom ryssarne sielfva förstörda köpingen Skarpans, af hvars uppbrända byggnader man endast ser några skorstenar och spiselmurar höja sig öfver jorden, de franska landtruppernas läger, ruiner af det i luftensprängda tornet, konturerna af de i söder och öster om Bomarsund belägna öarne m.m. Utförd med den skicklighet, som i allmänhet utmärker hr Meyers ritningar, bör denna tafla äfven ur historisk synpunkt icke förfela att tillvinna sig svenska allmänhetens uppmärksamhet, särdeles som det bekräftar sig att de här afbildade fästningsverken numera blifvit af fransmännen förstörda. 

I skrivande stund hittar vi ytterligare information om Meyer. Hans namn var Johan Fredrik Meyer och var född år 1806 i Havelberg i Preussen. Han anlände till Sverige och etablerade sig i Stockholm som litograf senare boktryckare och förläggare. Meyer grundade där ett litografiskt institut. Han var grundare av Illustrerad Tidning som han innehade i nio års tid och överlät det senare till andra som ändrade namnet till Ny Illustrerad Tidning. Han var den förste i Sverige som introducerade Zinkotypi som på litografisk väg införde färgtryck och han var den förste att kalla in en fotograf till Sverige som anlände från Tyskland. 

Dödsannons för Hoflitografen Johan Fredrik Meyer som avled den 17 december år 1893. 

En intressant notering är att denna panoramabild har en nästan likadan motsvarighet i skeppsläkare Edward Cree i hans dagbok The Cree Journals. Man kan notera samma franska soldatpostering, lägereldar och tre soldater stående i samma position intill sina uppställda gevär på vägen upp emot Djävulsberget. Det indikerar att båda illustratörerna stod där samma dag och avbildade panoramat.

Edward Cree, skeppsläkare på HMS Odin, dagboksförfattare och illustratör

Cree Journals, Edward Crees dagbok

Edward Crees målning och vy över hela fästningsområdet. Illustrerat dagar före sprängningen och nästan exakt samma vy som återfinns i Johan Fredrik Meyers färglitografi. Panorama och Crees bilder måste ha tecknats samtidigt. Röken som avges från ångaren Motala i den lilla hamnen invid fästningen och de tre franska soldaterna invid sina uppställda gevär är desamma.

I frågan om Panoramats anteckning om en telegraf på Notvikstornet giver Edward Cree en klar redogörelse. Han skriver i sin dagbok för den 8 augusti 1854 följande:

During the night an expedition went from this ship (HMS Odin) to destroy a russian signal station on a hill and had troublesome march of 5 miles (kilometer) over rocks and bogs.

Detta måste vara den signalstation som fanns på Djävulsberget de i nattens mörker förstörde.

Med tillstånd av Ålands Museum har jag fått lov att publicera Panorama över Bomarsund no K 1190

I samband med att jag jobbat med detta "panorama" över Bomarsunds Fästningsverk dök det upp ett annat panorama över Bomarsund. Det fyndet gjorde min duktiga hustru Irina Granlund som fann denna fantastiska etikett. Detta panorama var tryckt på guldförgyllt läder och hade varit etikett för konjaksflaskor. Det skulle även visa sig att denna gravyr är gjord av en kvinnlig konstnär vid namn Amorette Tanner. En enastående prestation att denna tid i medlet av 1800-talet som kvinna slå sig fram i detta mansdominerade gebit!

Texten lyder översatt: En förgylld relief och kromolitografisk etikett Bomarsund, Östersjön, Krim 1854 utgiven av J Dilks & Co. Legender tillhandahålls av våra bidragsgivare

Signalerat i Godby den 4 november år 2025

Kompletterat den 23 november samma år

Ytterligare kompletterat den 7 december samma år.

Johan G. Granlund

Den fyrmastade barken Pommern i Grundtvigs Kirke

 

Pommern, här ståtligt hängande i Grundtvigs Kirke i Danmark i scala 1:35. För mig en stor överraskning och kanske även för er kära bloggläsare. Hur i all världen hittade du den här kanske någon frågar? 

