Panorama öfver Bomarsunds Fästningswerk

 

Panorama öfver Bomarsunds Fästningsverk

Denna fantastiska tavla fann jag i Ålands Museums samlingar. Den var lite undansatt men med benäget bistånd gav personalen mig tillgång till den. Planschverk som den kallas i nedannämnda tidningsartikel var ritat endast tre dagar efter "bombardementet". Konstverket är signerat J.F. Meyer & Co . 

Denna plansch har tills nu varit okänd för mig. Däremot finns planschen som svartvit litografi på nätet bl.a. i Åbo Akademis samlingar men kan nu visas i färg. Upprinnelsen till fyndet vill jag här och nu berätta om.

Jag brukar ofta spana på intressanta fynd i det Digitala Tidningsbiblioteket och plötsligt fann jag en intressant notis och jag hajade till. Den ingick i tidningen Åland av den 6.9.1947 och jag stannade upp direkt. Detta måste jag undersöka. Jag nedskriver här vad som står i artikeln.

Hr. C.V. Markström fick för några dagar sedan från Amerika ett planschverk i färg, ett "panorama över Bomarsund", ritat den 20 augusti 1854, tre dagar efter bombardemanget. Förlaget är J. F. Meyer & Co Man ser Notvikstornet, Prestötornet, ångaren Motala, huvudfästningen, Lumparfjärden, "commendant Bodiscos trädgård", tornet C, eller Brännklints basen.

Planschen har sin historia. På Skarpans fästning fanns bland officerskåren överstelöjtnant Wikberg, gift med Markströms släkting, hans mormors kusin, troligtvis hemma från Brändbolstad eller Strömbolstad. Efter fångenskapen i Frankrike bosatte sig Wikberg i Helsingfors. Han avled kort därpå. Hans barn skänkte det gamla hemmet, Lagmanstorpet, till Markströms moster Mina och Tilda Eriksson på Vestergårds i Mångstekta. Tilda Erikssons dotter Ida Carlsson, gift med Ollas Janne i Mångstekta, förde tavlan med sig då hon lämnade  Åland. Efter att ha varit anställd en tid på en tobaksaffär i Stockholm flyttade hon till Amerika. I februari i år skrev hon till Markström och sporde, om han ville ha tavlan. Markström svarade ja, och för någon vecka sedan fick han tavlan från Ida Carlsson, som nu är 81 år gammal och bor i Craigmont, Idaho. Markström ansåg att planschen med panoramat över Bomarsund inte kunde få en lämpligare placering än i Ålands museum. Han hade rätt.  

Vem var då överstelöjtnanten Wikberg? Jag fann följande uppgifter om honom emedan han var en bland toppgarnityret i försvaret av Bomarsunds fästning1854. Wikberg hade på 1840-talet tagit en paus i sin militära karriär och byggt torpet Lagmans i nuvarande norra Bomarsund. Senare återkom han som stabskapten på fästningen. Det skulle visa sig att han var tillsammans med Bodisco och Tesche i den grupp som fångna fördes över till Frankrike och ön Aix i ett års fångenskap. Efter en kort tid på ön fick han och övriga i ledningen flytta till staden Evreux nära Paris. 

I Evreux generalmajor Bodisco samt kaptenerne Tesche och Wikberg.

Staden Evreux i närheten av Paris dit Wikberg fick flytta tillsammans med Bodisco och Tesche

Ön Aix i sydvästra Frankrike dit över 1000 fångar fördes ifrån Bomarsund efter kapitulationen. Längre bort ser vi grannön Fort Bayard vilken vi känner igen ifrån "Fångarna på fortet"

Vi ser här huru fångarna från Bomarsund vandrar upp emot fångförläggningarna. Det berättas att de första nätterna fick de sova under bar himmel, sämre behandlade än hundar och kattor. Att de var ryska fångar beror på att Finland då hörde till det ryska riket. Många var finländare ja finlandssvenskar vilka några även hade sina fruar med sig. Här fanns även ålänningar. Ryssungen Julius Johnsons föräldrar var här och lille Julius fördes till gården Rosenberg i norra Sund det år hans föräldrar var i fångenskap. 

På planschen framgår tydligt uppe i högra fältet Commendant Bodiscos trädgård. I folkmun omtalas den även som Gruntens trädgård och platsen enligt guiden Holger Eklunds version för Djävulsdansen. 

Husgrunder i Grunts trädgård som även var kommendant Bodiscos gård.

Vi skall återgå till planschen och nedteckna vad som står beskrivet.

Panorama öfwer Bomarsunds Fästnings Werk

Till vänster något otydlig text men finns i en annan litografi som Telegraftornet. ( detta måste vara Notvikstornet och inte telegraftornet som stod på Djävulsberget och förstördes redan före huvudanfallet)

Svenska ångaren Motala ( har sökt uppgifter men det enda som finns om detta fartyg är att det byggdes och levererades till svenska Postverket år 1833)

Hufvudfästning

Ruinerna af Skarpans

Franska lägret

Lumpar Fjärden

Under byggnad varande Fort

Commendanten Bodiscos Trädgård

Tornet C eller Vestra Basen

Prestö Torn

I den östra delen av fästningsområdet ser vi en ångare liggande i båthamnen strax intill fästningen. Kanske den använde denna förtöjningsring vi här ser i berget.

