Johannes Döparen döper Jesus i Jordanfloden. Målning av Giotto di Bondone cirka 1305.
Vi ser här Jesus stående till hälften ned i flodens vatten. Händelsen omtalas i alla fyra evangeliernas inledande kapitel. Jesus är i 30-årsåldern och inleder med det sin predikogärning.
Den ukrainska kyrkan firar Jesu dop den 6 januari på Trettondagen medan de västliga kyrkorna den första söndagen efter Trettondag jul.
Det finns ett flertal medeltidsmålningar av Jesu dop och de flesta återger Jesus stående antingen med bara fötterna i vattnet eller till hälften av kroppen i Jordanflodens vatten. I flera fall häller Johannes Döparen vatten på Jesu huvud ur en snäcka. I mina ögon ser detta patetiskt ut, att stå i vattnet och ändock begjutas med några droppar vatten är för mig märkligt. Kan det vara så att man med detta vill förnöja båda synsätten, neddoppandet och begjutandet?
Av en tillfällighet stötte jag på denna intressanta artikel i den svenska Kyrkans tidning. Den berättar om den relativt sent uppmärksammade platsen för Jesu dop vilken faktiskt ligger i Jordanien.
- Vid Jordanflodens sydöstra del ligger Jesu dopplats och Johannes Döparens grotta. En arkeologisk pilgrimsvandring genom öknen kan bli en livsförändrande upplevelse menar Jonas och Karin Bodin från Lutherska kyrkans pilgrimscenter.
- Mitt i ett ökenområde 400 meter under havets yta ligger Pilgrinscentret Bethany beyond Jordan Al-Maghtas på arabiska, den jordanska Lutherska kyrkans pilgrimscenter vid platsen där Jesus döpes av Johannes. Den lutherska kyrkan, byggd kring 2015 ligger på berget ovanför Jordanfloden med underbar utsikt ända till Jerusalem.
Redan på 200-talet sökte sig människor hit till dopplatsen vid Jordanfloden för att döpa sig och bygga kyrkor. Sedan början på 1000-talet har gamla kyrkorester grävts fram och nya kyrkor byggts upp.
Människor från jordens alla hörn kommer fortfarande för att se Jesu dopplats och dess öken Jesus frestades i, säger Karin som är pedagog och Jonas diakon.
VAD SÄGER GRUNDTEXTEN
Biblisk ordbok omfattande alla hebreiska, arameiska och grekiska ord i Bibeln med motsvarande svenska ord enligt 1917 års auktoriserade översättning.
Utgiven av Folke Boberg missionär, Dr in Lith.
Publicerad bland annat av Konung Gustav VI Adolfs 70-årsfond för svensk kultur
Denna bok har jag haft i min bokhylla alltsedan min 20-årsålder.
Dop. Grek. Baptisma (från Baptizö Döpa) samma grekiska ord har i sv. N.T. också översatts med Döpelse och Låta döpa sig.
Doppa Grek. Baptö samt Doppa i Embapto
Gammalt latinskt lexikon
Dop- Baptsmusri
Baptisterium-Funt
Vi skall nu se vad äldre lexikon ger för svar på frågor om dopet och i Nordiskt Familjelexikon hittar vi följande: Om dopfunt
I
Under rubriken dopfunt (af latinets fons, källa)
Under den äldre kristna kyrkan var doprätten inskränkt till domkyrkorna och de större kyrkorna. Då ännu endast vuxna personer döptes och ingen fick upptagas i den kristna församlingen utan att vara döpt, förrättades dopet genom nedstigning i en damm eller källa, belägen antingen i ett fristående kapell eller i en särskild del af kyrkan. Då emellertid utveklingen gick i den riktning, att dopet förrättades vid allt tidigare ålder och materiellt taget blef allt mindre, blefvo dopkällorna omsider obehöfliga, och då doprätten på vissa håll redan under 1000- och 1100-talaen utsträcktes till landskyrkorna, skaffade sig dessa små dopkar, de s.k. dopfuntarna, som i regel placerades inne i kyrkan nere vid ingången.
Min kommentar: Således man tog namnet ifrån källan och placerade dopakten till den stora djupa stenskålen som då blev en bild av verkligheten. Man sänkte barnet ned i vattnet, man döpte det. På så sätt förledde man i princip bort människors sinnelag ifrån vad ursprungstanken var och ordet funt blev i stället ett uttryck för en stenskål.