Som med mycket i min hembygdsforskning släntar jag in på intressanta ting via ett "bananskal" och detta hände nu.

Jag hade i en facebokstråd skrivit en kommentar att segelskeppet Padua dvs. Krusentern var systerfartyg till vårt kära museifartyg Pommern som sedan 1953 varit Mariehamns stads museifartyg och som ligger i Västra hamnen. Ganska snart kom det svar att det stämmer inte, mitt påstående var fel. De var inte systerfartyg emedan ett systerfartyg skall byggas enligt samma ritning på samma varv. Jag hade missförstått detta för jag trodde att de var syskon emedan de i tiden ingick i samma rederi och vars fartyg allas namn började på P. 

Då jag sedan sökte uppgifter om Pommern landade mina ögon på en notis att Pommern finns som kyrkskepp hängande i en kyrka i Danmark. Där framgick kyrkans namn och jag sökte reda på dess kontaktuppgifter. Glad i hågen skrev jag ett brev till dem och bad om bekräftelse på detta och om de kunde vara så vänliga och ge mig information varför skeppet finns i deras kyrka. Jo ganska snart fick jag svar att jag skulle få information.

 

Då en vecka förlöpt och inget svar inkom skrev jag åter ett brev och nu fick jag full information. Jag vill nedan berätta om detta och om den intressanta historian om kyrkan, om modellens skapare samt om intressant information om Pommerns tidiga historia. Och som en bonus fick jag svaret på en fråga jag funderat på i hela mitt liv. Varför talar man om två och treskeppiga kyrkor? Svaret var häpnadsväckande! Kyrkofäderna hade i tiden missförstått det grekiska ordet NAOS som betyder tempel med NAUS som betyder skepp. Kan ni förstå!  

Grundtvigs Kirke är en förhållandevis ung kyrka. Den finns belägen i stadsdelen Bispebierg i Köpenhamn och den byggdes till minne av prästen, diktaren och folkuppfostraren Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Redan 1912 fick byggmästaren Peder Vilhelm Jensen Klint idén till kyrkan.  Man började med tornbyggnaden som stod färdig år 1927. Den delen kallades tornkyrkan. Kryptan och långhuset påbörjades 1928 och hela kyrkan invigdes år 1940. 

I denna kyrka hänger således Pommern som vid sjösättningen 1903 i Glasgow fick namnet Mneme och som 1923 köptes av skeppsredare Gustaf Eriksson. Kyrkskeppet är imponerade och har en längd om 2.85 meter. Den är byggd av sjökapten Fredrik Christian Knudsen Almsted i Korsör. Almsted byggde skeppet inte som ett votivskepp utan av pur glädje. Han hade redan som ung sjungit i en kyrkokör och alltid beundrat dessa kyrkskepp som i Danmark är väldigt vanliga. Han hade tagit hyra redan som femtonåring och seglat därefter som kapten i närmare fyrtio år på de sju haven. 

Han hade filat länge på modellen men strax före andra världskrigets utbrott råkade han ut för en olycka som gjorde honom hemmaboende en längre tid. Han färdigställde så modellen och den var klar år 1939. Han ville igen ersättning ha för arbetet bara han fick betalt för lastbilstransporten från hemmet till kyrkan. 

 Varför heter då kyrkskeppet Dronning Alexandrine? Det beror på att denna tid under andra världskriget kunde man inte sätta ett tyskt namn Pommern på ett kyrkskepp hängande i en dansk kyrka. Tillsammans med kyrkomyndigheterna kom man då överens om att skeppet skall heta Dronning Alexandrine. Hon var kung Kristians gemål. 

Nu har jag en ironisk fråga, kan man nu säga att Dronning Alexandrine är systerfartyg till Pommern?

Almstedt hämtade nämligen ritningarna inför sitt modellbygge från varvet i Glasgow där Pommern byggdes.