Tillåten publicering av planschen mig given. Ur Ålands Museums samlingar diarienummer K 1190

Denna litografi finns i Åbo Akademis bildsamlingar med okänd litograf. Endast små olikheter skiljer bilderna åt.

Då jag fortsatte forska om båten Motala fann jag följande notis i det svenska digitala tidningsbiblioteket.

Karlstads Allehanda den 28.8. 1854

Ångfartyget Motala kapten J Rube` ankommer i morgon på eftermiddagen från Åhus och avgår Onsdagen den 30 de halv 1 på natten till Karlscrona, Kalmar, Vestervik och Stockholm. 

Och i Aftonbladet av den 9 september 1854 följande berättelse om planschens historia.

Från stentryckeriet har i dessa dagar utkommit en större planche föreställande ett panorama öfver Bomarsunds fästningsverk, sådana dessa befunno sig den 20 Augusti eller 3:dagar efter bombardementet. Litografen J. F. Meyer, som var en bland passagerarna å ångfartyget Motala, hvilka nämnde dag landstego vid Bomarsund, begagnade tillfället att från en höjd på tillbörligt afstånd bakom fästningsverken taga en vy, som lemnar åskådaren en ganska lefvande tafla såväl af hufvudfästningen och de ensamma omgifvande tornen, som af den vid tillfället å Lumparefjärden för ankar liggande engelska och franska flottan, lemningarne af den genom ryssarne sielfva förstörda köpingen Skarpans, af hvars uppbrända byggnader man endast ser några skorstenar och spiselmurar höja sig öfver jorden, de franska landtruppernas läger, ruiner af det i luftensprängda tornet, konturerna af de i söder och öster om Bomarsund belägna öarne m.m. Utförd med den skicklighet, som i allmänhet utmärker hr Meyers ritningar, bör denna tafla äfven ur historisk synpunkt icke förfela att tillvinna sig svenska allmänhetens uppmärksamhet, särdeles som det bekräftar sig att de här afbildade fästningsverken numera blifvit af fransmännen förstörda. 

I skrivande stund hittar vi ytterligare information om Meyer. Hans namn var Johan Fredrik Meyer och var född år 1806 i Havelberg i Preussen. Han anlände till Sverige och etablerade sig i Stockholm som litograf senare boktryckare och förläggare. Meyer grundade där ett litografiskt institut. Han var grundare av Illustrerad Tidning som han innehade i nio års tid och överlät det senare till andra som ändrade namnet till Ny Illustrerad Tidning. Han var den förste i Sverige som introducerade Zinkotypi som på litografisk väg införde färgtryck och han var den förste att kalla in en fotograf till Sverige som anlände från Tyskland. 

Dödsannons för Hoflitografen Johan Fredrik Meyer som avled den 17 december år 1893. 

Ingenstans i dessa dödsrunor står att Meyer skulle varit tecknare, konstnär eller illustratör. Han var boktryckare och förlagsman samt kom till Sverige som litograf.

Vem har då tecknat detta panorama över Bomarsunds fästningsverk? Min teori är att det är följande man skeppsläkaren på HMS Odin, Edward Cree. I hans bok Cree Journals som är en dagbok över krigshändelserna skriver han utförligt vad som hände varje dag. Han illustrerar även ofta alla händelser i akvarellstil. Det måste vara så att det är Edvard Crees målningar som ligger till grund för "hoflitograf" Johan Fredrik Meyers plansch Panorama över Bomarsunds fästningsverk

Edward Cree, skeppsläkare på HMS Odin, dagboksförfattare och illustratör

Cree Journals, Edward Crees dagbok

Edward Crees målning och vy över hela fästningsområdet. Illustrerat dagar före sprängningen och exakt samma vy som återfinns i Johan Fredrik Meyers färglitografi.

I frågan om Panoramats anteckning om en telegraf på Notvikstornet giver Edward Cree en klar redogörelse. Han skriver i sin dagbok för den 8 augusti 1854 följande:

During the night an expedition went from this ship (HMS Odin) to destroy a russian signal station on a hill and had troublesome march of 5 miles (kilometer) over rocks and bogs.

Detta måste vara den signalstation som fanns på Djävulsberget de i nattens mörker förstörde.

Signalerat i Godby den 4 november år 2025

Kompletterat den 23 november samma år

Johan G. Granlund

Den fyrmastade barken Pommern i Grundtvigs Kirke

 

Pommern, här ståtligt hängande i Grundtvigs Kirke i Danmark i scala 1:35. För mig en stor överraskning och kanske även för er kära bloggläsare. Hur i all världen hittade du den här kanske någon frågar? 

Som med mycket i min hembygdsforskning släntar jag in på intressanta ting via ett "bananskal" och detta hände nu.