Dopfunt i den ortodoxa kyrkan i Åbo som finns strax invid Salutorget.
Äldre dopfunt ifrån Jomala kyrka.
I de flesta åländska kyrkor fanns dessa dopfuntar men en del är försvunna. Funtarna placerades i en viss ordning i kyrkan men i början stod de vid ingången.
Barndop i dopfunt, nedsänkning av hela barnet i dopvattnet.
Trollhättebygden Sverige
Lexikonet Nordisk Familjebok om dopet
Medan barndopet i alla de stora konfessionskyrkorna är upptaget såsom den regelmässiga formen af dop, förkastas detta af flera bland sekterna, framför allt baptisterna. Det har emellertid inom kyrkan mycket gamla anor Väl på bjudes eller omtalas det ingenstans i Nya Testamentet men ställen sådana som Apostlagärningarna16: 15, 33, I Korentierbrevet 1:16 lägga ANTAGANDET nära, att barndop redan i den apostoliska tiden förekommit, och kyrkofäderna i slutet af 2:a och början af 3:e århundradet (Origenes, Irenaeus, Tertullianus) omtala det redan såsom urgammal sed. Öfverallt där ett i fasta former förflytande församlingslif utbildat sig har barndopets institut näsan af sig själf uppstått. Dess rättfärdgande bereder hvarken för den katolska eller å andra sidan den reformerta åskådningen några svårigheter, medan för den lutherska här onekligen ett problem föreligger. Luthers olika försök att uppvisa möjligheten hos barnet af en verklig tro kunna ej anses tillfredställande. Betänkligt är ock att som stundom skett, här gå tillbaka till den romerska läran om frånvaron af motstånd som tillfyllest görande. Fastmer är att säga att Guds förekommande nådestillbud öfverallt måste föregå trons uppkomst, och att sakramenten, enligt Augstburgska bekännelsen också hafva till uppgift at uppväcka tron.
Kommentar: Här framkommer alldeles klart vad även jag hävdar, att varken spädbarndop eller barns begjutning med vatten ingenstans finns omskrivet i vår bibel. Här framgår även klart det jag även alltid hävdat att bevisen för det ligger endast i "antaganden", där man i bibeltexterna läser in fantasier och vad som skedde. Här konstateras även det problem Luther redan tidigt fick då han i allt övrigt ville basera sin reformationslära på ORDET och inget annat men här godkände ett barndop som inte fanns i bibeln.
Från rad 4. Den gamla kyrkan eger ännu ej någon fixerad lära om dopet. Hos kyrkofäderna stå yttranden, som synes röja en rent symbolistisk uppfattning, sida vid sida med starkt realistiskt klingande utsagor.
FÖRST PÅ KONSILIET I FLORENS 1439 hvars bestämmelser sedan upptogos och kompletterades af Tridentinum, fastslog den romerska kyrkan sin lära om dopet liksom om sakramenten öfver hufvud. Enligt dess, liksom i det väsentliga den senare grekiska kyrkans åskådning förmedlar dopet förlåtelsen för den genom arfssynden, så att den hos de döpte kvarstående begärelsen ej längre har karaktären af synd. Därjämte ingjuter det hos den döpte vissa öfvernaturliga nådekrafter, hvarigenom en "character indlebilis" påtyckes honom. Detta senare moment har dock hufvudsakligen betydelse från kyrkorättslig synpunkt. Från religiös synpunkt har däremot dopet här egentligen betydelse blott för den döptes förflutna lif. På grund af detta betraktelsesätt UPPSKÖT man i den gamla kyrkan ofta så länge som möjligt at låta sig döpas. Den senare romerska kyrkan hänvisar i stället den kristne för de efter dopet begångna synerna till ett särskildt sakrament: BOTEN.