Kryssat i Godby den 29 oktober år 2025

Johan G. Granlund

Handens heliga tecken

 Se handens heliga tecken

I denna blogg kan även olika gästförfattare publicera sig, det har hänt tidigare. Nu ger jag turen till min hustru Irina Granlund som här skall berätta om de olika tecken vi ibland kan se så kallade heliga män och kvinnor gör inom kyrkokonsten. Det i dag bland ungdomen populära "djävulstecknet" är bara ett av dem och som nu har en helt annan betydelse och används inom helt andra förhållanden.

Irina eller som det i hennes pass står Iryna är bördig ifrån Ukraina och satte sin fot för första gången här på Åland den 23 september år 2021. Vi gifte oss i november samma år och hon heter numera Granlund. Hennes tidigare namn var Khaled och flicknamnet var Levchuk. Irina publicerar sig gärna även på Facebook men hennes namn kan tyvärr där inte skrivas med latinska bokstäver emedan denna organisation Facebook tekniskt förbjuder en sådan ändring så namnet finns för evigt med kyrilliska bokstäver. 

Inina har en gedigen universitetsutbildning inom konst, antik och design samt kyrkohistoria. Hennes kunskaper förde henne in i Ukrainas television kanalerna 1 och 2 och där arbetade hon i 12 år närmast inom programblocket "Den glömda världen". Programmen var internationellt omfattande. De kunde innehålla inslag om Tor Heyerdals forskningsresor, kannibaler i den karibiska övärlden, samebefolkningen på Nordkalotten, samurajernas stridskonst, valarna i Atlanten och vikingarnas färder till Amerika. 

Jag var under min korta tid i Kiev med som åskådare i studion då två inslag bandades. Bandningen går så till att en programledare ställer olika frågor och Irina besvarar dem i två timmars tid. Från dessa intervjuer klipps sedan in korta sekvenser som sedan redigeras in i olika programpunkter, därför kan även i dag kan hennes inslag återfinnas i olika nyproducerade program. Oj, kan någon väninna skriva till henne från Bulgarien, jag såg dig nyss i ett program!

För tre år sedan väckte jag Irinas intresse för att publicera sig i julboken Sanct Olof . Jag tycker du skall skriva om handens olika tecken som jag själv funderat på i många år. Vad betyder dessa undrade jag många gånger. Artikeln ingick så i Sanct Olofs utgåva år 2024 och vi kan nu publicera innehållet här. Var så goda!

- Både när vi besöker gamla och moderna kyrkor ser vi vackra bilder ur Bibelns berättelser. De berättar om Jesu Kristi jordeliv, hans lärjungar, apostlarna och de olika helgonen. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med ikoner och bilder i ortodox tradition i våra kyrkor. Om man tittar noga på ikonerna kan man se att handgesterna varierar för de personer som avbildas på ikonerna. I den ortodoxa ikontraditionen har varje handgest sin egen innebörd och betydelse. 

En ikon är en helig kristen målning fylld med mening och betydelse. Den är föremål för strikta skrivregler, så kallad religiös kanon, alltså rättesnören, regler.

Ikonen skildrar alltid verkliga, inte fiktiva personer och händelser i den heliga kristna historien. Ikonen vill understryka sambandet med historien. Den försöker förmedla både det inre tillståndet hos de avbildade helgonen och samtidigt skildra de olika händelser som är kopplade till gesternas symbolik.

Handgesterna intar en betydande plats på ikoner med Jesus Kristus, apostlarna, jungfru Maria och helgonen. En ikonmålare skildrar aldrig sitt motiv "bara som det faller sig" som en godtycklig sak, utan varje detalj i bilden av fingrarna på ikonen är symbolisk och har sin egen ursprungshistoria. 

Under århundradernas förlopp har en viss kanon utvecklats i beskrivningen av helgonens handgester. Några av personernas handgester har en uråldrig betydelse och härstammar från det antika Rom.