Jag hade i en facebokstråd skrivit en kommentar att segelskeppet Padua dvs. Krusentern var systerfartyg till vårt kära museifartyg Pommern som sedan 1953 varit Mariehamns stads museifartyg och som ligger i Västra hamnen. Ganska snart kom det svar att det stämmer inte, mitt påstående var fel. De var inte systerfartyg emedan ett systerfartyg skall byggas enligt samma ritning på samma varv. Jag hade missförstått detta för jag trodde att de var syskon emedan de i tiden ingick i samma rederi och vars fartyg allas namn började på P. 

Då jag sedan sökte uppgifter om Pommern landade mina ögon på en notis att Pommern finns som kyrkskepp hängande i en kyrka i Danmark. Där framgick kyrkans namn och jag sökte reda på dess kontaktuppgifter. Glad i hågen skrev jag ett brev till dem och bad om bekräftelse på detta och om de kunde vara så vänliga och ge mig information varför skeppet finns i deras kyrka. Jo ganska snart fick jag svar att jag skulle få information.

 

Då en vecka förlöpt och inget svar inkom skrev jag åter ett brev och nu fick jag full information. Jag vill nedan berätta om detta och om den intressanta historian om kyrkan, om modellens skapare samt om intressant information om Pommerns tidiga historia. Och som en bonus fick jag svaret på en fråga jag funderat på i hela mitt liv. Varför talar man om två och treskeppiga kyrkor? Svaret var häpnadsväckande! Kyrkofäderna hade i tiden missförstått det grekiska ordet NAOS som betyder tempel med NAUS som betyder skepp. Kan ni förstå!  

Grundtvigs Kirke är en förhållandevis ung kyrka. Den finns belägen i stadsdelen Bispebierg i Köpenhamn och den byggdes till minne av prästen, diktaren och folkuppfostraren Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Redan 1912 fick byggmästaren Peder Vilhelm Jensen Klint idén till kyrkan.  Man började med tornbyggnaden som stod färdig år 1927. Den delen kallades tornkyrkan. Kryptan och långhuset påbörjades 1928 och hela kyrkan invigdes år 1940. 

I denna kyrka hänger således Pommern som vid sjösättningen 1903 i Glasgow fick namnet Mneme och som 1923 köptes av skeppsredare Gustaf Eriksson. Kyrkskeppet är imponerade och har en längd om 2.85 meter. Den är byggd av sjökapten Fredrik Christian Knudsen Almsted i Korsör. Almsted byggde skeppet inte som ett votivskepp utan av pur glädje. Han hade redan som ung sjungit i en kyrkokör och alltid beundrat dessa kyrkskepp som i Danmark är väldigt vanliga. Han hade tagit hyra redan som femtonåring och seglat därefter som kapten i närmare fyrtio år på de sju haven. 

Han hade filat länge på modellen men strax före andra världskrigets utbrott råkade han ut för en olycka som gjorde honom hemmaboende en längre tid. Han färdigställde så modellen och den var klar år 1939. Han ville igen ersättning ha för arbetet bara han fick betalt för lastbilstransporten från hemmet till kyrkan. 

 Varför heter då kyrkskeppet Dronning Alexandrine? Det beror på att denna tid under andra världskriget kunde man inte sätta ett tyskt namn Pommern på ett kyrkskepp hängande i en dansk kyrka. Tillsammans med kyrkomyndigheterna kom man då överens om att skeppet skall heta Dronning Alexandrine. Hon var kung Kristians gemål. 

Nu har jag en ironisk fråga, kan man nu säga att Dronning Alexandrine är systerfartyg till Pommern?

Almstedt hämtade nämligen ritningarna inför sitt modellbygge från varvet i Glasgow där Pommern byggdes.

Kryssat i Godby den 29 oktober år 2025

Johan G. Granlund

Handens heliga tecken

 Se handens heliga tecken

I denna blogg kan även olika gästförfattare publicera sig, det har hänt tidigare. Nu ger jag turen till min hustru Irina Granlund som här skall berätta om de olika tecken vi ibland kan se så kallade heliga män och kvinnor gör inom kyrkokonsten. Det i dag bland ungdomen populära "djävulstecknet" är bara ett av dem och som nu har en helt annan betydelse och används inom helt andra förhållanden.

Irina eller som det i hennes pass står Iryna är bördig ifrån Ukraina och satte sin fot för första gången här på Åland den 23 september år 2021. Vi gifte oss i november samma år och hon heter numera Granlund. Hennes tidigare namn var Khaled och flicknamnet var Levchuk. Irina publicerar sig gärna även på Facebook men hennes namn kan tyvärr där inte skrivas med latinska bokstäver emedan denna organisation Facebook tekniskt förbjuder en sådan ändring så namnet finns för evigt med kyrilliska bokstäver. 

Inina har en gedigen universitetsutbildning inom konst, antik och design samt kyrkohistoria. Hennes kunskaper förde henne in i Ukrainas television kanalerna 1 och 2 och där arbetade hon i 12 år närmast inom programblocket "Den glömda världen". Programmen var internationellt omfattande. De kunde innehålla inslag om Tor Heyerdals forskningsresor, kannibaler i den karibiska övärlden, samebefolkningen på Nordkalotten, samurajernas stridskonst, valarna i Atlanten och vikingarnas färder till Amerika. 