Kommentar: Vi ser här svaret på varför det i fornkyrkotiderna fanns en relativt lugn period inom kristenheten ungefär i 1000 år. Man ömsom barndöpte och vuxendöpte genom nedsänkning. Dopet betraktades som en begravning av den gamla Adamsmänniskan och en ny uppstod. Därför ser vi att Olof Skötkonung döptes i Husaby källa och inte begöts inne vid en dopfunt. Man döpte ute i källsprång vid nya landvinningar i österled och Kuppis källa invid Åbo var en sådan plats redan på 1100-talet. Intressant är även att vattnet skulle vara rinnande inte stillastående. Men i medlet av 1400-talet hände något dramatiskt. Nu inrättade den romerska kyrkan dopet som ett sakrament, nu blev det allvar av och hundra år därefter inleds den mest sorgliga perioden i kristenhetens historia. Förföljelserna av de troende som antog vuxendopet, de så kallade anabaptisterna, omdöparna. Man beräknar att cirka 4000 på Jesus troende människor avrättades i Europa under 1500-talet med början i Schweiz och fortsatte till Tyskland och övriga Europa. Sorgligt nog så hade även Luther blod på sina händer.
Baptisterium i basilikan i Negev i södra Israel
Baptisterium i Kartago
Baptisterium i Pisa Italien
Baptisterium i Menas Italien
Ur Morgonbladet av den 64 augusti 1849
Baptisteri invid den heliga gravens kyrka i Jerusalem
- Den heliga grafvens kyrka i Jerusalem, graf-kapellen, som han uppbyggde åt sin moder Helena och dotter Constantia, äro runda: Baptisterierna, hvilka i äldre tid alltid utgjorde särskilda byggnader, hafva alltid den runda eller octogonala formen. Korsformen uppkom först flera århundraden sednare..
Didache dokumentet
Fyndet som gjordes på 1800-talet anses vara från första århundradet och anses vara känt som Herrens undervisning genom de tolv apostlarna till nationerna. Verket är en kort anonym tidig kristen avhandling och en forntida kyrkoordning skriven på konegrekiska och daterad av moderna forskare till det första århundradet e.k. Texten vars delar utgör den äldsta bevarade skriftliga katekesen, har tre huvudavsnitt som handlar om kristen etik, ritualer som dop och nattvard och kyrkans organisation. Dopet sker genom nedsänkning, eller genom affusion om nedsänkning inte är praktiskt möjligt.
Av någon anledning finns inte denna skrift inte medtagen i bibelns nya testamente.
Gammalkristlig kyrkoanläggning påträffad i Augsburg.
I Tyskland ha de gammalkyrkliga byggnader och anläggningar vilka härstamma från Karl den stores tid alltså under åttonde och niohundrade århundradets tid påträffats.
- Där anlades i varje fall på tredje eller fjärde århundradet en dopbassäng - ett BAPTISTERIUM - som för närvarande är det enda i sitt slag bland gammalkristliga kyrkoanläggningar från denna tid i norra delen om Alperna. Den fjorton meter djupa dopbassängen, som lämnat det för dopprocessen erforderliga vattnet har nu kunnat utgrävas och man kan ännu se de stenar, från vilka de troende stego ned i vattnet för att bli döpta.
Morgonposten av den 15 november år 1922
- Upptagandet i kyrkans gemenskap skedde genom dopets sakrament. Det förrättades genom neddoppning.
- Att dopet i begynnelsen förrättades i det fria, i floder eller dammar och genom neddoppning, är bekant av nya testamentets historia. Längre fram inrättades stora dopfuntar och dopkapell BAPTISTERIER - I det den som döptes nedsteg flera trappsteg i vattenbehållaren och därefter med hela kroppen doppades under vattnet, trädde bilden av begravningen till Kristi död och återuppståndelsen ur graven med all makt för själen,
- något som vid den senare införda bestänkningen allt för mycket trädde tillbaka. Bestänkningen blev i början blott använd på de sjuka, som läto döpa sig på dödsbädden och för vilka dopet genom neddoppning icke mer lämpade sig. Broderligen C. G. Lundberg.
I diskussionsforumet Hej Livet saxar vi följande text om dopet.
Döpas inom åtta dagar.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas inom den åttonde dygnet efter födseln. Denna doprrege övertogs från föreskriften om omskärelse på åttonde dagen enligt 3 Mosebok 3.Ofta skedde dopet fösta söndagen efter födseln eller om barnet fötts tidigt en söndag, redan samma dag under eller efter högmässan.