I det verkliga livet kan vi av handgester gissa oss till personens känslor, önskningar, tankar och humör. Detsamma gäller inom ikonkonsten. Ikonen ger en bild av de känslor helgonen uttrycker. men förutsättningen är att bilden förklaras korrekt. När man betraktar en ikon, en avbildning av Jesus Kristus ser vi hans välsignande gest. Högra handens fingrar är böjda till välsignelse och formar de grekiska bokstäverna iota (1) och chi (x), det vill säga begynnelsebokstäverna i Jesus Kristus. 

Om man granskar den traditionella bysantinska ikonen kommer man inte att finna den gesten där, utan vi kommer att upptäcka att Kristi hand har en något annorlunda gest: tummen och lillfingret möter varandra och de övriga fingrarna är oböjda. Enligt historikerna symboliserar denna gest inte en välsignelse utan Frälsaren avbildas medan han håller ett tal. Även förkristna porträttmålare introducerade denna gest för  att indikera början på ett offentligt tal. Redan i det gamla Assyriern, Egypten och Indien var det brukligt att använde fingrarna för att återge ansiktsuttryck och för att förstå talaren, Man kan även i Medelhavsområdet under antiken ana denna tradition. Då grekiska och romerska talare steg upp i talarstolen bjöd de till tystnad med en speciell gest: för att fånga uppmärksamheten höjde de sin hand med böjda fingrar och under hela talet gestikulerade de på ett speciellt sätt.

Den Gudstalande handen 

Så välsignar ortodoxa präster och biskopar än i dag: handens fingrar är böjda så att de bildar bokstäverna ICXC - de första och sista bokstäverna i namnet Jesus Kristus. Pekfingret och långfingret bildar ett C. Tummen korsas med ringfingret till bokstaven X och lillfingret är bokstaven C. detta tecken kallas också "Malax" efter ett ord i grekiskan som beskrev denna gest på 1500-talet. 

Föreställ dig en ikon av Frälsaren. Troligtvis kommer du att komma ihåg Jesu välsignelsegest på ikonerna. Fingrarna på Kristi högra hand eller helgonet är böjda på ett sådant sätt att de liknar de grekiska bokstäverna I och X, som betyder "Jesus Kristus".

Den sataniska bocken

I dag förknippas den här gesten med rockkonserter och uppfattas ibland som en satanisk symbol. I antiken hade den en helt annan betydelse; då betydde den alltid "var extra uppmärksam". På ikonen indikerar pekfingret i denna gest Frälsarens gudomliga natur, och lillfingret indikerar den mänskliga naturen.

Jag talar 

Pek och  långfingret böjs upp. Lillfingret och ringfingret böjs och pressas mot handflatan. Tummen höjs antingen helt enkelt upp eller trycks mot ringfingret. Denna gest betyder direkt tal, talets ögonblick.

 Maria av Egypten, 344-421 e.Kr, med korslagda händer

Detta är en bild av ett kors. Med denna gest uttrycks tillhörigheten till Jesus Kristus och bekännelsen till hans död på korset. Med en sådan gest skrivs till exempel ofta den ärevördiga Maria av Egypten. I den ortodoxa kyrkan är det även brukligt att korsa armarna vid emottagandet av nattvarden.

Händerna ihop, Guds moder, "Mjuka upp onda hjärtan"

Handflatorna är vända mot varandra. Ännu i dag lägger vi intuitivt händerna i denna gest och vänder oss till Gud och de heliga i bön. Sedan urminnes tider har innebörden av denna handposition inneburit bön. Du kan se denna gest på ikonen för Guds moder, den står för, "Mjuka upp onda hjärtan".

Handen på hjärtat betecknar den innerliga bönen som har kännetecknat helgonets liv

Bilden av en hand på hjärtat är en återgivning av innerlig bön. Det betyder att detta helgon tillbringade lång tid i bön till Jesus. Innerligheten kan likställas med de gamla eremiternas tillbedjan.