Jag var under min korta tid i Kiev med som åskådare i studion då två inslag bandades. Bandningen går så till att en programledare ställer olika frågor och Irina besvarar dem i två timmars tid. Från dessa intervjuer klipps sedan in korta sekvenser som sedan redigeras in i olika programpunkter, därför kan även i dag kan hennes inslag återfinnas i olika nyproducerade program. Oj, kan någon väninna skriva till henne från Bulgarien, jag såg dig nyss i ett program!

För tre år sedan väckte jag Irinas intresse för att publicera sig i julboken Sanct Olof . Jag tycker du skall skriva om handens olika tecken som jag själv funderat på i många år. Vad betyder dessa undrade jag många gånger. Artikeln ingick så i Sanct Olofs utgåva år 2024 och vi kan nu publicera innehållet här. Var så goda!

- Både när vi besöker gamla och moderna kyrkor ser vi vackra bilder ur Bibelns berättelser. De berättar om Jesu Kristi jordeliv, hans lärjungar, apostlarna och de olika helgonen. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med ikoner och bilder i ortodox tradition i våra kyrkor. Om man tittar noga på ikonerna kan man se att handgesterna varierar för de personer som avbildas på ikonerna. I den ortodoxa ikontraditionen har varje handgest sin egen innebörd och betydelse. 

En ikon är en helig kristen målning fylld med mening och betydelse. Den är föremål för strikta skrivregler, så kallad religiös kanon, alltså rättesnören, regler.

Ikonen skildrar alltid verkliga, inte fiktiva personer och händelser i den heliga kristna historien. Ikonen vill understryka sambandet med historien. Den försöker förmedla både det inre tillståndet hos de avbildade helgonen och samtidigt skildra de olika händelser som är kopplade till gesternas symbolik.

Handgesterna intar en betydande plats på ikoner med Jesus Kristus, apostlarna, jungfru Maria och helgonen. En ikonmålare skildrar aldrig sitt motiv "bara som det faller sig" som en godtycklig sak, utan varje detalj i bilden av fingrarna på ikonen är symbolisk och har sin egen ursprungshistoria. 

Under århundradernas förlopp har en viss kanon utvecklats i beskrivningen av helgonens handgester. Några av personernas handgester har en uråldrig betydelse och härstammar från det antika Rom.

I det verkliga livet kan vi av handgester gissa oss till personens känslor, önskningar, tankar och humör. Detsamma gäller inom ikonkonsten. Ikonen ger en bild av de känslor helgonen uttrycker. men förutsättningen är att bilden förklaras korrekt. När man betraktar en ikon, en avbildning av Jesus Kristus ser vi hans välsignande gest. Högra handens fingrar är böjda till välsignelse och formar de grekiska bokstäverna iota (1) och chi (x), det vill säga begynnelsebokstäverna i Jesus Kristus. 

Om man granskar den traditionella bysantinska ikonen kommer man inte att finna den gesten där, utan vi kommer att upptäcka att Kristi hand har en något annorlunda gest: tummen och lillfingret möter varandra och de övriga fingrarna är oböjda. Enligt historikerna symboliserar denna gest inte en välsignelse utan Frälsaren avbildas medan han håller ett tal. Även förkristna porträttmålare introducerade denna gest för  att indikera början på ett offentligt tal. Redan i det gamla Assyriern, Egypten och Indien var det brukligt att använde fingrarna för att återge ansiktsuttryck och för att förstå talaren, Man kan även i Medelhavsområdet under antiken ana denna tradition. Då grekiska och romerska talare steg upp i talarstolen bjöd de till tystnad med en speciell gest: för att fånga uppmärksamheten höjde de sin hand med böjda fingrar och under hela talet gestikulerade de på ett speciellt sätt.

Den Gudstalande handen 

Så välsignar ortodoxa präster och biskopar än i dag: handens fingrar är böjda så att de bildar bokstäverna ICXC - de första och sista bokstäverna i namnet Jesus Kristus. Pekfingret och långfingret bildar ett C. Tummen korsas med ringfingret till bokstaven X och lillfingret är bokstaven C. detta tecken kallas också "Malax" efter ett ord i grekiskan som beskrev denna gest på 1500-talet. 

Föreställ dig en ikon av Frälsaren. Troligtvis kommer du att komma ihåg Jesu välsignelsegest på ikonerna. Fingrarna på Kristi högra hand eller helgonet är böjda på ett sådant sätt att de liknar de grekiska bokstäverna I och X, som betyder "Jesus Kristus".

Den sataniska bocken

I dag förknippas den här gesten med rockkonserter och uppfattas ibland som en satanisk symbol. I antiken hade den en helt annan betydelse; då betydde den alltid "var extra uppmärksam". På ikonen indikerar pekfingret i denna gest Frälsarens gudomliga natur, och lillfingret indikerar den mänskliga naturen.