NÖDDOP
Dopet skulle alltid förrättas i kyrkan om det inte fanns skäl för något annat. Om dopet inte kunde genomföras i kyrkan eller inom det åttonde dygnet, exempelvis om barnet var sjukt eller familjen inte skulle hinna till kyrkan, utfördes ett så kallat nöddop. Ett nöddop kunde förrättas av en "gudfruktig och till laga ålder kommet förståndigt och i katolicismens lära väl underrättat folk av manskön. " Om ingen sådan gick att tå tag i kunde nöddopet också genomföras av en kvinna.
Under den tidiga kristna tiden i Norden utfördes dopen vanligtvis i floder och vattendrag precis som Johannes döparen gjort när han döpte Jesus i floden Jordan. Med tiden blev användnng av bassänger och träkar vanligt vilket innebar at dopet kunde genomföras i kyrkan.
Under denna tid var det brukligt att sänka ner hela kroppen i vattnet så kallad immersion eller subversion. Det nordiska klimatet gjorde dock att man under senmedeltiden övergick till att enbart doppa huvudet, affusion, eller bestänka den döpta. Detta för att undvika nedkylning vilket var en stor risk i de kalla kyrkorna.
I och med detta och att det blev allt vanligare med barndop kom dopfunten att få en alltmer central plats i kyrkan. Under den katolska tiden var dopfunten alltid placerad i kyrkans västra del nära ingången. Detta ar för att barnet var tvunget att döpas för att få inträda till kyrkan. Dopfunten flyttades fram i samband med reformationen ör at betona att dopet skulle ske i församlingens mitt.
Dåtidens dopfuntar var väldigt djupa så att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet. När denna sed försvann under senmedeltiden blev det vanligt att sätta en grundare skål av metall som insats i den gamla dopfunten. I Europa blev dopfuntar av sten vanligt under 1100-talet och det var också då merparten a de stendopfuntar som finns kvar i dag tillverkades. Tidigare gjordes de i trä eller så skedde dopet vid vatten utomhus.
Kommentar: Vi ser här ett av kyrkans mest fruktansvärda påhitt. Att ett litet nyfött barn skulle vara i djävulens våld enligt den av Augustinus påhittade arvssynden och av Luther sanktionerade, är fullkomligt groteskt. Det har skapat enorma själsliga lidanden hos föräldrar som i tiden inte hann få barnets huvud fuktat. Man har helt avfärdat Kristi lidande på korset och hans offer för oss. Ja säger kyrkans företrädare i dag. Vi har reviderat denna ståndpunkt om nöddop och praktiserar det inte mera. Frågan är då när skall nästa revision komma?
Efter att kristendomen år 313 i Romarriket förklarats som laglig religion och kejsar Konstantin antagit den kristna läran föll därefter land efter land för kristendomen. Oftast genom att dess ledare först lät döpa sig och fick på så vis hela folket med sig. Ibland gjordes detta med våld. Så skedde i den östra rikshalvan numera landet Finland.
Storfurst Vladimir döptes i floden Dnepr år 988 och får hela folket med sig.
Platsen för Olof Skötkonungs dop i Husaby Sverige. Olof döptes år 1008 av den engelske missionären Sigfrid. Olof var far till sedermera drottning Ingrid av Kievan Rus.
Inom den östortodoxa kyrkan utförs ännu i dag minnesdop så kallade Kristjeni baptist. Under min tid jag bodde i Sankt Petersburg åsåg jag en dag denna händelse en smällkall januaridag år 2012. Vi for längs en väg och plötsligt såg vi på en åker hundratals bilar stå parkerade. På frågan vad är detta fick jag till svar att invid på en igenfrusen sjö utfördes denna dopritual. Man hade huggit upp en vak och intill stod omklädningstält. De som skulle döpas steg ned i vattnet, utförde korstecken och doppade sig tre gånger ned i vattnet. Detta var en helt vanlig tradition varje vinter i hela Ryssland och man intog supar av vodka och konjak för att klara det. Nu efteråt har jag förstått att denna sed också utövas i Ukraina.
Hur namngavs då barn i förkristen tid här i norden? Ett intressant svar hittar vi i en artikel benämnd från Abjörn till Örjar. En artikel om fornnordiska namn funna på runstenar i Sverige.