Maria från Magdala med ett myrrakärl i händerna

Vad helgonet håller i handen spelar en speciell roll. Utifrån det kan man se på vilket sätt helgonet förhärligades eller vilken tjänst hen utförde på jorden. Sankta Maria Magdalena, en av kvinnorna som kom till Jesu kropp med myrra, avbildas med ett myrrakärl i händerna. 

Två öppna händer och ibland avbildas händerna med öppna handflator upphöja mot himlen, som i Guds Moder-ikonen bredvid. Gesten berättar för oss att Guds Moder ber för hela mänskligheten om nåd för alla människor.

Vissa forskare menar att denna gest signalerar mottagande av nåden, andra ser gesten som en bön och vädjan till Gud.

Genom att känna till dessa gester som används i ikoner i ortodox tradition, kommer du att kunna förstå den dolda innebörden i de synliga tecknen. Ikonerna blir mer innehållsrika. Förutom gesterna är ikonmåleriet fullt a andra viktiga symboler. Ett exempel som redan nämnts är att föremålen som helgonen håller i händerna som bär på betydelse. Ett annat är användningen av olika färger i kläderna och andra detaljer i östortodox ikonografi. Ju mer du vet om gesterna desto mer kommer du att förstå av de tankar som Jesus och helgonen genom tiderna vill förmedla till oss. Du kommer förmodligen också att få ett större intresse för allt det heliga och för skildringarna av Jesu liv och helgonens budskap.

Irina Granlund här presenterad med namnet Iryna Khaled i ett av programmen i Ukrainas television kanal 2 + 2

Källor; Författarens personliga arbetsarkiv samt Marcus Fabius Quintilianus som är författare till den mest kompletta läroboken " Institutio Oratoria" vad gäller gesterna i den grekisk-romerska världen.

I Godby den 25 augusti år 2025

Irina Granlund

Nedtecknat och som idégivare

Johan G. Granlund

Olvon i hagen

En dag då jag och min hustru Irina vandrade runt i området runt Sunds kyrka hajade Irina till och sade; oj oj här är ju kalina! Har ni kalina på Åland ? Varför inte det frågade jag, vi har ju de flesta lövträd och buskar här som finns i Norden, ja många fler skröt jag. 

Då vi sedan for hemåt samtalade vi i bilen och fortsatte hela kvällen om vår upptäckt. Vi brukar gilla att spåna på ord och dess härledning emedan många ukrainska och svenska ord liknar varandra men här fanns ingen likhet. Men frågade jag, vad heter olvon på ryska? Jo kalinka sade hon. Men vad i världen det är ju en sång med Viktor Klimenko! Kalinka kalinka kalinka moja. Jag knappade in låten på Youtube och lyssnade.

Olvonbusken i närheten av Sunds kyrka och bloggredaktören som här beundrar dess blommor. Visst hade jag hört talas om olvonet, den finns ju i en fin visa vid namn "Visa i midsommartid", som börjar: Du lindar av olvon en midsommarkrans.... Den skulle ju finnas med bland de sju blommor den unga mön plockade under midsommaren. 

Irina berättar vidare att i den ukrainska kulturen finns otaliga berättelser och lyriska sånger, ja mytiska drömmar om samma olvonbuske med sina vita kantblommor och blodfärgade bär med hjärtformade kärnor. Det är då frågan om den bärförande varianten vid namn skogsolvon och som är Ukrainas nationalträd. Den trivs bäst i vattenrika områden och i närheten av bäckraviner och vattenkällor, man kan finna den i lundar och på ängar. I djupa skogen ser man den sällan. Busken sprids inte via fåglar och vind utan via sina rotsystem.

För att få den att växa i trädgården måste den planteras. Man finner den i närheten av gamla gårdar och torp, invid kyrkor och kapell. Intill kyrkor kan den finnas både på östra och på västra sidan. Dess bär har den blodröda färgen, dess kärnor har hjärtats form.

I den ukrainska folktron finns olvonet med i de flesta av livets skeden. Ja, man går så långt att man säger: Utan olvon inget Ukraina, den är en symbol för hela landet. Den hänger med i livets alla skiftningar, vid vaggan, under uppväxtåren och  ungdomstiden, i det äktenskapliga livet, på ålderdomen och invid graven.