Jag talar 

Pek och  långfingret böjs upp. Lillfingret och ringfingret böjs och pressas mot handflatan. Tummen höjs antingen helt enkelt upp eller trycks mot ringfingret. Denna gest betyder direkt tal, talets ögonblick.

 Maria av Egypten, 344-421 e.Kr, med korslagda händer

Detta är en bild av ett kors. Med denna gest uttrycks tillhörigheten till Jesus Kristus och bekännelsen till hans död på korset. Med en sådan gest skrivs till exempel ofta den ärevördiga Maria av Egypten. I den ortodoxa kyrkan är det även brukligt att korsa armarna vid emottagandet av nattvarden.

Händerna ihop, Guds moder, "Mjuka upp onda hjärtan"

Handflatorna är vända mot varandra. Ännu i dag lägger vi intuitivt händerna i denna gest och vänder oss till Gud och de heliga i bön. Sedan urminnes tider har innebörden av denna handposition inneburit bön. Du kan se denna gest på ikonen för Guds moder, den står för, "Mjuka upp onda hjärtan".

Handen på hjärtat betecknar den innerliga bönen som har kännetecknat helgonets liv

Bilden av en hand på hjärtat är en återgivning av innerlig bön. Det betyder att detta helgon tillbringade lång tid i bön till Jesus. Innerligheten kan likställas med de gamla eremiternas tillbedjan.

Maria från Magdala med ett myrrakärl i händerna

Vad helgonet håller i handen spelar en speciell roll. Utifrån det kan man se på vilket sätt helgonet förhärligades eller vilken tjänst hen utförde på jorden. Sankta Maria Magdalena, en av kvinnorna som kom till Jesu kropp med myrra, avbildas med ett myrrakärl i händerna. 

Två öppna händer och ibland avbildas händerna med öppna handflator upphöja mot himlen, som i Guds Moder-ikonen bredvid. Gesten berättar för oss att Guds Moder ber för hela mänskligheten om nåd för alla människor.

Vissa forskare menar att denna gest signalerar mottagande av nåden, andra ser gesten som en bön och vädjan till Gud.

Genom att känna till dessa gester som används i ikoner i ortodox tradition, kommer du att kunna förstå den dolda innebörden i de synliga tecknen. Ikonerna blir mer innehållsrika. Förutom gesterna är ikonmåleriet fullt a andra viktiga symboler. Ett exempel som redan nämnts är att föremålen som helgonen håller i händerna som bär på betydelse. Ett annat är användningen av olika färger i kläderna och andra detaljer i östortodox ikonografi. Ju mer du vet om gesterna desto mer kommer du att förstå av de tankar som Jesus och helgonen genom tiderna vill förmedla till oss. Du kommer förmodligen också att få ett större intresse för allt det heliga och för skildringarna av Jesu liv och helgonens budskap.

Irina Granlund här presenterad med namnet Iryna Khaled i ett av programmen i Ukrainas television kanal 2 + 2

Källor; Författarens personliga arbetsarkiv samt Marcus Fabius Quintilianus som är författare till den mest kompletta läroboken " Institutio Oratoria" vad gäller gesterna i den grekisk-romerska världen.

I Godby den 25 augusti år 2025

Irina Granlund

Nedtecknat och som idégivare

Johan G. Granlund

Olvon i hagen

En dag då jag och min hustru Irina vandrade runt i området runt Sunds kyrka hajade Irina till och sade; oj oj här är ju kalina! Har ni kalina på Åland ? Varför inte det frågade jag, vi har ju de flesta lövträd och buskar här som finns i Norden, ja många fler skröt jag. 

Då vi sedan for hemåt samtalade vi i bilen och fortsatte hela kvällen om vår upptäckt. Vi brukar gilla att spåna på ord och dess härledning emedan många ukrainska och svenska ord liknar varandra men här fanns ingen likhet. Men frågade jag, vad heter olvon på ryska? Jo kalinka sade hon. Men vad i världen det är ju en sång med Viktor Klimenko! Kalinka kalinka kalinka moja. Jag knappade in låten på Youtube och lyssnade.

Olvonbusken i närheten av Sunds kyrka och bloggredaktören som här beundrar dess blommor. Visst hade jag hört talas om olvonet, den finns ju i en fin visa vid namn "Visa i midsommartid", som börjar: Du lindar av olvon en midsommarkrans.... Den skulle ju finnas med bland de sju blommor den unga mön plockade under midsommaren. 

Irina berättar vidare att i den ukrainska kulturen finns otaliga berättelser och lyriska sånger, ja mytiska drömmar om samma olvonbuske med sina vita kantblommor och blodfärgade bär med hjärtformade kärnor. Det är då frågan om den bärförande varianten vid namn skogsolvon och som är Ukrainas nationalträd. Den trivs bäst i vattenrika områden och i närheten av bäckraviner och vattenkällor, man kan finna den i lundar och på ängar. I djupa skogen ser man den sällan. Busken sprids inte via fåglar och vind utan via sina rotsystem.

För att få den att växa i trädgården måste den planteras. Man finner den i närheten av gamla gårdar och torp, invid kyrkor och kapell. Intill kyrkor kan den finnas både på östra och på västra sidan. Dess bär har den blodröda färgen, dess kärnor har hjärtats form.

I den ukrainska folktron finns olvonet med i de flesta av livets skeden. Ja, man går så långt att man säger: Utan olvon inget Ukraina, den är en symbol för hela landet. Den hänger med i livets alla skiftningar, vid vaggan, under uppväxtåren och  ungdomstiden, i det äktenskapliga livet, på ålderdomen och invid graven.

Olvonbärets ukrainska namn "kalina" kommer ifrån det protoslaviska ordet "kality" som betyder att temperera och värma, för dess likhet med det glödheta järnets färg vid smide. 

En gång i tiden representerade olvonet universums födelse och var en symbol för den brinnande treenigheten: solen, månen och gryningen. Dess namn symbolik finns i tecknet för evigheten - cirkeln som en liggande åtta.

Olvonblomman finns med i fästmansgåvan, på broderade dukar och på kläden då den symboliserar ömhet, kärlek och familjelycka, och därför kallas olvonträdet bröllopsträd. Den finns inflätad i brudkronan där den symboliserar den rena oskulden och den flickaktiga skönheten och kvinnligheten. De älskande tu skall svära sin tro på en dikesbro byggd av olvongrenar. Talmannen i äktenskapsarrangemangen bär med sig en olvonkvist.

Olvonet symboliserar även moderligheten, ja busken själv och bären är barnen. Den är en symbol för hemmet, för föräldrar och hela släkten. En sådan buske nära barndomshemmet är inte bara en skönhet utan fungerar även som hemmets beskyddare.

I kyrkan berör prästen med en olvonkvist kyrkobesökarens bröst och bringa. Vid dopet lägges olvonkvisten i dopfuntens vatten. På den dödes kista ligger olvonblomster och i kistan kan ingå olvonvirke. 

I strid var bågskyttens båge och pilar av olvon. Den är en symbol för mod, för den som i striden ger sitt liv för fäderneslandet. I Ukraina är den en symbol för äkta kosackblod.

Då man på nätet slår upp en fråga om olvonet och ess spår i vår gamla folktro får man märkligt nog inga svar. Berättelser om olvonet lyser här i vår kalla nord totalt med sin frånvaro Däremot finns den i "Vår flora" uppräknad bland alla andra buskar i en lund och på en löväng. Vi får kort och gott veta att dess vetenskapliga namn är Viburum opulus och är en buske som blir två till fyra meter hög. I en gammal ordlista såg jag att man kallade dess bär kalvbär och i en annan björkbuske. Någon påstod att de är giftig och att man rekommenderade intag av högst tio bär och att man bör vara beredd på läkarbesök om man åt flera än så. Senare tids forskning har dock visat att detta inte överensstämmer med verkligheten. 

På finska kallas busken "koiranheisipuu". Detta enligt en sägen från Karelen där man funnit att hundar äter av de frusna bären. Den finske folklivsskildraren Elias Lönnrot har berättat att man där gjorde vinäger och konjak av bären.

Likör tillverkad av olvonbär i Ukraina

I Ukraina ingår olvon produkter på frukost- och kvällsbordet, i fest och vardag. Ja den är även en bland hemapotekets produkter. Irina berättar följande; Viburnum är en riklig källa för framställning av olika dryckesprodukter och tinkturer. Dess unika egenskaper gör att dessa drycker inte bara är behagliga till smaken utan också användbara för hälsan. Dessa tinkturer innehåller en enorm mängd vitaminer och olika spårämnen såsom järn, mangan och kalium. 

Paj med olvonbär

Förfäderna kände till de helande egenskaperna hos olvonet och använde dem inte bara i sin behandling, utan även som läcker fyllning i pajer och piroger. Det var en fröjd för de ukrainska hemmafruarna att samla in viburnumbär efter den första frosten. Det är just då efter infrysningen som den karaktäristiska bitterheten försvinner och den fina smaken framträder. De gamla recepten på dessa produkter är bevarade och överföres från mormor till mor och barn. 

Jag hade förmånen att i julboken Sanct Olof år 2024 få beskriva olvonets underbara historia och Irina  gav mig mängder av information om detta bär.

Lindat i Godby den 23 augusti år 2025

Johan G. Granlund

Älggräs i vår hage

 

I den åländska naturen finns älggräset överallt. Den växer i överflöd på alla dikesrenar längs våra vägar. Nutidens människor håller den som ett ogräs som skall bekämpas och lien går hårt fram med den invid vägen. 

Här, på vår gård ståtar den och jag har först nu blivit införstådd med dess underbara egenskaper, dess tusenåriga historia i Norden ja bland folk och stammar runt hela jorden. Låt oss ta en närmare titt på den och höra vad expertisen säger. Jag behövde inte gå långt, min hustru Irina visste berätta mycket. 

Vissa odlar den i sina trädgårdssängar, blir en högväxande vacker häck som stöter bort myggor. Den luktar väldigt gott av honung och det blir omedelbart tydligt varför den kallades skandinavisk vanilj eller vikingaört vilket de använde långt innan de hade kryddor från öst som vanilj och saffran.