Olvonbärets ukrainska namn "kalina" kommer ifrån det protoslaviska ordet "kality" som betyder att temperera och värma, för dess likhet med det glödheta järnets färg vid smide. 

En gång i tiden representerade olvonet universums födelse och var en symbol för den brinnande treenigheten: solen, månen och gryningen. Dess namn symbolik finns i tecknet för evigheten - cirkeln som en liggande åtta.

Olvonblomman finns med i fästmansgåvan, på broderade dukar och på kläden då den symboliserar ömhet, kärlek och familjelycka, och därför kallas olvonträdet bröllopsträd. Den finns inflätad i brudkronan där den symboliserar den rena oskulden och den flickaktiga skönheten och kvinnligheten. De älskande tu skall svära sin tro på en dikesbro byggd av olvongrenar. Talmannen i äktenskapsarrangemangen bär med sig en olvonkvist.

Olvonet symboliserar även moderligheten, ja busken själv och bären är barnen. Den är en symbol för hemmet, för föräldrar och hela släkten. En sådan buske nära barndomshemmet är inte bara en skönhet utan fungerar även som hemmets beskyddare.

I kyrkan berör prästen med en olvonkvist kyrkobesökarens bröst och bringa. Vid dopet lägges olvonkvisten i dopfuntens vatten. På den dödes kista ligger olvonblomster och i kistan kan ingå olvonvirke. 

I strid var bågskyttens båge och pilar av olvon. Den är en symbol för mod, för den som i striden ger sitt liv för fäderneslandet. I Ukraina är den en symbol för äkta kosackblod.

Då man på nätet slår upp en fråga om olvonet och ess spår i vår gamla folktro får man märkligt nog inga svar. Berättelser om olvonet lyser här i vår kalla nord totalt med sin frånvaro Däremot finns den i "Vår flora" uppräknad bland alla andra buskar i en lund och på en löväng. Vi får kort och gott veta att dess vetenskapliga namn är Viburum opulus och är en buske som blir två till fyra meter hög. I en gammal ordlista såg jag att man kallade dess bär kalvbär och i en annan björkbuske. Någon påstod att de är giftig och att man rekommenderade intag av högst tio bär och att man bör vara beredd på läkarbesök om man åt flera än så. Senare tids forskning har dock visat att detta inte överensstämmer med verkligheten. 

På finska kallas busken "koiranheisipuu". Detta enligt en sägen från Karelen där man funnit att hundar äter av de frusna bären. Den finske folklivsskildraren Elias Lönnrot har berättat att man där gjorde vinäger och konjak av bären.

Likör tillverkad av olvonbär i Ukraina

I Ukraina ingår olvon produkter på frukost- och kvällsbordet, i fest och vardag. Ja den är även en bland hemapotekets produkter. Irina berättar följande; Viburnum är en riklig källa för framställning av olika dryckesprodukter och tinkturer. Dess unika egenskaper gör att dessa drycker inte bara är behagliga till smaken utan också användbara för hälsan. Dessa tinkturer innehåller en enorm mängd vitaminer och olika spårämnen såsom järn, mangan och kalium. 

Paj med olvonbär

Förfäderna kände till de helande egenskaperna hos olvonet och använde dem inte bara i sin behandling, utan även som läcker fyllning i pajer och piroger. Det var en fröjd för de ukrainska hemmafruarna att samla in viburnumbär efter den första frosten. Det är just då efter infrysningen som den karaktäristiska bitterheten försvinner och den fina smaken framträder. De gamla recepten på dessa produkter är bevarade och överföres från mormor till mor och barn. 

Jag hade förmånen att i julboken Sanct Olof år 2024 få beskriva olvonets underbara historia och Irina  gav mig mängder av information om detta bär.

Lindat i Godby den 23 augusti år 2025

Johan G. Granlund