Älggräs (Filipendula ulmaria L.) älgört, är en ört i släktet älggräs i familjen rosväxter. Den högväxta arten har små vita och starkt doftande blommor. Blommor och blad innehåller salicylsyra, och arten har använts både i medicinskt syfte och som smaksättning av drycker.

Älggräset är ganska högväxt art omkring 1-2 meter som vanligen inte blommar efter midsommar. De gräddvita blommorna, som har fem kronblad, sitter i breda knippen och är starkt doftande Trots att blommorna saknar nektar lockar doften stora mängder insekter, som bara för pollen med sig. Doften kommer av kronbladens innehåll av doftämnet salisylaldehyd, även kallad spireaolja. Blommorna och bladen luktar olika på grund av att de innehåller olika doftämnen. 

I Nya Åland kunde man för en tid sedan läsa om huru man kunde göra saft på älggräs. Recept medföljer. Många gör även saft av älggräset på samma vis som med fläder. Läskande sommardryck.

Vid hembryggning av öl kan älggräs tillsättas för att ge det en bättre arom. 

Vi skall här ta upp den medicinska sidan av älggräset. Irina berättar att redan de gamla vikingarna använde älggräs främst för medicinska ändamål. De använde det för att behandla en mängd olika sjukdomar som reumatism, feber, förkylningar, astma, högt blodtryck, diabetes och olika hudsjukdomar.  De värdesatte dess förmåga att lindra ledvärk, minska inflammation och bekämpa förkylningar. Ja man sade att älggräset botade fyrtio sjukdomar. 

Visste ni förresten att denna medicin, Aspirinet, härstammar ifrån älggräset. Älggräset innehåller salicylsyra och utav det utvinns acetylsalicylsyra nämligen aspirin. För mig var det en nyhet. 

Aspirerat i Godby den 29 juli år 2025

Johan G. Granlund

Att sila filbunke

 

Detta är en äkta finsk filbunke i dag, av Valios tillverkning. Det finns även en blå variant som är aningen magrare. Åtminstone vi fyrtiotalister har ljuvliga barndomsminnen av att mor  "silade filbunke" och satte dem i farstuns skafferi. Detta var tiden före kylskåpets tid då skafferiet i farstun var fylld av mat och dessa filbunkar.

En gammaldags filbunke av Riihimäki Glas-Riihimäen Lasi fabrikat. Denna bunke har jag kvar från min barndomstid på Norrgårds i Finby. På loppis kan man säkert hitta flera även i dag. Filbunken avnjöts med sked och på filen skulle man strö kanel och socker. 

Nu långt efteråt har jag börjat fundera på ett par ord i detta sammanhang "sila" filbunke och "pinkunka". Varifrån kommer detta med att sila filbunke och vad är pinkunka för "sla". Jag är intresserad av ords härstamning i svenskan och här hamnade vi rätt in i botaniken. Det finns en växt vid namn Pinguicula och en silehårsväxt Drosera.

Jag minns från barndomen att mina föräldrar beställde pinkunka ifrån mejeriet vilken vi gav till kalvar och grisar. Det var någon slags restprodukt i mejerihanteringen. Grädden hade åtminstone avlägsnats. Men varför heter det pinkunka, är det någon folklig benämning ifrån det latinska namnet pinguicula?

Sila är visserligen ett verb, mor silade ju mjölken strax efter mjölkningen men inte silade hon ju den ännu en gång då den hälldes i bunken. Kan detta uttryck "sila fil" ha något att göra med silhårsväxten vilken man förr använde vid framställningen av det ämne som bildade bottenmjölken? Bottenmjölken var en sked av fil man hade sparat från tidigare filbunkar vilken lades på filfatets botten varefter man sedan fyllde fatet med färsk oskummad mjölk. Jag minns att vi ibland hade sex filbunkar som stod i skafferiet till nästa och därpå följande dag. Av dessa sparade man sedan några skedar för därpå följande filtillredning. 

Vad jag inte kommer ihåg var att varifrån mor hämtade denna bottenmjölk? Hon fick den bara någonstans ifrån byn, eller köpte hon något på apoteket? Jag minns faktiskt inte, plötsligt fanns bottenmjölken bara där i köket i midsommartid för det var alltid på sommaren man åt denna produkt, jag minns aldrig att vi hade filbunkar vintertid. 

Att framställa fil och långmjölk finns omtalat ifrån norra Sverige sedan länge. Här ser vi Carl von  Linnés berättelse ifrån sina Norrlandsresor. Han skriver: Historiskt har tätört kopplats samman med tillverkning av långfil (tätmjölk). Norrlänningarnes kompakta mjölk eller tätmjölk, af andra kallad sättmjölk, är ett af Lapplands nybyggare och ännu mer i Västerbotten samt i nästan hela det öfriga Norrland mycket nyttjadt slag af mjölk, som erhåller på följande sätt: några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. 

I Wikipedia berättas vidare om denna metod.

Folkminnesnedteckningar menar att ny långmjölk kunde sättas med hjälp av blad från tätört eller sileshår. Man gnuggade insidan av syrningskärlet med nämnda växtdelar, Dessa växter har enzymer som kan bryta ned mjölkens proteiner och göra den tjock. Alltsedan 1800-talets slut har dock denna folkliga kunskap betvivlats. 

Så här antyds att folk i långa tider har använt sig av dessa växter för mjölksyrning men det kan inte vetenskapligt bevisas. Märkligt! Att man i hundratals år skulle utfört en mjölksyrningsmetod som var till ingen nytta? 

Då man studerar äldre insända folklivsberättelser ser man huru man fordom runtom i Sverige tillredde fil och måhända vi inte här har svaret på mina frågor, vad är sila fil och vad är pinkunka.

I en insänd berättelse ifrån Gästrikland år 1939 läser vi följande: Man satte också tätmjölk (långmjölk). Tätan kunde man ha lånat eller sparat eller någon gång köpt på apotek. Man kunde också få täta genom tätgräs (Pinguicula vulgaris). Tätgräset togs i myrarna på väg till och från fäbodarna. 

Man la tätgräset på ett litet fat och slog över en mjölkskvätt. Det fick så stå ett par dagar eller till tätgräse  had draje åt sig mjölken. Då slog man på ytterligare litet mjölk. När den blev seg och började tråda så spädde man på med mjölk ännu en gång. Sedan fick det stå ytterligare ett par dagar eller tills det översta lagret tätnat. Detta tog man och beströk ett tråg med och slog i mjölk, Det undre tunna och rena lagret fick djuren. I vanliga fall tog man själva tätgrädden och satte ny tätmjölk på. 

Jag tror att vi här har svaret på mina frågor. Att sila fil och varifrån kommer ordet pinkunka. 

I ett äldre diskussionsforum samtalar lärda herrar om användningen av Pinguiculaväxten vid tätmjölkstillverkning.

Herr E. Almquist: Det uppgifves att tätmjölk åstadkommes derigenom att man med Pinguicula-örten ingnider de kärl, i hvilka mjölken förvaras. Alla svenskar känna denna metod, men frågar man någon bestämdt, om han sjelf användt den metoden att göra tätmjölk, får man nekande svar. Åtminstone har det alltid gått mig så. Däremot finnes det en annan växt som verkligen tyckes vara använd och det är Drosera. Pinguicula och Drosera äro lika i så fall att deras blad innehålla ett klibbigt ämne, som man lätt kan utdraga med mjölk, och som simulerar det slem, som vi få från långmjölksbakterien. 

Möjligen finns på ytan af bladen hos Pinguicula och Drosera en bakteriegelation, som kan gifva upphof till tätmjölk. Jag har försökt få tätmjölk med sådana ibland men det har inte lyckats mig. kanske behöfves härför husmoderlig talang. Jag vet en person som en gång gjort försök med Drosera och på det sättet fått tätmjölk. Frågan är icke säkert löst, men den gamla uppfattningen kan nog vara rigtig, att tätmjölken är kommen från någon af dessa växter eller från båda. 

Herr M. Sonde´n: Ofta har jag hört omtalas, att man kan erhålla tätmjölk genom att med Pinguicula ingnida de träkärl, i hvilka mjölken skall förvaras. Flera gånger såväl i Norrland som Östergötland har jag t.o.m. fått Pinguicula utpekad såsom den ört genom hvilken tätmjölk kan framkallas. Men vid tillfrågan om den också användts till detta ändamål, har jag städse fått till svar, att tätmjölken framställts genom att öfverflytta en liten qvantitet sådan mjölk i ett kärl med vanlig mjölk eller genom att hälla vanlig mjölk i ett kärl, hvari tätmjölk förut förvarats. För mig har det derföre hittills synts oafgjordt, huruvida verkligen Pinuicula varit användts till sagda ändamål. 

Herr C. O. Sandberg: Jag vill påpeka, att såväl i min hemtrakt af Småland som i Vester-Dalarne, de jag år 1878 var tillförordnad provincialläkare, och der man mycket använde tätmjölk, den åsigten hos befolkningen var gängse, att man fick tätmjölk, då korna gick på betesmarker, der Pinguicula mera allmänt växte. 

En titt i gammalt svenskt ordlexikon säges om tätgräset följande:

Tät-mjölks-gräs. Drosera rotundiafolia. Af örtens användande till tätmjölk.

Tätt, löpe af tätört, hvarmed mjölkkärlen ingnidas, på det att mjölken må löpna. Sedan mjölken en gång häraf fått sin täte, nyttjas blott ett litet skedblad deraf för att täta nysilad mjölk. 

Wikipedias vetenskapliga förklaringar om dessa sileshårsväxter samt utbredningsområde.

Mors skafferi med silade filbunkar glömmer jag aldrig. Oftast åt jag dem med kanel och socker men ibland med stötta brödbitar eller med sirap. 

Silat i Godby den 2 juli år 2025

Johan G. Granlund